Budapestmöte kring ryska bloggar, kroatiska hacktivister och annat

Som sagt drog jag, för ungefär en vecka sedan direkt från nordserbiska Exit-festivalen till ett hotell i Budapest, då jag var inbjuden att föreläsa lite om Piratbyrån och medverka i ett möte. Bakom inbjudan stod Open Society Institute (OSI), den ytterst omfångsrika organisation som grundats av finansmannen George Soros. Närmare bestämt OSI:s informationsprogram, en gren av organisationen som på olika sätt arbetar för en öppnare informationsinfrastruktur.
Soros, Soros – mannen är sjukt mytomspunnen. Ta bara uppsättningen av folk som verkligen avskyr honom. Till höger finns inte minst det republikanska partiets högerflygel i USA, som mer och mer skruvar upp tonläget när de talar om hur de menar att “vänsterradikalen” George Soros vill undergräva alla former av kristna värderingar. Till vänster bland andra Slavoj Zizek som finner Soros liberaldemokratiska agenda “farligare än råa marknadsprofitörer”. Och i hela spektrat av mer svårplacerade tokstollar frodas konspirationsteorierna om hur Soros vill ta över världen – i Sverige inte minst i de kretsar som Expressens ledarsida nyligen utnämnde till “knarkdebattens fundamentalister“.
Well, själv ser jag mig knappast föranledd att ha någon särskilt åsikt om George Soros samtliga projekt, men kan konstatera att just OSI:s informationsprogram har bidragit till att finansiera en del upphovsrättskritiska sammankomster nere på kontinenten. (Dock, kan förtydligas, inga med någon koppling till kretsarna kring Piratbyrån. Sverige hör förresten inte till de 45 länder där OSI har aktivitet.)

Så förra måndagen var vi väl ett knappt tiotal personer – från Albanien, Kroatien, Ungern med flera länder – som bänkade oss kring ett bord hos OSI (eller närmare bestämt Open Society Archives) i Budapest. Arrangörernas mål med detta, och ett till motsvarande internationellt möte i New York, var att få input kring informationsteknologiers globala inverkan, för att senare i år omvärdera organisationens arbete kring ungdomar. Alla presenterade sina erfarenheter utifrån några mycket öppet ställda frågor. Vissa mer intressanta, vissa mindre.

En journalist från ungerska Index.hu gav en utförlig bild av hur han uppfattade den situationen i landet, med såväl politisk apati och polarisering, ekonomisk segregering som medial diversifiering. Yngre ungrare överger i påfallande hög grad envägsmassmedierna till förmån för bloggar och fildelningsnätverk. En intressant uppgift var att Ungerns DC-hubbar tydligen nyligen gått samman i en rättslig strid för sin överlevnad, gentemot antipiratlobbyn.

En annan journalist, från Transitions Online, återgav intressanta forskningsresultat kring Rysslands mycket stora LiveJournal-community, och dess sociala och politiska implikationer. Bland de mest omdiskuterade nyhetshändelserna på de ryska LiveJournal-bloggarna fanns förra året ett antal kontroversiella politiska händelser som inte fick någon större täckning i mainstreammedia, och i den så kallade Novgorod-affären uppväcktes nyligen en nationell diskussion om det ryska rättssystemets brister. Vidare förenas olika politiska riktningar i en gemensam infrastruktur för kommunikation, vilket han ansåg principiellt viktigt.
Journalisten underströk att LiveJournal inte är en ren bloggplattform, utan har mer gemensamt med Facebook än med Blogger. Olika subcommunities, som saknar ägare, används av ryssarna för allt från att diskutera specialintressen och dela länkar till att i stor skala köpa och sälja begagnade varor. Bildcollage med politisk satir, som vore otänkbar i massmedierna, har också blivit populära. YouTube används för lagring av filmer, men de sprids som inbäddade objekt i LiveJournal-sidor. När politiska kampanjsajter sätts upp, består de i praktiken ofta mest av länkar in i LiveJournal.
LiveJournal har mycket låg grad av sammanlänkning med övriga bloggosfärer och communities. Det är så en stor ö, vilket uppgavs ligga i dess arkitektur (draget finns inte bara hos den ryska LiveJournal-sfären, utan även bland de amerikanska tonåringar som utgör LiveJournals andra stora användargrupp).

För övrigt uppges att den vitryska regimen har startat ett slags eget YouTube, där material från statstelevisionen får spridas fritt, allt för att hålla medborgarnas nätanvändande inom sfärer som staten i någon mån kan kontrollera.

Intressantast var att lyssna på den kroatiske hacktivisten och kopifajtern Marcel Mars, drivande kring klubben MaMa i Zagreb som bland annat huserar initiativ kring fri mjukvara, urbanism, nördkultur och elektronisk musik. Han är även organisatör bakom möten för hackers från hela Balkan. Ett skönt koncept för vissa av dessa möten är “Nothing will happen”, vars huvudsakligen sociala inriktning har sammansvetsat en kärna på ett sextiotal personer.
Vidare delgav han personliga erfarenheter från vad han huvudsakligen såg som missriktad politisk aktivism i Kroatien under tiden efter kriget, som länge mest handlade om culture jamming riktad mot multinationella företag, och hur denna aktivism med tiden ersatts med mer konstruktiva verksamheter. “Korruptionen, inte de multinationella företagen, är den verkliga fienden”, menade han. Vi hade ett givande samspråk kring skillnaden mot den antikorruption som nöjer sig med att attackera enstaka exempel på korrumperade politiker och affärsmän, och den antikorruption som tar tag i vad jag skulle vilja kalla “produktionen av korruption” (ett begrepp som vi kanske kan återvända till).
Marcel Mars hävdade, i sin inspirerade och ostrukturerade presentation, att en “schizofren situation” råder vad gäller kroatiska ungdomars politiska attityder. Å ena sidan hemfaller de i allt högre grad åt “subversiva” livsstilar, å andra sidan har de ett grundmurat förtroende för nationella institutioner som kyrkan, presidenten och televisionen. Bara omkring två tredjedelar av Kroatiens ungdomar uppger i undersökningar att de menar att demokrati förutsätter existensen av politisk opposition, och ännu färre anser att oppositionens uppgift är att kritisera sittande styre.
Enligt Marcel Mars är en delförklaring att den allmänna debatten i landet fortfarande, något förenklat, utspelar sig mellan “nazister” och “liberaler”, emedan de ekonomiska frågor som ungdomar faktiskt känner sig berörda av är frånvarande.

Själv höll jag en presentation på ungefär 25 minuter, kring Piratbyråns historia och idéer, de svenska kopieringskonflikternas dynamik under senaste år och de högaktuella frågorna om filtrering av internet. I vilken mån detta kan ha tillfört OSI som institution något för deras arbete kring ungdomar, vilket ju var mötets syfte, ska jag låta vara osagt. Hur som helst kändes det bra att delge lite förstahandserfarenheter från den skandinaviska kopifajt som de flesta av de huvudsakligen östeuropeiska mötesdeltagarna var välbekanta med genom andrahandsberättelser.