From matters of fact, to matters of concern. Så lyder ett av Bruno Latours slagord, som vi genast sliter loss från sitt (vetenskapsteoretiska) sammanhang – i stället testar vi att tillämpa det rakt på den brännheta situationen i Iran.
Förekom valfusk eller inte? En typisk fråga om sanning, matters of fact, som riskerar att paralysera det politiska handlandet, alternativt leda det in på destruktiva villovägar. Plötsligt finner vi oss då tvungna att välja mellan presidentkandidaterna A och M, trots att bägge representerar en genomkorrupt statsordning. Som om valet någonsin var demokratiskt!
Internet är trasigt. Vi lagar! Här handlar det däremot om matters of concern – som kan vecklas ut till en helt annan typ av politik. Utgångspunkten är praktisk, göra (inte vara) – att sprida information, att sprida information om att sprida information, att sätta upp kanaler för anonymt spridande av information, att sammankalla resurser för att sätta upp dessa kanaler, vilket i sin tur initierar nya samtal om situationen i Iran, följt av nya sökanden efter information.
Nu kan det verka som om den senare typen av politik skulle handla mer om information än den förra. Men nej, ingenting kunde vara mer fel än att uppställa en motsättning mellan “materiell” och “immateriell” politik. Snarare handlar det om två olika relationer mellan kod och energi. Matters of fact-politiken gör informationen till något att erövra i form av en sanning, medan matters of concern-politiken låter informationen bli en katalysator.
Nätpolitikens (och gatupolitikens) guldfiskminne som en positiv resurs: Vi glömmer gårdagens fråga om eventuellt valfusk, för att i stället hantera de nya förhållanden som görs akuta av dagens situation. Repressionen, censuren. De visar att Irans regim är illegitim, alldeles oavsett frågan om eventuellt valfusk, oavsett vilken politik som företräds av M.
Men inte stanna där, utan utforska mångfalden av kopplingar som kan göras därifrån. Kopplingar som sträcker sig utanför Iran, bland annat till den breda nätpolitiken, som ju inte minst handlar om rätten till anonym internettillgång. Kjell Häglund, som har twittrat en lång rad kloka saker kring revolten i Iran, lyfte fram det direkta sambandet mellan Jonas Gardells krav på avskaffad anonymitet på nätet och situationen i Iran. “Jonas Gardell står i praktiken på dikaturers sida”, skriver Kjell Häglund och fortsätter: “jag finner det både intellektuellt och moraliskt fel att skära bort ‘nyttig idiot’-perspektivet ur denna diskurs.”
Obligatorisk läsning: Christopher Kullenberg skriver på Newsmill och Marcin de Kaminski i Expressen. Och Svend Dahl på Expressens ledarblogg skriver:
Att samma aktivister som lett protesterna mot EU:s och Åsa Torstenssons egna planer på att begränsa friheten på internet nu engagerar sig för iraniernas frihet att kommunicera med omvärlden framstår som självklart.
Matters of concern-politiken handlar om att multiplicera kopplingar, inte om att bygga allianser där politiken reduceras till en minsta gemensam nämnare, typ “yttrandefrihet”. Här får vi vara pragmatiska: när till exempel Peter Sunde förklarar The Pirate Bay-interventionen i en tabloid och bara har ett talstreck till sitt förfogande, är det självklart att säga: “Länken är ett stöd för yttrandefrihet. Vi tar inte ställning för någons politik”.
Men på nätet behöver vi inte ens åkalla “yttrandefriheten”. Faktum är att vi här inte ens behöver åkalla individens rätt till internetåtkomst. Här gäller (för att uttrycka saken som en posthumanistisk provokation) internets rätt till individåtkomst! Och detta oavsett om striden utkämpas i Iran eller i Frankrike. Själva sammankopplingen av dessa strider är i sig mer politisk än vad något fastslående av principer någonsin kan vara.
Nu går det inte längre att hålla dem tillbaka – de sju principer för “en icke-fascistisk livsstil” som Michel Foucault formulerar i sitt förord till Anti-Oidipus, här i något som inte riktigt är en översättning:
- Befria politiska handlingar från konsensushets och totaliserande paranoia.
- Låt tankar, handlingar och begär flöda genom spridning, sammanblandning och splittring. Inte genom indelningar eller pyramidformade hierarkier.
- Var olydig mot negativitetens gamla kategorier – lag, begränsning, kastration, brist – som det västerländska tänkande så länge ansett vara heliga, som en form av makt eller tillträde till verkligheten. Föredra det som är positivt och mångfaldigt, skillnad framför likformighet, flöden framför enheter, mobila arrangemang framför system. Inse att det produktiva är nomadiskt, inte stillastående
- Tro inte att du behöver vara dyster bara för att du är militant och det du kämpar emot är avskyvärt. Det är när du kopplar begär till verkligheten (och inte flyr in i olika former av representation) som den revolutionära kraften uppstår.
- Använd inte ditt tänkande till att skapa en politisk praktik kring Sanning. Låt inte heller politiska aktioner misskreditera tänkandet. Använd istället politisk praktik till att intensifiera tänkandet och använd analyser till att öka antalet former och domäner för politiska aktioner.
- Kräv inte att politiken ska återupprätta individens rättigheter, såsom filosofin definierat dem. Individen är en produkt av makt. Vad som behövs är en av-individualisering genom mångfaldigande och ersättning, ett myller av kombinationer. Gruppen får inte vara ett organiskt kitt som binder samman rangordnade individer. Den måste istället generera av-individualisering.
Oj, oj, oj. Att skriva en ett inlägg om en revolutionär situation i Iran – och dra fram Michel Foucault? Foucault, som kanske begick sitt livs blunder när han, efter ett besök i Iran år 1978, mer eller mindre lovordade de islamiska revolutionärerna. Fallet kan diskuteras hur ingående som helst – om vi vill trilla in på matters of fact-politiken, än en gång. Eller så kan vi nöja oss med att erkänna att alternativet, matters of concern, har sina risker. Eller om det är iransk politik som har sina risker. Antagligen både och.
Slavoj Žižek är en figur som älskar detta med revolutionärt risktagande, gärna formulerat i vedervärdigt kristna termer (Paulus/Lenin). Utan att skriva under på hans projekt, kan vi ändå citera ett stycke från hans håll, just eftersom det handlar om den extremaktuella sammansättningen Iran/information:
If one disposes of enough information, this disintegration of the big Other can be pinned down to a precise point in time and space; Ryszard Kapuscinski did it in an exemplary way apropos of the Iranian revolution of 1979: the “beginning of the end” of the Shah’s regime took place at a certain Teheran crossroad where a common citizen refused to obey a policeman’s order to go away. The news spread like fire and, all of a sudden, people ceased to “believe in the big Other.”
What we have here, of course, is a retroactive reconstruction: the event in question cannot be said simply to “be” the “beginning of the end”; it is rather something that, in view of later events, “will have been” it; yet for all that, it is nonetheless the tiny snowball which set in motion the avalanche:
Slavoj Žižek: Tarrying with the negative, s. 126
En som brukar gilla Slavoj Žižek, sådär apropå, heter Ali Esbati. Han träffar denna gång helt rätt med sitt inlägg i Aftonbladet, där han skriver att det sannolikt inte förekom valfusk i Iran – men att den frågan är relativt irrelevant, i förhållande till den utlösta revolten.
Ungefär detsamma skriver Shora Esmailian och Andreas Malm i DN. I sak en bra, kort artikel. Fast är det ändå inte lite väl magstarkt? Andreas Malm – som för tre år sedan poserade i Hizbollah-tröja? Som hävdade att Iran-sponsrade Hizbollah “bär hedern med sig genom resten av historien”?
Om någon har missat det, kommer massor av rapporter om att det numera kryllar av civilklädda, arabisktalande, icke-iranska regimlakejer som spöar demonstranter på gatorna och även tränger sig in i människors hem. Uppgifterna tolkas som att Ahmadinejad har flugit in sin fanclub Hizbollah från Libanon (kanske även Hamas-män från Gaza) i ett desperat försök att slå ned revolten. Hur långt in i garderoben hänger Andreas Malms Hizbollah-tröja denna gång?
Fast nu har vi, än en gång, trillat farligt nära matters of facts-diket. Inga bevis finns för att libanesiska Hizbollah är på plats i Iran. Vi bör heller inte låta den frågan få politiskt avgörande betydelse. Å andra sidan är det väl självklart att diverse säkerhetstjänster, inte minst amerikansk och israelisk, också agerar på olika sätt i tumulten. Även om det vore farligt att förneka, är det långt farligare att förfalla till en rent reaktiv, antivästlig politik, vilket är den riktning som konspiracistiska förklaringsmodeller leder åt (se exempelvis Jinge).
“Det politiska” i detta inläggs titel – Carl Schmitts lika eleganta som brutala definition: “åtskillnaden mellan vän och fiende”. Relationen till de två typer av politik som här skisserats är inte helt självklar. Binär logik kan förenas med ett matters of fact-perspektiv, så att man exempelvis hamnar i de piratpartistiska avarter där konflikten antas stå mellan de som “förstått” internet och de som “inte förstått”. Eller mellan de digitala och de analoga, mellan nymedier och gammelmedier, eller liknande.
Matters of concern-politiken, å andra sidan, kanske kan erbjuda en mer dynamisk version av den schmittska vän/fiende-distinktionen. Är du för att laga internet i Iran, eller mot? Här visar det sig att det alls inte bara handlar om sammansättningar, utan även om klyvningar.
Ta exempelvis Mohamed Omar och Oskorei, två framstående bloggare som bägge hör till en sfär som lite slarvigt skulle kunna kallas fascistisk, eller aningen mer inkännande betecknas som den traditionalistiska radikalhögern. Omar är passionerad anhängare av regimen i Iran. Oskorei är passionerad anhängare av nätets frihet. Omar sysslar med ett intervjuprojekt, vars yttersta syfte tycks vara att locka in den svenska naziströrelsen och andra antisemitiska fraktioner under den islamistiska fanan. Oskorei finns bland de intervjuade, även om han utmärker sig som en av få icke-antisemiter. Hur som helst: Ingen av dem har ännu vågat ta i den pågående repressionen, vare sig på gatorna eller på nätet. Mohamed Omar har postat en nån slags kärleksförklaring till Ahmadinejad, men inte kunnat säga något om den pågående dynamiken. Vare sig Oskorei, hans syskonbloggare på Motpol.nu eller de renodlade nazisterna verkar kunna säga något. För vad ska de säga? Antagligen slits de mellan å ena sidan det försvar för yttrandefrihet som de gärna åkallar på hemmaplan, å andra sidan den reaktiva politik där man alltid ska stödja den som är mot Israel. Här framstår alltså striden om internet i Iran en intressant politisk kil. Inte bara mellan Omar och Oskorei på det som brukar kallas högerkanten, utan även mellan Esbati och Jinge på det som brukar kallas vänsterkanten. Eller för den delen mellan olika bidragande forskare på bloggen Resistance Studies, där det visat sig finnas vitt skilda uppfattningar om vad som är “motstånd” och en filur plötsligt börjar göra “motståndet” mot de “krafter som vill destabilisera Iran”, som han benämner som “judarna”. Klyvning, sammansättning. Sammansättning, klyvning.
Vart situationen i Iran kommer att leda är extremt oklart. Men en matters of concern-inställning förefaller, på dessa hastighetsgrader, oerhört mycket mer produktiv än matters of fact-fixeringen.
25 kommentarer ↓
[...] Kullenberg skriver om det på newsmill, Marcin De Kaminski på expressen, Rasmus Fleischer bloggar om det, det pratas om Iran och proxy-lösningar över hela [...]
Må vi lära oss av deras misstag
Briljant text, eminente Rasmus!
Men varför ens prata om Det Demokratiska Valet när vi vet att det aldrig finns, när det alltid är en genomkorrumperad statsordning som Demokratin ställs emot och därför är en omöjlighet?
Det skulle ju Foucault ha gjort.
I så fall får du den feodale A mot den kapitalistiske M och det du söker är öppningen mot informationlismens “kandidat” X?
Sedan föredrar jag förstås kolera före pest (hellre dö av diarré än råttgift i blodet) så kandidat M som potentiell Gorbatjov är självklart att föredra, alldeles oavsett hur folk röstade. Han är snäll mot sin fru.
Det diplomatiskt-nihilistiska maktspelsperspektivet är en annan möjlighet, om man intresserar sig för sånt där (politik):
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/KF18Ak01.html
[...] från palestinska Hamas deltar i det brutala krossandet av protesterna mot regimen. Via bloggen Copyriot kommer fler vittnesmål från Iran om Hamas [...]
[...] Innsiktsfullt om #iranelections og internett fra Copyriot http://copyriot.se/2009/06/18/iran-internet-och-fragan-om-det-politiska/ [...]
Alexander Bard: Tackar! Nej, att tala om Det Demokratiska Valet leder nu knappast någonvart, och jag söker inte efter någon “informationalismens kandidat” – särskilt inte just nu när allt känns så öppet.
“Men är då verkligen all form av strategi död och allt som återstår taktik?” skriver Carl-Michael. Bra fråga. Jag tänkte inte ens i de termerna när jag – hastigt och utan tanke på en övergripande linje – skrev ihop reflexionerna ovan. Inväntar fler kloka kommentarer och får be att återkomma!
Jag får stämma in med Alexander Bard; briljant text. Också ett fantastiskt fint initiativ från TPB.
Men några saker skulle behöva kommenteras (om jag inte helt missuppfattat vad som menas med mof(matters of fact) och moc(matters of concern)):
1) Det behöver väl ändå inte finnas nån sorts antingen-eller-förhållande mellan mof och moc? I den pågående processen finns det väl ändå plats för båda?
Dessutom är de ju knappast oberoende av varandra. Vad som är moc bygger väl delvis på vad som är mof?
T ex: Även om revolutionen handlar om något större än huruvida rösterna räknas eller inte (mof), så får väl ändå ryktena om valfusk betraktas som en utlösande faktor för dagens situation (mof)?
Man kan även tänka sig motsatsen: Den pågående “proto-revolutionen” har ju givit upphov till ett antal mof som är mycket viktiga. Antal dödade, tex.
2) Foucault’s sjunde punkt ter sig om en smula märklig. Om man tänker sig en dikotomi mellan individ och grupp, måste jag fråga mig vad som menas med “individen är en produkt av makt”. Är inte gruppen det? Mer än individen?
Som “pro-individualist” ser jag en styrka i en grupp där (som Du själv skriver) ingen är rangordnad över en annan. Men “myller av kombinationer” uppnås just genom att ingen individ är beroende av eller underordnad någon annan.
Myllret uppstår inte genom av-individualiseringen utan genom att gruppen betraktas från ett så kallat “helikopter-perspektiv”.
DanceK:
1) Nej, det behöver inte finnas ett antingen-eller-förhållande. Därav brasklappen i inläggets sista mening: observationerna tar sikte “på dessa hastighetsgrader”, men kanske måste tänkas om vad gäller de långsammare skeenden som präglar den mesta politik.
2) Vad gäller Foucaults skepsis mot individens rättigheter, bör man nog inte utgå från att kollektivet (i traditionell bemärkelse) är det enda alternativet. I sammanhanget rekommenderar jag gärna Spinoza, och kanske särskilt Fredrika Spindlers nya bok om Spinoza, som i sin inledning sammanfattar ungefär så här: Individen är ingen på förhand given enhet, utan alltid inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Kollektiv samexistens är utgångspunkten. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang. Människans kropp är en sammansättning av delar, ”vilka alla står i förbindelse både med varandra och andra omkringliggande kroppar”. För att sedan tillämpa detta på de politiska tankarna vi nu är inne på, krävs förstås ytterligare några varv av filosofierande.
I Iran består nog problemet av två saker, dels samma problem som här hemma när våra politiker röstar igenom FRA-lagen och vurmar för diverse censur och blockeringar och dels att båda sidor ser ett deja vu av Mosaddeq och Ajax-operationen. Kolla bara in våra politikers argument kring FRA, det är mycket tydligt att de skulle vara beredd till exakt samma informationskontroll som Ahmadinejad om de också såg en “Ajaxoperation” runt hörnet. Våra svenska politiker skiljer sig inte ett dugg om de skulle hysa liknande farhågor. Grunden ligger nog i en misstro gentemot medborgarna, att de satt sig själva på pidestal. Resultatet blir då också det förväntade, folk visar sig värdiga misstroende i lika hög grad som folk växer med förtroende. Det är lätt att opinionsvända ett misstrott folk. Men i detta fall talar vi om ett sas. lite luttrat folk som gått ur askan i elden några gånger.
Efter den anglo-amerikanska kuppen som avsatte Mosaddeq 1953 (Iran var en tämligen sekulär demokrati då), så sattes Shaen på tronen tillsammans med kuppgeneralen. Landet blev en sorts autokrati som var oerhört repressiv där oppositionella mördades, fängslades och förföljdes av säkerhetstjänsten SAVAK. Det är inte svårt att förstå hur Foucault kunde fatta tycke för Khomeini som drevs i exil. Men 1979 hade Khomeini lyckats mobilisera en lyckad revolution. Nu blev landet istället en rätt extrem och lika repressiv islamsk teokrati, betänk även att många iranier inte är muslimer, kring två miljoner iranier är kristna. Vad som är aska och eld, pest eller kolera mellan Shaen och Khomeini gör det samma. 1980 lade sig USA i leken igen när de stödde grannlandet Irak och Saddam Hussein som invaderade Iran. Kriget varade till 1988. Över en miljon Iranier dog, varav över 100 tusen av den USA stödde Saddams kemiska vapen. Som jämförelse dog “bara” 400 tusen amerikaner under andra världskriget. Det är i detta sken man måste se Irans och Iraniers avoghet och rädsla för USA. Lägg därtill att deras politiker är minst lika “internet illiterata” som våra. Det är ju faktiskt inte såå länge sen vi hade politiker som var beredda att förbjuda parabolantenner.. Det är också i detta geopolitiska sken man måste förstå USAs agerande, den globala energifrågan är ett stort moment här där Kina, Ryssland och andra jättar i öst är stora spelare. Iran är ju sas en “major hangaround” till SCO (Shanghai Cooperation Organisation) som ser ut att kunna utvecklas till en ny motvikt till både NATO och OPEC. Med NATOs utvidgning österut ter sig det närmast ofrånkomligt.
SCO är ju också grunden till vår egen Carl Bildts uttalanden om Turkiet, att de kan ha andra att vända sig till om de får kalla handen av EU. Guls närmast hemtrevligt framställda möten med Medvedev pekar också i samma riktining, även hur turkarna hanterade bosporen när NATO-hangarounden Shakasvili ställde till elände i Syd-Ossetien. Ja, Iranfrågan måste ses i lite större perspektiv, och allt Mosaddeq-deja vu är fullt relevant, hos båda sidor..
Enok: Stort tack för din kunniga kommentar.
Fast likväl menar jag att dessa geopolitiska överväganden varken kan göra till eller från vad gäller det angelägna i att laga Irans internet. Där finns fortfarande en utmärkt utgångspunkt, oavsett vilka säkerhetsintressen som hoppas kunna kamma in poäng i slutändan. Där finns också möjligheten att multiplicera kontaktytor och konfliktytor, exempelvis till den aktuella frågan om internetcensur i EU. I detta multiplicerande kan förvisso geopolitisk insikt komma väl till pass. Bara vi kommer ihåg att säkerhetstjänsterna aldrig har den fullständiga kontroll som de kanske själva tror att de har. (Även detta är Zizek inne på i en fotnot i den ovan citerade boken.)
[...] SvD, DN, Newsmill, IDG, Maloki, Klara, Gustav Nipe, ChristoffMarcus på Livbåten, Marcin, Rasmus och säkert många [...]
Helt rätt Rasmus. Vad jag ville var bara att påpeka den grundläggande problematiken där båda sidor har rätt på sitt sätt. Ena sidan stänger ned informationskanaler eftersom de är rädd att den andra sidan skall utnyttja det emot dem. Andra sidan, eller rättare, de andra sidorna vill nyttja informationskanaler för att rubba opinionen i geopolitiska syften på ett sätt som inte är bra för Iran (oavsett styre). Detta och de geopolitiska aspekterna betyder att den enskilda människans rätt och vilja att kommunicera och informera sig prioriteras bort, men det betyder också att landets suveränitet skadas både inifrån och utifrån. Inifrån därför att folk inte blir mer medgörliga när de trampas på, utifrån genom geopolitiska intressen.
Om ledarna i Iran bara släppte sin rädsla, så tror jag faktiskt att iranierna själva är starka nog att sortera informationen och kunna se igenom geopolitisk propaganda. Vi är nog mycket sämre på det här i sverige genom ren o skär godtrogenhet skapad av trygghet. När man drar trollen ut i ljuset så spricker de, är ju ett talesätt som Iran borde fundera lite mer kring. Ett problem är ju dock mediakoncetrationen, men det problemet rundas ju lätt med ett öppet internet där alla sidor tillåts komma fram. Kommunicera mera.
OK, utmärkta kommentarer, vänner! Men kanske dags att lägga till några aspekter i diskussionerna “inifrån” (jag har ändå varit zoroastrier, d v s iransk spinozist, officiell sedan 1992, och sitter trollbunden på nätet nu dygnet runt):
Moussavi är ingen skurk utan den vettigaste ledaren Den Islamiska Republiken sett – typ fick ordning på ekonomin på 1980-talet och har sedan han petades av Khamenei 1989 radikaliserats betydligt, inte minst av sin extremt vettiga och modiga fru Zharah (som är professor i statskunskap).
Alltså vi talar en genuin shiamuslimsk liberal med mångfaldstänk, en seriös demokrat. Inte bara en Gorbatjovfigur.
Med detta sagt: Det finns inga USA-vänner i Iran (Mossadeq-effekten). Ni ser INGA shahflaggor på gatorna i Iran, lejonet och solen viftas bara fram av pensionärer i exil i Los Angeles och London, patetiska föredettingar. Moussavi är ingen hund för vare sig amerikaner eller israeler. Israelerna ser gärna att Ahmadinejad sitter kvar. Precis som Hamas-styre passar det deras intresse av att ha “galningar” som fiender.
Men framför allt: Vi kan sitta här och älta rätt och fel och djup och yta fram och tillbaka bäst vi vill. Det enda jag slås av är en kompakt lacansk AVUND gentemot denna passion. Det är ju därför jag älskar Indien också. Denna satans energi!!! Den Stora Sorgen i vår samtid är ju att Heideggers “Väst” har reducerats till en sorglig soppa av cyniska nihilister med kompakt handlingsförlamning. “Ingen” bråkar om FRA eller ACTA här. I Iran är de ute nu och slåss dag och natt beredda att offra sina liv för fundamental frihet (och utan Tor, det är kommersiella Twitter som gäller för att Twitter är bättre).
Idag började ett inbördeskrig (på Tirgan av alla dagar, fatta symboliken!)- vad kan vi göra för att stötta? Vi har ändå ett torrare mjöl i påsen än vad den lättförförde Foucault hade, han var nog mest bara bögkåt på alla snygga unga iranier i Tehran. Men vi har ett case för frihet att slåss för. Och därmed bråkar vi även för en PASSIONERAD framtid för världen som helhet istället för vår egen djupt sorgliga brist på passion, vår patetiska egna kulturella död!
Iranier behlver inte vår larviag teknik, det är vi som behöver deras passion. Och där hade Foucault mer rätt än han fattade: Vi behöver en fet levande iransk kuk upp i våra torra döda rövar!
Alexander: Kom till irc! Vi bygger läkarkanaler och ringer ambassader. Passion is on!
[...] Iran, internet och frågan om det politiska [...]
Problemet med “guldfisktaktiken” är att den öppnar dörren för att, efter den revolutionära situatioen/revolten lagt sig, allt återgår till business as usual, möjligen med kandidat M istället för A, men ett mycket mindre möjlighetkomplex än vad den revolutionära situationen egentligen bar inom sig.
Nej, det behövs som vanligt en “leninistisk” linje här, som kanske kan vinna, kanske inte.
I annat kan i bästa fall reformismen slaget, men knappast mer hända.
Guldfiskminnet är nämligen inte så glömskt, det kommer alltid ihåg att återvända till husse.
Om man däremot medvetet stödjer reformisten strategiskt till en viss punkt, finns möjligheter att komma längre.
[...] hakar i händelser som Irandemonstrationerna med syfte att laga internet – när nätet blir en matter of concern mot vilken heteorgena aktörer kan plugga in sig mot – startas ett febrilt [...]
Det är något skumt med det iranska twittrandet. Rapporterna om vad som händer kommer från c:a 6000 twitterkonton som alla skapades under samma timme i lördags. Hälften av dem har samma profilbild och inga av dem har några andra vänner än varandra. Det här är inga privatpersoner som twittrar.
Faktum är att Jerusalem Post publicerade en lång artikel om twittrandet i Iran endast en timme efter att kontona skapades. Här ligger en hund begraven.
@Magnus: Just så. Bara för att det finns en konflikt där man tycker att någon bär sig dumt åt, så betyder inte det att de är mindre intelligenta och saknar förmåga till taktik. Det är jättelätt att man börjar gå ärenden åt precis den man inte ville gå ärenden åt. Tänk bara på det där med Wu Tuis hemlighet som Enok nämde helt kort i sin fösta kommentar i denna tråd. Falskflaggad information är inte heller något ovanligt sätt att desinformera, i synnerhet om den riktar sig till folk som oinitierat valt någon form av sida, bygger ofta på välkända förutfattade meningar som ingår i målgruppens kollektiva tankegods. Saker blir lätt helsnurriga.
Att stänga ned informationskanaler funkar lite som DRM och kopieringskydd, det hindrar bara den den okunnige med “ärligt” uppsåt. “keeping an honest user honest is like keeping a tall user tall” som Cory Doctorow formulerade det. Det du rapporterar Magnus är rätt logiskt, de som verkligen nyttjar möjligheterna att ta sig förbi och få ut/in information är inte vanligt folk. Kontentan kan mycket väl vara att den enda samlade informationsbild _i stort_ som kommuniceras och lyckas ta sig förbi, är precis den som Irans styre försöker hindra. Precis som med kopieringsskydd, de skjuter sig i foten precis som underhållningsindustrin. Det är medelsvensson som vill göra en fullt laglig kopia att spela i bilen, eller mamman som vill säkerhetskopiera barnens spel som hindras. Pirat-CD-pressare i Indien eller Pakistan hindras inte alls.
Ju mer slutet något är, desto mindre kan man lita på informationen som slipper förbi och detta oavsett om informationen är för eller emot de som står för slutenheten, detta eftersom det gör det mer troligt att informationen kommer från någon form av maktfaktor som driver en agenda.
[...] those who read Swedish, Rasmus Fleischer has written a brilliant post on the events from a philosophical-historical [...]
Hemkommen från semestern är jag måhända lite sent in på banan till den här diskussionen, men: både Motpolarna, inkl Oskorei, och Mohanem har skrivit en del om Iran. Det mest intressanta inlägget var det här: http://brandr.motpol.nu/?p=132, som pekar på likheterna mellan händelserna i Iran, närmare bestämt den nedskjutna kvinnan, och kuppförsöket mot Hugo Chavéz. Överhuvudtaget har det varit lite väl många märkesrevolutioner nu, som har lite väl många saker gemensamt(färgerna, snabba påståenden om valfusk, drabbar enbart motståndare till USA osv) för att man inte ska börja tänka en smula konspiratoriskt. Därmed inte sagt att folket på Teherans gator inte är ute i ärligt uppsåt. Det är bara det att deras eventuella, nya härskare kanske inte blir så jävla mycket bättre än de gamla.
[...] många åsikter, och inte minst en uppgrävd och trött höger-vänsterdimension. Men precis som i fallet Iran ligger den nätpolitiska frågan inte där, utan snarare förvandlas den hela tiden i takt med att situationer förändras. Ena sekunden [...]
[...] the Pirate Bay är just dessa pirater inte tillgängliga — de är upptagna med att försöka rädda den fria tillgången till Internet i Iran, att stoppa försöken att förtrycka folket genom att frånta dem deras möjligheter att [...]
[...] Iran, internet och frågan om det politiska [...]
Kommentera