Entries from May 2016 ↓

Mitt äldsta barn som är sex år börjar just bli lite intresserad av matematik. Additionen (+) är bemästrad och nu vill sexåringen gå vidare till andra räknesätt. Än så länge är multiplikation (*) och division (÷) lite för krångligt. Närmare till hands ligger subtraktion (-) och lika med (=). Att likhet inte hör till de fyra räknesätten bekommer inte denna sexåring, som glatt kör på som om ekvivalensrelationen var ett femte räknesätt.

Sålunda ställs jag nu regelbundet inför matematiska problem av typen “vad blir sju träd lika med fem stenar?”, “vad blir hundra hus lika med tolv flygplan?”, och så vidare. (Vilka svar som förväntas är inte helt självklart. Vissa ekvivalensrelationer låter sig byggas ut till små sagor, som när stenar eller träd förvandlas till hus. Andra är betydligt svårare.)

Allting hade säkert varit annorlunda om jag hade behärskat abstrakt algebra, men nu löper mina associationer i stället till Kapitalet av Karl Marx och dess inledande kapitel om varuformen. Där spelar ju just likhetstecknet en central roll.

Marx konstaterar att “olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurabla storheter.”
Den som vill förvandla vete till järn kan gå till marknaden för att få saken gjord. Hur blir denna förvandling möjlig? Hur avgörs vilken kvantitet järn som är lika med en viss mängd vete? Det handlar inte om någon “geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna”, skriver Marx. Likväl är varorna olika uttryck för samma substans. Här är det inte fråga om någon “materialism”, utan om metafysik på högsta nivå.

En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller.

Eftersom det inte finns något naturligt i att ett ting blir till en vara, finns det heller ingenting “onaturligt” i att arbetskraft blir en vara, inte heller i finansspekulation eller patentportföljer.

Gemensamt för varorna är att de utgör “kristaller”, anhopningar av mänskligt arbete. Det finns ingenting i det konkreta arbetet som “skapar värde” och ingen empirisk möjlighet att mäta värdet i en enskild vara. Värdet är ett förhållande mellan varor som tar kommandot över människors förhållande till varandra. Det är inte något som en samhällsklass har tvingat på en annan samhällsklass. Det är inget missförstånd, ingen ideologi, inget lurendrejeri. Nej.

Värdet är en realmetafysik som upprätthålls av alla oss som köper och säljer varor. Alla oss som betalar vår hyra, köper vår mat, säljer vår arbetskraft. Man skulle lätt kunna säg att värdet upprätthålls av alla människor, men det vore fel. Det finns nämligen en stor population som inte agerar på någon marknad, nämligen de yngre barnen.

Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det. Därför står det inte alls skrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varje arbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tyda hieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, ty bruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycket som språket är det.

Vad blir hundra hus lika med tolv flygplan? Med sin fråga lyckas sexåringen slå in en kil rakt in i en “samhällelig hieroglyf”. Hen vet inte om det, men hen gör det. Att behandla likhetstecknet som ett femte räknesätt visar sig vara en radikal manöver. Visst är frågan fortfarande nonsensartad, men det hänger bara på dess vad. Det räcker att byta pronomen till hur för att nå fram till den frågetyp som öppnar för en värdekritik à la Kapitalet:

Hur blir hundra hus lika med tolv flygplan? Hur blir tusen fat råolja lika med en licens för att tillverka ett patenterat läkemedel? Hur blir ett psykologbesök lika med en krogkväll? Hur blir tio kronor lika med en euro? Hur blir Facebooks användardata lika med en försäkring mot ett kärnkraftshaveri? Hur blir koldioxidutsläpp lika med arbetstillfällen?

Barack Obamas uttalande om att “Finland kanske har det högsta antalet heavy metal-band i världen, per capita” har satt igång en livlig diskussion i vissa kretsar. (Det bör påpekas att presidenten inte uttalade sig om svartmetall, vilket likväl påstods i respekterad musikpress.)

Den tjeckiske kartmakaren Jakub Marian sammanställde i veckan en Europakarta som visualiserar antalet metalband per miljon invånare.

Kartan visar tydligt att Norden ligger i topp. Finland tar mycket riktigt förstaplatsen, följt av Sverige, Island och Norge. Däremot noteras mycket låga siffror i större delen av Östeuropa, exempelvis Ryssland och Ukraina.

Metoden har dock sina svagheter. Även om databasen Encyclopædia Metallum säkert är pålitlig, så innehåller den såväl aktiva som inaktiva band. Om man räknar med allihopa, får man en rätt stark slagsida mot 1980-talet. Detta innebär i sin tur ett orättvist försprång för Västeuropa, eftersom förutsättningarna för att spela metal inte var jättebra i det forna östblocket.

Jag har på skoj gjort några alternativa kalkyler, där jag tittat dels på hur många metalband som är aktiva, dels hur många som klassats som svartmetall av Encyclopædia Metallum. Dess sökmotor låter den seriöst intresserade hämta hem mycket detaljerad data över all världens länder. Men här har jag nöjt mig med att titta på de nämnda nordiska länderna plus Ryssland, Ukraina, Tyskland och USA. Här kommer mina högst preliminära resultat.

Sverige framstår som ett land som har sin metalstorhet bakom sig. Endast 43 % av de svenska metalbanden listas som aktiva, vilket är mycket lågt – endast Danmark hamnar lägre bland de undersökta länderna. Under femtioprocentsstrecket hamnar även Norge och Tyskland, av lätt begripliga skäl. Finland och USA har däremot en knapp majoritet aktiva band. Att två tredjedelar av de ryska och ukrainska metalbanden är aktiva är inte förvånande.

På topplistan över antalet aktiva metalband per miljon invånare halkar därför Sverige ner en bit, men hamnar fortfarande med god marginal före Norge, Tyskland och USA. Långt nedanför dessa finner vi Ryssland och Ukraina. (Jag hade fel som trodde att detta räknesätt skulle ge Östeuropas metalscen en skjuts uppåt.)

Om vi går vidare till att titta specifikt på antal svartmetallband per miljon invånare så vinner Island, med Finland som tvåa och Norge först på tredje plats. Samma rangordning uppstår även om man ser enbart till aktiva band som spelar svartmetall.
Intressant nog visar det sig även att Danmark har fler aktiva svartmetallband än vad Sverige har, i förhållande till invånarantal. Annars framstår Danmark i metalstatistiken mer som en utväxt på Tyskland än som en del av Norden. Att döma av siffrorna har Sverige den minsta svartmetallscenen i Norden.

Slutligen kan vi titta på det mått som vi kan kalla svartmetallkvoten: hur stor andel av alla aktiva metalband spelar svartmetall? Den svenska svartmetallkvoten ligger på 25 %, vilket är uselt, men faktiskt samma nivå som Finland och USA. Bland metalbanden i Norge och Island är det däremot en knapp majoritet som spelar svartmetall.
Mellan dessa extremer återfinns Tyskland (30 %), Ryssland (33 %), Ukraina (37 %) och för den delen även Kina som har en svartmetallkvot på 34 %. Förvisso är underlaget skralt i sistnämnda fall. Kina har enligt statistiken endast 0,05 svartmetallband per miljon invånare. (Dit hör dock DSBM-storheter som Be Persecuted, vars sångare Zhao även medverkade i den mer shoegazing-influerade konstellationen Dopamine.)

PS.
Den som tröttnat på pseudovetenskaplig sifferexercis kan med fördel återvända till förra inlägget, som på mycket mer spekulativt vis diskuterar frågan om populärmusikalisk stagnation. Kommentarstråden har nu även slingrat sig till att dryfta bl.a. indonesisk metal.

Fortsätter nysta i frågan om musikstagnation, genom att röra om bland de många kommentarer som trillat in.

Efter att Monki lyft fram Beyoncés bombastiska show på Superbowl som en stor pophändelse med politisk laddning, replikerade Magnus att det varit helt meningslöst för en lokal artist, utan samma möjligheter till medial exponering. att ens försöka iscensätta en liknande typ kommunikation på den lokala klubben.

En sådan här grej fungerar liksom bara fullt ut om den görs inför tusen strålkastare och med mångmiljonpublik. Men detta isolerar samtidigt stjärnan och gör det svårt att ta upp komplexa ämnen via musiken.

Jag såg någon skriva att Beyoncé är vår tids Bob Dylan. Det var rätt kul. Men nog finns det klar skillnad: Bob Dylan kunde kopieras av en hel generation gitarrkillar som kunde (låtsas) göra samma sak som sin idol. Den vägen är stängd för Beyoncés fans. Även om det nu är möjligt för envar att få tillgång till elektroniska instrument som tidigare krävde miljoninvesteringar, om de ens fanns, så återskapas exklusiviteten genom att själva scenshowen blir en mer central del i spektaklet.

I en annan kommentar påpekar Magnus att mycket av popmusikens glamour har hunnit flytta över till elitidrotten.

Ännu en intressant observation från samma signatur rör textens förändrade roll:

Jag har också intrycket att pop-& rockpubliken numera är mindre aktivt intresserad av texter än man var på 70-80-talen. Det är svårt att tänka sig några vanliga klubbkids eller soulfans idag som lika ivrigt försöker avkoda (eller kreativt använda) låttexterna – så som många faktiskt gjorde med Dylan, Neil Young, Bowie eller en mängd andra artister då för tiden. Idag kan grafiska loggor, kläder hos filmhjältar och reklamfilmer ivrigt diskuteras med pannorna i djupa veck på kultursidor och bloggar, eller i ett twitterflöde, men knappast sångtexter.

Många kommentatorer pekar på teknisk utveckling eller icke-utveckling. Att rockmusiken “dödades” av samplern, synthesizern och sequencern, eller av sin egen oförmåga att utveckla sitt instrumentarium.
Min associationer går omedelbart till det frysta instrumentariet i 1800-talets konsertmusik. Till skillnad från 1700-talets snabba instrumentutveckling – och trots den snabba tekniska utvecklingen på de flesta andra områden – skedde under 1800-talet knappt några förändringar i vilka instrument som begagnades i orkestrarna. Ändå är det få som skulle kalla denna musikkultur stagnerad. Tvärtom domineras våra konsertsalar fortfarande av 1800-talsmusik. Hur ska man tolka detta?

För att återgå till 2000-talet, frågar Audun och Alaoglu om det inte är bristen på nya instrument som får musiken att fastna i gamla hjulspår. Fast vad är ett “instrument” i mjukvarusammanhang? Även om rådande utbud av musikmjukvara på många sätt är likriktande, går det väl knappast säga att det är helt stillastående?
Vidare frågar Sven-Erik Klinkmann:

Apropå Auduns påpekande /…/ kan man fråga sig om det inte inom rocken finns endel starkt inskrivna konservativa och/eller reaktionära tendenser vad gäller instrument och instrumentellt experimenterande, speciellt vad gäller de för formen helt centrala instrumenten elgitarr och elorgel, någonting som i så fall går stick i stäv mot en allmän innovationsinriktning inom modern eller modernistisk musik?

Å andra sidan skriver Magnus:

Utan att fetischisera vissa gitarrmän eller sångare kan man ändå rätt tydligt se att det kommit en förskjutning mot starkt repetitiv rytm och groove, från en musik som (särskilt på 70-talet) byggde mer på melodier, vokala element, chord progressions och improviserat, jammigt samspel; /…/
Orsaker som drivit på den förändringen finns förmodligen inom musikteknologin (samplingsboomen, möjligheten att snabbt bygga konturskarpa riff och grooves som hade varit svåra eller omöjliga att spela bra utan samplers, förskjutningen på lokalsidan från rockklubbar och ungdomsgårdar till stora dansställen och festivaler med dyra ljudanläggningar, allt fler kanaler i studiokonsolerna osv)

Kanske övertolkar jag när jag tänker att dessa två kommentarer pekar mot två skilda förklaringar till rockmusikens stagnation, en “endogen” förklaring som ser stagnationen komma inifrån står mot en “exogen” förklaring som pekar på yttre faktorer. Kanske är detta en falsk motsättning som på något sätt bör övervinnas. Jag har ingen aning just nu.

Sen har vi själva problemet med att tala om en stagnerande populärmusik, när musikaliska framsteg eller stagnation knappast går att mäta. Visst är det subjektivt och “rätt godtyckligt“. Detta problem kvarstår även efter det uppföljande inlägget där jag ordade vagt om en “immanent utveckling” som “rockmusiken tappat för länge sen” men som ännu lever i housemusiken. Ja, jag försökte väl artikulera om det hela, problematiken från framsteg/stagnation till liv/död, men det kanske bara blev ännu mer mystifierande?

Elias Hillström nämner Bob Stanleys bok Yeah Yeah Yeah och tesen om hur popmusiken hamnat i kris till följd av ett fragmenterad medieklimat där mainstream och underground inte längre tvingas i möte. Men denna kris betyder inte självklart att allt blivit så mycket sämre, bara annorlunda:

Mycket tyder på att saker och ting har förändrats mer än vad vi har möjlighet att ta in och förstå nu idag. Ge det en tjugofem, femtio år och digitaliseringen runt millennieskiftet kan komma att framstå som en brytpunkt. Popmusiken har alltid varit lika mycket kontext som musik. När nu hela den gamla infrastrukturen fallit sönder är det självklart att vi också lyssnar på ett annat sätt.

Detta light-optimistiska synsätt avvisas av Mark Fisher:

Here’s one of the things that people say, “oh we don’t know if things are new yet, there might be new things, we just don’t know yet.” But that’s just a fallacy, people did know when things were new before. Even if that’s true, and in this age of hyper-visibility it would be slightly odd if there are things that we hadn’t really seen, what’s missing is a popular experience of newness. At the very least that is what has disappeared. But I think what’s also missing is this circuit between the experimental, the avant garde and the popular. It’s that circuit that’s disappeared. Instead what we have is Experimental™ which is actually well established genres with their own niche markets which have no relation to a mainstream.

Sven-Erik Klinkmann skriver i en av sina långa, vidgande kommentarer om hur det hela kan kopplas till en förändrad tidsuppfattning:

Kanske är det så som den brittiske medieteoretikern Charlie Gere påstår att vi är på väg mot en tidsuppfattning där betydelsen av nuet blir alltmer accentuerad, något som också tycks hänga ihop med kulturella synkoniseringar av olika slag. Att vara osynkad är det värsta öde en människa i en sådan situation kan råka ut för.
Betydelsen av nuet och det omedelbara ökar i systemet, nödvändigheten av omedelbar respons och feedback, vilket ytterligare speedar upp den här utvecklingen. Den ökade komplexiteten och snabbheten hos dagens teknologi åstadkommer både berusningseffekter och en djup ängslan.
Samtidigt karaktäriseras popen av en ständig strävan för att inte säga fixering vid att vara ett steg före, att hitta det nya, helt oberoende av vad det sedan råkar vara. Och viljan att sopa undan spåren av det förflutna, nollställandet, tycks, som en skugga, följa med detta att vara modern, även om också den andra tendensen, att skapa en kanon också finns med, något som ökar osäkerheten och ambivalensen i systemet.
Hur man än försöker beskriva detta tillstånd tror jag att man förr eller senare hamnar i interna motsättningar eller paradoxer

Någonstans i allt detta måste vi tänka in den strukturförändring som det innebär att popmusiken “inte längre ägs av enbart de unga” (Magnus). Det går inte längre för unga människor att “vara i fred” och känna “att de här artisterna tillhör oss, även i vardagen”. Ja, ungdomskulturen i efterkrigsmening var kanske en parentes. Men vem har sagt att generationell exklusivitet skulle främja utveckling? Är detta rätt väg att söka orsaker till en musikstagnation? Samtidigt hänger det uppenbarligen samman med att höga priser driver bort de mindre köpstarka från scenerna.

David Graeber har en rättfram prekaritetsvinkel på popkulturfrågan, som citeras i en kommentar:

Back in the 20th century, every decade or so, England would create an incredible musical movement that would take over the world. Why is it not happening anymore? Well, all these bands were living on welfare! Take a bunch of working class kids, give them enough money for them to hang around and play together, and you get the Beatles. Where is the next John Lennon? Probably packing boxes in a supermarket somewhere.

Man kan som Magnus tala om hur den “tysta disciplineringen av de yngres vardag” har eliminerat tidigare frizoner. Det handlar inte nödvändigtvis om att alla betydelsefulla band en gång i tiden levt på bidrag, även om många gjort det. Viktigare är kanske att se det större sammanhanget av lokaler och lokala eldsjälar som arrangerar spelningar, festivaler och klubbar.

Känner mig djupt ambivalent inför “kampen för rättvisa pensioner”. Det är Streetgäris som nu driver kampanjen Pensionsrättvisa. Å ena sidan är det en perfekt motpol till samtidsslaveriets tröttsamma kulturalisering av politiken som kränkt studsar vidare från skandal till skandal. Här satsar man i stället på studiecirklar om de konkreta livsvillkoren för olika människor i Sverige. Hur uppfriskande känns inte det?

Å andra sidan är det en chimär att pensionsfrågan skulle vara så värst konkret. För de som nu är pensionärer, visst. Men för alla oss andra, som inte kommer pensionera oss på årtionden? Då handlar det om framtiden, den tid som ännu inte existerar och därför är synnerligen abstrakt. Förvisso är abstraktioner nödvändiga redskap i varje strävan efter förändring, men då gäller det också att erkänna dem som abstrakta, inte låtsas som att de har konkret existens. Här någonstans återfinns mina tvivel på pensionskampen.

Pensionsrättvisa arbetar för att alla ska ha rätt till en värdig pension.

Läs den parollen några gånger tills dess finansmetafysiska innebörd träder fram.

Vi bortser från begreppet “alla” – människor? medborgare? – och frågar i stället i vilket tempus vi talar när vi talar om att ha rätt till en pension.

Verbet står i presens infinitiv, men för flertalet ligger pensionen i futurum. Bandet mellan nutid och framtid ska tydligen knytas i form av en rätt. Nutidens människor ska avlägga ett löfte om att framtidens människor kommer att avsätta en viss mängd resurser till de som då är äldre. Som måttstock för mängden används pengar. Men eftersom pengarnas värde fluktuerar måste det i praktiken bli någon form av index som upprätthåller värdighetslöftet. Någon institution måste löpande avgöra vilka varor som måste konsumera för att leva ett värdigt liv. Vilket boende, vilken mat, vilken omsorg, vilken bandbredd, vilka möjligheter att resa – allt sådant ligger i frågan om pengarnas framtida köpkraft.

Men framför allt finns det ingen egentlig garanti för att löftet kommer att hållas. Vi kanske inte får någon pension alls. Kanske smulas pensionssystemet sönder i nästa finanskrasch. Kanske hinner vi, mänskligheten gemensamt, avskaffa pengarna och lösa vårt fortbestånd på förnuftigare vis. Kanske blir vi blåsta av att en ny form av valuta uppstår och usurperar gammelvalutornas köpkraft.
Eller så stämmer de många prognoser för det åldrande Europa som förutspår en lång ekonomisk stagnation, som obevekligen kommer tvinga staterna att höja pensionsåldern trots att det inte är tillräckligt för att upprätthålla pensionernas köpkraft.

Föga vore väl vunnet om vi skulle få rätt till en värdig pension, eller rentav en lyxpension, om pensionsåldern samtidigt höjdes till 100 år.

I vilket fall lyckas kampanjen Pensionsrättvisa att provocera Expressens ledarsida till ett försvar för rådande pensionssystem. Det viktiga är att upprätthålla den tekniska principen om en “broms” för hur mycket som betalas ut. Varje försök att peta i maskinen kommer innebära att skulder skjuts på framtiden “så att kommande generationers pensioner äventyras”, skriver ledarsidan.

Det är svårt att tala med unga människor om pension. Delvis för att de inte kan föreställa sig sin egen ålderdom, men också för att många inte litar på pensionssystemet. De tror helt enkelt inte att det kommer att finnas några slantar kvar när deras tid är inne.
Nej, det är alldeles fel, invänder Pensionsmyndigheten. På sin hemsida har myndigheten listat 13 myter om pensionen. Myt nummer 1 lyder: “Det kommer inte att finnas några pengar kvar när jag går i pension”.
Det stämmer inte, kan man läsa: så länge det finns människor som arbetar i Sverige kommer det att betalas ut allmän pension.

För vissa låter detta säkert betryggande.

Vi andra tar fasta på det där med arbete.

Även om alla löften skulle hållas (och vi fortsätter leva i ett samhälle som bygger på pengar), så är vår framtida pension tydligt villkorad. Det villkor som ställs upp handlar inte om en värdig levnadsstandard, utan om att “det finns människor som arbetar”. Med andra ord krävs det att varuproduktionen befinner sig i en tillväxt som för med sig ett ständigt ökande behov av arbetstimmar. Ju mindre det arbetas, desto mindre pension får vi ut – så lyder den helt opolitiska princip som propageras av Pensionsmyndigheten.

I ett sådant läge har jag ändå lite svårt att se den kritiska potentialen i att starta studiecirklar som uttryckligen syftar till att få fler att öppna sina brandgula kuvert.

Själv vågar jag inte räkna med någonting alls. Och tänker att det skulle vara tragiskt om dagens feminism skulle lägga alltför mycket krut på att jämställa ett system som kanske kollapsar innan det hunnit leverera.

Allas favorittidning The Guardian är tydligen döende. Förlusterna håller på att äta upp ägarstiftelsen. “En isande varning om vart gratisfilosofin leder” lyder rubriken på Peter Wolodarskis ledarkrönika, som bjuder på en intressant lägesbeskrivning. Visst är det enkelspårigt, men inte fullt så illa som rubriken antyder. För det vore ju en rätt halsbrytande idealism att förklara industriers uppgång och fall som den direkta följden av filosofiska trender.

Det är nu sju år sedan samme Wolodarski bröt is i svensk nätdebatt med artikeln “Parasiternas paradis“, om behovet av att “göra upp med avarterna i gratiskulturen”. Det nya i en svensk kontext var att han öppet likställde Google med The Pirate Bay (två dagar efter att Stockholms tingsrätt fällt sin dom). Han var otydlig med vad som borde göras men antydde sympati för de utländska mediehus som varslat om rättsliga åtgärder mot Google för att få del av deras intäkter. Även om Springerkoncernen fortsätter köra huvudet i väggen finns inget som tyder på att Google rubbas en tum; däremot inleder de nu en ny offensiv där mediehusen ska bjudas in att publicera material direkt på Google för accelererad distribution. Facebook gör samma sak. Allt tyder på att mediehusen kommer att hoppa på tåget. På horisonten anas redan webbsidornas död.

Om man jämför Wolodarskis två texter från 2009 respektive 2016, går det att notera åtminstone två skillnader. För det första att kampen mot Google nu i praktiken har givits upp. Än ids man ibland beklaga sig över dess dominans på annonsmarknaden, men nu är det mer av ett tragiskt faktum.
För det andra anas nu en viss insikt om att tidningsdöden är del i en större krisdynamik. Vid sidan om “gratisfilosofin” pekar Wolodarski ut “nollränteekonomin” som en faktor, åtminstone i fallet The Guardian. Ägarstiftelsens kapital var tänkt att leverera avkastning, men så är blev inte fallet. Minusräntepolitiken innebär att den som vill få vinst tvingas ta större rinster, vilket ofta är liktydigt med att investera i “disruptiva” teknikföretag utifrån en förhoppning att de en dag ska bli uppköpta av – just det – Google.

De digitala gratisillusionerna är på väg att brista. Om annonsmarknaden inte ens kan bära en världsaktör som Guardian, hur många tidningar i Europa och USA kan då leva på att vara gratis online när intäkterna från pappers­tidningen kraftigt minskar?
/…/
Svaret är att kvalitetsjournalistik långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala.

Detta “svar” rymmer en ofrivillig komik. Det är ju inte första gången i historien som en kulturellt eller politiskt betydelsefull verksamhet trillar ut ur lönsamhetens domäner. Sådan är kapitalismen. I bakgrunden spökar även följderna av ojämn produktivitetsutveckling (Baumols kostnadssjuka) som betyder att arbetsintensiv verksamhet – inklusive journalistik – ständigt blir dyrare, relativt sett.
En gång i tiden var det lönsamt att låta symfoniorkestrar framföra musik i konserthus. Numera är det mycket sällsynt att biljettintäkterna kommer i närheten av kostnaderna. Någon skulle kunna säga att orkestermusiken “långsiktigt bara kan bära sig om det finns en publik som är beredd att betala”, men det vore fel i sak. Nu har vi ett system där scenkonsten överlever tack vare offentliga subventioner. Inom kapitalismens ramar måste det finnas någon som betalar, men det måste inte nödvändigtvis vara publiken. Detsamma gäller i grunden för journalistikens villkor i dag – om än med tillägget att pressens oberoende av makten är ännu mer laddad än konstens oberoende.

Wolodarski avslutar med en typiskt krisretorisk naturkatastrofmetafor: vi står inför en “jordbävning på mediemarknaden”. Allt tyder förvisso på att detta är sant. Kanske blir rentav mediemarknaden ett epicentrum. Men det betyder inte att dess verkningar begränsar sig dit.

Tänkte återvända till frågan om musikalisk stagnation, som för en månad sedan lockade till livliga diskussioner. För att få ny fart tänkte jag först kasta fram en synnerligen löst hängande tanke.

Det är välkänt att rockstjärnor ofta dör vid 27 års ålder. Frågan är om inte detsamma gäller för rockmusiken som sådan.

Dog rocken vid 27? Det beror för det första på när den föddes, alltså vad vi menar med rockmusik. Eftersom ingen musikstil föds ur intet går det alltid att flytta ett musikfenomens ursprung längre tillbaka i historien. “Got to teach and everything you learn will point to the fact that time is eternal“, som nån rappare nödrimmade i en gammal KLF-låt (som inte var rock).

Fråga nummer två blir vad det innebär för en musik att dö. “Vår musik är död, pop behöver stöd“, sjöng Sveriges bästa rockgrupp Dungen för ett dussin år sen. Jag lutar åt att observationen var korrekt, alltså att en typ av musik faktiskt kan vara “död”, i viss mening, utan att det förtar dess kvalitet. Död som i stagnerad, oförmögen att utvecklas i samspel med sin samtid åt oförutsedda håll. Likväl kanske en öppen dörr bakåt som förtjänar att förbli öppen, om så bara för att vi har ett behov av att bearbeta (eller rentav sörja) förflutna erfarenheter. Men så har jag också ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att spela stendöd barockmusik.

Om vi skjuter från höften och säger att rockmusiken föddes 1960, blir frågan om den dog 1987. Vi skulle kunna vara mer exakta och utgå från “British Invasion” som inträffade 1962–63; om vi då adderar 27 år hamnar vi på 1989–90. Jag gillar hur väl denna datering synkar med Berlinmurens fall och ravescenens framväxt.

Jag dristar mig till att påstå: någonstans under 1980-talet så tappade rockmusiken sin sista inneboende dynamik. Allt det som räknas till “postpunk” klingar i efterhand som rockens rekviem. Ingenting försvann när rocken dog. Alla manér finns kvar och har assimilerats i populärmusikens olika fortsatta strömningar. Bortsett från de evigt återkommande vågorna av retrorock, har vi i dag en bred uppsättning musik som förtjänar att kallas “postrock”. Jag syftar inte på den genre som förknippas med etiketten, utan på själva praktiken att använda rockmusikens instrumentarium och former för att skapa musik som inte längre är rock. Ur sådan synvinkel är både shoegazing och svartmetall att betrakta som varianter av postrock. Musiken är inte längre rock så länge den tar aktivt avstånd från “rockandets” gestik, manér och myter. Allt annat bruk av rockinstrumentariet, eller av rockens traditionella riff, är att klassa som retro.

Om man i dag skriver “rock’n’roll” i en sökruta får man omedelbart förslag som handlar om kläder, turism och andra livsstilsprodukter. Inte musik.

Rocken är nog faktiskt död, i ovan nämnda bemärkelse. Nu ska jag tala om house.

(Begreppsligt klargörande: när jag säger “house” syftar jag på en musik som varken kan avgränsas tydligt från “techno” eller “disco”. En tydlig avgränsning kan däremot göras mot det vulgärbegrepp vi mött i t.ex. varumärket “Swedish House Mafia”, vars medlemmar levererar en steril, generisk arenapopmusik som – att döma av det lilla jag har hört – inkorporerar element från såväl house som rock. Dessa är väl för housen ungefär vad U2 är för rocken – alltså ingenting alls, när man räknat bort pengarna ur ekvationen.)

För tio år sedan tydde nog mycket på att även housemusiken låg på sin dödsbädd. Det var på nollnolltalet som närapå all popmusik (såväl “mainstream” som “indie”) började inkorporera element av house, i större eller mindre utsträckning. Att däremot housen i sig skulle ha en fortsatt dynamik kändes inte självklart. Inom nollnolltalets elektroniska, bastunga dansmusik tycktes de mest framåtsyftande tendenserna peka i en annan riktning. Men skenet bedrog.

Plötsligt är det 2016 och housemusiken har redan fyllt 30 år utan att dö. Den har med råge överlevt rockmusiken och tycks nu på 2010-talet bara leverera bättre och bättre för varje år. Jag tänker inte gå in på exempel men tänker framför allt på musik som utges på småbolag – ofta på vinyl eller kassett – i USA och inte minst Kanada; även Ryssland spelar en intressant roll medan Europa allt mer tycks ligga i lä. Etiketteringstvånget får den att sorteras under “deep house” tills detta blir för brett och någon får för sig att säga “outsider house”, eller så handlar det fortfarande om acid, eller någonting som faktiskt lyckas att under någon tid vara helt etikettlöst. Musiken som utöver sin uppenbara dansfunktion – oavsett om den faktiskt spelas på dansgolvet eller ej – är smutsig, lekfull, psykedelisk, som blickar bakåt och framåt på samma gång. Ja, jag vill faktiskt påstå att vi här hittar någon form av immanent utveckling som rockmusiken tappat för länge sen.

Housemusiken föddes ungefär samtidigt som rockmusiken dog, kring mitten eller slutet av 1980-talet. Det svindlar lite att längre tid har förflutit sedan dess än vad som förflöt under rockmusikens egentliga livshistoria.

Med denna lilla provokation vill jag ha sagt att jag egentligen inte ansluter mig till den aktuella tesen om populärmusikens stagnation. Må vara att den livskriftliga housemusiken tycks förbli ett fenomen strax utanför mainstream, att hela mitt resonemang andas något som säkert kan kallas för elitism, att housemusiken inte via sjunga texter förmedlar budskap på samma sätt som rockmusiken har gjort. Det är ändå sjukt stort att housen fyllt trettio.

Häromdagen konstaterades att man oftare – i stället för att snacka om kris hit och kris dit – borde slänga sig med uttrycket “vår tids katastrof”. Det senare har en helt annan pondus.

Krisen blir bara pratbar genom att ramas in. Den avgränsas i tid och i rum, förses med attribut som “ekonomisk”, “ekologisk” eller “politisk”. Så inte katastrofen. Här väcks i stället sinnebilden av en ständigt expanderande virvel där det i princip inte finns några gränser, annat än vår fattningsförmåga, för vad som kan dras in. Att tala om kris är att väcka tanken på en lösning, men katastrofen känner inga lösningar, utan bara ett hopp om att komma ut på andra sidan.

Vår tids katastrof. Uttrycket har sedan länge använts av bokförlaget Vertigo: “Vertigo presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof.” Att i en sådan mening dra in begreppet “kris” hade enbart låtit mumligt. Det hade väckt frågor om när “vår tid” skulle ha börjat och vari dess kris egentligen består. Katastrofbegreppet rätar ut sådana frågetecken till utropstecken. Den som försöker visualisera detta utropstecken hamnar genast på en typografisk associationsbana till 1930-talet.

Slappt googlande följer jag till att börja med begreppet tillbaka till den stockholmska Surralistgruppen, där bland andra Vertigos grundare Carl-Michael Edenborg var delaktig på 1990-talet. En ledartext som år 1995 publicerades i Stora Saltet avslutades med just denna fras, som en interpellation:

I varje genuint poetisk frukt finns fröet till förnedringens avskaffande. Genom att aldrig upphöra att genom kollektiv kreativitet och kritik skapa embryon till samfund tror vi oss bete oss enligt de krav som ställs på dem som önskar leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof.

Här upprättas en surrealistisk förbindelse mellan revolutionen och katastrofen. “Förnedringens avskaffande” kräver människor som är beredda att “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”. Förbindelsen kan betecknas med ordet poesi, som i en annan text av Surrealistgruppen från 1993:

Livets ytterligheter och banaliteter säts i lek med varandra. Vår tids katastrof skulle så undergrävas och vittra bort.

Poesin driver anden att överträffa sig sjäv. Den uppmanar oss att lämna vår moraliska misär och ställa oss öga mot öga med det absoluta.

I ett kompendium benämnt “Surrealismen och politiken“, sammanställt av Mattias Forshage, ges vissa exempel på hur den historiska surrealismen föreställde sig samtiden som katastrof. Inga konstigheter, det handlar ju just om 1930-talet och “katastrofernas accelererande
följd”, med spanska inbördeskriget och frågan om folkfronten. Georges Bataille genomgick på det personliga planet en djup kris under 1934 som utmynnade i den erotisk-politiska romanen Himlens blå, i mycket en uppgörelse med Simone Weil. Detta utmynnade i sin tur i skapandet av den kortlivade organisationen Contre-Attaque, där han bjöd in surrealisterna till ett våldsamt brott med den stalinistiskt godkända folkfrontspolitiken. I nämnda kompendium tar Mattias Forshage ställning för de dåtida surrealisterna som strax ånyo bröt med Bataille:

Contre-Attaque (1935), ett försök till en teoretisk och praktisk marxistisk-surrealistisk-nietzscheansk politik. Dock kom den att väcka den batailleska ”surfascismen”: en surrealism som betonar helighet, mytologi, massmobilisering och fanatism, som leder till att Contre-Attaque spricker efter ett halvår (efter en handfull flygblad och öppna möten) och sen odlas vidare av Bataille med vänner i Sociologiska kollegiet och Acéphale. (Dalí gled iväg på en egen, mer opolitisk variant av ”surfascism”, men hans kritik av Contre-Attaque rymmer likväl i sin oreda en hel rad mycket tänkvärda surrealistiska poänger.)

Detta säger väl åtminstone något om hur det alls inte är självklart åt vilket håll huvudet ska vändas om man vill “leva ansikte mot ansikte med vår tids katastrof”.

Möjligen är folk mer än någonsin upptagna med att faktiskt försöka göra detta, “även om försöken huvudsakligen manifesterar sig som ut- och uppbrott” (Suzanne Brøgger).

Begreppet katastrof sägs ofta syfta på en plötslig vändning, men jag undrar om inte attributet “vår tids” är ganska effektivt för att ta udden av plötsligheten. Rent etymologiskt, alltså på grekiska, är kata-strofen en nedåtvändning. Motsatsen till kata- är i princip ana-; motsatsen till katalys (upplösning) är analys (sönderdelning); följaktligen är katastrofens motsats något som kallas för anastrof, ett begrepp med lite olika innebörder.
Inom retoriken syftar det på omvändning; att säga “jorden kring” i stället för “kring jorden” är ett exempel på en anastrof. Helt annan betydelse har ordet inom evolutionsbiologin där en händelse eller mutation kallas anastrofisk (på svenska möjligen anastrofal) om den helt enkelt får ett “positivt” utfall, alltså inte leder till arters utdöende.
Spontant känns det väl lite tveksamt att vara så frikostig med att slänga in mänsklig moral i den biologiska terminologin. Men därifrån har begreppet anastrof redan börjat sprida sig i riktning mot samhällsvetenskaperna, ledsagat av glada tillrop om att lite mer optimism knappast kan skada i dessa tider.