Anti-Olympia

Vill bara helt kort tipsa om lite antiolympisk läsning.

Urbanhistorikern Håkan Forsell driver en läsvärd men lågfrekvent blogg där han senast skriver om undantagstillståndet i Vancouver:

Jag har tittat på ett par CNN-reportage som berättar om att Canada har utkommenderat en truppstyrka till Vancouver dubbelt så stor som den landet har stationerat i Afghanistan. I hela British Colombia, delstaten där Vancouver ligger, kan polisen göra husrannsakningar utan andra misstankar än att det finns ”anti-olympiska” symboler i hemmet(!) Nya lagar mot graffiti och hemlösa ska hålla dylika fenomen i schack. Protester mot spelen får nu endast förekomma i speciella ”safe assembly areas”. En praktik som just introducerade i Beijing 2008.

Detta är olympism i praktiken. Hur kan det komma sig att detta inte har uppmärksammats mer? Antiolympiska symboler!

Bildan ovan visades på ett galleri i centrala Vancouver – tills myndigheterna förbjöd den.

För övrigt så har jag just excerperat ur essän “Olympia i antiken“, skriven av den briljante antikhistorikern Paul Veyne (som i likhet med sin nära vän Foucault är djupt influerad av Nietzsche). Vi lär oss bland annat att grekerna inte fäste någon som helst vikt vid tävlingsresultat – hur långt en diskus kastades var irrelevant, allt som räknades var vem som segrade. Däremot lades stor vikt vid att idrottarna konsekvent följde ett asketiskt livsideal, vilket delvis lade grunden för senare tiders munkväsende.
Exceptionellt intressant är den omvända värderingen av “amatörer” och “professionella” i antikens Grekland. Att som musiker eller idrottsman vara professionell – det vill säga leva på inkomsterna från sin syssla – ansågs i den grekiska kulturen som mindre ärofyllt än att utöva sin syssla amatörmässigt med en ärvd förmögenhet i ryggen.

Paul Veyne drar slutsatsen att Olympens tävlingsspel inte var något idrottsarrangemang, utan en slags skådespel. Men de ska heller inte förväxlas med panem et circenses-jippona i Rom, för det handlade inte om underhållning eller avkoppling utan om någonting mera rituellt. Men man ska heller inte göra misstaget att reducera sådana tillställningar till endast ett syfte. Framför allt bör vi inte projicera någon samtida definition av “religion” på den hedniska antiken.

Under det Bysantinska riket föll den gamla olympiska andan i glömska för att aldrig åter få nytt liv (allra minst av Pierre de Coubertin som år 1896 grundade IOC). Atletiska tävlingar trängdes helt ut av kappkörningar med hästvagn och gladiatorstrider mot rovdjur.
“Grekerna var individualistiska snobbar”, skriver Paul Veyne. Medan det på Olympen var individer som kämpade för sin personliga ära, etablerade Bysans en praxis av lag som markerades av olika färger.

Som vid en modern internationell match tog åskådaren från och med nu parti i enlighet med sitt temperament eller sin sociala härkomst och blev till en trogen anhängare av de gröna eller de blåa. Därmed tog det hellenska elittänkandet slut.

11 kommentarer ↓

#1 Tor on 28 February 2010 at 8:15 pm

Techdirt-inläggen om OS är rätt dyster läsning.

Det verkar som IOK går på shoppingrundor där de försöker köpa den mest bisarra lagstiftningen av de olika kandidatländerna. Tyvärr är detta på intet sätt unikt för OS i Vancouver.

#2 anonym on 28 February 2010 at 8:25 pm

Vidrigt med OS. Jonatan Strandberg skrev en rätt bra artikel om ämnet på anarkisterna.com:

http://anarkisterna.com/blog/2010/02/02/om-os-spel-fortryck-och-motstand/

#3 Dennis on 28 February 2010 at 8:32 pm

Jag vet inte vad som hände med det här till slut, men det fanns åtminstone planer på att varumärkesskydda ord som kunde ha med OS i Vancouver att göra, och ge arrangörerna befogenheter.

Och så en video (det intressanta börjar vid 3:40 ungefär) från fackelstafetten, man får inte stjäla eld.

#4 Attila on 28 February 2010 at 9:29 pm

Intressant studie i intolerans. Och alltid kul med lite antika referenser.

#5 infallsvinkel on 28 February 2010 at 9:30 pm

Håkan Forsell har dock fel i påståendet att “safe assembly areas” skulle härstamma från Beijing 2008.

Om jag inte fattat fel introducerades metoden av USA vid G8-mötet 2004.

#6 Robin Iversen Rönnlund on 28 February 2010 at 9:45 pm

Jag gjorde ett mycket intressant besök i Olympia förra våren och detta under guidning av Gunnel Ekeroth (vars The Sacrificial Rituals of Greek Hero-Cults in the Archaic to the Early Hellenistic Periods jag verkligen kan rekommendera om man vill dyka ner i ämnet). Platsen är högintressant, trots den mycket destruktiva Alte Grabung som den tyske kejsaren lät beordra på 1800-talet. Mycket arkitektur finns bevarad, men man skyfflade undan de kontextuella fynd som kunde ha sagt oss något om platsen.

Det som är tydligt, i alla fall för mig, är just att detta inte var ett sportspel – den viktigaste grenen, hästkapplöpning, vanns aldrig av mannen vid fyrspannet utan av hästarnas ägare. Det jag skulle vilja se som nyckeln till arrangemanget är Peer-Polity Interaction: ett utbytesarrangemang kring vilken eliten träffas, jämför sig med varandra, hämtar influenser, handlar med exotiska varor och utbyter gåvor. Vid Olympia har fantastiska mängder av mycket exotiska föremål påträffats från mycket avlägsna områden i den klassiska världen vilket skulle kunna bekräfta detta.
De stora mängder vikter som påträffats visar också att en mycket omfattande handel pågick på platsen som annars ligger mycket otillgängligt och långt från sin hamnstad Elis.

Huruvida det rör sig om Peer-Polity Interaction under dagens spel är kanske lite tveksamt, även om prestige mellan nationer i alla fall har varit något mycket aktuellt under spelen (i alla fall under Kalla Kriget) – dock så krävs ett långtgående utbyte för att detta skall kunna appliceras på de moderna spelen.

Att man i de olympiska spelen inte tävlar i vare sig diktande eller musicerande är för mig lite märkligt – dessa var en lika viktig del av olympiska spelen som idrottandet – men de Coubertins önskan att dessa skulle inkorporeras gick visst inte i så goda händer.

Jag är dock ganska glad att de moderna spelen mest koncentrerar sig på att hylla vinnarna och inte smutskasta förlorarna som var sed under antiken. Att komma tillbaka till hem-polisen utan vinnartitel och tillhörande hyllningskväden var en oerhörd skam.

#7 Dan on 28 February 2010 at 10:10 pm

“Att som musiker eller idrottsman vara professionell – det vill säga leva på inkomsterna från sin syssla – ansågs i den grekiska kulturen som mindre ärofyllt än att utöva sin syssla amatörmässigt med en ärvd förmögenhet i ryggen.”

Det intressanta med det här är att ekonomen och sociologen Thorstein Veblen tar upp saker som detta i sitt klassiska verk “The Theory of the Leisure Class”. Social status grundar sig ytterst på ekonomisk styrka, menade Veblen. Han tar i sitt verk upp två huvudsakliga sätt att demonstrera sin ekonomiska styrka (och därmed vinna allt det som kommer med den, det vill säga status/prestige/aktning osv). Dessa är iögonfallande arbetsfrihet och iögonfallande konsumtion. Iögonfallande arbetsfrihet innebär att man visar att man är rik nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det betyder inte att man är sysslolös. Tvärtom kan man engagera sig en massa olika aktiviteter för att ytterligare visa att man har tiden över till sådant och att man inte behöver arbeta. Bland annat sport. Viktigt är då att det framgår att aktiviteten är frivillig och inte något annat. Att man inte använder den för att tjäna sitt uppehälle. För att citera en lärobok i konsumtionssociologi:

“A trace of this sort of distinction can be seen in the realm of sport: it is not so long since the ‘players versus gentlemen’ distinction in tennis and cricket divided the world into the amateur and hence honourable gentleman and the professional but therefore dishonourable player. For the former, sport was a leisure pursuit; for the latter, it was a way of earning a living. Socially speaking, then, participating in the same sport – indeed, in exactly the same game and on the same team – could mean very different things.”

Veblers tankegångar följdes också upp av sociologen Bourdieu senare. Om man tycker att Veblen är vulgär i sitt sätt att hänvisa till ekonomisk styrka som det utslagsgivande för social status så är Bourdiue mer nyanserad. Vad som ger människor status – ekonomiskt kapital, eller annat kapital som allmänbildning eller liknande – ser han som en i högsta grad empirisk fråga.

#8 Jonas on 1 March 2010 at 1:48 pm

Kan rapportera att det även i London kan skönjas en mer repressiv hållning från polisens och myndigheternas sida, gentemot “public nuisances” som nattklubbar, hög musik och drogkonsumtion. Inte helt oväntat, kanske, med en konservativ borgmästare (Boris Johnson) och ett OS runt hörnet (2012).

Ironiskt nog sker den politiska mobiliseringen mot just en av de klubbar som just nu riskerar få licensen indragen – den legendariska källaren Plastic People – mestadels på Facebook. “Keep Plastic People alive” har 14 000 medlemmar på Facebook, medan bara 3 000 har skrivit på petitionen. Vad säger du om det, Rasmus, i dessa tider av Facebook-performativitet? Är det inte rätt talande?

#9 Jonas on 1 March 2010 at 1:57 pm

Rättning: mobiliseringen är förstås _för_ Plastic People, inte mot den :)
Se också denna informativa artikel.

#10 Arbetsboken fyller ett år! « Arbetsbok on 1 March 2010 at 2:00 pm

[…] Historikerkollegan på Södertörn, Rasmus Fleischer, kallade Arbetsbok nyligen för ”läsvärd men lågfrekvent”. Kunde inte önska mig ett finare […]

#11 Dagarnas läsning « Lavaland TEXT on 2 March 2010 at 1:18 pm

[…] OS – skänker det verkligen demokrati och frihet såsom man tänkt? Eller leder det tvärtom m… […]

Kommentera