Entries from November 2012 ↓

Novembertunneln

Om sju är siffrigast bland siffror, är november månatligast bland månader.

Januari, februari, mars: om det finns någon skillnad mellan dessa, varierar den från år till år. April: där har vi nog den enda konkurrenten, “grymmast bland månader“. Maj, juni, juli och augusti må vara omtyckta och omsusade, men då bara som moment i något större, i sommarens årstid.

Årets fyra sista månader förenas av en grammatisk egenhet: de går att böja. Även om det inte är vedertaget, låter det bra: det är oktobrigt att blicka tillbaka på vad som skedde både i somras och i septembras, innan det är dags att nedstiga i en av alla dessa novembrar.

November går inte att förväxla med oktober. Inte på dessa breddgrader. Oktober är höghösten, det stora gula. November är senhösten, rör sig mellan grått och svart. Höghöst och senhöst är två olika årstider.

Omställningen till vintertid spär på det upplevda mörkret. Bläddrar i anteckningsblock från de senaste femton åren: november verkar alltid vara något annat än oktober. Må vara att gränsen vissa gånger viker av från det kalendariska månadsskiftet.

Årets novemberundersökning inleddes med en läsning av Tove Jansson. Hennes karakteristik av senhösten resonerar inte helt i mig. Tove Jansson skildrar november som en månad för att bunkra upp, konkludera, individuera. Allt det där förknippar jag med oktober. Ett exempel på detta är hur Copyriot brukar nå sin produktiva topp i oktober varje år.
Sen faller löven. November är någonting annat. Även om det textproduktiva tillståndet ofta består, handlar det inte längre om att summera och systematisera. Skrivandet tenderar att byta medium, röra sig bort från bloggen, ned i anteckningsblock och IRC-kanaler. November kännetecknas inte av individualitet eller kollektivitet, utan av ett tunneltillstånd där november följer på november, som om det övriga året visserligen existerar, men mest som en omgivande miljö.

Musiknovembrarna. Då måste jag börja i november 2001. Sista gången jag köpte en cd, åtminstone i en skivbutik. Aphex Twin: Drukqs, ett dubbelalbum som utgavs den 22 oktober 2001. Vissa uppfattar det som en trött upprepning av tidigare formler. Visst är det lite ojämnt, men där finns glimtar av något oöverträffat som fortsatt att glimra i alla novembrar som följt sedan dess. Jag tänker på spår som “Vordhosbn” och “Mt Saint Michel+Saint Michaels Mount“, vars frenetiskt komplexa rytmer får ett eko i melankoliskt simpla melodilinjer.

Sen tänker jag på november 2007. En musikmånad som blivit synonym med Burials Untrue. Kring detta album byggdes snart en brittisk diskurs om accelerationism, kris och spöken. En likhet med Drukqs kan anas i hur musiken arbetar med en relation mellan frenetisk hastighet och melankolisk långsamhet. Blickandet bakåt hos Burial kan påminna om hur Tove Jansson beskriver senhösten, med Snusmumrikens letande efter fem förlorade takter, men har en annan karaktär: mindre individuerande, mer tunnelvaro.

Försöker erinra mig ännu tidigare musiknovembrar. Får upp en vag association till DJ Shadows epokala debutalbum Endtroducing. Noterar dess släppdatum: 19 november 1996. Troligen upptäckte jag det inte förrän påföljande höst, men dess orgelslingor ligger någonstans kvar i minnet och novembrar sig.

Skiftet från höghöst till senhöst sker varje år vid ungefär samma tid. Från senhöst till vinter kan övergången vara mer vag. November och december skiljer sig av andra skäl: december är en kapplöpning mot årets slut och mot den pseudomånad som kallas julen. Mitt försök att fånga novembervaron innan november är slut kan paradoxalt nog betyda att jag redan vänt ryggen åt novembertunneln. Och just denna morgon – 29 november 2012 – bredde vinter ut sig på sitt synligaste sätt, som ett snötäcke.

Sent i november

Mumindalen hade blivit overklig, huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor

Muminfamiljen är frånvarande i Tove Janssons sista muminbok Sent i november (1970). En anakronistisk läsare kanske kan återfinna en profetia om hur Mumindalen senare, i Tove Janssons frånvaro, skulle invaderas av ett immaterialrättsligt skådespelssamhälle i gestalt av Moomin Characters Oy. Men nu är det sent i november, vilket ger anledning att dröja kvar i boken.

Sent i november är ett skuggspel där andra varelser – “ilandflutna, hopblåsta, inregnade” – sammanstrålar i muminhuset. Utelämnade åt varandra går de in i roller. Hemulen som Muminpappan, Filifjonkan som Muminmamman, Onkelskruttet som förfadern, homsan Toft som sig själv men på mumintrollets tomma plats.

Av dessa är det nog bara den lilla homsan som inser sin egen svårighet att skilja mellan fantasi och verklighet. Homsan längtar efter Muminmamman men kan bara föreställa sig henne som “en stor rund slät ballong utan ansikte”. Homsan läser i en bok om en nummulit, vars hela evolutionshistoria tycks utspela sig under dessa novemberdagar. Nummuliten hade tidigare haft en foscorescerande förmåga, orsakad av elektriska stormar, men vid elektricitetens uteblivande förlorade den sin förmåga, krympte ihop, kröp in i djupa håligheter.

Lukten av elektricitet: ett gammalt tema hos Tove Jansson som här återkommer. Ett annat: viljan till städning. Till skillnad från i barnboken Hur gick det sen? (1952) är det nu inte Hemulen som får inkarnera städviljan, utan den något åldrade Filifjonkan. Vid två tillfällen när hon städat i muminhuset utbrister hon: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Hemulen drivs av en ohemul vilja att bryta med sitt eget hemulskap. Han intalar sig själv att han ska hylla muminfamiljens “atmosfär av fördragsamhet, vänskap och livsglädje”, som han uttrycker saken vid ett högtidligt tillfälle. Ambitionen är lite rörande, men slår förstås oftast fel. Som när Hemulen vill hylla mumindalen genom att spika upp en skylt med texten “Mumindalen” vid dess ingång. Detta stoppas av Mymlan och Snusmumriken, som också är på plats.

Till och med en hemul måste ha reda på att en snusmumrik avskyr anslag, allting som påminner om privat område och tillträde förbjudet och avgränsat och instängt och utestängt – om man intresserar sig det allra minsta för en snusmumrik så har man reda på att anslag är det enda som kan göra honom arg och sårbar och utlämnad!

Snusmumriken tillskrivs vissa hjältedrag. Det tycks ofta som att nietzscheanen Tove Jansson velat inkarnera just Nietzsche. Här framstår det inte minst som att snusmumriken är musiken. Hans antipati mot skyltar kan tolkas som en skepsis till språket i allmänhet: Snusmumriken är inte överdrivet förtjust i att konversera och det kan betvivlas att han någonsin läser böcker, som flera av de andra varelserna gör. Dock kan han uppskatta att få brev:

Mumintrollet var den enda som visste hur man skriver till en snusmumrik. Sakligt och kort. Ingenting om löften och längtan och sorgliga saker.

Tove Jansson skildrar senhösten som en tid för individuerande. En apollonisk och ensam tid. En tid för att bunkra.

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.
Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.

Snusmumriken hade egentligen redan givit sig av, men såg sig tvungen att återvända till Mumindalen på jakt efter en melodi som han förlorat. Melodin är fem takter lång. Fem takter: snarare en vallvisa än ett ostinato. Kanske är detta en nyckel till det gåtfulla mumrikskapet: hans melodi är kort och börjar inte genast om på nytt. Och han måste återfinna den innan han kan ge sig av på sin vintervandring eller sitt vinterkvarter, om vilket vi intet vet. Därför finner han sig i att tälta på samma tomt som de övriga varelser som blåst samman, sent i november.

Jag måste gå ut till dem, tänkte Snusmumriken. Det här går inte. Värför kom jag nånsin tillbaka, vad har jag med dem att göra, de vet ingenting alls om musik. /…/
Jag måste gå ut, tänkte Snusmumriken. Det är värre att tänka på dem än att vara med dem. Och vad de är olika muminfamiljen … Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur var de sig åt egentligen? undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan att nånsin märka att de lät mig vara allena?

Respekten för ensamhet som det högsta tecknet på vänskap – ett tredje tema som växer fram genom Tove Janssons författarskap.

Efter hand blir det tystare, samvaron ordfattigare. “De väntade på sin berättelses slut”, förklarar det näst sista kapitlet. “Egentligen var dalens tystnad mycket skön och vilsam och de vande sig bättre vid varandra genom att inte träffas så mycket.”
Till följd av tystnadens utbredande, blir skuggspelarna varse om hur de upprepar sig. Enstaka ögonblick uppenbarar sig den eviga återkomsten. Troligtvis är det i dessa ögonblick som de fattar avgörande beslut som leder till att de åter kommer att lämna Mumindalen, i bättre kännedom om sig själva.

Filifjonkan upprepar sig genom att utbrista: “Jag kunde inte låta bli! Ni borde göra likadant.”

Tystnaden låter Snusmumriken återfinna sin femtaktiga melodi nere vid havsstranden. Uppbrott i december.

Polen och Ungern: nya nav för Europas fascister

Återvände nyligen till frågan om “Europas två extremhögrar” och den ideologiska splittring som sedan 2007 tycks ha blivit allt mer framträdande. Försökte nu även att utarbeta en idealtypisk distinktion mellan “två fascismer”, preliminärt betecknade som mono-fascism och multi-fascism, båda korresponderande mot var sin typ av högerpopulism. Mer om detta senare, när den nya texten har publicerats.

Nyligen observerades här att Europas fascister vänder sig bort från axelmakterna. Nåja, italienarna finns kvar. Men tyskarna faller allt oftare utanför de nätverk som nu växer fram. Kanske beror det i lika delar på Hitler och Merkel, för att uttrycka saken en smula förenklat.

Polens nationella självständighetsdag den 11 november har på senare år vuxit till en viktig samlingspunkt för fascister i Polen, men även från övriga Europa. Vid demonstrationen i Warszawa uppges 20000 personer ha deltagit i år. I anslutning till denna mobilisering har något som liknar en högerextrem terrorkampanj tagit fart. För att bara nämna några händelser från den senaste tiden: en tjetjensk familj fick sin lägenhet brandbombad i Białystok; i Wrocław gick en “patriotmarch” till det sociala centret Wagenburg där flera av besökarna misshandlades till medvetslöshet; ett flertal attacker mot synagogor och gaybarer. Detta är vad som rapporteras av antifascister.

Fascisterna i Polen har marscherat den 11 november sedan 2008. De mobiliserar ett utomparlamentariskt nätverk som omfattar såväl fotbollshuliganer som katolska radiokanaler. Marschens två arrangörer – Nationalradikala lägret (ONR) och Allpolsk ungdom – har nu ingått en allians och kallar sig Nationella rörelsen (RN). Numera talar de öppet om att deras mål är att bilda ett paramilitärt garde.

Bilden visar en gemensam banderoll från Nationella rörelsen, med de förenade logotyperna från Nationalradikala lägret (ONR) och Allpolsk ungdom. Redan på 1930-talet existerade ett parti vid namn ONR i Polen. Efter att ha förbjudits år 1934 återstartades det som ONR-Falanga. Om dessa skriver Wikipedia:

The group was led by Bolesław Piasecki and advocated a ‘Catholic totalitarianism’ inspired by Falangism. However, although clearly derived from Falangism, it has been argued that their Catholicism was even more central than that of the Spanish group and indeed their pronouncment that ‘God is the highest form of man’ recalled the religious fanaticism of Corneliu Zelea Codreanu. The group is widely considered to have been a fascist movement.

Dagens ONR knyter an till 1930-talets ONR, men har inte organiserat sig som ett parti. Däremot står de mycket nära ett parti som kallar sig Polens nationella pånyttfödelse – så nära att de har samma logotyp. Detta parti betraktar sig just som en fortsättning på ONR-Falanga och hörde till grundarna av International Third Position. Denna grupp av nationalrevolutionära fascister (med katolsk prägel) fick en fortsättning i form av European National Front, som dominerades av italienska Forza Nuova.

Allpolsk ungdom, då? Enligt tyska Wikipedia verkar de för en “enhetlig, nationell och rent katolsk stat, i det att de förkastar den liberala, pluralistiska rättsstaten av västlig prägel”. Tidigare hade de status som ungdomsorganisation till det högerpopulistiska partiet Polska familjeförbundet, men bröt med dessa 2006 i samband med att partiet blev representerat i Polens regering. Medan populistpartiet kollapsade, verkar dess ungdomsförbund ha tagit steget ut i den fascistiska miljön. Här rör det sig om en fascism som är öppet antisemitisk och som i synnerhet ägnar sig åt våldsamma attacker mot sådana som inte passar in i den heterosexuella normen.

Fascistmiljöerna i Polen och Ungern verkar i allt högre grad ta över den roll som tidigare innehades av nynazisterna i Tyskland – rollen som centraleuropeiskt nav i den militanta extremhögerns nätverk. Här verkar den polska självständighetsdagen, 11 november, få en viktig roll.

Nordisk Ungdom företräder Sverige i detta nätverk. Nu var det andra gången som de åkte till Warszawa för att delta i fascistmarschen. “Aktivisterna mötte upp med både polska och tillresta nationalister, bland annat flamländare, norrmän, ungrare, fransmän och italienare”, skriver Nordisk Ungdom i sin reserapport.

Italienarna kom från Forza Nuova och flamländarna från Voorpost. Nordisk Ungdom har tidigare rapporterat att de har bra kontakt med dessa, liksom med Allpolsk ungdom. Vilka fransmän och norrmän som deltog är lite oklart.

En särskild roll i detta nätverk spelar Ungern, det vill säga Jobbik plus den närstående ungdomsorganisationen HVIM. De senare ordnar en sommarfestival, Magyar Sziget, som i år fungerade som en träffpunkt för det framväxande nätverk där Nordisk Ungdom är en del. Där beslöts att nästa träff skulle vara i Polen i anslutning till marschen den 11 november. Där framträdde förresten också den svenska vit makt-sångerskan Saga.

Här framträder alltså ett europeiskt fascistnätverk som domineras av grupper från Polen, Ungern och Italien – huvudsakligen katolska länder.

Strax österut formerar sig ett annat fascistnätverk med sina starkaste fästen i Grekland, Serbien och Ryssland – den ortodoxa axeln.

Kommer dessa två nätverk att närma sig varandra eller gå åt olika håll? Och hur stort inflytande kommer de att få på fascistmiljöerna i västeuropeiska länder som Spanien, Frankrike, Sverige och Finland?

Krisen, del 68: QE1, QE2, Q3 och…?

Man talar om hur USA:s centralbank har genomfört tre rundor av “kvantitativa lättnader“. Alltså det som i vardagligt tal kallas för att trycka ofattbart mycket pengar. Och som vissa, inte utan orsak, jämför med injektion av tunga droger.

Först QE1 (från november 2008 till juni 2010); strax därefter QE2 (från november 2010 och kanske ett halvår framåt); nu QE3.

QE3 was announced on 13 September 2012. In an 11-to-1 vote, the Federal Reserve decided to launch a new $40 billion a month, open-ended, bond purchasing program of agency mortgage-backed securities and also to continue extremely low rates policy until at least mid-2015.

Så länge stimulansfesten är igång kommer räntorna i USA att förbli “exceptionellt låga”, enligt centralbankchefen Ben Bernanke. Framtrollade pengar används för att köpa upp bostadslån. Därigenom hoppas centralbanken att fler familjer i USA ska belåna sig mer. Förr eller senare ska lånen betalas tillbaka, men hur det ska gå till är en annan fråga.

Några framhåller att det hejdlösa dollartryckandet tenderar att leda till stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning. Ni kanske minns vad som hände i Nordafrika efter att brödpriserna skjutit i höjden?
Vissa menar alltså att den arabiska vårens utbrott kan kopplas till stimulansfesten i USA. Och underförstått att QE3 kommer göra maten ännu dyrare för världens befolkning, vilket kan tända gnistor till ännu fler uppror.

Tänkte även gå in på den rätt udda vinkel på saken som ges av bloggaren Jehu, men det får vänta. Hoppas att någon har ytterligare tankar att dela kring saken nu!

Kent Ekeroth kan stämma Expressen för piratkopiering

Nu råkar det vara så att Kent Ekeroth är upphovsman. Det ger honom inte rätt att svinga järnrör på stan. Men det ger honom ensamrätt att sprida filmen som han själv tagit när han svingar järnrör på stan tillsammans med sina partikamrater.

“En framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder har”, enligt upphovsrättslagens § 46, “en uteslutande rätt att förfoga över sin upptagning”. Det krävs ingen verkshöjd, eftersom detta är en en producenträtt snarare än en egentlig upphovsrätt. Tro det eller ej, men rätten gäller även för något som filmas med mobilkamera på fyllan.

Expressen med flera svenska massmedier har just nu valt att glömma bort upphovsrättslagen. De skiter i Kent Ekeroths lagstadgade rätt, precis som de tidigare har skitit i de rättigheter som tillkommer hobbymålare och massmördare.

Jag är inte den som klagar på att massmedierna har en elastisk syn på upphovsrätt, men… Var det någon som nämnde dubbla måttstockar? Fall som dessa förtjänar att läggas på minnet. Kanske till nästa gång som en journalist talar om upphovsrätten som en “mänsklig rättighet”.

Värt att betänka: Kent Ekeroth torde ha laglig möjlighet att få Expressen med flera fällda i domstol. Eller finns det något lagrum som skulle tillåta offentliggörande av filmklippet utan Ekeroths tillstånd?

Wikiplays – som ett robotförlag, fast på YouTube

En ny typ av spamdexing har dykt upp. Likheten är stor med hur många robotförlag opererar. Låt mig presentera: Wikiplays – “Wiki articles for your ears”.

Wikiplays är en robot som tar artiklar från Wikipedia och kör dem genom en talsyntes. Maskinröstens uppläsning illustreras sedan med relaterade stillbilder hämtade från Wikimedia. Resultatet blir en stor samling av videoklipp som automatiskt laddas upp på YouTube.

Just nu finns 45806 videoklipp från Wikiplays på YouTube. De allra flesta har noll visningar. Ungefär en gång per minut tillkommer ett nytt klipp, att döma av robotens Twitter-flöde.

Frågan är varför. Till skillnad från robotförlagens verksamhet i nätbokhandlarna, har Wikiplays ingen möjlighet att ta betalt. Är det någon form av avancerad SEO? Är det någon typ av experiment? Vem vet.

Domännamnet wikiplays.org registrerat av en viss Vincent Martin på Los Angeles-företaget Maker Studios.

Maker Studios is the only YouTube network founded by YouTube Talent, with a model specifically designed to serve content creators’ needs. Maker understands all aspects of YouTube content creation and what it takes to build a successful YouTube career. We cultivate new creators, take existing creators to the next level and build lasting brands with engaged audiences.

Kreatör- och karriärjargongen kräver viss avkodning för att man ska förstå att det handlar om robotar.

Wikiplays skriver på sin YouTube-sida:

Wikiplays has convenient, educational presentations for schools, workplace, and personal use. We strive to bring millions of videos to YouTube viewers all over the world.

Visst, man kan tänka sig ett flertal användningar för ett arkiv av Wikipedia-artiklar inlästa av en maskinröst. Frågan man kan ställa sig är vilken nytta det gör att trycka in allt detta i indexet på YouTube. Betydligt rimligare vore ju att mjukvaran fanns som en nättjänst, länkad från Wikipedia – på samma sätt som Wikipedia Book Creator finns som alternativ till robotförlagens spamdexing.

Skulle inte drömma om att gnälla på att skräp laddas upp på YouTube i storskala, men blir genuint nyfiken på vilka motiv som kan finnas till att automatisera saken.

Privatsfärens kris och integritetsdebattens död

Om kanske en månad utkommer en ny debattantologi om det där med “integritet i en digital värld”. Utgivare är tankesmedjan Fores och jag är en av de medverkande skribenterna.

En bearbetad och kraftigt förkortad version av samma text återfinns även i nya numret av Ordfront Magasin, som har tema yttrandefrihet. Emellertid skriver jag inte ett enda ord om yttrandefrihet. Däremot skriver jag om Facebook och FRA, om “molnet” och skuldbubblan, om mobilen som spårsändare, om det knepiga med frivillighet och om hur integritetsdebatten har förlamats av att stat och kapital spelas ut mot varandra.

Här finns artikeln som publicerades i Ordfront Magasin. Den är rätt lång, men den som intresserar sig för ämnet kan alltså snart se fram mot en ännu längre version.

Krisen, del 67: Den malthusianska hållningen

Många av den tragiska kristeorierna är nog mer eller mindre malthusianska, eller åtminstone influerade av Robert Malthus (1766–1834). Tidigare i år återutgavs ju förresten En avhandling om befolkningslagen, men den får läsas en annan gång. Här ska det snarare handla om den malthusianska hållningen.

Just denna hållning drivs ganska lång i en artikel i Hjärnstorm #111–112, skriven av en viss Mats Ranland. Han börjar med att plädera för celibat, vilket presenteras som det mest konsekventa sättet att vägra deltagande i den mänskliga artens reproduktion.

Att skapa nytt liv innebär bara en upprepning av objektiv meningslöshet, och i de flesta fall även en upprepning av subjektiv meningslöshet.

Om detta synsätt drivs till sin yttersta spets hamnar man i något som gärna kan betecknas som “ultratragisk kristeori”, bäst kanske representerad av P.W. Zapffe (presenterad för en svensk publik i Subaltern 4/2011. Uppenbarligen finns även resonanser med buddhismen, eller med vissa av dess skolor. Dessa kopplingar görs dock inte av Ranland, som i stället går raskt vidare till Malthus.

Omkring år 1800 lanserade Malthus sin teori om hur befolkningen tenderar att öka exponentiellt, medan livsmedelsproduktionen endast ökar linjärt. Detta har med all rätt ifrågasatts sedan dess, men det finns nog en poäng i att dröja kvar vid premisserna.
Malthus var inte fullt så tjockskallig att han trodde att befolkningen per automatik alltid måste växa exponentiellt. Vad han hävdade var att befolkningen tenderar att växa exponentiellt om den växer oförhindrat. Frågan om vad som utgör ett hinder blir därmed central för det malthusianska subjekt/objekt-komplexet. Mats Ranland skriver:

Tendensen till exponentiell tillväxt gäller för övrigt inte bara människor, utan allt levande, både människor och djur. Malthus beskriver en mängd hinder för befolkningsökningen, som gör att tillväxten inte blir exponentiell. Det yttersta hindret är tillgången på utrymme och näring. För djur är det oftast tillgången på föda som sätter gränsen. För människan finns det även en rad andra hinder. De återhållande faktorerna på folkökningen delar Malthus in i direkta (positive checks) och indirekta (preventive checks) hinder. /…/ Bland de indirekta hindren finns sådant som Malthus förordar och finner önskvärt som “sedlig avhållsamhet” och “sedlig återhållsamhet” (moral restraint). Men där finns också sådant som han sammanfattade som “sedeslöshet, laster och synd”.

I förhållande till det objektiva nödtvånget bleknar den subjektiva skillnaden mellan moral och omoral. Något som nog återkommer i flera varianter av tragisk kristeori.

Malthusianismen är i en viss mening tillväxtkritisk, men tillväxtkritik är inte detsamma som malthusianism. Malthus och hans efterföljare ser tillväxt som en naturlag, vilken hålls i schack endast av planetens materiella begränsning. Kritiska teorier ser däremot “tillväxt” i kapitalistisk mening som ett historiskt specifikt fenomen, vilket ingalunda kan jämställas med jästsvamparnas mångfaldigande i en dunk mäsk. Detta utesluter inte att kritiska och tragiska kristeorier kan mötas, exempelvis i frågor som rör jordbruk. Mats Ranland skriver vidare:

Med hjälp av konstgödsel ökade skördarna. Men konstgödsel kräver energi och råvaror, vilket innebär att vi tär på jordens ändliga resurser. Den industriella revolutionen gjorde visserligen att vi kunde livnära fler människor, men innebar också att vi började tära på jorden på ett ohållbart sätt.
/…/
Låt mig till en början slå fast att det ytterst verkligen är jordbrukets avkastning som sätter gränsen för hur många människor som kan försörjas. Detta är en självklarhet, men ändå något som människan i dagens konsumtionssamhälle lätt kan glömma. Så länge man har pengar att handla mat för, är det lätt att man inte ser maten som något problem. Det primära problemet för nutidsmänniskan blir att tjäna ihop pengar.

Här rör sig resonemanget ännu i linje med en fetischkritik à la Marx, men Malthus-anhängaren viker snart av åt ett annat håll. Han menar att det inte är pengarna utan människorna som det är fel på:

Majoriteten av mänskligheten är dumoptimister, som inte tar till sig obekväma sanningar. Det är lättare att ta till sig att någon galen vetenskapsman skulle kunna orsaka jordens undergång, än att jorden faktiskt hotas av den gemena människan som ligger och kopulerar.

Malthusianismen blomstrar här upp till sitt ståtligaste stadium: ohämmad misantropi. Så har inte alltid skett: Malthus själv hoppades att bättre undervisning skulle få människorna att själva inse behovet av att begränsa befolkningen. Senare kom neomalthusianer som Knut Wicksell att bilda en rörelse för legaliserade preventivmedel.

En öppen fråga: hur stor betydelse har det malthusianska arvet för att förstå de tragisk-kritiska kristeorier som i vår tid kristalliserar sig i relation till oljekrön och klimatkatastrof? Tänk på t.ex. Alf Hornborg, Richard Heinberg eller tidskriften Effekt: är dessa att betrakta som krypto-malthusianer eller som post-malthusianer?

Krisen, del 66: Arbetsdefinition av “tragisk kristeori”

Har väntat länge med att ta det breda greppet kring tragisk kristeori. Nu ett preliminärt försök i tre punkter:

1. En tragisk kristeori hävdar krisens oundviklighet, med hänvisning till ontologiska konstanter, objektiva gränser samt någon form av evig återkomst.

2. Tragiska kristeorier kan skilja sig från varandra i fråga om ontologiskt innehåll. Skillnaden kan även uttryckas som en skillnad i skala på återkomstens tidsaxel. Civilisationers uppgång och fall i en större skalan, ekonomiska konjunkturer i en mindre skalan. Utrymme finns i princip även för extremt låga och höga frekvenser.

3. Alla tragiska kristeorier relaterar på något vis till en spänning mellan brist och överflöd, men tyngdpunkten kan placeras olika. Vissa betonar gränsens obeveklighet, andra det obevekliga i en rörelse som strävar bortom gränsen.

Längre fram i serien kanske vi får anledning att revidera och förtydliga denna preliminära definition. Det vore intressant att pröva en tydligare uppspaltning av olika varianter och att utröna möjligheten av hybrider (tragisk-kritiska och tragisk-borgerliga kristeorier).

Yuppie är det nya hipster

Nu ska vi akta oss för att trilla in på frågan om att definiera hipsterbegreppet. Dess innehåll är mindre intressant än dess konjunkturella hemvist i nollnolltalet, då ordet gravis kom att betyda någonting. Betydelsefullast verkar det ha blivit när kreditbubblan var som störst.

Efter 2008 har skribenter i USA allt mer övergått till att beskriva hipstern i imperfekt. Så icke i Sverige, vilket möjligtvis kan relateras till att vi inte har upplevt samma typ av vardagligt kännbar krasch. Tvärtom fortsätter bostadsbubblan att blåsas upp och storstädernas journalister är mer indragna i den än kanske någon annan grupp.

En snabb arkivsökning visar att svenska tidningsskribenter fortsätter att dagligen att referera till “hipsters” – trots att tugget går på uppenbar tomgång. Någonstans under hösten 2012 förlorade hipsterbegreppet sitt sista uns av användbarhet. Och det förutspåddes faktiskt av kloka siare redan för två år sedan.

Citerar nu Pontus Lundkvist ur Det grymma svärdet #6 (december 2010):

Mitt jobb är att skapa en homogen grupp av oss som känner oss obekväma på yuppieställen. Om det dessutom får yuppiezombisarna att känna sin individualism ifrågasatt så är det bara en bonus.
/…/
Jag skojade dock bara när jag återanvände (mode-)ordet “homogen”. Vi kan avbryta det skämtet nu.
Beräkningar säger för övrigt att okvädingsordet “hipster” kommer vara oanvändbart redan i augusti–september 2012. Det är delvis därför jag valde att här använda det gamla ordet “yuppie”. Det är viktigt att motståndet fortsätter även om vapnen måste bytas ut.

Jag börjar allt mer luta åt att detta är en korrekt manöver. Låt oss helt enkelt byta ord! Varje gång vi hade tänkt slentriansäga något om “hipsters”, ska vi hädanefter antingen hålla käft eller säga samma sak om yuppies (om så bara för att se vad som händer).

Samtidigt ska vi akta oss för att definiera yuppiebegreppet, som nu hunnit bli så nattståndet att det är redo att fyllas med nya innebörder. En gång hade även yuppien sin konjunktur, vars slut nåddes i krisen för tjugo år sedan. Skällsordets etymologi har nu tappat sin relevans.

Tiden är nu även kommen att återinföra begreppet yuppienalle i den lätt modifierade betydelsen av “surfplatta eller smartphone, särskilt i fråga om de nyaste modellerna av märket Apple”.