Har suttit hela dagen på Halmstads stadsbibliotek. Framåt kvällen anlände, som av en händelse, Sveriges finansminister Magdalena Andersson. Jag bänkade mig bland åhörarna för att höra hennes föreläsning under rubriken “Sveriges ekonomi – när det blåser i EU och USA”.
Med tanke på rubriken var det påfallande hur frånvarande omvärlden var. Knappt något sades om hur den ekonomiska utvecklingen i EU och USA påverkar Sverige. Desto mer handlade om hur Sverige ska bli bäst i EU. Det verkar vara socialdemokraternas favorittävling: Europamästerskap.
Den internationella utblicken inskränkte sig i stort sett till att föredraget öppnades med en riktig slagdänga inom ekonomisk statistik: ni vet den där grafen av Branko Milanovi? som ska visa på globaliseringens vinnare och förlorare. “Elephant chart” kallas den ibland:
Magdalena Andersson har förstås rätt i att grafen riktar ljuset på hur arbetarklassen i OECD-länderna har släpat efter i den globala inkomstutvecklingen och att detta är en viktig bakgrund till högerpopulismens frammarsch.
Samtidigt är det en graf som är svår att översätta till kött och blod. Finansministern gjorde så gott hon kunde för att vara pedagogisk. Hon gav konkreta exempel på vad ökad inkomst kan betyda i praktiken för människor i Afrika: “Man kanske har fått en brunn så man slipper bära vatten så långt.” Det småkluriga är hur detta framsteg ska mätas i pengar. I vissa fall kanske människorna först har fått en inkomst i pengar, som de sedan har använt för att köpa borrning av en brunn.
Men i andra fall kanske staten har borrat den åt dem, eller så har de borrat den själva. Då måste Världsbanken räkna ut ett monetärt värde på den tjänst som brunnen levererar och addera detta värde i inkomststatistiken. Frågan blir då inte bara vilka “tjänster” utan pris som ska räknas in när man letar efter inkomstökningar, utan också vilka som eventuellt har försvunnit.
Låt säga att vattnet långsamt blir sämre, luften mer förorenad, klimatet mer oförutsägbart – så är det inte överallt, men på vissa håll. Bör då inte dessa försämringar, i konsekvensens namn, ges en imaginär prislapp som blir till en minuspost i inkomstutvecklingen för de berörda människorna? Ungefär som att den försämrade postgången hemma i Sverige i princip bör räknas som en typ av inflation, även om statistikmyndigheterna inte orkar bry sig.
Givetvis handlade inte denna sammankomst om att diskutera grundläggande frågor om ekonomins mätbarhet. Men dessa frågor finns ändå alltid under ytan och bubblade även här. En kvinna i publiken berättade om hur hennes högskoleutbildade dotter inte lyckas få något riktigt jobb utan bara en ändlös serie av praktikplatser. Dottern måste jobba 10–12 timmar om dagen och får bara ut 3000 kronor i månaden. “Är min dotter arbetslös eller inte?” frågade kvinnan.
Magdalena Andersson hade strax dessförinnan skrutit om hur Sverige har “den lägsta ungdomsarbetslösheten på 13 år”. Men hon kunde inte svara på om kvinnans dotter var arbetslös eller inte: “Det beror på vad hon svarar om SCB ringer”.
(Ja, så är det: “AKU är en individbaserad urvalsundersökning” där uppgifterna “hämtas in via telefonintervjuer”. Statistiken på ungdomsarbetslöshet bygger alltså på att människor kan nås via telefon. “Någon studie för att uppskatta det systematiska felet p.g.a. bortfall har inte gjorts på senare tid”, upplyser SCB.)
Socialdemokraterna har formulerat ett mål för arbetslösheten som inte är absolut utan relativt. Jag fick lust att fråga finansministern varför, men vågade inte begära ordet – delvis för att jag var osäker på vilken hybrid av halländska och stockholmska som skulle slinka ur min mun.
En absolut målsättning hade varit: Sveriges arbetslöshet ska ner till 5 %. Socialdemokraterna verkar till varje pris vilja undvika att nämna några procenttal. I stället upprepar de sin relativa målsättning: Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa. Enligt Eurostat finns det i dagsläget en lång rad länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. Ska då Socialdemokraterna jubla om arbetslösheten i Tyskland och Tjeckien går upp? Då blir det ju lättare för Sverige att vinna Europamästerskapet. Men att på så vis följa en relativ målsättning är att överge all internationell solidaritet (och även all hänsyn till EU:s sammanhållning), till förmån för tanken på nationell konkurrens.
Kontentan av Magdalena Anderssons anförande var alltså att “när det blåser i EU och USA” blir det lättare för Sveriges ekonomi att vara bäst.
Songblocker fungerar som en simpel plugin för mac eller windows. Den styr ljudvolymen på gratisversionen av Spotify så att den ligger på noll så länge det spelas musik, så att endast reklamen hörs.
Det är nog en slagkraftig beskrivning av svensk politik. Men också ett exempel på hur den febgriga debatten om faktaresistens paradoxalt nog kan leda till kunskapsteoretiskt förfall. För huruvida brottsligheten ökar eller minskar är inte ett simpelt fakta, som skribenten tycks hävda.
Sakpåståenden kan förvisso vara mer eller mindre simpla. Men för att det ska vara fråga om ett sakpåstående – ett sakligt påstående – måste det existera en sak. För att det ska beläggas en ökning eller minskning måste det finnas något som ökar eller minskar (samt ett givet tidsintervall).
Koldioxidhalten i jordens atmosfär har ökat under de senaste seklerna, det är ett sakligt faktapåstående. Däremot går det aldrig att göra sakliga faktapåståenden om “brottsligheten” (“kriminaliteten”), eftersom detta begrepp inte betecknar någon sak. Det betecknar en mängd olika saker (brott), varav vissa anses belagda och andra bara misstänkta, där några av sakerna tillmäts större vikt än de andra (straffsats). Därtill kommer att sakernas existens och vikt varierar över både tid och rum. Abort var exempelvis brottsligt för hundra år sedan, men är det inte i dagens Sverige, men räknas på vissa håll som ett av de grövsta brotten.
Det kan helt enkelt inte finnas ett sätt att sammanräkna alla dessa olika brott till kategorin “brottslighet”, på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid eller mellan länder. Varje påstående om att brottsligheten ökar eller minskar, eller att den är större i en grupp än i en annan grupp, eller i ett visst land, rymmer ett mått av godtycke.
Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.
Vad som här sagts om “brottsligheten” gäller även för sådant som “arbetslösheten” och “tillväxten”. Inte heller där finns det ett sätt att jämföra över längre tidsrymder eller mellan olika länder.
Vad som slår mig nu är hur begreppet “faktaresistens” har kommit att syfta på människors resistens mot fakta, men lika gärna skulle kunna betyda faktauppgifternas resistens mot att missbrukas. Människor har inte bara ett ansvar för att ta till sig fakta. De har även ett ansvar för att föra vidare fakta på ett sätt som inte framställer dem som “hårda” sakuppgifter när de egentligen är index eller bara rymmer ett stort inslag av gissningar. Att uttala sig sakligt när det inte finns någon sak är ibland lika illa som att ljuga.
I min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi (2012) kunde jag bland annat visa hur begreppet “levande musik” inte etablerades förrän omkring 1930.
På ett sätt är det ju trivialt: innan ljudinspelningens epok var musik något som i stort förutsatte närvaron av levande människor, så det fanns inget behov av att förtydliga detta med ett adjektiv. Precis som att människor inte började tala om “levande ljus” förrän efter det elektriska ljusets genombrott.
Men år 1930 var grammofoner och fonografer inte längre någon nyhet. Det var inte ljudinspelningen i sig som föranledde talet om “levande musik”, utan den elektroniska ljudförstärkningen. Närmare bestämt bruket av högtalarmusik i offentliga rum, vilket först skedde på biografer när stumfilmer började ersättas av ljudfilmer så att biografmusiker gjordes arbetslösa. Detta tog i Sverige sin början våren 1929 och det var precis då som det nya begreppet “levande musik” tog plats i svenskan, troligen som en import från engelskan, efter att ljudfilmen slagit igenom något år tidigare i USA.
Märkligt nog verkar detta aldrig tidigare ha tagits upp i forskning. Därför överväger jag att pröva tesen mot ett större källmaterial. Sen jag skrev avhandlingen har t.ex. en del dagstidningar hunnit digitaliseras. Mina preliminära sökningar i svensk dagspress bekräftar bilden av att “levande musik” uppfanns i början av 1929. (Därtill ges tidigare exempel på hur samma fras används i en helt annan innebörd, kopplad till en nationalromantisk ideologi, inte minst av Wilhelm Peterson-Berger.)
Sen tänkte jag göra motsvarande sökningar efter begreppet “levande musik” även i utländsk dagspress. Jag tänkte mig åtminstone norsk, dansk, brittisk, amerikansk och tysk. Men i sistnämnda fall uppstod ett problem. Lustigt nog har saken aldrig slagit mig tidigare, men tyskan har inget inhemskt begrepp för “levande musik”! Man använder i stället låneordet “Live-Musik”. Hur detta kom sig vore i sig intressant att försöka utröna.
Jag roade mig med att söka i Google Translate. Resultaten är inte särskilt tillförlitliga; man kan inte veta om mjukvaran försöker översätta en fras eller två separata ord. Men det pekar ändå i riktning mot att påfallande många språk inte har något eget begrepp för “levande musik” utan i stället använder det engelska låneordet. (Huruvida något av jordens språk har ett eget begrepp för “musik”, som inte är ett grekiskt låneord, är en annan sak.)
Här kommer ett försök till uppställning. Ni som har språkkunskaper får hemskt gärna rätta eller kommentera:
Språk som använder ett inhemskt begrepp för att beskriva levande musik: norska (levende musikk), danska (levende musik), isländska (lifandi tónlist), finska (elävää musiikkia), baskiska (zuzeneko musika), italienska (musica dal vivo), katalanska (música en viu), spanska (música en vivo), portugisiska (música ao vivo), serbokroatiska (živa glazba), ryska (????? ??????), polska (muzyka na ?ywo), slovakiska (živá hudbaz), turkiska (canl? müzik), lettiska (dz?v? m?zika)… Men som sagt – det är inte säkert att alla dessa verkligen stämmer.
Sen finns det en massa språk som i stället använder det engelska låneordet “live”. Dit hör alltså tyskan, liksom av allt att döma nederländskan (live muziek), rumänskan (muzica live) och flertalet utomeuropeiska språk.
Jag kan inte franska, men just franskan framstår som ett särdeles intressant mellanfall. Där förekommer nämligen två olika varianter: musique live och musique vivante. Den första varianten ger betydligt fler träffar på Google, medan den senare används i många mer formella sammanhang. Jag blir nyfiken på om det skett en förskjutning över tid och hur respektive variant uppfattas i nutidsfranskan. Om du som läser detta har en aning om saken, dela gärna med dig av den!
Idag utfrågades näringsminister Mikael Damberg i riksdagens näringsutskott angående det haveri som kallas Postnord. Det svensk-danska, statsägda företaget går inte bara med enorma förluster. Vad värre är, blir det allt mer sällsynt att de lyckas med sin uppgift: att förmedla post från punkt A till punkt B.
En bra bild av problemen tecknades i morse av Ekonomiekot i P1, som lät företrädare för Postnord komma till tals. I korthet förklarade de att digitaliseringen lett till minskade volymer av papperspost, särskilt i Danmark, där Postnord också svarat med höjda portopriser. Men i Sverige har vi Postförordningen (§ 9) som sätter ett tak. Portot får inte höjas “mer än förändringen i konsumentprisindex“.
Här finns ett rekursivt moment. För konsumentprisindex är ju ett mått på ett stort antal priser, inklusive portot. Portot utgör givetvis ingen jättestor del av KPI, men är heller inte försumbart. Och just portofrågan väcker intressanta frågor om svårigheterna att räkna på kvalitetsförändringar för att få fram ett mått på inflationen.
För vad Postnord säger är i stort sett att de hade velat höja portot, men eftersom detta inte är möjligt tvingas de sänka kvaliteten. Frågan som då väcks är hur SCB hanterar detta när de ska räkna fram KPI.
Nyligen väcktes en debatt om KPI när en finansanalytiker vid namn Peter Malmqvist skrev en debattartikel i DI, där han pekade på några skäl till att KPI är ett tämligen godtyckligt mått. Framför allt gällde det SCB:s försök att kompensera för kvalitetsförbättringar i teknikprodukter som telefoner och bilar. Varje ny funktion som introduceras räknas av statistikerna som en kvalitetsförbättring som i slutändan blir liktydig med en prisminskning.
Debattartikeln föranledde ett svar från SCB och därtill ett från Nordea. Dessa svar förde fram de vedertagna (och i sig rimliga) argumenten för att SCB justerar för “kvalitetsförändringar”. Det intressanta är glidningen från förändring till förbättring. Det är som att SCB i praktiken inte ser något skäl att kompensera för kvalitetsförsämringar – inte ens när de är drastiska och allmänt erkända, som i fallet Postnord.
Glidningen i texten är mycket enkel att påvisa med några snabba sökningar:
Textsträngen “ändr” ger sex träffar, alla i textens första tredjedel.
Textsträngen “bättr” ger fyra träffar, vilka alla återfinns i de återstående två tredjedelarna av texten.
Textsträngen “sämr” förekommer bara en gång – i en parentes, talande nog.
Hur mycket bättre (eller sämre) en produkt blivit omges såklart med ett hyfsat mått av osäkerhet. /…/
Vad gäller teknikutveckling är det inte så att SCB tolkar all ny funktionalitet som kvalitetsförbättringar utan att fundera över om tekniken används eller medför en ökad nytta. Med de metoder som används handlar det om att skatta huruvida det faktiskt tillfört nytta eller inte. Exempelvis innebär inte antalet HDMI-ingångar i en TV något som alltid bedöms tillföra någon större nytta, däremot bedömdes det som högre nytta när mobiltelefonen fick en kamera.
I det nämnda exemplet förefaller SCB:s tjänstemän ha gjort en rimlig bedömning. Men det är fortfarande en subjektiv bedömning, som får inflytande på en föregivet objektiv siffra på inflationen i Sverige. En siffra som, i sin tur, har avgörande inflytande på Riksbankens räntebeslut. Men alltså även sätter ramarna för hur högt Postnord får höja sitt porto.
Det är talande för exemplen i SCB:s debattartikel att den bara belyser skillnaden mellan ingen och någon kvalitetsförbättring över tid. Tanken på kvalitetsförsämringar verkar i det närmaste förträngd. Såvitt jag kunnat se i protokollen har KPI-nämnden aldrig någonsin diskuterat möjliga kvalitetsförsämringar vid sina sammanträden.
Men när Postnord själva säger att de vill höja priserna, men inte får, och därför tvingas sänka kvaliteten – då borde det enligt konstens alla regler inte finnas några ursäkter för SCB att inteinflatera portopriserna i prisstatistiken.
Ofta sägs det att digitaliseringen skapar ett deflationstryck i ekonomin, vilket onekligen stämmer i många fall. Men fallet Postnord visar möjligen att även det motsatta kan vara fallet i de branscher vars produktivitet hamnar på efterkälken i konkurrensen med digitala kommunikationer. Kanske är det kort sagt så att digitaliseringen skapar både deflation och inflation, vilket i ett allra första skede kommer till uttryck i ökade svårigheter att producera en “objektiv” ekonomisk statistik.
Ytterligare en radiomedverkan denna vecka: jag medverkar i Filosofiska rummet om “Zygmunt Bauman, Retrotopia och den flytande rädslan”. Samtalet rörde sig också i lite vidare cirklar kring sociologins roll och samtida pessimism. De två andra medverkande, Lasse Dencik och Evin Ismail, är båda mer belästa på Bauman än vad jag är, men förhoppningsvis kunde jag ändå bidra med vissa resonemang av det inte helt hyllande slaget.
Jag får väl erkänna att jag är rätt nöjd med att samma vecka ha medverkat både i Filosofiska rummet och i Ekonomiekot. Trivs ganska bra i fältet däremellan.
Nu är det två år sedan Riksbanken införde minusränta (negativ reporänta) efter en tid med nollränta. Jag har flera gånger beskrivit det rådande läget lite dramatiskt som ett “finansiellt undantagstillstånd”, ett begrepp som nu plockats upp av Ekonomiekot i en pigg specialsatsning.
Jag intervjuades för att säga något om vad minusräntan gör med “samhällsandan” i lite vidare mening. Inslaget på drygt tio minuter tar avstamp i hur Spara och Slösa en gång skulle få barnen att “fostras in i räntesamhällets logik”. Åtminstone utifrån denna logik får man verkligen säga att vi lever i ett undantagstillstånd.
Det är ju ett experiment vi befinner oss i och ingen vet vart det leder. Nu sägs det ju att det ska vara mer eller mindre kortvarigt, att vi har haft det i två år och ska ha det i två år till eller så. Men det kan man ju verkligen inte veta, det kan ju vara så att vi hamnar i en situation där vi mer eller mindre permanent, i delar av världen, parkerar styrräntorna på negativt territorium. Och vad det får för effekter i det större sammanhanget, det vet vi inte exakt. Man kan ju såklart spekulera i olika konsekvenser. Den stora bilden finns där inte riktigt än.
Investerare lånar ut pengar till stater, och även till kommuner i Sverige, utifrån premissen att de ska få mindre pengar tillbaka och det är ändå en ganska märklig situation som får en att fundera lite på vad pengar är.
/…/
Minusräntan blir ju en signal som säger: placera inte pengarna på banken, utan ut och placera dem någon annanstans, på börsen, placera dem i en fastighet, var som helst men inte på ett bankkonto – det är den signalen som sänds. Så det ska tvinga fram ett risktagande. Så kopplingen mellan pengar och risk blir tydlig på ett annat sätt än den varit.
(Som ofta när jag medverkar i radio tycker jag att det känns givande att transkribera delar av vad jag själv sagt. Det är alltså poängen med detta inlägg. Om någon annan får utbyte av orden, eller ännu hellre vill kommentera dem, är det bara en bonus!)
Vår syn på risktagande förändras i en ekonomi styrd av en minusränta. Det är själva poängen: att uppmuntra risker. Pensionsfonder och andra investerare ska helst inte låta kapitalet vila i statsobligationer, utan idealiskt sett ska kapital pressas ut till de domäner där de kan “sätta hjulen i rullning”. Samtidigt är det en vedertagen sanning att låga räntor leder till högre grad av “felinvesteringar“, att de blåser upp “alla former av bubblor, det kan vara i fastigheter, det kan vara i aktier eller i någon speciell bransch”.
Mer och mer pengar söker sig mot mer och mer riskabla investeringar. Och ett sånt område, som representerar stor risk men också stora förhoppningar idag, det är olika slags nya teknikföretag, som ofta inte går med vinst utan går med stor förlust, men som ändå representerar en förhoppning om framtida monopolvinster. Så under den här tiden med låga eller negativa räntor så har ju värderingarna av många nya teknikföretag skjutit i höjden något otroligt. Och det här att man är beredd att investera i företag som gör stora förluster bara för att de kanske i framtiden kan göra vinst, på något oklart sätt, det tror jag är karakteristiskt för vårt finansiella undantagstillstånd som vi lever i idag.
Minusräntan var lösningen på förra finanskrisen – om man nu kan tala om “lösning” när räntan fortfarande är negativ. Hur ska centralbankerna då tackla nästa finanskris? Så här sammanfattar reportern vad jag antagligen uttryckte på ett lite osammanhängande sätt
Ett sätt vore s.k. helikopterpengar: att medborgarna helt sonika fick kontanter att spendera, bildligt talat utkastade över sig med helikopter.
Ett annat sätt vore att räntan sänktes ännu mycket lägre, kanske till tio procent minus – men då skulle man nog samtidigt behöva förbjuda kontanter, eftersom det höga priset på att ha pengar på banken skulle få folk att stoppa pengar i madrassen i stället, vilket i sin tur skulle kunna skapa en allvarlig finanskris, om bankerna dränerades på kapital. Samtidigt, med så låg minusränta skulle sannolikt alternativa betalningsmedel växa fram, resonerar Rasmus Fleischer.
Jag fortsätter:
Om vi skulle gå mot ett scenario där minusräntan blir det nya normala och kanske ännu lägre ner i det negativa området, då får man kanske räkna med att olika typer av informella pengar också breder ut sig. Att människor i högre grad betalar i förhand för att få olika slags poäng eller… För i ett samhälle med minusränta så vill man inte ha pengar. Man vill till varje pris bli av med pengarna. Man kan uttrycka det som att pengarna bränns i handen. Så hellre än att ha pengarna på banken skulle man då förköpa olika produkter.
Reportern frågar: Är det så att minusränta per definition visar att någonting är fel?
Det är väl en öppen fråga… Nej, minusräntan är väl snarare en respons på något som uppenbarligen är fel. Historiskt har ju många vid olika tillfällen sett det som att plusränta är någonting fel, man har sett räntan som roten till allt ont. Det gäller såklart i religiösa traditioner, både kristendom och islam och så vidare där ränta har varit förbjudet, och det gäller många andra rörelser som har velat se etträntefrittsamhälle som mål. De borde ju kanske jubla nu när vi har minusränta, fast riktigt så enkelt är det inte.
