I mars 2007 berättade Ia Modin, jurist på Konstnärsnämnden, att hon höll på att ta fram en ny övergripande undersökning av kulturarbetarnas villkor och om svårigheterna att avgränsa och nå fram med enkäter för att inkludera alla undergrupper av kulturarbetare. Den undersökningen skulle ha varit färdig för ett bra tag sedan men har ännu inte synts till.
Däremot rapporterade DN i förra veckan om en ny forskarrapport med liknande inriktning, sammanställd av professor Dominic Power och fil dr Johan Jansson vid kulturgeografiska institutionen på Uppsala universitet. “Fattig konstnär ingen myt” blev rubriken och som främsta slutsats lyftes fram att många kulturarbetare är underbetalda egenföretagare.
Detta blir lite missledande då själva rapporten, Leva på kultur [pdf], alls inte ger sig ut för att undersöka villkoren för en grupp människor som kan betecknas kulturarbetare, utan avgränsar ett antal “kulturella näringar” och försöker hitta faktorer som kan stärka dessas globala konkurrenskraft.
Begreppet “kulturella näringar” definieras med hänvisning till policydokument från EU-apparaturen, där hela 13 kategorier räknas upp: “Arkitektur, böcker, film och video, design, konstnärlig verksamhet, kulturella institutioner, magasin/dagspress/e-publikation, marknadsföring/PR, mode, musik, radio och television, scenkonst samt TV/datorspel och nya media”.
Det är vansinnigt brett. Därtill bestämde sig forskarna för att inkludera även personer som arbetar “inom t.ex. administration och försäljning” inom dessa näringsområden, vilket faktiskt avspeglar en god ambition med gör respondentgruppen ännu svårare att generalisera.
Respondenterna letades sedan upp mer eller mindre på måfå. Dels fick de ihop 3000 e-postadresser genom att kontakta “bransch- och medlemsorganisationer”, vilka har inte ens specificerats. Dels använde de sig av “kontakter”. Slutligen fick de ihop hela 11800 adresser från “de medlemslistor som är tillgängliga via bransch- och medlemsorganisationernas hemsidor”.
Av alla utsända enkäter besvarades dock bara 25 %. Powers och Jansson sammanfattar: “Utifrån detta bedömer vi materialet som representativt och lämpligt till att dra slutsatser som går att relatera till populationen som helhet.”
Att stora inkomstskillnader existerar, är då en slutsats som knappast förvånar. PR-konsulter tjänar bra, personer som räknar sig till den lite vaga undergruppen “konstnärlig verksamhet” har betydligt tunnare plånböcker.
“Många har en idé om eller en förutfattad mening om att kulturella verksamheter till stor del är finansierade av offentliga medel och andra stödfunktioner”, skriver de bägge forskarna. Att sådana irrläror bör motbevisas med statistik hör till regelboken för creative industries policy, den genre som forskningsrapporten måste räknas till. Sålunda lyfter man fram att endast 22 % av respondenterna har någon form av offentligt understöd. Något som, enligt Emma Stenström på Handelshögskolan, “talar mot den ganska vanliga föreställningen att kulturarbetare skulle leva på ‘bidrag’”.
Vänta lite. Skulle det alls vara möjligt att dra slutsatser om kulturarbetares relation till offentliga medel utifrån den siffran? Enligt undersökningens kriterier hör informationschefen på Scania sannolikt till de kulturella näringarna, däremot inte orkesterledaren på kommunala musikskolan. Ej heller prästen som varje söndag håller en nyskriven predikan – ja, varför räknas aldrig präster till gruppen av anställda inom den kreativa sektorn? Musiklivet representeras i undersökningen av de musiker vars e-postadresser råkat finnas i register hos intresseorganisationer. Inga ambitioner har funnits om att låta proportionen av svarande från olika undergrupper vara representativ.
Jag letar och letar i undersökningen efter slutsatser som ändå med lite välvilja kan säga någonting alls, men hittar bara omotiverade vederläggningar av oklara antaganden.
Som att det minsann inte alls är viktigare med internet för folk utanför storstäderna. Eller att det minsann visst är avgörande med personliga nätverk i den lokala miljön trots att man flitigt använder internet, vilket tydligen “tyder på att inspiration och idéer hämtas från jordens alla hörn”. Det senare aviserar forskarna själva om “en intressant analys”…
Vilken besvikelse! Jag som ändå tycker att kulturgeografer brukar vara bättre än företrädare för många andra discipliner på att belysa villkoren för kulturnäringar. Eller är detta bara humaniora-Rasmus som slentriangnäller på kvantitativ samhällsvetenskap? Kan ingen som är mer inne på sånt kasta ett öga på Leva på kultur och kommentera dess eventuella vetenskapliga värde?
6 kommentarer ↓
Jag har inte läst rapporten och har inte ambitionen att göra det heller såhär i tentatider…
Finns det ingen redovisning av hur man gjort ett representativt slumpmässigt urval av dels de som enkäten skickats till och dels vilka som faktiskt svarat så saknar den data man får ut av enkäten all statistisk relevans. Detta är fullständigt elementärt och tillhör grundkursen i statistik på valfri teknisk högskola.
Har man inte ett gott statistiskt underlag så kan man heller inte dra några slutsatser som kan sägas representera den undersökta populationen.
Om det du säger i ditt inlägg är sant så är detta inte vetenskap på något sätt eller vis.
Stefan: De skriver uttryckligen att de inte gör ett slumpmässigt urval:
“Då vi inte har en säker uppfattning av omfattningen på varje
kategori, d.v.s. hur många personer som arbetar inom respektive kategori har det inte varit möjligt
eller meningsfullt att genomföra ett slumpmässigt urval.”
(Ursäkta de sönder-pdf:ade tecknen.)
Jag håller absolut med Stefan, deras urval låter som om det är extremt dåligt, och de bör inte dra några generella slutsatser från det.
Försökte de ens kontakta de som inte svarade och i alla fall få en överblick över hur de skiljde sig från de som svarade? (tex ålder, inkomst, kulturell gren)
Definierade de “offentligt understöd” mer konkret i formuläret, eller var det upp till de svarande att själv tolka detta? Ska tex STIM-ersättningar räknas, eller löner från andra offentliga jobb (närliggande eller ej)? AMS?
Hur vore det att istället låta SIFO eller liknande samla in e-post-adresser eller liknande till de som kan räknas in som klturarbetare under deras normala undersökningar och sedan använda dessa. Bör ge bättre urval, och SIFO kan försöka få fram ev. skillnader på de som går med på detta och de som inte vill delta. Fast det skulle förmodligen kosta en del…
Inget slumpmässigt urval och ett bortfall på 75 procent, och de tycker ändå att det är lämpligt att dra slutsatser utifrån enkätsvaren? Jag skulle säga att det är ordentligt svajigt.
Då får man göra sitt slumpmässiga urval inom en grupp som man har bättre koll på och låta kategorin vara en parameter i undersökningen.
Man kan inte få något statistiskt resultat överhuvudtaget när de uppsatta förutsättningarna för undersökningen innehåller element som inte är kända.
Man måste ju börja undersökningen från någon form av fast mark, annars saknar man referenser att jämföra sina resultat emot, det är bland det allra mest grundläggande i vetenskapliga metoder.
Inte för att jag egentligen är förvånad men jag kan inte låta bli att undra hur man överhuvudtaget kan disputera utan att förstå sånt här. Jag inser naturligtvis att sammhällsvetenskaperna inte är några exakta vetenskaper[1] men ska man överhuvudtaget kunna bedriva någon form av vetenskapligt arbete som utvecklar kunskapen inom dessa områden så _måste_ man förstå hur undersökningsverktygen fungerar och till perfektion behärska vetenskapliga metoder.
[1] I den mening att man kan sätta upp matematiska modeller som med given (och god) noggrannhet kan förutsäga utfallet av specificerade experiment.
Sådana pajaser det verkar finnas på “kulturgeografiska institutionen”! Om dessa akademiker inte ens kan följa normal vetenskaplig metodik, vad har de då för existensbärettigande? Det finns ingen anledning att finasiera deras privata tyckande med skattemedel. Om dom bara vill ordbajsa ut lite slumpmässiga slutsatser, så kan dom väl kommentera i bloggar, som vanligt folk.
Kommentera