Entries from February 2013 ↓

Krisen, del 85: Inflationens duvor, deflationens hökar

Talet om “duvor” och “hökar” är ganska lätt att begripa i politiska sammanhang: fredsduva kontra krigshök. Föga förvånande kommer metaforerna från Bibeln.

Samma två fåglar har nu även fått hemvist i ekonomijournalisternas hägn av metaforer. Så fort det rapporteras om hur centralbankerna hanterar krisen blir det åter tal om “duvor” och “hökar”. Duvorna vill ha låg ränta, medan hökarna vill se räntan högre.
Hur detta relaterar till krig/fred-temat är ganska talande, för det avslöjar den givna fienden: inflationen. Duvorna kan tänka sig en högre inflation, för att få sprätt på tillväxten och öka sysselsättningen. Hökarna vill däremot föra krig mot inflationen.

Om man i stället hade antagit att arbetslöshet var fienden, hade metaforiken fått kastas om. Duvorna hade fått kallas hökar, och vice versa.

Om man däremot ser stimulansåtgärder som ett slags drogmissbruk, då vore det rimligare att kalla “duvorna” för festprissar, medan “hökarna” skulle vara något slags nykterhetsivrare.

The Economist rapporterar nu att de s.k. duvorna är på väg att ta makten över centralbankerna i både Japan, Storbritannien och USA.

Japans centralbank höjer inflationsmålet till 2 % och säger att de kommer använda alla tillgängliga stimulantia för att nå dit, vilket är ganska radikalt med tanke på landets långvariga deflationstendens. Tillträdande chefen för Bank of England säger att han är redo att låta inflationen överskrida målet under en längre tid, för att stimulera ekonomin. Och förra årets signaler från Federal Reserve var att man kommer att injicera obegränsade mängder likviditet i USA:s blodomlopp så länge arbetslösheten ligger över 6,5 %.

Nämnda åtgärder är alltså typexempel på sådan politik som ekonomijournalisterna betecknar somduvaktig“. Och som vänsterborgarna uppfattar som “vänster”. Fast handlar det verkligen om fred?

Nu kan jag inte låta bli att remixa texten till en låt:

Är det verkligen inflation vi vill ha,
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är deflation?

Nej… låt oss ta remixen ännu ett steg:

Är det verkligen tillväxt vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är kris?

Med tillväxten kommer vänskapen, den knyts med starka band.
Och banden binder ont vid gott och knyter falskt vid sant.

Michael Heinrich på svenska

Nästa vecka kommer Michael Heinrich till Sverige för att prata om Karl Marx. Detta i samband med att Tankekraft ger ut en svensk översättning av hans mest spridda bok, som ursprungligen utgavs år 2004.

Kritik der politischen Ökonomie. Eine Einführung” heter boken som under det gångna årtiondet har fått mycket stort inflytande i Tyskland, främst i landets radikala vänsterkretsar men även i delar av universitetsvärlden. Själv läste jag den för två år sedan med stor behållning och fick genast användning för den i färdigställandet av min avhandling. Där gällde det att klargöra innebörden av en ekonomikritik som utgår från Marx – vilket är något helt annat än s.k. marxism – vilket jag gjorde med hänvisning till just Michael Heinrich (plus Moishe Postone och Robert Kurz).

Introduktion till ekonomikritiken” vore en rimlig titel på den svenska översättningen. Av outgrundliga skäl har Tankekraft i stället valt att följa exemplet från den engelska utgåvan, vilket resulterar i en nästan ofattbart torr titel: “Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet“. Riktigt så torr känns inte läsningen, även om boken är en sådan introduktion – och en bättre introduktion till Marx än många andra. Hög tid att glömma David Harvey.

Michael Heinrich drar en tydlig linje mot vad han kallar “världsåskådningsmarxism”, vilket syftar på arvet från andra internationalen, det vill säga på marxismen i allmänhet. Vad han i stället gör är alltså att gå tillbaka till det projekt som Karl Marx inledde omkring 1857, “kritiken av den politiska ekonomin”, vilket inte ska förstås som en ekonomisk teori utan just som en ekonomikritik. Fundamentalt i denna kritik är begreppet varufetischism som klargörs på föredömligt sätt i boken.

Michael Heinrichs styrka ligger i att han är oerhört väl bevandrad i varje ord som någonsin skrevs av Karl Marx. Han är alltså marxolog. Föga förvånande är detta även hans svaghet. När han ger sig in i debatter verkar det ibland som att han tror sig ha bevisat något för att han hittat det rätta Marx-citatet. När det däremot kommer till ämnen som inte berördes närmare av Marx – sånt som genus, konst eller legalitet – då föredrar även Heinrich att tiga. Ytterligare ett allvarligt problem handlar om att det historiska perspektivet i hög grad är frånvarande.

Här ska jag inte gå närmare in på mina invändningar mot Michael Heinrich, utan mest erkänna att dessa invändningar klarnade när jag läste Robert Kurz‘ sista bok, Geld ohne Wert. Denna bok på 420 sidor är i hög grad utformad som en polemik mot Michael Heinrich, vilket vid första anblick nästan kan verka perverst. Men ju längre jag kom i boken, desto mer övertygad blev jag om att Robert Kurz’ polemik inte handlade om prestige, utan om någonting mycket mer substantiellt. Inte i första hand om kristeori, utan om historisk förståelse. Bitar föll på plats när tillspetsandets mästare Robert Kurz gav sig in i att debattera medeltidshistoria och tog ställning för Jacques Le Goff, mot Fernand Braudel.

Som ni nog förstår är det till Robert Kurz som jag kommer att återkomma här på bloggen, inte till Michael Heinrich. Risken finns för att jag måste dela med mig av mycket grundliga läsanteckningar från Geld ohne Wert, i full vetskap om att detta på sin höjd kan intressera en handfull läsare. Om nu bara Michael Heinrich kan få en handfull svenska anhängare, blir det desto mer spännande att se vart polemiken Kurz/Heinrich kan peka i detta sammanhanget.

Spridda tankar om privaträtt

Så länge människor backar från rättsliga hot av rädsla för att tvingas betala rättegångskostnader, eller för att de till skillnad från motparten inte har råd att avlöna egna jurister, är det ett skämt att kalla privaträtten för “rätt”.

(Privaträtt är alltså detsamma som civilrätt, civil law, härlett av romarnas ius civile. Men det germanska ordet, Privatrecht visar tydligare att det handlar om en privatiserad rättsskipning. Som när nu Piratpartiet vek sig för Antipiratbyrån genom att sluta routa nät till The Pirate Bay. Men detta är ju bara ett ovanligt spektakulärt exempel i mängden.)

Jevgenij Pasjukanis hette en rättsteoretiker i det tidiga Sovjet, som hann författa några högintressanta verk innan han slaktades av Stalin. Hans ingång var lika simpel som den var ultrakritisk: rätten är att betrakta som form. Precis som värdeformen, är även rättsformen specifik för den kapitalistiska moderniteten. Och i likhet med värdeformen, rymmer även rättsformen sina inneboende motsättningar.

I inledningen till sin bok Allmän rättslära och marxism (1924) skrev Jevgenij Pasjukanis:

Law as a form /…/ exists only in antitheses: objective law/subjective law, public law/private law etc. /…/
Only bourgeois-capitalist society creates all the conditions necessary for the legal element in social relationships to achieve its full realization. /…/
Objections may be raised that the general theory of law, as we understand it, is a discipline which deals only with formal and contrived definitions and artificial concepts. No one doubts that political economy studies something which really exists, although Marx warned that such objects as value, capital, profit, rent etc. “cannot be discovered with the aid of a microscope and chemical analysis”. The theory of law operates with abstractions which are no less “artificial”; the methods of research in the natural sciences cannot discover a “legal relation” or a “subject of law”; but very real social forces are hidden behind these abstractions.

Enligt detta synsätt, kan rätten inte tänkas utifrån något ideal om harmoni (som jag ibland uppfattar att Cybernormer gör när de postulerar att den formella rätten bör överensstämma med praktiska normen). Tvärtom menar Pasjukanis att rättsformen är splittring: subjekt ställs mot objekt, privaträtt mot offentlig rätt, och så vidare.

Rättens objekt (1927) inleds med en enkel hänvisning till Tsarrysslands främsta rättssociolog:

Every real law is a law of some thing.” (Korkunov)

Rättslära handlar inte minst om upprättandet av rättsobjekt. Upphovsrättens traditionella objekt är exempelvis “verket“, det som i ytterst lösa termer definieras av lagtextens § 1. Objektets existens sätts på spel i varje tvist om plagiat. När det däremot gäller de pågående striderna kring The Pirate Bay, handlar de ganska lite om upphovsrätt i egentlig mening. Vad som står på spel är då snarare internets karaktär av rättsobjekt.

Gilles Deleuze har formulerat en del intressanta tankar om rättsfilosofi. Här en passage ur Negotiations:

it’s not established and codified constitutional rights that count but everything that’s legally problematic and constantly threatens to bring what’s been established back into question that counts. There’s no shortage of such problems these days; the whole Civil Code’s strained to breaking-point, and the Penal Code is in as great a mess as the prison system. Rights aren’t created by codes and pronouncements but by jurisprudence.

Rättigheter skapas inte genom att formuleras i lagtext, skriver Deleuze. De skapas genom jurisprudens, alltså rättsfilosofi. Men rättsfilosofi är enligt detta synsätt inget som skapas av professionella jurister eller filosofer, utan uppstår ur “singulariteteter”. När det gäller frågan om att skapa dessa singulariteter, uttrycker Deleuze en kritik som känns synnerligen aktuell i dagens medieklimat:

All this may of course involve taking particular positions to make some particular point. But it’s not enough these days to “take a position,” however concretely. You need some sort of control over how it’s presented. Otherwise you’ll quickly find yourself on television replying to stupid questions or face to face, back to back, with someone, “discussing things.” What if we were to get involved in producing the program? But how? It’s a specialized business, we’re not even the customers any more; television’s real customers are the advertisers /…/
I think there’s a public for philosophy and ways of reaching it, but it’s a clandestine sort of thinking, a sort of nomadic thinking. The only form of communication one can envisage as perfectly adapted to the modern world is Adorno’s model of a message in a bottle, or the Nietzschean model of an arrow shot by one thinker and picked up by another.

Resonanserna med samtida nätkritik och nätpolitik, med flykten från samtidsslaveri och grävandet av tunnlar, är slående. Det räcker inte att “ta ställning”.

Medhjälp till medhjälp till medhjälp till… Internet blir rättsobjekt när Piratpartiet dras till domstol

Under snart tre års tid har Piratpartiet levererat bandbredd till The Pirate Bay, vilket ger en spännande skruv på frågan om medhjälp till medhjälp till medhjälp till… Frågan om upphovsrätt på internet driver just i denna riktning – mot ett vidgande av medhjälpsbegreppet till att omfatta allt längre ansvarskedjor.

Under dessa tre år har Antipiratbyrån valt att inte agera mot Piratpartiet så som man agerat mot Black Internet, internetoperatören som beordrades att klippa kablarna till The Pirate Bay (dom i Stockholms tingsrätt, 2009-10-28). Uppenbarligen har Antipiratbyrån av taktiska skäl velat undvika den debatt som skulle väckas om man gav sig på ett politiskt parti. Tills idag, den 19 februari 2013.

Idag skickades det nämligen ut ett hotbrev från Antipiratbyrån (som numera kallar sig Rättighetsalliansen Europa AB).

Genom detta brev är ni formellt informerade om att intrång i rättigheter som skyddas av upphovsrättslagen sker genom Pirate Bay och att ni medverkar till dessa intrång genom att tillhandahålla internetaccess till Pirate Bay.
/…/
Mot bakgrund av detta begär de rättighetshavare som vi företräder att Piratpartiet och Serious Tubes omedelbart upphör med att tillhandahålla internetaccess till Pirate Bay. Om besked inte lämnas senast den 26 februari 2013 om att medverkan till intrången upphört kommer Rättighetsalliansen att väcka talan inför domstol utan ytterligare meddelande.

Brevet har alltså skickats till två olika mottagare, vilket ytterligare klargör frågan om medhjälp till medhjälp till medhjälp.

Serious Tubes är en ideell förening och registrerad internetoperatör. De köper bandbredd av Portlane Networks AB, för att i nästa led sälja bandbredd till Piratpartiet. Förutom att använda denna för att driva sin egen webbsida, säljer Piratpartiet även bandbredd vidare till The Pirate Bay.

Antipiraternas krav kan tolkas så här: Piratpartiet måste klippa linan till The Pirate Bay. Om så inte sker, måste Serious Tubes klippa linan till Piratpartiet. (Nästa logiska steg vore att kräva att Portlane ska klippa linan till Serious Tubes. Det är inte otänkbart att även ett sådant brev har skrivits eller rentav skickats.)

Antingen kommer någon lina att klippas om en vecka, eller så inleds en rättsprocess. En öppen prövning av saken vore givetvis att föredra, men chansen till detta är liten. Rättsprocessen kommer nämligen bli ett tvistemål. Detta brukar betyda att den rikaste vinner. Offentlig försvarare kommer inte på fråga. Ändå kan domstolens utslag bli prejudicerande.

Vad som här står på spel är mycket större än The Pirate Bay. Det handlar om mer än bara upphovsrätt. Vad handlar om är hur internet ska göras till ett rättsligt objekt. Om hur ansvaret kan sträckas ut i ett datornätverk: medhjälp till medhjälp till medhjälp till…

Att ett politiskt parti blir indraget är en intressant bieffekt. Kommer detta att gynna Piratpartiet eller knäcka dem? Men dessa frågor är ändå sekundära och ska inte få skymma den centrala frågan. För strikt talat är det irrelevant vad man tycker om Piratpartiet, eller vad man tycker om The Pirate Bay.

Vad konflikten handlar om är hur många led som medhjälp ska “smitta” i ett nätverk – och om hur internets framtid tillåts dikteras i rättsprocesser där de två sidorna är oerhört ojämlika i fråga om ekonomiska resurser.

Partiledaren Anna Troberg skriver att Piratpartiet kommer att ge besked först om en vecka, den 26 februari.

På ett mer personligt plan, så ska jag sätta mig ner med min flickvän och fundera lite över hur vi rent praktiskt löser livet om det visar sig att mitt politiska engagemang potentiellt kan kosta oss både månader ifrån varandra och vår ekonomiska trygghet för en tämligen oöverskådlig framtid. /…/
Jag kan i dag inte säga om vi kommer att välja att ta fighten i rätten eller om vi tar den utanför rätten. Det kommer partisamtal och privata samtal under dagarna som kommer att avgöra.

Talet om “månader” låter som om fängelsestraff skulle kunna bli aktuellt, men det blir det väl knappast i ett tvistemål som detta. Snarare siktar väl antipiraterna på ett vitesföreläggande, riktat mot enskilda människor i Piratpartiet och/eller Serious Tubes. Innebörden blir då att de måste betala en fantasisumma för varje dag som inte linan är klippt. Om så sker, betyder det att dessa människor för all framtid kommer att tvingas till ett liv utanför den vita standardekonomin, precis som de dömda i brottmålet mot The Pirate Bay. Peter Sunde säger själv i ett läsvärt reportage:

– Egentligen är det lättare att vara skyldig 100 miljoner än 100 000 kronor, för då slutar man inbilla sig att man ska kunna betala. Jag kan inte stressa upp mig och få magont över det. Att träffa botten gör att jag känner mig ganska fri. Jag kan aldrig bli löneslav.

Fast det är klart, om några piratpartister väljer att gå den här vägen och trotsa ett eventuellt vitesföreläggande, så lär väl det hela följas upp av ett brottmål. Ett brottmål kan mycket riktigt leda till fängelse för medhjälp till (medhjälp till medhjälp till) brott mot upphovsrätten.
Fördelen med ett brottmål vore dock att medhjälpsfrågan skulle få en grundligare prövning. Rimligtvis borde det bli än ännu större process än den s.k. TPB-rättegången. Först måste ju hela frågan om The Pirate Bay prövas på nytt, eftersom The Pirate Bay i dag fungerar helt annorlunda än vid den tid som den förra rättegången gällde.

Endast om det kan fastslås att dagens TPB ägnar sig åt medhjälp till brott, kan det ju fastslås att Piratpartiet ägnar sig åt medhjälp till medhjälpen.
Eller att Serious Tubes ägnar sig åt medhjälp till medhjälp till medhjälp. Eller att Portlane ägnar sig åt medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälp.
Eller att internet är ett enda stort jävla medhjälpsnätverk.

Uppdatering: Håkan Hydén om juridiken.

Krisen, del 84: Tonår och krisår – hur blev vi till 70-talister, 80-talister och 90-talister?

“Generation -87 som jag själv tillhör gjorde sin klubbdebut i högkonjunktur”, skriver Kajsa Haidl i Sydsvenskan. Jag vet inte om hon syftar på makroekonomiska konjunkturer. Inte heller vet jag om just “klubbdebuten” är det som starkast präglar en årgång. Men jag går igång på sättet att historicera. Nu kör vi!

Hypotes I: För många människor är 17–19 årsåldern en formativ period. Nya umgängeskretsar tar form, inte minst i festsammanhang (på klubb eller inte).
Hypotes II: Beroende på vilket år människor är födda, har den formativa perioden inträffat i en viss tidsanda, vilken är intimt förbunden med den ekonomiska konjunkturen.

Spekulativt så det räcker och blir över, men låt oss testa. Först tre “högkonjunkturare”.

Om alltså Kajsa Haidl är född 1987, inträffade hennes formativa period år 2004–2006. Vilket inte bara var en tid då Malmös klubbkultur kokade, utan också en global kreditdriven högkonjunktur utan motstycke.

Själv är jag född 1978, vilket skulle betyda att min formativa period inträffade 1995–1997. Likaledes en konjunkturuppgång, intimt förknippad med internets genombrott och “den nya ekonomin”.

Mathias Wåg (född 1971) skriver i “Öppningen som blev ett avslut” om hur han formades politiskt av åren 1989–1991. Då var han alltså 18–20 år och upplevde hur Sverige gick från en högkonjunktur med en “känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående”, in i en djup kris där det rasistiska våldet exploderade, samtidigt som folkhemmet monterades ned. Krisens tillslag kunde upplevas på olika sätt, men ingen knappt någon som föddes i början av 1970-talet kan ha förblivit opräglad.

Krisen var som djupast 1991–94 och allra mest kännbar för ungdomar: arbetslösheten steg dramatiskt liksom förskrivningen av antidepressiva mediciner och betydligt fler tjugofemåringar bodde kvar i föräldrahemmet.

Då kan vi alltså spekulera i att de som föddes 1974–75 blev allra mest präglade av nittiotalskrisens tidsanda. Läsare som känner sig träffade får gärna träda fram och kommentera.

Även jag präglades förstås av nittiotalskrisen, även om den kulminerade under mina högstadieår. Jag minns mycket väl hur “alla” började lyssna på Ultima Thule sommaren 1993. Det var en kall och regnig sommar som troligtvis hade stor betydelse i att forma den klick, dominerad av män i just min egen ålder, som senare skulle ta över Sverigedemokraterna.
Jimmie Åkesson var förvisso bara 14 år. Men vem har förnekat att högstadietiden kan ha ett avgörande inflytande på en människa? Oj, det kanske var jag. Utgångspunkten för detta inlägg var ju att de sena tonåren, snarare än de tidiga, utgör en formativ period. Möjligtvis utgick jag bara från mig själv.

Så om vi breddar den första hypotesen…

Hypotes IIb: Tonåren är en formativ period.

…så låter det ganska urvattnat. Men vi filar vidare och lägger sedan till en tredje, som följer:

Hypotes IIc: På ett personligt plan är tonåren ofrånkomligen en krisprocess, i vilken samhälleliga kriser kan få en särskild resonans. Av dessa skäl är tonåren en formativ period utan motstycke.
Hypotes III: Först när människan inträder i tonåren kan hon skaffa sig en självständig uppfattning om tidsandan.

Utifrån dessa hypoteser går det att tänka sig att nittiotalskrisen kan ha präglat tre uppväxande åldersgrupper på delvis olika sätt:
a) De som föddes under första hälften av 1970-talet hann bli tonåringar innan krisen och tydligare uppleva ett omskakande skifte i tidsandan.
b) Vi som föddes mellan 1977–81 blev tonåringar i krisen, så att vår fortsatta tonårsutveckling löpte parallellt med den konjunkturuppgång som blev en IT-bubbla.
c) De som föddes senare, från kanske 1982 och framåt, har inte blivit personligen präglade av nittiotalskrisen på samma sätt.

Håller det? Eller drar det iväg åt rena rama astrologin? Är särskilt nyfiken på att höra vad alla 70-talister och 80-talister säger om saken.

Sen kan man ställa frågan om något liknande gäller för IT-kraschen med efterföljande lågkonjunktur (2000–2002), vilket ju även var en tid av geopolitisk dramatik. Själv var jag 22–24 år och präglades synnerligen djupt, men kanske inte på samma sätt som om jag varit tonåring. Och detta var ju i någon mening “krisen som inte blev av”, eftersom centralbankerna visade sig synnerligen beslutsamma i att snabbt blåsa upp en ny kreditbubbla. Konjunkturuppgång präglade därför tidsandan 2003-2007.

Att tillämpa ovanstående resonemang på den nuvarande krisen, som bröt ut på allvar år 2008, kan inte bli annat än spekulativt, men vi testar. Tonåringar vid krisutbrottet var de som fötts mellan 1989 och 1995. Och medan krisen rullar vidare i år, kommer den årgång som föddes år 2000 att gå in i sina tonår – utan att ha någon självständig uppfattning om hur tidsandan var innan krisen.
Kanske bör vi vara försiktiga i att tala om “nittiotalister”, för en skiljelinje verkar gå mitt i nittiotalet. De som föddes före 1995 har en erfarenhet av att vara tonåringar i nollnolltalets kreditdrivna högkonjunktur, men för dem som fötts efter 1995 kommer hela tonårsperioden i någon mening att definieras av krisen.

Brasklapp I: Människor formas givetvis i andra åldrar också.
Brasklapp II: Var i landet människor växer upp spelar givetvis stor roll, liksom ekonomiska förhållanden.
Brasklapp III: Tidsanda” är ett metafysiskt begrepp.
PS: Detta inlägg kan eventuellt läsas som en övning i vad Gunnar Pettersson kallar narrativism.

Excerpts from “The post-digital manifesto” are finally published in English

My first book was Det postdigitala manifestet, an essay consisting of 47 sections (first very short, then gradually longer with the 23rd section in the middle being the longest, then again gradually shorter). In a sense, it is a book about music, but I think every single section deviates from that topic in various ways, and it might well be called a book about politics as well.

It was published in 2009 and subsequently translated to Finnish and Esperanto, but no other language. There is still no English translation of the book in its entirety, but maybe something better: a translated excerpt, comprising five of the longest sections (§§ 15, 21, 22, 23, 29).

Thanks to the art journal E-flux, the aptest of translators could be put on the task: Mikael Kopimi Altemark, who himself was very much part of the process (or rather the bus) from which large parts of the text emerged. Now when I see the result, it almost feels like a new text. I think this feeling depends equally on the selection, the translation and the presentation.

Read it here: How Music Takes Place: Excerpts From “The Post-digital Manifesto”.

Looking forward to follow the response. I note the annotation of the Tumblr: “One of the founders of The Pirate Bay has some pretty sophisticated ideas about music, politics, and protest. Not what you might expect, either. Worth reading.” (Not that I was really personally involved in the founding of The Pirate Bay, but still a very timely connection, considering the release of the documentary film TPB AFK, in which I briefly appear.)
I also note that different people on the Twitter has been quoting different parts of the text. That indicates that some people has actually read it. Do you know how cool that is? So cool that I will now produce a condensed version of the text using only these quotations:

Why assume that preferences come firmly lodged in the individual? Music unfolds in the charged field separating the opposing poles of responsibility and irresponsibility.
Presence serves selection. A post-digital sensibility of music comes with a questioning of the ownership of the spaces where music takes place.

Om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga utvägar

Mitt senaste utfall på och mot Twitter:

SKÄNDA SAMTIDEN. VÄGRA DEBATT. SVIK DAGORDNINGEN. VAR PASSÉ. #KUKEN

Antar att alla fattar referensen.

I stället för att utveckla, citerar jag gärna några rader som nyligen formulerades av Johannes Nilsson.

Men det övergripande problemet med både twitter, facebook och whatever är just detta slavande under samtiden, där ens uppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar. Nu skall vi tala ”näthat”, förra veckan barnfattigdom, och oavsett vad man än må tycka eller problematisera i dagens ämne, kvarstår som sorgligt faktum att man deltar i denna bestämda debatt, och därmed låter den invadera min hjärna och bestämma mitt intresse. I nätets uppmärksamhetsekonomi säljer jag mig jävligt billigt varje gång jag låter mig dras med i detta trams.

Det tycks råda någon slags uppfattning att vi som deltar i detta i olika mån tillhör någon slags samtidsbestämmande överklass, vars inflytandegrad bestäms av antalet följare och så vidare. /…/
men är inte det utmärkande för vilken överklass som helst att man bestämmer över sin egen tid och uppmärksamhet? Är inte dessa ivrga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ”content”?

Alltså: tron på att vara en “samtidsbestämmande överklass” är just vad som gör twittraren till slav under samtiden.

Liknande dubier luftades här i höstas, vilket föranledde kloka formuleringar i kommentarsfältet.

Svenska twittrare är helt och hållet i händerna på Sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att Sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. Ny dag, ny snackis. Hey ho, let’s go. Den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande.

Nu är det dags att lyfta fram de 12 konstruktiva råd till twittrare som formulerades av Victor den 26 september. Väljer ut några favoriter:

1) Behåll varje dag fokus på de frågor du själv betraktar som mest väsentliga på lång sikt. Ignorera allt annat.

3) Döda ditt eget begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft. (Lite svårt för män, jag vet.)

6) Vägra debatt. Informera och upplys du tror att det kan göra skillnad. Börja inte tjafsa! Då arbetar du redan för dramaindustrin.

9) Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå. Du kommer inte ens bli rik på det. Och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet! De flesta som ser dina tweets tycker i stort som du och vet det du vet, jobba vidare utifrån det. Var en röst som talar om vissa frågor. Då attraherar du andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.

10) Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring saker, utan att bygga gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.

12) Dra dig inte för att posta längre textsnuttar med twitlonger eller pastebin.

Därmed inte sagt att detta förhållningssätt till Twitter är det enda rätta. Bara att vi som finner oss själva i rollen som “aktiva på Twitter” bör överväga nämnda råd, liksom vi med jämna mellanrum bör fundera på om vi ska stanna kvar eller lämna.

En sak till. För oss som stannar på Twitter, det vill säga. Flertalet av oss kommer att vilja sprida vidare sådant som andra skriver. När vi stöter på en länk till en klok text vill vi bidra till att fler läser texten. Så vi klickar “retweet”.

Ibland virvlar en underlig skamkänsla förbi just efter detta klick. Att retweeta något som 10 pers retweetade för 10 timmar sedan känns oftast ovärt. Ett jävla flockbeteende. Att retweeta samma sak 10 dagar senare vore i många fall en stark insats mot samtidsslaveriet. Att vänta 10 månader med retweet kan rentav vara en konst. Dröjsmålet kan förknippas med en rutin där man tvingar sig själv att åter ta ställning till om saken behåller sin aktualitet och varför.

Möjligtvis vore det rentav möjligt att främja sådana rutiner genom att utforma särskilda Twitter-klienter för oss som vill bryta samtidsslaveriet? Bland det viktigaste just nu är kanske att vara aktivt passé!

Åtal väckt mot f.d. Sami-direktör: min avhandling ger bakgrunden

Musikerförbundet meddelar att åtal nu har väckts mot Hans Lindström, som 1996–2006 var vd för rättighetskollektivet Sami.

Åtalspunkterna rubriceras grov trolöshet mot huvudman.
Åklagarens beräkningar av skadan rubriceras som; “slutlig förlust eller beaktansvärd risk för slutlig förlust med sammanlagt cirka 68.000.000 kronor”. /…/
Den har tagit sex år för ekobrottsmyndigheten att utreda ärendet, vilket indikerar den stora omfattningen av vanstyre och misskötsel som skedde under Hans Lindströms ledning.

Musikerförbundets linje är att härvan orsakades av Hans Lindström personligen, men indirekt även av de två andra fackförbund som står bakom Sami: Teaterförbundet och Symf. Dessa ställde sig nämligen bakom Hans Lindström långt efter att Musikerförbundet börjat protestera mot vanstyret. Men även Musikerförbundet är medansvariga för Samis storhetsvansinne på 1990-talet.

Historien sträcker sig en bra bit tillbaka i tiden och bör ses i ett större perspektiv. Som organisation är Sami en märklig skapelse, framavlad som en kompromiss mellan olika fackförbund och statsmakten, med uppdrag att både hävda individuella rättigheter och att bedriva kulturpolitik. Detta lade grunden för den märkliga tur som Sami började ta, vilket för övrigt började redan i 1980-talets fastighetsbubbla, alltså innan Hans Lindström tillträdde som vd.

Min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi handlar till ganska stor del just om Sami, så låt mig därför citera därifrån:

8.8 Från aktivitetshus till fastighetsbubbla
/…/
Tanken på ett aktivitetshus för musiker levde dock vidare som en målsättning för Samis yrkesfrämjande verksamhet, vars budget växte under 1980-talet, särskilt efter lagändringen 1986. Fastighetsägandet blev även inkomstbringande i sig, då Sami i hög grad kunde hyra ut samlingslokaler och inspelningsstudios. Efter tio år på Mosebacke köpte Sami vid 1990-talets mitt ännu en fastighet, som utöver ett kansli med ytterst exklusiv inredning inrymde replokaler och inspelningsstudio för musiker att hyra, samt ett kafé där det var tänkt att musiker skulle träffa varandra i samband med repetitioner (eller prova det omsusade Internet på Samis eget “Cyber Café”.
Efter tolv år som vd för ett expansivt Sami avgick Yngve Åkerberg år 1996 och ersattes av Hans Lindström, som varit altviolinist i Radiosymfonikerna och fackligt aktiv i Symf.1263 Under honom gjordes en serie av allt mer spektakulära investeringar, vilka motiverades som led i organisationens ”yrkesfrämjande verksamhet”. År 1997 köptes det klassiska nöjesplatset Nalen i Stockholm för över hundra miljoner kronor (inklusive renovering och teknik). År 2003 övertog Sami även driften av Storan i Göteborg efter att Hans Lindström undertecknat ett fyrtioårigt hyreskontrakt. Däremellan pumpade Sami in pengar i olika företag som utan framgång försökte ägna sig åt musikrelaterad näthandel. Förluster täcktes genom att fastigheterna belånades.1264 Sami kan sägas ha blåst upp sin alldeles egen IT-, finans- och fastighetsbubbla.
Bubblan sprack 2006, då det plötsligt visade sig att Sami knappt hade några pengar kvar. Hans Lindström fick sparken av styrelsen, som anklagade honom inte bara för att ha misskött ekonomin utan även för att ha försnillat stora summor för privata ändamål – brottsmisstankar som i skrivande stund är under utredning.
/…/
Omständigheterna kring kraschen är svåra att klarlägga och faller i huvudsak utanför avhandlingens ramar. Klart är att en central faktor var de mycket expansiva satsningarna på fastigheter. Upprinnelsen kan därmed spåras till den utformning som den yrkesfrämjande verksamheten gavs kring 1980, då Samis styrelse bestämde sig för “Stockholmstanken”.

Jag återvänder även till Sami-krisen i avhandlingens sammanfattande slutkapitel:

10.6 Vägval i fördelningsfrågan
/…/
Under 1980-talet pekade Sami på att det blivit allt svårare att avgöra vilken verksamhet som främjade yrkesmusikernas kollektiva intresse. Styrelsen lät sig vägledas av en ganska vag tanke om att musiker behöver aktivitetshus. Därför började Sami investera stora summor pengar i fastigheter. Även om fastigheterna kanske inte blev till de livfulla aktivitetshus som man först hade föreställt sig, visade det sig bli en bra affär att hyra ut lokaler. Efter hand köpte Sami allt fler fastigheter, inklusive nöjespalatset Nalen i Stockholm.

Vad som skedde var att den yrkesfrämjande verksamheten började blåsa upp en fastighetsbubbla där hundratals miljoner kronor sattes på spel. Därtill gjorde Sami en rad misslyckade investeringar i musikrelaterade IT-företag. Fastigheterna belånades för att täcka förlusterna. Till slut sprack bubblan och Sami stod på ruinens brant. För att överleva tvingades man lägga ner all yrkesfrämjande verksamhet. Vad som återstod var en institution som idag endast kan motivera sin existens genom utbetalandet av individuella ersättningar – pengar som i mycket hög grad går till en liten grupp av exceptionellt framgångsrika musiker samt till dödsbon.

Avhandlingen kan inte göra anspråk på att klargöra alla faktorer som bidrog till krisen inom Sami. Vad som däremot kan sägas är att spänningen mellan konstnärskap och lönearbete, som staten en gång undvek att ta tag i genom att delegera de svåra avvägningarna till Sami, bidragit till skapandet av en instabil organisation. En ursprunglig målsättning om att skapa arbetstillfällen växte till en kulturpolitisk vision som på förunderligt vis förvandlades till finansiell spekulation.

Det är svårt att tänka sig att något liknande skulle kunnat ske med Stim eller Ifpi, då dessa haft som sitt entydiga syfte att maximera de individuella ersättningarna till kompositörer respektive skivbolag. Det ligger också nära till hands att dra en kulturpolitisk lärdom av det som skedde med Sami. Kort sagt förefaller det lämpligare att staten låter sin kulturpolitik skötas av myndigheter i stället för att ansvaret delegeras till parafackliga eller korporativa organ.

För den ännu bredare bilden får ni läsa Musikens politiska ekonomi. (Skulle gärna se att Sami eller Musikerförbundet kommenterade avhandlingen i sina organ, men det är nog att hoppas för mycket. Däremot kom just en fin recension i LO:s tidning Arbetet.)

Om radioarkiv, sökbarhet och digitalt tillgängliggörande

Kungliga biblioteket har en avdelning för audiovisuella medier, där man bland annat lagrar allt som sänds i radio och teve sedan 1979. Som forskare kan jag beställa materialet via fjärrlån till mitt högskolebibliotek, eller ta del av det på plats i Kungliga biblioteket.
För icke-forskare är det tyvärr svårare. Upphovsrättsliga skäl tvingar biblioteket att begränsa åtkomsten till audiovisuellt material. Detta kan kontrasteras mot tryckta skrifter, som alla har möjlighet att beställa fram till Kungliga bibliotekets läsesal (och även kopiera ur, exempelvis med en medhavd kamera).

Inom arkivsektorn talar man ofta om “digitalt tillgängliggörande”. Man beklagar ständigt att upphovsrätten inskränker tillgången till vårt gemensamma kulturarv. Ibland föreslår man att politikerna ska hjälpa arkiven med särskilda undantagsregler. Men på den rättsliga fronten är framgångarna få och i slutändan måste man ständigt böja sig, exempelvis genom att utestänga icke-forskare från att få tillgång till gamla radioprogram.

Samtidigt förklarar SVT att de öppnar sina arkiv. Men det handlar då om ett urval ur programarkivet, tänkt att tillgodose en befintlig efterfrågan. Varenda gammal nyhetssändning kommer inte att läggas ut på nätet.
Här märks en konsumentinriktning som står långt bort från arkivinstitutionernas forskarinriktning – som om konsumenter och forskare var två slags varelser som befann sig i skilda världar. Så är det ju inte. Gränsen mellan konsumtion och forskning är tvärtom flytande, inte minst i kulturjournalistiken, där det i sin tur inte finns någon skarp gräns mellan amatör och professionell.

Låt mig påminna om dansbandsdöden. Under arbetet med min avhandling grävde jag fram ett föreningsblad där det hänvisades till ett nyhetsinslag i Rapport den 15 maj 1979, vilket jag beställde fram och även slängde upp på Youtube. Där fick det enorm spridning och plockades senare upp i nya teveprogram.
Visst överträddes stundals upphovsrätten i cirkulationen av detta nyhetsinslag. Men det betyder inte att upphovsrätten är det enda hindret mot att spontana nätsvärmar ska få återuppliva guldkorn ur det gemensamma kulturarvet (vilket ju ofta antyds som idealscenario). För när något hittas i ett gigantiskt, digitalt arkiv är själva hittandet aldrig “spontant”. Det förmedlas av sökmotorer.

En sak som ofta glöms bort är att “digitalt tillgängliggörande” kan vara föga värt utan en bra sökmotor. Kungliga biblioteket driver Svensk mediedatabas, där alla kan söka via nätet efter bland annat gamla program i radio och teve. Även de som inte själva får forskartillgång till materialet, kan hitta hänvisningar dit. Det är utmärkt.

Sist jag besökte Kungliga biblioteket, upptäckte jag att terminalerna på plats gav tillgång till alternativa sökmotorer: Sveriges Televisions programarkiv, Sveriges Radios programarkiv samt Sveriges Radios grammofonarkiv. Och det visade sig att dessa bygger på ett annat index än Svensk mediedatabas. När det gäller gamla radioprogram av nyhetskaraktär, är Sveriges Radios programarkiv i många fall mer välindexerat, så att en sökning där ger fler träffar. Men jag noterade också fall där ett sökord gav träff i Svensk mediedatabas men inte i Sveriges Radios programarkiv. För en samtidshistoriker som vill söka information om en viss händelse är det alltså bäst att söka med båda sökmotorerna. Men bara den ena är tillgänglig via nätet.

Tyärr verkar det alltså som att SVT/SR inte vill ge allmänheten tillgång till programarkivens sökmotorer via nätet. Kanske tänker de att allmänheten ändå inte har någon glädje av dem, då de av upphovsrättsliga skäl inte kommer åt själva programmen. Då tänker de fel! Att hitta en referens kan vara värdefullt i sig. Inom denna allmänhet ryms dessutom de som kan få tillgång till programmen, i egenskap av forskare eller journalister. För oss vore det ibland rätt praktiskt att slippa traska till Humlegården för att göra våra sökningar.

Kontentan av detta: “Digitalt tillgängliggörande” handlar inte bara om att ge tillgång till kultur, utan även om att ge tillgång till sökmotorer. När sökmotorerna redan finns borde det inte vara så svårt. Kan inte SVT/SR förklara vad de är så rädda för? I just det här fallet kan de knappast hänvisa till någon annans upphovsrätt.

Krisen, del 83: Anteckningar kring Jameson

what are the potentially political forms in which this post-historical situation might be experienced historically? /…/
what is the genre in which the historical in this paradoxical post-historical sense can be made to appear?

Ytterst brännande frågor! Detta är vad Fredric Jameson söker svar på i sin bok Valences of the dialectic, skriver Gopal Balakrishnan i sin bitvis intressanta recension som betitlats “The coming contradiction“. Jag lär aldrig orka läsa boken, för även om jag uppskattar Jamesons skarpsinne har jag svårt att smälta hans litteraturhistoriska utflykter.
Här kommer några läsanteckningar till recensionen, som är ordrik nog. Dock kompletterar med några ögonkast in i den sexhundrasidiga Valences of the dialectic. Som vanligt i denna serie testar vi att läsa all teori som kristeori. Om postmoderniteten är kris, blir det föga meningsfullt att vara för eller mot det postmoderna utan frågan blir hur detta kristillstånd kan upplevas historiskt.

I slutändan avfärdar Jameson tragedin som svar på frågan, men det är ett mycket försiktigt avfärdande. Tragedin riskerar att leda till en “flykt bakåt, i riktning mot den mänskliga historiens första begynnelser”. Thukydides skildrade det utdragna kriget mellan Sparta och Athen som ett skeende. Eftervärlden har betraktat honom som historiografisk pionjär just för att han bortom de myllrande detaljerna identifierade ett moment av nödvändighet. Historien enhetliggjordes hos Thukydides med hjälp av det tragiska begreppet öde. Jameson skriver:

This conception of historicity as necessity must still be ours, however much it must be grasped in terms of oppositions not yet available to the Greek historian, such as the potential or exhaustion of modes of production. But it would be wrong to assume that our own relationship to such oppositions — yesterday the contradiction between determinism and freedom, tomorrow that between conspiracy and Utopia — is any less mired in ideology than those of earlier moments of human history. The only advantage we have over the historians of the past is that of the comparative enlargement of our own history as it approaches a truly global one.

Svaret är inte tragedi utan dialektik, menar Jameson. Ändå ser han en poäng i att damma av själva byggstenarna i den antika tragedin, så som den teoretiserades av Aristoteles (för att senare återteoretiseras av Ricœur). Jamesons motiv verkar handla om att söka sig bort från den moderna romanformen, med dess individualism och dess protagonist/antagonist-dramaturgi, som inte är i stånd att förmedla det historiska i vår tid. Alternativet söks via tre aristoteliska begrepp: peripeteia, anagnorisis och pathos.

Peripeteia, vändpunkten eller omkastningen, manifesterar en enhet av seger och nederlag. Här finns en klar parallell till Marx framställning av kapitalismen som samtidigt den sämsta och den bästa situation som drabbat mänskligheten, liksom till den kristeori där kapitalismens globala triumf är identisk med dess globala kollaps. Långt citat ur Balakrishnans recension:

In a brilliant, contemporary re-reading of Marx’s Capital, Jameson claims that the ultimate point of this work was to demonstrate how a society organized around a process of value-creating labour eventually staggers into a condition of permanent mass un- and under-employment, spawning an ever deeper underworld of surplus humanity /…/
While later Marxists would ignore this side of his work, Marx himself placed the demographic preconditions of capitalism at the centre of his critique of political economy. In volume 1 of Capital, he argued that the process of the accumulation of surplus value undermined its own conditions of expansion through its tendency to replace labour-power with capital—generating over the long term an irreversible decline in the demand for labour. Marx presented the outline of a trend unfolding out from a structuring contradiction in the value form, manifesting itself in an erratic interplay of tendencies and counter-tendencies: ‘Such a self-destructive contradiction cannot be in any way even enunciated or formulated as a law’—a proposition, Jameson asserts, ‘which cuts to the very heart of all representation and all philosophical systems’. /…/
It is this contradiction that is un-representable in the terms of ordinary experience: it does not seem to make sense that a society in which almost everyone is compelled to make a living by creating value for the market continually ends up with less available employment, stagnant wages and ever deeper in debt, when everyone knows that this is the only rational way that an economy can be organized. /…/
The inability of this system to reemploy the workforces it is in the protracted process of shedding is also undercutting the power of these populations to respond collectively to and therefore experience this self-destructive contradiction as a coherent historical process.
/…/
The protracted structural crisis of capitalism, ‘the growth of the slum city, of permanent obsolescence, of overpopulation in other words’, is a change /…/ giving rise to the emergence of the demographic sublime as a figuration of extinction or utopia.

Jameson har förblivit skeptisk till idén om att kapitalismen skulle hittat en ny dynamik, grundat i nya typer av “arbete” som skapar värde utan att vara avlönat. Han talar snarare om en “universell stagnation” som har drivit kapitalet på flykt framåt, in i finansialisering eller fiktionalisering.

Dialektik är ett skitord, alltså i största allmänhet. Men det finns undantag då det är helt oersättligt. Nu måste vi åter citera vad Gopal Balakrishnan skriver om Fredric Jameson, för här görs en viktig distinktion mot vad dialektik har betytt inom den breda fårans marxism:

the dialectic emerges as the name for the various ways in which we can think and experience what our categories seem to place out of reach, but which sometimes appear back to us in the form of obscure objects of contradictory predication. /…/
In the broadest sense in which Jameson uses the term, dialectics then is a form of thought that accords a privileged significance to situations in which the logical pattern of our accounts of the world generate aporias, antinomies and, finally, outright contradictions. The Aristotelian axiom of non-contradiction articulates the fundamental premise of self-sameness in the ordinary experience of what is, as encountered in particular experiential contexts according to particular directions of concern. /…/
the flaws in a given category—the way in which it comes to be entangled, for example, in a manifestly unsatisfying dualism or definitional circularity—are already indices of a concrete historical situation. As Lukács once observed, Hegel’s transformation of categorical problems into historical ones opened the way to Marxism. Of course, this conception of the passage from Hegel to Marx would seem immediately to exclude the understanding of dialectics popularized by Friedrich Engels: a monistic vision of a human history unfolding within a boundless, conflict-driven flux of nature. The latter view posited an unproblematic identity of thought and being, as if our forms of thought merely reflect, in more or less adequate ways, reality’s iron laws of antagonistic development. Beginning with Lukács, Western Marxism recoiled from this conception of materialism, of thought as the mirror of nature, by insisting on the non-identity, the rift between categories and being, and the structural transformations that would be needed to bring about some form of their reconciliation.
/…/
If deconstruction and the dialectic are both ways of staging the structural incoherence of would-be foundational claims and definitions, ‘the dialectic pauses, waiting for a new solution to freeze over and become an idea and ideology to which the dialectic can then again be applied, while deconstruction races forward to unravel the new result as well’.