Entries from May 2015 ↓

Är det möjligt att exportera sig ur en ekonomisk kris, att skapa tillväxt genom förbättrad handelsbalans (ökad nettoexport)? Ja och nej.
Ja, det går för ett enskilt land eller för ett handelsblock.
Nej, det är inte möjligt för alla länder att förbättra sin handelsbalans.

Den enes export är ju den andres import. Ena landets överskott förutsätter underskott hos andra länder. Handelsbalans är ett nollsummespel. Det är trivialt. Ändå är det jättesvårt att acceptera för nationalekonomer, eftersom dessa är vana vid att bygga modeller utifrån “nationen” och därifrån generalisera till “ekonomin”.

Merkantilismen betecknar en historisk fas i kapitalismens förindustriella utveckling, där de tidigmoderna militärstaterna uppsatte som överordnad målsättning att öka sin nettoexport. Ett land som lyckades exportera mer än det importerade kunde nämligen samla på sig en stor guldreserv. Ju mer guld man samlade på sig, desto mer krig kunde man föra. För att uppnå detta mål användes bland annat skyddstullar. Efter hand kom därför merkantilismen att utmanas av idéer om frihandel.

Nuförtiden kan vi tala om en neo-merkantilism, främst representerad av Tyskland. Här krävs inte längre några skyddstullar. I stället skapar man sig fördelar av en undervärderad valuta. Det här inlägget är tänkt att handla just om vilken roll som Tysklands exportöverskott spelar i den globala krisprocessen.

En klassisk merkantilism är inte längre aktuell som ekonomisk politik för någon av jordens stater. Särskilt inte sedan guldmyntfotens fall, då guldet har reducerats till ett spekulationsobjekt i mängden. Det finns inte längre något givet samband mellan positiv handelsbalans och militär styrka. Världens största militärmakt fortsätter att leva på kredit och kan i år efter år importera mer än man exporterar.
Men att USA har en negativ handelsbalans betyder att det måste finnas en positiv handelsbalans på andra håll. De tre stater som just nu har störst exportöverskott är Kina, Tyskland och Ryssland. Av dessa tre utmärker sig Tyskland inte som ett förhållandevis litet land, där exporten står för hälften av BNP. Här finns lite olika sätt att mäta. I termer av bytesbalans för 2014 visade det sig att Tyskland har gått om Kina. Tysklands överskott motsvarade förra året 7,5 % av landets BNP och var större än Kinas och Saudiarabiens samlade överskott.

Nog med siffror. Frågan är alltså: vilken roll spelar Tysklands växande exportöverskott i den globala krisprocessen?

Andra sidan av myntet är ju att det måste skapas ett underskott i handelsbalansen någon annanstans. Ett underskott som måste täckas av lånade pengar. Nettoexport är skuldexport.

Tysklands exportöverskott är ett “problem”. Så uttalande sig Ben Bernanke, USA:s tidigare centralbankschef, i våras. Problemet bottnar enligt Bernanke i att euron – betraktad som tysk valuta – är kraftigt undervärderad gentemot dollarn. Tysklands exportboom drar enorma fördelar av att dela valuta med Sydeuropas krisländer, som drar ner eurons värde, vilket gör att de tyska produkterna får konkurrenskraftiga priser på världsmarknaden. Om däremot Tyskland hade haft en egen valuta, skulle dess värde skjuta i höjden, vilket genast skulle urgröpa landets exportöverskott.

Om allt detta skriver Tomasz Konicz i artikeln “Handelsüberschüsse als europäischer Krisenausweg?“, som jag utgår från i resten av detta inlägg.
“Tysklands handelsöverskott gentemot USA har antagit extrema proportioner”, skriver Konicz. Utvecklingen började redan under nollnolltalet, då Tyskland genomförde en typ av “intern devalvering” genom att försämra villkoren för arbetslösa och pressa ner lönerna för tyska arbetare. Men det är på 2010-talet, i finanskrisens kölvatten, som obalansen mellan Tyskland och USA har blivit extrem.

Över en fjärdedel av Tysklands samlade handelsöverskott realiseras genom underskott i USA.
Dessa växande USA-underskott återspeglar å ena sidan en geografisk omriktning av den tyska exportindustrin. Fram till världskrisens utbrott 2008 hade Tyskland i första hand riktat sina exportöverskott mot länder i eurozonen.

Tysklands exportindustri växte alltså stark tack vare skuldsättning i Europas periferi. När sedan skuldbubblan sprack, lyckades Tyskland diktera en åtstramningspolitik som fick till följd att efterfrågan inom EU sjönk. Man kan alltså säga att Tyskland saboterade sin egen exportmarknad. Men att sänka länder som Grekland och Spanien ner i en djup kris innebar också att dessa kunde fungera som sänke för euron, vilket öppnade en möjlighet för Tyskland att rikta om sitt exportöverskott, ut ur Europa.
År 2005 gick närmare hälften av Tysklands export till länder i eurozonen. Förra året var det bara en dryg tredjedel. De åtstramade krisländerna har inte längre råd att importera mer än vad de exporterar och uppvisar numera en positiv handelsbalans. (Det stora undantaget är Frankrike, som fortsätter att uppvisa ett stort underskott i utrikeshandeln, framför allt gentemot Tyskland.)
Sammantaget betyder detta att eurozonens samlade exportöverskott har skjutit i höjden sedan 2012. Det är detta exportöverskott som ligger bakom talet om en försiktig återhämtning av tillväxten i Europa. Men det är en återhämtning som av nödvändighet sker på bekostnad av växande underskott utanför Europa. Som sagt: exportöverskott är lika med skuldexport.

Den franska banken Nataxis konstaterade nyligen i en intern rapport: “Allt som eurozonen klarar av är att stjäla tillväxt från andra.)

Den inomeuropeiska obalansen har alltså omvandlats till en obalans mellan Europa (eurozonen) och dess omvärld. Vilken omvärld? Till en fjärdedel handlar det alltså om USA. Vi ser också i OECD:s statistik att Storbritannien visar upp ett rejält underskott, som uppenbarligen hänger samman med Tysklands överskott. Och sen har vi Japan, som på senare år svängt från ett överskott till kraftigt underskott.
Bland EU:s grannländer utmärker sig just nu särskilt Turkiet för sitt kraftiga underskott i bytesbalansen.

Allt detta hänger alltså samman med att Sydeuropas krisländer fortsätter att spela rollen som “sänke” för euron.

Tomasz Konicz drar slutsatsen att det handlar om ett “kallt” valutakrig:

Det valutakrig som nu förs latent riskerar att inträda i en het, manifest fas. Vad som hotar är en eskalerande kapplöpning av devalveringar mellan västvärldens “partners”, som skulle kunna utlösa en okontrollerbar inflationsdynamik.

Detta är såklart en möjlighet. Ett av flera sätt för de växande obalanserna att bryta ut i en akut kris. Vilket sätt som är mest sannolikt ska vara osagt. Allt vi kan säga är att den ekonomiska krisen fortsätter att flyttas runt planeten som en het potatis eller kanske en osäkrad granat.

Någon föreslog att jag borde skriva några om Spotifys senaste drag, nu när vi ändå är inne på vinst och förlust, monopol och monopsoni. Visst kan jag det!

Bakgrunden är att det surrar en massa rykten inför Apples kommande högmässa, som ska hållas 8 juni. Enligt ryktena är det nu som Apple på allvar kommer att ta upp konkurrensen med Spotify, genom att lansera en stor satsning på strömmande musik. Liknande rykten har visserligen surrat i flera år, men Spotify har goda skäl att frukta Apple. Enda sättet för Spotify att täcka växande förluster är ju genom att investerare behåller ett visst hopp om att Spotify kan erövra någon typ av monopolposition.

Alltså kallade Spotify till en presskonferens i New York förra veckan. Där förkunnades att man tar ytterligare steg bort från sökrutan, i riktning mot ett mer radioliknande flöde, anpassat till vad användaren väntas efterfråga “just nu”. Klientens nya startvy kommer att fyllas av rekommendationer, to fit your taste and mood, vilket alltså förutsätter att Spotify kan förfina sin övervakning av användarna.

More than ever, you’re telling us what you want: the best music to fit your mood and moment mixed with great entertainment throughout your day.

Det räcker inte att registrera vilka artister användaren gillar i största allmänhet (taste). För att kunna leverera musik för en viss stund (mood) bör man helst veta vad användaren gör, t.ex. genom att använda smarttelefonen som sensor. Ett pilotprojekt i den senare riktningen är “Spotify Running“.

Allt detta är försök att använda big data för att “klistra fast” användarna i Spotifys tjänst. Konkurrenterna kan leverera musik, men de kan inte lika lätt leverera ett personaliserat flöde. Frågan är bara hur kraftfullt klister som kan skapas av personalisering, när det kommer till musik.

Det är lustigt hur snabbt Spotify har förändrats. För fem år sedan kretsade företagets retorik helt kring tanken på individens suveränitet: “Spotify is a new way to listen to music. Millions of tracks, any time you like. Just search for it in Spotify, then play it. Just help yourself to whatever you want, whenever you want it.”
Sökrutan stod i centrum. Användaren förväntades på förhand veta vad som skulle skrivas där. Just help yourself. Själv ägnade jag åtskilliga ord åt att kritisera denna individualism. Men detta är en kritik som har hunnit bli inaktuell i förhållande till Spotify.

Numera låter retoriken från Spotify helt annorlunda. Man skryter inte längre om hur man maximerar individens valfrihet. Man har insett att många användare upplever sökrutans valfrihet som en börda. Steg för steg har sökrutans gjorts mindre central, medan rekommenderade spellistor har lyfts fram som det centrala. För ett par år sedan etablerade Spotify en ny paroll: “Music for every moment“. Och som rubrik för senaste presskonferensen stod “Soundtracking your day“.

Rekommendationerna riktar sig alltså inte bara till en individ (som antas besitta en musiksmak), utan till individen i en viss kontext; en tid på dygnet, en aktivitet. Spotify ägnar sig i allt högre grad åt att dela upp tiden och rummet i distinkta “moods” och “moments”, för att kunna leverera anpassade spellistor för dessa. Här finns ett intresse för att schemalägga människors vardag, från morgon till kväll.

Men i detta finns en inbyggd kluvenhet. Bör musiken illustrera eller influera lyssnarens känslor?
Å ena sidan utgår Spotify från att man bör hitta lyssnarens känsloläge – oavsett om det är glatt eller sorgset – för att hitta musik som bekräftar dessa känslor (“fit your mood and moment”). Samtidigt är det uppenbart att vissa känslor uppfattas som alltför kontroversiella för att bekräftas av Spotify.
Samtidigt finns en tendens att tillskriva musiken en uppbygglig funktion; att ersätta sorgsna känslor med glada. På senaste presskonferensen talade Daniel Ek om att man vill skapa en tjänst som “keep Spotify users happy and engaged during the day”.

Det sistnämnda citatet handlade dock inte om musik, utan om video. Det är talande.

Den riktigt stora nyheten från Spotify är alltså att man vill slå sig in på att leverera videounderhållning till användarna. Vissa beskrev genast detta som att Spotify har parkerat sina stridsvagnar på Youtubes gräsmatta. Svaret på en hotande konkurrens från Apple skulle alltså vara att börja konkurrera mer med Google?

Enligt andra innebär Spotifys videosatsning i första hand att man börjar konkurrera med Snapchat – ett företag som värderas till dubbelt så mycket som Spotify, som gör ännu större förluster och har ännu mer oklar affärsmodell. I förhoppning om att kunna uppvisa lite annonsintäkter förkunnade Snapchat i vintras att man skapar en funktion för att distribuera video, “highly addictive stories” från utvalda mediehus. Nu tänker alltså Spotify göra precis samma sak.

“Spotify can’t make money on music, so it’s expanding beyond it“. Under denna rubrik levererar John McDuling en analys som påminner om vad jag tidigare skrev här om Spotifys vinstutsikter. En expansion till andra medieformer är ju i princip ett alternativ till att försöka etablera sig som monopolist eller monopsonist på musikmarknaden. Möjligen kan videobiten finansieras via reklam, vilket ju knappast har varit möjligt på musiksidan. Men som strategiskt drag får det nog fortfarande ses som ett försök att “klistra fast” användarbasen vid Spotify inför den väntade konkurrensen från Apple. Syftet är då alltså fortfarande att etablera sig som monopolist för att sedan kunna höja månadsavgifterna.

John McDuling sammanfattar problemet med Spotify som musiktjänst: skivbolagen kräver garantier på att få en viss del (omkring 70 %) av intäkterna, oavsett hur många användare man lockar. Detta innebär ett strukturellt problem i konkurrensen med ett företag som Apple som är känt för att ha samlat på en sig enorm hög av likvida medel. Inte heller McDuling tror att Spotify kan använda monopsonisk makt för att tvinga skivbolagen att sänka sina ersättningskrav. Alltså ter det sig rimligt för Spotify att bredda sin verksamhet till andra medietyper, som video.

“We believe it will keep Spotify users happy and engaged during the day,” Ek says of the video offering. “Plus, it’s really awesome content.”

What Ek didn’t say is that it is also almost certainly cheaper content than music from the major record labels. It’s a way for Spotify to get people to use its service without having to give the content providers a 70% cut of the revenue.
Effectively, Spotify wants to become a 24-hour entertainment destination, the central hub for all the entertainment content its users would consume on a mobile device.

Spotify går alltså i riktning mot att bli en underhållningsportal. Wired kommenterar förra veckans utspel:

Spotify is now part of a legion of tech companies determined to become everything to everyone, whether it makes sense for you, them, or anyone at all. /…/
The idea of being a one-stop digital shop is nothing novel. The AOL of the 90s remains the most commonly cited example /…/
Facebook has become the new AOL, for its similar entrapments. But what AOL then, and Facebook and Spotify and Snapchat now (and in a slightly different way, Apple and Google and Amazon) all want to be is what’s typically called a portal, a place that collects the larger web—or parts of it, anyway—in a single place.

Under den första IT-bubblans dagar (1997–2001) antog alla att de riktigt stora vinstutsikterna skulle ligga just i nätportaler, typ AOL eller Spray. I sin historik över sökmotorer skriver medieforskaren Elizabeth Van Couvering:

Business texts of the time sought to promote this new kind of vertical integration, touting a concept called the “fully integrated portal”. The vision of the fully integrated portal was to control the whole user experience online – it was envisaged that users would leave the portal only rarely to visit external sites.

Är vi på väg dit igen? Fast förra gången verkade det ju finnas en genuin tro på portalbyggandet som strategi, parat med en brist på vettiga idéer om vad portalerna skulle vara bra för. Nu kryllar nätet av företag med idéer och användare, men utan stabila intäkter. Att bredda sig till att bli en underhållningsportal framstår snarare som en sista utväg i intäktsjakten. Men alla kommer inte att överleva i den skärpta konkurrensen – den saken är säker.

I fredags serverade kommentarsfältet en vass kritik av Wikipedias strävan efter en idealisk “neutralitet” och dess rädsla för synteser.
Denna kritik stannar alltså inte vid att konstatera att Wikipedia är en hierarkisk byråkrati eller att det finns ett representationsproblem när minst 90 procent av de aktiva skribenterna är män. Problemet som signaturen Mangan lyfter dram i sina tre kommentarer går inte nödvändigtvis att lösa. Inte utan att Wikipedias vackra ideal byts ut mot andra ideal. Kanske får man rentav se det hela som en tragisk konflikt som saknar lösning.

Även om Wikipedia under de senaste tio åren har stärkt sin roll som “producent av neutralitet” (inte minst genom att gå i symbios med Google), är det fullt möjligt tilltron på denna neutralitet åter börjar falla samman under de kommande tio åren. Samtidigt kan man tänka sig en utveckling där den wikipedianska ideologin blir allt mer bornerad och självgod. Eller, i bästa fall, kanske projektet mognar och börjar erkänna att det är omöjligt att undvika syntetiskt kunskapsskapande i en encyklopedi. Men kommer detta mognande att kunna ske på en internationell nivå? Kommer det inte sannolikt att leda till en politisk och nationell fragmentering, kopplad till samtidens internationella konflikter? Spekulera gärna vidare i framtidsscenarion.

Här kommer så Mangans kommentarstext i en redaktionellt bearbetad form:

Wikipedia behöver slänga ut normen att “i stort sett alla ska tillåtas redigera om allt, så länge de kan peka på ett belägg eller något som de säger är ett belägg, och de inte är bannade från sajten”,samtidigt som diskusioner och texter pro forma enbart ska grundas på dessa belägg (citerade påståenden från något som några har fått accepterat som tillhörigt klassen “reliable sources”, påståenden eller soundbites som någon bekant författare, journalist eller forskare har slängt ur sig med ena handen, urgamla böcker som var bra på sin tid men idag är frånåkta av forskningen etc).

I många ämnen går det dessutom inte att åstadkomma bra, genomtänkta och tidsenliga artiklar om deltagarna ska låtsas att de hela tiden under sitt arbete bara pusslar ihop saker som klart har utsagts av “etablerade forskare”, är konsenus i mainstreammedia, peer reviewed papers eller liknande. Alla som försökt få till en bra sammanfattning av ett händelseförlopp eller en debatt (eller helt enkelt skrivit ett föredrag eller hållit föreläsningar) vet att man ibland måste arbeta med egna synteser, skrivningar och bedömningar, uppe i texten eller som underbyggande delar; det går inte att bara bygga texten som ett lapptäcke av “erkända lokala råfakta” och utsagor som sytts in från vad andra har sagt och som man kan citera rakt av. Det senare verkar vara många wikipedianers syn på saken, i alla fall är det den diskursen som dominerat där de senaste åren.

Om alla får redigera allt men ingen får föra diskussioner grundade på eget omdöme, initierade bedömningar av hur det ligger till, kritik i sak (av forskare, fakta och bedömningar) och sammanvägning av olika källor (allt detta kan klassas som “original research” och/eller POV-drivande av andra deltagare) så blir hela diskussionen bakbunden av att folk jagar källor – online, via Google, på tv eller i tryck – för det de redan har bestämt sig ska in i artikeln, och det syns naturligtvis i texterna. I princip är det därmed ingen skillnad på Wikipedia och Stora Sovjetencyklopedin; båda kunde innehålla lysande artiklar med hög vetenskaplig standard men det var omöjligt att veta om random artikel du slog upp var omdömesgill eller försåtligt färgad av propaganda eller fördomar, särskilt ifall den berörde ett kontroversiellt område.

Man kan förstås mena på att det låter motstridigt att dels säga att Wikipedia måste göra sig av med long-tail-normen att alla ska tillåtas redigera fritt om allt, utan att någonsin behöva visa att de har någon slags insikter om ämnet, dels att Wikipedia är hierarkiskt, uppifrånstyrt och fullt av grupper som vill ha in sin agenda i artiklar och försöker få stöd uppifrån.

Men numera är det i praktiken den där normen att alla ska få skriva om allt, utan någon koll på vilka de är (skolgrabb, college kid, fanatiker, pr-man eller docent i det ämne det gäller?), som fungerar som argument för den tröga och toppstyrda strukturen, och som driver på gängbildningen kring olika ämnen. Det är som ett dysfunktionellt grupparbete i skolan.

Och de här synpunkterna avser primärt engelskspråkiga Wikipedia. Problemen finns på de andra också, men svenska Wikipedia lider sedan länge av kroniskt underskott på medarbetare och låg standard på artiklarna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många aktiva deltagare – man är en bra bit under den kritiska massan – och inte tillräckligt öppen diskussion på sv-wp för att det ska bli så mycket bättre än det är, eller för att rensa bort grova felaktigheter.

Konsensustänket är helt klart en del av problemet här; om det som ska stå i en encyklopedi definieras som en neutral icke-värderande konsensus – som samtidigt ska kunna uppdateras kontinuerligt utifrån ny objektiv konsensus inom forskningen och diskussion inom Wikipedia-communityt – så blir det ju en omöjlig ekvation, särskilt om alla i princip ska kunna vara anonyma, även admins. Det leder bara till att många börjar dölja sina avsikter eller gejma systemet till sin fördel, dessutom lämnar det en vidöppen dörr för PR-folk och reklamare.

Många på Wikipedia verkar tro att forskare i alla ämnen sitter och bestämmer på konferenser att nu är detta vår nya konsensus i den här frågan, och att sedan kan man konstruera en avbild av forskningen som helhet utifrån detta. Det gör man möjligen i vissa frågor inom fysik, geologi och liknande men självklart inte inom de flesta andra vetenskaper, hårda eller mjuka. När ett nytt synsätt slår igenom så sker det mera glidande och informellt, och efter trettio år står det faktiskt andra saker i läroböckerna utan att det behöver formuleras som en rättegång med de tidigare forskarna och deras synpunkter.

Tack alltså till signaturen “Mangan” för denna analys!

Förra veckan bloggade jag om Spotifys utsikter till lönsamhet, vilket inledde en bra diskussion som gärna får fortsätta.
Frågan var vilka “stordriftsfördelar” som Spotify skulle kunna få genom att expandera ytterligare. Varje ny användare innebär ju också nya utgifter; typ 70 % av Spotifys intäkter slussas vidare direkt till skivbolagen. Det är svårt att se hur stordriftsfördelar i själva verksamheten – musikdistribution – skulle kunna vända förlusten till vinst.
Då återstår i princip två möjligheter för Spotify att expandera sig till lönsamhet: att öka intäkterna som monopolist eller att sänka utgifterna som monopsonist.

Ett monopol innebär ju att det bara finns en säljare men många köpare. Säljaren får då en möjlighet att höja priset utan att förlora kunder. Om priset för ett premiumkonto kunde dubbleras från 100 till 200 kronor per månad skulle Spotify givetvis förbättra sin balansräkning rejält, även om skivbolagen skulle fortsätta att kamma hem en merpart av intäkterna. Men en monopolposition förutsätter att Spotify lyckas oskadliggöra alla konkurrenter, t.ex. genom att erbjuda nya funktioner som är svåra att kopiera. Och om Spotify har något som inte enkelt kan kopieras, så är det “big data“. Utmaningen blir alltså att skapa olika musikflöden som är anpassade för vad en enskild användare gör i ett visst ögonblick. Företagets senaste satsningar, exempelvis “Spotify Running“, går några steg i den riktningen. Men bara några.

Jag tror att det på lite sikt finns två möjligheter för Spotify: att bli en monopolist eller gå under. Enda mellanvägen – kanske det troligaste alternativet – är ett uppköp som leder till att Spotify införlivas i en annan musiktjänst. Men för en sådan musiktjänst finns också bara två möjligheter: att bli monopolist eller gå under. Det är vad jag tror.

Det fanns dock röster som spekulerade i att Spotify skulle kunna bli lönsamt genom att sänka sina utgifter. Alltså att de skulle kunna tvinga skivbolagen att acceptera lägre ersättningar för musiken. Då skulle Spotify agera som en monopsonist.

Monopsoni betecknar ett tillstånd där det bara finns en köpare av en vara, men många säljare. Som om det finns ett flertal olika skivbolag, som alla är beroende av att få sin musik distribuerad genom en enda streamingtjänst. Det låter ju inte helt otänkbart. Men huruvida det verkligen är fråga om monopsoni i strikt mening, beror på hur vi förstår musiken som vara.
Här gäller det att tänka på att streamingtjänster faktiskt inte säljer enskilda låtar. De säljer tillgång till “all musik”. Om ett av de stora skivbolagen drar sig ur, är produkten ofullständig. Skivbolagen sitter på ett betydligt starkare monopol/oligopol än Spotifys eventuella monopsoni. Som sagt:

Hm. Jag är inte helt övertygad om att Spotify skulle kunna använda sin monopsoni gentemot skivbolagen för att pressa kostnaden för rättigheterna. Skälet är att de tre stora skivbolagen fortfarande är ett oligopol. Om de säger nej till att sälja sin produkt under ett visst pris, kan Spotify inte vända sig till en annan leverantör för att få en motsvarande produkt. För produkten är ju “all musik”, alltså hela bakåtkatalogen av inspelningar som redan kontrolleras av de tre stora skivbolagen.
Jag tror inte man ska underskatta skivbolagens oligopolmakt gentemot Spotify.

Däremot är monopsonin central för en del andra nätjättar. Jag tänker då särskilt på Amazons ställning som bokhandlare. Ingen kan beskylla Amazon för att ha missbrukat en monopolposition genom att driva upp priserna på böcker. Tvärtom har de bidragit till att pressa priserna – på bekostnad av förlagen, särskilt de mindre förlagen och dess författare. Amazons makt på bokmarknaden bör alltså inte beskrivas som ett monopol utan som en monopsoni. Mer om detta senare.

År 2006 grundades det högerradikala uppslagsverket Metapedia av en grupp svenska nazister, eller snarare postnazister – samma grupp som tidigare utgivit nazisttidningen Nordland. Vid den tiden hade Wikipedia just tagit fart och det är slående hur Metapedia har strävat efter att presentera ett rasistiskt och nyfascistiskt tankegods i “wikifierad” form. Konceptet spred sig från Sverige till en rad andra språk.

Wikipedias artikel om Metapedia är påfallande kortfattad. Men jag noterar att någon just uppdaterade den med ett citat ur mitt senaste bokkapitel om de två fascismerna:

Swedish historian Rasmus Fleischer wrote that “In 2007, another network began to crystallize within Europe’s radical tight but with a vastly different ideological character. Activists from the Swedish group Nordiska Förbundet made a coordinated effort to use the internet to propagate a more “positive” image of neo fascist, third position and national revolutionary politics. They created a blog portal (Motpol.nu), a web community (Nordisk.nu) and a wiki site (Metapedia). Today there exist a dozen editions of Metapedia, making it a vital medium for dissemination of the ideology labeled here as “multi-fascism”. Metapedia tends to promote antisemitism in a cautious way, not stating too much in words but instead using the hyperlinked wiki format to make insinuations about a Jewish conspiracy.”

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.
Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Trots att nyfascisterna bakom Metapedia tenderar att sympatisera med en pro-rysk eurasianism, finns ingen version på ryska.
Om man gräver lite framträder dock en ganska intressant historia om en politiska splittring bland ryska encyplopedister. Under ryska Wikipedias första åren samlades där tydligen en del högerradikala skribenter, men när dessa ansåg sig bli motarbetade valde de att bryta sig loss och skapa en egen encyklopedi: Wikislavia. Initiativtagarna presenterade sig som “a New Right group of wiki-dissenters, exiled from Russian Wikipedia“. Innehållet kretsade i hög grad kring folksagor och kristen-ortodox mystik.

Wikislavia förklarades snart (2007) vara en oberoende sektion av Metapedia. Men samtidigt inleddes dess sönderfall. Om man får tro Metapedias artikel om Wikislavia, var det antifascistiska wikipedianer från Kroatien och Ryssland som ledde ett utdraget sabotageangrepp genom ständiga ändringar av artiklarna. Till slut tappade Wikislavia kontrollen och tvingades lägga ner. (Eller så gick det till på något helt annat sätt.)

Märkligt nog nämns inte Wikislavia alls på engelskspråkiga Wikipedia. Och artikeln om Metapedia är som sagt också rätt kortfattad. Är det så att Wikipedia har byggts upp kring en viss identitet eller subjektsposition, en “neutralism“, som av någon anledning har svårt att hantera existensen av splittringar och extrema utbrytargrupper? Eller anser wikipedianerna bara att de konkurrerande uppslagsverken är så små att de inte förtjänar någon större uppmärksamhet? Då tror jag att de misstar sig. För det går inte att komma ifrån politiken i att bygga en encyklopedi.

För ett halvår sedan meddelade ryska myndigheter att man inlett skapandet av “ett alternativt Wikipedia“. Hur det går med den saken får vi se. I vilket fall är det kanske lite för lätt att ta Wikipedia för givet. Det känns som att vi på senare år, post-Snowden, har pratat allt mer om den politiska makt som ligger hos typ Facebook och Google – men allt mindre om möjliga maktspel kring Wikipedia.

Nu när jag just har skrivit lite om övervakning och lite om skuldsättning, får vi tillfälle att titta på hur dessa två saker hänger samman, vilket nästan aldrig uppmärksammas. Övervakning och skuld diskuteras som separata frågor, trots att de är intimt sammanbundna.

Hur uppstår en skuld? I allmänhet genom att någon beviljar kredit åt någon annan. Kredit (av latinets credo) handlar om att tro; att långivaren tror att låntagaren i framtiden kan återgälda sin skuld. Först av allt sker alltså en bedömning av låntagarens kreditvärdighet. Ju lägre kreditvärdighet, desto högre ränta tas ut för att täcka kreditrisken. Detta gäller i princip oavsett om låntagaren är Greklands regering, ett företag som ska investera i nya maskiner, en bonde som behöver köpa utsäde, ett hushåll som vill köpa ett hus eller en student som ansöker om studielån. Samma sak när vi köper något på nätet mot faktura, skriver på ett hyreskontrakt eller tecknar ett abonnemang med bindningstid – även detta är kreditförhållanden, dit vi får tillträde eftersom vi bedöms ha tillräcklig kreditvärdighet (även om tröskeln i vissa fall kan vara mycket låg).

Det kan framstå som att kreditvärdigheten vore en inneboende egenskap hos varje ekonomisk aktör, ungefär som att varje föremål har en vikt som kan mätas via vägning. Så är det inte.

Att avgöra kreditvärdigheten hos någon – en stat, ett företag, en individ – kallas för kreditupplysning. Det handlar faktiskt om att förutsäga framtiden; ett spekulativt bestyr.
Kreditupplysningen är inte något analytiskt omdöme utan en syntes. En samling av disparata uppgifter om hur ett subjekt har betett sig i det förflutna förs samman till en förutsägelse av vad man kan vänta sig från subjektet i framtiden. Vad som räknas är dock inte det enskilda subjektet, utan hur stora avvikelser från det normala som kan väntas när en större mängd framtider slås samman och prissätts. Kreditupplysningen resulterar alltså i en uttalad eller outtalad kvantifiering av en risk.

På vad grundar sig denna spekulation? Det beror på det samhälle där kreditförhållandet upprättas. För 100 år sedan var det ännu vanligt att arbetare i Sverige handlade “på krita” i sin lokala livsmedelsbutik, för att återgälda skulden när lönen kom. Men alla bedömdes inte som kreditvärdiga. Butikspersonalen kunde lätt hålla koll på vilka familjer som var dåliga på att betala och var säkert mer tveksam till att bevilja kredit åt någon som just blivit arbetslös. Detsamma gällde när någon ville hyra en bostad. Kreditupplysningen grundades alltså på renommé. Man höll koll på varandra i lokalsamhället och om den utböling som kom på tillfälligt besök kunde knappast räkna med kredit.

Urbaniseringen skapade ett samhälle av främlingar. För många innebar det en befrielse från en typ av övervakning. Men det innebar också större svårigheter att bedöma människors kreditvärdighet. Butikspersonalen var inte längre personligen bekant med kunderna. Krediten försvann visserligen ur svensk dagligvaruhandel till följd av KF:s framgångsrika kampanj, men samtidigt lanserades nya varor för masskonsumtion: cyklar och bilar, radio och tv, disk- och tvättmaskiner. Prislapparna kunde motsvara åtskilliga månadslöner för en arbetare, så för att få fart på produktionen krävdes det kredit, oftast i form av avbetalning. Detta tvingade fram nya system för ekonomisk övervakning.

Ännu på 1950-talet var det vanligt att detaljhandlare på egen hand försökte avgöra kundernas kreditvärdighet. Även i storstäderna kunde det finnas ett visst mått av personlig renommé. Även i storstäderna fanns en radiohandlare i varje förort, som rentav besökte folks hem för att utföra installationer och reparationer – vilket även gav viss insyn i människors personliga förhållanden, vilket i sin tur kunde vägas in i den informella kreditupplysningen. Men i takt med att detaljhandeln rationaliserades och centraliserades till större enheter, förlorade den också tillgången till den övervakningsresurs som lokalsamhället utgjorde.
Att televisionen kring 1960 fick ett oerhört snabbt genomslag i Sverige, jämfört med andra länder, hängde samman med att här fanns en förhållandevis god tillgång till konsumtionskredit. Men genom radiohandeln drog en våg av kreditförluster. Det krävdes nya tekniker för kreditupplysning och en förbild hittades i tyska Schufa. År 1959 gick ett antal kreditupplysningsbyråer, finansbolag och affärsbanker samman för att bilda Kreditregister AB. Där upprättades ett kartotek som snart rymde miljontals personakter, med information om alla löpande avbetalningskontrakt och varje försummad betalning. En butik som ville sälja på avbetalning kunde nu få en kreditupplysning via telefon på bara några minuter.

Utan tvekan bidrog denna övervakningsmaskin till att avbetalningshandeln i Sverige kunde expandera rejält under 1960-talet. Eftersom risken reducerades, kunde räntorna pressas. Efter att kunden undertecknat ett avbetalningskontrakt i butiken, förvandlades kontraktet till ett värdepapper som såldes vidare på finansmarknaden. Snart hade svenskarna den högsta nivån av avbetalningsskuld i Europa. Detta är en del av folkhemmets konsumtionshistoria som ofta har glömts bort.

Men omkring 1970 blev “personlig integritet” på allvar till en politisk fråga. År 1973 stiftades en kreditupplysningslag som bl.a. satte stopp för bankernas och finansbolagens utbyte av information om människors skulder. Lagen förbjöd också registrering av betalningsförsummelser som inte blivit fastställda av myndighet. Detta innebar ett rejält steg tillbaka för kreditupplysningsväsendet i Sverige. Visserligen hade vi offentlighetsprincipen som gjorde det lätt att kontrollera uppgifter om människors inkomst. Men när inte längre gick att kontrollera deras utestående skulder, ökade åter risknivån i kreditgivningen till privatpersoner. Det fanns ingen egentlig spärr mot att överskuldsätta sig genom att skaffa ett flertal olika kreditkort, vart och ett med kreditutrymme motsvarande 10 procent av årsinkomsten.

Detta är bara några lösryckta exempel, hämtade ur forskning som jag ännu inte publicerat. De tycks peka på en olösbar spänning mellan integritetstanken och kreditförhållandet.

Utan övervakning, ingen skuld. Ju mer effektivt människors privatliv kan övervakas, desto mer noggrant går det att kvantifiera deras kreditvärdighet. I teorin leder alltså övervakning till en minskad risk för kreditförluster samt till lägre räntor. Och vice versa: ett skydd av privatlivet leder till att kreditgivningen blockeras eller blir både dyr och riskabel.

Att jag tar upp detta är nog mest på grund av att Kina alltså håller på att inrätta ett “Social Credit System“. Detta system, skrev jag i Expressen, skulle göra Jeremy Bentham grön av avund.

a credit information system that covers all of society has not yet been formed, /…/
the cost of breaking trust tends to be low, /…/ a social atmosphere in which agreements are honoured and trust are honestly kept has not yet been shaped, especially grave production safety accidents, food and drug security incidents happen from time to time, /…/ sales of counterfeit products, /…/ academic impropriety

De kinesiska myndigheterna konstaterar att marknadsekonomin är en kreditekonomi. Ekonomisk tillväxt och “optimal resursallokering” kräver alltså en fortlöpande standardisering av kreditförhållandena. Men det stannar inte där. Kineserna verkar faktiskt ta kreditupplysningstanken till en helt ny nivå. Det handlar inte längre bara om kredit, eller ens om ekonomi. Syftet är i stället att skapa en “ärlighetskultur” i hela samhället; “carrying forward sincerity and traditional values“, “reducing social contradictions“, i linje med de målsättningar som fastslagits i tolfte femårsplanen och vid 18:e partikongressen.

Nyckelordet är alltså sincerity, som upprepas 131 gånger i dokumentet, medan däremot solidarity alls inte nämns.

Nästan varje tänkbart samhällsområde radas upp. Allt ska integreras i den nya poängsättningen av Kinas medborgare, inklusive hälso-, kultur- och socialpolitik. Ingenting nämns om någon möjlighet att överklaga beslut.

strenghten the cerification of conditions for applications in policies concerning people’s livelihoods, strengthen dynamic management for social aid and supervision and management for the use of social housing, and put individuals breaking trust and violating regulations on a credit blacklist.
/…/
establish and complete credit information databases of cultural enterprise subjects, employees and cultural products such as entertainment, performance, artworks, online culture, etc.
/…/
Establish online credit evaluation systems, evaluate the credit of the operational behaviour of Internet enterprises and the online behaviour of netizens /…/
forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering /…/ and other grave acts of breaking trust online into black lists

Som sagt: jag tror att vi bör följa det som sker i Kina, för det är inte osannolikt att deras system för “social kreditupplysning” inom tio år kommer att stå som förebild för västvärlden.

Jag tänker också på Rudolf Hilferding, vars bok Das Finanzkapital (1910) utövade ett starkt inflytande på den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han menade att kapitalismen rörde sig mot en allt högre grad av monopol, vilket skulle underlätta övergången till socialism – det var liksom bara för staten att ta över “finanskapitalet”, alltså bankerna.
Visserligen var det länge sedan Kinas statsparti talade om att avskaffa kapitalismen. Men kanske går det ändå att ana en parallell till den strategi som föreslogs av Hilferding. Det handlar fortfarande om att ta kontroll över den finansiella planeringens centralorgan. Men nu handlar det inte längre om bankerna, utan om kreditupplysningsväsendet.

Annars finns ett mer närliggande exempel, när vi talar om sambandet mellan övervakning och skuldsättning. Jag tänker på Klarna AB, det svenska bolaget som nu hyllas som framgångsrik “enhörning“, vilket betyder att det värderas till över en miljard dollar. Deras affärsidé handlar, något förenklat, om att förmedla krediter till konsumenter som egentligen inte behöver någon kredit. Då kan Klarna kamma hem extra intäkter genom sitt eget inkassobolag Segoria. Som Klarnas ena grundare uttryckte saken: “Den bästa kunden är den som inte betalar direkt, men som får en påminnelse och sedan inkassokrav.”
Uttalandet ledde till upprörda reaktioner, varpå företagets andra grundare förtydligare: “Även om ordvalet inte var det bästa så är Niklas och Klarna öppna med något som gäller för hela bank- och finansbranschen, teleoperatörer och elbolag, nämligen att en kund som betalar sent skapar extra intäkter.”

Balansgången är delikat. Den bästa kunden är den som köper på kredit och betalar för sent. Att ta över kreditrisken från nätbutikerna är en central del av Klarnas affärsmodell. Risken blir lönsam genom att kvantifieras i en riskmodell.

olika typer av data från köpprocessen slås samman och analyseras genom Klarnas algoritmer. Baserat på utfallet från analysen kan man bedöma vilka köp som ska godkännas och inte. Geografiskt läge, tidpunkt och hur data matats in vid köptillfället är exempel på parametrar som sägs påverka utfallet av analysen.

Förvånansvärt lite har skrivits om detta i pressen, bortsett från en artikel i The Economist. Där framgår att Klarna jobbar med att kombinera så många typer av data som möjligt, för att få en bild av köparen. Bland annat noteras om köparen skriver in sitt namn och sin adress manuellt, vilket ska ge en något högre kreditvärdighet än att kopiera in uppgifterna. Den som har för vana att nätshoppa mitt i natten räknas tydligen som mindre trovärdig än den som shoppar på dagtid.
För allt detta finns givetvis en stabil statistisk grund, som blir större för varje år som går. Enligt en inlaga till Datainspektionen “är det Klarnas utgångspunkt att alla uppgifter från Klarnas tjänster ska sparas i tio år räknat från det datum då transaktionen genomfördes.”

Samtidigt förs i Sverige en politisk diskussion om “överskuldsättning”, där strängare kreditprövning framhålls som en given lösning. Snabblåneföretag pekas ut som oansvariga när de beviljar lån utan att först ta en ordentlig kreditupplysning. Lösningen på skuldproblemet anses alltså ligga i att anlita företag som specialiserat sig på att övervaka människors ekonomiska beteende. Ju större skuldproblem vi får i samhället, desto större blir den politiska acceptansen för övervakning. Om tio år kanske det rentav blir obligatoriskt för att anlita Klarna, eller motsvarande företag. Sannolikt kommer kreditupplysningarna då att väga in betydligt fler aspekter av vårt nätbeteende än vad Klarna kommer åt i dag. Och det förefaller väl inte helt osanolikt att hela verksamheten kommer att kontrolleras från Kina.

“Ryktet om den andra IT-bubblan” stod som rubrik här för ganska precis ett år sedan. Inlägget tog avstamp i att en välkänd investerare tillkännagivit sitt val att “blanka” aktier i diverse internetföretag, alltså att spekulera i ett kraftigt kursfall inom några år.

Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Ryktena fortsätter att stötas och blötas. Vissa menar att en stor IT-krasch är oundviklig, andra säger emot. Med om det finns en andra IT-bubbla, så var det kanske inte främst på börsen, bland Twitter och Facebook, utan bland de företag som ännu inte blivit börsnoterade.

Bland de företag som kallas för “enhörningar” (unicorns), eftersom de värderas till minst en miljard dollar. Det upprättas listor över de 83 enhörningarna, men även över “tiohörningar“, värderade till minst tio miljarder dollar. Skaran av “tiohörningar” inkluderar bl.a. Snapchat och Dropbox – företag som knappt har några intäkter. Men allra mest surras det just nu kring Uber och Airbnb.

Nu är verkar även Spotify vara på väg mot tiohörningarnas skara. Man ska bara minnas att värderingen av dessa onoterade företag är rena godtycket. Den baseras på hur stor ägarandel nya investerare får för sina pengar, men tar ingen hänsyn till att de tidiga investerarna ofta har fått särskilda garantier om att vara först att få tillbaka sina pengar. I praktiken kan detta ses som ett sätt att blåsa upp företagens värderingar.

Nu drivs värderingarna i första skedet av s.k. affärsänglar, som sedan får sällskap av riskkapitalfonder, typ svenska Northzone. (Förra inlägget citerade lite ur den hårresande “utopi” som formulerats av Northzones Pär-Jörgen Pärson.)
Northzone är en tung investerare i Spotify, som nu går vidare till att skjuta in några miljoner dollar miljoner i företaget Jukely, som utlovar “ett Spotify för konserter”.

Änglar och enhörningar… Det hela ger ett halvverkligt intryck.

Unicorns will die, skies will fall, and parents’ basements will be resettled.
/…/
This tech boom runs on Monopoly money—and as we saw 2000, that money can quickly disappear. The startups relying on easy VC cash then wither away, which indirectly hits the revenue of larger and more established companies. Next, you begin to hear about the “accounting irregularities” that affect seemingly unrelated industries like telecom and real estate. Then the bust goes nationwide. We’ve all seen this movie before.

Så skriver en av de otaliga USA-bloggare som förutspår en ny IT-krasch. Deras tidsprognoser är ointressanta, troligen överdrivna för att få uppmärksamhet. Men det är ändå slående hur många tunga investerare som har uttalat sig att den rådande teknikboomen någon gång är dömd att sluta med en rejäl smäll. Dessa herrar har inte direkt gjort sig kända som pessimister.

Vi har superinvesteraren och orakeltwittraren Marc Andreessen som menade att många startups med hög “burn rate”, som alltså sätter sprätt på sitt riskkapital i alltför hög takt, är dömda att “gå upp i rök”.
Vi har Fred Wilson, ännu en superinvesterare med orakelstatus, som likaledes uttryckt en oro inför alla “portföljföretag som bränner flera miljoner dollar i månaden”.
Vi har ytterligare en riskkapitalist, Bill Gurley, som investerat i Uber. Han förklarade nyligen att de “så kallade enhörningarna” representerar “en risknivå som vi aldrig tidigare upplevt i Silicon Valleys historia”.
Och så har vi Mark Cuban som hävdar att bubblan är långt mer överspänd än år 2000.

Allt detta uppmärksammas i USA. Det skrivs om i medier som brukar ge återklang även här. Men det tycks nästan som att Sverige omgärdas av ett filter som stänger ute diskussionen om en “tech bubble”. Detta visades tydligt i tidningen Fokus hyllningsartikel till fenomenet #SthlmTech. Där förutsattes liksom att flödet av riskkapital ska fortsätta för evigt. Enda talet en möjlig krasch handlade om den förra IT-kraschen, med påpekanden om att det är annorlunda nu. Den förra kraschen kommer alltså inte att upprepas. Som om en marknadskrasch någonsin vore en identisk upprepning av en tidigare krasch!

Nyligen publicerades ändå ett uttalande av den framgångsrika investeraren Jane Walerud, som menar att det uppstått en ny bubbla i Sverige, där teknikföretagen är våldsamt övervärderade.

När spricker den då?
”Förra gången det kom in riktigt mycket pengar i Stockholm var 1997. Då sprack techbubblan efter två år, så om jag ska tippa så tror jag den spricker om två-tre år nu också.”

Den som lever får se. Det är allt jag vågar säga.

Läser att utmärkelsen “SvD affärsbragd 2015” har delats ut till “ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland”. Det behöver väl knappast nämnas att företaget är Spotify, som onekligen växer på alla håll (förutom österut). Juryns motivering:

Spotify har på ett revolutionerande sätt förändrat hur vi konsumerar musik. Dessutom har grundarna Martin Lorentzon och Daniel Ek skapat ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland

Priset delades ut, inför jublande anhängare till “Ung företagsamhet”, strax efter att Spotify rapporterat sitt resultat för år 2014. Siffrorna var inte odelat positiva: omsättningen ökade med nästan 50 %, men förlusten ökade med hela 81 %.

Att utgifterna fortsätter att stiga snabbare än intäkterna ser inte så hållbart ut, annat än kanske om man satsar allt på att bli monopolist. Och det är väl just förhoppningarna om ett framtida musikmonopol – antingen för Spotify, eller för den koncern som till slut köper upp det hela – som får riskkapitalister att fortsätta pumpa in allt mer pengar, för att täcka de allt större förlusterna.

We believe our model supports profitability at scale. /…/
We believe we will generate substantial revenues as our reach expands, and that, at scale, our margins will improve.

Så skriver Spotify i rapporten, som undertecknats Martin Lorentzon och styrelseledamoten Pär-Jörgen Pärson från Northzone Ventures som var en av de tidigaste investerarna i Spotify. För fem år sedan intervjuades Pärson av Affärsvärlden och förklarade: “Vi har stora förhoppningar om att bolaget ska bli lönsamt snart.”
Men att ändå harva vidare, trots förluster, ligger nog ändå i linje med vad Pärson – som inte bara är riskkapitalist, utan även hobbymusiker – skrev i sin bok Heavy metal management (2012). Boken rymmer även en hårresande fantasi om “ett metal-utopiskt näringsliv” som jag bara måste citera:

Unga ekonomer och ingenjörer skulle tidigt i sina karriärer utsmycka sina kroppar med tatueringar som bevisade vilka lärosäten de bevistat.
/…/
om vi fortsätter att drömma oss bort i ett utopiskt tillstånd, skulle såväl unga som gamla köa i veckor före bolagsstämma för att säkra en plats och väl på scenen skulle ledning och styrelse hyllas som stjärnor i stället för att ifrågasättas.

Pär-Jörgen Pärsons utopi torde tilltala Spotifys grundare Martin Lorentzon, som tidigare uttryckt en otålighet över att utopin ännu inte har förverkligats. “Det är bedrövligt att vi inte hyllas mer och får mer kredd”, förklarade han i höstas, samtidigt som han utnämnde sig själv till “den vita riddaren”.

Uppenbarligen är Lorentzon väldigt förtjust i den bisarra riddarliknelsen, eftersom han nu väljer att återanvända den. “Vi är ju den vita riddaren”, säger han till SvD.

Kan inte någon bara adla karln?

Åter till vad Spotify faktiskt skriver om sina planer på lönsamhet. Nyckelordet är uppenbarligen scale, alltså storskalighet. En verksamhet som ger förlust i liten skala, ska ge vinst i större skala. Sådan är ju den industriella logiken. Så hur industriellt är Spotify?
Onekligen rymmer företaget en del verksamheter av industriell karaktär. Man driver exempelvis egna datacenter, även om man inte är helt självförsörjande på serverkraft utan samtidigt hyr in sig hos Amazon. Det finns förvisso stordriftsfördelar i att driva serverhallar, men att pressa utgifterna för distribution kommer knappast räcka för att göra Spotify lönsamt.
Om vi snackar big data så är storskalighet det enda som räknas. Kan detta vara en nyckel till lönsamhet för Spotify? Onekligen ansamlas ofattbara mängder data över människors musiklyssnande. Genom uppköpet av Echo Nest har Spotify även fått kontrollen över ett rejält maskineri för att analysera musikfiler och metadata. Frågan är bara vad alla dess dataanalyser ska användas till. Jag tänker mig i första hand två tillämpningsområden: att rikta reklam och att rikta musik.

Den ursprungliga idén med Spotify var att skapa en reklamfinansierad tjänst som var gratis för användarna. Detta visade sig omöjligt, av flera skäl. För det första vägrade skivbolagen. För det andra skrumpnade annonsmarknaden efter att finanskrisen brutit ut. För det tredje erövrade Google och Facebook ett ointagligt försprång i fråga om riktad, digital annonsering. Därtill förefaller det allt mer tveksamt om musiksmak är en så värst användbar grund för att rikta reklam.
Reklamintäkterna står för en allt lägre andel av Spotifys intäkter. Gratisversionen kan numera betraktas som en ren marknadsföringsåtgärd. En utgiftspost som tills vidare subventioneras genom ett fortsatt inflöde av riskkapital. (Spotify sysslar ju knappt med annonsering, så när de skriver om att “invest relentlessy in /…/ marketing initiatives”, syftar de i första hand på att fortsätta erbjuda en gratisversion.)

Det är alltså knappast sannolikt att ökade reklamintäkter skulle göra Spotify lönsamt, trots stordriftsfördelarna i dataanalys. Spotifys användning av dataanalys kommer är alltså främst att handla om att rikta musik till användarna i form av rekommendationer och personliga radiokanaler. Detta kan ge stora fördelar i konkurrensen gentemot med streamingsajter och även gentemot radio. Om målet är att uppnå monopol, kan stordriftsfördelarna i dataanalys hjälpa en god bit på vägen. Däremot bidrar det knappast till att driva upp intäkterna. Det är svårt att sälja rekommendationer.

Så var finns då stordriftsfördelarna i Spotify? Inte alls i den stora utgiftsposten: ersättningarna till skivbolag och andra rättighetshavare. De fortsätter att stiga linjärt med antalet användare, utan stordriftsfördelar i sikte.

Spotify är trots allt inget typiskt industriföretag. De sysslar inte i första hand med produktion, utan med distribution. Verksamheten påminner mer om att köra lastbilar än om att tillverka lastbilar, om den haltande liknelsen tillåts. Distributionen har vissa fasta kostnader och dess lönsamhet är beroende av marknadspriset för den vara som distribueras. I detta fall heter varan “musik”, eller snarare “all musik”, som från början är en monopolvara eftersom skivbolagen har ensamrätt att ge licens till distribution. Skivbolagen har ingen anledning att ta mindre betalt för sin produkt bara för att en distributör lyckas mångla ut produkten i extra stor mängd. Här finns inga stordriftsfördelar att vänta.

Så vad menar Spotify med sitt snack om att “storskalighet” ska vända förlust till vinst? Min tolkning är att det inte handlar så mycket om stordriftsfördelar, som om att uppnå en monopolposition. Alltså inte om att pressa utgifterna, utan om att öka intäkterna.

När väl Spotify sitter någorlunda tryggt i sin monopolposition, då kan de äntligen avskaffa gratisversionen och inleda en stadig höjning av månadsavgiften. Skivbolagen driver på för att det ska bli fråga om mer än en dubblering.

I hyllningskörerna till Spotifys “affärsbragd” yppas dock aldrig ordet monopol. Ett trevligare ord är demokrati, tycker Elisabeth Thand Ringqvist, ordförande Svenska Riskkapitalföreningen:

Spotify har demokratiserat musiklyssnandet och för evigt förändrat en gammaldags affärsmodell

Nobels fredspris nästa!

Nya numret av Brand har skuld som tema. Väldigt matigt, med ett uppsjö av infallsvinklar samt intervjuer med aktivister för skuldsatta i Spanien och USA.
Själv medverkar jag med en text som utspelar sig bland säljarna i galleriornas mittgångar och i vad som fortfarande är ett hem för överskuldsatte Rolf. Köp!

På liknande tema har jag också just medverkat i radio, i UR-serien Bildningsbyrån Finans, som sänds i P1 på onsdagkvällarna. Natacha López intervjuade mig till ett program om hushållens skuldsättning i Sverige. Jag pratar bland annat lite om kreditkonsumtionens historia; hur Sverige redan under folkhemmets storhetstid utmärktes av den högsta nivån av avbetalningskrediter i Europa; hur en stor del av det svenska skuldberget flyttades från staten till hushållen på 1990-talet. Om hur vi nu befinner sig i okända vatten eftersom den ekonomiska framtiden aldrig varit intecknad i så stor utsträckning som i dag. Om hur utrymmet för politiskt handlande inskränks för ett samhälle som erkänner dessa skulder.

I dag skriver jag lite om trafikdatalagringen på Expressens kultursida. Om hur ändamålsglidningen är inbyggd i övervakningsmaskineriet. Om varför det från början ledde fel att debattera datalagringen i termer av “avlyssning”, när den i praktiken främst handlar om att spåra rörelser i rummet.
Ämnen som har dryftats tidigare här på Copyriot, fast det var några år sen nu.

Avslutar med några rader om hur Kina bygger upp ett mastodontregister som ska sätta poäng på var och en av landets 1,3 miljarder invånare. En slags vidareutveckling av etablerade system för kreditupplysningar, i syfte att underlätta ekonomiska transaktioner mellan främlingar, men också att garantera social och politisk stabilitet. Privatekonomiska uppgifter ska vägas samman med data över människors livsstil i bredare bemärkelse: vad de gör på nätet, vilka varor de köper, hur de rör sig i rummet… Möjligheterna är oändliga!

Det var sinologen och juristen Rogier Creemers som först publicerade en översättning av de kinesiska planerna. Ett utdrag:

Establish network credit files covering Internet enterprises and individual netizens, vigorously move forward with the establishment of exchange and sharing mechanisms for online credit information and corresponding credit information in other areas, forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online credit black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering, infringement of other persons’ lawful rights and interests and other grave acts of breaking trust online onto black lists, adopt measures against subjects listed on black lists including limitation of online conduct and barring sectoral access, and report them to corresponding departments for publication and exposure.