Entries from May 2017 ↓

K293: Vart har alla insekter tagit vägen? Hur vet vi ens om de har blivit färre?


Bidöden hotar stora delar av vår matförsörjning“, hävdades för en månad sedan i en debattartikel. Fenomenet, även känt som “colony collapse disorder“, är nu allmänt känt och även om orsaken fortfarande är oklar pekar mycket på bruket av bekämpningsmedel som neonikotinoider. (Ett sidoperspektiv på saken är det strikt ekonomiska: utan bin som pollinerar måste det till mänsklig arbetskraft, vilket innebär en drastiskt minskad produktivitet i jordbruket).

Massdöden drabbar dock inte bara bina, utan även andra insekter. Hur många vet vi inte. Här gäller det att erkänna vår fundamentala okunskap och vår oförmåga att fånga hela ekosystem i siffror.

En intressant och småkuslig artikel i Science tar avstamp i en vardaglig observation som gjorts av många rutinerade bilister: de behöver inte torka bort lika många döda insekter från vindrutan nu, jämfört med förr. Det kan vara selektiva minnesbilder. Det kan vara att bilarna har fått förbättrad aerodynamik. Men enligt Science finns det mycket som tyder på att antalet insekter faktiskt har blivit färre under de senaste årtiondena. Betydligt färre.

Entomologer (insektsvetare) har haft fullt upp med att kartlägga den enorma mångfalden av olika insektsarter och avgöra i vilken mån som den biologiska mångfalden av arter är hotad. Däremot har de inte försökt att mäta den totala mängden insekter, först och främst eftersom det inte finns några enkla mätmetoder. De har följt totalförekomsten av enskilda arter bland humlor, bin, dagfjärilar, trollsländor, och så vidare. Men detta har gjorts på bekostnad av andra insekter: nattfjärilar, nattsländor, blomflugor… vad en entemolog i artikeln kallar “ickekarismatiska arter”.
Exemplen som jag nämner här är kanske inte de mest träffande – min kunskap om entomologi är minimal. Detta är i vilket fall ingen anklagelse mot entemologerna. De är helt enkelt alltför få för att de ska kunna ge oss löpande kunskap om hur det går för alla insektsarter och även om de hade funnits i miljoner så hade de inte kunnat avskaffa vår ickekunskap om insektsvärldens alla samband.

Artikeln i Science tar upp att den mest talande datan, som finns i längre tidsserier, har samlats in av amatörforskare. Av av de viktigaste sammanslutningarna är Entemologiska förningen i Krefeld i västra Tyskland. Ända sedan dess grundande 1905 har dess medlemmar satt upp insektsfällor och fört logg över fångsten. Data från det senaste kvartsseklet pekar på en drastisk nedgång, dels i total biomassa, dels i enskilda arter, exempelvis blomflugor (som i likhet med bin är viktiga pollinatorer).

Forskare konstaterar att det finns starka belägg för en massiv kollaps, även om det är svårt att säga hur lokal eller global den är. De har försökt att hitta förklaringar, utan att nå något tydligt resultat. Sannolikt inverkar utbredningen av monokulturellt lantbruk, som minskar de ytor där många arter kan överleva. Gräs ersätter blommor. Bekämpningsmedel som neonikotinoider används i stor utsträckning sedan de introducerades på 1980-talet. Därtill kommer ljusföroreningen från städer och vägar, som rubbar livet för nattliga insekter.

Insiktsfällor är utformade på ett visst sätt, i en viss höjd, så de fångar givetvis bara vissa slags insekter. Det finns kort sagt inget mätredskap för att mäta den totala insektsmängden. Allt som finns är olika indikatorer. En sådan går att hitta i fågelmagar. Sådana har undersökts under en längre tid och pekat på betydande förändringar i insektsförekomsten.

År 1948 erhöll den schweiziske kemisken Paul Hermann Müller nobelpriset i kemi för sin upptäckt av insektsgiftet DDT. Vid ungefär samma tid noterades att magarna på insektsätande fåglar bytte innehåll: fåglarna hade fått i sig färre skalbaggar och åt i högre utsträckning småinsekter, som de måste fånga i större antal för att få samma näringsmängd. Efter att DDT förbjöds på 1970-talet återställdes ordningen i viss mån – det tycks åter ha funnits fler flygande skalbaggar för fåglarna att äta.

Vi kommer nog aldrig att få direkta data över antalet insekter, bara indikationer på olika delmängder: vissa arter på vissa platser. Men det borde i sig kunna räcka långt. I den mån som hela planeten inte blivit underkastad samma monokulturella jordbruk, går det att vinna kunskaper genom jämförande studier. Ett intressant exempel är att Kuba inte har drabbats av bidöden, vilket skulle kunna bero på att man knappt använder bekämpningsmedel. Förklaringen ligger inte i någon medveten miljöpolitik, utan snarare i USA:s sanktioner. Så länge Kuba kunde importera bekämpningsmedel från Sovjetunionen öste man på, men under det senaste kvartsseklet har det kubanska jordbruket varit ovanligt giftfritt – och bina uppges ha överlevt.

För två år sedan på Copyriot: “Sommaren börjar, jorden går under“.

Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga

Våren 2017 sätter Orionteatern upp Automata: en föreställning utan skådespelare, i regi av Erik Holmström (se föregående bloggpost). Här följer den text som jag ombads att skriva till teaterns programblad.

/ / / / /

Att hela yrkesgrupper görs överflödiga är inget nytt fenomen. Hur man har tänkt sig den historiska tendensen har däremot varierat. Under lång tid rådde stor enighet, oavsett politiskt läger, om att automatiseringen i sig är helt odramatisk. För varje människa som ersätts av en maskin ökar det ekonomiska välståndet med ytterligare ett litet snäpp, enligt detta synsätt. Politiska skiljelinjer handlade i hög grad om hur detta välstånd skulle fördelas samt om det skulle tas ut i form av mer fritid eller ökad konsumtion. Automatiseringen i sig var däremot ingen politisk fråga.

På senare år märks en förändring. Åter diskuteras nu i tongivande kretsar det problem som förr kallades för “teknologisk arbetslöshet”: att gamla jobb försvinner i snabbare takt än vad nya jobb skapas. Visioner om hur “arbetets slut” ska befria människorna varvas med en djup oro över hur medelklassens borttynande ska leda till att samhället inte längre går att hålla samman. Lägg till detta de mer svindlande diskussionerna om vad som i värsta hand kan ske när artificiell intelligens spelar in i allt mer beslutsfattande. Nu handlar det inte bara om teknikens bieffekter. Frågan om det unikt mänskliga, om det som inte kan eller inte bör automatiseras, verkar återvända med kraft.

“Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning”, konstaterar Swedbanks chefekonom Anna Felländer. Formuleringen är tidstypisk och i sig helt korrekt, men fascinationen över robotrevolutionen överskuggar ofta det faktum att robotiseringen är och förblir ojämnt fördelad. Vissa sysslor är kort sagt svårare att ersätta med maskiner än andra sysslor.

Elektroniska medier kan användas för att minska behovet av arbetskraft inom såväl barnomsorg som teaterproduktion, men det kommer att väcka frågor av såväl praktisk som moralisk och estetisk art. I vilket fall kommer det alltid att finnas en kategori av tjänster som inte kan effektiviseras i samma takt som varuproduktionen. Priset på barnomsorg och teater tenderar också att ständigt öka, sett i förhållande till priset på tillverkningsindustrins produkter. Fenomenet har blivit känt som “Baumols kostnadssjuka” och betraktas bland nationalekonomer som tillväxtens ofrånkomliga bieffekt.

Bill Gates – grundare av Microsoft och världens just nu rikaste person – väckte nyligen viss uppmärksamhet för sitt utspel i robotdebatten. I en intervju förklarade han att tiden är kommen för att införa en särskild skatt på robotar. Tanken var att via statskassan fördela om pengar från den högteknologiska sektorn till underbemmanad verksamhet inom vård, skola och omsorg. “Du vet, alla de saker där mänsklig empati och förståelse fortfarande är något väldigt, väldigt unikt”, förklarade Bill Gates. Mjukvarumogulen förklarade rentav att det inte skulle göra något om robotskatten bidrar till att bromsa takten på arbetslivets automatisering – tvärtom menade han att detta kanske skulle vara en positiv bieffekt som ger politiken lite respit att svara på arbetslivets snabba förändringar.

Förslag om en robotskatt framkastades i samma veva av det franska socialistpartiets presidentkandidat Benoît Hamon, som tänkte sig att syftet skulle vara att samla in pengar till ett system med basinkomst för alla medborgare. Frågan drivs också i Europaparlamentet av den luxemburgiska politikern Mady Delvaux.
Varken Gates, Hamon eller Delvaux har lyckats förklara hur robotskatten skulle utformas i praktiken. Flertalet robotar har ju föga likheter med droiderna i Star Wars. De dagsaktuella exemplen spänner från självkörande bilar, till ren mjukvara som kan ägna sig åt att sälja reklam på nätet, skriva enklare nyhetsartiklar eller högfrekvenshandla på aktiebörserna. Eller varför inte de automatiska biljettstolpar som just har ersatt konduktörerna på vissa av Stockholms spårvägar. Ja, snart sagt vilken app som helst går att förstå som en robot. Enklaste sättet att beskatta robotar vore kanske helt enkelt att beskatta företagens vinster.

Oavsett vilket, så är diskussionen om en “robotskatt” principiellt intressant. Inte minst eftersom den i hög grad upprepar argument som fördes fram redan på 1930-talet, fast då på mer begränsat område. Då stod särskilt musiken i centrum. Möjligheten att spela in och spela upp ljud var visserligen inte ny, men en gammal trattgrammofon gav inte tillräcklig volym för att kunna ersätta levande musiker i stor skala. Musiklivets automatisering tog fart på allvar först kring 1930, när den elektroniskt förstärkta högtalarmusiken kom i bruk. Först skedde det på biograferna, där ljudfilmens genombrott på bara några år gjorde otaliga biografmusiker arbetslösa. Sedan skedde samma sak på kaféer, restauranger, och teatrar. Även om dansbanorna fortsatte att befolkas av mänskliga musiker såg många det bara som en tidsfråga innan även de skulle ersättas av maskiner. Man började tala om “musikens mekanisering” och diskuterade om musikerna bara var en yrkesgrupp i mängden, likt de vävare som gjordes arbetslösa av Spinning Jenny, eller om det just i scenkonsten fanns något unikt mänskligt som skulle garanteras att även framtidens estrader skulle befolkas av levande musiker och skådespelare.

Ur musikernas fackliga diskussioner utkristalliserades ett förslag om “beskattning av den mekaniska musiken till förmån för den levande”, som bär slående likheter med vad Bill Gates nyligen föreslagit, fast då för ekonomin i stort. Enligt en internationell resolution, tillkommen på initiativ från Svenska musikerförbundet, borde en särskild skatt införas på allt offentligt bruk av högtalarmusik. Pengarna skulle gå direkt till “en fond för stödjandet av den levande musiken”. Alternativet sades vara att musikeryrket “går mot förintelse” och att den uppväxande generationen “kommer att sakna allt intresse för levande musik.”

Historien som följde är lång och aningen snårig, men faktum är att högtalarbeskattningen till slut infördes – fast 50 år senare, i helt annan form än vad man först tänkt sig. Det blev en upphovsrättslig reglering snarare än ett stöd till levande musik. Om vi någon gång får se robotskatten införd är det ganska troligt att även den kommer ha förvrängts till oigenkännlighet. Sensmoralen är dock en annan. Själva begreppet “levande musik”, som ter sig så självklart för oss idag, var på 1930-talet en nymodighet.

Det var först när de levande musikerna i hög grad började ersättas av högtalare som vissa började framhäva det unika värde som fanns i deras mänskliga närvaro. Fram tills dess hade de klassiskt skolade musikerna i stort sett värderats för sin förutsägbara perfektion. Som en motreaktion på “musikmekaniseringen” etablerades dock tanken på att det finns en särskild kvalitet i det oförutsägbara och imperfekta. Den levande musiken kan alltså beskrivas som en bieffekt av musikens automatisering.

En liknande utveckling var redan igång på teaterområdet. Filmen tvingade teaterkonsten att bli självreflexiv, skriver den tyske teatervetaren Hans-Thies Lehmann som analyserat framväxten av en “postdramatisk teater” under 1900-talet: en teater som inte i första hand är ett medium för litteratur, utan en konstart i egen rätt som kretsar kring vad som kan kallas “närvaroproduktion”. Från att ha varit en fiktion, blir teatern till en situation.

I många sammanhang går det alltså att se hur automatiseringen föder sin egen motrörelse, sina egna bieffekter. För varje nytt sätt att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, öppnas nya ytor för att reflektera över varför vi vill tillbringa tid tillsammans. Allra tydligast har detta blivit i olika former av scenkonst, där det finns exempel på hur scenen har tömts på människor samtidigt som närvaroproduktionen bara ändrar riktning. Någonting sådant går att se inom dansmusiken efter att dansorkestrarna ersattes med förinspelade skivor. Framväxten av musikfestivaler kanske i sig går att förstå som en parallell motrörelse till den musiktekniska utvecklingen. Därför är det också fullt logiskt att en teater utan skådespelare på scen samtidigt exploderar i bieffekter som bygger på människors gemensamma närvaro i ett rum – även om dessa människor inte nödvändigtvis är skådespelare eller får betalt för sin närvaro.

Kapitalismens historia är en historia om hur allt mer mänsklig verksamhet först organiseras i form av lönearbete, för att sedan ersättas av maskiner. Genom hela processen löper en omförhandling av det mänskliga, där människan i allt högre grad definieras utifrån det som inte låter sig automatiseras.

Automata på Orionteatern plus bieffekter, nu i helgen

I ytterligare en vecka spelas föreställningen Automata på Orionteatern i Stockholm. Det rör sig om en teater utan skådespelare – med andra ord: en maskin – som ofrånkomligen ställer frågor om robotiseringen och arbetskritik. Frågorna ställs även av människor i ett ambitiöst samtalsprogram titulerat “bieffekter“.

I morgon (13/5) medverkar jag i ett sådant samtal om “det nya samhällskontraktet” tillsammans med Unni Drougge och Hanna Lidström. Moderator är Johan Wirfält. Det är gratis och pågår mellan 16.30 och 18. Både före och efter samtalet spelas Automata (som däremot kostar pengar). Senare samma kväll är Orionteatern dessutom plats för Månskensorkesterns släppfest!

Just det, jag blev även ombedd att skriva en kort text till programbladet för Automata: “Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga“.

William Baumol är död (men hur många nationalekonomer bryr sig?)

För en knapp vecka sedan avled William Baumol, som var en av världens främsta nationalekonomer. Gång på gång listades han som tänkbar mottagare av riksbankspriset i ekonomi. Han gjorde betydande insatser i forskning om arbetsmarknad, entreprenörskap och miljöekonomi, men var nog allra mest känd för att ha diskuterat följderna av ojämn produktivitetsutveckling – något som blivit känt som “Baumols kostnadssjuka“. Sistnämnda insats var visserligen inte så originell som ofta har gjorts gällande, men blev startskottet för ett nytt forskningsfält, “cultural economics“.
Även om Baumol var en ortodox nationalekonom, stadigt förankrad i ämnets mittfåra, så var han ovanligt öppensinnad för vad som hände på flankerna. Någon gång kunde det nog hände att han – på ett underförstått sätt – närmade sig frågan om ekonomins gränser.

Dödsrunor har redan publicerats i Washington Post, Vox och en massa olika ekonomibloggar. Men i Sverige har det inte hörts ett knyst.
Den normalt så pigga bloggen Ekonomistas har inte nämnt namnet Baumol sedan 2014. Tystnaden är nästan lika bedövande i svensk affärspress. En sökning i Mediearkivet ger inga träffar på Baumol sedan i januari. Under föregående år är omnämnandena sporadiska. Oftast nämns han bara i förbifarten när det ska listas tänkbara mottagare av riksbankspriset.

Så har det inte alltid varit. Under vissa perioder har hänvisningarna till “Baumols kostnadssjuka” duggat tätt i svensk debatt. Jag vet, för jag råkar ha räknat på saken. Ett litet sidoprojekt i min forskning handlar om kostnadssjukans svenska receptionhistoria. Jag tycker det är intressant som exempel på hur en nationalekonomisk teori, som i grunden är extremt simpel, kan tolkas på så vitt skilda sätt. Detta sidoprojekt har länge blivit liggande orört, men kanske skulle jag kunna få ihop en artikel i höst.
Helt kort fann jag att intresset för kostnadssjukan varit särskilt stort i tider av lågkonjunktur. Först på 1970-talet, när Baumol även var gästprofessor vid Handels, mest uppmärksammades som kulturekonom och gästade nyinvigningen av Stockholms Konserthus. Sen blev det lite tystare under 1980-talet, även om vissa debattörer som stod nära alternativrörelsen gärna lutade sig mot idén om kostnadssjukan. Under 1990-talets krisår blev det ganska vanligt att läsa samma teori som en teori om tjänstesamhällets långsiktiga stagnation. (Särskilt intressant är de cirkelartade resonemang som fördes av Klas Eklund i Produktivitetsdelegationens betänkande.)
Ytterligare en våg av intresse för Baumol kan anas 2002–2005, då kostnadssjukan ofta anfördes som förklaring till välfärdens finansieringsproblem; startpunkten för detta var en forskarantologi från SNS.

Efter den globala finanskrisen 2008 har vi dock inte sett något nyväckt intresse för “Baumols kostnadssjuka”. Tvärtom är mitt intryck att varken politiker eller ekonomer har nämnt hans namn. Trots den livliga diskussionen om robotisering och ojämlikhet så tycks frågan om ojämn produktivitetsutveckling vara nästintill bortglömd. Jag söker efter Baumols namn i de senare årens uppmärksammade böcker av Thomas Piketty, Branko Milanović och Erik Brynjolfsson – noll träffar!

Varför det blivit så kan man verkligen fråga sig. Nu menar jag inte att “Baumols kostnadssjuka” skulle rymma nyckeln till att förstå vår tids ekonomiska krisläge, verkligen inte. Men den är fortfarande ett försök att beskriva ett högst verkligt fenomen – att produktiviteten utvecklas olika snabbt i olika branscher, vilket får högst verkliga följder för hur människor lever sina liv. Hans försök är behäftat med stora brister. Det vilar på en rad outtalade antaganden. Just därför borde ekonomiforskningen ägna större uppmärksamhet åt att reda ut dessa. Vi är inte klara med Baumol än. Inte på långa vägar.

Tre tidigare inlägg på Copyriot som har diskuterat “Baumols kostnadssjuka”:

“Indexkritik och ekonomisk historia”

Inför det tolfte ekonomisk-historiska mötet, som går av stapeln i oktober, har jag och min kollega Daniel Berg föreslagit en session om vad vi vill kalla “indexkritik”. Ordet verkar f.ö. aldrig tidigare ha använts på svenska, men nu är det planterat, därtill även indexerat (av Google) efter att alla sessionsförslag nu har lagts upp offentligt.

Ämnet knyter an till de mätbarhetsfrågor som luftats en del här på bloggen på sistone, men med en tydligare inriktning mot historievetenskaplig metod:

Genom att indexera priser blir det möjligt att omvandla nominella värden till reella. Bruket av konsumentprisindex (KPI) för att deflatera historiska priser, liksom av index för köpkraftsparitet (PPP) mellan olika länder, spelar en synnerligen central roll i ekonomisk-historisk forskning. Kritiken mot index som KPI är redan omfattande och kommer från flera håll. Det finns gott om exempel på ekonomer som hävdar att den officiella statistiken antingen över- eller underskattar inflationen. Inom feministisk och ekologisk ekonomi har man ställt upp alternativa mätmetoder där materiella flöden av arbete eller entropi, oavsett om dessa sker inom marknaden eller ej, används för att lyfta dolda värden och värdeförändringar i varorna. På senare år har det kommit en ny våg av litteratur som lyfter hur makroekonomiska indikatorer är historiskt föränderliga, bygger på stora inslag av godtycke och har tagits fram utifrån bevekelsegrunder som ofta varit mer politiska än vetenskapliga. Ändå är det, i ekonomisk-historisk forskning, långt ifrån självklart med ett källkritiskt förhållningssätt till dessa index.

Tidiga försök att räkna ut levnadskostnadsindex utgick från en korg med en konstant mängd varor av en konstant kvalitet. Snart ansågs det dock nödvändigt att ta hänsyn till att konsumtionens innehåll ändrar karaktär över tid. Därmed blev kvalitetsjustering en central fråga för prisindexeringen. En vanlig målsättning för KPI har varit att mäta kostnaden för en konstant levnadsstandard, men vad som läggs i detta begrepp är allt annat än självklart. Under de senaste årtiondena har bl.a. SCB i allt högre mån tillämpat s.k. hedoniska metoder i fråga om vissa varukategorier. Det vanligaste exemplet är hemelektronik, där utmaningen blir att avgöra hur mycket högre kvalitet som t.ex. årets smartphone har jämfört med förra årets modell. Om dess processor blivit snabbare men priset har stått stilla, räknas detta som en prissänkning i KPI-statistiken. Tillvägagångssättet väcker en mängd frågor: hur gör SCB-tjänstemännen för att kvantifiera en kvalitetsökning? Är det helt säkert att den ökade kapaciteten kommer konsumenten till godo, och inte äts upp av t.ex. ökad reklam?

Statistikmyndigheterna lägger allt större möda på att justera för kvalitetsförändringar, men hittills har detta i praktiken betytt kvalitetsökningar. De fall där kvaliteten i en vara eventuellt har sänkts över tid har i praktiken inte beaktats. Aktuella exempel skulle kunna gälla flygresor eller den svenska postgången. Av än större betydelse är frågan om hur prisindex ska ta hänsyn till förändrad livsmedelskvalitet i det längre tidsperspektivet. Kvalitetsbegreppet förtjänar också att skärskådas när det kommer till prisundersökning av allt från barnomsorg till rusmedel, från klädmode till nyhetsförmedling. Alla dessa produktkategorier går in i KPI och hur de kvalitetsjusteras kommer därmed i princip att få konsekvenser som fortplantar sig in i statistiken över t.ex. reallöner.

Vi vill föreslå begreppet ”indexkritik” som ett sätt att lyfta frågan om i vilken mån vi inom ekonomisk-historisk forskning kan och bör förhålla oss källkritiskt till prisindex. Källkritik ska inte missförstås som ett blott felsökeri. Tvärtom hoppas vi att denna session ska kunna belysa de möjligheter som finns för den ekonomisk-historiska forskningen att visa på sin samtidsrelevans. Dispyterna kring prisindexering är för oss inte ett problem, utan en tillgång. Men, i denna debatt vill vi mena att ljuset borde falla långt mer på de brister i källhanteringen som gjorts och görs. Statistikmyndigheter som SCB sparar förunderligt nog inte på systematiskt vis sin empiri. Vi vet vilka matematiska modeller man har räknat efter, men inte hur varukorgarnas sammansättning sett ut vid olika tidpunkter – vi står som ekonomhistoriker inför ett metodologiskt dilemma som förtjänar större uppmärksamhet.

Vi föreslår en session som diskuterar (1) indexkritikens möjligheter inom ekonomisk historia ur ett brett, empiriskt perspektiv och (2) möjligheterna att teoretiskt syntetisera olika former av indexkritik till en sammansatt värdekritik.

Vilka som skulle delta i sessionen är långt ifrån klart. Alla slags förslag mottages tacksamt!