Hur det ska gå till har jag själv svårt att svara på. Ta liksom bara öppningsparagrafen: Det är dags att börja tänka på refrängen. Ett svenskt talesätt som på samma gång är tänkt att tas bokstavligt. Hur översätts sådant?
Eller ta den återkommande formulering som även utgör bokens sista mening: Musik äger rum. Även där jobbar jag med dubbelhet: “äger rum” i bemärkelsen “sker”, men även bokstavligt som musikens ägande av rum.
Till engelska går det kanske att översättas till “taking place”, även om en aspekt av ägande går förlorad. Samma sak med tyskan, där “äga rum” borde bli till någon variant på verbet “stattfinden”. Andra språk kan jag inte. Läsare i Danmark har meddelat att “äga rum” inte ens finns på danska. Hur ska det då gå att lämna det indoeuropeiska språkrummet?

Ett bokförlag i Finland, som likt Ink har en satsning på att ge ut manifest, kommer i år att ge ut Det postdigitala manifestet på finska. Översättningen görs just nu av skribenten och aktivisten Mikael Brunila som är tvåspråkig finlandssvensk. Jag är mycket nyfiken på resultatet och kommer att tvinga mina finsktalande vänner att förklara vilka nya aspekter som framträder genom översättningen.

Jag tror inte att en särskilt stor andel av den svenska bokutgivningen brukar översättas till esperanto. Men det är just vad som håller på att ske med Det postdigitala manifestet. Snart har det esperantiserats till “La postcifereca manifesto: kiel muziko havas lokon”!
Bakom projektet står esperantisten och piratpartisten Robin Rönnlund, som skriver om översättningsarbetets mödor på sin blogg. Mitt språkbruk analyseras:

Direkta objekt saknas nästan helt om man tittar i hela texten, intransitiva verb är snudd på helt förhärskande – för att kunna göra detta så utnyttjar han svenskans ordföljd till max och till punkt och pricka korrekt.

Att språket i Det postdigitala manifestet är korrekt ska jag inte ha äran för. Det beror minst lika mycket på det outtröttliga redaktörsarbete som gjordes av Gabriel Itkes Sznap på Ink. Men vad gäller satsbyggnad så får jag nog erkänna vissa influenser från tyskan – eller kanske från den svenska som skrevs under mellankrigstiden och som på vissa sätt stod närmare tyskan än vad nutidens svenska gör. Ja, jag tycker det är vackert att bygga bisats på bisats med komma emellan. Att vissa stör sig på kommateringen försöker jag ignorera, däremot inser jag ofta i en andra genomgång att läsbarheten vinner på att varannan mening delas upp i ett par kortare meningar.
Varifrån kan min förkärlek för intransitiva verb tänkas komma? Jag vill jag gärna höra spekulationer.

Robin Rönnlund diskuterar vidare frågan om begreppen “rum” och “plats”, som ju spelar en central roll i Det postdigitala manifestet. Någon distinktion mellan de två orden gör jag inte. (För övrigt har jag aldrig tilltalats av teoretiker som försökt kontrastera engelskans space och place.)
“Rum” är ju samma ord som “rymd”, tyskans Raum. Mycket riktigt är det i sammanhanget sekundärt att svenskan även använder “rum” för det arkitektoniska utrymme som på danska kallas værelse, på tyska Zimmer och på engelska room.

Hellquists etymologiska ordbok definierar ordet som en substantivisering av ett förmodat indoeuropeiskt *ravah- med grundbetydelserna “vidd”, “djup”, “öppenhet”. Efterledet -rum i flertalet svenska ortnamn kommer också från detta och innebär ett större öppet område. /…/
När Fleischer använder ordet “rum” så tolkar jag detta som att han talar om något mer generellt än “slutna rum med väggar, golv och tak” – detta gör att jag inte kan använda ordet ĉambro /…/ från latinets camera – “litet valv” /…/ utan begagnar i stället uteslutande spaco, vars betydelse är mycket snarlik engelskans space, och loko, “plats”. Det senare är härlett ur latinets locālis vilket gett oss uttryck såsom “lokalitet”, “lokal” osv.

Helt rätt! Även om väggar, golv och tak förvisso inte är oviktiga när det handlar om akustik. Ett musikinstrument som blockflöjt är exempelvis nästintill meningslöst att spela på helt öppna platser. Plats ska alltså inte förväxlas med geografisk position, utan innefattar lokala räfflingar och viskositeter.

Resonemanget ovan visar väl för övrigt att esperanto trots allt hör till den indoeuropeiska språkgruppen, vilket uppenbarligen är till hjälp i översättningen. Jag skulle ge mycket för att även få ta del av liknande resonemang från någon som försökte översätta Det postdigitala manifestet till exempel modern hebreiska (ett språk som Chris igår gav inblick i över några öl), khmer (som Gottfrid tydligen lär sig) eller standardkinesiska. Inget av dessa alternativ är dock det minsta troligt. Däremot finns det en viss chans att Det postdigitala manifestet framöver kan komma att ges ut på engelska (antagligen under annan titel).

För övrigt rekommenderas även Robin Rönnlunds kommentar till begreppet “drön”.

Tanken på en symmetri mellan optimism och pessimism är utan tvivel frestande. Ofta är siktet inställd på en gyllene medelväg (en föregiven “realism”), andra gånger på dialektiskt snusförnuft à la Gramsci-citatet om “viljans optimism och förnuftets pessimism“.
Sådana dikotomier måste avvisas. Vi bör inte förutsätta någon som helst symmetri mellan optimism och pessimism. Vi bör inte ens förutsätta att de båda begreppen är varandras motsatser. Åtminstone inte i filosofiska sammanhang, där det inte bara handlar om att göra sannolikhetskalkyler om hur framtiden kommer att bli. “Pessimism” betecknar en viss filosofisk inriktning, med Schopenhauer som central gestalt, medan “optimism” fortfarande bara är vardagsspråk.

Ernst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.”
Utifrån detta fördes här en intressant diskussion om nätpolitik sensommaren 2006. Flera kopplingar finns till innevarande vinters diskussioner om tunnlar och eskalationism.

Om optimismens motsats inte är pessimism utan defatitism, vad är då motsatsen till en pessimistisk filosofi? Kanske en spekulativ filosofi, om vi med detta syftar på den filosofiska axel där Kant och Hegel utgör maskineriets tyngsta nav. Mot dessa har vissa velat ställa en pessimistisk axel, mer marginell och mindre rätlinjig, där vi återfinner såväl Buddha och Schopenhauer som Freud och Cioran, på något vis även Nietzsche, de Sade och Bataille.
Även om filosofihistorien inte ska reduceras till en fotbollsmatch, kan sådana breda linjer ibland vara klargörande. Nick Land uppställer i The Thirst for Annihilation två modeller för befrielse mot varandra:

The speculative model of revolution is one of ‘taking over’, the pessimistic model is one of escape; on the one hand the overthrow of oppression-as-exploitation, and on the other the overthrow of oppression-as-confinement.

Förvisso är Nick Land snabb att påpeka att dessa modeller inte är ömsesidigt uteslutande utan snarare måste betraktas som komplement, om det alls ska vara möjligt att tänka sig en befrielse från förtryckande förhållanden. Men att de är komplement betyder inte att det går att uppnå en kompromiss. Frågan är om de någonsin kan försonas. Mer fruktbart är kanske att hålla spänningen vid liv, som Nick Land gör i sitt sätt att läsa Karl Marx:

Marx’s famous appeal to the working class in the Communist Manifesto that they have ‘nothing to lose but their chains’ is open to both a speculative and a pessimistic interpretation, and it is perhaps the latter that unleashes its most uncompromising force.

Antonio Gramscis försök att skilja mellan vilja och förnuft grundas i det spekulativa tänkandets rädsla för regression. Någon sådan åtskillnad görs inte inom den filosofiska pessimismen, som redan i sin förståelse av världen är en viljefilosofi. En filosofisk pessimism är inte en värdering som läggs på världen av ett så kallat “jag”, utan i pessimismen upplöses åtskillnaden mellan vilja och värld.
Ännu ett kort citat från Nick Land, bara för att komma ihåg att pessimismens filosofi kan leda åt olika håll:

Eternal recurrence— the most nihilistic thought—begins everything again, as history is re-energized through the nihilistic indifferentiation between zero enthusiasm and enthusiasm for zero. Passive nihilism is the zero of religion, whilst active nihilism is the religion of the zero. On the one hand is Schopenhauer’s metaphysical pessimism as “a European Buddhism”, on the other Nietzsche’s Dionysian pessimism as the exultation of dissolution.

Nietzsche attackerar i Tragedins födelse “det optimistiska elementet i dialektikens väsen, där varje slutledning firas med jubel”. Han menar att detta i förlängningen är antimusikaliskt, eftersom musikens anda är dionysisk.

Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. Ty vetenskapens omkrets har en periferi med oändligt många punkter, och det går inte att förstå hur hela omkretsen någonsin skall kunna beskrivas, men varje ädel och begåvad människa möter, innan hon nått mitten av sin bana, oundvikligen sådana gränspunkter på periferin, där hon stirrar in i det oförklarliga. När hon här till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svensan – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.
/…/
först sedan vetenskapens anda drivits till sin gräns, och des anspråk på universell giltighet utplånats genom påvisandet av dessa gränser, kan man hoppas på en återfödelse av tragedin

Frågan är då hur vi ska förstå det neurovetenskapliga upplösandet av jaget – vetenskapens anda driven till sin gräns? Enligt Thomas Metzinger bör vi erkänna att naturvetenskapens världssyn kan få konsekvenser som är skadliga för vårt mentala välmående. Vad krävs för att uthärda en sådan kunskap?

Thomas Metzinger är känd för att, på en gedigen grund av neurovetenskap, förneka att någon människa någonsin skulle ha haft något distinkt “jag”. Vi har kroppar och vi har nervsystem som bearbetar information. Evolutionen har fört den mänskliga arten in på en udda väg – våra system för informationsbearbetning skapar illusionen av att “vara någon”, av att vår interaktion med omvärlden skulle utgå från någon slags individ.
Thomas Metzinger talar om “den fenomenella jagmodellen” som har en genomskinlig karaktär. Vi kan inte förstå hur den fungerar bara genom att känna efter, för vi känner genom den. Jagmodellen är, som Jan Söderqvists skriver, “kroppens perspektiv på omvärlden”.

Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier

Hjärnan aktiverar mekanismen vid behov och behovet finns där, något förenklat, från att vi vaknar till att vi somnar. Det verkar som att Thomas Metzinger för egen del åtnjuter mycket intensivt levande drömmar, åtminstone fascinerar sådana honom och hans förståelse av det vakna medvetandet kan rentav associeras till ett par kända rader av Edgar Allan Poe:

Is all that we see or seem
but a dream within a dream?

Medvetandet är inte en bild av vår omvärld, utan snarare en “jagtunnel”. Vi rör oss i tunnelns ytterst begränsade urval av alla de intryck från omvärlden som når våra kroppar. Hjärnan lyckas dock ständigt återskapa upplevelsen av att denna process skulle vara ett sammanhängande ting, ett “jag”. Men ingen har någonsin haft ett jag (i analogi med att inneha andra föremål), än mindre varit ett jag (vilket skulle kräva ett något som “är” jag).
“Vad organismen som helhet kan ha är en intern modell av sig själv som en helhet”, skriver Thomas Metzinger själv och fortsätter:

The phenomenal self is not a thing, but a process – and the subjective experience of being someone emerges if a conscious information-processing system operates under a transparent self-model. You are such a system right now, as you read these sentences. Because you cannot recognize your self-model as a model, it is transparent: you look right through it. You don’t see it. But you see with it. In other, more metaphorical, words you constantly confuse yourself with the content of the self-model currently activated by your brain.

Filosofin har sedan länge förlitat sig på detta neurologiska trick för att upprätthålla sin autonomi gentemot neurovetenskapen, vars framsteg provocerat filosoferna till ett allt mer defensivt värnande av sin kära “subjektivitet“. Extremast av alla var måhända Edmund Husserl, som grundade fenomenologin, som utgör Thomas Metzingers främsta måltavla.
Drömmen om en strikt åtskillnad mellan filosofi och neurovetenskap faller tillbaka på den moderna författningens grundsatser, som klarast formulerades av Immanuel Kant, vars relation till Metzinger är komplex.
Neurofilosofiska radarparet Paul och Patricia Churchland har också dristat sig till att jämföra Metzingers Being No One med Kants filosofiska system. Ofta nämns också Metzinger i samma sammanhang som Churchland-parets “eliminativa materialism“. De bildar exempelvis en gemensam utgångspunkt för Ray Brassiers Nihil Unbound (som nämndes här för ett par veckor sedan).

För de specialintresserade kan även tipsas om Andreas Chatzopoulos systematiska jämförelse mellan Thomas Metzingers teori om subjektiviteten och Antti Antti Revonsuos “biologiska realism”. Ingen har väl påstått att Metzinger skulle vara unik i sina teorier – det intressanta är snarare hur de verkar kunna katalysera filosofiska skiljelinjer och blotta djupare avgrunder.

Själv uppskattar jag exempelvis när Graham Harman tar spjärn mot Metzinger (och för Latour) – hans bok Circus Philosophicus som ska komma i sommar verkar bli någonting helt enastående. Träffande konstaterar han att Thomas Metzinger sannolikt tar ett rekord vad gäller nedlåtande retoriska grepp när han säger att även om hans motståndare har fel så finns det evolutionära skäl till deras felande. Den som neuropsykologiserar andras teorier utan att själv vidkänna att man har (neuropsykologiska) motiv till sin egen filosofi bäddar för en bumerangeffekt.
Ännu viktigare är att Graham Harman insisterar på att fråga hur filosofin bör relatera till neurovetenskapen. Att bara upphöja naturvetenskapens sanning är en alltför enkel position, då den alltid lämnar filosofin ett steg bakom, när dess roll lika gärna kunde vara att bana väg för naturvetenskapliga teorier som ännu väntar på att formuleras. Frågan om hur vi ska hantera den där fixa idén om ett “jag” kommer knappast att lösas av vare sig filosofer eller neurologer på egen hand.

Verkligt svindlande är den klyfta som uppstår mellan en “ljus” och en “mörk” läsning. Thomas Metzinger själv avslutar Being No One med en oväntat optimistisk slutfras på sida 634:

There is no one whose illusion the conscious self could be, no one who is confusing herself with anything. As soon as the basic point has been grasped—the point that the phenomenal self as such is not an epistemically justified form of mental content and that the phenomenal characteristic of selfhood involved results from the transparency of the system model – a new dimension opens. At least in principle, one can wake up from one’s bio- logical history. One can grow up, define one’s own goals, and become autonomous. And one can start talking back to Mother Nature, elevating her self-conversation to a new level.

Flera har stört sig på Thomas Metzingers hurtiga slutkläm. En av dem är Slavoj Žižek som i The Parallax View ägnar några sidor åt att delvis ställa relevanta frågor, delvis “besvara” dem på sin sedvanliga lacanianska. Slavoj Žižek sammanfattar med en fråga som kan få gå tillbaka till Jan Söderqvist:

Surprisingly, we thus encounter, at the very high point of a naturalistic reductionism of human subjectivity, a triumphant return of the Enlightenment theme of a mature autonomous … what? Certainly not Self.

Jan Söderqvist verkar läsa Thomas Metzinger just med sikte på “Upplysningen 2.0″, vilket han intressant nog associerar med nätverket Liberati. Han skriver i SvD att vi nu kan se ljuset i slutet på jagets tunnel.

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut. Denna frigörelse kommer att förändra vår självbild och vår världsbild mer genomgripande än vad någon av de föregående revolutionerna inom vetenskaperna gjorde. En bred klyfta kommer att uppstå mellan de välinformerade och de nostalgiska själ- och jagkramare som aldrig har hört talas om någon fenomenell jagmodell.
Helt nya frågeställningar framträder när neuroteknologin ofrånkomligen omvandlar sig till en medvetandeteknologi. Nya kunskaper innebär både nya möjligheter och nya risker. I princip finns det ingenting som hindrar att vi själva designar vår egen jagtunnel, och olika former av kognitiva förbättringar hamnar inom räckhåll. Vi kan själva kontrollera vår egen sinnesstämning med hjälp av några smärre neurokemiska justeringar.

En hel del frågetecken kvarstår. Varför ska vi – vilka som nu menas med “vi” – nöja oss med att designa nya jagtunnlar? Om vi ska vara visionära kan vi lika gärna vara konsekventa i överskridandet av jaget – och vi bör då även fråga oss själva i vilken mån som medvetande alls är önskvärt. Thomas Metzinger snuddar själv vid frågan på sida 620, efter några normativa resonemang av en art som Jan Söderqvist undviker i sin entusiastiska presentation:

In the end, a theory of mind has to be rationally integrated with normative considerations. Philosophy of mind must be supplemented by moral and even- tually even by political philosophy. Above, I pointed out that the actual creation of a technical model of a full-blown, perspectivally organized conscious experience seems to be the ultimate technological Utopian dream. It might be a nightmare too. As a philosopher I am strictly against attempting to realize the Big Technological Dream, but on ethical grounds. Why? Put very simply, we might dramatically increase the amount of suffering, misery, and confusion on the planet. And we might do so without at the same time increas- ing the amount of pleasure and joy. An even deeper and more general point is that upon more careful inspection it is not at all clear if the biological form of consciousness, as so far brought about by evolution on our planet, is a desirable form of experience, an actual good in itself, something that one should simply keep on multiplying without further thought.

För att kunna dra visionära slutsatser av medvetandeforskning, är det först nödvändigt att ställa den filosofiska frågan om medvetande är önskvärt. Svaret att mer medvetande alltid är bättre än mindre medvetande kan få ganska absurda konsekvenser.
Tänkandet har intressen som inte överensstämmer med livets intressen, heter det i en ovanligt klar passagen i förordet till Ray Brassiers snåriga Nihil Unbound. Tänkandet kan vändas mot livet – vilket ju enligt Nietzsche var vad filosofin sedan Sokrates hade ägnat sig åt. Nu handlar det ju inte om att välja en av två sidor. Livet kan lika lite som medvetandet förutsättas vara bra i sig. Tvärtom måste filosofin, särskilt mot bakgrunden av ny neurovetenskap, vara öppen för experiment där tänkandets intressen vänds mot livets. Ray Brassier:

Philosophers would do well to desist from issuing any further injunctions about the need to re-establish the meaningfulness of existence, the purposefulness of life, or mend the shattered concord between man and nature. Philosophy should be more than a sop to the pathetic twinge of human self-esteem. Nihilism is not an existential quandary but a speculative opportunity.

Thomas Metzinger har själv hävdat: “Det finns aspekter av den naturvetenskapliga världssynen som kan ha skadlig effekt på vårt mentala välmående”.

James Trafford har tagit fast på denna potentiellt mer pessimistiska underström hos Thomas Metzinger. Han kopplar den, i en artikel i Collapse #5, till skräckförfattaren Thomas Ligotti, som i sin tur har avhandlat Metzinger i sitt ännu ofullbordade filosofiska verk, The conspiracy against the human race. Där snackar vi extrem pessimism! Ligotti hånar Metzingers glättiga slutkläm och menar att neurovetenskapens avslöjande av jaget som en myt är gagnlösa så länge inte forskarna går vidare till att finna en metod för att faktiskt avskaffa jaget – och medvetandet.

Jan Söderqvist vill jaga ljuset i slutet av tunneln (för att bygga nya tunnlar). Thomas Ligotti vill släcka ljuset en gång för alla. Båda drar konsekvenserna av Thomas Metzingers neurofilosofi – men åt helt olika håll. Bara det gör den till en ganska intressant utgångspunkt.

(Thomas Metzingers båda böcker – tegelstenen Being No One och den mer lättillgängliga The Ego Tunnel – finns fritt tillgängliga som pdf-filer via Aaaarg!).

Bordun betecknar en djup ton som är ständigt närvarande i musiken. Traditionellt sett brukar den komma från en bordunpipa i en säckpipa, en bordunsträng på en vevlira eller liknande konstruktion. Bordunen utesluter inte ackordföljder men begränsar deras svängrum och lägger grunden för en musik som arbetar med repetition och variation, snarare än med dissonansen upplösning i konsonans.
Samtida musik kryllar av borduner. Inte minst gäller det olika inriktningar av house och techno, som i princip kan sakna ackordföljder men däremot jobbar med att modulera övertonserier ovanpå en repetitiv melodi som i praktiken kan få karaktär av en bordun. Ändå klassas dansant musik i stort sett aldrig som “drone”. Snarare brukar just frånvaron av beats anses som definierande för genren.

Artister som Stars of the Lid, Windy & Carl eller i synnerhet The Dead Texan bygger ibland på borduner, men andra gånger handlar det snarare om ackordföljder, om än oändligt nedsaktade och utflytande. Samma sak gäller i högsta grad för Sunn O))), som också räknas som drone utan att i strikt mening vara bordunmusik. Här förefaller det mer passande att översätta till det vackra svenska ordet drön.

En ljudligare betydelse av verbet dröna i äldre svenska och lever kvar i tyskans dröhnen: mullra, dåna, råma. Utdragna dova ljud, men inte nödvändigtvis på bordunens fasta frekvens. Annars är det olika aspekter av långsamhet, gränsande till inaktivitet, som ordet brukar beteckna.

Drön = söl, overksamhet, lättja, dåsande; tröghet, senfärdighet, dåsighet, sömnighet.
Dröna = vara långsam, söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, för­nöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa.

§ 45
Musik är ett tidsfördriv, det vill säga en offerhandling. Genom att musik tar tid från målinriktade sysslor förs dagen mot sitt slut, kanske rentav in i en ny morgon.

Ur nyttologikens synvinkel är musik alltid en omväg till målet, men musik handlar inte så mycket om vare sig synvinklar eller mål. Dragningskraften i musikalisk närvaro kan inte förklaras genom en balansräkning mellan utgifter och upplevelser, bara genom det universella behovet av att förslösa ett överflöd utan högre syfte.

Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp. Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan vi har börjat förstå att det här är något som vi kan ha användning för.

Märkligt? Låt mig då lansera en konspirationsteori.

Kanske är det snarare så att det är först nu som “vi” accepterar tanken på att bära runt på spårsändare. Först nu, när vi redan är så beroende av mobiltelefonen att vi inte kan tänka bort den. När det rentav anses som ett indicium på kriminell verksamhet om man inte bär runt på en påslagen mobiltelefon. Då är “vi” redo att kapitulera.
När “vi” inte längre känner att vi kan välja bort den statliga spårningen av våra positioner, kan vi lika gärna registrera dem för varandra. Kanske kan vi rentav känna att vi återvinner viss kontroll, när vi åtminstone kan välja vilka av våra vänner som ska få se våra positioner.

Konspiration? Inte i meningen att en liten sammansvärjning skulle ha planerat och samordnat det hela sedan tjugo års tid. Men om “vi” är en mobiloperatör, eller en säkerhetstjänst, är det klart som korvspad att det inte har “dröjt ända tills nu” innan möjligheten uppdagades. Det har funnits taktiska skäl till att inte låta genombrottet för positioneringstjänster inträffa för tio år sedan. Då fanns nämligen en klart större grupp av människor som, vid tanken på ständig spårning, skulle kunna välja bort mobiltelefoni helt och hållet.

Därmed inte sagt att det andra drivkrafter skulle vara frånvarande. Kontroll är inte bara maktens repression gentemot medborgarna. Kontroll innefattar även dividens förankring i rummet, hennes sätt att orientera sig i ett överflöd, en uppsättning tekniker för att vara mer än bara en individ. Kontroll är kul! Och lönsamt. Individualiserad reklam är bara ett av många sätt att tjäna pengar på mobiltelefoners positionsdata. Här ligger en massa business och väntar på att bli moraliskt accepterad, vilket den kanske inte kan bli förrän det blivit en allmänt etablerad vana att aktivt delta i självspårning.

Här förfaller det passande att citera ur ett inlägg jag skrev för tre år sedan:

Kanske går det att föreställa sig en situation där mobiltelefoni – kanske också mobiltelefoner – blir helt gratis för dem som går med på att bli råvara för mer avancerad data mining – precis som Google gör e-post och hårddiskutrymme gratis, mot rätten att skörda de statistiska frukterna. Kanske blir det en vacker dag också Google som tar steget att börja erbjuda svåremotståndlig gratistelefoni, självklart mot att telefonen kopplas till ett Googlekonto, så att platsdatan kan samköras med ens onlinebeteenden. Kanske…

Ett par röster från Twitter:

• Hybris records: GÄSP och SNARK: “Handelsminister Ewa Björling delade på måndagen ut regeringens musikexportpris för 2009 till Mando Diao.” #Zzzz
  
• Ester Pharasyn: Usch, bli utnämnd till “god förebild” av regeringen – med idel krämartermer i motiveringen. Skamligt.

Krämartermerna i regeringens prismotivering:

Priset ska gå till någon som är en god förebild för Sverige. Mando Diao har med sitt kreativa entreprenörskap, sin arbetsprestation och sina artistiska ambitioner främjat den svenska musikexporten och Sveriges bild utomlands.

Man förstår inte alltid hur viktig musikexporten är för varumärket Sverige, musiken är det första man kommer i kontakt med i ett annat land, säger handelsminister Ewa Björling.

Motiveringarna bekräftar den tes som jag driver i ett kommande avhandlingskapitel: Regeringens hyllningar till “musikexporten” har ändrat karaktär. Som jag skrev i ett papper till svenska ekonomhistorikermötet för ett år sedan:

Från att framställas som en postindustriell galjonsfigur, blev musiken snarare en industriell stödtrupp – en förändring som särskilt märktes under 1999. Ett annat sätt att uttrycka saken är att förståelsen av musikens ekonomiska betydelse gick från det kvantitativa till det kvalitativa.

Numera handlar det bara om “nation branding“. Mando Diao får med andra ord pris för att de har varit en duktig dragåsna åt ett varumärke.
Varumärkesnationalismen granskas även i Maggie Strömbergs utmärkta artikel i senaste numret av Novell. Två historiker som forskar om “nation branding” intervjuas, Brita Lundström och Nikolas Glover.

Brita Lundström ser faror med nation branding och tycker att de länder som använder sig av det inte analyserar konse­ kvenserna tillräckligt. /…/ Hon tar Lettland som exempel.
– Det är en ny nation som för allt i världen vill förknippas med EU och inte med Sovjet. Här finns fortfarande problem med att ryssar behandlas illa. De ryssar som bor i Lettland lär knappast få vara med när man ska prata varumärke och sälja in landet, säger hon.
Forskaren Nikolas Glover går ett steg längre och menar att nation branding är den moderna nationalismen.
– Det säger jag ganska värderingsfritt. Däremot är den inte mindre problematisk än tidigare former, den exkluderar vissa grupper. Den som är kreativ är svensk. Den som jobbar inom vården är inte riktigt lika svensk, säger han.
När länders retorik blir allt mer lik företagens används musiken i reklam på ungefär samma sätt som företagen gör. Artisterna ska vara ambassadörer för landet, menar Svenska institutet. Men vad är det svenska i musikbilden?
– Att använda musik för att lansera ett land är logiskt, samtidigt är det inte traditionell svensk musik som ska visas upp. Det är inte folkmusik, utan anglosaxisk. De sjunger på engelska, de låter som engelska och amerikanska band, säger Nikolas Glover.

Idén om nationen som varumärke är verkligen en ny nationalism, men en typ av nationalism som paradoxalt nog inte särskiljer utan homogeniserar. Alla länder vill i förknippas med i stort sett samma värden, särskilt “kreativitet“. Maggie Strömberg skriver i Novell:

När Sveriges ordförandeskap i EU invigdes fick alla en skiva med svenska hits. SI och Export Music Sweden producerade skivan som kostade 240000 kronor och togs fram i 20000 exemplar. Lykke Li, Hello Saferide och Adam Tensta skulle ge Berlusconi, Merkel, Sarkozy ochg de andra bilden av Sverige som ett kreativt land.

En sådan formulering är givetvis ägnad att få de nämnda artisterna att skämmas en smula, vilket är helt rätt. Fast bara en pytteliten smula, för det måste vara förlåtligt att man ställer upp på trams, särskilt när man får betalt – och som musiker är det faktiskt inte ens jobb att hålla reda på alla muppar som vill ha med en på samlingsskivor. Mando Diao har däremot tappat all respekt, om de nu hade någon. Regeringens exportpris rymmer ju inte ens pengar!

Söndag eftermiddag sändes programmet i P3 Kultur och det kan nu laddas ner i MP3-format från Sveriges Radio (under begränsad tid, backuplänk här).
Där kan ni höra strålande reportage av Märta Myrstener, som börjar sin trolljakt på dagensskiva.com. Inflikat mellan reportagets båda delar finns ett studiosamtal med mig, baserat på trolltygsserien på Copyriot.

Eftersom jag tycker att radio är ett överlägset massmedium, åtminstone för det talade ordet, brukar jag ibland ta mig tid att transkribera vad jag själv säger i radio. Mest för min egen skull. Och för att jag vill göra något annat än det eviga kommenterandet av dagstidningars webbupplagor och televisionens debattprogram, som ibland känns som den enda gemensamma faktorn för den så kallade offentligheten bland bloggar och mikrobloggar. Just frågan om det offentliga samtalet stod i centrum för P3 Kultur denna söndag, vilket fick trollfrågan att glida vidare i en ganska intressant riktning.

Här följer alltså en transkription av vissa delar av det studiosamtal som utspelades mellan mig och programledaren Johanna Koljonen. Andra delar har utelämnats, liksom de redundanta upprepningar som ofta präglar ens talspråk i radio när man ska improvisera fritt.

Johanna Koljonen: Man hör allt oftare röster som säger att internethatet och anonymiteten är ett hot mot allt möjligt, bland annat personlig integritet, kvaliteten på det offentliga samtalet, hela vårt politiska system och så är folk taskiga också. Är det en kris som pågår?

Rasmus Fleischer: I någon mening kan man se ett urspårat trollande som ett symptom på en kris. Men jag tror inte bara att man kan skylla det på trollens dåliga moral utan det är också ett tecken på att samtal förs i en form av nätforum som inbjuder till trollande. … Och det är nog okej, men jag tror att vi också behöver andra nätforum att föra samtal i. För oss som lever på nätet och utför mycket av vårt tänkande och diskuterande på nätet så är det viktigt, efter att ha drabbats av en hatstorm av kommentarer, dra sig tillbaka till ett lite mer slutet forum och prata med sina vänner, där man inte drabbas av troll hela tiden. Man behöver både och.
En öppen blogg kan inte vara immun mot troll, precis som att om man lägger mat i skogen så kommer det flugor på den. Men man behöver också ett skyddande kylskåp.
Vill man upprätthålla idealet om ett gott offentligt samtal så behöver man flera olika slags forum. Det kan inte bara äga rum på bloggar eller för den delen av dagstidningar på nätet.

J: Du har skrivit att internet är ett ekosystem och att trollandet är ett slags bakteriekultur, som kan kännas farlig eftersom den bryter ner samtal, men som ändå fyller en viktig funktion i ekosystemet. Menar du det här bokstavligen eller trollar du lite själv?

R: Jag menar det bokstavligen. Det behövs även nedbrytande faktorer i ett offentligt samtal, någon som kommer in och… När en grupp människor alltför länge har tagit sig själva på alltför stort allvar, så är det positivt att det kommer in någonting som bryter av det och öppnar för något nytt.
Det betyder inte att allt trollande är positivt. Jag ser extremt mycket problem med det trollande som är drivet av hämndkänslor eller kvinnohat, men det finns en mängd olika sätt. Exempelvis så är fejkbloggar är en typ av trollande som inte så mycket ger sig på enskilda personer utan bearbetar olika fenomen. Jag tror att det har en positiv funktion.

J: Men alltså… Det är lite som att vi har en VM-final i fotboll men en tredjedel av publiken antingen skjuter raketer, slåss eller klär av sig nakna. Man tappar ju liksom kontakten med vad den egentliga verksamheten skulle vara. Ska det vara så?

R: De egentliga verksamheterna behöver, precis som innan internet, även lite mer intima sammanhang. Det behövs människor som organiserar sig i föreningar eller partier eller, som det ofta är för min del, slutna chattkanaler – grupperingar med gemensamma målsättningar, där man kastar ut dem som inte är med. Det behövs alla de varianterna och de kan samexistera med öppna bloggar där man låter det spåra ur.

J: Trollen tycker ju att de är Borat och att det är jätteroligt och att publiken kommer att skratta, men om jag för ett troll så är jag ju den där tanten på vars middagsbjudning han kommer med en påse bajs… Det känns som ett övergrepp för priset är alltid att någon blir ett offer. Det känns fel. Vad ska vi göra med det?

R: Vi ska prata om det, vilket är vad vi gör nu. Jag tror det är svårt att diskutera i allmänna termer: “är det rätt eller fel att trolla?” Men varje trollning som sker gör det möjligt att prata om var gränserna går. Det finns ett extremt stort behov av att prata om det i nätsammanhang, för det finns inga färdiga svar på exempelvis var gränsen mellan privat och offentligt går på nätet. Det har ju varit en debatt om det nu senaste veckan, efter att journalister har skrivit om sina Facebook-kompisars statusmeddelanden.

J: Vad tycker du – finns det någon tumregel för var gränsen mellan privat och offentligt går?

R: Nej, det finns inte en tumregel. Just det är det svåra. Tumreglerna får utvecklas i takt med nya nätforum. Facebook, till exempel, började med att ha ganska tydliga tumregler – man var kompis med människor som man kände och hade ett privat rum med dem, sen fanns det ett offentligt rum på det öppna nätet. Men efter hand så muterade Facebook-gemenskaperna efter att människor blev kompisar med fler och fler som de aldrig hade träffat. Det var som att ha en middagbjudning där det börjar storma in folk och så har man plötsligt en jättestor fest med folk man inte känner.

J: Jag skulle säga att det då fortfarande är en privat tillställning.

R: Ja, det är det ju i någon mening. Men det finns inte helt självklara gränslinjer.

J: En sista fråga. Finns det inte en konflikt i att generationen “digitala infödingar” å ena sidan är väldigt mycket för personlig integritet, å andra sidan har väldigt många av oss en bristande förståelse för tanken på privat egendom på nätet. Det finns två olika sorters privat här, privatlivet och den privata egendomen, som man inte har samma respekt för…

R: Hmmm. Hur menar du med privat egendom?

J: Jag menar naturligtvis saker som copyright.

R: Ja, jag tror det hänger ihop. Upphovsrättsskyddat material har alltid varit tillåtet att kopiera inom den privata sfären. Man får kopiera inom sin familj, till sina kompisar, spela in band eller bränna skivor för att ge bort, och så vidare. Om vi då tänker oss att våra 600 kompisar på Facebook fortfarande är vår privata sfär, som du just sa, då borde vi rimligtvis också få privatkopiera inom den sfären.

J: Aha, jag förstår – jag får spela skivor på min fest, även om jag inte känner 400 av mina 600 gäster.

R: Exakt. Även frågan om upphovsrätt har väldigt mycket att göra med den lite lösare distinktionen mellan privat och offentligt.

J: Den distinktionen mellan privat och offentligt, som många av våra makthavare försöker följa och som journalistiska beslut ska göras i enlighet med, den finns inte längre. Tiden har gått den förbi. Paradigmskiftet har redan skett.

R: Ja, i nån mån. Eller jag skulle säga att skiftet har inte gått in i något nytt paradigm. Det finns ännu inget som har ersatt distinktionen mellan privat och offentligt utan den lever fortfarande kvar som en extremt viktig grund för allt vad vi kallar för politik, inom ramarna för en liberal demokrati. Vad vi kallar liberalism bygger ju på att man skiljer jättestrikt mellan privat och offentligt. Men jag tror att den distinktionen är i något slags kris och har varit det under lång tid. Det är en utveckling som tar lång tid.

Uppdatering: Eftersom någon inte förstod så får jag väl förtydliga – vad som återges här är inte någon jävla debatt utan ett studiosamtal. Johanna Koljonens roll, som hon sköter utmärkt, är att föra samtalet framåt på ett sätt som roar och bildar lyssnarna.

Jippon av detta slag känns kort sagt inte 100 % värdiga – inte för någon av de inblandade:

För ett par veckor sedan ställde Ifpi åter till med firmafest, fast denna gång utan tevekameror – och utan ministrar. Regeringen har i det tysta gjort slut med Ifpi, på åtminstone ett litet symboliskt plan. Något musikexportpris delades inte ut på Grammisgalan, men priset finns ändå kvar. På måndag delas det ut av handelsminister Ewa Björling, vid en betydligt mindre ceremoni på Rosenbad.
Utrikesdepartementet meddelar att fyra kandidater är nominerade:

popgruppen Mando Diao, låtskrivaren Max Martin, operasångerskan Nina Stemme samt discjockeytrion Swedish House Mafia.

Som vanligt är Max Martin nominerad. Han har vunnit priset förr och skulle vinna det åtminstone vartannat år om det enda kriteriet var att man drog in mycket stålar. Som vanligt har man dock även kvoterat in en representant för det penningsvaga fältet “klassiskt/jazz” och prisets anseende är beroende av att de också får vinna ibland, så Nina Stemme är inte chanslös.
Om jag själv får gissa vinnare, så tror jag på Swedish House Mafia – varken på grund av musikalisk kvalitet eller monetär kvantitet, utan för att de systematiskt framhåller nationen som varumärke och råkar ha “Made in Sweden” som sin paroll. Sånt vill regeringen uppmuntra!
Musiker bör hålla en nationell profil – så lyder, allt tydligare, exportprisets centrala budskap. Varje uppmaning åt ett håll är en avrådan åt det andra. Regeringen är mindre förtjust i gränsöverskridande artistsamarbeten eller musiker som är ointresserade av att framhålla sin svenskhet.

Fast hur många orkar längre bry sig? Det är talande – kanske rentav ett tecken på konflikt – att vare sig Ifpi-sajten Musikindustrin eller ExMS bemödat sig om en notis angående regeringens nomineringar. Och ingen dagstidning verkar heller ha tagit upp det, med undantag för en lokaltidning, som noterar att traktens stolthet har nominerats “till fint musikexportpris”. Mycket gulligt!
Klicka för större artikel, om du vill läsa hur regeringstjänstemannen Fredrik Wetterqvist resonerar kring kriterierna för priset.

För övrigt kan noteras att nya numret av musikmagasinet Novell gör upp med myten om “den svenska musikexporten”. Jag har ännu inte läst Maggie Strömbergs artikel men utifrån andrahandsbeskrivningarna vågar jag gissa att den till någon del har låtit sig informeras av min pågående forskning. Glädjande! Förresten skrev jag ihop en kort sammanfattning på beställning av Kultursmockan som ges ut av Sveriges musik- och kulturskoleråd.

För drygt två veckor sedan postades här ett spekulativt inlägg på engelska, snabbt nedkrafsat i blocket under en resa med pendeltåget, om nätpolitik, tunnlar och “eskalationism”.
Uppföljningar kom, åt två olika håll, från Monki och ChrisK. Läs!

Nu bygger Jonas Andersson vidare på sin nya blogg (som saknar förstasida), dit han flyttat vidare från sina tidigare och åter skriver på svenska.
Inlägget om Kina, tunnlar och eskalationism är väldigt läsvärt i sin problematisering. Och det ligger väl i eskalationers natur att ingen part har valt den, till skillnad från den acceleration som utgår från en existerande rörelse och kan intensifieras ensidigt. Min spekulativa idé om eskalationism handlar i lika hög grad om att undvika vissa eskalationer. Jonas översätter från Copyriot-posten:

Medan acceleration kan ses som ett medel att nå ett mål (eller rentav som ett mål i sig) så är eskalationer sällan eftertraktade och brukar betraktas som något vilket avslutas med någon form av ”krig”.
Men eskalationismen kanske inte har upptrappning som syfte, mer än vad krigsmaskinen har kriget som sitt syfte. Den kan till och med ha mer att göra med att förhindra katastrofala eskaleringar. Ett sätt att göra det kan vara att låta upptrappningen urladdas innan den blir katastrofal. Men det ligger i upptrappningens natur att det inte finns någon som kan bedöma rätt tidpunkt, innan det hela har eskalerat till något annat.

Jonas Andersson fortsätter sedan, i nästa del av sitt inlägg, med att konstatera att det inte är realistiskt att motsätta sig all form av reglering av nätet. Så långt håller jag med, men utsagan gör mig ändå en liten aning obekväm – antagligen för att det aldrig definieras vad “reglering” betyder. Antingen kan det betyda att brottsliga handlingar som utförs via nätet ska beivras när så är möjligt, precis som när de utförs med en bil eller på en bank.
Men desto oftare betyder sådana utsagor att nätets själva infrastruktur måste lagregleras på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Jag associerar till vad Daniel Westman sade på Internetdagarna, om att vi kan behöva välja mellan avskaffad anonymitet och avskaffad yttrandefrihet. Enligt honom skulle det vara att föredra att stifta nya lagar som i någon mån förbjuder anonym internettillgång, framför att blockera nätadresser. Samtidigt inser han att identifieringen aldrig kan göras total, eftersom en eskalation av anonymiserande tunnlar kommer att ske, som i sin tur kommer att påkalla nya lagar.
Antagligen kan även Daniel Westman räknas som eskalationist. Eskalationismen är inget ideal eller taktik utan det som sammanför alla som tänker längre än till första gradens verkningar och som intresserar sig för vad tunnlarna på sikt gör med ytfenomenen.

Att använda smileys är ett bra sätt att visa att du är glad, ledsen eller att du skojar när du skriver.

Mycket finns att roas åt på Kränkt.se, men om man ser till den enkätundersökning som Datainspektionen samtidigt presenterar är det lättare att hålla sig för skratt. Inte för att undersökningens resultat skulle vara chockerande. Utan för att Datainspektionen systematiskt relativiserar handlingar, varav vissa är triviala, andra allvarliga. Allt dras över en kam – allt “oschysst” är en “kränkning”.

Kränkningar på nätet blir allt vanligare. En undersökning som genomförts på uppdrag av Datainspektionen pekar på att mer än varannan ungdom i Sverige har råkat ut för att någon har skrivit oschyssta saker om dem på nätet. Hälften av ungdomarna har även varit med om att någon ljugit om dem på Internet. En av fem har varit med om att någon annan person har använt deras identitet på nätet. 29 procent av de tjejer som tillfrågades i undersökningen uppger att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier på Internet. Undersökningen visar att det finns ett stort motstånd till att andra lägger upp bilder på Internet utan personens tillåtelse, ändå har 30 procent varit med om detta.

– Det är alarmerande och oroande att ungdomar har blivit kränkta på Internet i så stor utsträckning som undersökningen indikerar, säger Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund.

Att någon skriver “oschyssta saker” om en jämställs alltså med sexuella trakasserier. Därmed luckrar Datainspektionen upp en etisk skiljelinje. Som mer eller mindre offentlig person – vilket alla vi är som deltar i offentliga samtal via exempelvis bloggar – måste man acceptera att folk skriver “oschyssta saker”. Däremot är det inte acceptabelt med sexuella trakasserier eller kvinnohat. Datainspektionen klarar inte av den skiljelinjen, utan fluffar på med flumbegreppet “schysst”.

“Schysst är ett så statligt ord”, som Isabelle just sa i en IRC-tunnel. Själv associerar jag till Ifpi-kampanjen Schysstmusik.com som lanserades 2005. (Då noterades det förresten genast att “schysst”, enligt Svenska akademiens ordlista, är en felstavning.)
Verbet “kränka” har för sin del en mängd olika betydelser men kan härledas till “krank” (sjuk). När nu en myndighet bestämt sig för att “nätkränkningar” bör elimineras, väcks frågan om kränkningar i allmänhet bör elimineras – samt, givetvis, vad som i dessa sammanhang menas med “kränkt”. Kanske en diskussion som borde ha tagits först?