1. Bonniers köper Pocket Shop.
2. Akademibokhandeln (KF Media) ska slås samman med Bokia (Natur & Kultur).
3. Förhandlingarna om e-böcker mellan Biblioteksföreningen och Förläggareföreningen har kollapsat – som väntat.

Allt detta hänger ihop. En kraftfull rörelse mot vertikal integration som koncentrerar resurserna hos de tre stora förlagen: Bonniers på förstaplats, KF/Norstedts på andraplats, Natur & Kultur på tredjeplats.

Förläggareföreningen kontrolleras i praktiken av dessa tre förlag. Det var inte “förlagen” som vägrade komma överens med biblioteket, utan de tre storförlagen. Förläggareföreningen företräddes i förhandlingarna av sin vd, Magus Nytell (Bonniers), Peter Wilcke (Norstedts) samt Pelle Andersson (Ordfront).

Ordfront vägrar motivera sitt medlemskap i Förläggareföreningen. Är det inte ganska uppenbart att de accepterat rollen som “oberoende” alibi åt förlagsjättarna? Om de på allvar vill utmana jättarnas ställning borde Ordfront och “de oberoende” förhandla direkt med Biblioteksföreningen, utan hänsyn till Bonniers.

Pelle Andersson har alltså vissa problem med trovärdigheten om han ska framställa sig som motståndare till monopoltendenser. Ändå är det värt att läsa hans inlägg i DN, som sätter fingret på en viktig aspekt.
Faran med vertikal integration är inte bara att de stora förlagen blir större. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar inte särskilt mycket om den hypotetiska risken för censur. Däremot handlar det i högsta grad om övervakning.

Adlibris, Pocketgrossisten, Elib och nu Pocketshop säljer våra böcker och de vet allt om våra upplagor – och om våra kunder: var de bor, hur gamla de är och vilket kön de har.

Värre än så: Bonniers kan via Adlibris samla information inte bara om vem som köper vad, utan också om vilka sökningar som görs, vilka länkar som leder folk att köpa böcker och hur olika kunder klickar runt utan att köpa.
Ju kraftigare den vertikala och horisontella integrationen blir, desto mer finns att vinna på att sofistikera denna informationsinhämtning. Särskilt för ett företag likt Bonniers, som förutom böcker ägnar sig åt tidningar, tidskrifter, television, film, musik, arkiv, allt med sikte på generell *ifiering som maximerar den inhämtade informationen om människors beteenden.

E-boken är, som sagt, övervakarens våta dröm. Det gäller inte bara repressiva regimer utan även dominerande bokförlag.

Sveriges förlagsjättar vill förstås se till att distributionen av s.k. e-böcker leder till att just de får möjlighet att samla in information om läsningen. Detta är en faktor som inte går att bortse från i förhandlingarna mellan Förläggareföreningen och Biblioteksföreningen. Kanske borde även Pelle Andersson och Ordfront idka självkritik.

Förordning (2010:1921) om statsbidrag till musiklivet anger att bidragen i fråga syftar till “att främja ett varierat musikaliskt utbud i hela landet som präglas av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet.” Ansökningarna behandlas av ett konstnärligt råd. Musikverket upplyser nu om att stödet till Musiksverige har beviljats inom ramen för “Musikplattformen“, i enlighet med följande kriterier som formulerats av det konstnärliga rådet:

En viktig uppgift är att stötta samarbeten och strukturer där musiklivet kan utvecklas i samverkan med föreningar, organisationer, utbildningar och företag. /…/
Projektstödet ska stärka musiklivet genom att bidra till hållbar återväxt och konstnärlig förnyelse.

Jag har svårt att se hur stödet till Musiksverige skulle bidra till konstnärlig förnyelse. Musiksverige har aldrig sagt ett knyst om konstnärliga kvaliteter Tvärtom är de helt öppna med att deras ambition är strikt kommersiell. Musiksverige beskriver sig själv med följande ord:

Musiksverige samlar och kommunicerar den kommersiella musikbranschens frågor. I Musiksverige ingår flera organisationer, till exempel Musikerförbundet, som även har verksamheter som ligger inom det ideella fältet och som i högre grad finansieras med offentliga medel. I sitt arbete inom Musiksverige fokuserar dessa organisationer på de kommersiella delarna av sina verksamheter.

Bidragen från Musikverket till Musiksverige handlar om att främja s.k. “musikexport”. Musiksverige anger sin målsättning som “en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015″.
Vad har detta att göra med konstnärlig förnyelse? Snarare verkar det röra sig om ett renodlat branschstöd med rent kvantitativ, icke-konstnärlig målsättning. Frågan är då varför pengarna ska tas från riktig musikverksamhet.

Tyvärr är de aktuella projektansökningarna från Musiksverige inte tillgängliga online hos Musikverket. Igår skickade jag en begäran om att få ut offentliga handlingar och nu väntar jag på svar.

Regeringen har satt upp ett mål som innebär en fördubbling av musikexporten mellan år 2010 och 2015. Just nu genomför Musiksverige två projekt som utreder hur branschens och politikens exportfrämjande insatser ska se ut för att uppnå målet. Projekten stöds ekonomiskt av Musikverket.

Här väcks vissa frågor om regeringens roll, utöver den vanliga frågan om vad “musikexport” egentligen betyder.

1. Har regeringen verkligen fattat beslut om att Sveriges “musikexport” ska fördubblas?
Nja. För två år sedan kungjorde handelsminister Ewa Björling en målsättning om att fördubbla Sveriges export under femårsperioden 2010–2015. Ett typexempel på en postmodern femårsplan som troligtvis aldrig kommer att utvärderas, eftersom den inte kommer att uppnås.
Att fördubbla Sveriges export skulle troligtvis kräva en de facto-devalvering av den svenska kronan. Så skedde senast i november 1992, då kronan raskt förlorade 25 % av sitt värde – vilket spelade en mycket stor roll i att möjliggöra det resterande årtiondets vurm för “den svenska musikexporten”.
Nu befinner vi oss i ett världsläge där olika valutor tävlar om att sänka sitt värde för att få förbättra sina exportindustriers konkurrenskraft. Men för att någon ska exportera, måste någon annan importera. Ewa Björlings artikel nämnde inte ordet “import”, vilket är lika symptomatiskt som att Musiksverige aldrig någonsin nämnt ordet “musikimport”. Vilka länder är det som ska öka sin musikimport, om Sverige ska fördubbla sin musikexport?

Ewa Björling har förvisso hållt anförande på Musiksveriges presskonferens i februari. Då hänvisade hon till målsättningen om att Sverige ska fördubbla sin generella export. Hon underströk i sammanhanget betydelsen av ” de kreativa näringarna, där musik är en viktig del”. Däremot sa hon ingenting om att musikexporten skulle fördubblas. En sådan målsättning skulle ju kräva en rimlig metod för att mäta “musikexport” – åtminstone om tanken är att år 2015 kunna utvärdera resultatet.

2. Stämmer det att den statliga myndigheten Musikverket ger ekonomiskt stöd till den privata lobbygruppen Musiksverige?
Det märkliga är att Musikverket inte nämner någonting om detta på sin webbsida. En webbsida som är allt annat än sparsmakad: där finns mängder av reportage skrivna av frilansjournalister och varje vecka lägger myndigheten upp länkar till spellistor på Spotify. Vad som inte finns på webbsidan är information om att Musikverket givit pengar till Musiksverige, hur mycket pengar det rör sig om och på vilka villkor bidraget har givits. Att denna information undanhålls är faktiskt inte okej.

Uppdatering: Har nu blivit tipsad om att det finns ett pdf-dokument med projekt som beviljats stöd av Statens musikverk 2012-03-08. Där finns även ett jämförelsevis litet bidrag, 50000 kronor, till Musiksverige för projektet “Förstudie om framgångsfaktorer för musikexport”. Detta dokument nåddes inte av sökmotorn på statensmusikverk.se, vilket är en klar brist i myndighetens öppenhet.
Musiksverige sökte även bidrag för en “Förstudie om verksamhetsutveckling” och till detta luddiga ändamål beviljade Statens musikverk ett bidrag på 99879 kronor. Tyvärr verkar inte myndigheten använda webben för att tillgängliggöra mer information om vad dessa pengar är tänkta att användas för. Det låter onekligen som att staten kastar hundra lax rakt i fickorna på en organisation som redan har stöd av multinationella skivbolag.

När nu dessa saker har kunnat klarläggas, kan vi diskutera de verkligt angelägna frågorna:

• Vad är “musikexport”?
  
• Varför är det önskvärt att öka musikexporten?
  
• Vilka andra länder ska öka sin import om Sverige ökar sin export?
  
• Hur mäter man en fördubbling av musikexporten?
  
• Kommer dessa postmoderna femårsplaner någonsin att utvärderas?

Jag har tidigare skrivit om samtidskonstens flygberoende. Tillgång på billig olja är alltså, i ett större historiskt perspektiv, en nödvändig förutsättning för den typ av konstvärld som vi har idag.
Ännu mer slående är sambandet mellan konst och kredit. Sedan 1990-talet har den explosiva tillväxten av konstbiennaler gått hand i hand med en finansialisering som saknar historiskt motsvarighet. Centralbankerna pumpade ut billiga krediter vilket först skapade IT-bubbla och IT-krasch, sedan fastighetsbubbla och global skuldkollaps där smällen togs av staterna. Världen befinner sig nu i en annan epok än den epok som konstbiennalerna svarade mot. Frågan är om konsten förmår att uppdatera sig.

De senaste tjugo årens biennalkonst var en del av denna dynamik. Förmedlingen mellan kredit och konst handlade nog i hög grad om s.k. stadsutveckling, där stater och regioner lät satsa enorma summor på konst i förhoppning att locka till sig kapital, ofta omskrivet i termer av “kreativitet”. Paradexemplen återfinns i Bilbao, Barcelona, Berlin.

Är biennalkonsten död? Ja, i en eller annan mening – även om vi knappast har nått peak biennale ännu. Antalet biennaler kommer troligtvis att öka. Vad som är helt säkert är att de kommer bli tråkigare och tråkigare.

Just i detta läge lägger Folkpartiet fram ett nytt kulturmanifest, vars främsta krav är inrätta en internationell konstbiennal i Stockholm. Kulturmanifestet läggs fram i morgon och nämns i Dagens Nyheter. Tidningen tillfrågar tre vita manliga makthavare i konstvärlden, som alla verkar lite skeptiska. Sune Nordgren, curator i Åhus, påpekar att världen knappast behöver ytterligare en konstbiennal när omkring 75 städer redan försöker samma sak. Det blir uppenbart att Folkpartiets utspel inte handlar så mycket om konst utan om att göra staden till ett varumärke som ska synas i konkurrensen på världsmarknaden.

Föreläste nyss för ett tusental åhörare på Share i Belgrad. Jag tror att min föreläsning handlade om kopiering. Dess tillkomst skedde i vart fall genom kopiering av fragment av olika ålder och från olika håll, inte minst från denna blogg, vilka sattes samman i sista stund och som på scenen blev till ord ur min mun. Ganska häftigt när man tänker efter.
Folk hörde liksom mig prata om framtiden, när allt jag försökte göra var att prata om historien. Närmare bestämt inledde jag med att tala om hur Piratbyrån “förlorade”, för att sedan fortsätta med hur Piratbyrån har kopierats och hur Piratbyrån förtjänar att kopieras i den historiska situation som vi befinner oss idag. Kopiering är ju att kasta saker in i framtiden. Då är det kanske inte så konstigt att kopimistisk historieskrivning blir till framtidsforskning, eller vad man ska säga.

Däremot blir jag allt mer skeptisk till att tala öppet om framtiden. Låt den vara tabu. Varför inte kopiera detta tabu från Walter Benjamin, som i sin tur kopierade det från Baudelaire? Fast sånt där snackade jag alltså inte om i föredraget. Tanken dök upp först nu när jag i efterhand försöker summera vad jag sagt.

Några av de saker som jag berörde i mitt föredrag på Share:

• Nolltalets konjunkturutveckling och Piratbyråns tre faser.
  
• Accelerationism.
  
• Varför kopimi inte handlar om information.
  
• Piratpartiets kopiering av Piratbyrån.
  
• Kopiering som förvandling.
  
• Sätt att tänka det postdigitala.
  
• Skillnader mellan Soulseek, The Pirate Bay och Spotify.
  
• “The counter-revolution of the digital smorgasbord”
  
• Sökrutornas tomhet.

Med mera, inklusive tre korta videoklipp. (Varken innan eller efter har jag lyckats sammanfatta föredragets tema när folk har frågat.)

Är lycklig över att vara i Belgrad: jag har utsikt mot Europas pulsålder, jag får hänga några dagar med kära bekanta från olika håll i världen, jag har fått bevista en fenomenal klubbspelning med DMX Krew och därtill fått hålla ett föredrag som gav någonting tillbaka.

Första gången jag ser RT i direktsändning, bjuds jag på propaganda för SD. Ett intressant exempel på hur man från Ryssland jobbar målmedvetet med att knyta an till en västeuropeisk målgrupp som ser sig själva som dissidenter, oavsett om de tenderar åt vänster- eller högerpopulism.
Detta några dagar efter att RT börjat sända en talkshow med Julian Assange. Hittills har värden hunnit visa sig kärvänlig med Hassan Nasrallah och Slavoj Žižek. (Såg det senare programmet som inte alls var så spektakulärt som man möjligen hade kunnat tro, utan tvärtom väldigt förutsägbart.)

Sen tipsade @redundans om ett reportage från Kina som sändes i gårdagens Aktuellt (SVT Play, 00:43). De besökte det kinesiska mediehuset “Fjärde mediet” som startades 2008 och vars publik har vuxit snabbt under det senaste året. De är ett privat företag utan officiell kopplingar till regimen, men kommunicerar synsätt som ligger nära regimens. I vilket fall är de fullt accepterade av den styrande eliten i det statskapitalistiska Kina.

När en proteströrelse satte sig i rörelse i Kina för ett år sedan, valde Fjärde mediet att rapportera om de “vanliga kineser” som tycker det är fel att demonstrera.
Russia Today, liksom iranska Press TV, har hårdflörtat med vänsterpopulistiska strömningar i anknytning till Occupy Wall Street, samtidigt som de flörtar med olika slags högerpopulister. Här verkar det som att Fjärdet mediet skiljer sig. De lyfter fram amerikanska Ron Paul-fans. Däremot verkar det inte upphöja rörelser som går ut på gatan – inte ens i väst.

“Occupy Wall Street: A Trojan Horse for Nazi Revival” – så löd rubriken på en bisarr artikel som publicerades i höstas av Fjärde mediet. Den är skriven av den japanske konspirationsteoretikern Yoichi Shimatsu, verksam som redaktör på April Media, en annan kinesisk nyhetstjänst med nationalistisk profil. Några smakprov ur nämnda artikel:

Despite appearances of free-for-all equality at Occupy Wall Street protests, a clandestine rightist network – allied with British intelligence agents and a far-right Swedish tycoon – secretly controls the agenda. /…/
The two key operatives behind the OWS – Kalle Lasn of Adbusters and Julian Assange of Wikileaks – share obscure backgrounds with disturbing links to the Nazi underground in postwar Australia. /…/
As recently as 2010, Julian Assange stated: “China is the enemy.” /…/
Currently Assange is under the protection of British intelligence service /…/
The Nazi connections of the Wikileaks founder resurfaced more recently in Sweden, where his website was hosted by Pirate’s Bay, a company financed by far-right tycoon Carl Lundstrum. After selling his family’s Wasa cracker company to Sandoz, the pharmaceutical associated with the CIA’s program in LSD-induced mind-control experiments, Lundstrum has gone on to fund the rightist Pirate Parties which have been expanding across the German-speaking countries.

Hitler! LSD! Piratpartiet! Smaskigare blir det knappast. Och artikeln verkar ingalunda vara ett undantag, för Fjärde mediet kryllar av lika smaskiga konspirationsteorier. Ofta är udden riktad mot “sionisterna”.

Fjärde mediet återpublicerar en hel del material, både text och video, från Russia Today. Men profilen är betydligt mer oborstad. Längst ner på webbsidan 4thmedia.org finns en rulle med länkar som är mycket talande om den tänkta målgruppen. Länkarna är tio till antalet:

• globalresearch.ca (generell konspiracism, främst amerikanska skribenter)
  
• strategic-culture.org (konspiracism, eurasianism, från Ryssland)
  
• blog.hiddenharmonies.org (kinesisk nationalism)
  
• voltairenet.org (anti-imperialism, konspiracism. Drivs av fransmannen Thierry Meyssan, många partners i Latinamerika och Mellanöstern)
  
• counterpunch.org (anti-imperialism med vänsterpopulistisk profil, från USA)
  
• veteransforpeace.org (fredsrörelse, USA)
  
• informationclearinghouse.info (anti-imperialistisk artikelsamling, USA)
  
• presstv.com (språkrör för regimen i Iran)
  
• theinternationalforecaster.com (konspiracism, ekonomisk alarmism, drivs av Bob Chapman, USA)

Den där samlingen är ju högintressant. Inte för att alla de länkade nödvändigtvis ser sig själva som delar av en gemensam “scen”, men för att aktörer i Kina – som i någon mening står nära regimen – ser dem som en viktig scen för “public diplomacy“. Fjärde mediet bidrar, tillsammans med Russia Today och andra, till att skapa ett visst mått av samhörighet mellan självutnämnda dissidenter som i höger/vänster-termer skulle stå långt från varandra.
Reportaget i Aktuellt berörde inte detta. Det handlade bara om hur nya aktörer i Kina lägger resurser på att kommunicera en annan bild av landet till västvärlden. Men till vilken västvärld, vilken målgrupp?

Our current economic troubles are in large part the delayed consequences of the dot-com bubble and the ultimately unsuccessful efforts to contain the damage once it burst (as well as deeper structural problems).

Så avslutar det tredje kapitlet i Andrew Klimans bok The failure of capitalist production.

Påfallande sällan görs en sådan koppling mellan 2000 års IT-krasch och 2008 års finanskrasch. Andrew Kliman är dock ganska övertygande i sitt bruk av olika slags data som pekar på att vår tids skuldkris måste begripas som en fortsättning på 1970-talets kris, som aldrig blev “löst”.
Dags för ännu en konjunkturskiss, nu över IT-kraschen och dess efterspel i USA. Andrew Kliman skriver:

Stock prices peaked in March 2000, stagnated for several months, and began to fall starting in September. /…/
Industrial production, which had stopped growing in June, began to fall starting in October, at which time real GDP also stopped growing. /…/
The collapse of stock prices accelerated and continued until late 2002 or early 2003 /…/ while industrial production continued to decline until the start of 2002. Employment began to decline in March 2001, the month in which the recession was later “officially” determined to have begun. The decline continued through August 2003

Under dessa år såg Fed en överhängande risk för att USA skulle drabbas av en allvarlig deflation à la Japan. Därav deras val att köra en exceptionellt expansiv penningpolitik.
Styrräntan sänktes under 2001 från 6,5 till 1,75 procent. Den sänktes sedan ytterligare fram till sommaren 2003 då den nådde 1 procent och stannade där nere i ett år. Omräknat i reella termer innebar detta att styrräntan var negativ i 3,5 år (från början av 2002 till mitten av 2005). Bankerna kunde alltså låna pengar av Fed och lämna tillbaka ett lägre belopp, om man justerar för inflation.
De billiga krediterna blåste upp den jättelika bostadsbubbla som började spricka 2007 och som ledde till en krasch vars följdverkningar vi ännu inte kan överskåda.

Bubbelblåsandet har i hög grad blivit synonymt med namnet Alan Greenspan (som ledde Federal Reserve 1987–2006). Paul Krugman uttryckte saken på följande vis:

In retrospect, his history is one of replacing each bubble with another bubble. And eventually we ran out of bubbles.

Keynesianer som Krugman och Stiglitz vill ju få det till att allt hade gått bra om man bara hade följt deras recept i stället för Greenspans recept. Andrew Kliman är dock inte den som väljer sida i den diskussionen. Tvärtom menar han att Federal Reserve hade rätt i att identifiera ett allvarligt deflationshot efter IT-kraschen. En tajtare penningpolitik (eller en snabbare återgång till en tajt penningpolitik) hade mycket väl kunnat leda till att “den stora recessionen” hade brutit ut redan 2001, i stället för 2008.

På djupet består problemet, enligt Andrew Kliman, i att 1970-talets kris aldrig blev “löst”. Enda sättet att rädda kapitalismen, det vill säga återställa den profitkvot som har stagnerat sedan dess, är genom storskalig kapitalförstörelse. Det behöver inte betyda krig, men ingen kan förneka att krig funkar. Andra världskriget funkade ofattbart bra.
Det finns en del annat att säga om vad Andrew Kliman skriver i The failure of capitalist production. Återvänder dit i senare inlägg. Men detta med IT-kraschens följdverkningar är värt att fundera på även i affektiva termer. I vilken mån känner vi, eller har vi känt, att det som hände 2000-2001 har en betydelse för den värld vi lever i?

Mer finns att hämta i det tyska nätmagasinet Telepolis, där en skribent vid namn Tomasz Konicz brukar medverka med kristeoretiska utläggningar och analyser av främst östeuropeisk politik. Nyligen skrev han om en smärre protestvåg i Tjeckien, vilket inte hörts ett knyst om i Sverige.

Protestvågen i Tjeckien är inte gigantisk, men ett intressant samtidsfenomen. Bakgrunden är, som överallt, aviserade nedskärningar som kommer att bli särskilt kännbara för studenter, pensionärer och fattiga. Nedskärningarna drivs igenom av Tjeckiens högerregering, men protesterna har inte initierats av oppositionspartierna eller fackföreningarna. Dessa har anslutit sig först i efterhand.
Snarare initierades protestvågen av grupperingar som ser sig som radikaldemokratiska. Dessa grupper har delvis vuxit fram ur vinterns tjeckiska rörelse mot Acta, som bidrog till att hejda processen i Europa. En ledande roll spelas också av dissidenter från 1989, som Slávek Popelka.

Den senare står bakom ett upprop, “Holešovská výzva”, kring vilket en smärre rörelse har samlat sig. Rörelsen vill se en ny grundlag som ska garantera transparens och förhindra korruption. Uppropet förklara målet som “konstitutionell demokrati i stället för maffiakapitalism”. Tjeckiens finansminister svarade med att jämföra Slávek Popelka med Adolf Hitler.

En annan grupp, “Real democracy now“, verkar se sig som en fortsättning på Occupy, Anonymous och de indignerade. Nästa vecka (28 april) tänker de köra igång tältlägergrejen.
En företrädare för gruppen, Jan Cemper, berättar i en intervju att han tidigare tillhörde anarkistfederationen, men lämnade denna 2008. Han uppfattar anarkismen som en avlägsen utopi, medan han ser direktdemokrati som en nära möjlighet. Han hyser inte höga tankar om Holešov-rörelsen, då han uppfattar att de bara vill installera en ny regering av teknokratisk karaktär. “Real democracy now”-aktivisterna är uppenbarligen yngre och enligt Jan Cemper finns det en betydande överlappning med det tjeckiska piratpartiet:

Quite a few among us sympathize with the pirates. Of all the political parties they are certainly closest to our hearts.

Som sagt: allt detta är intressant mest för vad det säger om samtiden. Å ena sidan är det lite tilltalande att se hur nätpolitiska mobiliseringar liksom av sig själv glider över i någonting bredare. Å andra sidan är det lite torftigt att svaret på ekonomisk misär blir “radikal demokrati” eller “direktdemokrati”, utan att detta problematiseras. Summan av det hela blir att krisens verkningar personifieras, varnar Tomasz Konicz. Skulden riktas på enskilda politiker.
Ett tidstypiskt fenomen är att de radikaldemokratiska mobiliseringarna genast blir gränslösa på ett mindre tilltalande vis. För ett par veckor sedan hölls en nazistdemonstration riktad mot de lokala romerna i en liten ort nära gränsen till Tyskland. Där närvarade även en bil från Holešov-rörelsen, vars aktivister samlade underskrifter för att regeringen ska avgå, från de antiromska demonstranterna.

Konst och arbete – två sidor av samma mynt?
Att avskaffa arbetet och att avskaffa konsten – målsättningarna ter sig identiska, vilket en lång rad ultraradikala grupper har upptäckt. Samtidigt som kapitalet finner nya sätt att skilja arbetskraften från produktionsmedlen, finner estetiken nya sätt att skilja original från kopia. Upphovsrätten gör inte bara konsten till en vara, utan säkerställer också en arbetsdelning där vissa sysslor hålls utanför lönerelationen.

Så lyder den rafflande inbjudan till ett föredrag som jag ska hålla den 9 maj klockan 19 på Teater Tribunalen i Stockholm, med bar som öppnar en timme tidigare. Upprinnelsen är att CMS frågade om jag ville bidra till en föreläsningsserie om arbetskritik. Varför då inte ta ut svängarna i en ultrakritisk bana?
Det finns även ett FB-event för er som sysslar med sånt. Mannen i tvekskägg är dock inte jag, utan en kopia av Erik XIV som var kung på den tiden då folk kunde leva sina liv utan att komma i kontakt med vare sig konst eller arbete.

Uppenbart är att dessa tre mediehus uppfattar att de konkurrerar om samma publik och att denna konkurrens, finansierad av oljepengar, involverar geopolitiska intressen. Detsamma kan sägas om Al-Arabiya (Saudiarabien) och TeleSUR (Venezuela), men dessa konkurrerar mer regionalt, då de inte i någon större utsträckning kommunicerar på engelska. Även stater som USA, Frankrike och Tyskland satsar förvisso på internationella nyhetskanaler som ska rapportera på ett sätt som ligger i dessa staters intresse, men i de fallen finns inte samma positionering av opposition mot en västlig mainstream.

Själv kollar jag inte på tv-nyheter och är långt ifrån insatt i vad som faktiskt sägs i Al-Jazeera, RT och Press-TV. Men mitt intryck är att de inte bara växer i inflytande, utan att de i allt högre grad positionerar sig mot varandra. Bilden framträder av ett geopolitiskt spel – medierat av YouTube, Facebook, Twitter, bloggar och forum – där de tydligaste aktörerna är Qatar, Ryssland och Iran. Vilka fler kommer att ge sig in i leken? Eller är Kina redan inne med sitt CCTV? Jag inser att jag har alltför dålig koll.

Det verkligt intressanta är hur dessa “utomvästliga” kanaler, i samspel med varandra, konstituerar en “västlig” målgrupp. Hur de undviker den höger/vänster-distinktion som fortsätter att strukturera västmediernas nyhetsjournalistik. Hur de medvetet knyter an till högst västerländska varianter av populism. Hur väl de lyckas uppmärksamma vinklar som är nystintill frånvarande i de kommersiella nyhetmedierna. Hur omsorgsfullt de rekryterar journalister och opinionsbildare med tanke på de grupper av “dissidenter” som de kan tänkas locka.
Hur mycket utrymme för samhällskritik öppnas i den geopolitiskt betingade konkurrensen mellan mediehus? Och vilken samhällskritik är det som inte får utrymme? Att förstå den här utvecklingen känns angeläget. Vilka forskar om saken?

Det vore exempelvis intressant att se mer systematiskt på hur dessa mediehus agerar på Facebook. En sådan sak som att iranska Press-TV kör massa “like” på sidor relaterade till Occupy-rörelsen. Nej, det betyder inte att Occupy-rörelsen sympatiserar med regimen i Iran. Men det kan antyda att regimen i Iran ser sympatisörerna med Occupy-rörelsen som en angelägen målgrupp för sitt budskap.
Vi har tidigare nämnt att RT aktivt vänder sig till de kretsar som intresserar sig för att förstå världen i termer av konspirationsteorier. Att nu RT har rekryterat Julian Assange är synnerligen intressant. Liksom karaktären Max Keiser, ekonomijournalist, -aktivist och -populist som förefaller omöjlig att placera på en politisk vänster/höger-skala men vars kristeorier uppskattas av dissidenter på vitt skilda håll, kanske i kraft av dess manodepressiva kvaliteter. Tidigare jobbade Max Keiser åt Al-Jazeera, som han nu har lämnat för att i stället ha egna program både i RT och Press-TV. Såvitt jag förstår är han inte den enda som har rekryterats i sådan riktning. Vågar man rentav dra slutsatsen att axeln Ryssland/Iran försöker vinna initiativ i fråga om kristeori?

Nämnas bör ju också att PTV, i likhet med regimen i Iran, företräder en öppen antisemitism, presenterad som “antisionism”. Till en hungrig publik levererar de hela paketet: öppna citat ur Sion vises protokoll såväl som dunka anspelningar på dess världsbild; förnekande av Förintelsen såväl som subtilare metoder för relativisering och nedtonande; den gränslösa fascinationen för en viss udda, mikroskopisk sekt av ultraortodoxa judar som alltid får tjäna som alla antisemiters alibijudar. Det står utom tvivel att PTV sprider antisemitism och söker gensvar bland antisemiter i väst. Men det betyder inte att de tar varje chans till detta. Olika material riktar sig åt olika målgrupper. Det vore lämpligt att föra en seriös diskussion om hur man då bäst förhåller sig till detta genom att t.ex. låta sig intervjuas i PTV eller rekommendera länkar till deras nyhetsklipp.

Kronologin är intressant. Russia Today (RT) startades i december 2005, Al-Jazeera English (AJE) i november 2006, Press-TV (PTV) i juli 2007.
Av dessa var det nog AJE som först blev stora på internet. YouTube startades i februari 2005. AJE registrerade ett konto på YouTube redan i november 2006, RT i mars 2007 – men RT verkar nu har gått om AJE i popularitet (lite fler följare, nästan dubbelt så många visningar). Först i december 2009 kom PTV till YouTube och de ligger ännu så länge långt efter.
En liknande bild syns på Twitter: AJE (registrat 2007, uppemot miljonen följare), (RT (registrerat 2009, en kvarts miljon följare), PTV (registrerat 2010, bara 12000 följare).

TeleSUR ägs av sju latinamerikanska stater, men Venezuela äger 51 %. År 2006 slöt de ett samarbetsavtal med Al-Jazeera. Under upproret i Egypten förlitade de sig på material därifrån, men när detta följdes av uppror i Libyen verkar alliansen ha brutits. Medan AJE gav stöd åt rebellsidan, gav TeleSUR sitt stöd åt Kadaffi.
Jag vet inte om detta har lett till, eller kommer att leda till, att TeleSUR knyter närmare band till RT eller PTV. Men i fråga om Syrien har den geopolitiska konkurrensen mellan mediehusen blivit uppenbar: RT och PTV ägnar sig åt att skönmåla regimen och polemiserar öppet mot Al-Arabiya och Al-Jazeera, som väl snarare skönmålar upprorsmännen. Men i detta spel finns fler än två sidor.

Ryssland, Iran, Qatar, Saudiarabien, Venezuela. Vad har de gemensamt? Svar: petroleum. Alla dessa satsningar på att locka kringklickande YouTube-dissenter är beroende av oljepengar. Desto lustigare att kritiker av oljeberoendet i synnerligen hög grad tenderar att uppskatta RT. Petroleumpopulism är ett ord som ploppar upp, men vad som är orsak och vad som är verkan är inte allt lätt att säga.