Att en bok blir såld är alltid resultatet av att dess titel har snurrat runt i olika medier. Till detta bidrar innehållet, men inte så direkt att läsarnas uppskattning låter sig översättas till försäljningssiffror.
Bokmarknaden bygger på att boken i allmänhet är en engångsprodukt. Man köper först och läser sen. Därav mitt försök i Boken & Biblioteket att analysera bokens dubbelkaraktär (metadata och innehåll).

Johannes Nilsson berättar om hur han åren 1997–99 utgav sitt fanzine Schipperke i en fallande upplaga från 200 till 30 kopierade exemplar. Det var innan print-on-demand, innan nätbokhandlarna, innan användardrivna rekommendationer och entusiastiska bloggosfärer.
Sedan dess har det blivit oerhört mycket lättare att ge ut egna trycksaker. Man behöver inte längre ta den risken som det innebär att investera i en upplaga. Man behöver inte längre klistra kuvert utan kan överlåta distributionen åt Bonnierkoncernen. Och böcker kan få uppmärksamhet nästan av sig själva då rekommendationerna sprider sig från läsare till läsare som postar länkar och ger tummen upp. Johannes Nilsson valde i detta nya medieklimat att återstarta utgivningen av Schipperke och såg till att få sina länkar exponerade i s.k. sociala medier. Resultatet blev en försäljningssiffra på 30 exemplar. Hans analys av detta är värd att fundera över:

Enkelheten att publicera sig innebär att trängseln ökar, och detta gäller på såväl kultursidor som i min egen hjärna. /…/
Chansen att jag klickar på något ökar dock en smula om tillräckligt många länkar, om inte annat för att fatta vafan det är det tjatas om. Detsamma gäller riktig media: om läser jag någon enstaka recension av någonting har jag i regel glömt bort namnet innan jag pallat kolla upp det. Ett radioinslag, eller ens en recension i DN, ger helt enkelt inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att räcka upp till den där platån där man tjäna pengar värda att tala om. Ska det till mer än så, så ska det twittras

Och Mats Jonsson, återigen:

Vill man kränga böcker som inte är deckare måste man numera, något hårdraget, skapa debatt
/…/
Sedan har vi dessutom det där med att köpa böcker som inredningsdetaljer.

Sammanfattningsvis kan vi då räkna upp fyra möjligheter som kan få en bok att sälja i ett antal som överstiger en fanzineupplaga.

1. Jättestor reklambudget.
2. Ett smittsamt intresse i s.k. sociala medier.
3. Kontroversiellt innehåll som kan “skapa debatt”.
4. Vackert yttre.

Första kategorins böcker kan vi bortse från. Tillräckligt stora reklamsatsningar kan endast göras av de stora förlagen och då på böcker som de betraktar som säkra kort, vilket i första hand betyder deckare.
Det kan också ifrågasättas om punkterna tre och fyra ska platsa på listan. Att en bok är snygg syns sällan tydligt i nätbokhandeln och räcker inte långt i konkurrensen mellan inredningsattiraljer, särskilt inte som snygga utan större svårighet går att hitta på loppisar.
Att en bok har ett kontroversiellt innehåll är sällan tillräckligt för att göra den uppmärksammad. Om däremot författaren som person på grundval av tidigare meriter kan förväntas “skapa debatt”, då kommer storförlagen att visa intresse. I enstaka fall startas även debatter i s.k. sociala medier. Men vi måste strax återkomma till frågan om hur sådana debatter medieras. Inte heller där blir en bok omtalad “på egna meriter”. Att så skulle ske får betraktas som omöjligt, eftersom det går så mycket snabbare att snacka om en bok än att läsa den.

Som av en händelse har SvD en understreckare av litteraturvetaren Lena Kåreland som refererar en populärvetenskaplig bok av Frédéric Rouvillois om bestsellerns historia. “Hans slutsats blir att en boks framgång till syvende och sist är något av ett mirakel, som grundar sig dels på mötet mellan en författare och en förläggare, dels på mötet mellan en bok och dess publik.”
Kanske måste man nå så banala slutsatser om man ger sig för att analysera framgångsfaktorerna bakom samtliga bästsäljare i historien, eftersom man då måste bortse från de historiskt skiftande formerna för litteraturens förmedling.

Omöjligt att säga. Att böcker lånas ut på bibliotek är en starkare indikator än några försäljningssiffror på att bokläsande faktiskt förekommer. Av alla sålda böcker är det givet att en betydande andel – särskilt av de som säljs i december månad – förblir olästa. Det intressanta är om denna omätbara “läskvot” förändras över tid. Därom kan vi bara spekulera, vilket vi därför måste göra.

Marknadsmörkeranalytikern Johannes Nilsson länkade till en bloggpost av Galagoredaktören Mats Jonsson från april 2011, som knappast har förlorat sin relevans.
Mats Jonsson framförde tesen att bokmarknaden befinner sig i en bubbla som hänger samman med de två-tre senaste årens hejdlösa utbredning av olika slags handdatorer. Bubblan kännetecknas av hög bokförsäljning och sjunkande läskvot. Förr eller senare kommer den troligtvis att spricka. Folk kommer att anpassa sitt köpande efter läsandet, vilket om tesen stämmer kommer att leda till en kollapsad bokmarknad.

Jag tror att bokläsandet redan nu har minskat drastiskt, men att det ännu inte syns i försäljningsstatistiken. Det räcker med att åka buss, tåg eller tunnelbana för att se vad som är på gång – för bara några år sedan var resenärer hänvisade till att antingen läsa en bok, en tidning eller en tidskrift, nu sitter hälften av passagerarna i en ordinär järnvägsvagn och ser /…/ på sin laptop. I tunnelbanan stirrar man in i displayen på sin smartphone, och jag vägrar tro att det är e-böcker snarare än Facebook /…/ eller vad det där spelet heter som procesorerna arbetar med. /…/
Läsandets sista exklusiva bastioner – kollektivtrafiken och WC – har fallit.
/…/
Problemet är nämligen att en stor del av Sveriges vuxna befolkning fortfarande köper böcker, men inte läser dem. Hur många hyllkilometer Murakamiböcker som aldrig kommer att öppnas står det i Stringhyllor runt om i alla svenska städer? /…/
Försäljningsstatistiken är idag uppblåst med tusentals och åter tusentals böcker som aldrig kommer att läsas, som köpts av människor som inte har, eller tar sig, tid att läsa men köper på sig titlarna det talas om för att hänga med, för att de är läsande människor, för att de säkert tänker att de någon gång ska få tid som sedan aldrig kommer. Och jag fruktar att vi snart kommer att nå en punkt när denna stora, välutbildade, köpstarka grupp människor slutar lura sig själv och därmed också slutar köpa böcker.

Mats Jonsson slutar inte där, vilket skulle göra tesen till ett föga givande gnäll, utan klokt nog leder han vidare resonemanget till frågan om tid. För kärnan av det hela är nog ändå människors tillgång till sin egen tid och dess fragmentering. Vi kan inte prata om läsningens framtid utan att prata om arbetstid, restid och fritid – i relation till olika slags läsning som tar olika slags tid. Mats Jonssons bloggpost från förra året avslutas:

Kontentan av allt detta är att 1) kulturjournalistiken måste pånyttfödas, 2) vi snarast måste införa reformen om sex timmars arbetsdag och 3) det är en stor lättnad för mig att jag arbetar med tecknade serier. En seriebok hamnar ytterst sällan oläst i bokhyllan, om inte annat för att den tar så kort tid att läsa.

Uppdatering: Kanske läge att läsa till en (oläst) artikel, “Why do people buy books they don’t read?

Vart går försäljningsintäkterna för Boken & Biblioteket? Det kan jag ännu inte svara på, förutom att jag snart förväntar mig en mindre andel till mitt eget bankkonto. En rimlig gissning är att jag får tiotusen kronor för det första halvårets försäljning. Jag är inte det minsta missnöjd. Summan är inte obetydlig för en man utan fasta inkomster, fast det är mindre än vad jag på detta halvår har fått in på att föreläsa om boken.
Längre fram förväntar jag mig ytterligare tusenlappar, fast kanske inte så många som tio till. Det är trots allt på föreläsningar, eller i bästa fall stipendier, som en essäist kan försörja sig.

Förlagets försäljningsintäkter har inte varit tillräckliga för att täcka de relativt dyra tryckkostnaderna. Och då ska det sägas påpekas att både redaktörskap, formgivning och marknadsföring har utförts ideellt. Att utgivningen inte blev en förlustaffär för Ink beror på att Kulturrådet beviljade litteraturstöd. (Om Boken & Biblioteket hade haft två ISBN-nummer hade den räknats som två böcker och troligtvis fått två litteraturstöd, men nu blev det inte så.)

Ytterligare andelar har gått till Nätverkstan som sköter lagerhållningen, samt till distributörerna av vilka jag antar att Adlibris är i särklass störst. Jag har ingen siffra på hur många procent av de totala försäljningsintäkterna för Boken & Biblioteket som har gått till Bonniers (som äger Adlibris), men om en sådan siffra kan skakas fram lovar jag att dela med mig, i namn av den helige Sanctus Transparentius.

Det vore även skojigt att klarlägga vilka plus och minus som staten har gjort på min bokutgivning. Till saken hör då att Ink är en ideell förening och att sådana ännu så länge är momsbefriade. Men jag är hellre bokförfattare än bokförare, så någon måtta får det vara på räknandet.
För egen del kan jag bara hoppas på möjligheten att gnida fram lite ytterligare kosing ur framtiden, för jag har 2–3 andra böcker som vill bli skrivna efter att jag har rott avhandlingen i hamn. Inom kort ska jag göra ett försök hos Författarfonden, men om jag har någon rimlig chans vet jag inte.

Valet har alltså stått mellan två kanaler. Om den ena inte är till belåtenhet, växlar jag till den andra. Om inte heller den andra kanalens sändning faller mig i smaken, tvingas jag överväga vilken av de två dåligheterna som jag föredrar. Ofta slutar det med att den ena kanalen likväl lyckas fånga mitt intresse och bli riktigt fängslande, i det att jag måste klargöra för mig själv vad det är som är så uselt.

Låt säga att jag sedan ropar ut i internets ekokammare: “Hör, vilket uselt inslag de sänder på radio!”

Inom en minut kommer då någon att ha svarat: “Varför gnälla? Om du inte gillar ett radioprogram behöver du ju inte lyssna på det. Lyssna på ett annat program istället!”

Detta avslöjar kanske något om två sätt att relatera till radiomediet. Själv brukar jag nämligen inte känna att jag lyssnar på radioprogram. Snarare lyssnar jag på min köksradio som är inställd på en radiokanal. Även om jag givetvis noterar att olika program avlöser varandra och har en uppfattning om vilka program som brukar vara bättre respektive sämre.

Jag kanske är rigid, men för mig handlar det snarast om två väsensskilda radiomedier. Programlyssnandet hör samman med det digitala, kanallyssnandet med det analoga. Om jag på förhand vet att jag vill lyssna på ett visst radioprogram, så laddar jag ner ljudfilen från internet. Oavsett om det tekniska tillhandahållandet presenteras som “poddradio“, som “efterhandslyssning” eller “direkt via internet” så är det en ljudfil.

En ljudfil kan man lyssna på när som helst (fast aldrig “direkt”). Programlyssnandet (eller låtlyssnandet) kan därför sprida sig “viralt”, för att låna det allra heligaste ordet inom samtidens reklamreligion. Till sin natur är det ett ensamt lyssnande. Det saknar en given relation till dygnens och veckornas cykliska rörelse. Däremot har det en början och ett slut. Och det förs in i en logg. Ändå kan man ofta säga att detta lyssnande är mer affekterat än det är affekterande. Valet av ljudfil går nästan alltid omvägen via bokstäver. Läsningens affekt föregår lyssnandet.

Kanallyssnandet är annorlunda. Om vi tar min köksradio som exempel, så har den fem besiffrade kanalknappar varav jag använder de två första. Lyssnandet inleds utan att jag först fått programinnehållet beskrivet i ord. Det inleds alltid mitt i ett program, ett inslag, en fras. Det är aldrig ensamt, för oavsett när radion slås på så finns det ett okänt antal andra lyssnare som i samma ögonblick lyssnar på samma kanal, utan att loggas. Och det har inget givet slut, utan programmen följer på varandra i en fastlagd ordning präglad av cyklisk återkomst. Allt detta bidrar till att ge radiokanalen en sällsam förmåga att affektera – inte minst när det som sänds faktiskt är dåligt, i någon mening.

Om jag minns rätt började jag skriva det här inlägget för att sammanfatta några saker jag ogillar med P2. Grundproblemet handlar om att P2 tenderar mot en hejdlöst “musikpositiv” inställning, vilket i extremfallen utesluter tanken på musikkritik. Konstmusiken kramas ihjäl, medan allt “elektroniskt” som gillas av “klubbkids” (P2-språk) på rent hysteriskt sätt betyngs med etiketten “konst“. Ett annat exempel: kompositören Philip Glass födelsedag firas med en orgie av övermoget orkesterslisk, vilket må vara okej – men måste presentatören insinuera att det enda skälet till att ogilla Philip Glass är att man är en kultursnobb som inte unnar honom en stor publik?

Ändå är jag i någon mening tacksam för dessa irritationsmoment, eftersom de har givit mig en bättre förståelse av vad jag ogillar. Sveriges Radio har den där nedåtpekande tummen som inte Facebook har, men den finns bara i den analoga etern, inte på det digitala nätet. Och som jag ser saken är det i vissa avseenden omöjligt att simulera kanallyssnandets egenheter på internet, där varje överföring har en adress, där det alltid finns mer än fem numrerade knappar.

Radion är, lite tillspetsat, det sista ljudmediet. Alla andra sätt att lyssna på musik i hemmet kännetecknas av att bokstäverna kommer först, ljudet sedan. Endast genom att slå på en radiokanal slipper vi undan multimedia.

Tidigare i radiohistorien var nog däremot radiotablåerna, som trycktes i dagstidningarna, av stor betydelse för lyssnandet. Möjligtvis har tablåerna fortfarande en betydelse för vissa, men jag är tveksam. Så lite tillspetsat kan vi säga att multimedia och programval är en del av radions historia, men att det i vår tid är digitala medier som lämpar sig bäst för sådant.

Vad internet inte har är just kanaler. Utom på IRC, förstås. En livaktig IRC-kanal överensstämmer i påfallande hög grad med ovanstående beskrivning av en radiokanal. Även där slipper man undan multimedia, eftersom det bara finns text.
Sådana är internets kanalsystem: textbaserade. Och så bör de förbli. Varje steg i riktning mot multimediala kanalsystem bör betraktas med största misstänksamhet, då det tyder på att ondsla maktslor drivslar lömskla spel.

Det verkligt intressanta är hur nätets textkanaler och radions ljudkanaler kan samverka. Eller inte. Förutom mig själv vet jag ingen som har kommenterat P2:s sändningar i realtid på Twitter. Och att i sådana kommentarer uttrycka ett missnöje med sändningarnas innehåll känns alltid märkligt, då chansen är stor att någon ställer den förutsägbara frågan: “Om det är så dåligt, varför lyssnar du inte på ett annat program?”
Helt annorlunda är relationen mellan Twitter och tv. Bland landets åsiktsinnehavare är det sedan länge ett obligatorium att realtidskommentera Debatt och Agenda. Inte sällan uttrycks stort missnöje med programmens inriktning, utan att få tillbaka uppmaningar om att byta kanal till något som de gillar. Jag vet inte om det beror på att tv-programmen är multimediala, att de är politiska eller något annat. Däremot vet jag att jag inte vill ha dessa tv-program som en del av min vardag. Inte heller lockas jag av att läsa tv-tablåer. Alltså ser jag till att undvika tv-kanaler.

Båda böckerna verkar kunna köpas billigast på Adlibris. Fast den som vill ha båda kan ännu så länge beställa dem till ett lägre paketpris hos Samlade skrifter.

Ännu har tyvärr ingen, såvitt jag vet, redigitaliserat Boken & Biblioteket.

Moderaterna arrangerade ett seminarium om någonting som de kallar ”den digitala ekonomin“. Några av medarrangörerna var Ericsson, Telia och Google. Detta var förra veckan, innan Ericsson släppte sin kvartalsrapport som av börsen bedömdes som katastrofal (vilket kan föra tankarna till hösten 2000, då det var Ericssons katastrofala kvartalsrapport som bekräftade slutet på it-bubblan och början på en minirecession. Det är dock föga troligt att it-bubblan nämndes på förra veckans seminarium.)

Till ett av seminariets panelsamtal inbjöds även den PR-front som kallar sig “Musiksverige”. Deras inlägg tog formen av en liten traktat som enligt obekräftade källor först skrevs under arbetsnamnet Tractatus Logico-Economicus, men som nu publicerats under rubriken “Om den digitala marknaden“. Här har vi den centrala utsagan:

Vi menar att man inte ens bör jämföra ”lagligt gratis” med ”olagligt gratis”. Medan ”lagligt gratis” leder till tillväxt och sysselsättning, är det är självklart att ”olagligt gratis” – illegal konkurrens – skadar marknaden.

Det är självklart att illegal konkurrens skadar marknaden. Utsagan får lov att avkodas som en tautologi: Lagen = Marknaden.

Die Tautologie hat keine Wahrheitsbedingungen, denn sie ist bedingungslos wahr; und die Kontradiktion ist unter keiner Bedingung wahr. Tautologie und Kontradiktion sind sinnlos.

A tautology has no truth-conditions, since it is unconditionally true: and a contradiction is true on no condition. Tautologies and contradictions lack sense.

Wittgenstein: Tractatus (4.461)

Det är en sanning – en meningslös sanning – att lagen definierar marknaden. För övrigt vore det lika meningslöst att ställa lagen mot marknaden, så som vissa upphovsrättskritiker ofta har gjort. Om någonting i detta kan kallas för meningsfullt, är det den outtalade förmedlingen mellan lag och marknad.

“Musiksverige” menar ju inte bara att lagen definierar marknaden, utan även att marknaden bör definiera lagen. Detta normativa bör kommer ur den premiss som är alltför självklar för att uttala på ett seminarium som hålls i riksdagen: att det enda tänkbara är en växande marknad.

En annan logisk innovation i “Om den digitala marknaden” är den svindlande omdefinitionen av begreppet kund. Hittills har detta betecknat någon som betalar för en vara, men detta är måhända en mossigt analog tanke. För i den digitala ekonomin kan man bli kund utan att spendera ett öre.

40 procent av streamingkunderna eller cirka en miljon svenskar betalade år 2011 för sin streaming.

Vilka som räknas till gruppen “streamingkunder” är inte helt klart. Rimligtvis alla som någon gång under året har kollat på ett YouTube-klipp med musik.

Nästa steg för “Musiksverige” torde bli att omdefiniera begreppet musikexport (om dess tidigare metamorfoser, se näst sista kapitlet i min kommande doktorsavhandling) till att även inkludera sådan “export” som ingen betalar för. Kanske går det då rentav att formulera “en nationell strategi för att öka exporten”, utan att andra länder i motsvarande grad måste öka sin import.

Så att The Pirate Bay nu slutar länka till torrentfiler är bara fortsättningen på en utveckling som har pågått i drygt två år. Men jag skulle gärna se mer av en kvalificerad diskussion av vad det innebär. Själv är jag föga insatt i det hela, men jag tycker mig urskilja ungefär två fördelar och två nackdelar. Vill gärna höra synpunkter på i vilken mån detta är välgrundat.

Fördel 1: decentraliseringen betyder att det blir svårare för vissa aktörer att blockera eller sabotera The Pirate Bay.

Fördel 2: möjligen kan detta betyda ett tillbakapressande av de svärmar av skumrasksajter som fyller sökmotorernas resultatsidor med torrentlänkar gömda djupt bland fulreklam och malware.

Nackdel 1: Magnetlänkarna ger inte samma möjlighet att på förhand välja ut vissa av filerna i en torrent för att endast ta del av dessa. Det ges överlag sämre information på förhand om vad man är i färd att ladda hem. (Om jag inte har missuppfattat saken totalt.)

Nackdel 2: Visst, alla de stora torrentklienterna stödjer numera magnetlänkar. Men dessa nya versioner av torrentklienterna kräver nya versioner av operativsystem. Åtminstone är detta fallet med på Mac OS, där alla de dessa klienter kräver minst Leopard (10.5). Den som kör Tiger (10.4) har svårare att hitta en torrentklient som kan hantera magnetlänkar.
Detta är ett problem som The Pirate Bay kanske borde ha varit bättre på att informera om. Men via Emil Isberg kom tipset om att någon faktiskt har kompilerat ihop Transmission 2.30b4 for Tiger, som gör det möjligt att använda magnetlänkar även på en mac med några år på nacken (t.ex. min s.k. jobbdator).

Dessa två fördelar och två nackdelar är knappast en fullständig utvärdering av övergången till magnetlänkar. Jag slänger mest upp dem för att sporra en ordentlig diskussion om vad det hela innebär.

Anna-Karin Hatts tal hade ett budskap som var allt annat än fascistiskt. Däremot kan det tolkas som laserlibertarianskt, eftersom det kulminerade med följande citat från Marconi (1932):

It is dangerous to put limits on wireless.

Huruvida citatet är autentiskt kan betvivlas. Det är svårt att hitta trovärdiga källor på att Marconi verkligen formulerade sig så. Men nu har Sveriges it-minister de facto gjort det till en politiskt paroll, vilket kvarlämnar viss förvirring.
Anna-Karin Hatt är ju fortfarande ansvarig för reellt existerande regleringar av trådlös kommunikation. Stränga straff hotar den som med sin radiosändare signalerar på en radiofrekvens som staten har reserverat till Telia, Sveriges Radio eller försvarsmakten. Och inte ens dessa har rätt att sända med obegränsad effekt på “sina” frekvenser. Så visst är trådlösa kommunikationer inskränkta i Sverige, liksom i alla andra länder. Farligt!

Inte bara it-ministern har “limits on wireless” på sitt bord. Även andra centerpartistiska ministrar ägnar sig åt att reglera elektromagnetiska vågrörelser. Miljöminister Lena Ek chefar över Strålsäkerhetsmyndigheten som bl.a. sätter gränser för bruket av laser, ett begrepp som används för ett av alla de frekvensområden som kan användas för trådlösa kommunikationer. Det vore sjukt radikalt om it-ministern skulle ta konsekvenserna av sin senaste utsaga och verka för en fullständig avreglering av all slags laser.

Vad gäller själva tänkandet vet jag inte om G.M. Tamas har så mycket gemensamt med Slavoj Žižek. Däremot uppger han sig själv vara influerad av Robert Kurz och närliggande värdekritiker, som kort sagt förstår krisen som ett resultat av den mikroelektroniska revolutionen. Produktiviteten har stigit till den nivå där den relativa mervärdeproduktionen börjar stagnera och finansialiseringen har endast under en begränsad tid kunnat skjuta symptomen på framtiden. Ökad produktivitet leder också till att en stor del av världens befolkning faktiskt blir överflödig, utifrån ett kapitallogiskt perspektiv.
Denna resumé kan man ha i bakhuvudet när man läser sidorna 46–49 i Magnus Lintons bok, som jag här citerar ur:

Men intressantare än att sätta en förfärlig etikett på tillståndet är enligt GM Tamás att försöka förstå drivkrafterna bakom den “biopolitiska utvecklingen”, alltså staters ökade behov av att reglera människors betenden. Antiromsk lagstiftning har redan passerat parlamentet och en allmän opinion om att vissa delar av befolkningen är oanvändbar har etablerats. Det senare handlar om många kategorier – socialbidragstagare, pensionärer, långtidssjuka, arbetslösa, etcetera – men i första hand etniska minoriteter, och framför allt ovanstående kategorier i kombination med viss etnicitet.

– Problemet är ju att industrisamhället är historia, samtidigt som det fortfarande är en bred uppfatning att allas liv ska struktureras kring arbete. Den som inte arbetar ska inte heller äta. Den som av olika skäl, tillfälligt eller under längre tid, lever på staten är i allt högre grad betraktad som parasit. /…/

Professor Tamás tanke om arbetskraftsöverflöd, makt och etniska minoritetsförtryck /…/ vilar på övertygelsen att den industriella utvecklingen inte längre förmår skapa arbete åt alla utan bara vissa. Den knyter an till en idé som länge var gemensam för såväl liberala som marxistiska och konservativa husgudar – Mill, Marx och Burke – och går ut på att ekonomisk tillväxt är en del av en samhällsevolution i alla samhällen, och under en period i denna mer utsträckta evolution är tillväxt synonymt med ett bättre liv för alla. Men sedan kommer en punkt då ett samhälle nått en så god materiell standard at det är andra saker än den rent materiella ekonomin som ska växa – relationer, kultur, fri tid etcetera – och det är fenomen som välfärdsforskare kort och gott kallar utveckling.

– Den arbetslöshet vi har idag kommer aldrig, totalt sett, att gå ner. I Europa kommer det på lång sikt aldrig någonsin mer uppstå en situation i vilken en majoritet av den arbetsföra befolkningen har en anställning. Aldrig. Som god marxist hyser jag en gränslös beundran för det kapitalistiska systemet, men politikerna tycks för korkade för att göra någonting bra av det. En majoritet av mänskligheten är fortfarande olycklig.

Han rabblar siffror för ungdomsarbetslösheten i olika länder – Spanien 46 procent, Grekland 38, Italien 28 – och i likhet med flera av de postmarxister han delar tankar med menar han att svaret på den nya etnotismens framväxt måste sökas här.

– Ingen politiker tar en arbetstidsförkortning på allvar, vilket innebär att dagens stater ställs inför ett ofrånkomligt dilemma: Hur legitimera situationen? Och lösningen är som alltid att man ifrågasätter vissa typer av människor. Så gjorde man i Romarriket. Så gör man idag. /…/ I feodalsamhället gjordes det med blod; vissa påstods ha finare blod än andra. I dag säger man i stället att vissa folkgrupper tycks genetiskt eller kulturellt oförmögna att delta i de uppgifter som måste utföras för att bygga ett välfungerande samhälle. Och dessa människor måste hållas kort, placeras i fängelse, kastas ur landet, sättas i arbetsläger.

Han betonar att processen förstås inte följer någon genomtänkt plan, utan är en kombination av medelklassens oro för sina landvinningar, krav på ordning och säkerhet för den politiska eliten och majoritetens tendens att föredra enkla lösningar.
– Min poäng är att om samhällena går vidare på detta spår kommer den här nya rasismen vara oundviklig. Jag hatar den verkligen, men jag tror inte detta är något som kan ädnras på med humanistisk propaganda, det vill säga sånt jag sysslar med. Jag skriver alla dessa antirasistiska essäer i liberala tidningar men uppriktigt sagt tror jag inte det hjälper.

Jag har inte läst någonting utförligare som Gáspár Miklós Tamás själv har skrivit om arbetssamhällets kris. Men jag är aningen tveksam till att dra in faktorer som “materiell standard” i förklaringsmodellerna. Här tror jag faktiskt att man kommer längre med ett resonemang som tar sin utgångspunkt i kapitaltillväxtens inre rörelselagar och de begränsade möjligheter som dessa erbjuder för att hantera en ökad produktivitet. Då är det möjligt att analysen blir mer pessimistisk: att låta “relationer, kultur, fri tid” växa är nog ingen lösning, så länge dessa förblir beroende av en underliggande tillväxt i varuekonomin.

Min uppfattning är att Magnus Lintons egen krisanalys går i annan riktning än Gáspár Miklós Tamás. Även om det bör understrykas att De hatade är en reportagebok som inte gör anspråk på att teoretisera kring den övergripande krisen, kan jag inte låta bli att låta läsningen gå i sådana riktningar. Så här säger Magnus Linton i en intervju:

Varför har striden kring multikulturalismen blossat upp just nu?
– Jag tror egentligen att det handlar om ett hat mot relativismer, postmodernismer eller dekonstruktion. Det finns en frustration inom alla möjliga olika sfärer över att det inte finns några enkla svar. Människor känner inte igen sina nationer, sina kulturer, de känner inte igen sina kön. Det har genererat en frustration som har nått till en punkt som nu exploderar på olika sätt.

Lite för psykologiserande, för min smak. Fast den där socialpsykologiska dimensionen är högst relevant. Frågan är hur den kan länkas samman med den realekonomiska dynamiken. Är inte “relativismen” i någon mening gemensam för postmodernism och finansialisering, de parallella svaren på 1970-talets kris? Där har vi något att nysta vidare i!

Hädanefter kommer bloggseriens överskrift att förkortas till bara “Krisen”. Jag har dessutom gjort en särskild kategori för den som enkelt vill hitta alla inläggen. Här följer en lista över de 18 första.

1: Om begripandets kris
2: Om varför vi inte ska skylla på “finanseliten”
3: En schematisk uppställning över kristeorier (preliminär version)
4: Om varför finanskapitalet inte bildar en “finanssektor”
5: Om vänsterborgerliga kristeorier
6: Österrike–Ungern
7: Om den nya keynesianismen och dess omöjlighet
8: Organlös kropp
9: Populism och teknokrati
10: Konjunkturskiss
11: Pessimismer
12: Bromsen och undantaget
13: “Kapitalismen upprepar sig inte”
14: Sydeuropa riktar den moraliska skulden
15: Ännu en krönika av Robert Kurz
16: Ungdomsarbetslöshet
17: Daniel Berg om skuld
18: En kris? Två kriser?

Kanske blir det lika många till under 2012, kanske ännu fler. Om du tycker att det låter en bra idé så får du gärna uppmuntra med ett klick på Flattr-knappen här under, men ännu hellre genom att bidra till undersökningen genom att kommentera på gamla och nya inlägg!