Entries from September 2019 ↓

Till slut såg vi till att få upp vårt album The Shape of Medieval Music to Come (2003) på Spotify och liknande tjänster.

Förra gången jag lade ut ljud där var för fem år sedan, hösten 2014, i startfasen av vårt forskningsprojekt om Spotify. Vi ville helt enkelt dokumentera de regler som styr vilka ljud som får nå ut och hur ljudfiler kan förpackas tillsammans med metadata i form av text och bilder. Då som nu sköts detta av en särskild sorts mellanhänder som kallas aggregatorer. Dessa fungerar som musiktjänsternas grindvakter, men det visade sig snart att regelverket var oklart. Ljud som en aggregator accepterade som musik kunde nekas av en annan. Godtycket rådde – och fortsätter råda, som vi konstaterade i vår bok.

Fem år senare har utbudet av aggregatorer förändrats. Dessutom anas en tendens till vertikal integrering, efter att Spotify gått in som delägare i aggregatorn Distrokid. Den rekommenderas av många och även vi valde Distrokid för att få ut vår musik.

Förvånande nog har det inte hänt mycket på fem år. Fortfarande måste all musik som läggs upp tilldelas en “first genre” och en “second genre”, som får väljas från en fullkomligt bisarr lista:

• Alternative
• Big Band
• Blues
• Children’s Music
• Christian/Gospel
• Classical
• Comedy
• Country
• Dance
• Electronic
• Fitness & Workout
• Folk
• French Pop
• German Folk
• German Pop
• Hip Hop/Rap
• Holiday
• J-Pop
• Jazz
• K-Pop
• Latin
• Latin Urban
• Metal
• New Age
• Pop
• Punk
• R&B/Soul
• Reggae
• Rock
• Singer/Songwriter
• Soundtrack
• Spoken Word
• Vocal
• World

Jag undrar verkligen vem som har kommit fram till att just dessa 33 kategorier bildar en rimlig taxonomi för all mänsklighetens musik.

Tankarna går ofrånkomligen till Jorge Luis Borges som i en novell återger en uppdelning av världens djur som ska ha gjorts i ett kinesiskt uppslagsverk:

a) tillhörande kejsaren
b) balsamerade
c) tama
d) diande grisar
e) sirener
f) fantastiska
g) herrelösa hundar
h) innefattade i denna klassifikation
i) galna
j) oräkneliga
k) tecknade med den finaste kamelhårs pensel
l) etc.
m) som just slagit sönder vattenkaraffen
n) som på långt håll ser ut som flugor

För att återgå till genrelistan så stod det väl i vårt fall främst mellan folk och classical, även om musiken också kan tryckas in under intetsägande etiketter som world och alternative.

Men trots att folkmusik är en tillåten genrebeteckning, är systemet verkligen inte gjort för att släppa igenom sådan. Varje låt måste nämligen ha minst en angiven kompositör. Om låten skulle sakna en individuell kompositör finns det ingen ruta att kryssa i för detta. I stället får man skriva “Traditional Traditional” som kompositörsnamn. Det var åtminstone vad vi gjorde, och vi släpptes igenom till.

Först stötte vi dock på patrull eftersom vårt “skivomslag” – den kvadratiska bild som all musik måste representeras av för att distribueras i dessa tjänster – utgjordes av en detalj ur triptyken De jordiska fröjdernas paradis målad av Hieronymus Bosch (1450–1516). Precis som i fallet med traditionell folkmusik, är inte heller detta bildmaterial omfattat av någon upphovsrätt. Men aggregatorsystemen är byggda på premissen att allt omfattas av upphovsrätt, att det inte existerar några allmänningar. Vårt släpp stoppades med följande motivering:

– Stores require that artwork is 100% original and not trademarked, available online, or stock photography (even if altered).

Vad betyder ens “100% original”? Hur många välkända skivomslag bryter inte mot detta? Troligen upptäckte systemet att vårt skivomslag var en detalj ur en bild som redan finns tillgänglig på nätet. Att det skulle vara förbjudet att använda sådana bilder var inget som vi upplysts om på förhand, men nu påstods det vara en regel. Efter viss skriftlig kommunikation så accepterade ändå Distrokid vår förklaring och släppte igenom albumet.

Helt annorlunda funkar saker på Bandcamp, en musiktjänst som inte använder aggregatorer och där man som artist eller skivbolag har betydligt större kontroll över hur man vill presentera sin egen musik. (Snart kommer vi upp där med, vi ska bara enas om några återstående formuleringar i vår presentationstext.)

Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

Guy Debord

Ekonomisk historia, min egen vetenskapliga disciplin, är som ingen annan vetenskap hänförd av “revolutioner”. Det var genom Arnold Toynbee som uttrycket den industriella revolutionen populariserades, strax efter att densamme avled 1883, det vill säga mitt under den långa depressionen.

Senare skulle den första industriella revolutionen följas av en andra industriell revolution. Tredje gången gillt så var samhällsvetarna så pass alerta att den utropades strax innan den ens hade hunnit äga rum och numera har ordningsföljden kastats om, så de industriella revolutionerna utropas, i allt snabbare frekvens, i förskott. För att inte tala om oformligheter som “den digitala revolutionen”. Alla dessa ekonomisk-historiska revolutionsbegrepp får sin mening såsom upprepningar av den ursprungliga industriella revolutionen, som etablerats i allas medvetande.

Begreppet kom dock inte bara att projiceras framåt i tiden, utan även bakåt. Ända bak till stenåldern, till den tid för sisådär tiotusen år sedan där vissa mänskliga populationer började ägna sig åt jordbruk, det vill säga en domesticering av växter och djur, vilket hängde samman med en övergång från nomadism till bofasthet. På svenska brukar vi tala om en övergång från jägarstenålder (äldre stenålder) till bondestenålder. På latin en övergång från paleolitikum till neolitikum, eller om man så vill en “neolitisering”.

Jordbrukets uppkomst hängde i det långa loppet samman med framväxten av ett betydligt mer hierarkiskt samhälle, med städer och tidiga stater. Allt detta sammantaget kom förstås också att beskrivas som en “revolution” – även om omvandlingen skedde över loppet av åtskilliga tusen år. Troligen har vi vulgärmarxismen att skylla, vilket snart ska visa sig.

“Den neolitiska revolutionen“, som alltså ska syfta på övergången från en jägar/samlar-tillvaro till ett bofast liv baserat på jordbruk med domesticering av växter och djur. Även om djurens domesticering också möjliggör en tredje form av icke-bofast livsstil, nämligen nomadisk boskapsskötsel (pastoralism).

(Tyvärr har svenskan ingen motsvarighet till engelskans foraging och franskans fourrageage – ord besläktade med germanska ord som foder och föda. Dessvärrre verkar vi tvungna att slänga oss med det bökiga snedstrecksordet jägare/samlare.)

På 1880-talet etablerades alltså begreppet “den industriella revolutionen”. Ett halvsekel senare, år 1935 (alltså under nästa stora ekonomiska depression), grundades The Prehistoric Society av den framstående arkeologen V. Gordon Childe. Vid samfundets första möte höll ett anförande där han med uttrycklig hänvisning till den industriella revolutionen etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”:

What then is to become of the hallowed terms Palaeolithic, Neolithic, Bronze Age, Iron Age ? Can they survive as designations of true periods of time which could be expressed in terms of solar years in our calendar ? Obviously not. But I should like to believe that they may be given a profound significance as indicating vital stages in human progress. I would suggest that the classification Old Stone Age, New Stone Age, Bronze Age and Iron Age draws attention to real revolutions that affected all departments of human life.
/…/
The first revolutionary advance was made when some group or groups began to cultivate plants and /or to breed food animals. /…/That revolution in human life may be termed the neolithic revolution. Neolithic will mean ‘ food-producing ‘ and will point a contrast with the food-gathering economy of the Old Stone Age.

V. Gordon Childe, som alltså år 1935 etablerade begreppet “den neolitiska revolutionen”, var inte bara framstående arkeolog, utan även övertygad marxist. I sitt hemland Australien hade han kring 1920 varit medlem i anarkosyndikalistiska IWW men på 1930-talet blev han en vän av det stalinistiska Sovjetunionen. Även om han besökte Sovjet flera gånger, hade han troligen inte överlevt många år som sovjetmedborgare. Arkeologer och historiker hörde till de yrkesgrupper som hade allra svårast att överleva Stalins terror. V. Gordon Childe var aldrig någon partilakej och han vände sig mot Sovjets pakt med Hitler. Han verkar ha varit så lurig att vissa av hans mer konservativa arkeologkolleger trodde att han marxism mest var ett skämt. Han kom senare att grunda tidskriften Past & Present tillsammans med bl.a. historikerna E. P. Thompson, Christopher Hill och Eric Hobsbawm.

Men från den moskvastyrda vulgärmarxismen hämtade han ändå en förståelse av mänsklighetens historia som en sekvens av “revolutioner”. Må vara att vissa av dem rent empiriskt råkade sträcka sig över flera tusen år, som i fallet med “den neolitiska revolutionen”.

The book that best represents the originality of his contribution in this phase is Man Makes Himself, the fruit of his researches on the Near East. Written during the depressed years of the 1930s, it was also an assertion of a deeper trend, underlying the surface events and partisan interpretations of history, /…/ and just as the Industrial Revolution marked a crucial turning-point, so prehistory too was punctuated by periods of sharply accelerated growth. Childe thus visualized the transitions from hunting to farming, and from farming to urban life, as two comparable “revolutions”, which he termed the Neolithic and the Urban Revolutions – separating savagery from barbarism and barbarism from civilization. /…/
Despite his use of the term “revolution”, it is clear that he did not see it in Marxian terms, as the resolution of a contradiction: it is a consensualist model in which all parties initially benefited.

Andrew Sherratt

Citatet kommer från ett tal som hölls till minne av V. Gordon Childe vid en sammankomst anordnad av Past & Present, 1987. Talare var arkeologen Andrew Sherratt som bara några år tidigare hade förkunnat ännu en revolution i människans historia, “sekundärproduktsrevolutionen“. För övrigt skedde detta ganska precis ett halvsekel efter att “den neolitiska revolutionen” hade myntats av V. Gordon Childe.

“Sekundärproduktrevolutionen” syftar på att människor började använda de domesticerade djuren på ett nytt och mer mångfaldig sätt. I stället för att bara äta deras kött, började de även att använda deras ull, mjölk och rörelseenergi. Människorna fick yllekläder, ost och något att spänna för plogen. Problemet med Sharrats tes är bara, som många arkeologer numera har påpekat, att dessa tre resurser inte alls började tas tillvara parallellt, utan vid helt olika tidpunkter.

För tillfället undervisar jag på grundkursen i ekonomisk historia vid Stockholm universitet. Kurslitteraturen från 2007 talar både om “den neolitiska revolutionen” och om “sekundärproduktrevolutionen”. Detta ligger helt i linje med den besatthet för “revolutioner” som präglar vår disciplin. Men inte alls i linje med aktuell forntidsforskning. Arkeologer och antropologer har i allmänhet övergivit revolutionsretoriken när det gäller att beskriva förlopp som sträcker sig över hundratals eller tusentals år. Neolithic Revolution har blivit Neolithic Transition – och studierna av nya arkeologiska fynd som allt tydligare visar på hur mycket sämre livet i allmänhet blev för de bofasta jordbrukarna. De tvingades arbeta mer än vad människor tidigare hade gjort, de åt en mer ensidig föda och utsatte sig för ständiga vågor av sjukdomssmitta.

Hur det trots allt kom sig att människor grundade bofasta jordbrukssamhällen är en fråga som jag tänkte återkomma till i den här lilla serien av läsanteckningar. En annan fråga gäller de boskapshållande nomadernas förhållande till den bofasta befolkningen. I förlängningen frågan om staten, men även frågan om festen – vilket kommer att visa sig i kommande inlägg.

Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete.

Guy Debord

Här lutar sig Debord troligen på Hegel – vet förresten någon ur vilken av Hegels skrifter han citerar? Tyvärr blir det historiskt felaktigt. Efter jägar/samlar-tillvaron kommer först det bofasta jordbruket med domesticering av vissa djur, därefter framväxten av en ny livsstil som nomadiserande boskapsskötare. Men hela tiden – det vill säga, ända fram tills för några hundra år sedan – fortsätter de allra flesta av jordens människor av hålla sig på visst avstånd från de bofasta. Under de stora forntida, antika och medeltida staternas epoker fortsatte majoriteten av mänskligheten att leva ett liv väsentligen utanför staternas räckvidd.

Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.

Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik.

Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.

Vari består då denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.

‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/
With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.

Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen två olika engelska ord för arbete, både work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är något som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra något som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.

Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets våg av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. Frågan måste ställas på nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?

Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ramar – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Enklare uttryckt: Kommunalarbetareförbundets medlemmar. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.

Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.

Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.

Jag söker i bokens fulltext och får noll träffar på ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft något viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.
Noll träffar på “gender”. Noll på feminism. Inget om hushålls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. Alltså shit, enda gången som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten påpekar att elektrifiering kan lösa problemet med att många av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gånger in på hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)

Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:

Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.

As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5

Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.

Allt detta kan ledas tillbaka inte så mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsanspråk som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte når.