Storify heter ett av de hundratals företag som har hittat sitt namn genom att kopiera ett suffix från ett populärt svenskt IT-företag. De erbjuder en simpel tjänst för att sammanställa material från t.ex. Twitter, Instagram och Youtube och interfoliera detta med kommentarer, för att skapa en linjär berättelse.
Med andra ord: Storify låter en blogga utan att ha en blogg.
När jag var aktiv på Twitter kunde jag väl se en poäng med att använda Storify för att ge en resumé till en pågående diskussion. Just eftersom Twitter i sig är utstuderat uselt på att låta en följa ett längre resonemang, kan det bli nödvändigt att summera saker vid sidan om och länka dit. Så används ofta Storify, även om det går precis lika bra att använda en blogg. Det är inget svårt att kopiera över ett antal tweets i en blogg, länka deras källa och fylla på med kommentarer. Exakt så har en mängd inlägg på Copyriot tillkommit.
Nu verkar det som att Storify används i allt fler journalistiska sammanhang och även av Sveriges Radio, vilket väcker en del frågor.
I morse läste jag en intressant artikel på Expo.se. Artikeln bäddar in ett par videoklipp från Youtube och citerar ett par tweets från Twitter, men är i grunden en journalistiskt skriven artikel av klassiskt slag. Ändå ligger artikeln inte på Expo.se, utan på Storify. Därifrån har den bäddats in i sin helhet som en iframe, så att den blir synlig för besökaren på Expo.se. Detta innebär bl.a.:
Expo har ingen kontroll över sin webbpublicerade artikel. Den dag som något händer med företaget Storify, så att dess tjänst försvinner från nätet, då försvinner även artikeln.
Storify, liksom dess samarbetspartner Livefyre, får tillgång till användardata över de som läser artikeln.
Artikeln avslutas med tips om “related stories” från Storify, presenterade i samarbete med Livefyre. Expo har alltså ingen kontroll över vilka andra medier som länkas i direkt anslutning till deras artikel.
Är detta problematiskt? Det beror på. Om det är en redaktion som sysslar med renodlad underhållning och klickjakt förändras väl föga av att de tar hjälp av Storify. Om det däremot handlar om nyhetsjournalistik med ambitioner att tillföra något nytt, då är det mer beklagligt.
Det händer att jag läser 10 år gamla nyheter på Expo.se – men jag litar inte på att den här nyheten kommer att finnas tillgänglig om 10 år, trots att den fortfarande kommer att vara av intresse för den som gräver i Sverigedemokraternas historia. Därför önskar jag att Expo hade bemödat sig om att publicera sin egen artikel, inklusive citerade tweets, på sin egen sajt.
Rent principiellt kan jag se ytterligare tre frågor:
E-plikten: jag utgår från att t.ex. Expos nätupplaga omfattas av de nya reglerna om att leverera alla artiklar till Kungl. biblioteket för arkivering. Men vad händer med artiklar som publiceras på Storify?
Är det förenligt med reglerna för public service-bolagen att Sveriges Radio publicerar journalistiskt material på den kommersiella plattformen Storify? Några exempel: P3 Nyheter, P4 Halland, P4 Norrbotten.
(Förvisso använder sig Sveriges Radio redan av Twitter och Facebook, men detta motiverades t.ex. i SOU 2012:59 med att det tillför interaktivitet – vilket knappast kan sägas om Storify.)
Mest av allt är nog det journalistiska bruket av Storify ett symptom på lathet, eller på tidspress. Möjligen kan man spara en halv minut på att bädda in en tweet i Storify i stället för att själv citera tweeten och hyperlänka dess källa. Och vips, så har den journalistiska produktens beräknade livslängd ökat med åtskilliga år.
Just nu pågår den s.k. Grammisgalan, en branschfest som enligt vissakulturredaktioner har största tänkbara allmänintresse. Ändå har alla redaktionerna missat årets stora nyhet: att regeringens musikexportpris har uppenbarligen avskaffats, i all tysthet, efter sjutton år.
Det var Leif Pagrotsky som införde musikexportpriset, som delades ut för första gången på Grammisgalan i februari 1998. Sedan dess har det fortsatt under såväl sosse- som alliansregeringar. År 2010 noterades här att regeringens musikexportpris fått något lägre profil. Sedan dess har det inte delats ut på Grammisgalan utan vid en mindre ceremoni. Icke desto mindre har nomineringarna alltid lett till årligen återkommande tidningsartiklar.
Jag ägnade ett kapitel i Musikens politiska ekonomi åt att teckna bakgrund till den politiska vurmen för musikexport i Sverige, med en kritisk udd mot hur artister görs till representanter för “varumärket Sverige”. Jag föreslog redan 2008 att priset borde läggas ned, ett förslag som jag upprepade i höstas.
Så visst vill jag applådera den sittande regeringen för sitt kloka beslut att lägga ner skiten! Om det ens finns ett beslut, jag vet inte. Det är verkligen tyst om saken. Inte ens i branschorganet Musikindustrin.se går det att hitta minsta notering om att priset har avskaffats.
Uppdatering, 27 februari:
Jag kontaktade Utrikesdepartementet för att få saken bekräftad och nu fick jag svar av kansliråd Håkan Hjort, med titel “Gruppchef Kulturfrämjande och Sverigebilden”:
Regeringens musikexportpris lever och frodas och kommer att delas ut den 19 mars i år.
Jag tar tillbaka mina förhastade applåder till sittande regering.
2013: “Tyskar fattigast i eurozonen” (njaa). 2015: “Fattigdomen fortsätter att öka i Tyskland” (njaa).
Därtill nu detta: Två tredjedelar av Tysklands befolkning anser att de inte lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt en tredjedel är det nödvändigt att avskaffa kapitalismen för att det ska bli tal om demokrati. En femtedel drar slutsatsen att det krävs en revolution. Ganska få av tyskarna säger sig frukta en övergång till ett fascistiskt samhällsskick, men hälften uppfattade en repression och övervakning mot samhällskritiker är tilltagande. Allt enligt forskare från Freie Universität Berlin, som drar slutsatsen att 25 % av Tysklands befolkning hyser en “vänsterextrem” grunduppfattning.
Ökar fattigdomen i Tyskland? På en nationellt aggregerad nivå finns knappast grund för påståendet.
Undersökningarna som länkades först i detta inlägg bygger på två olika definitioner av fattigdom, som båda är rätt irrelevanta. Den förstnämnda mätte medianförmögenheten hos hushåll i Europa, som var låg i Tyskland eftersom många tyska hushåll är små och många hyr sin bostad i stället för att äga den. (Samma undersökning visade att de italienska hushållen är minst skuldsatta i Europa – tre fjärdedelar har inga skulder!)
Den andra undersökningen uppskattade andelen fattiga invånare i Tyskland till 15,5 procent, en siffra som ökat år för år. Fattigdom definieras då som att leva i ett hushåll men en inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är alltså ett mått på ojämlika inkomster, inte på absolut fattigdom.
Framför allt är det inget mått på levd fattigdom, det sönderslitande tillstånd som bara kan skildras i kalejdoskopiska berättelser, enligt Kristian Lundberg. Fattigdom handlar “om skulder. Om brister. Om att kastas till marken och sedan inte kunna resa sig upp igen.”
Även om den absoluta fattigdomen inte går att mäta, kan det finnas vissa siffror som ger en bättre vink om sanningen än andra. Siffror på depression och siffror på obetalda skulder.
Sedan 2008 har andelen invånare i EU som uppger att de kommit efter med betalningar ökat något från 10 till 12 procent. /…/
I Sverige har andelen av befolkningen som uppger sig ha kommit efter med betalningar varit relativt konstant de senaste åren. Tillsammans med Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Tjeckien, Belgien, Danmark och Österrike är Sverige ett av de länder där lägst andelar av befolkningen kommit efter med betalningar.
Det är alltså i de nordeuropeiska länder där hushållen är som mest skuldsatta, som folk har minst problem med att betala sina skulder. Kan man säga. Som det vore värdigt att förminska fattigdomen bara för att “folk” i allmänhet inte räknas som fattiga.
Och visst har han rätt i att det högerborgerliga synsättet är enfaldigt: att stater, företag och hushåll börjar återbetala sina skulder kommer knappast att lösa krisen. Den enes utgift är den andres inkomst, påpekar Krugman, “så om alla samtidigt drar ner på sina utgifter, kommer inkomsterna i världen att sjunka”.
För varje enskilt hushåll eller företag är det av godo att befria sig från skulder, men det betyder inte att en minskning av den totala skuldsättningen är av goda för “ekonomin i sin helhet”. (Här erkänner alltså Krugman att det finns en motsättning mellan delen och helheten, företag och totalkapitalet – vilket ur ekonomikritiskt perspektiv bara är ett av uttrycken för kapitalets inre motsättning.)
Trots detta är Krugmans vänsterborgerliga analys precis lika enfaldig som de högerborgerliga analyserna. Han vänder ju bara på steken och säger att helheten är det enda som räknas: “skuld är pengar som vi är skyldiga oss själva“. Vad är det förrsten för “vi” som här åkallas? (Jag får känslan av att Krugman sätter likhetstecken mellan mänskligheten och kapitalismen.)
Den enes skuld är den andres tillgång. Om skuldberget växer, växer samtidigt ett lika stort tillgångsberg. Tanken är tydligen lugnande för de vänsterborgerliga ekonomerna. Men det hela är ju bara en räkneövning. Tillgångarnas värde kan inte garanteras, särskilt inte om många samtidigt vill sälja sina tillgångar – det är då vi får deflation, som får skuldberget att svälla som en jäsande deg.
Den vänsterborgerliga duon Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har drivit tesen att Sverige inte har någon statsskuld – och syftar alltså på nettoskulden, att statens tillgångar är större än skulderna. Tesen har även formulerats i Copyriots kommentarsfält av Thomas E:
Om man räknar ihop statsskulden och de finansiella tillgångarna får man ett plus på sisådär 400 miljarder. Om man räknar in reala tillgångar, kungliga slottet, E4:an osv så blir pluset ännu större. Det låter otroligt men googla lite så får ni se.
Men vad är poängen med att ens prissätta sjukhus, slott och motorvägar om de inte är till salu? Jag skulle förstå räkneövningen om den gjordes av en nyliberal förespråkare av en nattväktarstat, som faktiskt vill sälja av alla statens tillgångar. Men för alla andra borde det vara helt irrelevant att koppla statsskulden till fantasier om de engångsintäkter som skulle ges genom nedmontering av halva statsapparaten.
För övrigt verkar det som att svenska statens minskade nettoskuld i hög grad “härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer“, alltså aktier och obligationer som köpts av bl.a. AP-fonderna, vars börsvärde sedan har ökat.
Menar de vänsterborgerliga ekonomerna att sådana värdestegringar är ett rimligt motiv för att normalisera ett ständigt växande skuldberg? Samtidigt menar ju t.ex. Johan Ehrenberg att “farlig spekulation på finansmarknaderna” skulle vara krisens grundproblem. Men går det att tänka bort finansspekulationen ur värdet på statens nettotillgångar? Det är ju en fråga om likviditet, skriver nationalekonomen Jonas Vlachos:
Naturligtvis är dessa tillgångar inte ekvivalenta. Kontanter är exempelvis till sin natur mer likvida än aktier. Samtidigt är statens likviditetsbehov mindre än andra aktörers; man har ju trots allt en centralbank som kan rycka in om behovet blir akut. Likviditetspremien gör därför att statens Nordea-aktier sannolikt är värda mindre på marknaden i statens portfölj.
I stället för att tänka skuld i termer av balansräkningar eller av “berg”, kan den tänkas som ett nätverk av förpliktelser som håller samman det vi kallar “ekonomin”. Ju mer skuldsättningen växer, desto större bli det ömsesidiga beroendet, desto större blir riskerna som är förknippade med en kreditkris.
Ännu bättre är kanske att tänka sig skulden i tidsliga termer, som ett intecknande av framtiden. Ju större de samlade skulderna är, desto större krav har “vi” ställt på framtiden. Krediten är ju bokstavligen credo, en tro på att framtiden ska utveckla sig på visst sätt. Varje avvikelse från framtidsplanen bestraffas med allt större risker som är allt svårare att överblicka.
Paul Krugman må ha rätt i att statsskulden inte är pengar som vi lånat av “kommande generationer” – men den samlade formen av skuld innebär en försäljning av framtida handlingsutrymme till samtida spekulanter. Resultatet blir ett stärkt tvång att rätta sig efter de prognoser som gjordes.
Ett tvång som är verkligt, om än inte oöverskridligt – en annan tänkbar möjlighet är att överge tillväxttvånget genom att på global nivå avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Så länge inte det görs är det dock svårt att tänka sig annat än att världens samlade skuld fortsätter att eskalera i omfattning.
“Geopolitik” är ett lurigt ord. Innebörden glider: geopolitik kan vara ett vetenskapligt forskningsfält, men också en politisk doktrin. Kanske ligger rentav ordets mening i själva oklarheten. Talet om geopolitik – nu tänker jag främst på Ryssland – verkar ofta tjäna till att underminera såväl vetenskapens strävan efter sanning som politikens bekännelser till olika ideal. Kvar blir en “ideologi för nihilister“:
“Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.” Så skrev vi i ett tidigare inlägg, med anledning av den intressanta rapporten The menace of unreality.
När kartan upphöjs till den verkliga verkligheten, frisläpps en enorm känsla av overklighet: att all politik bara är teater och PR.
Geopolitics is not strictly speaking an ideology itself. It is, instead, a great leveler of ideologies, a rebuff to any claim to historical privilege or exceptionalism. Geopolitics teaches that states must be judged based on their behavior, not their principles, because principles are not part of the ontology of statecraft. Any claim to ideals is at best a self-delusion, at worst a calculated effort to camouflage real goals.
Så skriver Charles Clover i en intressant artikel om det ryska intresset för geopolitik. Numera har duman ett geopolitiskt utskott, Moskvas statsuniversitet en särskild institution för geopolitik och de stora bokhandlarna särskilda avdelningar för geopolitisk litteratur. Allt detta verkar härröra från AlexandrDugin storsäljare Foundations of geopolitics (1997), som anses ha stor betydelse i Rysslands “djupa stat” och i statsapparatens toppskikt. Boken innehåller såväl sammanfattningar av idéer från Europas “nyahöger” som praktiska anvisningar till Rysslands ledare om att t.ex. annektera Finland och finlandisera Europa, eller att Ryssland bör hålla Kina kort, men däremot uppvakta Japan.
Geopolitiken förknippas med motsatsparet sjömakt och landmakt. Hos bland andra Carl Schmitt, liksom hos hans efterföljare Dugin, dramatiseras detta till en andlig kamp mellan två eviga världsåskådningar: thalassokratisk atlanticism mot tellurokratisk eurasianism.
När geopolitiken uppträder som politisk ideologi, handlar det inte främst om att ta ställning för den ena av de två sidorna i nämnda konflikt, utan om att idealisera själva konflikten. Geopolitikern önskar sig en upptrappning mellan västlig sjömakt och östlig landmakt, på bekostnad av andra tänkbara mönster för storkonflikt, exempelvis tanken på “kulturkrig”; varken Samuel Huntington eller Europas kontrajihadister är geopolitiker, med sin fixering vid religionens roll.
I Ryssland har Dugins eurasianism etablerat sig som ett alternativ både till liberal demokrati och till etnisk nationalism. Just därför har den välsignats av den “djupa staten”, som uppfattar eurasianismen som en bättre garant för stabilitet. Eurasianismen är ideologiskt konservativ, samtidigt som dess starka betoning av geopolitik gör den utpräglat anti-ideologisk. Paradoxen är karakteristisk.
Geopolitikerns världsåskådning förutsätter att det finns geopolitiker även på den motsatta sidan. För att mönstret ska bli komplett kan det bli nödvändigt att uppfinna fejkade tankesmedjor.
Omvänt tenderar den som motsätter sig den andra sidans geopolitik att själv bli geopolitiker. Ju mer uppmärksamhet någon ägnar åt hotet från Rysslands geopolitiska strategi, desto mer införliver denne även den geopolitiska världsåskådningen.
Paradoxerna hopar sig, vilket verkar vara själva syftet med mycket av den politiska teatern i Ryssland. Att sprida en känsla av overklighet, av att alla ideal bara är kulisser av papper, att det enda bestående är den fasta marken under ens fötter. Samtidigt görs inga ansatser att riva ner det politiska spektaklet, snarare blir det estetiserat. Och som Walter Benjamin skrev i slutet av 1930-talet: “Alla bemödanden om att estetisera politiken kulminerar i en bestämd punkt. Denna bestämda punkt är kriget.”
Vidare till VlasislavSurkov, rådgivare till Putin och möjligen den viktigaste av Rysslands grå eminenser.
En märklig figur med bakgrund i säkerhetstjänsten, men som även rört sig i konst- och teatervärlden. Adam Curtis framhåller just, i videoverket ovan, hur Surkov på ett målmedvetet sätt har estetiserat Rysslands politiska liv. Men estetiken skiljer sig naturligtvis från Stalins och Hitlers totalkonstverk. Nu förvandlas politiken till postmodern performance. Surkov har pekats ut som hjärnan bakom den regimtrogna, paramilitära ungdomsrörelsen Nashi – men har samtidigt varit involverad i att bygga upp oppositionsrörelser, såväl liberala som nationalistiska, utan att försöka dölja sin inblandning.
Förra våren, samtidigt som Ryssland annekterade Krim, lät Surkov publicera en science fiction-novell som har kan läsas som en estetiserad vision av hur de politiska strategierna rör sig bortom geopolitiken. Novellen handlar om “ickelinjära krig”, där ett flertal olika koalitioner alla strider mot varandra, samtidigt som koalitionernas medlemmar byts ut. Dessa är inte nationalstater, utan parterna kan vara allt från städer eller regioner till generationer, sekter, yrkesgrupper eller andra sociala och ekonomiska enheter. Olika aktörer har olika mål: att erövra territorium, införa en religion, pröva nya vapen, intervenera i genussystemet.
Vidare tänker sig Surkov att parterna inte nödvändigt går i krig i syfte att uppnå seger. För vissa är målet rentav att bli besegrade. Kriget är inte ett medel till ett mål, utan en särskilt intensiv fas i en längre process, som syftar till destabilisering och kontroll.
Det allegoriska tonläget påminner lite om Ernst Jünger i Eumeswil. Karaktärerna är grupper: “bybor”, “stadsbor”, “vetenskapsmän”, “historiker”, “ekonomer”. Och så den grupp som kallas “two-dimensionals”, en generation av krigsinvalider, ur vilkas perspektiv Surkov har skrivit sin novell.
Dessa lever i en platt värld utan himmel, utan gråskalor, utan ambivalens. Novellens avslutning handlar om hur dessa “two-dimensionals” reser sig i en revolt:
We founded the Society and prepared a revolt of the simple, two-dimensionals against the complex and sly, against those who do not answer “yes” or “no,” who do not say “white” or “black,” who know some third word, many, many third words, empty, deceptive, confusing the way, obscuring the truth. In these shadows and spider webs, in these false complexities, hide and multiply all the villainies of the world. They are the House of Satan. That’s where they make bombs and money, saying: “Here’s money for the good of the honest; here are bombs for the defense of love.”
We will come tomorrow. We will conquer or perish. There is no third way.
Motviljan mot “falska komplexiteter”, mot de alltför många orden som liknas vid en spindelväv – här återanvänder Surkov motiv från den klassiska antisemitismen, inte minst från dess ryska klassiker Sion vises protokoll. Men det är inte självklart hur novellen ska läsas i förhållande till den politiska situationen i dagens Ryssland. Många verkar dock associera dessa “two-dimensionals” till de väpnade separatiserna i östra Ukraina.
Surkovs novell är alltså inte geopolitisk. Tvärtom verkar den på ett ambivalent vis skildra en värld där all geopolitik har fallit samman, tillsammans med alla imperier och nationalstater.
Jag har inte fått något tydligt grepp om hur Dugin och Surkov förhåller sig till varandra. Båda räknas som viktiga rådgivare åt Putin, båda har omskrivits som någon typ av hjärnor bakom annekteringen av Krim. Men av allt att döma menar Dugin att Surkov är en liberal postmodernist. Det gäller att “bryta den ideologiska dominansen hos Surkov och hans grupp”, skrev Dugin för ett par år sedan.
En ideologisk konflikt. Eller ett politiskt skådespel? Ju mer man läser om Rysslands grå eminenser, desto mer leds man in i deras egen idévärld. Kanske är allting iscensatt för att förvirra omvärlden, för att sprida tvivel och cynism?
En sista tanke: geopolitiken påminner om en “inverterad sorelianism“, där den politiska myten inte (som hos Sorel) kretsar kring en händelse i tiden, tvärtom är det som att tiden stannas medan myten spelas ut i rummet. Tvådimensionellt.
Kulturjournalisten Håkan Lindgren har profilerat sig som en skeptisk röst i frågor om digitalisering. “Tekniken är inte en naturkraft” står som pappersrubrik på hans senaste text. Och det är ju sant, egentligen lika självklart som t.ex. att “politiken är inte en naturkraft” eller “konsten är inte en naturkraft”. Ändå skrivs inga artiklar med så triviala budskap. Att det är människor som fattar politiska beslut och skapar konstnärliga uttryck, alltså driver utvecklingen inom politik och konst, det anses självklart.
Uppenbarligen finns det något med “tekniken” som gör att den framstår som en naturkraft, fast den inte är det. Här finns alltså en skillnad mellan väsen och framträdelse som kan hanteras på lite olika sätt. Håkan Lindgren gör det t.ex. på ett sätt som nog kan kallas för existentialistiskt:
Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation.
Intressant analys, men jag är skeptisk. För i motsats till Håkan Lindgren misstänker jag, att den tekniska utvecklingens i stort inte drivs av fantasier. I stället för fantasier tror jag att det handlar om fetischer, i den mening som Marx gav ordet.
Inom den kapitalistiska varuproduktionen belönas det företag som kan rationalisera bort arbetskraft med en högre vinst än konkurrenterna, en extraprofit. Detta är själva drivkraften för vad Marx kallade “produktivkrafternas utveckling”, vilket även inkluderar det vi brukar kalla “teknikens utveckling”.
Därmed inte sagt att kapitalet kontrollerar all teknisk utveckling. För det första är kapitalet inget subjekt, utan en historisk process som drivs framåt av en motsägelse (en motsägelse som kanske även öppnar ett spelrum för fantasierna). Även om tekniska rationaliseringar är av godo för det enskilda företagets vinster, bidrar de i förlängningen till att underminera grundvalen för kapitalet i stort.
För det andra är det givet att det finns en massa teknisk utveckling som sker med andra motiv än att företag ska minimera sitt behov av arbetskraft. Precis som det finns en massa saker som görs av andra motiv än pengar. Men under kapitalismen finns det obevekliga gränser för vad som får göras utan pengars inblandning. Varje människa måste tjäna pengar och för de allra flesta innebär detta att de måste sälja sin arbetskraft, på en arbetsmarknad där de konkurrerar med andra. Alltså inskränks människors kontroll över sin egen tid, över hur deras förmågor används. I samma mån som teknikkunskaper blir en konkurrensfaktor på arbetsmarknaden, riktas även teknikutvecklingen i riktning mot ett väldigt specifikt mål: att minimera behovet av levande arbetskraften för att skapa en viss produkt.
Google har t.ex. lyckats extremt bra med att minimera behovet av betald arbetskraft för att leverera reklam till en given målgrupp, vilket har givit dem en extraprofit på bekostnad av mer arbetsintensiva konkurrenter i reklambranschen, t.ex. dagstidningarna som nu faller som furor.
Är det “teknikens utveckling” som har orsakat dagspressens kris? Nej. “Teknikens utveckling” är inget naturfenomen. Men om den framstår som ett naturfenomen är det värt att reda ut saken.
Dialektik, tänker jag, är namnet på det tänkande som tar sikte på förmedlingen mellan väsen och framträdelse; hur detta förhållande bestäms historiskt. Inom ett sådant tänkande finns det samtidigt plats för två motsatta tankar: å ena sidan är det för närvarande ett faktum att teknikutvecklingen i stort fortskrider i enlighet med en företagsekonomisk logik som står över människornas viljor, å andra sidan finns det en möjlighet för människorna att faktiskt kan erövra makten över sina livsvillkor, avskaffa den ekonomiska logiken och därmed även ta kontrollen över teknikutvecklingen.
Vi måste alltså, med Håkan Lindgrens ord, “bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation”. Vilket vi dock inte vill, enligt honom. Människan lider av en vilja till underkastelse, “lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor”. Finns det då utrymme för någon liten möjlighet att ta kontroll över teknikutvecklingen? Möjligen om det kan finnas något annat än tekniken som kan träda in som ställföreträdande gudamakt. Eller vad vet jag – nu övertolkar jag nog vad Lindgren skriver. Jag har svårt för hans analys, men kan instämma i hans polemik.
Svavelväte luktar som ruttna ägg. Det är en mycket giftig och explosiv gas. Världens största reservoar av svavelväte befinner sig mitt i en geopolitisk krutdurk, till havs mellan Turkiet och Ryssland, ett par hundra meter under vattenytan.
Jag läser i NealAschersons monumentala bok Svartahavet, ursprungligen från 1995. På den tiden var Svarta havet ett välkänt exempel på ekologisk katastrof. Men på 2000-talet, i takt med att växthuseffekten fick status som överordnad miljökatastrof, försvann all uppmärksamhet kring Svarta havet. Eller så förbättrades verkligen situationen genom politiskt samarbete mellan inblandade länder, men det väcker frågor om Ukrainakonfliktens ekologiska följder. I vilket fall blir jag oerhört nyfiken på de bortglömda undervattenskatastroferna.
Döden behärskar nästan hela Svarta havet, närmare bestämt nio tiondelar av vattnet. Under 200 meters djup finns inget syre, knappt något liv, däremot giftigt svavelväte. Och det är ingenting som människan har förorsakat, utan har varit så i tusentals år. Om argonauternas sagoskepp hade sjunkit under antiken, skriver Neal Ascherson, hade det med besättning legat kvar orört på havsbottnen: “Där nere i djupen är det bara metall som förintas.”
Från ett auktoritativt FN-dokument får jag veta att Svarta havet utgör “århundradets marinekologiska katastrof”, eftersom “90 procent av djupet nu är utan syre”. /…/
Det stör tydligen vissa fanatiker att en ekologisk katastrof kan åstadkommas av ekologin själv, utan att mänsklig hjälp alls har behövt anlitas. Likafullt var det naturliga krafters naturliga verk som åstadkom denna enorma förstörelse: nerbrytningen av biljontals ton av jord och löv och levande dy och döda mikroorganismer från inlandet som strömmat ut på havsbottnen från Svarta havets fem stora floder ända sedan den senaste istiden. /…/
Något fruktansvärt och kanske slutgiltigt håller verkligen på att ske. Men det går inte att uppfatta vidden av detta hot utan att ta ett steg tillbaka och betrakta hela Svarta havets ömtåliga system: en tunn hinna av liv utspänd över en avgrund av livlöshet.
Neal Ascherson behandlar övergödning, utfiskning och den explosiva tillväxten av maneter (mer om detta nedan). Men inget av detta mäter sig mot det verkliga katastrofscenariot, “Svarta havets apokalyps”, där ett gigantiskt giftmoln stiger ur djupen.
Amerikanska forskare trodde sig ha visat att oxyklinen (syregränsen) i Svarta havet hade stigit med 30 meter på bara 20 år, varpå deras ryska kollegor kunde visa att detta var inom den normala variationens ramar. Andra har kommit fram till att det troligen inte är någon risk så länge flodernas vattentillflöde fortsätter, men att det inte går att vara helt säker. “En viss fruktan, en skugga av undergången, har kommit in i alla diskussioner om Svarta havets räddning – och den vill inte riktigt försvinna.”
Fast nog försvann denna fruktan på 2000-talet? Jag har svårt att hitta exempel från vårt sekel på katastrofscenarion som innefattar svavelväte från Svarta havet. Däremot hittar jag idéer om att använda svavelvätet som bränsle. Från turkiskt håll anas en dröm om att befria sig från beroendet av oljeimport. Men det är inte bara att ersätta oljan eller naturgasen med svavelväte. Förbränning av svavelväte ger nämligen svaveldioxid som inte är så värst bra att pumpa ut i atmosfären. Men kanske, kanske att kemisterna hittar någon ny mirakelmetod?
Från slutet av 1980-talet började fisket i Svarta havet att ge allt mindre. Delvis handlar det om ren utfiskning, framför allt från turkisk sida. Neal Ascherson sammanfattar kort den sociala bakgrunden, som handlar om ekonomisk ojämlikhet och skuldsättning i Turkiet. Men den tunna hinnan av liv hotas även på andra sätt.
Nordvästra delen av Svarta havet, utanför Ukrainas kust, är grundare. Inga anoxiska djup, däremot ett ständigt inflöde av näringsrikt flodvatten. Detta har lett till ohyggliga algblomningar, som resulterat i bottendöd och svavelväte. Men när fiskar och blötdjur dör ut, finns det andra livsformer som tar deras plats.
På 1980-talet upptäckte sovjetiska marinbiologer för första gången en Mnemiopsis leidyi, en typ av kammanet som snabbt kan invadera ett ekosystem, i Svarta havet. På senare år har den även spridit sig till Östersjön, men nu håller jag mig till vad Neal Ascherson hade att säga om saken i sin bok från 1995.
I slutet av 80-talet, främst mellan 1987 och 1988, inträffade en av de mest förödande biologiska explosioner som vetenskapen någonsin har noterat Mnemiopsis hade inga kända fiender som kunde kontrollera den, och den spred sig nu plötsligt och ohämmat över Svarta havet. Den levde glupskt på djurplankton, som är ungfiskens mat, och på fisklarver.
Den totala mängden Mnemiopsis i Svarta havet är över tio gånger så stor som den totala mängden fisk som fångas i hela världen varje år, enligt siffror från 2002. Svarta havet har blivit “manetifierat” och fenomenet upprepar sig på andra håll i världen, vilket lett till en gryende diskussion om möjligheten att marknadsföra maneter som människomat globalt.
Ett scenario som presenteras av Neal Ascherson är att Mnemiopsis sprider sig som en farsot även i Medelhavet, ödelägger fisket i Nildeltat och annorstädes. Jag vet inte hur det gick med utbredningen, men manetkatastrofen verkar ligga en bra bit ner på vår tids katastroftopplista.
Ingen vet vad man ska göra med den. En radikal skola hävdar att man måste acceptera att upplösningen av Svarta havets ekosystem är oåterkallelig, och att det enda man kan hoppas på är att införa andra främmande arter som kan leva på inkräktarna – fiskar, mantere, ctenoforer och mollusker – och så småningom skapa en ny men stabil ekologisk balans. Andra forskare anser det vara obetänksamt och föredrar att koncentrera sig på långsamma men förutsägbara åtgärder, som att minska näringsämnena som kommer med floderna.
År 1995 var Neal Ascherson påfallande optimistisk i fråga om möjligheterna att rädda Svarta havet genom överstatligt samarbete. Inte bara mellan de kringliggande staterna, utan även det Centraleuropa som rinner ut i Donau (med Tyskland, Österrike och Ungern). Neal Ascherson spekulerade rentav i att miljöproblemen för första gången skulle leda till “en förening av de folk som lever omkring detta hav”. Vi har inte precis närmat oss det målet. I det längre perspektivet undrar jag vad Ukrainakonflikten får för effekter under vattenytan.
Jag blev tillfrågad av några idéhistoriker om att medverka i en kommande antologi, där det ska göras olika nedslag i 2000-talets idéhistoria. Jag skrev ihop ett s.k. abstract som jag tänkte posta här, eftersom jag gärna tar emot emot synpunkter, eller lösa associationer kring ämnet. Texten ska skrivas senare under våren.
* * *
Mitt tänkta kapitel tar sikte på vissa aspekter av den turbulenta svenska debatten om internet år 2005–2015. Snarare än att utgå från frågorna om fildelning eller övervakning, intresserar jag mig särskilt för hur ett konsensus skapades kring behovet av ”nya affärsmodeller” i medievärlden. Under ett antal år cirkulerade buzzwords som ”web 2.0”, ”freemium” ”remixkultur”, ”svärmintelligens”, ”medborgarjournalistik” och ”sociala medier”. Nämnda buzzwords emanerade i hög grad från aktörer i USA och i synnerhet Kalifornien, den globala IT-sektorns centrum. De präglades av en optimistisk syn på människans förmåga till spontant samarbete på nätet, liksom på möjligheterna att tjäna pengar på detta. Idéerna påverkade svenska medieföretag (och även den offentliga sektorn) att ställa om sin verksamhet och stakade ut vägen mot samtidens omtalade ”klickjakt”.
Min plan är att kartlägga den svenska receptionen av de ”kaliforniska ideologer” som spelade en nyckelroll i att forma samtalet om digitala medier: Tim O’Reilly, Kevin Kelly, Chris Anderson, Lawrence Lessig, Jeff Jarvis och Clay Shirky. Jag tänker inte analysera i detalj vad dessa faktiskt skrev, utan hur de vid olika tidpunkter upphöjdes som uttolkare av en digital medielogik. Förutom sökningar i pressarkiven kommer jag att titta på programmen för ett antal högprofilerade branschkonferenser som Webbdagarna och Media Evolution.
På 2010-talet förändrades samtalet om digitala medier. En nätskeptisk hållning tog större plats och allt fler röster varnade för den makt som samlats hos nätjättar som Google och Facebook. Även dessa kritiska idéer importerades i hög grad från USA: Andrew Keen, Jaron Lanier, Nicholas Carr, Susan Maushart, Eli Pariser och Evgeny Morozov framstår ur svensk synvinkel som de tongivande nätskeptikerna. Hos dessa framträdde en annan människosyn som framhävde de kvaliteter som inte går att digitalisera. Den svenska receptionen skedde i hög grad via recensioner på kultursidorna samt i debattlitteratur.
Kapitlet skildrar alltså, i kronologisk form, hur en amerikansk nätdebatt fördes vidare i Sverige och hur denna debatt år 2005–2015 kom att präglas av, i tur och ordning, en nätsvärmisk och en nätskeptisk konjunktur. Kronologin knyts upp mot en svensk kontext som inbegriper fenomen som Piratpartiet och Spotify, Facebook och Twitter, samt den snabba utbredningen av mobilt internet i Sverige.
Min förhoppning är att en historik över den svenska nätdebattens skiftningar kan bidra till den övergripande förståelsen av det politiska och massmediala klimatet i Sverige under den aktuella perioden. I backspegeln har internetdebatten ofta skildrats som någon typ av ställningskrig mellan det nya och gamla, mellan pirater och antipirater, mellan nätsvärmare och nätskeptiker. Jag tror mig kunna visa att positionerna har varit mer rörliga än så.
Osäker på hur jag ska ställa mig till den massivt positiva responsen på dagensartikel, där jag föreslog en motsvarighet till Expo som kan kartlägga den salafistiska rörelsen. En titt på Twitter visar att förslaget fick stor uppskattning från både vänstern, mitten och högern. Vilket glädjer mig en smula, samtidigt som jag får känslan av att ha varit alltför oklar. Det känns genuint konstigt när ens artikel samtidigt sprids av FI:are och SD:are…
Å andra sidan: man kan aldrig räkna med att någon som applåderar en artikel faktiskt har läst den. Alltså tänker jag inte känna någon skuld för vem som retweetat en länk till något jag skrivit. Däremot är det sånt som får mig att söka efter nya vinklar till kommande texter.
Jag tror det fanns en poäng i att just nu lyfta fram begreppet salafism, som ett alternativ till det otydliga talet om “våldsbejakande islamism”. Många salafister – som finansieras av saudiska oljepengar – är inte jihadister, utan förespråkar tvärtom en “kvietistisk” linje. Men även om de inte är “våldsbejakande”, predikar de en ultrapatriarkal ordning och detta är i sig ett tillräckligt skäl att motverka salafisternas verksamhet – framför allt på en lokal nivå, när de försöker etablera sig i ens bostadsområde. Uppenbarligen finns det även goda skäl till journalistisk kartläggning av de salafistiska kretsarna.
Poängen med en oberoende journalistik är ju att den inte behöver inskränka sig till att granska kriminella aktörer. “Våldsbejakande” är ju ett byråkratiskt begrepp som används för att avgränsa statliga myndigheters verksamhet. Exempelvis har Säpo i uppdrag att övervaka “våldsbejakande islamister”, men inte andra islamister eller salafister.
Ytterligare en viktig distinktion: det finns jihadister som inte är salafister. Dit hör t.ex. Hizb ut-Tahrir som är aktiva i Skandinavien. Självklart är det lika angeläget att motsätta sig dessa grupper. Men sedan sommaren 2014 förefaller ändå salafi-jihadismen som den mestalarmerande tendensen.
Jag skriver i dagens Expressen om att det skulle behövas en motsvarighet till tidskriften Expo, inriktad på att kartlägga salafismen – den rörelse som omfattar bl.a. Isis, al-Shabaab, Boko Haram och som även har motiverat dem som begått senaste årets terrordåd mot slumpvis valda judar i Europa.
Det ska väl tilläggas att just Expo faktiskt har granskat al-Shabaabs nätverk i Sverige. Men det som krävs är en kontinuerlig kartläggning av expertjournalister som kan sätta fenomenet i sitt lokala och globala sammanhang.
Jag vill ställa detta förslag i opposition till kraven på att överlåta granskningen åt säkerhetspolisen och att utöka övervakningsstaten. Poängen med journalistisk granskning är att den inte är hemlig, utan tvärtom folkbildande på ett sätt som möjliggör ett antifascistiskt motstånd mot salafisterna. Därtill rör det sig om olika avgränsningar av objektet.
Säkerhetspolisen har till uppdrag att granska det som kallas för “våldsbejakandeislamism“. Det innebär i teorin att de inte får granska alla aktörer som torgför den salafistiska ideologin, utan bara dem som manar till våldshandlingar. Det är inte tillräckligt.
Jämför med hur Expo granskar även de grupper som sprider rasism, på nätet och i parlamenten, oavsett om de begår kriminella handlingar eller ej. Poängen är ju att denna rasism i förlängningen bidrar till att trigga våldshandlingar. Samma sak borde gälla för den granskning av salafismen som borde komma till stånd.
Men så länge landets politiker vill fortsätta Sveriges militära samarbete med Saudiarabien, kommer de inte vilja ha en granskning av detta slag. Den kommer nämligen att leda rakt in i den saudiska statsapparaten.
(Förresten: vet ni vilket parti i riksdagen som är allra mest entuastiska förespråkare för vapenexport till Saudiarabien? Sverigedemokraterna!)
