Entries from March 2012 ↓

Från arenabubbla till ruinarenor?

Arenabubblan började blåsas upp kring sekelskiftet 2000 – alltså i kölvattnet efter IT-bubblan, samtidigt som “upplevelseindustrierna” uppfanns. Först ut att bygga var Jönköping (Kinnarps arena) och Karlstad (Löfbergs Lila Arena) – två centralorter utan andra arenor i närheten, men med starka hockeylag. Andra orter följde efter i rask takt och särskilt i Skåne och Stockholm har överetableringen blivit plågsamt uppenbar redan innan arenornas invigning.

De senaste åren har det byggts 32 evenemangsarenor i Sverige. Visionen är densamma överallt: Multiarenan, detta hem för rockkonserter, idrottsevenemang, konferenser och mässor ska “sätta orten på kartan”. Tyvärr blir detta monument över den livaktiga staden sällan vad politikerna tänkt sig. /…/
Glädjekalkylerna har blivit praxis och när arenorna väl börjar användas så förlorar de pengar. /…/ Ändå fortsätter multiarenorna att poppa upp som svampar i Sverige.

Det är frilansjournalisten Christian Daun som skriver i marsnumret av tidningen Vi. Artikeln verkar indikera ett skifte, där kritiken av jättearenorna äntligen får bredare genomslag. Framsidan av Vi pryds av följande rubrik:

MILJARDER SLÖSAS PÅ SKRYTARENOR
– bonnig hybris eller räddningen för kommunen?

“Bonnig hybris” – den formuleringen lär svida hos ett antal av landets kommunråd. Och borde även träffa hos samtliga partier i Stockholms stadshus, för alla röstade de hösten 2008 ja till att bygga Stockholmsarenan med plats för 30000 åskådare, alldeles invid Globen. Nu vet vi att Stockholmsarenan blir uppemot en miljard dyrare än vad politikerna räknat med (och då räknas bara själva bygget, inte driften). Nyss kom även byggfirman med den obligatoriska brasklappen om att risk för försening. Stockholmsarenan är annars tänkt att invigas om ett år.

Projektledaren för Helsingborgs arena säger i Vi:

– Men arenan kommer inte att tjäna några pengar, det är det regionen som gör. Folk som ligger över, äter och dricker.
Så en arena kan inte gå med vinst?
– Jo, men då krävs det ett elitserielag i hockey eller handboll, ett lag som dessutom är ruskigt populärt och fyller arenan varje vecka. Helst ska det vara hockey, för där är det två periodpauser att sälja på.

År efter år växte arenabubblan utan att någon egentligen ifrågasatte den, verkar det som. Från höger till vänster fanns en positiv inställning på det lokala planet och någon övergripande debatt fördes knappast. Först efter att den globala finanskrisen brakat loss på allvar började arenorna framträda i ett aningen mer tvivelaktigt ljus.
Det föll sig faktiskt så att Stockholms kommunfullmäktige sade ja till Stockholmsarenan i september 2008, nästan samtidigt som Lehmann Brothers kollapsade i USA. En vecka senare publicerade tidningen Fokus artikeln “Arenafeber” med påfallande kritisk vinkling.

Enligt mina egna minnesbilder var det först 2010 som man började höra en klar politisk kritik mot alla nya arenabyggen. Intressant nog kom då kritiken såväl från vänster som från höger. Särskilt minns jag ett föredrag den 4 mars under rubriken “Das Kapital of Scandinavia“. På sommaren utgav Timbro rapporten “Arenafeber“, skriven av Philip Lerulf, med hård kritik av hur kommuner slösar på skattepengar.

Själv bidrog jag till arenakritiken med en annan vinkel, grundat i frågan om det postdigitala och i relationen mellan nätet och staden, i mitt bidrag till antologin Framtiden är nu (publicerad hösten 2010). Ett bidrag som för övrigt applåderades av Johan Norberg. Jag inser nu att jag missat att lägga upp texten på nätet och ska se till att göra det, åtminstone om någon uttrycker intresse.

År 2010 var arenakritik något för vänsterradikala föredragskaféer, högerliberala tankesmedjor och kulturpolitiska antologier. År 2012 är arenakritiken på framsidan av tidningen Vi, där Philip Lerulf, som säger:

– Om några år kommer folk köra förbi tomma arenor och tänka “Borde vi inte bara riva skiten?”

För ruinromantiker måste en sprucken arenabubbla te sig ganska tilltalande. Det trista är att alla pengar som redan plöjts ner i jättearenorna redan har bidragit till att snedvrida kulturliv och idrottsverksamhet i en inte fullt så tilltalande riktning.

Varför heter alla samhällstidskrifter likadant?

Förra inlägget handlade om den nystartade tidskriften Respons. Tilläggas kan att namnet är typiskt för hur svenska samhällsmagasin numera namnges.

Arena. Axess. Effekt. Filter. Fokus. Neo. Respons.

Mönstret är tydligt. Sedan sekelskiftet, ungefär, gäller följande regler vid namngivning av samhällstidskrifter:
1) Endast ett ord i titeln.
2) Ordets etymologi ska vara latinsk, möjligen grekisk.
3) Ordet ska ha en direkt, likaklingande motsvarighet på engelska.

Så har det inte alltid varit. Vid 1900-talets början fick tidskrifter namn som Brand, Tiden, Svensk tidskrift och Ord och bild. Senare under seklet tyckte olika tidskriftsgrundare att Fönstret, Folket i bild, Ordfront respektive Hjärnstorm hade en passande klang. På 1990-talet grundades Moderna tider, Glänta och Bang – tidskriftsnamn som ter sig påfallande icke-latinska, jämfört med det nya seklets norm.

Varför det har blivit så här vet jag inte, men nog är det lite trist. Ord som “arena“, “axess” och “fokus” säger möjligtvis något om tidsandan, men ingenting om själva tidskrifterna – de hade lika gärna kunnat byta med varandra. Samma vindar blåser i tjänstemannarörelsen, där vi på kort tid har fått Unionen, Vision och Publikt.

Undrar när trenden kommer att vända och i vilken riktning. Tills vidare regerar Det grymma svärdet (inte bara namn- utan även innehållsmässigt).

Uppdatering: Vid sidan om samhällstidskrifter och tjänstemannafack bör vi även nämnda tankesmedjorna. Under 2000-talet har de fått namn som:

Agora. Captus. Civitas. Cogito. Eudoxa. Fores.

Idel latin (och lite grekiska). Även detta verkar vara en ny trend, om man t.ex. jämför med klassikern Timbro som är ett mer nonsensnordiskt namn.

Apropå detta skrev @skagedal:

Om man går in på en tankesmedjehemsida och klickar på “Om X” så får man inget svar på FAQen “varför i helvete heter ni X?”
Förstår ju varför man kallar sig Cogito eller Civitas snarare än Tänkarna eller Sanningssägarna.
Seglora betyder, vad jag kan förstå, “en ort i Borås kommun” på latin.
Kom på att Global Utmaning är undantaget som bekräftar regeln, för att använda ett av mina favorituttryck.

Respons på responsen på Respons

Nyss utkom första numret av tidskriften Respons, helt inriktad på recensioner av facklitteratur. En recensent på DN:s kultursida menade att “det känns jämntjockt och svalt, lite som att få en månads understreckare i Svenska Dagbladet i pocket.”
Varje tidskrift, oavsett inriktning, bör ge ett “hett” intryck, verkar denne recensent mena. Låter lite enformigt. Själv hade jag i vilket fall föredragit en månatlig pocket med understreckare än en daglig morgontidning i brevlådan. Förvisso svajar understreckarnas kvalitet, men där ges ändå rum för resonerande texter som utgår från annat än s.k. snackisar, vilket gör understreckarna nästintill unika i svensk morgonpress. Hur som helst kan ingen förneka att Respons fyller ett tomrum.

“Inget åsiktskotteri kommer att dominera tidskriften”, skriver chefredaktören Kay Glans i välkomsttexten. Och så har heller inte skett. Respons har inte blivit till en andra Axess utan där råder, som sig bör, en elitistisk pluralism. Kotteriet som dominerar är det brett akademiska.
Risken är överhängande att detta ska slå över i ren gubbdominans. Första numret av Respons ger gott om utrymme åt Gunnar Wetterberg, Håkan Arvidsson, Olof Petersson och Sven-Eric Liedman. Det återstår att se om detta hör till den tänkta profilen eller bara till startsträckan.

Kay Glans har bakgrund som redaktör för Axess – fast med annan profil än sin gaphalsiga efterträdare, Johan Lundberg. Därför bör det klargöras att Respons är oberoende av det högerkonservativa Axess-imperiet och dess finansiär, Antonia Ax:son Johnson (som f.ö. även är delägare i veckotidningen Fokus). I stället finansieras Respons med bidrag från bl.a. Vetenskapsrådet, Vitterhetsakademien och Svenska Akademien, plus annonsintäkter från bokförlag.

Av någon anledning ser sig statsvetaren Ulf Bjereld föranledd att läxa upp Respons för att de inte omedelbart lägger upp recensionerna på webben, utan väljer att vänta sex månader. Detta beror på “redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker”, menar Ulf Bjereld, som kräver en “möjlighet att kommentera böckerna eller recensionerna eller att kommunicera och interagera överhuvudtaget.”
Inlägget efterlämnar en frän doft av socialmedial konformism. Måste allt som skrivs följas av ett kommentarsfält? Får det aldrig ta tid mellan papper och nät? Är det alltid utgivarens uppgift att tillgängliggöra texter digitalt?
Nej. Samspelet mellan papper och nät måste få ta sig flera vägar. Olika tidskrifter måste få fungera på olika vis. Faktiskt så kan detta samspel, dessa möjligheter till interaktion, förverkligas även när utgivaren inte lägger upp texten på nätet. Då blir det upp till oss bloggare att använda våra tangentbord eller scanners. En lite högre tröskel än när allt utan dröjsmål serveras på fat, förvisso. Men det är inte svårt att citera ur en papperstidskrift på sin blogg, för att låta diskussionen fortsätta i en ny kanal. Jag tror rentav att det kan finnas en viss potential i själva tröskeln. Dessutom finns det en inneboende uppbygglighet i att excerpera.

Någon månad innan Respons utkom med första numret, fick jag höra Alf W Johansson presentera projektet. Jag uppfattade då att redaktionens ambition var att recensera all svensk facklitteratur inom det breda fält som motsvarar humaniora och samhällsvetenskap. Lika imponerande som omöjligt, tänkte jag.
I en tid där flodvågen av självutgivning just tagits till en ny nivå av självutgivande robotar går det inte att recensera all facklitteratur inom ett ämnesområde, hur snävt detta än avgränsas. Just därför vore det intressant med en tidskrift som aktivt förhöll sig till en sådan ambition. Som valde bort viss litteratur men samtidigt försökte motivera detta urval.
Jag hade även hoppats på att Respons skulle våga recensera självpublicerad facklitteratur även när denna ter sig halvobskyr: lokalhistoriska krönikor, traktater i “alternativ” ekonomi, samhällsdebatt med ena foten i rättshaveri. Vore det inte vackert om etablerade forskare kunde få betalt för att formulera sin syn på dessa alster?
Efter första numret är det för tidigt att säga vilket urval Respons kommer att göra, men det verkar inte som att egenutgiven facklitteratur kommer att beaktas i nämnvärd omfattning. Kay Glans skriver:

Respons kommer med sex nummer om året att recensera den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, samt en del avhandlingar. /…/
Framöver kommer vi /…/ också att skriva om naturvetenskap och teknik när de har konsekvenser för de fält som täcks av humaniora och samhällsvetenskap.

Öppningen mot teknik, medicin och miljövetenskap är välkommen. Jag fruktar dock att Respons siktar alltför brett när de inte bara ska recensera svensk facklitteratur, utan även översättningar. Första numret recenserar en handfull översättningar och om man bara ser till dessa känns det dessvärre som att urvalet har gjorts lite på måfå.
Risken är att “den viktigaste facklitteraturen” delvis kommer att definieras utifrån förlag snarare än av innehåll. Alltså att översatt facklitteratur kommer att klassas som “viktig” bara för att den ges ut av Bonniers, som för övrigt verkar vara den största annonsören i Respons.

För övrigt lyckas Albert Bonniers förlag göra bort sig ordentligt när de gör reklam för en bok om Iran under rubriken “Låt den arabiska historien komma dig nära” (vilket påpekades av Thomas Nydahl).

Att dumpa sin eventuella dagstidning till förmån för en provprenumeration på Respons kan nog vara en god idé för många.

Att söka och att leta

Kom att tänka på skillnaden mellan att söka och att leta. Raskt rörde sig tanken i riktning mot en storslagen hypotes om de två sätten att hitta och om hur hittandets villkor förändras i de digitala katalogernas tidsålder.

Ursäkta om detta blir lite lingvistiskt. Det är mest för att etymologiska ordböcker är en tacksam ingång just för att de är så överlägset sökbara.

Sökbarhet är ett ord. Hittbarhet är också ett ord. När dessa ord används så syftar man konsekvent på användandet av sökmotorer. Sökbarhet och hittbarhet är varandras spegelbilder. Letbarhet, däremot, är inte ett ord.

Nu glider vi farligt nära en människa/maskin-dikotomi. Det vore alltför lätt att definiera letandet som den mänskliga antitesen till det maskinella sökandet, ungefär som “levande musik” uppfanns som en antites till “mekanisk musik”.
Insikten om att sökmotorer medierar sökandet är på väg att bli allmängods. Motreaktionen kan handla om att uppvärdera det påstått omedierade letandet. Falsk omedelbarhet! Ännu ett skäl att rota vidare i förmedlingarnas föränderlighet.

Söka motsvarar engelskans seek, tyskans suchen och och latinets sagio. Sistnämnda ligger även till grund för sagacitet, ett bortglömt ord som betyder “skarpsinne”. Etymologin pekar här just mot sinnenas mångfald: syn, känslen och lukt. Särskilt lukt. Enligt vissa källor syftar sagire i grunden just på att lukta sig fram till något, lite som i svenskans “vädra”.

Leta handlar om syn; let är ett gammalt ord för färg (därav “anlete“). Ordet kan relateras till fornengelskans wlătian som betyder “stirra”.

Vad säger oss då etymologin? Inte mycket. När vi idag talar om att “söka” information tänker vi oss knappast att vi involverar luktsinnet. Men så har väl detta svenska ord också förlorat sin etymologi. Nuförtiden används “söka” inte längre som en motsvarighet till seek utan till search. Typiskt sett är “söka” något man gör genom att skriva in text i en tom sökruta.

Search härstammar från samma latinska ord som “cirkulera”. Här handlar det inte om sinnlighet utan om rörlighet. Lägg till ett intensifierande prefix så får du research

Fisken på bilden är en searcher, ej att förväxla med seeker som är det ord som motsvarar svenskans “sökare”.

Sökaren brukar ofta vara någon som söker efter andlighet (nuförtiden ofta med sökmotor som sitt främsta redskap, men det är en annan femma).
Letaren är en helt annan figur, på jakt efter materiella ting. En samlare (antingen gatherer eller collector).

Detta inlägg verkar vara en förstudie för något, oklart vad. Dags att sätta punkt.

Google tar patent på att använda mobiltelefonen som universell sensor

Senaste patentet som utfärdades till Google känns lagom kusligt.

Googles verksamhet går ut på att rikta reklam. Rätt reklam åt rätt håll vid rätt tidpunkt. Hur kan de då utöka sin marknad? Grovt tillyxat finns det väl två sätt.
Ena sättet är att hitta nya ingångar för reklamen till människors sinnen. Om man är ett tågbolag kan detta göras genom att sätta upp nya reklamtavlor. Om man är Google görs det genom att man erbjuder nya, kostnadsfria nättjänster.
Andra sättet är att effektivisera det flöde som går i motsatt riktning och som består av information som låter Google avgöra vilken reklam som vid en given tidpunkt är den rätta att skicka åt ett visst håll. Alltså vad vi till vardags kallar för övervakning, i syfte att avgöra vad som kan tänkas intressera dig.
Effektiviserad övervakning kan uppnås på två sätt: bättre algoritmer och fler sensorer. Mobiltelefoner är fantastiska sensorer, som inte bara kan fånga upp ljud och annat utan även är gjorda för att ständigt trianguleras till en viss plats i GSM-nätverket. Datalagringsdirektivet handlar i hög grad – kanske primärt – om att låta staten få tillgång till denna geografiska sensordata.
Googles senaste patent handlar också om att skörda frukterna av mobiltelefonen som sensor, fast nu i fråga om sådan data som mobiltelefonen på egen hand kan registrera. Särskilt ljud, men även annat.

This document describes a system for allowing advertisers to target on-line advertisements based on environmental factors of end users. /…/ A web browser or search engine located at the user’s site may obtain information on the environment (e.g., temperature, humidity, light, sound, air composition) from sensors. Advertisers may specify that the ads are shown to users whose environmental conditions meet certain criteria. /…/
The environmental condition can include temperature, humidity, sound, light, air composition, location, or speed of movement. /…/
An event can be identified based on the signal output from the sensor. The event can include at least one of a sports event or a musical event. Identifying an advertisement based on the environmental condition can include identifying an advertisement based on the event.

I en lätt alarmistisk nyhetsrapportering blir detta: “Google Patents Background Noise: No Privacy!” Visst ligger det i själva idén att Google även kommer att analysera människors telefonsamtal. Kanske kommer de sedan att filtreras bort, kanske kommer även samtalsämnen att få status som “events”. Men det är lite trist att denna svindlande utveckling genast ska göras till enbart en fråga om “personlig integritet”.

Om vi ska förstå vad som är i görningen gäller det att gå bortom individperspektivet – och det gäller för datalagringen såväl som för Google.

Krisen, del 27: Tvåtredjedelssamhället

Vi talar inte längre om ”två tredjedelssamhället”. Inte med de orden i alla fall. Kanske har begreppet nötts ut sedan det kom i svang på 1980-talet och blev en innefras hos politiker och ledarskribenter under följande decennium.
Men ni minns väl? Två tredjedelssamhället var det befarade resultatet av postindustrialismens eliminering av okvalificerade arbeten. En tredjedel av industriländernas befolkning skulle utestängas från de övrigas tilltagande välstånd och bli en ny fattigklass.

Det är Jonas Thente i DN som påminner om begreppet, som importerades från Tyskland (Zwei-Drittel-Gesellschaft).
Några snabba sökningar visar att begreppet förvisso fortsätter att användas i Sverige, men inte i metropolen utan i periferin. Typiskt sett verkar det vara socialdemokratiska lokalpolitiker i provinsen som på bloggar och debattsidor varnar för att vi i framtiden kan få ett tvåtredjedelssamhälle. Som om vi inte redan var där!

På många håll i Europa är det ganska tydligt. Se på ungdomsarbetslösheten, se på “de osynliga“.
Ändå är det få som lockas av att analysera samtiden i termer av ett tvåtredjedelssamhälle. För vänstern kan teorin duga som dystopi för framtiden, men om man säger att dystopin redan är här riskerar det att låta uppgivet, som att man inte längre tror att en majoritet tillsammans kan skapa bättre villkor. Fast det borde ju vara en annan fråga. Även om det är så att en tredjedel av befolkningen drabbas av fattigdom, behöver det inte automatiskt betyda att de två tredjedelarna är nöjda med läget. Att det finns en klyfta i materiell levnadsstandard utesluter inte att människor kan ha saker gemensamt.

Teorin om tvåtredjedelssamhället är givetvis en grov förenkling. Hur väl den stämmer beror på var man applicerar den, historiskt och geografiskt. Men som pedagogiskt redskap är den kanske inte så dum. Vad det i grunden handlar om är att en stor del av världens befolkning faktiskt blir överflödig, ur varuproduktionens synvinkel, till följd av den drastiskt ökade produktiviteten sedan 1970-talet.

Scenariot är tillräckligt dramatiskt för att vi intuitivt ska känna små vibbar av fascism. Men i vilken tredjedel tänker vi oss att fascismen växer fram? Det är alls inte självklart.

Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente. Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.
Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.
Kanske är det ibland lämpligt att förstå extremhögern i termer av sociologiska tredjedelar snarare än i termer av klass. Det är i vilket fall av yttersta vikt att skilja kategorierna åt. Proletariseringen begränsar sig inte till 33 % – mer korrekt vore då att räkna 99 % som proletärer, det vill säga som människor utan möjlighet till självförsörjning, vilka därför blir tvungna att sälja sin arbetskraft. Tvånget kan dock yttra sig väldigt olika och i slutändan är det inte ens möjligt för alla att sälja sin arbetskraft. Frågan som gott kan ställas är om inte “tvåtredjedelssamhället” är ett dugligt begrepp för att röra sig mot en historisk diagnos.

Jan Roséns förakt för historievetenskap

Jan Rosén är professor i civilrätt, tillika ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt. Åren 2008–2011 var han regeringens särskilde utredare för översyn av upphovsrättslagen. Under denna tid författade han även en artikel under rubriken “Immaterialrätt och samhällsutveckling”, publicerad i antologin Gratis? (2009).

Hans åsikter är välkända. De behöver inte diskuteras här. Det är helt okej för en professor i civilrätt att tycka saker. Jan Rosén nöjer sig dock inte med att uttrycka åsikter, utan kryddar dessa med ett majestätiskt förakt gentemot historievetenskapen.

Jan Rosén hävdar i nämnda artikel att upphovsrätten är en idé som har existerat oförändrad i tusentals år, lika länge som den mänskliga civilisationen, även om den först senare kom att kodifieras i lag. Han skriver:

Utgångspunkten är ju att eftergörande, plagiering och annan efterbildning alltid har framkallat en känsla av förakt och indignation, inte bara hos den plagierade upphovsmannen själv utan även hos den breda allmänheten, och har så gjort långt innan immaterialrättigheter framträdde i lagstiftning.

Det är sannerligen häpnadsväckande att en svensk professor i juridik kan kläcka ur sig någonting sådant. Påståendet vederläggs i snart sagt all kulturhistorisk forskning!

Att dra fram exempel är överflödigt. Uppenbart är att Jan Rosén vill demonstrera sitt förakt för historievetenskapen, genom att krydda sin text med lösryckta episoder om sådant som hände för länge sedan samtidigt som han ignorerar den historiska forskningen. Det underliga är att sådant anses vara helt okej inom svensk rättsvetenskap – så okej att Jan Rosén återväljs till ordförandeposten i Upphovsrättsföreningen. Jag har svårt att tro att en professor i Tyskland eller USA hade kommit undan med en liknande arrogans.

Intrycket ges att den upphovsrättsliga doktrinen i Sverige på hundra år har retarderat från Hegel till Platon. Jan Rosén framstår ju snarast som platonist i sin tro på upphovsrätten som en evig idé, vilken existerar alldeles oberoende av sin eventuella kodifiering i lag. För hundra år sedan fanns däremot ett betydande inflytande från Josef Kohler, märkbart i förarbetena till 1919 års lag. Josef Kohler betraktade sig som hegelian, även om det hegelianska anspråket inskränkte sig till “att ge den egna teorin en air av historisk nödvändighet (upphovsrätten som upphöjd syntes av den flertusenåriga motsättningen mellan ius och dominium)”.
Citatet är hämtat från en preliminär version av Ulrik Volgstens oerhört spännande bok Musiken, medierna och lagarna: bidrag till de musikaliska upphovsrätternas estetiska idéhistoria. Den utkommer senare i år på Gidlunds förlag. Håll utkik efter den!

En europeisk fond för studiomusiker?

Sitter och skriver på min snart färdiga avhandling, som ju i hög grad handlar om de s.k. närstående rättigheterna för musiker och skivbolag. Även om min historiska undersökning sätter punkt vid sekelskiftet 2000, går det inte helt att undvika hänvisningar framåt. Exempelvis i fråga om dessa rättigheters skyddstid.

Vissa av er minns nog att Europaparlamentet för tre år sedan beslöt att förlänga skyddstiden för musikinspelningar från 50 till 70 år, dock inte till 95 år som tidigare föreslagits.
När jag nu kollar in Europaparlamentets pressmeddelande från april 2009 inser jag att beslutet hade ett intressant inslag som inte diskuterats så mycket:

Parlamentet påpekar att kommissionen bör se till att uppträdande artister och sessionsmusiker inte av några avtalsmässiga arrangemang med tredje parter, till exempel skivbolag, är bundna att överföra intäkter som följer av att skyddstiden förlängs från 50 till 70 år.
En särskild fond för sessionsmusiker ska upprättas och finansieras genom att skivbolagen årligen bidrar med 20 procent av de inkomster som den förlängda skyddstiden innebär. Parlamentet vill att upphovsrättsorganisationer, som representerar musiker och producenter, ska förvalta denna fond.

Kommer denna särskilda fond för studiomusiker att bli av? Jag får erkänna att jag inte begriper i vilken mån som parlamentets beslut är bindande. Gör mig gärna klokare!

Oavsett vilket är det ytterst intressant med denna fond. Och talande att EU inte nöjer sig med att förlänga skyddstiden, utan måste kompensera för detta genom omfördelning. I praktiken ska det alltså införas en specialbeskattning av skivbolag, till förmån för en särskild fond som administreras i samråd mellan organisationer som representerar skivbolag och musiker. Fonden ska alltså inrättas på europeisk nivå och få en styrelse som till hälften består av Ifpi, till hälften av representanter för olika organisationer som motsvarar Sami. Styrelsen ska finna ett sätt för att använda dessa pengar till förmån för studiomusiker.

Det låter som upplagt för en monstruös byråkrati för att förvalta relativt små summor pengar i ett tämligen luddigt syfte. För vad innebär det att främja studiomusiker? Varför ska just dessa främjas och inte musiker i allmänhet? Och varför i hela friden skaffa fram pengarna på denna hiskeliga omväg via skivbolagen? Om man verkligen ville ha en fond av detta slag vore det ju betydligt enklare att lägga en specialskatt på radiostationer och andra musikanvändare.

Förslaget är intressant för att det återspeglar ett dilemma som återkommit gång på gång i de närstående rättigheternas historia, ofta formulerat i termer av en spänning mellan individ och kollektiv, ibland i termer av konstnärskap och lönearbete. När man stärker de individuella rättigheterna till musikinspelningar ser man sig samtidigt föranledd att kompensera för detta genom att kollektivisera en del av pengarna som dessa rättigheter inbringar.
Jag ska inte orda mer om det historiska nu – läs min kommande avhandling. Och hjälp mig gärna att begripa vad som sker med fondplanerna i samtiden.

Om barnsjukvårdens organiska sammansättning

Att fundera på resistenta bakterier i termer av politisk ekonomi är också en typ av kristeori. Idag återvänder mina tankar till samma ämne, fast från ett vardagligare håll. Jag är nämligen hemma med mitt sjuka barn. (Om jag hade haft en arbetsinkomst att förlora hade jag kunnat säga att jag “vabbar“.)

Sonen, två år, hostar rätt rysligt om nätterna. Det började i söndags med ett plötsligt tillslag av hög feber och ansträngd andning. Sånt händer med tvååringar – bara att gå till vårdcentralen, gratis för barn. Där tog de blodprov, kollade CRP, fann spår av inflammation. Fortfarande inga konstigheter. Barn har ett fruktansvärt militant immunförsvar som brukar kunna steka ihjäl de flesta patogener i en snabb och hög feberattack.
Läkaren sa åt oss att återkomma om inte febern avtog och lät boka ett återbesök åtta dagar senare. Precis som sig bör är sjukvården i Sverige restriktiv med antibiotika. Men för säkerhets skull skrev läkaren ändå ut ett recept på fenoximetylpenicillinkalium (Kåvepenin® Frukt) – om det skulle bli värre.

En dag gick; sonen blev bättre. Ännu en dag gick; han blev åter lite sämre. Vi ringde vårdcentralen, läkaren gav klartecken att inleda en antibiotikakur, jag gick förbi apoteket och köpte en flaska för 138 kr.
En kur ska pågå i tio dagar. Varje dag ska barnet svälja tre doser av den flytande sörja som påstås smaka frukt men i själva verket smakar svavelsyra. Vore han ett år skulle vi kunna trycka i honom sörjan. Vore han tre år skulle vi nog kunna truga i honom den. Men nu är han två år och ingetdera funkar. Våra försök slutade med att golvet typ täcktes med en blandning av tårar och penicillin. Många andra småbarnsföräldrar har gjort liknande erfarenheter med sina tvååringar.

Ännu ett samtal till vårdcentralen, som lät oss komma in och ta ännu ett blodprov. Detta visade att infektionen gått tillbaka så mycket att antibiotika faktiskt inte var motiverat. Skönt för sonen, som slipper trettio våldshandlingar från föräldrarnas sida (att tvinga i en annan människa medicin är givetvis våld). Skönt för oss föräldrar som slipper utföra dessa våldshandlingar. Bra för våra eventuella arbetsgivare eftersom antibiotikakuren skulle kräva tio dagars frånvaro. Samt inte minst – bra för mänskligheten att en onödig antibiotikakur kunde undvikas, eftersom sådana kan bidra till ökad resistens (enligt vissa är risken för resistens särskilt stor när kurer avbryts i förtid).

Ursäkta den långrandiga berättelsen. Här ska inte gnällas. Alla har gjort rätt och allt blir nog bra. Men det finns en politisk-ekonomisk sensmoral. Den kan förstås i termer av Karl Marx begrepp “organisk sammansättning” (som inte handlar om organisk kemi utan om samhällets organisering).

Det är förstås inte alltid en diagnos kan ersätta en medicinering. Men ibland är det så. I det här fallet räckte det med ett extra blodprov på vårdcentralen för att konstatera att sonen inte behövde ta penicillin. Att ta en blodprov går visserligen fort, men tar likväl personal i anspråk och kostar alltså ett antal skattekronor.
Att utan extra diagnos köra på antibiotika blir i praktiken ett sätt att rationalisera bort arbetskraft. Dessutom överförs kostnaden från landstingets budget till min privata plånbok. Pengarna som jag betalade för en flaska illasmakande Kåvepenin® blir till vinster för aktieägarna i Meda AB (som producerar antibiotikan) samt för Altor Equity Partners AB (som äger vårt lokala apotek).
Om landstinget drar ner på vårdpersonalen, kommer den logiska följden att bli att man blir mindre benägen att göra en extra diagnos och mer benägen att via telefon ge klartecken till antibiotika. Ett solklart fall av hur variabelt kapital ersätts av konstant kapital, för att tala med Karl Marx. Därmed stiger kapitalets organiska sammansättning. Processen brukar oftast förstås i termer av att “arbetskraft ersätts av maskiner”, men det kan lika gära handla om att arbetskraft ersätts av mediciner.

Redan här rör vi oss mot kristeoretiska domäner. Ökningen av kapitalets organiska sammansättning kan associeras till profitkvotens fallande tendens. Men jag tror inte att en kritisk kristeori behöver ta sådana vådliga omvägar. Det är ju uppenbart att överanvändningen av antibiotika leder till en global medicinsk kris (som den borgerliga kristeorin föredrar att begripa i moraliska termer).

I den ekonomiska ekvationen ovan – där skattekronor sparas in och magiskt dyker upp som vinster på börsen – finns det minst två negativa externaliteter. En liten och en stor.
Den lilla externaliteten består av tio dagars sjukfrånvaro, betald av Försäkringskassan, enkom motiverat av att barnet måste ha i sig medicinen vid de rätta tidpunkterna och att det då krävs en förälder för att utföra våldshandlingen. Det skulle i princip även kunna ske på dagis, om vi tänker oss en sjukdom där det saknas smittorisk. Men det är tveksamt om dagiset skulle acceptera detta eftersom det ju lägger en extra arbetsbörda på personalen – särskilt om medicinen smakar så jävligt att det krävs våld.

Den stora negativa externaliteten består i att varje onödig antibiotikakur bidrar till den globala tillväxten av resistenta bakteriekulturer. Visst finns det i svensk vård en stor medvetenhet om att undvika överförskrivning. Men vad allt detta visar är att “överförskrivning” bara kan definieras i relation till vilka resurser det finns för att göra ordentliga diagnoser.

Att minska överförskrivningen av antibiotika kräver mer personal i vården. En oundviklig konsekvens skulle bli lägre vinster för vissa läkemedelsföretag. Samt gladare barn.

Tankar om kvartettväsendet och Beethoven

Andra må gå igång på Ode an die Freude, alltså den sista satsen i Beethovens sista symfoni (1823) där han fläskar på med symfoniorkester och kör. Själv rörs jag inte en tum.

Annat är det med hans sena stråkkvartetter (1825–26): Spätstil Beethovens ställd på sin yttersta spets. För Adorno utgör detta kanske den mest historiska av all musik.

Napoleon hade just dött; Hegel hade fått sin professur i Berlin och publicerat sin rättsfilosofi. Beethoven var född samma år som Hegel och ägnade sig på ett underligt sätt åt samma problematik rörande individ och historia. Det kanske han även gör i symfonierna, men symfoniorkestern utgör inget adekvat medium för den problematiken.

Stråkkvartett, kammarmusikverk för två violiner, altviolin och violoncell, tillik namn på den fyrhövdade ensemblen. S. kan på ett idealiskt sätt förena klanglig balans och homogenitet med långtgående individualisering av de fyra stämmorna och intar alltsedan slutet av 1700-t. den främsta platsen bland kammarmus. ensembleformer.
/…/
Hos Beethoven intar s. som instrumentalform en viktig plats mellan symf och pianosonaterna. /…/ I sina sista s. op. 127, 130–133 och 135 har Beethoven skapat en på en gång esoterisk och höggradigt subjektiv, nästan övermogen konst, som saknar motsvarighet i hela kammarmusiklitt.

Sohlmans musiklexikon (1952)

Personligen har jag ett svårt förhållande till det långa 1800-talets musik, alltså till kärnan av den kanon som kallas för “klassisk”. Det var åratal sedan jag satte min fot på ett konserthus och när jag lyssnar på P2 är det inte ovanligt att jag låter det bli en övning i hat eller åtminstone en passionerad ambivalens, riktad mot valda delar av det långa 1800-talet. Stundtals kan jag ha stora svårigheter med symfoniorkestern som konstellation, liksom med pianot som instrument.

Stråkkvartetten, däremot! Ju mer jag begrundar min respekt för kvartettväsendet, desto klarare inser jag i vilken utsträckning det faktiskt är satt på undantag. Visst händer det att stråkkvartetter spelar på konserthus, men det är i stort sett allt. Och att stråkkvartetter ska spärras in i konserthus är strikt talat onödigt, eftersom de inte kräver sådan akustik.

Konserthusen är byggda för symfoniorkestrar och är omöjliga att flytta från sin plats i storstadskärnor; stråkkvartetten är däremot en eminent mobil form, som gjord för att nå ut via gamla biografer i förorter och småstäder. Ändå sker det inte.

Symfoniorkestrarna fick för några år sedan en särskild statlig utredning (SOU 2006:34), med uppdraget att “främja ett brett utbud av orkestermusik med vid spridning”. Motsvarande ambitioner saknas vad gäller kammarmusiken och dess särskilda ensembleformer. I den senaste stora kulturutredningen (SOU 2009:16) får man söka förgäves efter ord som “kammarmusik” eller “kvartett”. Däremot upprepas konstaterandet om hur viktigt det är med symfoniorkestrar.
Inte heller omtalas stråkkvartetten i SOU 2010:12, alltså den utredning som låg bakom inrättandet av Statens musikverk. En sökning efter “stråkkvartett” på myndighetens webbsida ger noll träffar!

Vad som utspelar sig i Beethovens sena stråkkvartetter är, enligt Adorno, att individens subjektiva frihet slits loss från den objektiva verkligheten, så att den öppet framstår som en illusion. I förlängningen omöjliggörs upplysningens humanism och dess tanke på historiska framsteg. Hörbar blir denna förlängning för Adorno som en process som inleds hos Beethoven på 1920-talet och når en slutpunkt ett sekel senare hos Schönberg. Musiken som kommit därefter – vår tids musik – framstår då som posthistorisk och posthuman, skriver musikvetaren Rose Rosengard Subotnik.
Här skjuter Beethoven över det hegelska målet med smått kusliga resultat. Tidigare i sin karriär hade han snarare befunnit sig på en kantsk planhalva. Adorno hör en parallell till Kant varje gång som den tidigare Beethoven höll fast vid att reprisera avsnitt inom sonatformens ram.

Taktkänslan har nämligen sitt precisa historiska ögonblick. Det är det ögonblick då den borgerliga individen blir fri från det absolutistiska tvånget. Ensam och fri svara den från och med nu för sig själv, samtidigt som de av absolutismen utvecklade formerna av aktning och hänsyn, berövade sin ekonomiska grundval och sina undertoner av hot, ännu har tillräcklig makt över sinnena för att göra samvaron inom utvalda grupper av uthärdlig. Denna egentligen paradoxala förening av absolutism och liberalitet kan liksom i “Wilhelm Meister” iakttas i Beethovens hållning till de nedärvda kompositionsmodellerna, ja ända in i logiken, i Kants subjektiva rekonstruktion av de objektivt bindande föreställningarna. Beethovens regelrätta repriser efter de dynamiska genomföringarna liksom Kants deduktion av de skolatiska kategorierna ur en medvetandets enhet är i en eminent betydelse “taktfulla”. En förutsättning för takt är den redan brutna men trots allt ännu levande konventionen.
/…/
Takt är en avståndsbestämning. Den består i medvetna avvikelser.

Theodor W. Adorno: Minima Moralia, § 16

In essence, Adorno interprets the third-period style as a critique of the second-period one. /…/
What Beethoven is beginning to sense in the second-period style, according to Adorno’s analysis, is that individual freedom is an illusion, or at least a problem. /…/
Though no longer revealing itself physically in the self-unfolding of logical transitions, the third-period subject is nevertheless sensed acutely in the absence of a mediating center between extremes, in the escape of transitions from between colliding contradictions, and in the spaces, ruptures, and silences that individualize the late style, and above all the late quartets, for Adorno.

Rose Rosengard Subotnik

Unlike Parmenides, Beethoven apparently viewed weight as something positive. /…/
necessity, weight, and value are three concepts inextricably bound: only necessity is heavy, and only what is heavy has value.
This is a conviction born of Beethoven’s music, /…/
Beethoven’s hero is a lifter of metaphysical weights.

Milan Kundera: Varats olidliga lätthet

Tyngdens betydelse kan annars kopplas till Beethovens dövhet, som slog till uppifrån och ner. Halvvägs bort från hörselvärlden hörde han bara de längre frekvenserna. Detta kan i sig ha givet en viss påtaglighet åt frågan om subjektivt och objektivt, lätthet och tyngd, kan man tänka när man lyssnar på hans storartade stråkkvartett i ciss-moll. Det är en tyngd som existerar i pauser och riktningsskiftet – en annan tyngd än tyngden av en orkester, en kör och ett hus.

Om det är nödvändigt att avsluta en tankesamling med en poäng, får det bli denna: för ut stråkkvartetterna till förorterna!