Latour och Marx

Möts av nyheten att sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour är död. Det var länge sedan jag befattade mig med honom på allvar. Närmare bestämt tio år sedan, för det var precis så länge sedan som jag lade fram mot doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi [pdf].

Jag ställer mig rätt skeptisk till Latours övergripande projekt, men fick ändå ut mycket av hans ganska tidiga bok som på engelska heter We have never been modern (1991). Särskilt ett par poänger därifrån kan jag erinra mig på rak hand.

För det första hur elegant han löser frågan om relativismen, i synnerhet det vi brukar kalla kulturrelativism. Bruno Latour avvisar vad han kallar för absolut relativism, till förmån för en relativ relativism som inte stannar halvvägs utan tar som sitt uppdrag att etablera relationer för att åter göra saker jämförbara. “Ett litet mått av relativism tar oss bort från det universella; ett stort mått tar oss tillbaka.”

För det andra ett påpekande om ordklasser. Ord som exempelvis “ekonomi” eller “subjektivitet” kan enligt Latour funka utmärkt som substantiv. “Men de blir dåliga som adjektiv och fruktansvärda som adverb.” Aningen förenklat betyder det att orden syftar på verkningar, inte på orsaker. Det vi kallar för ekonomin har i detta samhälle en verklig existens som det är upp till oss att förklara. Men ingenting förklaras bara genom hänvisning till en “ekonomisk” logik.

Jag antar att samma påpekande har bidragit till att göra mig aningen misstänksam mot överanvändning av adjektivet “social” i samhällsvetenskaplig prosa. Även om detta nog också handlar om en allmän misstänksamhet mot latinismer; det svenska adjektivet “samhällelig” må vara lite otympligt, men betyder samma sak och framtvingar på annat sätt den som skriver att stå för sin utsaga.

Även om Latour på vissa sätt ville markera en distans till sociologin, körde han fast i ett annat av sociologins klassiska hjulspår. Som jag nyligen noterade i läsanteckningarna till Stum tvang:

Sociologisk teoribildning har länge förhållit sig till Marx, ofta via motreaktioner mot den ekonomiska reduktionism som de associerat med Marx. Särskilt weberianska sociologer tröttnar aldrig på att slåss mot denna påstådda reduktionism. De har projicerat en ekonomistisk ekonomiförståelse på Marx.

Bruno Latour är ännu en sådan sociolog som från och till positionerar sig mot Karl Marx, men så vitt jag har sett handlar det bara om halmgubbeläsningar. “Marx” blir föga mer än ett kodord för den värsta formen av ekonomisk determinism. Jag tro knappast att Latour bemödade sig om att faktiskt läsa Marx eller informera sig om det senaste halvseklets nyare marxläsningar.

Just därför tyckte jag nog det kändes extra kul att sätta dem i relation till varandra, Latour och Marx, när jag för tio år sedan färdigställde min avhandling. Avslutar inlägget med att citera ett par utdrag ur dess teorikapitel.

Först ett avsnitt om kristeori och frihet:

1.2.7 Hybridisering och renhållning
Bruno Latour har på slagkraftigt vis analyserat hur moderniteten upprätthålls genom ett fortlöpande “renhållningsarbete”. Allt som finns i världen måste sorteras upp i två motsatta domäner: en subjektiv domän där människors fria vilja anses råda, en objektiv domän där allting anses ske av kausal nödvändighet. Ofta associeras dessa två domäner med begreppsparet kultur och natur.
/…/
Om tekniken görs till ren objektivitet, görs konsten till ren subjektivitet. Latours teori om renhållningsarbetet är besläktad med Marx teori om varufetischismen, såtillvida att det som beskrivs är mer än bara en rökridå. Modernitetens renhållningsarbete är en praktik som uppnår konkreta resultat. Isärhållandet av en subjektiv och en objektiv domän är vad som möjliggör en rad moderna friheter, t.ex. konstnärlig frihet och fria marknadskrafter. Sådana friheter vore otänkbara inom en förmodern världsåskådning där natur och kultur bildar en odelbar helhet. Friheterna hotar att åter förvandlas till tomma formler i den senmoderna tid då “hybriderna breder ut sig”, menar Latour, som även i sin kristeori har beröringspunkter med Marx.
Hybridiseringen som beskrivs av Latour är i hög grad synonym med vad Marx kallar “produktivkrafternas utveckling” eller “förvetenskapligandet av produktionen” (enklare uttryckt: industrialisering).

Och ett avsnitt där jag försökte navigera mellan vissa populära sätt att förstå teknik:

Teknikdeterminismen är egentligen ingen teori om teknik, utan snarare en teori om historien. Enligt denna teori är det teknikens utveckling som ger historien dess riktning, vilket kvarlämnar frågan om vad som ger teknikutvecklingen dess riktning. Ofta vilar teknikdeterminismen på en outtalad teleologi.
/…/
Vissa kulturforskare har velat positionera sig mot teknikdeterminismen genom att inta en diametralt motsatt ståndpunkt. Detta kan ske på minst två sätt. Ett sätt är att hävda, som den tidige Raymond Williams, att tekniken till sitt väsen är neutral. Tekniken anses alltså aldrig vara annat än ett medel för att uppnå de mål som det står människorna fritt att sätta. Resonemanget förutsätter en ontologisk definition av “tekniken” såsom väsensskild från mänsklig subjektivitet. Själva tanken på teknikneutralitet bör enligt mitt synsätt begripas som ett resultat av det ihärdiga “renhållningsarbete” som enligt Bruno Latour kännetecknar moderniteten.
Tekniken är inte neutral till sitt väsen – den görs neutral.