historically, the live is actually an effect of mediatization, not the other way around. It was the development of recording technologies that made it possible to perceive existing representations as “live”. /…/ The ancient Greek theatre, for example, was not live because there was no possibility of recording it. In a special case of Baudrillard’s well-known dictum that “the very definition of the real is that of which it is possible to give an equivalent reproduction“, the “live” can be defined only as “that which can be recorded“.

Auslander resonerar lite slarvigt. Skulle det räcka med att något kan spelas in för att det ska kunna räknas som levande? Varför började man då inte tala om “levande musik” redan på 1890-talet? Nej, jag tror att det därtill krävs en tanke om att inspelningen kan ersätta originalet. “Levande musik” är inte så mycket en respons på grammofonen, utan mer på den elektriska högtalaren, som började spela en praktisk roll just under andra hälften av 1920-talet.

Så, exakt när (och hur) uppstod då begreppet på svenska? År 1929 används det i Musikern där “levande musik” på biograferna ställs mot “mekanisk musik”, det vill säga ljudfilm (som slog igenom just det året). Några exempel på “levande musik” före år 1929 har jag inte hittat, men om någon har exempel så vill jag höra!

Ytterligare en ledtråd kan ges av den danska kompositören Carl Nielsen. År 1925 utgav han en bok med titeln Levende musik. Där resonerar han om musik utifrån en rad aspekter, men ingen som har att göra med bruket av högtalare eller som på annat sätt kan relateras till vad vi idag menar med “levande musik”. Han använde uttrycket i en mycket lösligare bemärkelse (ungefär “livfull musikkultur”), vilket tyder på att det ännu inte var etablerat som begrepp på danska.
Sex år senare, 1931, fördes i Politiken en intressant debatt om människa kontra maskin i musiken. Samma år utgavs den i bokform under titeln Levande musik. Mekanisk musik, med förord just av Carl Nielsen. Någonstans mellan 1925 och 1931 tycks “levande musik” på danskan ha blivit ett begrepp som inte bara står för någonting allmänt livfullt, utan betecknar all musik som inte är “mekanisk”.

För övrigt börjar jag inse att “levande musik” på svenska har en betydligt snävare betydelse än engelskans “live music“. På engelska kan man tala om att teve sänder ett “live news program”, vilket på svenska skulle heta “ett direktsänt nyhetsprogram”. Vi skulle knappast tala om “levande nyhetsprogram”, annat än om det möjligen skedde på en scen inför närvarande publik.
“Levande” på svenska förutsätter publikens närvaro, medan engelskans “live” omfattar allt som är i realtid, även radio- och tevesändningar. Detta bekräftas av Cambridge Advanced Learner’s Dictionary som anger att detta bruk av adjektivet ska uttydas “as it happens”, oavsett om det gäller en performance eller en broadcast. Samma sak säger Oxford English Dictionary om begreppet, som de först noterade år 1934:

Of a performance, event, etc.: heard or watched at the time of its occurrence; esp. (of a radio or television broadcast, etc.) not pre-recorded.

Alla med specialkunskaper i språk och kulturhistoria – ni är många som ibland kommenterar här – inbjudes att bygga vidare. Det kommer till användning i mitt avhandlingsskrivande!

Sven-Olov Wallenstein skriver i senaste numret av Glänta om “Heidegger, tekniken och naturen”. ChrisK har uppmärksammat den ypperliga essän, som på nyanserat vis reder ut hur det hos Heidegger å ena sidan finns inslag av längtan till en natur “före” teknologiseringen av världen, men att det å andra sidan inte stannar där.

Det handlar vare sig om att bejaka eller förkasta tekniken – Heidegger är i denna bemärkelse varken futurist eller luddit – utan om att tänka dess väsen och finna en fri relation till den.
/…/
Förvisso finns det element av romantisk teknikkritik hos Heidegger för den som vill hitta dem, men också något väsentligen annat: nihilismen – att varat i den moderna världen framträder som intet, ett nihil negativum – måste gås igenom.
/…/
Teknikens herravälde tar man sig inte ur genom att förneka det eller på ett romantiskt sätt drömma om en värld före teknikens förtingligande, utan bara genom ett historiskt reflekterande tänkande som å ena sidan leder oss tillbaka till teknikens väsen, det vill säga till det skick av öppenhet som ytterst kommer från det tidigaste grekiska tänkandet och som i den absoluta moderniteten når sitt förverkligande, å andra sidan bortom detta väsen, inte så att vi skulle lämna det bakom oss, utan så att vi vinner en fri relation till det.

När Helena Granström skrev väldigt bra om långsamhetens paradoxer i Axess för ett halvår sedan så associerade jag just till Heidegger och blev nyfiken på hennes bok Alltings mått (2008). Sen såg jag att Jonas Andersson gjorde samma association från Granström till Heidegger och kallade boken för “en strålande, tankeväckande skrift”.
Ännu mer nyfiken blev jag av att min egen bok Det postdigitala manifestet flera gånger har kopplats samman med Helena Granströms författarskap. Hon skrev en fin kommentar om manifestet i SvD och för en månad sedan kom ännu en kommentar på SvD:s kultursida av Ulf Eriksson som konstaterade: “Yngre svensk essäistik handlar nu om kroppslig närvaro”. De två exemplen han tog var just mitt manifest samt Helena Granströms senaste bok. För ett tag sedan var vi också båda inbjudna som författare till Fria seminariet i litterär kritik.

Så det var med viss förväntan som jag slog upp Alltings mått, för att ta del av Helena Granströms civilisationskritik i bokformat. En vecka senare tvingar jag mig igenom slutkapitlets upprepningar och slår igen boken med en suck. Någonting så fullständigt svartvitt hade jag inte kunnat drömma om.
Världsbilden som läggs fram är strikt dualistisk. Å ena sidan finns den äkta erfarenheten, “det direkt upplevda”. Å andra sidan finns allt det som fjärmar oss från det äkta, och här växlar texten register på ett sätt som snart blir förutsägbart: språket, vetenskapen, kapitalet, pornografin – alla är de i grunden delar av samma stora fjärmande från det autentiska.

“Av marknadens krassa logik är inte bara pornografin utan även prostitutionen en fullkomligt rimlig konsekvens”, skriver Helena Granström. Vilket skulle kunna vara en vänsterklyscha, men i detta sammanhang blir det någonting annat, för enligt den här berättelsen är marknaden i sin tur bara en logisk konsekvens av språket. Människorna gjorde en gång i tiden det ödesdigra misstaget att sluta leva som jägare-samlare för att i stället odla marken. Därifrån drar Helena Granström en rak linje fram till den samtida pornografin, som likställs med den samtida naturvetenskapen. De återkommande skutten från teknologi till pornografi blir efterhand extremt tjatiga.

Pornografen, vetenskapsmannen. Förenade i sin upptagenhet av kvantifiering; av längd, volym, vikt.

Helena Granström vänder sig mot alla inslag av “teknik” i samband med barnafödslar Att kvinnor ska känna smärta är rimligtvis en del av vad hon ser som den äkta erfarenheten. När jag nyligen dissade “naturliga födslar” frågade jag mig hur någon kan få för sig att det skulle vara mer “naturligt” att föda utan smärtlindring i det egna hemmet, det vill säga i ett hus uppvärmt med modern centralvärme. “Varför då inte föda i en grotta?” Nå, att föda barn i grottor ligger helt i linje med Helena Granströms predikan, som kulminerar på sista sidorna:

Tekniken har dock aldrig rymts inom det mänskliga kännandets sfär, och den logik som är tillämplig är därmed dess egen: tekniken är sin egen måttstock. /…/
Mer än något annat är tekniken ett medel för att undkomma den direkta livserfarenheten, /…/
Genom teknologin skapas en värld dränerad på mänsklighet, /…/
Den tekniska kraften verkar i riktning mot flykt från livet, från den direkta erfarenheten.

Jag har svårt att förstå lovorden till Alltings mått som publicerats på kultursidor och en del bloggar. Inte för att jag ogillar det storslagna anslaget att skriva en allomfattande civilisationskritik på bara 120 sidor, utan för att jag finner resultatet platt. Många fenomen utpekas som paradoxala, men själva texten tillåter inga paradoxer utan varje paradox blir bara ett symptom på att vi – ännu en gång – har fjärmats från den direkta erfarenheten. Vilket – ännu en gång – kan skyllas på språket och jordbruket. Civilisationen i sin helhet bär skulden och inom civilisationens ramar är det meningslöst att urskilja nyanser eller ambivalenser, eftersom civilisationen i sin helhet är falsk.

Detta har väldigt lite att göra med Heidegger och släktskapet är ännu mindre med Heideggers nemesis Adorno, vars civilisationskritiska epos Upplysningens dialektik får ett par hänvisningar i Alltings mått, efter att dialektiken avlägsnats. Helena Granströms manikeiska världsåskådning är kliniskt befriad från tankar på en historisk dynamik som skulle kunna göra det möjligt att tänka sig en civilisation som tar en annan väg än det totala förtingligandets.

Helena Granström ansluter sig till den ideologi som brukar kallas för anarkoprimitivism. Hon använder inte ordet, men om inte annat blir det klart i fotnoterna. Hon hänvisar flitigt till primitivistiska tänkare som Derrick Jensen och framför allt John Zerzan. “It all went wrong with symbolic thinking” brukar den senare säga.
Vägen till den här ideologin har för Helena Granström gått via ett engagemang i Fältbiologerna som ledde över i miljöaktivism, plogbillsaktioner och kampanjen “En köpfri dag”. Under nollnolltalets första halva var hon också aktiv i Attac samt framträdde vid ett tillfälle som talesperson för Globalisering Underifrån (i en debattartikel i Arbetaren, där jag då var debattredaktör). Därefter verkar hon ha radikaliserats i primitivistisk riktning, samtidigt som hon utvecklat sin otvivelaktiga begåvning för skrivande.

Litteraturkritikerna har dock varit förunderligt ovilliga att läsa Helena Granström som en politisk författare. De framhåller i stället det faktum att hon är fil.lic. i matematisk fysik. Att hon parallellt har lyckats ägna sig år forskarutbildning och poesi är förvisso imponerande. Men mest av allt älskar humanister tanken på Helena Granström som en avhoppare. De vill föreställa sig, misstänker jag, att hon naivt trodde på naturvetenskapen men en dag i labbet drabbades av en andlig omvändelse. Litteraturvetare som alltid känt mindervärdeskomplex gentemot naturvetare njuter av den pseudokristna triumfen i att ha en avhoppare på sin sida.

Jag vill inte demonisera dem som (likt Zerzan och antagligen även Granström) ser sig som kategoriska motståndare till all civilisation – de är tillräckligt bra på att själva göra sig kontroversiella. Men när kulturskribenter vill låtsas som att civilisationsmotståndet smärtfritt går att lappa ihop med deras egen lagomradikalism, då blir det löjeveckande. Så länge Helena Granström bara läses som en poetiserad fysiker behöver ingen ta ställning till det politiska program som hon lägger fram. Vilket är synd, som sagt, för civilisationskritiken förtjänar att bedrivas i fler nyanser än svart och vitt.

Även jag syns till lite i numret. På två bilder men även lite i text. Karin Rebas bjöd in mig och Roya Hakimnia till ett trevligt samtal om nördpolitik och politiknördar. Själv tolkar jag det som två diametralt olika saker. Låt mig åter citera lite av hur jag själv citeras i tidningen:

Jag vill nog skilja mellan nördig politik och politiska nördar. Politiska nördar är något jag egentligen ogillar djupt. Det är de som sitter och twittrar varje gång riksdagen är på tv. Riksdagen, åh, partiledare! Framför allt bland folk som är uppvuxna i de politiska ungdomsförbunden och bland bloggare finns ett drag av politiknörderi som jag tycker är ett reaktivt och osjälvständigt förhållande till politik. Det påminner väldigt mycket om idrottsnörderi, vad som än händer sitter man och hejar på sitt lag.
/…/
Men man kan också vara nördpolitisk och nörda in på saker och så slår det över i ett politiskt engagemang. Om man går tillbaka tio, tjugo år i tiden så var ju Fältbiologerna en jätteviktig ingång i politiken.

(Tre som börjat nörda fältbiologerna för att hamna i väldigt olika politiska hållningar: Guldfiske, Oscar Swartz, Helena Granström. Angående den senares författarskap har jag några saker jag vill diskutera som jag tycker att de många hyllningarna missar. Men det är ett helt eget inlägg.)

Under det senaste året har medlemmsklubben Pluto i Gröndal, som bokar såväl smala, konstiga industritechnoband som relativt etablerade artister. Vid Valla torg i Årsta bryter musiken från Lilla Ukraina den annars tysta vinternatten. Medan det gamla industriområdet Lövholmsbrinken, nedanför Liljeholmen, kommit att handla alltmer om konsthallar, ateljéer och husockupationer än nybyggnationer.

Så skriver Alexandra Sundqvist i en artikel om stadsdelen Gröndal som under rubriken “Kultur underifrån” återfinns i senaste numret av Situation Sthlm. Det handlar om konst, klubbkultur och om hur vi ska förstå den senaste vågen av husockupationer.

– Det är en effekt av att antalet offentlig rum minskat. Rorg glasas in och ersätts med gallerior medan biblioteken blir färre. Den typen av platser som uppförs i stället har sina egna, mer eller mindre synliga koder, som man måste följa om man vistas där. Därför tvingas den fria kulturen tillkämpa sig nya utrymmen.
Fleischer menar att för att kulturen ska få möjlighet att blomma underifrån krävs just utrymmen, fysiska mötesplatser, i synnerhet i en värld som kan benämnas “postdigital”.

Citatet är ett sammandrag av en massa saker som jag försökte få fram under en lång intervju. Utöver mig intervjuas även Love Antell, som till skillnad från mig har en koppling till just Gröndal.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar på aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstnärer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden. Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.

Alla känner till Gaia-hypotesen, lanserad av James Lovelock på 1970-talet. Den går ut på att vår planet praktiserar negativ feedback för att upprätthålla homeostas enligt den klassiska cybernetikens principer. Enklare uttryckt: jorden är en organism. Nyligen populariserades Gaia-hypotesen på nytt genom världens dyraste film.

Några har säkert hört om motsatsen: Medea-hypotesen som lanserats av Peter Ward, bland annat i en bok som blev hyfsat uppmärksammad förra året. Här handlar det tvärtemot om positiv feedback – det som eskalerar processer över de trösklar som omöjliggör ett hållbart system. Flera gånger tidigare har biologiska processer varit nära att utplåna allt liv på planeten och förr eller senare kommer det vara biologiska processer, inte något yttre ingrepp, som sätter definitiv punkt för all biologi.
Steven Shaviro sammanfattar i en oerhört intressant post från förra året, “Against Self-Organization“:

Most of the mass extinction events in the fossil record, Ward says, were caused by out-of-control life processes — rather than by an external interruption of such processes, such as the giant meteor hit which supposedly led to the extinction of the dinosaurs at the end of the Mesozoic. The great Permian extinction, for instance — the most catastrophic of which we have knowledge, in which 90% of all species, and 99% of all living beings, were destroyed — was caused by “blooms of sulfur bacteria in the seas”, which flourished due to greenhouse heating and poisoned the oceans and the atmospheres with increased concentrations of hydrogen sulfide, which is extremely toxic.

Svavelvätebakterier lyckades alltså ta kål på 99 % av jordens varelser, enligt Peter Ward –även om nu påstås råda enighet bland forskarna om att det visst var en extern källa i form av ett meteoritnedslag som dödade dinosaurierna.
Vidare menar Peter Ward att det finns belägg för att den samlade biomassan har minskat sedan den kambriska explosionens dagar. Även den biologiska mångfalden menar han har gått tillbaka. Dessa idéer är fascinerande just för att de ter sig så kontraintuitiva. Blotta tanken på att det biologiska livet i allmänhet inte rör sig framåt ter sig hädisk. Trots att dess formella konsekvenser för mänskliga samhällens organisering borde vara noll, skär den sig ändå både med tanken på kontinuerlig ekonomisk tillväxt.

“Att ifrågasätta Gaia-hypotesen”, skriver Steven Shaviro, “är att ifrågasätta vår samtida tro på självorganiserande processer och system”. Tro står för någonting kvasireligiöst. Efter att upplysningens stora berättelser om allmänt framsteg tappat fart, tenderar vi att sätta vår tilltro till självorganisering och emergens. Det gäller för den frihetliga vänstern i samma grad som för den libertarianska högern. Mest av allt gäller det för hyllningar till nätets möjligheter. Vi behöver inte gå så långt som till Kevin Kellys idé om “The Technium”, utan det räcker med att ta en titt på något av allt det som sagts om Wikipedia.
Bara en riktigt korkad cyberdefaitist skulle i Medea-hypotesen ana ett möjligt argument mot exempelvis fri mjukvara. Men kritiken av “självorganiserade system” implicerar andra sätt att vara för. Det duger inte att hylla någonting bara för att det ser emergent ut, för det utesluter inte att det som skapas går vidare till att förstöra sig själv och dra annat med sig i kollapsen.

Allra mest tilltalande i Medea-hypotesen, även om den bara skulle stanna på nivån av ett tankeexperiment, är uppgörelsen med humanismen. Gaia-hypotesen framställer människor som separata från planetens annars självkorrigerande mekanismer. Civilisationen tenderar att ställas mot Naturen. Medea-hypotesen låter däremot människorna fortsätta vara en del av naturen, vilket inte ursäktar destruktiva beteenden men inte heller gör dem metafysiskt unika. Nicklas Lundblad drog intressanta slutsatser utifrån detta, men helt andra tolkningar förefaller också möjliga. Men vad jag just nu vill efterlysa är inte så mycket det planetära perspektivet, som tankeexperiment i linje med vad Steven Shaviro antyder: Vad återstår om vi rensar ut varje moralisk rest ur tanken på “självorganiserade system”?

Med största sannolikhet är läsplattan den största återvändsgränd som den skrivna texten befunnit sig i sen den sista gotländska runstenen ristades någon gång på 1600-talet.

Eller om jag formulerar mig så att ungdomarna förstår: Det är som internet utan uppkoppling.

Själv ska jag inte ge mig in diskussionen om läsplattor just nu – jag har gjort det förr och väntar nu på att Rick Falkvinge ska skriva sin utlovade uppföljning om “bokförlagens förestående undergång” för nästa tillfälle att anmäla avvikande uppfattning.

En grej bara. Filerna som säljs till dessa läsplattor är fria att kopiera (vilket ju är lagligt inom ramarna för en privat sfär, hur den nu definieras – jämför gärna med förra inlägget om hur “hushåll” avgränsas av lagen). Men de ska vara “vattenmärkta”, så att förlagen ska kunna se vem som köpt originalfilen om den börjar spridas vind för våg. Inte för att det skulle vara brottsligt att ha köpt en fil som någon sedan piratkopierar, men okej.

Men nu ska även Göteborgs stadsbibliotek “låna ut” (kopiera) filerna till de låntagare som äger egna läsplattor. Då blir det bibliotekspolitiskt intressant, tycker jag. För vad händer om en vattenmärkt fil från biblioteket råkar hamna i en torrentsvärm, och förlaget upptäcker saken?
Förlaget kommer då att höra av sig till biblioteket och vilja ha låntagarens personuppgifter. Kommer biblioteket att lämna ut dessa vid varje förfrågan? Eller kommer det bli ett informationsföreläggande à la Ipred? Kan ett sådant riktas mot bibliotek? Har biblioteken tänkt igenom vad det innebär att traska ut på det rättsliga stridsfält där internetoperatörerna idag befinner sig? Kommer de vara beredda att stå upprätt?

Jag är mycket nyfiken på att få veta mer om hur det ligger till med dessa frågor.

Så mycket har sagts av andra om avdragskarusellen och jag tänker inte tråka ut någon, allra minst mig själv, med siffror. Kloka saker som redan har sagts tänkte jag inte upprepa. Framför allt tänker jag inte ge mig in i den pseudodebatt där man antingen är “för hushållsnära tjänster” eller “mot”. Frågan är om staten ska ge en särskild skatterabatt på betalningen för en viss grupp av tjänster. Rabatten fungerar i praktiken som en subvention, även om man kan diskutera huruvida den i formell mening är det. En klar parallell finns i frågan om avdragsrätt för kultursponsring, en typ av subvention som väcker stora frågor om vad som räknas som “kultur”.

Vad jag intresserar mig här är varken tjänsterna i sig eller skattesatserna, utan begreppet “hushållsnära”. Formellare uttryckt i Skatteverkets vokabulär: “hushållsarbete” (RUT) som tillsammans med “ROT-arbete” utgör den avdragsgilla kategorin “husarbete“.

Hushåll är ett sådant ord vars innebörd tycks ha förskjutits över seklernas lopp. Närmare bestämt har det skett ett förtingligande. Om vi konsulterar SAOL (1932) förklaras hushåll i första hand som en verksamhet:

1) värksamheten eller förhållandet att förestå hus och hem och sörja för anskaffande av medlen för familjens och husfolkets uppehälle; hushållning; särskilt om den värksamhet som består i hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande av födoämnena och tillredning av födan

Ordet hushåll har också använts i en allmännare bemärkelse om alla de processer som handlar om att hushålla (med knappa resurser). Utifrån dessa definitioner blir uttrycket “hushållsnära tjänst” närmast en tautologi. Om hushåll inbegriper försörjning, som SAOB:s definition angav, kan man också fråga sig vilka tjänster som inte är hushållsnära.
Först på tredje plats anger SAOB en betydelse av “hushåll” som ligger närmare en samtida politisk tillämpning. Betydelsen kretsar kring härden och den grupp av människor som fyller sina magar med mat därifrån:

3) konkret: hem med särskild tanke på den värksamhet som åsyftar hemmets skötsel och i synnerhet anskaffande och tillredning av födan; hem med egen mathållning; ofta särskilt med tanke på eller övergående till att beteckna sammanfattningen av de personer som tillhöra hemmet eller (regelbundet) intaga sina måltider där.

Varför ska det vara förmånligare att hyra hem en kock än att köpa mat från en restaurang, frågar sig Anna Ardin. Att subventionera hushållsarbete genom skatteavdrag innebär i praktiken att sysslor styrs till hemmets sfär. Isobel skriver:

det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem?

Ändå är det inte fullt så enkelt som att avdragen gynnar allt som görs inom hemmets fyra väggar, på bekostnad av allt som sker utanför. Allt som sker i hemmet är inte en del av hushållet, skattetekniskt betraktat. Datorer är exempelvis inte del i hushållet, eftersom datorsupport inte kan dras av som hushållsnära tjänst. Över huvud taget tycks hushållsbegreppet ha en slagsida mot manuellt kroppsarbete. “Hyra av städrobot ger inte rätt till skattereduktion”, upplyser Skatteverket.

Hushållsnära antyder att tjänsterna inte behöver vara en del av hushållet, bara i närheten. Ordvalet kan tolkas på minst två sätt. Antingen antyder det en norm om att ett hushåll i normalfallet består i sysslor som utförs av en kärnfamilj, så att det som görs av inhyrd personal inte är hushållssysslor utan bara hushållsnära.
Eller så förstår man närheten i geografiska termer. Jag har en cykelverkstad på bottenplanet i mitt hus, den är alltså hushållsnära – men såvitt jag förstår får jag inte göra avdrag för cykelreparation. “Putsning av matsilver ger rätt till skattereduktion”, däremot, “förutsatt att arbetet utförs i bostaden”.

Gällande lagtext definierar det hushållsarbete i sju punkter:

1. Städarbete eller annat rengöringsarbete som utförs i bostaden.
   
2. Vård av kläder och hemtextilier när vården utförs i bostaden.
   
3. Matlagning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden.
   
4. Snöskottning som utförs i nära anslutning till bostaden.
   
5. Häck- och gräsklippning samt krattning och ogräsrensning som utförs på tomt eller i trädgård i nära anslutning till bostaden.
   
6. Barnpassning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden samt lämning och hämtning till och från förskola, skola, fritidsaktiviteter eller liknande.
   
7. Annan omsorg och tillsyn än barnpassning som en fysisk person behöver och som utförs i eller i nära anslutning till bostaden eller i samband med promenader, bankbesök, besök vid vårdcentral eller andra liknande enklare ärenden.

Lagen opererar med tre grader av närhet, vad gäller hushållets förhållande till bostaden. Vissa sysslor måste utföras i bostaden, inomhus. Andra sysslor går även an att utföra i trädgården. Enligt en strikt tolkning av lagen får man dock inte göra avdrag för att hänga tvätt utomhus.
Slutligen finns det en intressant kategori av sysslor som kan definieras som hushållstjänster trots att de sker på helt annan plats än hemmet. De kan dock inte utföras ensam utan endast i sällskap med någon som är antingen ett barn, en gamling eller en sjukling. Att betala någon för att lämna och hämta barn på dagis eller ridskola är avdragsgillt, men bara om det är en effektiv transport – om tjänstefolket stannar till på vägen för att leka på en lekplats vill staten inte längre subventionera arbetstiden. Möjligtvis om lekplatsen ligger “i nära anslutning till bostaden”. Jag antar att prejudikat saknas.
Barnpassning ska ske i hemmet och när barn inte är i hemmet så är de på “fritidsaktiviteter” mellan vilka de ska transporteras. Gamlingar får däremot gå på promenader, ledsagade av statssubventionerat tjänstefolk. Men de får inte hämtas och lämnas på nöjen, utan bara utföra “enklare ärenden”. Det är en smula kuriöst att lagtexten exemplifierar med bankbesök. Vi vet ju alla att gamlingar inte klarar av att använda internetbank! Den som skulle behöva hjälp med att använda internetbanken, eller att gå en allmän datorkurs, får dock inte dra av den eventuella kostnaden.

(Fast nu sa Isobel till mig igår att det tydligen finns planer på att utvidga avdragsrätten så att även datorsupport räknas som en del av hushållet. Det skulle tvinga Skatteverket till en nya gränsdragningar för vad som är ett hushåll i ett distribuerat nätverk. Jämför även med min posthumanistiska kritik av Radiotjänst.)

Ali Esbati skriver om hela grejen under den intressanta rubriken “Subventionerad avmodernisering“. Är det antimodernism att införa avdragsrätt för tjänster som sker i hemmet? Ja och nej, skulle jag säga. Här kan vi verkligen tala om upplysningens dialektik.
Traditionellt har det betraktats som en typisk modernisering att överföra en allt större del av matlagningen till industrier som tillverkar halvfabrikat. En skattepolitik som beskattar djupfryst men tillåter avdrag för en kokerska är då utan tvivel avmoderniserande.
Å andra sidan är kärnfamiljen som hushållsenhet en högst modern företeelse. Modern betyder i sammanhanget att kärnfamiljen kan kopplas samman med urbanism, industrikapitalism och hela den borgerliga uppdelningen av världen i en privat och en offentlig sfär. Förmoderna samhällen har hållit hus på en stor mängd andra sätt, som i hög grad varit mer kollektiva. Man kan exempelvis turas om att ta hand om varandras barn.
Ingenting säger att en modern praxis nödvändigtvis alltid måste vara mer effektiv än en förmodern. Att laga mat och uppfostra barn inom så pass små enheter som kärnfamiljer är uppenbart mer resurskrävande än att hjälpas åt. Och att trixa med avdrag är ofantligt mycket krångligare än att tillämpa den medeltida skattekonstruktionen “härdskatt“: en skatt per eldstad. Även om härdskatten knappast kan kallas för progressiv, gav den klara incitament för större hushåll än bara två vuxna plus barn.

Kärnfamiljen befinner sig idag i kris. Konstruktionen är inte anpassad för att både mannen och kvinnan ska lönearbeta. Krissymptomen har visserligen lindrats genom att en rad institutioner, skattefinansierade eller på en öppen marknad, tagit över sådant som inte behöver göras i hemmet. Dagis är det kanske viktigaste exemplet på en sådan modern institution. Men det räcker inte. Vi jobbar alldeles för mycket, avlönat och oavlönat, de flesta av oss.
Subventionerade hushållstjänster kan ses som en ytterligare form av institution som håller kärnfamiljen intakt – för den lilla klick som har råd – genom att lagen befäster en skarp gräns mellan hushållets insida och utsida. För att korsa gränsen gäller F-skattsedel som pass. Att däremot konstruera andra slags hushåll, eller allianser för ömsesidig hjälp mellan hushåll, är ingenting som uppmuntras. Vad händer med möjligheterna för en oavlönad barnomsorg som överskrider kärnfamiljens ramar? Här finns många frågor att ställa, inte minst vad gäller tillgång till rum.

Bilden längst upp i inlägget föreställer Hestia, den husliga härdens gudinna i antikens Grekland, motsvarad av romarnas Vesta.
Inlägget får avslutas med en bild på Chantico – aztekernas gudinna för den husliga härden samt för vulkaner.

Vi kanske inte tycker det är så roligt när vår favoritmusik på Spotify avbryts av reklamen. Men vi klagar inte, för vi förstår varför den finns där och glädjer oss åt att ha tillgång till all den musik vi faktiskt får gratis!

Är det en parodi? Förhoppningsvis. Oavsett vilket så lyckas Facebook-gruppen “Vi som förstår varför reklamen finns på Spotify” med ett verkligt konststycke: att iscensätta någonting ännu fåraktigare än Facebook-gruppen “Vi som hatar reklamen på Spotify“.

Dialektiken mellan de båda grupperna fångar hela affärsmodellen: 1) Frammana affekter av hat genom reklam som inte i första hand marknadsför någonting utan mest är ägnad att störa. 2) Ställ detta hat mot en uppsättning av affekter som kretsar kring rättfärdighet och bekvämlighet.

Jag förstår inte varför folk klagar på reklamen. Tänk hur mycket musik som vi slipper betala för, endast för att vi lyssnar på de där få reklamsnuttarna. Tänk hur mycket plats vi sparar på vår dator genom att slippa ladda hem musiken, och tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi lyssnar på Spotify! Helt plötsligt är inte reklamen så farlig!

“Tänk på att vi faktiskt är lagliga när vi gör det” är ett fascinerande argument för att göra något. Särskilt som formuleringen utraderar själva görandet. Man handlar inte bara lagligt – man är laglig. Befinner sig “på lagens sida”. Basunerar gärna ut detta.

– Lägish?
– Jorå, lugnt, de e laglish.

Med begreppet posthumanism får kollektivismen en ny modern språkdräkt. Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla. Det är inte bara meningslöst att dra strikta skiljelinjer mellan olika hjärnor, skriver hon, utan också mellan människa och maskin.

Om inte dessa strikta linjer upprätthålls, menar Marcus Svensson, riskerar vi bland annat “ökad kvotering inom föräldraförsäkringen” – och han syftar förstås på individuell föräldraförsäkring. En smått paradoxal men alldeles utmärkt konsekvens av individens upplösning, om det nu skulle bli så!
Kvotering (i ordets egentliga bemärkelse) är alltid en konsekvens av individualism, om än inte den enda möjliga konsekvensen. Utan en individualistisk grundförståelse går det inte att föra en politik som framhåller kvotering som lösning på problem. Vad är det som kvoteras, om inte separata individer? Ett perspektiv som utgår från att vi alltid redan är sammankopplade pekar snarare bortom sådan matematik.

Marcus Svensson passar på att fäktas lite mot en välkänd fiende, socialkonstruktivismen:

Att människan är en social varelse och utvecklar sin personlighet i gemenskap med andra innebär inte att hon kan reduceras till en social konstruktion.

Helt rätt! Att reducera människan till en “social konstruktion” är ett otyg som fortfarande är alltför vanligt inom olika akademiska nischer. Men vem polemiserar Marcus Svensson mot i det här fallet? Jag kan inte se att någon av de tre skribenterna om individens upplösning i senaste Arena – vare sig Isobel Hadley-Kamptz, Karl Palmås eller Cecilia Åsberg – gör misstaget att reducera någonting till en social konstruktion.
Visst – allting omkring oss är konstruktioner! Såväl idéer som måltider som nätgemenskaper som spädbarn som ekosystem är konstruerade. Men ingenting är enbart en “social” konstruktion. Tanken på “det sociala”, självständigt existerande som en substans att forma, är närmast att betrakta som vidskepelse.

Cecilia Åsberg uttrycker det strålande i Arena:

Gränsen för vad som är en människa, biologiskt sett, och vad som är kroppens insida och utsida är tveklöst flytande. Det intygar också de sex hundra arter av aneroba bakterier i munnen som neutraliserar de gifter som växter vi äter producerar för att skydda sig. Liksom de fyra hundra arter av bakterier som har koloniserat våra inälvor så vi kan smälta och tillgodogöra oss maten – och som tillsammans väger cirka två kilo.

Sådant är hotfullt för vår tids liberalkonservativa, vilka resonerar som om världen skapades i Königsberg på 1780-talet (i sanning en grund form av kreationism). Men att människor genomkorsas av smittor är ingenting som kvasiradikaler har hittat på – det är ett strikt vetenskapligt faktum, med politiska konsekvenser. Tänk bara på hela komplexet av köttproduktion, influensa, antibiotika och vaccin – där kommer vi inte långt om vi fortsätter att bygga all politik på fantasin om autonoma individer, eller för den ellen på fantasier om “sociala konstruktioner”.

Nej, det finns inget av socialkonstruktivism i det som Isobel formulerar här:

Den kognitiva kollektivism som finns immanent i vår hjärna har blivit verklighet via TCP/IP. I de omedelbara och oändliga feedback-loopar som triggar våra hjärnor i diskussioner i irc-kanaler, på bloggar, twitter eller i det direkt kollektiva skapandet i exempelvis etherpads, omformas medvetandet från upplevd avskildhet till upplevd gemenskap. Det är inte alltid okomplicerat. Triggersystemen är extremt kraftfulla och den intellektuella slembildningen är mer beroendeframkallande än mycket annan mänsklig samvaro. Upplevelsen av att faktiskt inte veta var ens egen hjärna slutar och andras börjar, tillsammans med den än mer euforiska insikten om överlägsenheten i det kollektiva medvetandet ger kickar som är hårdare än aldrig så starka förälskelsehormoner. Att finnas i detta gör mig smartare, att dela hjärna med dem som gör den, oss, bättre.