Tidigare avsnitt: ett, två, tre.
För att återknyta till inledningen, så framlägger Joshua Clover en i bästa mening dialektisk kritik av de dominerande teorierna om social konfrontation. Kritiken riktar sig alltså mot det gängse bruket av motsatspar som politik/ekonomi och subjekt/objekt.
The purely economistic and the purely political, as might be expected, display each other’s limits in negative.
Å ena sidan har vi den positivistiska forskningen om sambandet mellan matpriser och upplopp. Den bedrivs bland annat vid forskningsinstitutet NECSI och har i Sverige populariserats av tidskriften Axess i kölvattnet av arabiska våren. Dessa forskare menar sig ha funnit ett exakt gränsvärde för matpriserna; passeras detta, blir upplopp mer sannolika. Tesen tycks få stöd av insamlad data – men frågan är hur mycket den faktiskt hjälper för att förstå upploppets dynamik och karaktär. Det ekonomistiska synsättet leder till att människors handlingar uppfattas som föga mer än spasmer.
Som absolut motpol finner vi Alain Badiou som på högsta abstraktionsnivå har utvecklat en filosofisk teori kring den politiska “händelsen”, i vilken ett upplopp förstås som uttryck för “idén”. Även här finner Clover ett visst sanningsinnehåll, om än gravt stympat i sin extrema idealism. Dessutom påpekar han att Badious tankar om politiska rörelser olika cykler stämmer synnerligen dåligt med historisk empiri så fort perspektivet vidgas utanför Frankrike.
These two approaches stand before us like Scylla and Charybdis, the hard shoals of vulgar economism and the whirlpool of political abstraction. How to navigate between them, between the riot as hunger game and the riot as emanation of a diaphanous structure of political feeling?
(Ja, det märks på språket att Joshua Clover är poet och det är skönt att slippa läsa ännu en bok av en amerikansk journalist, slipad i att följa sin mall för hur sakprosa ska skrivas.)
Kapitel ett avslutas med en kort utläggning kring ännu en dialektik som spelar en central roll i boken, nämligen det dialektiska förhållandet mellan produktion och cirkulation (inom ramarna för det kapitalistiska produktionssättet):
Strike and riot are practical struggles over reproduction within production and circulation respectively. Their strengths are equally their weaknesses. They make structured and improvisational uses of the given terrain, but it is a terrain they have neither made nor chosen. The riot is a circulation struggle because both capital and its dispossessed have been driven to seek reproduction there.
/…/
It is in fact the existence of those two spheres, in their unity and contradiction, that guarantees the existence of and gives form to struggles for reproduction.
/…/
This is the dialectical theme, this dilemma of necessity and limit. The marketplace, the police, circulation. These are not situations where any final overcoming is possible; they are where struggles begin and flourish, desperately.
Det bör alltså stå klart att Joshua Clover inte lägger fram någon överhistorisk teori om sociala protester. Analysen rör sig inom kapitalismens ramar och det är bara där som det går att tala om ett dialektiskt, motsägelsefyllt förhållande mellan produktion och cirkulation. En av de stora frågorna blir hur vi ska förstå tanken om att kapitalismens historia rymmer en pendelrörelse där den ena av polerna varit primär vid olika tidpunkter. Primär på vilket sätt? Här lutar sig Clover på Arrighis läsning av Marx, som jag nämnde i första avsnittet men nog måste återkomma till.