Om en kort bok om en kall värld och ett överflödigt “och”

Jag gillar korta böcker, särskilt när de utges i serie av ett förlag som har en klar idé. Därför är jag oerhört nyfiken på alla de böcker som Ink Manifest kommer att bjuda på i år: Det nätpolitiska manifestet av Christopher Kullenberg, Det anakronistiska manifestet av Sara Edenheim och ett par till som är på gång men ännu inte har offentliggjorts.

Turbobloggande filosofen Graham Harman skriver:

A short book is long enough to be able to present memorable general views on a topic, but brief enough that reading it doesn’t feel like a chore or a major commitment. /…/
shorter books will result in a positive feedback loop. We may see a return of an earlier atmosphere in the history of printed books, in which it was far more common to have books published quickly in response to other books.

Graham Harman utkommer i vår med den lovande Circus Philosophicus på det nya förlaget Zer0 books som ger ut en serie av korta böcker, flertalet skrivna av bloggande brittiska akademiker utan att vara akademiska publikationer. Tilltalande och inte helt olikt vad Ink håller på med. Jag tänkte beta av några av Zer0-böckerna och börjar med den här:

Dominic Fox har författat boken Cold World. The aesthetics of dejection and the politics of militant dysphoria. Redan titeln antyder en koppling till den här aktuella frågan om pessimismens filosofi. Därtill passar boken alldeles uppenbart till det nu rådande snövädret (och jag brukar lägga stor vikt vid att synkronicera min läsning med årstidernas växlingar).
Ändå är Cold World i hög grad en besvikelse. Av bokens fem kapitel har de tre första en alltför litteraturvetenskaplig karaktär för att jag ska känna att boken driver mig som läsare i någon egen riktning. Dominic Fox gör tolkar texter av T.S Eliot, Samuel Beckett, Gerald Manley Hopkins, Samuel Coleridge samt låttexter av det lite oförtjänt bortglömda bandet Codeine. Associationerna är behagligt hastiga och en mängd fascinerande resonemang påbörjas, men bara för att åter ta skydd av textanalysen. Oljekrönet nämns i förbifarten men de återkommande ansatserna till naturfilosofi blir inte ens halvgjorda. Riktigt vad Dominic Fox vill säga förblir oklart.

Boken lyfter lite i sina två sista kapitel, som kretsar kring black metal respektive RAF. Svartmetallen i fråga är inte främst den tidignorska utan den samtida strömning som brukar betecknas som “depressiv” eller “suicidal“. Dominic Fox väljer att kalla den för belated black metal, “senkommen svartmetall” (jämför med ett uttryck som “senmodernitet”), och betraktar den som en inåtvänd återestetisering av de tidiga årens våldsamma utbrott. Enligt honom handlar det inte om en simpel nihilism, när exempelvis Xasthur ger sina låtar titlar som “Worship (the war against) yourself”.

to wage war on oneself, and especially to worship the forces which war within and against the self, is to uphold an ethic of inner conflict and self-overcoming (not self-realisation) which is by no means simply nihilistic.

Senkommen svartmetall, menar Dominic Fox, radikaliserar den tidiga scenens misantropi på ett sätt som ställer frågan om det är möjligt att hata hela mänskligheten. Svaret måste vara nej: hat en mänsklig affekt, som bara kan yttra sig mot bestämda objekt (grupper eller individer). Misantropen måste välja en av två vägar: antingen att kompromissa genom att undanta sig själv och en liten elit från sitt hat, eller att odla en misantropi som kommer från en “omänsklig” ståndpunkt. Ren misantropi måste göra upp med det mänskliga subjektet vilket kan göras genom att “frysa” världen och bejaka kriget inom en själv.

Suicide is a recurring theme in Xasthur’s music,; but it is suicide viewed not as a “solution”, a resolution of life’s problems, but as capitulation, the obedient response to a deadly interpellation. /…/
the affect it aims to induce is one of overwhelming despair. The listener who endures this “arcane and misanthropic projection” of unsparing negativity and is not moved to slef-harm will thereby have demonstrated a certain resilience, albeit the resilience of self-delusion. For in spite of the opposition of authentic inner “strength” to corrupt, worldly “weakness” that often characterises depressive black metal artists’ statement of intent, it is not inner resolve that protexts the listener from despair but a failure of rational consistency. The purpose of Xasthur’s music is to hold up a musical mirror to the world, revealing life as a hopeless situation in which suicide is the only logical course of action.
It is a distorting mirror, and the suicidal logic of the world it reflects is a distorted logic: that of depressive thinking, a surpemely logical mode of thought. Depressive thinking is driven not by affect but by its own detached automatism. It is neither a reflection on, nor an obsession with, the thinker’s own sadness, which is on the contrary invisible to it (the realization that one is in fact grief-stricken or unbearably sad is often the first emotional touchstone of a person emerging from depression).

Ett kul inslag i analysen är analysen av Britney Spears-videon Everytime (2005), som föranledde skivbolaget att förneka att artisten skulle “förespråka självmord som en lösning“. Någon gjorde en remix där Britney-videon kombinerades med depressiv svartmetall av Xasthur, men remixen har tyvärr plockats bort från YouTube. Kan någon hitta den?

Sista kapitlet handlar om RAF i allmänhet och Ulrike Meinhof i synnerhet, med utgångspunkt i den senares berömda distinktion mellan protest och motstånd. Motståndet framställs där inte som ett värn mot en framryckande fiende, utan som ett förnekande av att någonting oönskat upprepas – det tänks i den levda tiden snarare än i det militära rummet. Ulrike Meinhofs idé om stadsgerillan separerar handlandets tid från tänkandets tid. Dominic Fox fortsätter referatet, i sin litteraturvetenskapligt anlagda textanalys av “Das Konzept Stadtguerilla“:

The revolutionary is not greatly concerned with evils that have yet to occur, being primarily engaged in combating those evils which have already occured and whose recurrence, if they are not opposed, is guaranteed.

Ointresset för framtida ondskor är karakteristiskt för en filosofi som är spekulativ, i motsats till pessimistisk. Som tidigare konstaterades: medan den spekulativa tanken på revolution går ut på att ta över, handlar den pessimistiska tanken på att undkomma. Vi ska alltså inte låt oss luras av att Ulrike Meinhof fastslår att RAF “inte grundar sig på en optimistisk bedömning av läget”. Hennes maoism förblir fast förankrad i Hegels spekulativa filosofi. Dominic Fox väljer att bortse från detta, till förmån för en rad antydda paralleller mellan RAF och svartmetallscenen. Det är i viss mån suggestivt och det kombineras med en någorlunda givande teoretisering av den ontologi som gör det möjligt att frånkoppla sitt eget ansvar från oskyldiga civilas död.
Annars bjuder RAF-analysen inte på mycket av politisk relevans. När boken sedan är slut har dess suggestiva begrepp om “den kalla världen” fortfarande inte lyfte från antydningarnas plan. Att det inte teoretiseras är riktigt trist.

Om jag ska ställa en diagnos på svagheten i Cold World, finner jag den redan i den konjunktion som håller samman bokens undertitel: “The aesthetics of dejection and the politics of militant dysphoria”. Undertitlar i två led, sammanhållna av ett “och”, är ett typiskt akademiskt fenomen som brukar tyda på att boken inte håller som helhet. Att en akademisk avhandling inte håller som helhet behöver inte vara något större problem, för sådana böcker kan lämna viktiga bidrag ändå. Men när vi nu snackar om genren “korta böcker” vill det till att de håller samman utan konjunktioner.
Problemet med Cold World är kort sagt att Dominic Fox aldrig ser sig tvungen att sammanföra “modlöshetens estetik” med “den militanta nedstämdhetens politik”, utan nöjer sig med att vagga fram och tillbaka mellan estetiska och politiska resonemang. Därmed försvinner författarens egna eventuella driv ur texten. Kanske vore lösningen helt enkelt att ändra undertiteln, vilket borde framtvinga en annan slags text.

Om vi avfärdar undertitlar med konjunktionen “och”, vad är då alternativet? Mitt preliminära förslag: undertitlar som hålls upp av frågande ord, såsom “varför”, “vem”, “var”, “när” eller “hur”. Som föredömligt exempel vill jag lyfta fram min egen bok, vars undertitel “Hur musik äger rum” inte lämnar utrymme för någon klyvning av texten i två-tre pseudoseparata aspekter. Härmed måste jag även lova att följa principen när jag såsmåning om väljer undertitel till min doktorsavhandling.