Entries from August 2010 ↓

Krisland, del 2 / Trolltyg, del 12: Helvítis fokking fokk!

Reykjavík, hösten 2008. Kollapsen av Islands finansväsende följdes av ständigt tilltagande demonstrationer mot regeringen. Efter tre månader och lite tårgas avgick regeringen, vilket förvisso var ett krav som demonstranterna hade ställt. Ändå sammanfattade nog ingen känslan på gatan bättre än den här mannen:

Helvítis fokking fokk! En av Islands mer välkända tevekomiker iscensatte i en sketch hur det troligen gick till när plakatet producerades:

Komikerns namn är Jón Gnarr och hans populära parodier på isländsk politik fortsatte. Ett av hans drag var att starta en parodi på ett populistiskt parti: Besti flokkurinn, “Det bästa partiet”. Detta var ett år efter Helvítis fokking fokk, i slutet av 2009. Ett halvår senare valdes Jón Gnarr till borgmästare i Reykjavík.
Vid lokalvalet i våras blev Besti flokkurinn, till flertalets förvåning, största parti med 35 procent av rösterna. Samtliga övriga partier förlorade mandat i proportionerlig utsträckning: alla andra partier förlorade mandat i ungefär lika hög utsträckning: konservativa Självständighetspartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet de gröna och det agrarliberala Framstegspartiet. Jón Gnarr kunde diktera villkoren för en koalition: Endast de partier vars ledamöter sett alla fem säsonger av The Wire kunde komma på fråga. Sedan i somras styrs Reykjavík av en koalition mellan Besti flokkurinn och socialdemokraterna.

Jón Gnarr kallar sig fortfarande för “anarkist”. Hans bakgrund är inom den isländska punkscenen. Island är litet – hans fru uppges vara bästa vän med Björk Guðmundsdóttir, om det skulle intressera någon. En av valparollerna för Besti flokkurinn var att avskaffa korruptionen genom att delta i den helt öppet. Såvitt jag förstår har Jón Gnarr levt upp till detta genom att anställa gamla punkrockare i administrationen. Även andra paroller, såsom fri tllgång till handdukar på stadens badhus, tycks det nya styret försöka leva upp till.
Andra paroller är svårare att realisera. Exempelvis gick Besti flokkurinn även till val på att kräva en järnridå kring varje familj, eftersom familjen är det viktigaste som finns och förtjänar starkast möjliga skydd. Inte för inte har partiet beskrivits som “anarko-surrealistiskt”.
Vad är anarkosurrealismens svar på frågan om vem som ska styra Reykjavíks kommunala energibolag, en av stadens centrala maktpositioner? Inte så spännande som många nog kan ha hoppats. Besti flokkurinn har tillsatt en affärsman som anses besitta kompetensen för att reda upp i det kaos som även drabbat energibolaget, mot en månadslön på sisådär en miljon isländska kronor.
“Om folk hade vetat detta så hade de nog inte röstat på Jón Gnarr”, berättar filosofen Björn Þorsteinsson för mig utanför Färgfabriken, efter seminariet om “Nordens u-land”. Han är föga road av Jón Gnarr. Sista talaren på seminariet, konstnären Hildur Margaretardottír, var däremot själv engagerad i Besti Flokkurinn och valde att avsluta det hela med att visa partiets valsång – en version av Tina Turners “Simply the best”:

Besti Flokkurinn har trollat partipolitikenfor the lulz. Att ta ställning till det hela är ytterst svårt, om inte omöjligt, för den som inte själv har erfarenhet av den mycket speciella situation som sedan två år råder på Island. Allting kretsar dessutom kring personen Jón Gnarr, i vilken skådespeleri och politik nu fullständigt har flutit ihop. Kanske kan resultatet rentav benämnas som en postdramatisk populism och om det begreppet är omöjligt att bli klok på så är det desto mer passande för att beskriva det politiska läget på Island.

Jag kan tänka mig två olika tolkningar av Besti Flokkurinns valseger. Utifrån ett pessimistiskt perspektiv är det lättare att se positivt på trollkonsten. Jón Gnarr kan nämligen effektivt ha blockerat vägen för någonting mycket sämre. Längtan efter en stark ledare är en av många politiska passioner som idag samexisterar på Island. Men det är svårt att tänka sig att någon skulle lyckas med det populistiska tricket när Jón Gnarr redan har genomfört det – som parodi. Därför är det svårt att föreställa hur en isländsk Berlusconi, eller liknande, skulle kunna stå upprätt och bibehålla sitt strålkastarljus.
Eller så utvecklas Jón Gnarr en helt ny typ av populistisk ledarfigur, bortom berlusconismen. Risken är liten men kan inte uteslutas, särskilt inte med tanke på hur många gånger Berlusconi avfärdades som en pajas. Jón Gnarr må kalla sig för anarkist men han bär enligt sina kritiker på ett auktoritärt drag. Och om han försvinner är frågan vem som intar den upplysta platsen – i värsta fall ersätts ett lulztroll med ett sorgetroll.

Bortsett från dessa pessimistiska resonemang så har vänsterintellektuella som Björn Þorsteinsson ett mer närliggande skäl att vara skeptiska mot Jón Gnarr. Hans intåg i politiken, menar de, har mest av allt blockerat ett genuint folkligt engagemang för samhällsförändring.

Eftersom det här inlägget även blev ett återupplivande av trolltygsserien blir det väl lämpligt att avsluta med ett typiskt citat från Reykjavíks nya borgmästare Jón Gnarr. Följande är ett utdrag ur ett slags programförklaring (tipstack till Johan Folin):

I am one of many Icelanders that believe in elves and trolls. I mainly believe in Moomin elves. It is more of a certainty than a belief. I have seen them and touched them. I know they exist. I have been to Moominworld in Naantali, Finland. I have evidence; photographs, video recordings and witnesses. I had a good talk with Moomin Papa. He told me that life in Moominvalley was much better after Finland joined the EU. He encouraged us Icelanders to join the EU. He also said that the Moomins had always existed, long before Tove Jansson “invented” them. The Moomins are eternal, at least in books.

Många analyserar nätpolitikens metaforer

En röd tråd som löper genom många av bidragen till nya antologin Efter The Pirate Bay är nätets metaforer. En sökning i pdf:en visar att en rad av de medverkande diskuterar ämnet: Jonas Andersson (fil.dr. i medievetenskap), Leif Dahlberg (docent i litteraturvetenskap), Peter Jakobsson (doktorand i medievetenskap), Daniel Johansson (industridoktorand i datavetenskap), Stefan Larsson (doktorand i rättssociologi), Nina Wormbs (docent i teknikhistoria) samt jag själv. Här följer ett försök att bringa ordning bland de olika slag av nätmetaforer som diskuteras.

Nina Wormbs rör sig på ett mer övergripande plan än oss andra, genom att diskutera hur “tekniken” i sig har en metaforisk funktion. Sveriges självbild handlar till stor del om att ligga “i teknikens framkant”. Då banaliseras lätt ett begrepp som “digital”, skriver hon:

I den samtida debatten har det vuxit fram en retorik där analog betyder gammal och digital innebär ny och modern. Det är en förenkling av sakernas tillstånd som är olycklig för politiken i allmänhet, och medie- och kulturpolitiken i synnerhet, eftersom den skymmer sakfrågorna. Saker och ting blir nämligen inte automatiskt bättre för att de är digitala.

Jonas Andersson berör kort hur “nätet” som metafor kan brytas ner i två: fisknätet kontra spindelnätet. “Dessa två diagrammatiska strukturer finns hårdkodade i nätets underliggande tekniska kommunikationsprotokoll: TCP/IP samt DNS.”

Övriga bidrag diskuterar metaforer för nätet och dess bruk. Dessa visar sig grovt talat kunna delas upp på samma sätt som planetens yta: en hel del land men ännu mera vatten.

Peter Jakobsson diskuterar allmänningen som utbredd metafor, vilken bär med sig en historisk parallell till jorden och dess inhägnande. En av hans slutsatser blir att “instängningsmetaforen” håller på att tappa i kritisk potential. Detta eftersom kommersiella intressen i allt högre grad börjat använda nätet som en plats för produktion och inte bara som distributionsmedium.

Vi andra pratar på olika sätt om vatten. Innan jag går in på att referera vad vi skriver måste jag gå in på en viktig föregångare, skriftställaren Paul Valéry (1871–1945). Redan år 1928 skrev han nämligen i essän “La conquête de l’ubiquité”:

Precis som vatten, gas och elektricitet leds in i våra hus för att tillgodose våra behov på enklaste sätt, så kommer även bilder och ljud att dyka upp och försvinna med en enkel handrörelse

Orden framstår nästintill som profetiska. Några år senare citerades de av Walter Benjamin i essän om reproducerbarheten. Denna remixades i sin tur av Sebastian Lütgert, en remix som vi översatte till svenska och lät trycka i Piratbyråns antologi Copy Me (2005). Paul Valérys ord lades där i munnen på Steve Jobs och flertalet läsare trodde säkert att det också att metaforen var hans – så väl överensstämmer den med den kommersiella logik som nu börjar blomma ut ordentligt.

Daniel Johansson tar i sitt bidrag till Efter The Pirate Bay sin utgångspunkt just i flödesmetaforen “musik som vatten”. För tio år sedan framstod den fortfarande som subversiv. Numera är den fullt accepterad av skivbolagen – åtminstone som metafor.
Detta problematiseras av Stefan Larsson som belyser hur metaforerna flöde och exemplar samexisterar. Även de kommersiella aktörer vars affärsidé är att erbjuda flöden måste förhålla sig till det juridiska ramverk som utgår från att de som flödar ändock är enskilda exemplar, försedda med en tänkt prislapp. Därav de fullständigt absurda siffror som Stockholms tingsrätt räknade ut i skadeståndet för The Pirate Bay.
Stefan Larssons bidrag till antologin är även det som mest uttalat teoretiserar metaforernas betydelse. Hans utgångspunkt är en bok som har utövat stort inflytande inom kognitionsforskningen, Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson. Dessa hävdar att inte bara vårt tänkande utan även vårt handlande är djupt metaforstyrt. Nätets politik kan då förstås som en strid om vilka metaforer som ska gälla.

Jag ägnar en del av mitt kapitel åt en överblick över hur olika former av vatten under årens lopp har använts som metaforer för det som sker i datornätverk.
Fryst form: William Gibson etablerade “is” som begrepp för barriärer av kod. Flytande form: Surfandet på oceanen och i bukten. Vågen och strömmen, floden och rännilen, torrent och streaming. Gasform: Myten om molnet. (Varför har ingen försökt sig på en nätmetereologisk åtskillnad mellan cirrus, stratus och cumulus?)

Vattenmetaforerna gör det förföriskt lätt att föreställa sig en “naturlig” rörelse från is till ånga. “Allt som är fast förflyktigas” är en formulering som Karl Marx använde för att beskriva det kapitalistiska produktionssättet, senare använt av sociologen Zygmunt Bauman för att beskriva den “flytande modernitet” som enligt honom har ersatt en tidigare modernitet som var “fast”. (Sociologer i allmänhet gillar inte att prata om kapitalet, så när de analyserar hur varuformen och det kapitalistiska produktionssättet har brett ut sig så använder de hellre ordet “modernitet”.)
Leif Dahlberg djupzommar det öppna havet som metafor för piratterritoriet. Han förklarar sitt syfte som att “utforska det slags flytande rumslighet som utmärker piratens verksamheter /…/ liksom motreaktioner som på olika sätt försöker göra havet mindre vått.”
Motsatsställningen mellan land och hav står i centrum, medan däremot himlens olika moln hamnar utanför bilden. Hur som helst är det gedigen idéhistoria, där Leif Dahlberg spårar intresset för det flytande tillbaka till Hegel, för vilken havet är industrikapitalismens karakteristiska rum. Detta har paralleller till hur Deleuze och Guattari beskriver havet som urtypen för det släta rummet, kontrasterat mot fastlandets räfflade rum.
Genom dessa olika referenspunkter ställs frågan om periodisering. Är det rimligt att tänka sig att vi lever i en mer “flytande” eller rentav gasformig epok än tidigare? Jag är skeptisk, som sagt. Så här skriver jag i mitt kapitel:

Allt som är fast förflyktigas. Om modernisering förstås som en naturlag, blir nätets hydrologi lätt till teleologi. Vurmen för molnet rymmer en sådan tendens. Men vatten rör sig i kretslopp. Från molnen faller regn, hagel och snö. En del hamnar i havet medan annat fångas upp i dimmiga regnskogar och frusna glaciärer, underjordiska sjöar och stinkande kloaker. Dessa platser erbjuder en rikedom av metaforer för dem som inte vill reducera utvecklingen till bilden av allmän avdunstning upp i det blå.

Officiella släpphändelsen för Efter The Pirate Bay äger rum som en del av Pressklubben Desken på baren Kåken i Stockholm, onsdagen den 8 september. Men redan nu kan boken alltså laddas hem i pdf-format.

Polarprisets fullständiga meningslöshet

Rockbjörnen, Grammis och regeringens musikexportpris i all ära – Polarpriset är i grunden lika meningslöst. Att det kringgärdar sig med kungakronor och massor av miljoner förändrar knappast den saken.

För två år sedan drog sig Musikaliska Akademien ur och nu återstår bara ett ovanligt välfinansierat jippo. Utanför Sveriges gränser är det ingen som bryr sig. Numera leds styrelsen av en representant för Bonnier-koncernen medan priskommitténs ordförande är allas vår Content_is_King.

Riktigt vad Polarpriset som belönar är oklart. Enligt den praxis som vuxit fram ges det till två individer per år. Den ena representerar västerländsk konstmusik, den andra populärmusik (inklusive jazz). Det rör sig om artister och/eller kompositörer, med Robert Moog som enda undantag. Emellertid tillåter stadgarna i princip att alla möjliga “extraordinära insatser” inom musiklivet belönas. Alltså även instrumentkonstruktörer, skivbolagsprofiler, festivalarrangörer och musikkritiker. Att så inte sker kan betraktas som ett uttryck för kulturkreationism. Polarpriset bekräftar den ideologiska fixeringen vid upphovsmannen, producenten av “content”.

Förvisso tillåter stadgarna även att Polarpriset delas ut till institutioner. Så har dock aldrig skett, om vi nu inte ska räkna den allra första gången år 1992. Den gången gick Polarpriset till… (trumvirvel, tillräckligt lång för att plocka fram skämskudden) …Baltikum!

“Kan man tävla i musik?” är en ointressant fråga, särskilt i sammanhang som detta. Polarpriset är inte en tävling utan en bekräftelse av personliga insatser om vilkas betydelse konsensus redan råder. Därför saknar Polarpriset all form av positiv funktion för det allmänna musiklivet. De som får pengarna behöver dem inte.
Inte heller fungerar priset som en utgångspunkt för diskussioner om musikalisk kvalitet. Då hade det inte bara krävts en djärvare jury utan också ett nischat pris, en tydligare målsättning.
Meningsfulla utmärkelser för musikaliska insatser förutsätter att man på förhand avgränsar en viss del av musiklivet, om inte annat så för att sedan kunna utmana samma gränser. Polarpriset har i viss mån en sådan avgränsning i form av den outtalade normen om att ena pristagare ska komma från konstmusikens håll. Men ingen kan påstå att priser till Karlheinz Stockhausen, Steve Reich eller Iannis Xenakis skulle bidra till skapandet av en konstmusikalisk kanon. Ej heller så med Ennio Morricone, hur viktig han än är. Björk i all ära, men…

Polarpriset är ett rent bekräftande pris och jag misstänker att även de som går på prisgalan gör det mest i syfte att bekräfta sig själva.

Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten

Nordens U-land – panik eller möjlighet? Så löd rubriken på ett seminarium om utvecklingen i Island som curatorn Jonatan Habib Engqvist styrde upp på Färgfabriken i torsdags. Detta ska få bilda utgångspunkt för två-tre bloggposter. Vi börjar i konsten och fortsätter till politiken, hela vägen med mot bakgrund av den ekonomiska kollaps som hösten 2008 katapulterade Island ut i en förändringsbana som ingen vet vart den leder.

Först ut var Dorothée Kirsch, chef för CIA (en konststödjande myndighet, Islands motsvarighet till svenska Iaspis). Hon talade om hur man kan finansiera ett kulturliv när finanserna går upp i rök.
Kollapsen slog visserligen hårt mot konstprojekt, när såväl sponsrande banker som offentliga bidragsgivare inte kunde leverera de utlovade sponsringspengarna. Ändå tecknade hon en mycket ljus bild av situationen.

Besökssiffrorna på Islands teatrar och muséer har ökat med 50 % efter finanskraschen. Det kan bland annat förklaras med att folk inte längre har råd med turistresor.

Folk inom Islands kulturliv har i finanskollapsens köllvatten börjat hjälpas åt på ett helt nytt sätt. Numera kan kulturprojekt sällan räkna med att få stora bidrag, utan genomförs i högre grad genom att man lånar ihop materiella resurser från en mängd olika håll. Dorothée Kirsch talade om en ny mentalitet som skapat en tid av nya möjligheter.

Ett exempel på att konsten mår bra av att svälta? Ett belägg för att nedskurna bidrag rentav kan leda till ett uppblomstrat kulturliv? Sådana slutsatser vore minst sagt förhastade. För vad som skett hade bara kunnat ske inom ramen för en generell ekonomisk kollaps.

Till saken hör också att Island är en geografiskt isolerad ö – vilket invånarna blev akut medvetna om när ekonomin kollapsade. Tänk om vi skärs av från omvärlden! Vad ska vi äta? Hur ska vi hålla oss varma? En mycket stor del av befolkningen började sticka. Någon nämnde rentav att det under kollapsens veckor uppstod köer utanför garnbutikerna. Inte för att någon klädbrist hotade på allvar. Snarare spred sig en allmän DIY-attityd som intuitiv respons på känslan av att inga befintliga ekonomiska strukturer längre var pålitliga.

Filosofen Björn Thorsteinsson bekräftade bilden i sitt påföljande föredrag. Tilltron till kollektiv självorganisering har stärkts på Island – ett land där envar traditionellt har sett sig som sin egen kung och lyckas smed.

Premiär för nya boken “Efter The Pirate Bay”

Vi som skriver i den kommande antologin Efter The Pirate Bay fick nyss följande mail från dess ena redaktör, Pelle Snickars:

den svarta piratboken har nu anlänt kb – och skeppas ut till er alla på måndag. lanseringen går som sagt av stapeln 8/9, och under nästa vecka skickar vi också ut boken till media.

boken är ju cc-licensierad så det vore bra om man kunde sprida en pdf av den så mycket som möjligt – bifogar den som attachement. givetvis kommer pdf:en att placeras på kb:s webb. men det är i skrivande stund oklart var – så länka gärna upp på era respektive sajter.

Någon måste vara först och det blev jag – så kom ihåg var boken först blev offentlig, redan innan några recensionsexemplar hunnit ut. Givetvis väljer jag att sprida boken via bittorrent, vilket gick på ett par minuter:

  1. Först gjorde jag en .torrent-fil i min torrentklient. Som tracker-adress angav jag Openbittorrent.
  2. Sedan ladde jag upp torrentfilen på Torrage så att alla kan komma åt den via webben.
  3. Därefter återstod bara att göra webbadressen känd, för vilket jag valde Twitter. Min klient såg till att förkorta adressen med hjälp av is.gd.

Genast började filen laddas upp direkt från min dator till andras datorer, som i sin tur satte igång att sprida den vidare.

Tre-fyra öppna nättjänster användes för att sprida filen. Observera att ingen av dem var The Pirate Bay. Det blev lite som en illustration av bokens titel.

Att boken är fruktansvärt bra ska jag inte upprepa ännu en gång. Läs mer i min bloggpost från i försomras.

Jag räknar med att någon efter hand kommer att lägga upp torrentfilen i indexet på The Pirate Bay och att även pdf:en blir tillgänglig direkt via webben från många olika håll. Men inte än.
Just nu är det följande torrentfilen som gäller för er som vill vara först av alla att läsa Efter The Pirate Bay:
http://torrage.com/torrent/4766D05B8F50CB3B2F34428F0D156A8851E0F65D.torrent

Förkortad version av samma länk:
http://is.gd/eGFLk

Heliumkrönet

Ett utspel av en framstående fysiker har åter blåst liv i frågan om heliumkrönet. Veckans nummer av tidningen Fokus bjuder på en intressant liten artikel:

De amerikanska myndigheterna började 1925 bunkra upp en strategisk heliumreserv. Först för zeppelinarnas skull, senare som en del av rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen.

I dag finns en miljard kubikmeter av gasen – halva världens totala heliumreserv – lagrade i en liten håla i Texas. Det blev dock en dyr affär och 1996 fattade den amerikanska kongressen beslut om att lagret skulle säljas. Allt skulle bort till 2015.

Världen har alltså befunnit sig i en permanent heliumrea de senaste 14 åren. Om ett verkligt marknadspris hade fått råda hade en partyballong på ett tivoli kostat närmare en tusenlapp. Industrin – som utnyttjar att inget grundämne har lika låg kokpunkt – har inte behövt återvinna gasen eftersom det varit billigare att köpa ny.

Hur går det nu med zeppelinarnas renässans? Och vad betyder det för framtida möjligheter till spektroskopi?
När heliumet har tar tagit slut år 2050 för att ingen återvinning utvecklades i tid, kan vi börja snacka “marknadsmisslyckande“.

(För övrigt blir jag nyfiken på möjligheterna att investera i helium. På riktigt. Inte hamstra ballonger på tivoli, inte köpa aktier i företag som utvinner helium, utan köpa loss några ton ur den där amerikanska reserven och bara hålla på tills priserna skjutit i höjden. Emellertid är det svårt att finna information om hur man gör. Någon som vet hur sådana här grundämnesmarknader funkar?)

Vilken ideell sektor?

Jag är dödligt trött på allt som har med “valrörelsen” att göra. Men det förtar inte min fascination för det finstilta, varje gång politiker utfärdar löften om olika typer av avdragsrätt. Alliansen presenterade igår sitt valmanifest. Övriga partier har gått Kristdemokraterna och Folkpartiet till mötet i frågan om att införa avdragsrätt “för gåvor till vissa ideella organisationer”.

Vissa? Löftet kan strikt talat betyda vad som helst. Även om det är föga sannolikt, kan det betyda att man endast får dra av bidrag till regeringspartier. Alla ideella föreningar lär i vart fall inte omfattas. Men endast en mycket vag fingervisning ges om hur gränsen är tänkt att dras:

För att stärka det civila samhället och för att uppmuntra medborgarnas engagemang ska avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer införas. Avdragsrätten kommer främst att beröra hjälporganisationer.

Hjälporganisationer, okej. Så vad räknas dit? Kvinnojourerna hålls fram som en viktig resurs i valmanifestet, så de bör väl räknas. Men vad säger att inte även gåvor till högerkristna abortmotståndare, som ofta presenterar sitt syfte som att “hjälpa” kvinnor att känna mer skuld kring aborter. Frälsningsarmén har traditionellt betrkatat sig som en hjälpverksamhet mel målet att hjälpa människor inte bara från fattigdom, utan från ett liv i synd. Möjligtvis ska all form av religiös verksamhet bli avdragsgill, men inte politisk. Scientologer och islamister lär i så fall höra till de jublande.

Tuve Skånberg (kd) har skrivit i en debattartikel att idrottsföreningar bör omfattas. Här bör det vattnas i munnen för ägarna av de profitabla aktiebolag som driver allsvenska fotbollsklubbar, för de kommer säkerligen hitta sina sätt att dra av miljoner i skatt. Fundera även på musikfestivalerna som i hög grad drivs av kommersiella företag men använder ideella föreningar som frontorganisationer.
Tidigare har partierna ibland talat om att det inte är de ideella föreningarna, utan “den ideella sektorn” som ska få åtnjuta skattefria gåvor. Då borde man rimligtvis även inräkna gåvor till företag vars syfte är ideellt. Föreningar och företag är i praktiken så sammanvuxna att gränsen för vad som kan kallas för ideellt knappast följer organisationsformen.

Eller så lutar man sig på Gåvoincitamentsutredningen (SOU 2009:59) som föreslog att organisationer skulle kunna ansöka hos Skatteverket om att godkännas som mottagare av skattefria gåvor. Det innebär i praktiken en politisering av Skatteverket som man kan undra om Alliansen vill motivera.

Uppdatering: Tydligen så vet högerkristna tidningen Världen Idag precis hur det ska bli:

en 25-procentig avdragsrätt för privatpersoner över 18 år på gåvor till ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund. Gåvomottagare måste ansöka om godkännande för att omfattas av avdragsrätten.

Köttets objektivitet

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) är en organisation som saknar egen agenda, eftersom den vilar helt på vetenskaplig grund. Allt som LRF säger är 100 % objektivt. Således är det inte det minsta konstigt att LRF har ett omfattande samarbete med Coop, ICA och TV4. Om inte LRF funnes, vem skulle då hålla vakt mot ovetenskapliga tendenser inom dagligvaruhandeln?

Som nu, när en (1) Coop-butik i Linköping inleder ett samarbete med organisationen Djurens Rätt i syfte att förbättra sitt sortiment av vegetariska halvfabrikat. Då är det dags för LRF:s talesman Peter Borring att ryta till i tevenyheterna:

I det här fallet kan jag vara mycket, mycket, mycket tveksam till att man tar hjälp av Djurens Rätt för att sälja mera varor. Djurens Rätt som är en organisation som har en egen agenda som inte vilar på vetenskaplig grund. Det är högst subjektivt tyckande.

Att LRF vill motarbeta importerade halvfabrikat är i sig begripligt. Det ligger i böndernas objektiva intresse. Däremot är det oklart varför Coop skulle rätta sig efter detta, för trots allt betraktar sig numera Coop som ett vinstdrivande företag, precis som andra företag.
Om det fortfarande existerar spår av någonting annat än vinstlogik i Coop, så handlar detta varken om bondekamp eller vetenskaplighet, utan om konsumentkooperation. Anledningen till att en butik konsulterade Djurens Rätt var ju att bättre lära känna efterfrågan hos en viss grupp av konsumenter – för att sälja mera varor, precis som Peter Borring påpekar.

Anklagelsen om “högst subjektivt tyckande” riktas alltså inte direkt mot Coop, utan mot de konsumenter som föredrar vegetarisk mat. Ändå kritiseras Coop av LRF för att de går dessa konsumenter till mötes – i syfte att öka försäljningen, vilket i företagssammanhang måste betraktas som en högst “objektiv” målsättning.

Att däremot gilla kött handlar, enligt LRF, inte alls om subjektivt tyckande. Kött är objektivt. Kanske så objektivt att det inte ens behöver en vetenskaplig grund. För vilka vetenskapsmän menar Peter Borring att vi skulle lyssna på? På nutritionisters olika uppfattningar om vilket näringsintag som är bäst för kroppen? På nationalekonomers kalkyler över vilken matproduktion som är bäst på att höja Sveriges BNP? På historiker som låter oss jämföra samtidens köttfrossa med hur lite kött folk ätit de senaste tusen åren? På filosofer som kivas med varandra i frågan om djurs så kallade rättigheter? Eller på humanekologer som visar på orimligheten i att ta omvägen via animalier för att försörja jordens befolkning med energi? Köttets objektivitet är sannerligen ingen lätt sak!

Någonting i Peter Borrings attack på subjektiviteten erinrar om förra årets bloggpost “Aktivism, entreprenörskap, martyrskap“. Vad som provocerar kan vara att Djurens Rätt antar en dubbel roll: dels företräder de den “subjektiva” värderingen av varför man inte bör äta kött, dels framträder de som den “objektiva” representanten för intresset hos dem som väljer att inte äta kött. LRF lägger däremot ingen värdering i att vara bonde, de bara är bönder.

Konstigast är den journalistiska logiken. Att SVT Östnytt inte bara kan nöja sig med (icke-)nyheten om att en matbutik har utökad sitt sortiment, utan känner sig nödgade att leta fram en “kritisk röst” så att “båda sidor” kan komma till tals. För så bör ske när journalistiken anar någonting “subjektivt”. Exempelvis att det finns folk som inte äter kött.

Gräsligt fult med valpropaganda på The Pirate Bay

The Pirate Bay är inte vad det en gång var. Sedan rättegångarna inleddes i början av 2009, om inte förr, har det komplex som tidigare var känt som “The Pirate Bay” styckats upp och spridits ut. Skiv- och filmbolagens advokater har fått igenom vitesförelägganden mot både Fredrik, Gottfrid och Peter, men utan bevis för att det fortfarande skulle vara dessa som ansvarar för driften. Något vite har heller ännu inte dömts ut.
Själv har jag inte längre någon koll på vem som kontrollerar domänen/sökmotorn thepiratebay.org. Det står dock klart att det inte är samma gäng som tidigare. Just nu är det särskilt tydligt att The Pirate Bay drivs i en annan anda än tidigare. På förstasidan möts vi nämligen av helt gräslig valpropaganda:

Varken vid riksdagsvalet 2006 eller Europavalet 2009 tog The Pirate Bay ställning för något visst parti. Det vore främmande för den kaxiga anda anda som då genomsyrade The Pirate Bay. Underordna sig ett parti? Knappast! Vid förra sommarens Europaval vill jag minnas att The Pirate Bay gick ut med en uppmaning att rösta och att göra det med internets framtid i åtanke – men utan att skriva besökarna på näsan. Om man jobbar kopimi är sådant helt onödigt.

Även om thepiratebay.org ser nära nog identisk, så är det numera ett annat The Pirate Bay vi har att göra med. Inte nog med att dagens The Pirate Bay engagerar sig i ett partis valkampanj. Det görs också med en estetik som aldrig skulle ha varit tänkbar på “klassiska” The Pirate Bay. Gräsligt fult och med en rakt igenom motbjudande fixering vid partiledare.

Piratpartiets ledarduo Rick Falkvinge och Anna Troberg är överlyckliga. De talar på fullt allvar om “den största svenska valreklamkampanjen någonsin” och tycks syfta på hur många miljoner som världen över nås av besökaren. Jag vet inte om den verkligen visas även för besökare utanför Sverige, men jag vet att det är ytterst få av dessa som är röstberättigade i svenskt riksdagsval.

Jag har redan konstaterat att Piratpartiet odlar en osund fixering vid The Pirate Bay. Visserligen var det ett underbart initiativ att börja leverera bandbredd dit eftersom det praktiskt trotsar andan i ett mycket farligt vitesföreläggande. Men när de började snacka om att “driva The Pirate Bay inifrån riksdagen”, ja då undrade man om de någonsin hade förstått det där med kopimi – att The Pirate Bay kan kopieras och rentav förbättras.

Själv fortsätter jag att ibland använda The Pirate Bay som sökmotor. Det är för mig inte konstigare än att använda YouTube eller MegaUpload. Men det känns helt främmande att låtsas att “The Pirate Bay” fortfarande skulle vara den samlande symbol som det en gång var. Piratpartiet, däremot, försöker frenetiskt att ge konstgjord andning åt den myten. Det blir inte särskilt snyggt. Mer och mer ser det ut som att Piratpartiet parasiterar på ett ruttnande lik.

Uppdatering: Läs även Mikael von Knorring (v) om “PP:s behov av att stå ensamma“.

Tolv teser om liberalismen

Uppdatering, 2014:
Nedanstående bloggpost från 2010 är att betrakta som ett förarbete till den text som senare fick namnet “Tio preliminära teser om liberalismen” och publicerades i boken Tapirskrift. Läs hellre den nyare versionen!

= = = = =

I de samhällen, där den liberala demokratin härskar, uppträder politiken som en “oerhörd rättighetsanhopning”, den individuella rättigheten som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av rättigheten. *

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Yttrandefrihet. Äganderätt. Rösträtt. Upphovsrätt. Rätt till privatliv. Rätt till liv. Rätt till sin egen kropp. Barns rättigheter. Föräldrars rättigheter. Rättssäkerhet. Rätt till säkerhet. Rätt till rörlighet. Rätt till bostad. Organisationsfrihet. Mötesfrihet. Näringsfrihet. Mänskliga rättigheter av alla möjliga slag.

§ 2.
Överflödet av rättigheter innebär att alla inte kan realiseras på en gång. Tvärtom hamnar de ständigt i konflikt med varandra. Liberal politik handlar därför alltid om urval.

Urvalets resultat – det selektiva realiserandet av vissa rättigheter på bekostnad av andra – kallas för realliberalism. Det säger sig självt att realliberalismen kan ta sig de mest skiftande former, beroende på förutsättningarna. Någon “ren” liberalism kan aldrig existera, utom i ord.

§ 3.
En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Gränsen måste ständigt dras om på nytt, för om inte livet sorteras upp i två sfärer kollapsar hela den liberala konstruktionen.
Flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner: ingen upphovsrätt är tänkbar utan en definition av “offentligt framförande”, ingen rätt till privatliv är tänkbar utan en definition av privatsfären. Realliberalismens avvägningar mellan olika rättigheter faller också tillbaka på gränsdragningen mellan det privata och det offentliga.

Särskilt tydligt framstår detta i anslutning till människans fortplantning. Någonstans mellan befruktelse och födsel dras en gräns där fostret inte längre är kvinnans privatsak utan börjar räknas som en individ med egen rätt till liv och därmed en offentlig angelägenhet. Barnuppfostran är sedan i princip föräldrarnas privata angelägenhet, till en viss gräns. Om gränsen överskrids kan däremot det offentliga ta över uppfostran.

§ 4.
Åtskillnaden mellan “ekonomi” och “politik”, som också är konstitutiv för liberalismen, kan betraktas som ännu en variant på åtskillnaden mellan privat och offentligt. Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte. Visserligen inser alla att ekonomin är politisk och att politiken är ekonomisk, till den grad att gränsdragningen ofta blir omöjlig. Men alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt.

§ 5.
Liberalismens klassiska guldålder var det borgerliga samhälle som existerade i Europa under det långa artonhundratalet (1789-1914). Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet. Men liberalismens kris är inte detsamma som liberalismens kollaps. Snarare mångfaldigas antalet liberalismer, vilket kan utgöra en styrka för realliberalismen.

§ 6.
Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga. Denna må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Libertarianerna erkänner endast de negativa, men detta är knapast tillräckligt för att undanröja överflödet av rättigheter. Ju svårare det blir att dra en skarp gräns mellan privat och offentligt, desto svårare blir det att avgöra vilket alternativ som skulle vara “mest libertarianskt” i varje konkret frågeställning. Aktuella exempel kan med lätthet hämtas från de ständiga krockarna mellan upphovsrätt och privatliv, mellan rätten att äga ett materiellt objekt och ett immateriellt, men listan kan göras hur lång som helst.

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

§ 9.
För att konkretisera skillnaden mellan de fyra olika ideologier som nämnts i föregående två paragrafer, kan vi åter ta släktets fortplantning som exempel.
Gemensamt för fascismens olika varianter är att de betraktar moderskap och barnuppfostran som kvinnans plikt inom den organiska staten, i vilken familjen är en integrerad del. Detta ska inte förväxlas med den konservativa värderingen av familjen som privatsfär i vilken staten i princip inte får ingripa. Men även de konservativa brukar acceptera att barnen, efter en viss ålder, överlåts åt ett offentligt utbildningsväsende.
Kommunismen innebär att den biologiska familjen upplöses, till förmån för någon slags ordning där barnen uppfostras gemensamt. Detta ska inte förväxlas med den socialistiska lösningen som där barnuppfostran i huvudsak blir en fråga för staten. Men även socialisterna brukar acceptera att barnen, före en viss ålder, överlåts åt en familjär uppfostran.

§ 10.
Av föregående paragraf följer att de inomliberala ideologierna (konservatism och socialism) skiljer sig från de utomliberala (fascism och kommunism). Endast de inomliberala ideologierna går att förstå som politiska, i ordets liberaldemokratiska bemärkelse. De kan jämföras som motsatta ideal av hur samhällslivet bör organiseras. De kan ställas mot varandra i demokratiska val.
Fascismen och kommunismen ligger däremot utanför den liberala horisonten. De går inte att begripa som ideal, vars för- och nackdelar kan jämföras med andra. Enda sättet att förstå fascismen är som fascistisering. Enda sättet att förstå kommunismen är som kommunisering.
Möjligtvis duger även följande liknelse: fascismen är ett svart hål, kommunismen är en vit vägg. Åtminstone så länge fenomenen betraktas utifrån en synvinkel som bestäms av liberal politik – vilket antagligen är det enda sättet att betrakta dem båda samtidigt.

§ 11.
Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans. Distans må vara möjlig, men bara på bekostnad av kritiken. Risken är då alltid överhängande att en renodlad reaktivitet intar kritikens plats – om inte distansen upprätthålls av en aktiv kraft som är starkare än liberalismen, som förmår att projicera nya former på den vita väggen.
Kritik må också vara möjlig, men bara på bekostnad av distansen. En kritik av liberalismen kan bara ske inifrån. En sådan immanent kritik är ofrånkomlig men inte tillräcklig.

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.