Entries from January 2018 ↓

Om antisemitismen som “dårarnas socialism”

“Antisemitismen är dårarnas socialism”, eller “dumskallarnas socialism” – så påstås han ha sagt, den tyske socialisten August Bebel (1849–1913). Från detta citat hämtas rubriken till ett panelsamtal om marxism och antisemitism där jag är inbjuden att prata denna fredag. Kom gärna och lyssna.

Tyvärr kan jag inte motstå den idéhistoriska frestelsen att snöa in på vilket sammanhang formuleringen är hämtad. Den rymmer ju en viss ambivalens, på ett sätt som påminner om Marx ofta feltolkade beskrivning av religionen som “das Opium des Volkes” (folkets opium). Är antisemitismen bara en lite sämre sorts socialism, som kan få duga åt dumskallar? Tror dumskallarna att antisemitismen är en socialism? Finns det då en likhet mellan de två? Hur klok skalle krävs för att se deras skillnad? Frågorna hopar sig.

Egentligen var det inte August Bebel som myntade uttrycket, utan troligare den österrikiske vänsterliberalen Ferdinand Kronawetter (1838–1913). “Der Antisemitismus ist der Sozialismus der dummen Kerle.” (Snarare än dårar eller dumskallar, är det här tal om “korkade snubbar” om man får drista sig till en nutida översättning.)

Källan till citatet är en intervjubok om antisemitism från 1894 där Hermann Bahr intervjuar Bebel. Vid det tillfället var citatet i fråga redan ett etablerat talesätt i den tyskspråkiga arbetarrörelsen. Bebel “tror att det var Kronawetter” som myntade det, men menar att det pekar i fel riktning:

Das ist ein hübscher Einfall, aber er trifft doch die Sache nicht. Die eigentlichen Träger des Antisemitismus, das kleine Gewerbe und der kleine Grundbesitz, haben von ihren Standpunkte aus nicht so Unrecht. Ihnen tritt eben das Kapital hauptsächlich in der Gestalt des Juden entgegen. In Hessen unde anderen Teilen Südwestdeutschlands zum Beispiel, wo ich die Verhältnisse kenne – da sind die Hypotheken in den Händen der Juden und die Käufer agrarischer Produkten auf allen Märkten sind Juden. Dadurch erscheinen alle schlimmen Wirkungen des Kapitalismus den Leuten immer in der Gestalt des Juden, und da ist es ganz natürlich, daß diese Schichten, die nicht gewohnt sinf, viel über das kapitalistische System zu grübeln, sondern sich an die Formen und Erfahrungen halten, in denen es ihnen gegenübertritt, dem Antisemitismus verfallen. Das Kleingewerbe wird wiederum sehr stark von der Konkurrenz der jüdischen Handelsgeschäfte getroffen, so sind die Kleider-, die Schuhwaarenläden, die Läden mit Manufakturwaaren etc fast ausschließlich in Händen der Juden und die Konkurrenz derselben ist für diese Schichten erdrückend. Bei den Offizieren und Beamten liegen andere Gründe vor. Ein großer Teil derselben macht Schulden und der Kreditgeber ist wiederum sehr oft ein Jude. Daher ihr Haß gegen dieselben. Die Studenten mögen wiederum die Juden nicht, einerteils weil sie nicht selten ebenfalls im Schuldverhältnis zu ihnen stehen, andererseits weil die Juden als Studierende oft fleißiger und als Rasse wohl auch intelligenter sind. Das hängt also alles mit den ökonomischen Zuständen mehr oder weniger zusammen. Im Osten, wo die Juden arm und oft Arbeiter, auch Bauern sind, ist es anders. /…/ So kann man sich den Antisemitismus aus der Thatsächlichkeit der Verhältnisse vollkommen erklären

Ingen mening att översätta det här. Visst menar Bebel att antisemitiskt syndabockstänkande är uttryck för en brist på djupare analys av kapitalismen. Men hans analys av hur antisemitism uppstår är oerhört tunn, på samma gång provisiell och vulgärmaterialistisk. Han säger själv att han utgår från läget i Hessen, “där jag känner till förhållandena”. Där går han igenom en rad av klassamhällets mellanskikt och kommer fram till att de alla var för sig har rationella skäl att avsky judar, eftersom de möter judar på marknaden. Hessiska jordbrukare sålde sina produkter till judiska spannmålsuppköpare, hessiska statstjänstemän lånade pengar av judiska kreditgivare, hessiska studenter tvingades konkurrera med högt studiemotiverade judiska studenter – allt enligt Bebel. Detta skulle förklara varför antisemitismen var så stark i Hessen och då särskilt i samhällets mellersta skikt.
Arbetarklassen borde enligt Bebel inte vara mottaglig för antisemitiska idéer. Han tillägger rentav att “i Öst, där judarna är fattiga och ofta arbetare eller bönder, ligger det annorlunda till.” Annorlunda, som i att där inte skulle ha funnits någon antisemitism? Intervjun gjordes bara tio år efter de ryska pogromerna.

Likväl har Bebel en poäng när han diskuterar varifrån fanatiska antisemiter som Hermann Ahlwardt får sin “trollkraft”. Det handlar varken om personlig karisma eller om människans eviga tendens att leta syndabockar. Nej, det gäller att förstå hur den antisemitiska retoriken talar till känslorna hos vissa skikt. Dessa känslor är i sig inte osanna. Det finns alltid något inslag av sanning i de rykten som berättas, menar Bebel. Men han avstår från att gräva efter denna sanning. Han nöjer sig med att konstatera att det (i sydvästra Tyskland) finns judar på marknaden, vilka därför får stå som syndabockar för allt dåligt med kapitalismen, ur vissa samhällsskikts synvinkel. Det är ingen tillfredsställande analys.

Så här sammanfattas Bebels resonemang av sociologen Matthew Lange:

August Bebel (1840–1913) questioned the validity of the dismissive statement by Austrian socialist Ferdinand Kronawetter that antisemitism was simply a “socialism of the fool”. For Bebel the complaints of small businessmen and land owners were not without merit, and the reason for Hermann Ahlwardt’s success, for example, lay in the fact that his accusations contained a bit of truth. He explained that since the great majority of those who suffere economic hardship dealt solely with Jews, they had no other frame of reference. This resentment and hatred was not born out of ignorance, but rather on the absence of a larger context.

Frånvaro av större kontext, jovisst. Men samtidigt är antisemitismen en större kontext, en fantasikontext, som för antisemitismerna själva har enorm förklaringskraft. Däri ligger dess grundliggande skillnad mot vanlig rasism, som inte gör anspråk på att kunna förklara hela världshistorien. Trollkraften i detta kan inte förklaras av vilken position en individ har på marknaden.

Antisemitiska konspirationsteorier, kan vi idag konstatera, frodas i högsta grad bland människor som lever liv där de sällan eller aldrig träffar verkliga judar. För att förklara sådan antisemitism krävs en ännu större kontext, som inte bara ser till klass. Frankfurtskolans syntes av Marx och Freud lade grunden för en bättre förståelse, formulerad av Adorno och Horkheimer i slutet av Upplysningens dialektik, senare uppdaterad av teoretiker som Moishe Postone. Antisemitismen handlar inte om konkret existerande judar, utan om att på ett närmast existentiellt plan förklara den egna maktlösheten inför abstrakta maktförhållanden. Dessa tolkas som resultatet av en jättelik konspiration. Det abstrakta projiceras på en liten grupp av konkreta människor. På detta tema skriver Ross Wolfe:

What Adorno and Horkheimer get at is the sociohistoric dimension of antisemitic ideology, its material foundation in the fetishism of commodities.
/…/
Leftists often have this delusion where they think anyone who doesn’t simply parrot cable news anchors or political pundits is just an inch away from a comprehensive Systemkritik. Seeing the Illuminati behind everything is supposedly the first step on some inevitable road to a critique of the capitalist totality. Hence the isomorphy between the average “critical” narrative (including most leftist ones) and the antisemitic narrative.
/…/
Horkheimer and Adorno noted that the omnipotence ascribed to Jews by antisemites betrays the latter’s impotence: “The fantasy of the conspiracy of lascivious Jewish bankers who finance Bolshevism is a sign of innate powerlessness.”

Ursäkta de långa utvikningarna. Läs hellre Gabriel Kuhns debattartikel om vänstern och antisemitismen eller kom på nämnda panelsamtal.

Drömmen om en universell marknad för “data” som motvikt till de digitala monopolen

Nyligen höll USA:s sammanslutning för nationalekonomer sin årliga konferens. En av sessionerna var vikt åt påstått “radikala” förslag, varav ett nu uppmärksammas i The Economist som kallar det ett “fascinating new economics paper”. Varför så fascinerande? För att texten driver tesen att vi jobbar lite hela tiden, helt enkelt genom att utföra sysslor som vinstdrivande företag på olika vis drar nytta av. En synpunkt som italienska postmarxister har tjatat om i åratal och som Högdalen Business School stilfullt populariserade kring senaste sekelskiftet. Men för The Economist är det tydligen nytt och spännande.

Should We Treat Data as Labor? Moving Beyond ‘Free’“, lyder titeln på det korta konferenspappret, som samförfattats av fem manliga forskare, varav några är nationalekonomer och några systemvetare. Ett av författarnamnen sticker ut särskilt: Jaron Lanier, som med sina dreadlocks har skaffat sig rykte om sig att vara en djupsinnig digitaliseringskritiker, samtidigt som han jobbar på Microsofts forskningslabb. Visst kan hans stundtals dystopiska synpunkter ibland vara tänkvärda. Men hur mycket han än avskyr vad Silicon Valley har blivit, är hans lösningsförslag hopplöst präglade av samma kaliforniska ideologi. I sin bok Who owns the future? (2013) ondgör sig Lanier över “gratiskulturen” och slår fast att hela internet borde designas om till ett system för mikrobetalningar där all information kan spåras och få en prislapp. Tilltron till marknaden – i paradoxal kombination med storskalig ingenjörskonst – är smått rörande.

En annan av medförfattarna är Glen Weyl, en ung nationalekonom som verkligen profilerat sig som teknologisk “solutionist” och driver ett företag som ska sälja in ett nytt system för röstning vilket enligt honom ska skapa en ny sorts demokrati. I vår utkommer han med boken Radical markets med budskapet att det finns en simpel väg till en mer fredlig och jämlik värld, nämligen att målmedvetet “skapa marknader” överallt där det går att hitta sådant som inte redan är i varuform. Så det är väl passande att han nu slagit sig samman med Jaron Lanier. Deras respektive böcker visar sig nämligen vara de två stolpar som håller upp det nya pappret.

Först identifierar författarna vissa problem. Bland dessa finns monopoltendensen i den digitala ekonomin, hotet om teknologisk arbetslöshet och den långvariga tendensen till ökad ojämlikhet (minskad löneandel). De slänger in en hänvisning till Piketty, vilket troligen är mer än nog för att motivera deras klassning som “radikala” på den amerikanska ekonomkongressen. Sedan identifierar de en orsak till dessa problem, nämligen att man “behandlar data som kapital och inte som arbete”. Problemens lösning skulle alltså finnas i ett “paradigmskifte” från DaC (data as capital) till DaL (data as labor).

Utan omsvep förutsätter författarna alltså en pseudosociologisk teori att man kan förändra resursfördelningen i ett samhälle genom att byta “paradigm”. Vem det idag är som gör sig skyldig till att feltänk eller som har förmågan att rätta till paradigmet, det förblir oklart. Inte heller antyds någon definition av begreppen “data”, “kapital” eller “arbete”. Det blir faktiskt jätteflummigt. Som när de begråter att folk i allmänhet “inte ens är medvetna om det produktiva värdet av deras data”. Vad menar de med “produktivt värde”? Går det att mäta? Hur kan uppburna nationalekonomer komma undan med att slänga runt begrepp på det sättet?

Kärnan i resonemanget är alltså att vi alla, vi som använder olika internettjänster, bör inse att vi är “dataarbetare”. Våra datorer och telefoner utsöndrar massor av data om var vi är, vad vi kommunicerar, vilka vi har kontakt med. Sådan data lagras och får ett marknadspris. Allt detta är välkänt. Det påstått nya skulle alltså vara att tolka detta i termer av arbete.

Författarna blandar samman handlingen att arbeta och arbetets resultat i sitt nya paradigm “data as labor”. Vad de försöker säga är ändå att själva resultatet, den data som vi utsöndrar i vår nätvaro, borde betraktas som vår egendom, så att vi kan sälja den till företagen och få en slant för besväret. Med andra ord föreslår de en ny form av immaterialrättslig skydd, lite som upphovsrätten, fast utan verkshöjdsrekvisit. Till nästa gång hade de nog vunnit på att ta med en jurist i sitt gäng. Om inte annat för att tvinga fram lite mer precisa definitioner av vad som ska bli skyddad egendom som vi alla kan sälja till Google, Facebook och Amazon.

Ärligt talat, vad menas med “data”? Så fort osorterad data får ett (om så bara minimalt) värde i ett öppet system, drar systemet till sig spam. Det förstår väl vem som helst? Till och med The Economist luftar i tvivel kring detta, men blir desto mer entusiastiska över idén om att bilda en ny sorts fackförening, en “data-labour union”. Denna skulle då kunna bli motpart mot nätjättarna och kanske sluta globala kollektivavtal om hur mycket pengar vi ska få i utbyte för datan.

Så å ena sidan borde vi pengar av Facebook för att vi använder tjänsten. Å andra sidan borde vi betala för nättjänsterna, enligt Lanier. Visst har han en vettig kritik av reklam som nätets affärsmodell. Men det blir rent skrattretande att se på hur han förutsätter att lösningen finns i att skapa inte bara en, utan två alternativa affärsmodeller som skickar pengar i motsatt riktning.

Den marknadsutopi som förordas av Lanier, Weyl och det övriga gänget skulle antingen urarta i en spamdystopi, eller bygga på en sträng filtrering av någon instans som opererar bortom den fria marknaden. Så kan det gå när man tror på att allt kan lösas med pengar.

Läs också vad Copyriot skrev om Jaron Laniers missriktade ekonomikritik för drygt fem år sen.

Kassetthouse 2017

För ett drygt år sedan la jag upp en lista med 12 riktigt bra kassetter som släpptes under 2016, mer eller mindre möjliga att trycka in under etiketten “kassetthouse”. Nu är det dags igen.

Vi säger “house” mest av bekvämlighetsskäl. Något som överlappar såväl med techno och acid som med vissa former av disco och funk, liksom alltsammans i olika grad kan glida in mot ambient. Ingen kan överblicka allt, men kassettformatets materialitet gör att det ändå går att skymta vissa väggar och tänka sig ett rum, där en handfull kassettbolag verkar befinna sig särskilt centralt. Här kan vi notera en förlust: 1080p från Vancouver, som stod för några av 2016 års bästa släpp, tystnade plötsligt och har inte märkts av under hela 2017. Däremot fortsätter 100% Silk (Los Angeles) att imponera, gång på gång, medan Seagrave (London) har ökat tempot på sina släpp med lite mer abstrakt musik och i den brittiska scenen måste jag även nämna de färgglada släppen från Acid Waxa (Newcastle).
För att inte glömma alla de artister som släpper på egen hand, oftast via Bandcamp (vars centrala betydelse som nod kanske är en akilleshäl för hela kassettscenen). Där går nästan alla släpp att hitta även i digital version. (Huruvida musiken finns på typ Spotify orkar väl inte jag kolla upp. Kanske gör den det.)

Min princip för den här listan är att bara ta med kassetter som jag själv faktiskt har köpt (innan de oftast små upplagorna tagit slut). Så löste jag överblicksproblemet. Här listar jag dem, 22 stycken, i alfabetisk ordning. Jag tänker försöka undvika att beskriva hur musiken låter eftersom jag just nu inte orkar med inflationen av subgenrer och de förutsägbara motreaktioner som sedan kommer som ett brev på posten.

* * *

A Thousand Mouths ‎– A Thousand Mouths (Lamour)
Lagom tills att träden tappade sina löv släppte Gävlebolaget Lamour den här mycket höstiga C40-kassetten med två spår på ena sidan och ett på den andra. Analoga klanger som rör sig mellan acid och ambient. Bakom artistnamnet står malmöiten Anders Walldén.

AIWA – Recent Ups and Downs (Seagrave)
Flera helkvällar i höstas snurrade den här kassetten varv efter varv i min bandare. Lajos Nádházi från Budapest (och som väl hör till samma scen som S Olbricht) beskriver själv sin musik som “fusion funk hardware jamz”.

Birdy Earns ‎– Nachtangst (Seagrave)
Ännu ett släpp från Seagrave som är svårt att placera i ett fack, utöver att det ligger i linje med Seagraves övriga utgivning. Erinrar kanske lite mer om tidigt 2000-tal, på ett lekfullt sätt.

Deeper Kenz – Deeper Kenz (100% Silk)
Bland de mest dansanta släppen i årets lista. Direkt från norra Philadelphia. Den här låten kanske ni känner igen från TMP #002:

DJ Sabrina the Teenage DJ – Makin’ Magick
Kanske något att antingen älska eller hata. De som slentriangnäller på lo-fi har verkligen fått en krok att hugga på. Själv älskar jag DJ Sabrina the Teenage DJ, vem som än döljer sig bakom det underbart fåniga artistnamnet, som får den musikaliskt närbesläktade DJ Seinfeld att blekna. Alldeles oavsett alla samplingar från tv-serien, så är det här musik som gör mig glad. Punkt. Dessutom kom den hem till mig i form av en skrikrosa dubbelkassett. Vill ha mer.

Fennec – One Night Could Change Your Life
Till skillnad från ovanstående kan detta inte anklagas för ironi. Fennecs samplingsspäckade house är på samma gång lekfull och oerhört varm och känslomättad. De långa tacklistorna känns också befriande ocreddiga. Den här gången får vi en givande bakgrundsbeskrivning. Fennec är tydligen från den amerikanska Mellanvästern, långt från storstädernas klubbkultur. I stället sprider sig dansmusiken via intima fester i människors egna källare. Den här kassetten är ett försök att skildra periferins värme. Upplagan är fortfarande inte slutsåld!

French 79 – Olympic
Mina barn gillar den här kassetten mycket. Men jag är inte heller själv helt osvag för dess varma syntpop med vokala inslag. Utgivet på Data Airlines som annars mest är en institution inom chiptune (och t.ex. har gett ut en rad släpp med svenska Dubmood, som vissa av er säkert minns från Piratbyråntiden).

Inner Self ‎– O​.​E. Outside Experience (100% Silk)
New York-producenten Andrew Stefano rör sig mellan deep house och elektronisk jazz, så visst, kalla det gärna fusion. Även detta är en kassett som med sina varma syntklanger envisats med att spelas varv efter varv på kvällarna hemma hos mig.

Iku Sakan – Human Wave Music (Natural Sciences)
Japansk ambient. Fuktig och metallisk.

ISSHU – Bloc (Seagrave)
16 korta spår med dekonstruerad dansmusik. Bra introduktion till Seagraves estetik. Ännu inte slutsåld!

Jjakub – Entry Level (Seagrave)
“Techno reduced down to a ultra-potent soup”, skrev någon. Ungefär så. Nyfiken på vart detta ska ta vägen.

Khotin ‎– New Tab
Ljud som jag fortfarande förknippar med försommaren. Khotin från Vancouver har tidigare mest gjort dansmusik, men detta är någonting annat, mestadels renodlad ambient, känslosamt med lite samplade röster. (Men missa ändå inte föregående årets vinyl Baikal Acid, kanske ett av de sista släpp som gjordes på 1080p.)

Lesinge – Slide Blinders (Acid Waxa)
Acid som från och till erinrar ordentligt om de släpp som Richard D. James i början av seklet släppte under artistnamnet Analord, men också om Ceephax. Alltsammans levererat i ett mycket snyggt omslag signerat Broshuda.

Michael Claus – Memory Protect (100 % Silk)
Introvert och samtidigt drivig techno/house. Skulle kunna vara 2017 års bästa släpp från 100% Silk.

Minimal Violence – Live at the Pickle Factory (Lobster Theremin)
Ett set med mörk acid och synkoperad techno, inspelat i somras på en klubb i östra London. Årets enda kassettsläpp från Lobster Theremin som annars ger ut mycket av den allra bästa dansmusiken i vår tid. (Hoppa gärna till 4.40 i klippet.)

MONO.1 (Modularfield/Noorden)
Inspelade livesessioner med olika artister knutna till de två Köln-etiketterna. Stilarna växlar lite för fort för att jag ska hinna med och visst blir det ganska ojämnt, men särskilt på B-sidan finns ett par riktigt bra passager.

PKU! – Veggie
Vet inte vad detta är för Stockholmare men deras musik är rolig! Fullt av samplingar, även från gamla svenska filmer. “Det måste ju funnits nån kvinna som gjorde nånting bra under första världskriget” kan vara årets låttitel. Upplagan om 20 kassetter än ännu inte slutsåld!

Replica – Gold
Londonproducenten beskriver sin kassett som “en dekonstruktion av housegenren”. En utsökt liten resa.

Roy of the Ravers – Acid Royale (Acid Waxa)
Lekfull acid från Newcastle.

Åmnfx ‎– Moscow Beat (100 % Silk)
Rysk producent som genom sitt sätt att abstrahera för tankarna till mycket av vad som under året utgavs på Seagrave.

V/A – Sensate Silk (100% Silk)
Brukar inte köpa samlingskassetter, men har ändå svårt att inte köpa allt från 100% Silk och den här var ingen besvikelse. En rad bra bidrag från nya och okända producenter, men en av dem sticker ut – berlinaren Westcoast Goddess (som just har släppt sin första vinyl på stockholmska Omena).

V/A – Volna 1 (Volna)
Rysk kassetthouse har en särskilt plats i mitt hjärta och det verkar hända mycket på den fronten nu. Vad som i väst kallas för “low-fi house” verkar ryssarna helt enkelt kalla “raw” och öppna för en större bredd av influenser från hiphop, r’n’b och techno – utan gränser för hur opolerad ljudbilden kan bli. Underbart. Mitt intryck är att detta är något som rör sig utanför de allra största städerna i Ryssland. Den här kassetten anlände till mig från en avsändaradress i Nizjnij Novgorod. Räkna med att höra mer från den ryska kassetthousescenen under 2018, inte minst sedan nu ett amerikanskt bolag släppt samlingskassetten “Dirty tapes from Russia, vol. II“.

K296: Bildtläsning

Jag avskyr begreppet “megatrend”. Det låter så myndigt att slänga sig med listor över tre eller fem eller tolv “megatrender”, men är mest fluff eftersom det inte finns några definierade kriterier för hur dessa skulle skilja sig från andra trender, än mindre från varandra. Det underförstådda antagandet är att megatrenderna är pseudonaturliga lagar som vi människor bara har att anpassa oss till. Så kan det förstås vara, men då gäller det att förklara varför. Ingen historiker eller samhällsvetare med självrespekt försöka förklara något med hänvisning till “megatrender”. Det gör däremot en uppsjö av självutnämnda framtidsexperter, som går i fortspåren av John Naisbitt som med boken Megatrends (1982) inledde en välbetald föreläsarkarriär (och fick ge namn åt ett privat universitet i Belgrad).

Med detta sagt, tyckte jag det var ganska intressant att läsa Carl Bildts nyårsbulletin om det världshistoriska tillståndet. Inte minst att han så tydligt tonar ner betydelsen av 1989/1991 som historisk brytpunkt, för att i stället betona kontinuiteten från 1945 till vår tid, med kvartsseklet 1990–2015 som någon form av blomstringsfas, “kanske det bästa i mänsklighetens historia”. Nu är denna långa epok över, menar Bildt. Vår tid är en “hårdare tid”.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Vad är det som får just vår tid att sätta punkt för så mycket? Varför förlägga den historiska brytpunkten till 2010-talet? Här kan det noteras att Bildt inte visar något särskilt intresse för ekonomiska förklaringar (trots att han skriver i Dagens Industri). “Vår tid” skildras alltså inte som en tid i kölvattnet av en global finanskris, inte heller som fortsättningen på en utveckling med rötter i 1970-talet. I stället hänvisar Bildt till – just det – “tre megatrender”:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. /…/
För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. /…/
Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran.

Inget fel på dessa spaningar, även om den tredje är mer än lovligt fluffig (eftersom det inte ges någon förklaring av vad som slutar när “den industriella eran” tar slut). Men ingen av tre trenderna kan förklara vad som gör just vår tid till en brytningstid, utan de är fortfarande bara löst hängande observationer. Såvitt jag kan se ger Bildt ingen antydan om hur de ska förklaras. Ointresset för klimatförändringarna är också slående. I stället ägnar han större delen av artikeln åt det han kan bäst, nämligen geopolitik. Globalt sett kretsar då inte allt kring Ryssland, tvärtom. “Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående.”

Ur det bildtska perspektivet var året 2017 en brytpunkt av framför allt två skäl: Donald Trumps presidentskap som tillträdes i och nittonde partikongressen i Kina som i oktober signalerade ett skifte mot mer aggressiv nationalism.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Grundtonen är mycket dyster – trots att klimatförändringarna knappt nämns. Ändå kan det noteras hur Bildt lindar in sitt resonemang i ett tunt lager glättigt papper genom att inleda och avsluta med lite teknik- och tillväxtoptimism.

“Världsekonomin är på väg uppåt” – jo, kanske det, men från vilken punkt? Påståendet om en uppgång är tämligen meningslöst när saknar tidsskala. “Den digitala utvecklingen är bara i sin linda” – av sådana fraser får man känslan av att “digital” är ett ord som ofta används som synonym till teknikutveckling i allmänhet och det är klart att den inte stannar av, frågan är i vilken riktning den rör sig och hur den tas tillvara. Att 2017 var året när “snart sagt alla” började prata “om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer” säger ingentingting om den saken utan är mest en indikator på vart investeringspengarna rör sig just i detta nu.

Militant glädje i nya Brand

“Militant glädje” är temat för nya numret av tidskriften Brand. Det har vuxit fram sen i somras, utifrån pågående samtal i gästredaktionen där jag själv varit med, tillsammans med mina vänner Johan, Johanna, Julia och Samira.

Tanken är i breda drag att undersöka hur känslor som glädje, lycka och extas, men även sorg, besvikelse och utmattning, bidrar till att upprätthålla eller utmana sakernas rådande tillstånd.

I en historisk tillbakablick belyser Christoph Fringeli den återkommande spänningen mellan asketism och hedonism bland rörelser med revolutionära anspråk. Pedram Nasouri diskuterar vad vår tids danskultur kan lära av legendariska The Loft. En gemensamt skriven text resonerar det fortsatta behovet av att dra en gräns mellan DIY och kommersiell kultur, bland annat med en kritik av Burning Man-kulturens vurm för “radical self-expression”. Johanna Hillerbrand Rune och Josse Andersson medverkar med en djupt personlig dialog om de queera skavsåren. Iman Mohammed har bidragit med dikter, Henrik Bromander med en nytecknad serie om skadeglädjens betydelse i fascistisk mobilisering. Andra artiklar lyfter erfarenheter från mobiliseringar som Ung i Sverige och franska Nuit debout. Vi har också översatt texter av teoretiker som Sara Ahmed, Lynne Segal, Michael Hardt och kollektivet ChrimethInc.

En text jag verkligen vill lyfta fram är Tomas Hemstads oerhört ömsinta “Han hette H och några bokstäver till”, om en vän i Berlin som levde och dog för festen. Läs den tillsammans med Sanna Samuelssons “Vi var vilda” i senaste Bang. Bara gör det.

Prenumerera på Brand eller köp lösnummer hos Tidskriftsbutiken.

Spotifyspekulationer

Återvänder till att skriva på boken om Spotify. Blir uppringd av en journalist som frågar om senaste nyheten, att Spotify stäms på någon miljard dollar för att, i samband med USA-lanseringen, ha brutit mot upphovsrätten genom att distribuera musik utan att först ha fått alla rättigheterna. Att så har skett har Spotify i princip medgett, då man förra året gick med på en förlikning och förband sig att betala omkring 350 miljoner kronor till förlag och låtskrivare. Men några av rättighetshavarna accepterade inte förlikningen utan krävde ännu mer pengar och det är de som nu stämmer Spotify.

Många har svårt att se rättighetsfrågorna i andra nyanser än svart och vitt. Men att klargöra vem som äger rättigheterna till ett musikstycke är ofta snårigt, särskilt i ett internationellt sammanhang och med avtal som skrevs på 1900-talet. Ett företag som Spotify måste gå balansgång. Om de å ena sidan skulle vara extremt måna om att respektera alla rättigheter, är det mycket möjligt att USA-lanseringen skulle ha fördröjts ytterligare, vilket i sin tur skulle kunna ha betytt ett missat tåg, kanske rentav att Spotify gick omkull. Alltså var de, i rådande affärsklimat, tvungna att ta risker. Men om de å andra sidan kör på alltför vårdslöst, riskerar de att dra på sig stora stämningar i efterhand.

Spotify har tidigare uttryckt en önskan om att det borde finnas en global databas över musikrättigheter, för att slippa tvister av detta slag. Ett av förra årets uppköp var företaget Mediachain som utlovar just en sådan typ av databas – byggd på blockkedjeteknik, med tillhörande kryptovaluta. Sånt är oerhört hajpat även inom musikindustrin, men även där finns det gott om skäl att vara skeptisk. En databas – distribuerad eller inte – blir aldrig bättre än den data man stoppar in i den. Rättigheter till musik är ett gungfly med fullt av fallgropar och oändligt med exempel på blåsningar och bedrägligt skrivna avtal. Dessa blir inte mer objektivt giltiga bara för att de skickas runt tusen varv i en blockkedja.

Nåja. Stämningen är jobbig för Spotify, oavsett utgång. Det är inte bara någon miljard dollar som står på spel, utan själva varumärket, närmare bestämt berättelsen om Spotify som ett företag med framtiden för sig. Den berättelsen betyder liv och död för Spotify, som ju fortsätter att gå med förlust. Saken ställs ytterligare på sin spets nu när börsintroduktionen tycks närma sig. Om inte investerare fortsätter att ösa in pengar för att de tror på berättelsen, om inte aktiekursen hålls uppe, är det bara att tacka för sig.

I höstas postade branschbloggaren Mark Mulligan en analys där Spotify jämfördes inte bara med Romarriket utan även med Yahoo – föga smickrande. Yahoo-parallellen handlade om att ett börsintroducerat Spotify i bästa fall lyckas imponera börsen genom att fortsätta göra spektakulära uppköp till höga priser. Vilket då kanske skulle kunna leda i den riktning som Mulligan tror är Spotifys framtid, nämligen att satsa på vertikal integration och på sikt bli “nästa generations skivbolag“. Det vore liksom enda sättet för Spotify att få kontroll över sin ojämförligt största utgiftspost och på allvar kunna jobba med skalfördelar.
Netflix har redan kommit en bra bit på den vägen, genom att lansera egna tv-serier. Men man bör vara försiktig med att likställa tv med musik. Netflix kan överleva att Disney drar tillbaka allt sitt innehåll för att starta på en egen streamingtjänst under Fox (som Disney just har köpt). Spotify skulle däremot inte överleva länge om Universal, eller något av de två andra stora skivbolagen, slutade leverera sin produkt. Mark Mulligan:

Spotify ‘becoming a label’ will be highly disruptive so it will have to do it slowly and in non-obvious ways. The news today that Spotify has acquired online music and audio recording studio Soundtrap – reportedly for $30 million – fits this thinking. In effect, subtly reversing into becoming a label. Meanwhile, it will need to have other new less disruptive revenue streams to spin narratives around, such as selling data to music industry stakeholders.

Innebörden av detta, fortsätter Mulligan, är att ett börsnoterat Spotify måste vinna tid från investerarna. För detta behövs en stark berättelse om framtida möjligheter, som inte går i öppen konfrontation med skivbolagen (även om Spotifys verkliga framtidsutsikter kanske handlar om just det). Men det räcker inte med en berättelse. Vad investerare framför allt vill se är kurvor som pekar uppåt.

En av Mulligans förutsägelser för 2018 är att Spotify kommer bli tvunget att hitta på nya slags metrics för att hålla humöret uppe hos investerarna. Börsintroduktionen innebär nämligen att den statistik som läggs fram kommer skärskådas allt hårdare. Det räcker inte att lyfta fram det växande antalet “betalande användare”. Vetskapen sprider sig om att sådan statistik kan friseras genom specialerbjudanden, vilket Spotify i hög utsträckning har gjort. Våren 2017 uppgav man sig ha nått 50 miljoner betalande användare och på sommaren 60 miljoner. Sedan dess har man dock inte levererat några nya siffror, vilket “kan tyda på avtagande tillväxt” enligt Mulligan. Men även om vi snart får se rubriker om 70 miljoner så är detta inte självklart något som kommer att tillfredsställa marknadsanalytikerna, som ytterst har företagets överlevnad i sin hand. Vid det här laget är det ju en välkänd sanning att Spotifys förluster tenderar att öka ännu snabbare än intäkterna. Alltså måste de försöka lansera andra mätmetoder som i bästa fall kan resultera i en stadigt uppåtgående kurva. Exempelvis genomsnittlig intäkt per användare (en kvot som alltså dras ned av antalet användare, vilket skapar incitament mot särskilda erbjudanden). Ett annat mått som nämns är “customer lifetime value” som är en spekulativ bedömning av hur mycket vinst man kan göra på varje enskild användare i framtiden. Vilket är fascinerande i sin fiktionalitet. Vilken revisor kan förutspå framtidens musik?