Entries from February 2012 ↓

Jag tror att Andreas Ekström har fel i sin profetia om bokväsendets digitalisering. I somligt har han antagligen rätt, vilket ur ett kommersiellt perspektiv kan vara nog så plågsamt. Utsikterna att lyckas med styckbetalning för digitala böcker är “mycket små”, skriver Andreas Ekström. Ändå manar han förlagen att öka takten på vad han beskriver som den enda vägen framåt – den väg som leder bort från det materiella, till det digitala.

Det finns helt enkelt inga starka rationella argument för varför pocketboken ska kunna stå lika stark när telefoner och läsplattor gör sådana enorma landvinningar på kort tid. Hur bra är en bra läsplatta år 2025?

Vänta lite. Låt oss skilja mellan läsplatta och surfplatta. Jag vet inte om Andreas Ekström gör den distinktionen; hans tidning verkar inte göra det.
Sydsvenskan skriver längst ner på sin webbsida: “Vi finns i mobilen, i läsplattan och som PDF-tidning”, men när man följer länken visar det sig att ordet läsplatta syftade enbart på en viss surfplatta från Apple.

Få människor i Sverige har idag en uppfattning om vad en läsplatta är. Ännu färre har en läsplatta.

Må vara att läsplattorna gör “enorma landvinningar” i tekniskt hänseende. Leder detta i sig till att allt fler människor läser böcker på läsplattor? Nej, en sådan slutsats kvalificerar som vulgär teknikdeterminism (vilket inte precis känns som Andreas Ekströms tekopp).

Om det bara funnes böcker och läsplattor så vore allting enklare. Men mellan boken och läsplattan står nu den skinande surfplattan – redo att sluka båda två. Okej, inte riktigt så dramatiskt. Men surfplattan står faktiskt i vägen för drömmen om en smidig övergång från pappersbok till e-bok.
Observera att jag inte pratar om läsupplevelsen (alltså det faktum att läsplattans e-bläck är vilsammare för ögat än surfplattans lysande skärm). Nej, jag pratar om sannolikheten att det alls blir någon läsning av texter som överstiger ett par tusen tecken. Visst stödjer surfplattan alla tänkbara bokformat, men den stödjer även Facebook, Twitter, Wordfeud, Aftonbladet samt, ej att förglömma, jobbmejlen. Sådant fyller skärmen på 95 % av alla surfplattor (och smartphones) som syns i Stockholms tunnelbana. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa av innehavarna har laddat ner böcker till sina mojänger, men jag har svårt att tänka mig att böckerna läses.

Malte Persson skrev:

Jag brukade läsa t ex Vergilius på t-banan (och skriva t-banepoesi…), men har på senare år tillbringat alltför mycket tid med min iphone. Somliga har ju uppenbarligen tillräckligt mycket koncentrationsförmåga för att kunna läsa längre texter på en manick där man bara är ett knapptryck bort från att kolla mail och facebook, men jag och många andra har det inte. De som inte har några problem brukar ofta naivt generalisera utifrån sig själva och lättvindigt avfärda folk med andra personlighetsdrag som teknikfientliga, vilket är föga konstruktivt.

Och i samma diskussion skrev jag själv (lätt redigerat):

Jag har hört att många människor i USA faktiskt har läsplatta, vilket i praktiken betyder Kindle. Sveriges marknad kom däremot att svämma över av surfplattor, vilket i praktiken betyder Ipad. Om du går in på en elektronikkedja idag och frågar efter en läsplatta så kommer de att försöka sälja dig en pekdator. Om du säger att du vill ha en med e-ink så är chansen stor att säljaren förvandlas till ett frågetecken. Jag antar att det grundar sig i elektronikhandelns finansialisering: de vill inte främst sälja hårdvara; de vill sälja abonnemang.

Surfplattan är tidningsutgivarnas dröm, men kan bli bokförlagens mardröm. Jag misstänker att surfplattans stora genomslag i Sverige kommer att lägga en våt filt över det stora genomslag för e-böcker som bokförlagen nu väntar sig i Sverige eftersom de redan har observera det i USA. Skillnaden är att USA i klart högre grad är ett läsplatteland medan Sverige är ett utpräglat surfplatteland.

De som har en surfplatta kommer inte att skaffa en läsplatta. De kommer kanske att lära sig läsa e-böcker på surfplattan, men om sådant bokläsande kan etablera sig som en långsiktig vana är inte självklart. På samma skärm måste e-boken konkurrera med jobb, med socialt umgänge samt med multimedial underhållning som till skillnad från böckerna är finkalibrerad för snabb stimulans. Man kan utan överdrift säga att surfplattan är bortaplan för e-boken.

Andreas Ekström verkar emellertid utgå från att suget efter böcker är orubbligt. Frågorna som han diskuterar handlar inte främst om läsning utan om betalning. Vilket leder honom till universallösningen: ett nytt Spotify, fast för böcker! (Har ni hört det förr?)

Han föreslår rentav ett pris: 400 kronor i månaden för tillgång till “all svensk litteratur utgiven de senaste fem åren”. Lustigt nog har han tidigare i samma artikel dömt ut bokrean för att den “bygger på gamla idéer om fasta priser /…/ snarare än dagens verklighet med fri konkurrens”. Att sätta ett fast pris på alla böcker är tydligen det allra modernaste.
“Spotify-modellen” innebär ju att all priskonkurrens elimineras: utåt avskaffas styckpriserna, inåt tillämpas standardiserade ersättningar, för musikens del räknade per minut. Hur gör man med böcker? De kan ersättas per sida eller per ord, vilket i båda fall ter sig synnerligen okänsligt i fråga om olika litterära genrer. Dessutom ger det tvivelaktiga incitament i fråga om layout respektive språkbruk.

Sannolikheten att en tjänst av detta slag ger rimlig utdelning åt fler än en handfull författare får betraktas som låg, med tanke på den stora blåsning som Spotify blev.
Precis som Spotify togs över av några få stora skivbolag, kan man nästan utgå från att en likartad tjänst för e-böcker kommer att kontrolleras av landets största bokförlag. Och även denna gång kommer de stora att ge högre ersättning åt “sina” författare. De kommer att upprätta moraliska normer för vilka böcker som får nu ut. De kommer att utöva politisk censur, eftersom det är omöjligt att undvika. Och som grädden på moset kommer storförlagen att kunna ackumulera en enormt detaljerad databas över vad svenskarna läser: sida för sida, minut för minut.

Så, nu har jag skisserat färdigt på min lilla dystopi. Jag hoppas att Andreas Ekström vill fortsätta på diskussionen!

Kring blodbadet i Syrien välver sig nu världens geopolitik. Några metareflexioner kring hur den geopolitiska välvningen får identitetspolitiska följder till höger, till vänster och bland självutnämnda radikaler.

Efter senaste fredagsbönerna stod det klart att Hamas definitivt har vänt sig mot Syrien. Detta efter vad som verkar ha varit en intern maktkamp mellan två av ledarna, Ismail Haniya och och Khaled Meshal. Den senare var länge baserad i Damaskus, men bröt nyligen upp därifrån, utan att uppbrottet var förankrat i Hamas styrande råd.
Ismail Haniya månade däremot om vänskapen med Iran och därmed även med Syrien. Den 13 februari förklarade han att Hamas visst ska behålla sitt högkvarter i Damaskus. Sen kom helomvändningen. När han i fredags talade i en av Kairos största moskéer hyllade han i stället upproret. “Den syriska revolutionen är en arabisk revolution”, sa Ismail Haniya och enligt uppgift svarade moskébesökarna med att skandera: “Nej till Hizbollah, Nej till Iran”.

För de s.k. antisionister som har identifierat sig med Hizbollah och Hamas blir det förstås lite knepigt. Ta exempelvis Mohamed Omar, som nu har ägnat tre år åt sitt projekt för att ena alla antisemiter i Sverige. Han är stenhårt lojal med regimen i Iran och därmed även med regimen i Syrien.
När han i november mobiliserade han till den första av flera demonstrationer “till stöd för Bashar al-Assad” förklarade han att revolten i Syrien inte är en genuin revolt utan ett resultat av “psykologisk krigföring” av främmande makter. Anledningen till att dessa makter vill störta regimen i Syrien var, enligt Mohamed Omar, att regimen ger sitt stöd till “Hizbollah, PFLP och Hamas”. Och nu vill även Hamas störta regimen!
Inte så konstigt att Mohamed Omar lägger allt mer kraft på att agitera mot s.k. wahhabiter (salafister), vilka han nu framställer som delaktiga i den judiska världskomplotten. Tämligen långsökt, med tanke på att salafisterna är exakt lika grundmurade antisemiter. Snarare handlar det om en raskt eskalerande konflikt mellan Saudiarabien och Iran, som delvis utspelar sig som en konflikt mellan sunni och shia.

Och då väljer Ryssland att satsa på sistnämnda, exempelvis genom sitt aktiva stöd till regimen i Syrien. Om bakgrunden till detta kan man läsa i en ganska intressant artikel, som lyfter fram Rysslands intresse av att odla sin roll som pålitlig partner med diverse diktatorer (till skillnad från västländerna, som i lika hög grad är villiga att stödja diktatorer men som alltid är beredda att snabbt dra undan stödet). Som tack ordnar Mohamed Omar med vänner kransledläggning utanför ryska ambassaden.

Rysslands stöd till Syrien återspeglas förstås även i Russia Today, tv-kanalen som nyligen knöt till sig Julian Assange. Russia Today förmedlar bilden av att Bashar al-Assad är en folkkär ledare för Syrien, att det inte finns några bevis för att regimen begår övergrepp och att upproret enbart är ett resultat av utländsk manipulation. Fast de gör det inte i klassiskt sovjepropagandistisk stil, utan genom en utstuderat postideologisk hållning där man “bara ifrågasätter”.

Rapporteringen i Russia Today finner en entusiastisk publik på sajter som Vaken.se och närstående, vilka nu sprider bilden av att al-Assad är en folkkär ledare som modigt står upp mot “sionisterna”.

Konspiracisternas retorik om Syrien är just postideologisk, kretsande kring ett reaktivt ifrågasättande som i själva verket är ett icke-ifrågasättande. Som när en av dessa svenska sajter skriver: “Syriska armén måste slå ner den beväpnade oppositionen /…/ Att oppositionen skulle vara fredliga demonstranter är medialögn, för de är beväpnade.” Det förutsätts en motsättning mellan fredlig och beväpnad opposition, precis som ofta görs i etablerade nyhetsmedier. Om man verkligen vore ifrågasättande är det denna påstådda motsättning som borde ifrågasättas. Varför skulle en opposition diskrediteras av att den delvis är beväpnad? Vem säger att det är en opposition? Och hur kan detta motivera solidaritet med en bloddrypande regim?

Konspiracisternas engagemang verkar ofta ha tagit sin början i en befogad mistro mot USA:s “krig mot terrorismen”. Det når sin slutpunkt i ett inverterat stöd till det “krig mot terrorismen” som förs av alla regimer som inte står på USA:s sida. Eller “UZA” som vissa av dem skriver. Jag är inte helt säker på hur förkortningen ska uttydas men det ska uppenbarligen förstås som “judarna” (precis som den numera utöda förkortningen ZOG).

Syrien, Iran, Ryssland… och Venezuela, förstås. Hugo Chávez uttalar sitt fullständiga stöd till Bashar al-Assad, vilket demonstreras genom att Venezuela till Syrien levererar stora laddningar diesel, lämpligt som stridsvagnsbränsle i kampen mot vad Chávez kallar “en aggression från yankee-imperialisterna och deras europeiska allierade”.
Bakom Chávez står ytterligare ett gäng länder i Alianza Bolivariana, som är på väg att införa en gemensam valuta, däribland Bolivia och Kuba. Märkligt nog har Syrien och Iran fått observatörsstatus i denna bolivariska allians.

Fortfarande finns det vissa som i bolivarismen vill se receptet för 2000-talets vänster. Dit hör tydligen New York-magasinet Monthly Review – en tung vänsterinstitution i USA – som gillande återpublicerar bolivarianernas stöduttalande till regimen i Syrien.
Till de som urskuldar Syriens regim sällar sig även en grupp parlamentariker för det tyska vänsterpartiet, vilka valde att skriva under ett upprop som publicerades i den DDR-nostalgiska dagstidningen Junge Welt. “Solidaritet med Irans och Syriens folk” heter uppropet, som inte skiljer mellan folk och regim utan tvärtom hyllar de två regimer för att de “för en självständig politik”. Det bör dock påpekas att ställningstagandet möter hårda motreaktioner inom den tyska vänstern, inte minst från andra fraktioner av vänsterpartiet (Die Linke).

Inget av detta ska missförstås som belägg för att “vänstern” i allmänhet hyser förståelse för Syriens regim, för så är inte fallet. Särskilt inte de existerande vänsterfalangerna i Sverige. Trots att det tyska uppropet även har översatts till svenska verkar inte mer än två personer i Sverige ha skrivit under det.
Jag tror det är svårt att finna exempel på svenska vänsterröster av betydelse som uttalar sig urskuldande om Bashar al-Assad. Det hänger nog samman med att förtjusningen i Hugo Chávez tycks som bortblåst. Vilket i sin tur kanske går att relatera till regimens styrka, vilken är direkt beroende av höga oljepriser. Hypotesen blir då att bolivarismens inflytande i den internationella vänstern peakade samtidigt som oljepriset, i mitten av 2008.
Sedan dess har Chávez turnerat runt för att stärka banden med länder som Iran, Vitryssland, f.d. Libyen samt Syrien. Det handlar då inte om socialism ens på plakaten, utan om en högst kapitalistisk affärsverksamhet. Mitt under utbrytande inbördeskrig förbereder al-Assad att stryka socialismen ur Syriens grundlag. Principen om “konfrontation med den sionistiska fienden” ska dock förbli konstitutionellt stadfäst.

Ingen tvekan råder om att den syriska krutdurken har blivit skådeplats för ett enormt enmaktspel. Det kan knappast reduceras till två parter som står mot varandra. Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Israel och USA har för tillfället olika intressen av att understödja olika slags opposition, men det betyder inte att “oppositionen” kan reduceras till dessa länders intressen. Än mindre betyder det att ett stöd till regimkritiska krafter – t.ex. lokala aktivistkommittéer eller fria kommunikationer – att man ger sitt ovillkorliga stöd till alla de olika scenarion som olika stater önskar sig efter att al-Assad har fallit.

Det är ingen nyhet att Syrien under al-Assad är en ofattbart blodig polis- och angiveristat. Desto absurdare att folk som poserar i Guy Fawkes-masker plötsligt ska börja skönmåla regimen.

Guy Fawkes-maskens symbolik diskuteras i en artikel som via TT har publicerats i massor av tidningar. Jag är själv intervjuad i artikeln och uttrycker väl inte direkt störtförtjusning över hela grejen.

Inte för att jag fördömer någon som sätter på sig en sådan mask. Åtminstone inte barn. Inte heller vill jag förneka att masken har haft en spännande verkan i olika mobiliseringar. Tidigare.

Vad jag försökte få sagt via mina talstreck i artikeln är ungefär två saker:
1) Guy Fawkes-symboliken har haft relativt liten betydelse i Sverige, vilket i huvudsak lär bero på att den väletablerade roll som spelas av Piratpartiet;
2) Guy Fawkes-symboliken är på god väg att bli fullständigt urvattnad, vilket är oundvikligt i fråga om öppna symboler som denna. Folk kommer att hitta nya internetmemer att inkarnera. Gott så.

Därmed inte sagt att vi inom överskådlig tid kommer att slippa Guy Fawkes. Tyvärr lär vi få dras med honom så länge som tidningarnas bildredaktörer fortsätter att älska “mustascherna, bockskägget och det aningen hånfulla uttrycket”. Alla som fortsätter att bära masken är dessa bildredaktörers lakejer, vare sig de vill eller inte.

För övrigt såg jag just att konspiracistsajten Vaken.se – som bland annat kännetecknas av ett villkorslöst stöd till regimen i Syrien – gör reklam för maskförsäljning: 120 kronor, hämtas upp på Stockholms centralstation. Att priset att döma torde maskerna antingen vara handgjorda eller legala.

Kalle Palmås bloggar åter om “modernitet som kapitalism” och om det möjliga mötet mellan Karl Marx och Bruno Latour. Är kanske Latour (likt Whitehead) en “oavsiktlig marxist”, trots sina halmgubbesågningar av Marx? Nja, men låt oss se vad som sker i mötet.
Själv låter jag Marx och Latour mötas en snabbis i min avhandlings teoridiskussion. Kalle länkar till mina tidigare teoriutkast, fast sedan dess har jag tänkt om en hel. Låt det stå klart att mötet förutsätter ett övergrepp mot Latour: han måste läsas som en kritiker och hans affirmativa plädering för en omstartad modernitet (eller för en postmodern kapitalism utkläd till “kompositionism“)
måste aktivt ignoreras. Den står nämligen i vägen för de klarsynta observationerna om “den moderna konstitutionen”.

Nu vill jag hoppa till Benjamin Noys‘ bok The persistence of the negative som är en kraftfull uppgörelse med “affirmationism” och “accelerationism“. Ett av dess kapitel handlar om Latour.

Noys företräder en Marx-läsning där begreppet “realabstraktion” är centralt. Realabstraktionen är inte vilken abstraktion som helst, utan en abstraktion som fullbordas av människorna utan att de nödvändigtvis är medvetna om det, “bakom deras rygg” i en värld medierad av värde (församhälleligandet av nödvändighet).

Som begrepp implicerar realabstraktionen att kapitalet gör sig till en totalitet, vilket inte betyder att dess makt någonsin blir “total”. Snarare kan totaliteten uttryckas i termer hämtade från Hegel: Kapitalet uppsätter sina egna förutsättningar. Latour håller däremot fast vid en dogm om ontologisk jämlikhet, vilket enligt Noys gör honom oförmögen att tänka realabstraktionen. Allra tydligast uttryckte Latour denna dogm i Irreductions (1984):

nothing is more complex, multiple, real, palpable or interesting than anything else

Fast hur konsekvent är han? Jämför med vad Latour skrev ungefär samtidigt i The Pasteurization of France:

Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today.

Vi kan göra teckna en karikatyr på hur Latour tycks resonera: Allting finns till i lika hög grad. Utom kapitalismen, den finns inte. Om den trots allt finns, så måste det även finnas en ontologisk garanti – en Gud? – som ser till att kapitalismen förblir marginell, att den inte uppsätter sina egna förutsättningar.

Benjamin Noys skriver att nätverksontologi “förutsätter, eller konstruerar, en värld där förändring enbart är möjlig på en mikronivå”. När han argumenterar för detta blir det lite lustigt, för han hävdar flera saker samtidigt: 1) radikal omvälvning är en omöjlighet; 2) radikal omvälvning är farligt; 3) radikal omvälvning är möjlig men inte farlig, snarare tandlös, då allt som uppnås är att gamla förmedlingar byts ut mot nya förmedlingen.

Noys sammanfattar budskapet från Latour: “revolutionary violence is impossible… so don’t do it!”

Här anas en rädsla för att det omöjliga kan bli möjligt, vilket är just hur Badiou och Zizek tenderar att uppfatta “revolutionen”. Man kan säga att Latour tar deras idé fast sätter negativa förtecken. Och dessa negativa förtecken blir möjligtvis lite knepiga att få ihop med hans dogm om ontologisk jämlikhet.

Problemets kärna är att Latour bara kan tänka sig kapitalismen i termer av formell subsumption: att kapitalet abstraherar från någonting förexisterande. Han är däremot oförstående inför (eller ointresserad av) den reella subsumptionen.

Benjamin Noys vill återupprätta negativiteten. Vadå? Här följer en av hans definitioner av negativitet:

a practice of the desctruction of existent positivities through the performance of immanent ruptures

Vi får senare återkomma till The persistence of the negative som är en fruktansvärt rik bok. Kapitlet om Latour gör t.ex. en oväntad sväng till Debord. Och sen fastslår Noys med ännu större tydlighet:

We need strategies of negation and “violence” that can disrupt and break up the meta-rules that bind us through ideological enjoyment, including those injunctions to create and incent which flatter our powers at the expense of any real change. While capitalism offers us continual “cultural revolution”, in the form of constant “change”, to impose real change requires a negativity that can track points of rupture – the points of ideological and material domination.

Den som finner citatet svårt att smälta, kan testa att läsa det igen fast tänka att det handlar om hur vardagslivet medieras av internet. Alltså läsa det som en nätpolitisk etik. Vad återstår av en sådan om den befrias från negativitet? Även hos grupper med utpräglat affirmationistisk framtoning, exempelvis Piratbyrån och Telecomix, har det alltid funnits en kollektiv vägran att ta del i en viss slags “uppbygglighet”. De verkliga affirmationisterna sitter snarare och klickar “like” på Facebook än att konspirera på IRC.

Att denna negativitet inte alltid är uttalad, utan göms under storslagna affirmationer, kan rentav betraktas som ett sätt att skydda den. För negativiteten upphör att vara negativitet när den görs till en utsida (“det negativa”, “det andra” eller, ptja, “queer”).

Benjamin Noys avslutar kapitlet om Latour med en skeptisk gest gentemot OOO-svängen: Låt oss finna ett tänkande som klarar av att upphålla sig vid just “korrelationistiska” frågor om mänsklig agens, särskilt kollektiv sådan, utan att göra detta till en ontologisk grund som utesluter icke-mänsklig agens.

“Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart”, skrev Isobel i en bokrecension (tidigare nämnd).

Jag tänker inte hävda motsatsen. Men jag kan inte släppa utsagan förrän jag förstår vad den betyder. Och det gör jag ännu inte. Trots att det ska vara plågsamt uppenbart, är det det ouppenbara som plågar mig.

Först närmar jag mig mysteriet via logik. Leker satslogiker och försöker bryta ned själva utsagan: “Grekland har levt långt över sina tillgångar.”

Subjekt: Grekland
Predikat: har levt
Adverbial: över
Objekt: Greklands tillgångar

Försöket att läsa meningen framifrån måste då avbrytas. Resonemanget blir alltför grumligt: en nation som har ett liv, som…

Så låt oss börja bakifrån, i objektet. Greklands tillgångar. “Tillgångar är i redovisningssammanhang summan av det bokförda värdet på hela förmögenheten.”
Inga konstigheter. Tillgångarna är sånt som Grekland har och som de skulle kunna sälja, t.ex. skolväsendet, sjukvården, stridsvagnarna, toppdomänen .gr och Akropolis. Om allt detta skulle säljas, skulle Grekland ha sina tillgångar i pengar. Även om det är tveksamt om det då skulle existera någon stat med namnet Grekland.

Vi har då en hypotetisk penningsumma. “Grekland har levt långt över” denna. Eftersom det nu kom att handla om bokföring, får vi välvilligt omtolka satsens predikat: “leva” betyder “konsumera”.

Grekland har alltså konsumerat för en summa som överstiger den summa som skulle inbringas om staten sålde allt som kan säljas. Inom en viss tidsram, som måste vara underförstådd – annars blir resonemanget inte meningsfullt. För att förstå vad saken gäller måste vi även bryta sönder den black box som här kallas “Grekland”; det är inte helt självklart vad den rymmer, kanske allt från offentlig sektor till företag och privathushåll.

Nu lägger i satslogiken åt sidan och går rakare på saken.

Grekland har alltså konsumerat för mycket – mer än vad de “egentligen” har haft råd med. För att sådan konsumtion ska bli möjlig måste man låna pengar. Det har Grekland gjort. Det har alla stater gjort. Har då alla stater levt över sina tillgångar?

Om det alls ska spela någon roll att Grekland har levt över sina tillgångar, måste det någonstans finnas en lista över de stater som inte har levt över sina tillgångar. Givetvis med tydliga kriterier för hur man väger liv mot tillgång. Finns det någonstans en sådan lista?

Annie Lööf säger: “Sverige ligger etta vad gäller innovation inom EU och etta vad gäller kreativitet i världen. Det ska vi vara stolta över, men vi kan inte klappa oss på axeln för mycket. Vi ska också vara etta om fem år.”
När politiker för 80 år sedan skulle hävda den svenska folkstammens överlägsenhet, tog de hjälp av rasbiologi. I dag tar de hjälp av kreativitetsekonomi. Förfarandet är inte mindre pseudovetenskapligt. Tidningen ställer inte ens frågan om Annie Lööf hittat på rankningen själv eller om hon hänvisar till en metodisk studie.

Facebooks tre serverhallar i Luleå kommer att släppa ut enorma mängder värme och ingen tänkte på att den kanske borde återvinnas. Resultatet kommer i stället bli att temperaturen höjs med flera grader inom flera hundra meters radie av serverhallen.

Kina lovar att göra med för att lindra skuldkrisen i Europa, varpå EU tackar genom att:
1) Erkänna Kina som marknadsekonomi (vad nu ett sådant erkännande innebär);
2) Kräva att Kina förbättrar sitt skydd av immateriella rättigheter.

Sveriges tillväxt 2012 hamnar nära noll.

“Problemen i Europa kvarstår men tack och lov att det finns centralbanker som nu ger en historisk lättnad”, säger SEB:s cehfekonom.
Undrar vad historisk lättnad kan betyda. Undrar hur historia ter sig för en chefekonom.

Svag eller ingen tillväxt i Sveriges IT-sektor under 2012. Tieto föredrar att exportera sitt kapital till Kina, Indien och Tjeckien, där de äger dotterbolag.

Tidningens analytiker varnar för att investerare har varit alldeles för oförsiktiga i sina satsningar på bioteknik. Det allra mesta kollapsar, t.ex. efter att läkemedel visar sig vara alltför skadliga för människor.

Aktiemäklarna har börjat beställa billigare vin.

Österrike, Frankrike och Storbritannien får sänkt kreditb… nej, de får en varningsflagg för framtida sänkning. Tills vidare behåller de samma höga betyg (Storbritannien har AAA).
Tiden verkar ha sitt eget sätt att löpa i finansiella sammanhang. Det är förbryllande på vad sätt en framtida betygsförändring skulle kunna skilja sig från en samtida. Är inte denna “varningsflagg” i praktiken detsamma som att betyget sänks till AAA-, eller hur ska man tänka?

“Betydligt allvarligare är att Tyskland numera är det enda större landet i världen vars skuldsedlar fortfarande klassas som helt kassaskåpssäkra.”

Ur en bildtext: “Forex, en bank som ser ett värde i att ha kontor även i mångkulturella förorter.”

Tidningen frågar vilket som ska bli “huvudstadens nya heta HK-distrikt”. Sundbyberg slåss med bl.a. Sickla, Ulvsunda och Kungsholmen om att locka fler företags huvudkontor. Skönt att slippa sånt i Söderort.

Bilaga: “Stekheta Sundbyberg”. Fastighetsbolag skriver i sin annons: “skapa trevliga umgängesytor, fler fina butikslokaler och bostäder som lockar människor”.

Svenska pensionspengar investeras i tusentals bostadshus i Stuttgart.

Sverige får kritik av EU-kommissionen för hushållens höga skuldsättning: 237 procent av BNP!
Tillväxten av nya bostadslån bör minska, säger det ekonomiska förnuftet. För att sedan viska: höj hyrorna!

Universitetsrektor skryter i debattartikel om att universiteten har blivit “kraftfulla, aktiva aktörer på bostadsmarknaden”.
Annars befolkas bostadsmarknaden av passiva aktörer, kan man misstänka.
Vad universiteten nu vill är att få fri tillgång till mark som ägs av det statliga bolaget Akademiska Hus. Här byggs en inomstatlig fastighetsbubbla, kan man också misstänka. Bortsett då från att det byggs bostadshus, vilket ju i sig är utmärkt och går tvärs emot den allmänna tendensen i storstäderna.

Antalet hotellrum i Stockholm fortsätter att öka. Samtidigt står allt fler av dem tomma: marknaden för internationella kongresser är ganska ljum. Här anas ännu en fastighetsbubbla i miniatyr.

Byggbolag lockar till sig expertis från fastighetsbolag. Och skriver debattartiklar med universitetsrektorer.

Staten frånstöter sig flyget.

De nordiska staterna vill alltså sälja SAS. “Frågan är bara varför någon i dag skulle vilja köpa en vara, som har fortsatt att minska i pris för varje år som gått”, skriver tidningens kommentator.
Förra året gick SAS med 1,7 miljarder i förlust. Och de ägde 11 % av Spanair som nyligen gick i konkurs. Flygbränslepriserna och råoljepriserna uppges på olika platser i tidningen vara “höga”, men det är oklart vad man jämför med – knappast med hur det såg ut sommaren 2008.

Saab har en återförsäljareförening. De har 47 medlemmar och en vd. Nu kräver de lägre priser från konkursförvaltarna, men de senare vill undvika “att det stora utbudet av Saabbilar ska sänka priset mer än nödvändigt”. Konkursförvaltarna föredrar därför att lägga ut bilarna en i taget på nätauktionssajter där de inte själva behöver stå som säljare.

“BANKER INGA PARASITER. Swedbanks storägare Folksam har fått nog av regeringens ständiga attacker.”

Tidningen ifrågasätter pliktskyldigast förekomsten av “analytikermassage”. Det betyder att börsbolagen pratar med de analytiker som ska bedöma de framtida utsikterna för aktiekursen.
Analytikerna själva verkar mest bry sig om hur de själva bedöms. Likt staterna måste slåss för sin rankning. Financial Hearing sammanställer institutionernas rankningar av analytikerna till en lista. Bankerna konstaterar att högt rankade analytiker genererar större courtageintäkter. Ofta förväntas dessa jobba 70 timmar i veckan. Kanske är det därför som nio av tio analytiker är män.

Grekland måste ta sitt ansvar, skriver tidningen på ledarplats. De måste uppvisa “förmåga att stå för sina åtaganden” trots att det blir nyval och regeringsskifte i april.
Ansvar betyder, i ett första skede: sänkta minimilöner, avskedanden i offentlig sektor. Den 20 mars förfaller ett stort lån.

Man tycks nu vilja framställa Grekland som ett särfall och tona ned risken för spridning – i syfte att minska risken för spridning så att Grekland blir ett särfall. När spridningsrisken är nedtonad går det att öka pressen på Grekland.

Affärspressen blir intressant först när den läses sporadiskt, för att då läsas maniskt. Under förra veckans tågresor lade jag vantarna på ett par alldeles vanliga utgåvor av Dagens Industri (15–16 februari). Sedan tänkte jag pröva en “mano-depressiv” läsning, men tror att jag misslyckades fatalt eftersom jag snarare hamnade i en panoptisk distans, likt känslan av att sitta i ett övervakningstorn eller titta ner på en sjöbotten.

Föreliggande etyd inleddes av av Malte i kommentarsfältet, från vilket nu ska utföras en icke-identisk kopiering.

Teorierna på sammanbrott – åtminstone dess ultrakritiska version, men kanske även i vissa tragiska varianter – har en särskild förmåga att affektera. Närmare bestämt verkar de frammana någonting mano-depressivt.

Är det inte karakteristisk för just manin att associera till synes orelaterade fenomen till varuformen? Att se sammanhang – totaliteter – som inte andra ser?

Det går att tänka sig en mano-depressiv kristeori. Även om innehållet är oklart, går formen att förutse. Om denna kristeori uttrycker sig i text, kommer alltför mycket att skrivas, helt enkelt för att skrivandet blir ångestdämpande. Alternativt kan den bli till en kristeori med gester, kroppens kristeori.

Du börjar känna efter vad den totala krisen innebär för din tillvaro. Hur den totala krisen också är en tillvarons kris. Du börjar skrika vid varje lilla symtom på den växande mikrofascismen hos vänstern. Du tar varje lilla smärtsam knäck i sammanbrottet personligt. Du sörjer alla de institutioner som du någon gång hade förhoppningar till och kanske fortfarande har men som nu håller på att dö: politiken, polisen, arbetet, offentligheten, välfärdsstaten. Du får plötsliga spatt av ilska. Du odlar pessimism och optimism hos s.k. opolitiska vänner för att få möjligheten att snabbprata i osammanhängande meningar. För affekterna innebär sina egna kristeorier.

Tack än en gång till Malte, som inte har skrivit det här inlägget men har skrivit nästan alla orden i nästan samma följd. Han avslutar med följande slutsats:

Kristeoretiserande utan sentimentalitet (kristeori med kritisk distans, ironisk distans, pragmatisk distans, teknokratisk distans)a måste fan spottas i ansiktet.

Jag hann aldrig lära känna Library.nu, som samlade länkar till böcker som laddats upp på olika hostingsajter – tills den i veckan stängdes efter rättsliga påtryckningar från några av världens största bokförlag. Alan Toner skriver en längre analys av bokdelningens framtid. Det är rekommenderad läsning.

Centralisation constitutes a honey-pot for profit-focussed pirates: /…/ It is a great irony that what began as a campaign against p2p has now had the unforeseen consequence of creating a market for a client-server system of unauthorised media distribution, thereby offering significant incentives for a particular type of entrepreneur. This client-server architecture is the very negation of the potential of the net, returning users to the role of passive customers.

Grejen är att böcker skiljer sig från musik och film, framför allt genom att de tar så liten plats. Därför är det lättare för den enskilde att bygga upp egna jättearkiv. Men också aningen bökigare att gå via torrents, vilket kan ha bidragit till att fildelningen av böcker i huvudsak går via centraliserade hostingsajter, trots att även dessa är ganska bökiga.
Traditionella fildelningsprogram som Soulseek vore på alla sätt smidigare – men nackdelen är att man då exponerar hela sitt arkiv och sitt IP-nummer, vilket gör det lätt för bokförlagen att statuera skräckexempel.

The tiny size of contemporary epubs makes them incredibly easy to store and distribute. As is the case with much online enforcement activity this is more about the show than the substance, intended to scare other operators and send a message to errant users. It is true that as long as these sites are structured in a centralized manner they will have a limited half-life. One would expect the recent closures to lead to a renewed interest in distributed and even quasi-anonymised systems, such as i2p.

Alan Toner har en viktig poäng: om fildelning i anonymiserade darknets ska få större genomslag, kommer det troligtvis att gälla fildelning av böcker. Musik och filmer tar alltför lång tid att frakta genom de trånga tunnlarna, men epub-filer tar knappt någon plats. När nu efterfrågan på sådana filer växer, är det möjligt att den omsätts i ett ökat intresse för fildelning i darknets.

Välbekant är att “kris” och “kritik” båda kan härledas till grekiskans krinein (bedöma, separera). Ingenstans är detta samband lika genomarbetat som i Nürnberg. Staden är sedan 25 år bas för den utomakademiska teoribildning som betecknar sig som värdekritik (eller värdeavspaltningskritik), vilket fått vissa att tala om “Nürnbergskolan“.

När som helst utkommer tidskriften Subaltern med sitt försenade nummer 4/2011, som bland bland mycket annat innehåller en introduktion till Nürnbergskolan med tonvikt på dess centralfigur: “Robert Kurz och modernitetens kollaps”. Framöver kommer jag att lägga upp den här på bloggen. Här kommer en lite annan ingång.

När värdekritikernas tidskrift för första gången utkom under namnet Krisis, 1990, innehöll den bland annat en längre artikel där Ernst Lohoff diskuterar relationen mellan den totala krisen och den totala kritiken. Denna betoning av totalitet är tämligen typisk för Nürnbergskolan. Efter att vi här just har identifierat en kritisk kristeori, kan vi nu läsa Ernst Lohoffs text som exempel på en ultrakritisk kristeori.

Här följder ett referat av nämnda artikel, med instuckna kommentarer.

Krisbegreppet ska inte användas som en historiefilosofisk blackbox, fastslår EL. Tvärtom gäller det att utarbeta den samtida krisepokens specifika karaktär. Vi inträder nu [1990] i en krisepok som skiljer sig från alla tidigare, eftersom kriserna har globalt omfång, både i geografisk och överförd bemärkelse.

Resonemanget utgår från en historisk schematik med plats för tre slags kriser: förkapitalistisk kris (naturkatastrof), utvecklingskris (samhällskris) och slutkris (sammanbrott).

Förkapitalistiska kriser var inte resultatet av en sammantrasslad samhällelighet, utan hade karaktären av naturkatastrofer. En plundrande armé framstod som ett elände av samma slag som en invasion av skadeinsekter, en epidemi eller en torka. För de drabbade framstod det som yttre faktorer som förorsakade avbrott i annars stabila förhållanden.

I den förborgerliga fasen utgjorde det samhälleliga sammanhanget bara en tunn fernissa, medan den vardagliga reproduktionen väsentligen utgick från ett församhälleligt rum.

Även krisen 1847–48, som ledde fram till ett revolutionsår, begreps av Karl Marx som ett resultat av missväxt. (Och på denna punkt förefaller EL utgå från att Marx hade rätt.)
Den första krisen av entydigt samhällelig karaktären var, enligt EL, den som utbröt 1856 och som var den direkta impuls som fick Marx att börja utarbeta sin ekonomikritik.

Utvecklingskriser kännetecknar den kapitalistiska moderniteten under dess expansion. De är tillväxtstörningar i det borgerliga formsammanhangets framväxt, samtidigt som de blir till ett dynamiskt moment i samma utveckling. Varje kris resulterade i en vidgning av det automatiska subjektets välde.
Fortfarande var dessa kriser emellertid partikulära, inriktade på olika “delmotiv”. Deras räckvidd var heller aldrig global. Inte ens de två världskrigen omfattade hela världen. Och under 1930-talets världskris fortsatte livet i hög grad som vanligt för alla de invånare i kolonialväldena, vilka i huvudsak levde självförsörjande – dessutom berördes knappt Sovjetunionen.

Utvecklingskriserna innebar aldrig att de härskande, realabstrakta dualismerna sattes på spel, utan det skedde bara en omförhandling av rollfördelningen mellan stat och marknad, förhållandet mellan abstrakta frihet och abstrakt rätt, det sociala rangordnandet av arbete och kapital. Därmed blev dessa dualismer skalbara, förenliga med en fortsatt tillväxt.

För att slutligen frisläppa den abstrakta individen och den penningformade samhällelighetens universella herravälde, krävdes bland annat båldet av regelmässiga ekonomiska kriser, två världskrig och dussintals revolutioner.

Slutkrisen. Vad som gör detta schema kontroversiellt är att det toppas med tanken på en slutkris. I denna tanke finns även en kunskapsteoretisk problematik: först nu, i slutkrisen, öppnas möjligheten att begripa vad som krisar – men det betyder inte att vi kan spekulera i vad för slags historia som kan komma efter slutkrisen. Tanken på radikal totalitet är ett med tanken på radikal kontingens.

Bland värdekritikerna i Nürnbergskolan finns en tendens att betrakta slutkrisen som synonym med mikroelektronik, globalisering och postmodernitet. Följaktligen kan vi säga att denna slutkris började bryta ut på 1970-talet, men att den på 1980-talet katapulterades in i framtiden genom en massiv finansialisering, det vill säga ökad skuldsättning på alla nivåer. På 1990-talet blir konstellationen slutligen global, med varuexporten från Kina och internet som två centrala faktorer. Krisen tittar fram i partikulära faktorer (Asienkraschen, IT-kraschen…) men fortsätter att kastas in i framtiden med hjälp av astronomiska belopp som lånas från densamma. Under 2000-talet kompletteras finansialiseringen av militarisering – tills framtiden sparkar bakut i 2008 års världsfinansiella kollaps. Smällen togs av staterna, som nu står inför en allt mer absurd budgetsituation.

Under samma årtionden har medfört den nödvändiga kollapsen för alla typer av socialism, vars gemensamma kännetecken var att de såg staten som en motkraft till marknaden. Socialisterna trodde att statens övertagande av centrala samhällsfunktioner visade vägen till en medveten samhällelighet, utan att se det gemensamma konstitutionssammanhanget: att statens utgifter bara kan finansieras som avdrag på mervärdesproduktionen. Statens tillväxt förutsätter kapitalets tillväxt. Kapitalets kris är statens kris. Där befinner vi oss 2012.

Utdifferentierandet av samhälleliga funktioner till åtskilda sfärer (i systemteoretisk mening), bjuder inget värn mot den förenhetligande krisen. Tvärtom: i den varusamhället fungerar differentiering och förenhetligande som två sidor av samma mynt.
Värdelogikens utbredning förutsätter en differentiering av funktionsmekanismer och i förlängningen deras kunkurrens: borgerlig stat och borgerligt samhälle, abstrakt privatsfär och politik, offentlig sektor och ett system av organiserade särintressen – alltsammans är differentieringar inom en och samma grundform, vilken i denna konkurrens gäller såsom självklar.

Fulländandet av den borgerliga formen är identiskt med dess sammanbrott. /…/
Kapitalets genes som transitorisk formation är liktydig med genomförsamhälleligandet av människans samtliga livsområden. Denna utveckling kan inte fortsätta obegränsat utan att drivas bortom kapitalet självt. Värdet kan bara fungera som automatiskt subjekt i det att dess eget herravälde utvidgas genom omvandling av för- och tidigkapitalistiska material.

Ernst Lohoff ger alltså Rosa Luxemburg rätt, i viss mening: kapitalismen är beroende av en “utomkapitalistisk miljö”, om än inte som marknad för ett varuöverskott utan i en allmännare mening än hon själv kunde ana.

Die hinter dem Rücken der Protagonisten zur alles umgreifende Totalität heranreifende bürgerliche Vergesellschaftung wird erst in ihrem Zerfall als solche sichtbar.

Först när totaliteten bryter samman, blir det synlig såsom totalitet. (Paralleller kan göras till Heideggers idéer om teknikens väsen, för den som vill.)

“Sammanbrottsteori” – förståelsen av en kris i termer av oåterkalleligt sammanbrott för en historisk konstellation – har blivit tabu. Det gäller inom den borgerliga offentligheten i sin helhet, såväl som inom vänsterns olika fraktioner.

Tanken att kapitalet kan nå sin logiska och historiska gräns besvaras av den akademiska vänstern med ett hysteriskt skratt. Att fabulera om världens undergång kan väl gå an. Att ställa en diagnos om varför en viss samhällsform är ohållbar, betraktas däremot som ett angrepp på all god smak. Reaktionerna i seminariesalen blir ungefär desamma om man predikar en sammanbrottsteori som om man klär av sig naken. Men bakom varje tabu står den nakna skräcken och en massiv apparat av förträngning, skriver EL.

Att folk länge har hörts ropa “vargen kommer” motbevisar inte vargens existens. I varje utvecklingskris hördes varningarna om kulturens förfall (från höger), om “socialism eller barbari” (från vänster). Nu utgår man däremot från den historiska erfarenheten av ett system som lyckats övervinna kris efter kris. Denna erfarenhet fryses fast för att sedan förlängas in i en obestämd framtid. Som vetenskaplig metod får det lov att betecknas som en plump induktionism.

Ernst Lohoff skriver (1990) att teorin om “långa vågor” åter blivit populär just bland vänsterinriktade ekonomer och att detta knappast är en tillfällighet. För genom att hänvisa till “långa vågor” räddar sig ekonomerna från misstanken att den samtida utvecklingen kan ha en konkret, historiskt specifik karaktär. Att den mikroelektroniska revolutionen faktiskt har lett till en kvalitativt ny situation för det kapitalistiska produktionssättet, en situation som i förlängningen är oskiljbar från dess sammanbrott.

Ekonomerna rattar in den låga frekvensen och låter sig fänglas av de återkommande vågsvall som de hör, till den grad att de slutar att lyssna på det infrekventa, det vill säga det historiska. Vad de hör är den eviga återkomsten av detsamma, om än i långsammare takt vilket kan ge deras analyser en mer sofistikerad framtoning än de simpla konjunkturprognoserna. Oavsett frekvens ger de vågformade analyserna en tröst, en möjlighet att redan under djupdykningen fröjdas åt den tilltänkta uppåtfärden.

Tron på vågor, på en cykel av död och återfödsel som ständigt förnyar sig själv – där alltså kapitalet erhåller evigt jordeliv – är fullt jämförbar med vissa österländska vishetsläror. Ernst Lohoff kastar iväg en parallell till hunduism; associationerna kan annars gå till vad Nietzsche skrev: “buddhismen går tyst framåt i Hela Europa”. Buddhismen är hos Nietzsche ett namn för “den passiva nihilismen”; primärt associerad med Schopenhauer – här finns kopplingar att göra till vad vi nyss benämnde som “tragisk kristeori“.

Hoppet om ny tillväxt grundar sig på ett slags fromhet. Ernst Lohoff skriver om hur det blivit en “trosbekännelse” att vår tids kris måste förstås i analogi med historiska kriser, alltså i termer av evig återkomst av detsamma. Analogin förblir ett postulat. Så länge detta postulat respekteras, återstår bara valet mellan naken förtvivlan och hoppet om återuppståndelse. Vad som omöjliggörs är misstanken om att vår krisepok kan vara historiskt specifik – och därmed även tanken på ett “postborgerligt” samhälle: utan pengar, utan stat, utan privatsfär.

För att bryta denna situation krävs vad Ernst Lohoff kallar en medveten samhällelighet. För att en sådan ska framträda, måste den i sitt första skede vara strikt negativ, avgränsande. Och i detta ligger väl att det inte är någon idé att planera för ett “andra skede”.

Die Erkentnis der Wirklichkeit und die radikale Kritik dieser versachlichten Verhältnisse fallen in Eins. Der Wert als das entdeckte geheime automatische Subjekt läßt sich nicht apologetisch besingen, er enthüllt sich nur in der Analyse seiner Unhaltbarkeit.

Först då värdeförhållandets utbredning fullbordats, vilket utgör dess kris, öppnar sig vid den borgerliga erans slut ett utrymme för att utveckla en radikal kritik av själva den borgerliga formen.

Die Kollaps, auf den alle gesellschaftlichen Teilbereiche gleichzeitig zielsicher zusteuern, bringt ex negativo, als allgemeiner Zusammenbruch, den verloreren Zusammenhang zurück. Die universelle Krise zieht das gesamte unübersehbar aufgespreizte gesellschaftliche Universum zu guter letzt zu einem einzigen gigantischen gordischen Knoten zusammen /…/
Dem abstrakten Geldsubjekt wird im finale furiosa der Wertvergesellschaftung schwarz vor Augen, und serbend enthüllt sich ihm die Welt, die über seinem Kopf zusammenstürzt und es erschlägt: als Einheit.

(Förlåt för okynnet att slänga in tyska citat, men det är inte är nödvändigt att läsa dem för att hänga med i mitt försök till referat.)

Kristeori är vad som praktiseras i varje försök att tänka en kris, eller att tänka bort den, oavsett om den aktuella krisen presenteras som eller “ekonomisk” eller en “kulturell” kris. Här har inletts ett försök att bena ut några grundläggande skillnader mellan olika kristeorier, med utgångspunkt i de samtida försöken att begripa den finansiella kollaps som nu har pågått i flera år.

Försöket att ringa in “borgerlig kristeori” känns meningsfullt. Även om etiketten kan kännas knepig så får den funka tills vidare. Frågan väcks då om vilka “icke-borgerliga” kristeorier som finns i omlopp och hur mycket dessa har gemensamt.

Borgerliga kristeorier förutsätter 1) att tillväxt är det ekonomiska normaltillståndet; 2) att krisen går att lösa genom rätt politik; 3) att krisens lösning innebär att tillväxten och därmed normaliteten återupprättas.

De “icke-borgerliga” kristeorierna har då en annan syn på normalitet. Allt de har gemensamt är kanske att de sätter samtiden i en intensivt historisk belysning (till skillnad från den borgerliga kristeorin som tenderar att tona ner det historiska i krisen).

Här kommer ett ytterst preliminärt försök att spalta upp de icke-borgerliga varianterna. Först kan vi skilja mellan tragiska och kritiska kristeorier.

1. Tragisk kristeori präglas av en cyklisk tidsuppfattning där perioder av uppgång och förfall avlöser varandra, gång på gång i historien. Det är en lära om den eviga återkomsten, som i allmänhet faller tillbaka på en ontologi om att någonting återkommer. Ofta kallas detta någonting för “civilisation” eller “kultur”.
Ett aktuellt exempel utgörs av David Jonstads bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. En klassiker bland tragiska kristeorier utgörs annars av Oswald Spengler och hans Untergang des Abendlandes, som beskriver den hittillsvarande historien i termer av åtta kulturer (den egyptiska, den babyloniska, den arabiska, den indiska, den kinesiska, den mexikanska, den antika samt den faustiska), vilka alla haft en period av uppgång som följts av en period av fall. Därmed inte sagt att Jonstad och Spengler i övrigt skulle dra likartade slutsatser.
Hybrider mellan tragisk och borgerlig kristeori är också tänkbara – associationerna går då särskilt till Joseph Schumpeter, vars tankar om “skapande förstörelse” med viss rätt har betecknats som en nietzscheanism.

2. Kritisk kristeori förutsätter ingen överhistorisk ontologi, utan håller sig till den formation som nu visar tecken på kris. Teorin är “kritisk” eftersom den förstår krisen som en manifestation av att det finns en gräns för tillväxten. Dessa gränser kan i sin tur vara inre eller yttre, vilket gör det befogat att tala om två varianter av kritisk kristeori:
2a. Endogen kristeori pekar ut en “inre gräns” för kapitalets tillväxt, i linje med vad Karl Marx helt kort anmärkte i tredje bandet av Das Kapital. Hit kan man väl räkna åtminstone delar av den gamla marxismens utbud av “sammanbrottsteorier” (tänker särskilt Henryk Grossmann), men i än högre grad samtida värdekritiker som Robert Kurz. Dessa menar att den produktivitetsökning som möjliggjorts av mikroelektronik har lett förbi en avgörande punkt, där det enda möjliga resultatet är någon form av kollaps för den värdeformade tillväxten. (Endogen kristeori kan betraktas som en motsats till endogen tillväxtteori.)
2b. Exogen kristeori pekar ut en “yttre gräns” för tillväxten. Det kan handla om miljöpåverkan, naturresurser, demografi eller en kombination av dessa. Kontentan blir i vilket fall att den industriella utvecklingen kommer att köra in i väggen på ett sätt som omöjliggör fortsatt tillväxt av det slag som vi känner den.
Några historiska milstolpar för utvecklingen av exogena kristeorier var Thomas Malthus‘ befolkningsteori (1798), M. King Hubberts teori om oljekrönet vars genomslag har varierat med oljepriset, samt Rom-klubbens omtalade rapport Limits to growth (1972).

Kombinationer av endogen och exogen kristeori är fullt möjliga. Rosa Luxemburgs gamla imperialismteori har sådan karaktär. Det förekommer också att exogena kristeorier inrangeras i en övergripande tragik, vilket väl i någon mån sker hos t.ex. David Jonstad eller John Michael Greer. Det är möjligt att den här uppspaltningen måste göras om, särskilt om det visar sig finnas ytterligare riktningar av icke-borgerlig kristeori.

Den skiss som här har gjorts är uppenbart ofullständig. Fyll i!