Entries from September 2020 ↓

Jag här redan nämnt några exempel på hur talet om “en ny feodalism” blivit en allt mer populär samtidsdiagnos. Men jag sparade det värsta.

Så sent som förra veckan utkom en bok med titeln The Medieval Internet, skriven av den danske medievetaren Jakob Linaa Jensen som är en etablerad forskare i sitt fält, med en rad böcker bakom sig. Titeln lät ändå lite spännande. Men sen läste jag kapitel 7, som bär rubriken “Digital Feudalism”. Det visade sig vara en närmast parodisk uppvisning i hur nätkritiken förslappas under tyngden av en illa vald metafor. Bruket av “feodalism” som skällsord har här helt ersatt den kritiska analys som man borde kunnat vänta sig av ett verk med vetenskapliga pretentioner.

Jakob Linaa Jensen påstår sig i detta bokkapitel leda i bevis att “the very structure of the platform economy has a distinctly feudal taint”. Vad är det då som är så “distinkt feodalt”, kan man fråga sig.

Jo, först och främst att det finns “assymetriska beroenderelationer” mellan teknikföretagen och deras användare. Men sådana assymmetrier är ett kännetecken för klassamhällen i allmänhet, inklusive kapitalismen. Det är inte alls distinkt för feodalismen. Vilket är den invändning som måste resas ungefär varje gång som Jakob Linaa Jensen slänger sig med f-ordet.
Han påpekar att de feodala godsherrarna minsann exploaterade bönderna. Och visst är vi exploaterade även på internet? Alltså är internet feodalt! (Alla lejon är djur – alltså är alla djur lejon.)

Har ni förresten tänkt på hur kyrkan i det medeltida Europa kontrollerade flöden av information? Tänka sig, det gör dagens teknikjättar också. Det måste betyda att vi lever i en digital feodalism!

Som extra argument anförs den “ökande övervakningen av användare” och tendensen till “ökande reglering och kontroll”. Inte heller detta är såklart det minsta unikt för feodalismen. Snarare tvärtom. Medeltidens feodala samhällen var många saker, men de var inte några utpräglade övervakningssamhällen. Tvärtom så var det efter feodalismens upplösning – när de tidigmoderna nationalstaterna skaffade sig resurser att direkt beskatta varje undersåte – som den statliga övervakningen byggdes ut.

Ett citat, som exempel på hur slappt Jakob Linaa Jensen resonerar:

Modern tech giants arose in the crucial early years of twenty-first century – Google, Amazon, Facebook, etc. – and colonised the internet, driving out competitors. /…/ And ever-present Google wants to be THE gateway for all information in the world. /…/ The dominant tech companies act like new feudal lords. They want control and dependent subjects, like the medieval feudal lords wanted obedient and hard-working serfs and peasants.

Vid det här laget börjar det framgå att “feodalism” mest är ett omständligare sätt att säga “klassamhälle”. Vilket nog är extra attraktivt bland akademiker som helst inte vill bli misstänkta för att hysa en marxistisk böjelse.

I förbifarten hänvisas dock till den marxistiske medieteoretikern Christian Fuchs, som påpekat att vi med företag som Uber och Airbnb får “ett nytt proletariat”, med låga löner och otrygg ställning. Även detta läser Jakob Linaa Jensen som ett belägg för sin feodalismtes. Trots att existensen av ett proletariat är det bland det minst feodala man kan tänka sig!

Citatet ovan visar också hur hänvisningarna till “feodalism” varvas med hänvisningar till “kolonisering”. Vilket en historiskt informerad läsare måste haja till inför. Än en gång har vi här två strikt skilda fenomen. Kolonialism är ju inget vi förknippar med det medeltida Europa. Det var ju efter medeltiden, efter feodalismens upplösning, som Europa började kolonisera andra delar av världen, först i form av handelskolonier, senare territorialkolonier. Men kapitlet rymmer ingen som helst förklaring av vad som ska menas med “kolonisering”. Begreppet används mest som ett extra invektiv, kanske även som en antydan om att det fanns någonting bättre, mer oskuldsfullt, innan koloniseringen tog fart.

En gång i tiden var nätet “fritt och anarkiskt”, antyder författaren flera gånger, men utan att klargöra när. I vissa passager antyds det att 1990-talets internet var fritt, i andra passager var nätet redan då under kontroll av “plattformar”. När den forna friheten sedan ska skildras, blir resultatet oerhört slafsigt. Författaren likställer glatt libertarianer, hippies, EFF, 4chan och Creative Commons. De historiska kopplingarna mellan sådana tendenser finns och har analyserats ett otal gånger av olika mediehistoriker, men hos Jakob Linaa Jensen ges noll analys, bara en serie likhetstecken.

Jakob Linaa Jensen har inte ens bemödat sig om en korrekt kronologi när han skriver internets historia. Han tror att nollnolltalet inträffade på tiotalet!

Först skriver han: “YouTube is another example, originating in the late nineties”.
Och sen: “In the 1990s, there was an abundance of pirated and illegal services for downloading music and films like Napster, Gnutella and BitTorrent.”
Va? Youtube grundades bevisligen inte på 1990-talet, utan år 2005. Napster kom visserligen i juni 1999, men Gnutella först 2000 och Bittorrent 2001. Fildelningsexplosionen utspelade sig kring nollnolltalets mitt, om detta råder inget tvivel.

Här börjar man fråga sig om det vetenskapliga förlaget Emerald helt har slutat med fackgranskning. Hur kan sådana sakfel släppas igenom?

Till råga på allt så hänvisas redan i kapitlets öppning till en “Max Bloch” som ska ha analyserat den medeltida ekonomin. Uppenbarligen åsyftas en av Europas mest kända historiker någonsin, Marc Bloch.
Men jag betvivlar att Jakob Linaa Jensen verkligen har läst honom, eller har läst några medeltidshistoriska studier över huvud taget. För om han hade gjort det, skulle han inte ha skrivit: “The slave system was abandoned in the early Middle Ages.”
Ännu ett flagrant sakfel! För även om det medeltida Europa inte var ett utpräglat slavsamhälle, så som Romarriket hade varit, så fortsatte handeln med och utnyttjandet av slavar, inte bara här uppe i Norden, utan än mer i Södern. Framför allt i Spanien – inte bara under muslimskt välde utan även efter de kristnas reconquista, efter att pesten resulterat i brist på arbetskraft.

Att tala om “digitalt slaveri” är dock betydligt mindre populärt i akademiska sammanhang. Det låter helt klart för grovt. Men ytliga paralleller till medeltiden, det går tydligen fortfarande att komma undan med.

Bland de som vill ställa kritiska samtidsdiagnoser har det blivit allt mer populärt att dra paralleller till medeltiden. Från olika håll hävdas att vi går mot en ny feodalism. Ofta betecknas den rentav som en digital feodalism. På vilket sätt den skulle är feodal, det är inte lika tydligt.

Här är några exempel, från vad jag själv har bokmärkt i år:

• Iranska konstnären Bahar Noorizadeh har i videoverket After Scarcity (2018) följt de utopiska tankebanorna hos sovjetiska cybernetiker som trodde sig kunna skapa en automatiserad planekonomi. I verket ställer hon frågan: “How might we use computation to get us out of our current state of digital feudalism and towards new possible utopias?”
• Den vänsterliberala nationalekonomen Mariana Mazzucato rönte för ett år sedan stor uppmärksamhet för en debattartikel med rubriken “Preventing Digital Feudalism“. Men förutom i rubriken förekommer inte ordet “feodalism” i själva texten. Inte ens indirekt får vi någon vink om varför just detta skulle vara en rimlig beskrivning på det som borde motverkas. Mazzucato använder det som ett simpelt invektiv.
• Shoshana Zuboff har blivit oerhört uppmärksammad för sin bok om “övervakningskapitalismen”. Kapitalism är som bekant någonting annat än feodalism. Men det hindrar inte Zuboff från att bre på med båda begreppen för att beskriva samma sak, som här i en intervju:
  

  We find ourselves being shot backward into a kind of feudal pattern where it was an elite, a priesthood, that had all the knowledge and all the rest of the people just kind of groped around in the dark.

  Att viss kunskap koncentreras hos ett prästerskap har givetvis kännetecknat klassamhällen långt före feodalismens framväxt. Det är knappast heller något centralt drag i definitionerna av historisk feodalism. Så vad menar Zuboff att liknelsen har att tillföra?

• Rimligen borde marxister inte slarva lika mycket i talet om “feodalism”, då ju detta begrepp hos Marx är tydligt definierat som ett av flera historiska produktionssätt, som tydligt kan skiljas från det kapitalistiska produktionssättet. Men även en så framstående marxist som Jodi Dean tycks vara lite väl lockad av den nya trenden. “Capitalism is turning itself into neofeudalism” menade hon i våras, i en förvisso intressant artikel där hon åtminstone resonerar en del kring vad som kännetecknar feodalismen. (Får nog återvända till detta i kommande inlägg.)
• Feodalismens spöke dyker även upp i Peter Flemings ganska roliga bok The worst is yet to come. A post-capitalist survival guide. Även om Fleming kanske är mer anarkist än marxist, argumenterar han i likhet med Dean för att kapitalismen som vi känner den kan vara på väg ut och ersättas av något annat, ännu sämre system – en tes som absolut är värd att diskuteras på allvar, vilket tyvärr inte underlättas av att det nya dåliga genast ska etiketteras som “neo-feodalt”.
• Slutligen noterar vi titeln på den gode Evgeny Morozovs kommande bok: Freedom as a service. The new digital feudalism and the future of the city (2022). Här finns det dock skäl att hysa högre förhoppningar på den teoretiska nivån, inte minst efter att ha läst Morozovs alldeles strålande kritik av Zuboffs tes om “övervakningskapitalismen”. Dessutom har han tidigare anmärkt på Twitter:
  

  Any theory of “digital feudalism” must account for the non-existing role of the state – situated in the international system – behind the “digital”. Since no such account exists – see US/Silicon Valley- “digital feudalism” is how the polite society grapples with “digital fascism”

Allt detta snack om “feodalism” i en tid när många av medeltidshistorikerna själva tvärtom har börjat undvika begreppet, något som Richard Abels diskuterar i en intressant översiktsartikel:

Indeed, over the last decade, ‘feudalism’ has become an ‘F-word’ at some professional conferences for medieval historians, only uttered ironically or with the intention to provoke.

Jag lutar åt att Abels har rätt i att pendeln kanske svängt för långt åt det andra hållet, mot en medeltidshistoria som i överdriven grad betonar ömsesidighet på bekostnad av hierarki. Visst fanns det aldrig ett enhetligt “feodalt system”, men som analytiskt begrepp kan “feodalism” ändå vara värt att behålla. Men då måste det vara tydligt definieras, på ett sätt som inte kan tillåta slarviga liknelser där tendenser i den samtida kapitalismen skrivs om till att handla om “ny feodalism”.