Entries from August 2015 ↓

Nancy Fraser är just nu en av de viktigaste företrädarna för en kritisk kristeori. Visserligen är hon inte en sådan som på löpande band kan leverera träffande analyser av olika krisfenomen. Men hennes tänkande bärs av en stark strävan mot att finna en kristeoretisk syntes. Projektet blir tydligt när man parallellt läser hennes två artiklar från förra våren. Tydlig är också släktskapen mellan Nancy Frasers kritiska storteori och den avspaltningskritik som utvecklats av Roswitha Scholz och Robert Kurz. Till formen finns dock enorma skillnader mellan den utomakademiska, tyskspråkiga avspaltningskritiken och Nancy Fraser, som är verksam i en anglosaxisk akademi.

Till den akademiska formen hör bl.a. att artiklar blir inlåsta i arkiv som kostar pengar. Det gäller tyvärr för båda artiklarna av Nancy Fraser:

• “Can society be commodities all the way down? Post-Polanyian reflections on capitalist crisis“, Economy and Society 43 (hösten 2014) – denna går dessbättre även att hitta i en äldre version från 2012 som såvitt jag kan se är helt identisk, förutom till rubriken.
• “Behind Marx’s hidden abode. For an expanded conception of capitalism“, New Left Review 86 (våren 2014).

När jag läser dessa två artiklar, uppfattar jag en utveckling från den ena till den andra. Brottningen med Karl Polanyi framstår som ett nödvändigt första steg, men artikeln i New Left Review är vassare. Här sker en utveckling. Det är särskilt intressant att jämföra hur Nancy Fraser analyserar krisens “dimensioner” i de bägge artiklarna.

I den första artikeln utgår Nancy Fraser från att vi lever i en kris med tre dimensioner: ekologisk, social och finansiell. Teorier om “trippelkrisen” har blivit något av en egen genre, fylld av slappa varianter där tre kriser staplas på varandra utan ordentliga försök att reda ut deras samband. Nancy Fraser nöjer sig inte med detta: en kritisk kristeori måste även “utforska möjligheten av att alla tre härrör från en gemensam källa i vårt samhälles djupstruktur”. I detta insisterande på en stor syntes är hon radikalare än de flesta marxister, t.ex. David Harvey, som verkar mena att en “multikausal” teori alltid är bättre än en “monokausal” för att förklara kapitalets kriser.

Samtidens kritiska kristeorier tenderar att framhäva en av de tre dimensionerna på bekostnad av de två övriga. Å ena sidan får vi en “ekologism”, å andra sidan en “ekonomism”. Ingen av dessa positioner ägnar tillräckligt uppmärksamhet åt den “sociala” krisen, som består i ett allmänt underskott på omsorg i bredaste mening och i global skala. Kombinationen av kvinnors proletarisering och välfärdsstaters nedmontering leder till ett förfall i den sociala reproduktionen, “which includes the work of socializing the young, building communities, of reproducing the shared meanings, affective dispositions and horizons of value that underpin social co-operation.”

Längre in i artikeln visar det sig att Frasers kristeoretiska triad (ekologisk, finansiell och social kris) inte är en renodlad samtidsdiagnos, utan en återspegling av Karl Polanyis triad av “fiktiva varor” (land, pengar och arbetskraft). Artikelns stora behållning ligger i en skarpsinnad kritik av Polanyis teori, där Fraser skiljer mellan en “ontologisk” och “strukturell” läsning. (Kanske får återkomma till detta.)
Polanyismen får ändå som problematisk följd att Fraser i artikeln överbetonar det finansiella. Vrångbilden som målas upp är att finansbubblorna är orsak till ekonomiska kriser, vilka därefter “spiller över” på den reella ekonomin – som om det inte fanns en kristendens inneboende i själva varuproduktionen.
Artikelns slutsats blir i vilket fall att krisens tre dimensioner “den ekologiska, den social-reproduktiva och den finansiella” bör begripas som tre moment i kapitalismens kris. Det är en slutsats som öppnar för nästa fråga: vad menas då med “kapitalismen“?

I den andra artikeln drar Nancy Fraser en skiljelinje mellan kapitalismen som “front-story” och “back-story”. Den kapitalistiska ekonomin – eller det kapitalistiska produktionssättet, som Marx ägnar sig åt i Kapitalet – kan nämligen inte stå på egna ben.
Här finns en parallell till hur Hegel menade att inget samhälle kan byggas helt på frivilliga kontrakt, eftersom kontrakten vilar på en rättsordning som i sin tur upprätthålls genom icke-rättsliga former av makt (t.ex. faderns makt i familjen). På motsvarande sätt finns det icke-ekonomiska förutsättningar för ekonomin.
Det är en tjusig manöver att inte beskriva detta som en breddning av Marx ekonomikritik, utan som en fördjupning. Marx skrev i en känd formulering om att se bortom marknadens ytfenomen, in i “produktionens hemliga verkstad” (“die verborgne Stätte der Produktion”; “the hidden abodes of production”). Nancy Fraser påpekar bara att det är nödvändigt att gå ännu ett steg och blicka bortom varuproduktionen, in i dess förutsättningar. Utifrån en sådan förståelse blir det också en rimlig Darstellungslogik att den kritiska teorin måste börja i “front-story” för att därefter uppmärksamma att det finns en “back-story”. Börja i ekonomin, inte för att den är viktigare än allt annat utan för att den ger konturer åt det övriga.

Avspaltningskritikerna tänker sig en grundläggande dialektik mellan värde och avspaltning (vilket hos dem innebär att kritiken av patriarkat/genussystem ges en mer central roll än t.ex. ekologiska frågor). Nancy Fraser pekar däremot ut tre stycken “hidden abodes”, varuformens tre baksidor: en social, en ekologisk, en politisk. Följden blir alltså någon form av trippeldialektik.

capitalist production is not self-sustaining, but free rides on social reproduction, nature and political power; yet its orientation to endless accumulation threatens to destabilize these very conditions of its possibility. /…/
Here, in Marx’s language, are three ‘contradictions of capitalism’, the ecological, the social and the political, which correspond to three ‘crisis tendencies’. Unlike the crisis tendencies stressed by Marx, however, these do not stem from contradictions internal to the capitalist economy. They are grounded, rather, in contradictions between the economic system and its background conditions of possibility—between economy and society, economy and nature, economy and polity.

Notera hur denna tredelning skiljer sig från den i föregående artikel. Bortblåst är fixeringen vid finansmarknaderna som krisorsak. Nancy Fraser talar nu om kristendenser i “den officiella ekonomin, inklusive finansväsendet”.
Nu placeras ekonomin i kristeorins centrum, men utan att göras till krisens djupaste ursprung. I stället lyfter Fraser fram ekonomins gränser, förhållandet till dess egna existensbetingelser. Krisens tre dimensioner pekas nu ut som society, nature och polity. En social, ekologisk och politisk kris, där de tre sidorna hänger samman just i sin funktion som “back-story” åt kapitaltillväxtens absurda självändamål.

Vi har då alltså tre krisdimensioner, grundade i tre avspaltningar som möjliggör “ekonomin”:

Den sociala reproduktionens kris: produktion/reproduktion
Krisen tar sig uttryck i ett allmänt omsorgsunderskott. “Omsorgen” är pressad både där den utförs oavlönat (i familjer, grannskap etc) och avlönat (både i offentlig och privat sektor).
Det handlar här om verksamheter som i sig inte är ekonomiskt produktiva utan i strikt mening improduktiva, men som samtidigt är en förutsättning för att återskapa arbetskraften och därmed grundläggande för kapitalets möjligheter att förbli kapital. Åtskillnaden mellan ekonomisk produktion och social reproduktion – som ju är tydligt könad – är karakteristisk för kapitalistiska samhällen.

Den ekologiska krisen: människa/natur
Här lutar sig Nancy Fraser på John Bellamy Fosters teori om “the metabolic rift”. Kapitalismen förutsätter en ontologisk åtskillnad mellan den icke-mänskliga naturen (back-story) och den icke-naturliga människan (front-story). Åtskillnaden mellan människa och natur uppstod visserligen inte med kapitalismen, men var tidigare av ett mer flytande slag.

Den politiska(?) krisen: ekonomi/politik [polity]
Här handlar det, om jag fattar Nancy Fraser rätt, om urholkandet av demokratiska institutioner. Den kapitalistiska varuproduktionen vilar på existensen av en stat som kan se till att kontrakt följs, egendomen respekteras, tvister löses, uppror kväses, territoriet försvaras. Hit hör även den westfaliska åtskillnaden mellan inrikes och utrikes angelägenheter, som nu ändrar skepnad. På den här punkten uppfattar jag att resonemangen är otydligare än i de två föregående fallen. Vad menas egentligen med begreppet polity? Jag undrar om Nancy Fraser syftar på “offentligheten” i bredare mening, alltså existensen av ett gemensamt samtal som inte bara är “politik” utan även “kultur”.

Nancy Frasers tanke med denna tredelning visar sig vara att även lyfta fram tre källor till “icke-ekonomisk normativitet”. Även om avspaltningarna är konstitutiva för kapitalismen, rymmer de även någonting mer, som går bortom syftet att möjliggöra en ekonomisk tillväxt. I den sociala reproduktionen finns ideal om omsorg, solidaritet och ömsesidighet. Genom den ekologiska krisen öppnas frågan om hänsyn till kommande generationer. Och slutligen var det något om demokrati.
Alltså handlar det inte bara om en trefaldig kris, utan även om ett trebent sökande efter utvägar. Det är sannerligen ett skissartat projekt, men Nancy Fraser gör heller inga anspråk på att ha levererat en färdig, sluten analys. Snarare ska det nog läsas som en programförklaring för en stundande kristeori med större anspråk än vad de marxistiska kristeorierna någonsin har haft.

När det snackas om hur “algoritmerna tar över” i olika sammanhang, bör man testa att byta ut “algoritmer” mot “datorer”. Då blir det mindre mystifierande. Påståendet att “datorerna tar över” låter betydligt plattare och kräver vissa förtydliganden.

“Algoritmer” är ju ett annat ord för mjukvara. Strikt talat kan algoritmerna inte göra någonting på egen hand. De måste utföras på någon hårdvara. Det måste finnas en ingång och en utgång. Mitt i alltihopa finner vi ofta en enorm databas, där en massa information har strukturerats på ett visst sätt. Talet om “algoritmernas makt” kan få oss att glömma den makt som ligger i själva databaserna.

Nåväl. Jag noterade att Spotify gjorde ett litet utspel på Twitter i syfte att avdramatisera det här med “algoritmer”. Om någon säger att deras nätgrej “inte använder algoritmer” så vet de inte vad de snackar om, skrev Spotify. Men de satte inte punkt där, utan gick vidare till att använda några ganska talande metaforer:

A streaming music service without algorithms would be like a restaurant without recipes. Or menus. Like your friend making you a sandwich.
It’s nice to have a friend make you a sandwich, just for you. But one famous person cannot make personal sandwiches for 70 million people.
But it’s cool, we have computers. And 70 million people generate a lot of sandwich data. We can make you a FORT out of delicious sandwiches.
In fact, we can make you sandwiches your friend hasn’t heard of, using ingredients they wouldn’t know how to pronounce or where to buy.
Which doesn’t detract from the joy of having your friend make you an awesome sandwich. But today they’re busy, and you still want to eat.
So an “algorithm” is a person writing some rules for how a sandwich machine makes sandwiches so they don’t come out stupid. That’s all.

Det intressanta här är ju att Spotify väljer att jämföra sig med ett snabbmatsställe och inte med exempelvis en matbutik. Trots allt vill ju Spotify ge intryck av att ha “all” musik, vilket påminner betydligt mer om ett varuhus än om en restaurang. Inte ens de största restauranger påstår sig ha “all mat”. För övrigt brukar väl bättre restauranger kännetecknas just av specialisering på bara en viss typ av mat.

Utgångspunkten för Spotifys resonemang är ju liksom att folk inte klarar av att göra sina egna mackor. Inte ens när de har alla tänkbara ingredienser omedelbart tillgängliga. Varför är det så? Saknas det tid, saknas det fantasi, eller är det väldigt viktigt för folk att varje dag äta en macka som kombinerar pålägg på ett helt nytt sätt? Eller finns det något skevt i hela jämförelsen mellan musik och mackor?

Tredje lördagen i augusti 2015. Uppsalas kommunalråd Stefan Hanna (C) sitter och sörplar kräftor, tar sig kanske en snaps eller två, njuter i fulla drag. När kräftskivan är slut sätter han sig för att blogga. Om sin kärlek till familjen, om hur gott det är med kräftor och så lite politik på det. Inlägget som postas klockan 02.34 får den lagom underfundiga rubriken “Kräfta i systemet“.

Kräfta är också ett ord som används för cancer. När en cancer tagit fäste i vår kropp tar den steg för steg över vår kropp om vi inte lyckas stoppa och neutralisera den. Vissa cancerförlopp går skrämmande fort och har mycket dåliga prognoser. Vissa sprider sig sakta men även de leder mot sönderfall och en tidigare död om den inte botas.

Sveriges misslyckade integrationspolitik och en extremt ansträngd migrationspolitik kan jämföras med en cancer. Sverige är sjukt, allvarligt sjukt, och problemen har tillåtits att sprida sig och påverkar allt fler delar av samhället på ett socialt och ekonomiskt ohållbart sätt. Om inte rikspolitikerna mycket snart lyckas ordinera reformer som kan stoppa det sönderfall som är en konsekvens av nuvarande misslyckade politik, vad tror du händer då? /…/
Den svenska patienten är allvarligt sjuk! Det är dags för ansvarstagande partier att bota patienten! Skrota DÖ! Sparka ut MP från regeringen! Forma nya allianser som kan genomföra nödvändiga reformer som ökar chansen att patienten inom 10 år kan vara i en god och demokratisk form igen. Det brådskar!

Sjukdom som metafor är namnet på en essä som Susan Sontag skrev år 1978, medan hon själv behandlades för bröstcancer. Hon kritiserar den utbredda synen på cancer “inte bara som en sjukdom utan också som en demonisk fiende”, vilket i förlängningen “gör cancer till en sjukdom som inte bara är dödlig utan också skamlig”.
Något av denna skam kan anas även i beskrivningen av Sverige som en cancerpatient. “Sverigevännerna” tröttnar aldrig på att beskriva Sverige som ett försvagat och därför föraktligt land, som rentav förtjänar att dö om det inte rycker sig i kragen och fördriver sin sjukdom. Och inte vilken sjukdom som helst, utan en sjukdom som präglas av närvaron av någonting främmande, en parasit som förefaller mer livskraftig än sitt värddjur. Här finns flera lager av skam.

Epidemiska sjukdomar har länge använts som en metafor för att beskriva samhälleligt sönderfall. Redan kring år 1500 finns dokumenterat hur adjektivet “förpestad” på engelska användes i betydelsen “skadlig för religionen, moralen eller den allmänna ordningen”. Under 1800-talet blev syfilis en allt mer populär metafor för att beskriva det urbana industrisamhället. Adolf Hitler var smått besatt av tanken på den “syfilisering av folkkroppen” som han menade att judarna på något vis låg bakom.

Susan Sontag skriver i sin essä att cancer och syfilis har likheter som metaforer, men att cancermetaforen låter sig utsträckas mycket längre. Karakteristiskt är hur cancern omges av en militär terminologi. Cancercellerna “invaderar” och “koloniserar”. Tumören som inte elimineras av kroppens eget “försvar” måste “bombarderas” med strålar och kemiska stridsmedel. Civila offer är ofrånkomliga.

Ett extremt exempel på hur cancermetaforen låter sig utsträckas ges just av Hitler i Min kamp, i en passage som skyller Tysklands krigsförlust på “bristande viljekraft” hos tyskarna. Felet var att tyskarna resonerade så här: “Jag handlar endast, när jag kan räkna med femtioen procents säkerhet för framgång.” I stället, menar Hitler, krävs inställningen hos “en kräftsjuk, som i annat fall går en säker död till mötes”. Cancerpatienten “behöver inte tänka på femtioen procent, innan han vågar underkasta sig en operation. Om denna så med endast en halv procents sannolikhet talar för tillfrisknande, skall en modig man ändå våga den”.

Tidigare i denna bloggserie har vi berört cancermetaforen i ett inlägg om den malthusianska traditionen, där teorier om överbefolkning stundtals har slagit över i tanken på mänskligheten som cancersvulst.

Vad utgör då Sveriges cancersvulst, enligt kommunalrådet Stefan Hanna? I sin nattliga bloggpost skrev hand aldrig rakt ut att “invandrarna” är en cancer som måste avlägsnas. Han skrev att Sveriges “migrationspolitik kan jämföras med en cancer”. Men det råder ändå inget tvivel om vad som insinueras när han, i en plädering för minskat flyktingmottagande, väljer just cancermetaforen, framför alla andra möjliga metaforer.

För fem år sedan publicerade författaren Douglas Coupland en lättsam profetia i 45 punkter om hur livet skulle te sig under 2010-talet: “A radical pessimist’s guide to the next 10 years“. Nu är väl halvvägs genom facit och kan börja fråga oss om förutsägelserna stämmer eller inte.
Jag gör ett försök under fyra underrubriker: samhället i stort, energin, tekniken och subjektet.
Kursiverad text är min sammanfattning av vad Coupland förutspått under någon av sina punkter, resten är mina kommentarer.

Samhället.
Sänk förväntningarna. Det mesta kommer att bli värre. (1)
Medelklassen tynar bort då dess yrken ersätts av maskiner. Fast folk fortsätter att identifiera sig som “medelklass” utifrån sin familjebakgrund. (6)
Äldreomsorg kommer inte tillhandahållas. Så se till att du själv har fixat någon som byter dina blöjor när du blir gammal. (15) Lite oklar tidshorisont här. Kanske menar han bara att detta är en insikt eller inställning som gradvis breder ut sig under 2010-talet?

Nya låglönejobb skapas, jobb som skapas bara för jobbskapandets skull. En följd blir att allt fler butiker kommer att återgå till försäljning över disk i stället för självbetjäning. (7) Knappast. Varför skulle vissa branscher börja bli mer personalintensiva än nödvändigt? Företag har inget intresse av “jobbskapande” utan drivs tvärtom genom konkurrensen att ständigt minimera mängden nödvändigt arbete. Pressade löner kan möjligen sakta ned processen något, men inte få dem att vända tillbaka. Visst kan staten gå in och subventionera “jobbskapande” men det kommer knappast att ske i den utsträckning att t.ex. butikshandeln återgår till 1950-talets tekniska nivå.

Andelen i fängelse kommer att öka ytterligare. (42)
Att ta sig fram i staden kommer att bli svårare eller rentav farligare. Dels till följd av kollapsad infrastruktur, dels på grund av en eskalerad kriminalitet i form av stråtrövare och organtjuvar. (43) Här påminner Couplands dystopi om de preapokalyptiska visionerna hos en annan kanadensisk författare, Margaret Atwood.
Nordamerika kommer eventuellt att fragmenteras politiskt, när olika utbrytardelstater och regioner väljer att gå åt radikalt olika håll. (20)

Energin
Olja kommer att vara vansinnigt dyrt. (8, 9, 13)
Just här framstår Douglas Couplands profetia som synnerligen tidstypisk. Den skrevs ju 2010, när oljepriserna tycktes vara på väg tillbaka upp på de höga nivåer som nått 2007–2008, innan finanskrisen. Men efter 2011 har oljepriset tvärtom rasat och skapar nu kaos i kraft av sin låghet, inte sin höghet. Därmed inte sagt att oljan aldrig kommer bli tokdyr igen. Det kommer den sannolikt att bli, både under kortare och längre perioder. Men det tycks inte var dyr olja som präglar 2010-talet i allmänhet.

En följd av den svindyra oljan blir att bilberoende förorter förslummas. Närhet till tunnelbana, däremot, kan få fastighetspriser att stiga. (8–9) Där är vi alltså inte nu.
Importerade färska grönsaker är på väg bort från matborden, “liksom allt annat som kommer in i ditt liv med lastbil”. Grönsaker kommer att vara inlagda, mjölksyrade, konserverade. (13) Handlar sistnämnda om att de ska klara långsamma transporter? Med vilka transportmedel då? Rolig tanke. Men det stämmer föga in på vårt rådande tiotal.

Tekniken
Framtiden känns inte futuristisk, den känns bara märklig, helt bortom kontroll. (2)
Framtiden känns allt snabbare. Nya teknologier fortsätter att stå på kö för att storma in och sabla ner allt motstånd. (3)
På samma sätt som du inte kan återgå till en långsammare dator, kan du inte återgå till ett mindre uppkopplat tillstånd. (10)
Folk som inte tar till sig tekniska nymodigheter kommer att uppfattas som passiv-aggressiva kontrollfreaks. De kommer att få samma bemötande som en vegan som dyker upp när ett gäng köttälskare har grillfest. (33)

Någonting smartare än oss kommer att framträda (14) – så skriver Douglas Coupland, ordagrant. Påståendet är tyvärr meningslöst så länge det inte finns en tydlig definition av vad som är “smart” (eller “intelligent”). Jag ser inte att vi rör oss närmare en sådan definition. Snarare urlakas ordet “smart” för varje år genom sin extrema överanvändning i marknadsföringsspråket.

Den byggda världens arkitektur kommer allt mer att påminna om Microsofts design. (31) Vaporwave!

Subjektet
Ge upp varje försök att vara en självständig individ, det är ingen idé, du är bara en nod i nätet. (17)
Mycket av vad vi kallat “personlighet” kommer att (bort)förklaras som strukturella och kemiska funktioner hos hjärnan. Alltså blir det lättare för dig att förklara varför du är på ett visst sätt. (24) Fast vad betyder det i praktiken? För vem blir det lättare? För vem ska det förklaras? Testa på din arbetsförmedlare, arbetsgivare, examinator… eller i domstolen.

Det blir svårare att tänka sitt liv som en linjär berättelse, när livet i stället blir en funktion av nätverket. (28) Verkligen? Betänk vårt behov av sommarpratare som under flera månader dagligen upprepar sina linjära livsberättelser på radio. Att vara en framgångsrik entreprenör ÄR numera att kunna berätta sitt liv som en sammanhängande “story”. Douglas Coupland har fått fel i att sådant berättande snart skulle framstå som ålderdomligt.

Alla de här kommentarerna har jag krafsat ner i allra största hast. Någon annan som kom att tänka på något?

I går ordnade Motarbetaren ett öppet möte på Cyklopens bibliotek, där de presenterade sina försök att “formulera särdragen för en tid då kapitalismen befinner sig i permanent kris och förfall”. Jag inbjöds att kommentera det hela och inlägget som följer bygger på typ första halvan av vad jag tror att jag sa.

Vad är poängen med att syssla med kristeori? Det kan vara frestande att tänka sig att kristeorin syftar till att skapa ett krismedvetande. Att gå ut till massorna med domedagsscenarion, sprida en känsla av stundande sammanbrott, för att därigenom uppnå… ja, vad?

Inom olika rörelser har man ofta ställt sig frågan om huruvida skärpt krismedvetande, i någon form, kan vara ett medel som stärker rörelsen eller tvärtom försvagar den.
Inom klimatrörelsen har man ofta räknat med att människor ska kunna skrämmas till handling. Om folk bara inser klimatkrisens omfattning, kommer de att organisera sig för att hindra det värsta från att hända. Dessvärre verkar denna skrämseltaktik funka väldigt dåligt.
Inom arbetarrörelsen finns å andra sidan en lång historia av att avvisa de marxister som talar om kapitalismens slutkris. Tanken på att kapitalismen skulle kunna krisa sönder sig själv riskerade att legitimera en politisk passivitet, att det skulle räcka med att vänta. Men en sådan slutledning förutsätter den traditionella marxismens idé om historiska stadier som av nödvändighet skulle följa på varandra: feodalism måste följas av kapitalism, kapitalismen måste följas av socialism. Alltså skulle kapitalismens kris vara synonym med socialismens upprättande. När vi förkastar denna stadieteori hamnar frågan om slutkrisen i ett helt annat ljus. Då blir det nödvändigt att tänka sig möjligheten att kapitalismen går under för att ersättas av någonting ännu sämre. Eller kanske att kapital faller samman utan att egentligen ersättas av någonting; att det som återstår blir någon form av tomt skal, eller en odöd zombiekapitalism.
Här blir Rosa Luxemburgs paroll “socialism eller barbari” mer aktuell, inte för att någon kan påstå sig ha en färdig formel för vad “socialism” skulle vara, utan för att vi behöver tänka oss möjligheten av barbari, eller snarare av en utdragen process av barbarisering. Här kanske litteraturen och andra konstarter kan spela en viktig roll i kristeorin.

“Kristeori” – med detta ord syftar jag på alla slags försök att förklara kriser. Alltså att förklara varför någonting som tycktes fungera inte längre fungerar. Att förklara frånvaron av framsteg, eller faktiska försämringar. Krisen som ska förklaras kan vara ekologisk, ekonomisk, politisk, kulturell, andlig, psykologisk, medicinsk… Vad det än är som uppfattas vara på dekis, så finns det minst en kristeori som förklarar det, oftast flera. Kristeorier behöver inte vara vetenskapliga eller sofistikerade, utan kan vara högst vardagliga.

Många kristeorier är rena syndabocksteorier. Konspirationsteorier är kristeorier, som pekar ut en historisk tidpunkt då en illvillig sammansvärjning började leda en utveckling i fel riktning, samtidigt som de odlar drömmen om att krisen kommer att lösas bara konspirationen avslöjas. Rasistiskt snack om hur utlänningar förstör landet är också ett exempel på kristeori, eftersom det innefattar en krisdiagnos (att landet förstörs) och en förklaring (det är utlänningarnas fel).

Kristeori är alltså inte viktigt för att det skulle råda någon allmän brist på krismedvetande. Snarare präglas vår samtid av ett överflöd på kristeorier, även om de allra flesta har ett begränsat omfång och inte låter sig sättas i något meningsfullt samband (utom med hjälp av en tänkt konspiration).
Att formulera en radikal, kritisk kristeori är att formulera ett alternativ till denna uppsjö av inkompatibla småkristeorier. En kristeori låter sig bara bemötas effektivt av en annan kristeori. Det hjälper inte att anföra en framstegsideologi eller ens peka på belägg för faktiska framsteg. Själva existensen av en kristeori är ett tillräckligt belägg för att det existerar någon form av kris, även om den verkliga krisen kan vara en helt annan än vad t.ex. konspirationsteorierna vill göra gällande.

Fortsättning följer!

Månadens kris: “mjölkkrisen“! Det handlar om bristande lönsamhet i svensk mjölkindustri, till följd av fallande marknadspriser. Antalet mjölkgårdar minskar snabbt och fast det just nu inte främst handlar om nedläggningar utan om sammanslagningar, fruktas att mjölkkrisen ska leda till en förändrad landskapsbild i Sverige – att fälten växer igen, att landsbygden blir en mindre tilltalande plats. Nu höjs krav på att staten ska stödköpa mejerivaror.
Mjölkkrisen är global. Från Kina rapporteras om hur enorma mängder osåld mjölk hälls ut och runt om i Storbritannien intas matbutikerna av bönder som demonstrerar för högre mjölkpriser.

Däremot är det just nu rätt få protester som riktar sig mot höga matpriser. Kanske för att matpriserna just nu faktiskt är låga. Åtminstone om man tittar på priskurvorna, i ett lagom långt tidsperspektiv.

Sedan sommaren 2014 faller matpriserna kraftigt på världsmarknaden. Spannmål, soja, kött, mjölk – ja, nästan alla jordbruksprodukter är billigare än de varit på flera år. Men det gäller inte bara mat. Marknadspriserna faller nu för alla möjliga råvaror, inklusive metaller och bränsle.

Marknadssambandet mellan mat och olja är välkänt. Bildligt talat äter vi petroleum. Konstgödslet tillverkas av olja, så dess pris följer oljepriset. Jordbruksmaskinerna drivs på oljebränslen, liksom de fordon som utgör den internationella transportkedjan från åkern till butiken.

Fast oljan är ju inte den enda faktorn bakom matpriset. Att världens mat blev ovanligt dyr 2007–08 och 2010–11 brukar sammanfattas med flera samverkande orsaker:

• höga oljepriser
• satsningar på att odla biobränsle på tillgänglig mark
• dåliga skördar på grund av torka (till följd av klimatförändringarna)
• spekulationspriser (gott om pengar hos investerarna, som måste investeras någonstans, däribland i råvaruderivat)

När man talar om hur matpriserna utvecklas över tid, jämför man med den allmänna prisnivån, alltså någon typ av konsumentprisindex. Sådana index är aldrig oskyldiga, alltid godtyckliga. Men om vi bortser från detta och ser på tillgänglig statistik över det längre perspektivet, då kan vi under trettioårsperioden 1975–2005 kunde observera en långsiktig trend mot fallande matpriser. Under större delen av denna period (kanske 1982–1998) tenderade också råvarupriserna i allmänhet att falla. Oljan låg i allmänhet under 25 follar per fat under från 1980-talets mitt, fram till 2003.

Under nollnolltalet började dock matpriserna att stiga uppåt, från 2003 och framåt, tillsammans med råvarupriserna i allmänhet, för att sedan rusa till extrema höjder Oljan nådde sin 2007–2008, med en toppnotering på 147.30 dollar/fat i juli 2008.
Världsmarknadspriset på vete fördubblades mellan februari 2007 och februari 2008. Även mjölk, kött, soja och majs blev föremål för prisökningar i samma storleksordning. Länder som Indien varade med att begränsa sin export av ris, vilket bidrog till att risets världsmarknadspris tredubblades på bara några månader i början av 2008. Vid denna tidpunkt hade protester mot de höga matpriserna utbrutit på flera håll i främst Afrika och Asien, inklusive Egypten – en föraning av vad som skulle ske tre år senare.

Matpriserna – liksom oljepriset – nådde en toppnotering sommaren 2008. Efter höstens finanskollaps föll priserna åter kraftigt, både på mat och olja. Oljan var åter nere på 32 dollar/fat i december 2008. Men prisfallet blev bara tillfälligt.
Stimulansåtgärderna sände en likviditetstsunami över världsmarknaden som bidrog till att sätta igång en ojämn inflation, där priserna på olja, lantbruksprodukter och andra råvaror åter rusade i höjden, med start omkring årsskiftet 2009–10. Oljan nådde åter en bra bit över 100 dollar/fat, med toppnotering våren 2011. I efterhand ser det ut som att nollnolltalets råvaroboom nådde sin topp under 2011 – efter att finanskrisen förorsakat ett kort med abrupt avbrott.
Perioden 2010–12 utgjorde ännu en global dyrtid, där höga matpriser gav bränsle till upprorsvågen i Nordafrika.

Våren 2011 skrev den tyska gruppen Wildcat i en läsvärd analys:

In 2001 food was cheaper than ever before. Six years later, in December 2007, food prices were at the highest level since the beginning of statistical records in 1846.
/…/
Over the last five years [2006–2011] food prices moved up and down with the rhythm of the financial bubble. Speculative capital flowed globally into assets of ‘risk-free return’ such as raw materials, basic foodstuff and soil, which resulted in massive price hikes from autumn 2006. One year later wheat prices had increased by 80 per cent, rice prices by 320 per cent. After the Lehman bankruptcy in September 2008 prices suddenly crashed. When central banks subsequently shifted towards a policy of ultra-cheap money and investment –seeking capital streamed into agricultural commodity markets, the prices went up again. By 2010 prices even topped the historic levels of 2008. In 2010 of all years – a year of record wheat harvests! – the bushel unit of wheat was traded at all-time high prices of $25 on the Chicago stock exchange.

Därefter inleddes en långsamt nedåtgående prisrörelse, som accelererade sommaren 2014. Det hela hänger samman med dollarns stegrande värde, som inleddes i maj 2013 då USA:s centralbank började tala om att snart kanske trappa ner på stimulanserna och höja styrräntan någon liten aning. Kapital som investerats utomlands och i råvaror drogs åter tillbaka mot USA och dess statsobligationer.

Är vi nu tillbaka på mer “normala” prisnivåer? Eller har vi tvärtom gått in i en period av kaos, osäkerhet och tvära priskast? Svaret beror nog mest på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det här inlägget har mest krafsat på ytan. Vi måste återkomma till de olika sätten att förstå matfrågan och det verkar som att Wildcats analys kan bli en bra startpunkt.

Var du befinner dig vid varje given tidpunkt. Vilka som finns i din kontaktlista. Samt alla bilder, alla video- och ljudfiler som lagrats i mobilen. Detta, med mera, vill nu Spotify ha tillgång till.

Alla som använder Spotify i mobilen måste numera klicka ja till nya användarvillkor som ger företaget rätt att samla in dessa uppgifter och även sälja dem vidare till andra företag. Själva uppger de att övervakningen är nödvändig för att uppnå företagets högsta målsättning: “delivering the perfect recommendations for every moment“.

Förra året noterade jag att Spotify, när programmet installeras på en vanlig dator, samlar in data om alla ljudfiler som lagrats på anslutna enheter. Detta utan att ens formellt fråga om tillstånd först. Om de sparar denna info eller rentav skickar den vidare till någon, det går inte att säga.

Som alltid är det omöjligt att veta vem som kommer över informationen i slutändan. Om affärerna skulle börja gå dåligt kommer Spotify – inklusive lagrad användardata – till slut att reas ut på marknaden.

Klickokratin av Ulrika Kärnborg är, enligt förlaget, “boken som sammanfattar journalistikens kris och sätter den i ett historiskt perspektiv”. Den omtalades kort i gårdagens Obs, där Eskil Krogh Larsson sade följande:

– Och det som slår mig samtidigt är hur fruktansvärt svårt jag har att hålla igen den gäspning som kommer när jag läser den här boken. Det är ju en fullständigt irrationell och kanske omoralisk sak att göra, att sitta och gäspa samtidigt som man sitter och läser om – faktiskt, och det här är inte överdrivet utan det är faktiskt, med en sliten formulering, ett hot mot demokratin. /…/
– Kanske är det så att mediekrisens första offer inte är sanningen, utan mediekrisens första offer kanske är berättelsen om mediekrisen. /…/
– Mediekrisen är en sån fullständig journalistisk utmaning att skildra, precis som klimatkrisen. Det finns ingen helt tydlig konfliktlinje, vem är skurken, vem är hjälten. /…/
Det saknas en naturlig dramatik. Det är ett långsamt pågående skeende, inga akuta händelser. Det är för många olika stories på en och samma gång. /…/
– Mediekrisen har heller ingen fysisk form eller gestaltning, vi kan inte se den framför oss vilket gör det väldigt svårt att beskriva den. Så det är en hopplös journalistisk utmaning, tror jag

Hopplöst är kanske att ta i, men nog är det svårt att skilja de kriser som har karaktären av “långsamt pågående skeende” och som inte heller tar sig en fysisk form som kan fångas på bild. Detta visar väl helt enkelt på gränserna för nyhetsjournalistiken som form. Vår värld omskakas av en massa skeenden som inte kvalificerar som “nyheter” i journalistisk mening.

Svårigheterna att avbilda vissa kriser går att få visst grepp om genom enkelt bildgooglande.
Sök på “mediekrisen” och du får en massa bilder på kulturministern samt några på pappershögar. Inte så spännande.
Sök på “klimatet” och du får mest av allt olika variationer på “The Blue Marble” (1972), alltså avbildade jordklot. Helt utan dynamik.

Andra kriser är desto lättare att avbilda. Sök på migration+medelhavet och du får ett otal bilder på överfulla båtar. Bilder som har en riktning och som visar på en akut situation. Hur mycket bidrar denna bildlogik till att det snackas så mycket mer om migrationen än om klimatet?

Förresten tror jag inte alls att mediekrisen är svår att skildra på grund av att den skulle ha ett flertal olika orsaker, vilket Eskil Krogh Larsson också var inne på. I grunden kan den kokas ner till ett uttryck för kapitalets inre logik som trots allt handlar om att rationalisera bort arbetskraft ur produktionen. Och i den mån som tidningarnas produkt har varit annonser, är det ett krasst faktum att annonsering numera ofta kan lösas mer effektivt utan att blanda in några journalister. Ännu ett exempel på “hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin” (Motarbetaren).

Via bloggens högerspalt går det inte längre att klicka sig tillbaka till inlägg från 2007, 2008 eller 2009. Jag bestämde mig nämligen för att ta bort dessa från det offentliga arkivet. Snart kommer de inte längre att vara sökbara via exempelvis Google.

Varför? För att de allra flesta inläggen är hopplöst inaktuella. De nosar lite här, lite där, hittar kanske något ibland men tar då med sig det framåt. Copyriot är ju en plats för ofärdiga tankar och ur en del av nollnolltalsbloggandet utkristalliserade sig senare texter med bättre hållbarhet.

Jag får erkänna att det känns lite märkligt att uppsåtligen göra sig skyldig till länkbrott, eller vad man nu ska kalla det när länkar hit blir brutna. Men då vill jag understryka att detta undandragande inte är någon radering.

För det första har jag bara ändrat inläggens status från “public” till “private”, vilket betyder att jag själv kan hitta dem när jag söker bakåt. Trots allt är Copyriot i första hand mitt privata arkiv.

För det andra så kan jag tänka mig att återpublicera något av nollnolltalets inlägg, om det mot förmodan finns någon läsare som minns något som förtjänar att finnas kvar i offentligheten. Hojta till så kanske det kan bli en “favorit i repris” med några uppdaterande rader!

För det tredje så förblir Copyriots fullständiga arkiv tillgängligt (men inte sökbart) på Archive.org. Detta stillar mina antikvariska skrupler.
I min egen forskning använder jag jag mig själv ibland av bloggar som historisk källa till nollnolltalet, vilket stundtals påminner om ett slags samtidsarkeologi där vissa bloggar helt enkelt är omöjliga att hitta. Det gäller inte minst alla nedlagda bloggar som en gång funnits på domänerna Blogspot.com eller WordPress.com, men som tidigare ofta förblev arkiverade på Archive.org. Men härom året såg dessa båda blogghotell till att retroaktivt avlägsna de nedlagda bloggarna med hjälp av robots.txt. Så kommer inte att ske med Copyriot.se!

För övrigt bestämde jag mig för att återinföra det arkaiska fenomenet “bloggrulle“. Längst ner i högerspalten återfinns några länkar till andra bloggar på svenska.

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.
Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.
Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.
/…/
In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.