Entries from April 2014 ↓

För ganska exakt tio år sedan startade jag en blogg under namnet Copyriot. Där började jag skriva om och länka till saker jag för tillfället var nyfiken på.
Egentligen hade jag tänkt ta ett annat namn, men det var upptaget, därav “Copyriot”. Till allra första början ville jag inte kalla detta för en blogg, men Copyriot var såklart en blogg och har så förblivit.

Stundtals blir jag rädd att folk ska uppfatta saken annorlunda. Att de ska läsa Copyriot som om det vore en nättidning, en kommuniké eller någonting med akademiska anspråk. Min osäkerhet har att göra med hur internet har förändrats under dessa tio år. Samtidigt som bloggformatet har gått från att vara en nisch till att bli ett standardformat för den breda sajtmassan, har tanken på en stor “bloggosfär” både hunnit blomstra och dö. Därför vill jag understryka: Copyriot är fortfarande bara en jävla blogg. Eller som det numera står att läsa i högerspalten: “en plats för ofärdiga tankar”.
Det som läggs upp här är inga artiklar utan anteckningar av ett mycket mer preliminärt slag. Framför allt vill jag understryka att den här bloggen inte representerar någonting – varken någon individ eller något kollektiv. Copyriot är bara ett av flera ställen som jag använder för att anteckna saker. Samtidigt är det ett rätt unikt ställe eftersom det ganska ofta händer att en massa andra tillfogar sina egna anteckningar.
Även om könsbalansen är helt grotesk i kommentarsfältet, fortsätter jag att blogga på obestämd tid, av oklara skäl, med varierande intensitet. Och med allt färre läsare, verkar det som (även om jag lagt av med besöksstatistik).
Att jag i början av året vände ryggen till Twitter har säkerligen lett till minskad exponering. Det känns bara bra. Vad som känns mindre bra är när ingen kommenterar på inlägg här. Jag får erkänna att icke-respons kan få mig att tvivla på om jag ska fortsätta blogga. Men andra gånger rasslar det till i kommentarsfältet och jag häpnar åter över den mångfald av perspektiv som finns i den läsekrets som trots allt verkar existera. Andra gånger händer det att jag träffar jag någon som hänvisar till något som jag skrivit här men nästan glömt bort. Då brukar jag bli lite ställd, men glad.

Tack till alla er som låtit era ofärdiga tankar möta mina ofärdiga tankar. Fortsätt gärna att bidra. Det är värdefullt.

Now there is a clear consensus that we are witnessing our second tech bubble in 15 years. What is uncertain is how much further the bubble can expand, and what might pop it. In our view the current bubble is an echo of the previous tech bubble, but with fewer large capitalization stocks and much less public enthusiasm.

Så uttryckte sig den omtalade hedgefondhandlaren David Einhorn härom dagen i ett nyhetsbrev till sina investerare.
Han är känd för sina tidigare framgångar via “blankning“, ett sätt att spekulera i att företag ska förlora i börsvärde. Det är motsatsen till att köpa en aktie: man lånar aktier av någon annan bara för att sälja dem, för att sedan återköpa aktierna (till ett lägre pris) innan de återlämnas. Nu blankar Einhorn ett antal av de IT-företag vars aktiekurser har klättrat i höjden på senare tid. Han räknar med att dessa företag kommer att förlora åtminstone 90 % av sitt aktievärde, “om och när marknaden åter tillämpar traditionella sätt att värdera dessa aktier”.

Vilka aktier det rör sig om får vi inte veta, men om jag fattar saken rätt är det inte direkt Google och Amazon som blir blankade. Snarare sådana som Netflix, Pandora och Candy Crush, kanske Facebook. Eller?

Utspelet diskuteras för fullt bland finansanalytiker (där det även hörs vissa mumlanden om en parallell biotech-bubbla). Vissa håller med om att vi befinner oss i en andra IT-bubbla, andra bestrider saken. En kommentator på Bloomberg pekar på att flödena av riskkapital till nystartade IT-företag bara är en tredjedel nu som de var i början av år 2000, strax innan den stora IT-kraschen. Å andra sidan är det väl ingen som sagt att den andra bubblan ska ha exakt samma struktur som den första. Inte heller påstod Einhorn att den andra IT-kraschen är omedelbart förestående: allt han spekulerar i är att den kommer, någon gång under de närmsta åren eller så.

Sökningar på vad som skrivits om en “andra IT-bubbla” ger en del träffar från år 2011, då det fanns en del som spekulerade i saken. Det var alltså innan Facebook och Twitter noterades på börsen.

Några företag som nu närmar sig börsen är Dropbox, Airbnb och inte minst Spotify, som förbereder sig för att börsnoteras nästa år. Men trots att Spotify värderas till jättemånga miljarder, förblir det en förlustaffär. Så vad händer om Spotify blir en sprickande bubbla?
Och hur ska det gå för dess lillasyskon Soundcloud, som nu värderar sig till flera miljarder kronor? Ännu så länge attraherar de riskkapital, men det står skrivet i stjärnorna hur det är tänkt att Soundcloud ska gå med vinst.

Att fundera på kraschscenarion är i högsta grad relevant för oss som ger fan i börsen.

Två stycken Lars jiddrar om penningpolitiken. Efter att Lars Jonung sagt något till Dagens Industri, replikerar nu Lars E O Svensson på debattsidan i samma tidning som jag prövade att lusläsa.
Herrarna upprepar positioner från senaste numret av Ekonomisk debatt. Ett av trätoämnena är om Riksbanken har uppfyllt inflationsmålet. Frågan kokas här ner till ett val av index. Så här skriver inflationsagitatorn Lars E O Svensson:

Jonung /…/ utgår /…/ inte från det officiella målindexet, KPI, utan från ett annat prisindex som systematiskt överskattat KPI-inflationen. De missuppfattar också den roll som det 2010 avskaffade toleransintervallet hade.

Nåja, en jämförelse mellan dessa två index (KPI och KPIF, enligt inlagan i Ekonomisk debatt) visar att de stundtals har spretat, men knappast på ett “systematiskt” vis.

Är prisindexens förlorade objektivitet ett karakteristiskt för den deflatoriska inflation som eskalerar i krisens rådande fas?

I övrigt väljer Lars E O Svensson att anföra Riksbankslagens förarbeten (Prop. 1997/98:40) om att “hållbar tillväxt och hög sysselsättningsnivå” ska vara ett mål, vid sidan av den “prisstabilitet” som definieras som två procents årlig inflation. Hållbarhetsjargongen som var karakteristisk för Göran Perssons regering upprepas nu av vänsterkeynesianerna utan att någon förväntar sig en närmare förklaring på vad som menas. Vad är det som ska hålla och på vilken sikt?

En bit in i samma tidning ägnas en sida åt att Paul Krugman för en vecka sedan hävdade att Sverige befinner sig i deflation. Reaktionen är anmärkningsmärkt långsam och bortviftande. Det är också slående att d-ordet inte förekommer på någon annan sida i tidningen.
Här ges ytterligare exempel på hur själva KPI-begreppets objektivitet ifrågasätts (det ska dock nämnas att Paul Krugman inte använde sig av KPI för att driva sin tes, utan ett prisindex där bl.a. matpriser räknats bort):

– Artikeln är förvånansvärt kritisk men tunn på argument annat än det faktum att KPI nu faller, skriver Carl Hammer, chefsstrateg vid SEB. /…/
Om fler prominenta internationella debattörer såsom Paul Krugman höjer ett varnande finger för svensk ekonomi kan det ge upphov till en mer ihållande kronförsvagning, enligt SEB-ekonomen.

Snygg förnekelse! Att på förhand skylla en eventuell försvagning av Sveriges valuta på att enskilda ekonomer skulle ha skrivit felaktiga analyser på sina bloggar…

En metod som tillämpats ett par gånger tidigare här i krisserien är att sitta på ett tåg eller ett flygplan, hitta ett nummer av Dagens Industri och lusläsa det på jakt efter kristeorier, krisförnekelser och allmänt förbryllande aspekter på krisen. På flyget till Zagreb upprepades detta. Här är de resulterande anteckningarna.

“Därför blir det ett ovanligt bra år”, står som rubrik för en s.k. analys. En världskarta pekar ut prognoser för BNP-tillväxt under 2014: Italien (0,5 %), Frankrike (0,8 %), Ryssland (1,2 %), Japan (1,2 %), Tyskland (1,8 %), Brasilien (1,8 %), Sverige (2,5 %), USA (2,8 %) Storbritannien (2,9 %), Indien (6,4 %), Kina (7,3 %). Av alla de nämnda länderna är det alltså bara två som når en tillväxt över tre procent – vilket tidigare har betraktats som ett kapitalistiskt minimum. Ska detta föreställa “ett ovanligt bra år” för världsekonomin? Låg tillväxt i västvärlden verkar också ha blivit en del av den nya normalitet som affärsjournalisterna utgår från. Förväntningarna är sannerligen nedskruvade:

Europa fortsätter att växa, vilket i sig är en källa till optimism efter år av kräftgång. /…/
För euroområdet som helhet är snittprognosen bland ekonomerna en tillväxt på drygt 1 procent. /…/
Och på hemmaplan? Nobelpristagaren Paul Krugman svartmålar den svenska ekonomin och jämför den med Japans. Dessbättre tyder inget på att han har rätt. /…/
Låga räntor, obefintlig inflation och en överraskande stark arbetsmarknad skapar förutsättningar för en ganska hygglig ekonomisk utveckling.

Rubrik på nästa sida: “Den höga arbetslösheten biter sig fast”, steg i Sverige till 8,6 % i mars.
En annan rubrik rör tillväxtligans ledare: “Dåliga lån ökar i Kina“.

“Sveriges livsmedelsmarknad håller på att dras i sär”, enligt LRF. Köpkraften efterfrågar mer lågpris och mer lyx. Mellansegmentet försvinner och därmed tappar Sverige, enligt LRF, “en kritisk massa av basproduktion”.
Antalet bönder i Sverige har minskat med drygt en femtedel på mindre än tio år. “Mjölkbönder och potatisodlare har fått sämre betalt för sin produktion. Spannmåls- och köttproducenter har visserligen fått mer betalt, men produktionskostnaderna har ökat.” (Undrar vilka faktorer som styrt dessa prisrörelser.)
Artikeln anför statistik som handlar om hur de pengar “som svenska folket spenderar på livsmedel” i allt lägre grad går till “svenska bönder”.

Sittande på Zürichs flygplats läser jag om ett “pillerrally” på Zürichbörsen. Låter skojigare än vad det visar sig vara. En läkemedelsaktie har gått upp.

“Vad säger forskningen om sambandet mellan värdeskapande kommunikation och företagets lönsamhet?” Frågan ställs i en annons för “Stora annonsördagen” som täcker ett helt uppslag. Uppenbarligen skiljer inte “vetenskapen” mellan mervärde och profit.
“Per Schlingman anser att företagen måste bli mer politiska”. Om detta ska han tala med professor Jesper Strömbäck i den andra programpunkten. Begreppet “värde” används även där och är uppenbarligen populärt i reklamvärlden.
Annonsördagens slutsession modereras av Alex Schulman. Besökarna på Grand Hôtel ska då bl.a. få höra TCO:s ordförande förklara hur man säljer in “den svenska samhällsmodellen”.

Regeringen beskriver sina försvarssatsningar som “Östersjöorienterade”. För mig känns det som en flashback till Flemingsberg.

“Lundin Petroleums chefer gör stort optionsklipp”, lyder en rubrik. Det rör sig om “så kallade syntetiska optioner” som utfärdades på bolagsstämman 2009, varpå Lundin Petroleums värde har skjutit i höjden. (Därtill har företaget utövat ett påtagligt inflytande i den svenska konstvärlden.)

Med god vinst säljer det svenska riskkapitalbolaget Northzone ett företag “som använder detaljerade modeller för att utvärdera halvledare till datachip”. En av riskkapitalisterna säger: “Det var några tuffa år i it-branschen i samband med finanskrisen, så det tog kanske lite längre än vad vi trott när vi gjorde investeringen. Men vi har fått en väldigt bra avkastning på pengarna.”
Undrar hur han avgränsar “it-branschen” och i förhållande till vad som han menar att denna bransch haft det särskilt svårt.

Ryssland har tvingats höja räntan för att försvara rubeln. Tillväxtprognoserna har skrivits ned:

– Med en arbetslöshet på 4 procent och löneökningar på 10 procent märker ryssarna själva inte av någon lågkonjunktur, säger [East Capitals chefsekonom] Svedberg. /…/
– De inhemska bolagen, som vänder sig mot den ryska medelklassen, går fortfarande bra.

Chefsekonomen på East Capital “tror inte att Ukraina kommer att delas, men räknar med någon form av självständighet i de östra regionerna” och inte alls så förtjust i att Nato höjer tonläget mot Ryssland. Han uttalar sig för investering i ryska aktier: “både ekonomin och den ryska börsen vänder upp senare i år om en diplomatisk uppgörelse nås”.

Analys: “den höga amerikanska bolagsskatten på uppemot 40 procent” får USA-företag att hellre satsa på uppköp av utländska företag än ta hem engarna. Det gäller inte minst “kassastinna bolag som Apple, Microsoft och Cisco”, som nu låter “kapitalet stå kvar utomlands medan pengarna som ska delas ut eller användas för aktieåterköp lånas upp på den inhemska kreditmarknaden.”
Fast är inte detta i första hand en konsekvens av det finansiella undantagstillståndet med extremlåga räntor? Höga skatter torde vara en sekundär faktor. Här känns det som att affärsjournalistiken har gjort stimulansinjektionerna till en del av det tänkta normaltillståndet.

Se även Krigsmaskinens nedslag i nyhetsflödet.

Ytterligare några ord om den här konferensen i Zagreb.

Dagens samtal ska handla om journalistikens och massmediernas kris. Aktuella exempel från Sverige kunde handla om hur TV4 lägger ner lokalredaktionerna och Helsingborgs dagblad (med sin utmärkta kultursida) säljs till Sydsvenskan, samtidigt som mycket pekar på att Bonniers på sikt vill slå samman Sydsvenskan med Dagens Nyheter. Åsikterna tar större utrymme på bekostnad av undersökande journalistik, och så vidare. Arrangörerna gör klart att denna mediekris inte kan skyllas på internet, utan är en strukturkris med rötter som sträcker sig ännu längre tillbaka. Visserligen accelereras processen av internet – samtidigt som den upprepas på internet, skriver arrangörerna:

Although internet is frequently blamed for obliterating the business models of traditional media, this has only precipitated the fundamental problems of media in contemporary capitalist democracies that were set in motion in the decades before the internet with the growing concentration of media ownership and commercialization of media content. /…/
And we could claim that the same economic forces of commercialization, concentration and monopoly that plunged the print and broadcasting media into a crisis spiral decades ago are now driving the internet into a similar crisis, only amplified by the capacity of technological control over communications.

Vi får se om det blir något mer att rapportera.

Är i Zagreb på en konferens om “komercijalizacija interneta i kriza medija“.

Under gårdagen verkade alla dela en likartad kritik av “sociala medier”. Däremot märktes viss oenighet i frågan om det är rimligt att tala om “utsugning” när företag som Facebook lyckas kapitalisera på aktiviteten hos en miljard användare. De som talar om utsugning menar att aktiviteten är en form av oavlönat arbete – en analys som lutar sig på postoperaismens värdeteori. En sådan analys kan leda i ganska märkliga riktningar, rent teoretiskt.
Rent konkret kan följande invändning resas: om man delar Facebooks vinst med antalet aktiva användare, visar det sig att de bara tjänar 3-4 kronor i månaden per användare. Inte mycket till utsugning!

Ett rimligare synsätt är nog att Facebooks vinster inte kommer från användarna, utan från annonsörerna. För att tala med Marx är Facebook en kapitalistiskt improduktiv verksamhet, som inte skapar mervärde utan blott lyckas attrahera mervärde som skapats i den egentliga varuproduktionen. Detta utesluter inte att användarnas aktivitet är en helt nödvändig del i detta vinstskapande, men detta förtjänar att analyseras i andra termer än arbete eller utsugning.

Bland olika slags sociologer som intresserar sig för internet finns nog en tendens att stirra sig blind på just Facebook (och Twitter). För att förstå hur dagens nätjättar genererar sina vinster är det nödvändigt att höja blicken. Marcell Mars diskuterade skillnaden mellan Google och Amazon. Han menade att Google med sitt beroende av annonsintäkter befinner sig i en prekär position. Även om Googles vinster ökar, kan de drabbas mycket hårt av en kommande ekonomisk nedgång. Amazon lyckas däremot krama pengar ur varje led av varucirkulationen: producenter, distributörer, konsumenter. Om något företag är emblematiskt för dagens molnindustri är det alltså inte Google, utan Amazon (med sin närmast militära företagskultur).

Alla håller inte med om att Sverige (i likhet med en rad länder i Europa) är på väg in i deflation. En företrädare för Finansanalytikerföreningen skriver:

Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning.

Fast då förutsätts åter en absolut motsats: antingen deflation eller inflation. Ett rimligt antagande, tror jag, är snarare att vi går mot en situation med både deflation och inflation. Nationalekonomerna kan inte tänka sig något sådant, eftersom de förstår ekonomin utifrån en nationellt aggregad nivå. Deras mätredskap låter deflation och inflation ta ut varandra i en siffra som ser “lagom” ut trots att penningmediet kanske befinner sig i fullt sammanbrott.

Tidigare i krisserien har vi konstaterat att ett kännetecken för borgerlig kristeori är att deflation och inflation betraktas som absoluta motsatser, medan den kritiska kristeorin snarare ser två uttryck för samma sak. Robert Kurz har länge framhållit detta och säger i en intervju från 2010:

Inflation och deflation är bara två olika former för värdeförlusten [Entwertung] av kapitalets olika aggregationstillstånd. Strukturell massarbetslöshet, prekarisering och låglönejobb på världsnivå innebar redan, till följd av den tredje industriella revolutionen, en deflationär nedvärdering [Entwertung] av varan arbetskraft, alltså den beståndsdel i kapitalet som genererar nytt värde och som Marx kallade för “variabelt kapital”. Andra sidan av detta mynt utgjordes av finansbubblorna: uppbyggnaden av substanslösa och därmed fiktiva anspråk eller tillgodohavanden i form av förmögenhetsinflation (asset inflation). Eftersom den globala utbredningen av denna förmögenhetsinflation sträckte sig över flera valutaområden, kunde den upprätthållas en desto längre tid, utan att slå över i en stor värdeförlust [Entwertung] hos penningmediet självt.

Efter ett sekel av allmän inflation (1914–2014) med spridda inslag av deflation, kanske vi i den rikaste delen av världen är på väg in i en allmän deflation med inslag av inflation. Deflation innebär att inköp skjuts på framtiden eftersom alla väntar sig att priserna ska sjunka. Men alla inköp kan inte skjutas på framtiden. Maten måste på bordet. Notera förresten att Paul Krugmans belägg för svensk deflation bygger på ett konsumentprisindex där matpriserna har lyfts ut.

Snacka om pissigt läge: allmän deflation, fast med inflation av mat- och bostadspriser. Eller så går vi mot ett helt annat scenario. Kanske spricker den svenska bostadsbubblan lagom till att vi fått en ny regering. Kanske sker ytterligare omriktningar av deflations- och inflationstrycket i Europa och världen.

Det minst intressanta just nu är åsikter om vad Riksbanken “borde” göra. Just nu behöver mer av vilda spekulationer. Vart är vi på väg? Vilka blir de praktiska konsekvenserna av deflation i Europa? Hur kan vi tänka oss att deflation och inflation kan interagera i den fortsatta krisprocessen?

En sak till: det kommer självklart inte att bli som i Japan. Krisen upprepar sig inte. Världsläget är ett helt annat än på 1990-talet. Vi kanske borde testa att prata om deflationsscenarion utan att prata om Japan.

På tal om tidskrifter som jag skriver i, kan jag ju nämna att jag blivit involverad i det statliga stödet till tidskrifter. Jag är numera en av sju ledamöter i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter. Uppgiften är i korthet att under hösten läsa jättemånga tidskrifter för att sedan tillsammans med övriga enas om ett förslag till fördelning av produktionsstöd. Förra året delades ut totalt 19 miljoner kronor; en detaljerad lista finns här.

Referensgruppens utlåtande är kollektivt och som enskild ledamot kommer jag inte att kunna ge mig in i diskussioner om vilka tidskrifter som får stöd eller hur stort stödet är. Jag kommer givetvis att anmäla jäv i fråga om tidskrifter där jag har koppling till redaktionen, antingen som skribent eller som bekant.

Det uppges att Sverige har deflation. Enligt det nationalekonomiska synsättet befinner ju sig en nation vid varje given tidpunkt i ett av två lägen: inflation eller deflation.

Verkligheten är som vanligt inte lika självklar. Inflation kommer till uttryck som stigande priser, deflation som det motsatta, alltså fallande priser. Enda sättet att mäta detta är genom ett index över ett stort antal priser, närmare bestämt priser på sådant som köps av en tänkt “slutkonsument”, alltså ett konsumentprisindex.
Indexkonstruktionen ger utrymme för ett stort mått av godtycke, framför allt i fråga om hur man väljer att vikta priserna på olika varor – alltså vilka varor man tänker sig att den idealiska slutkonsumenten väljer att konsumera mer och mindre av. Priserna på mikroelektronik (t.ex. mobiltelefoner) tenderar att sjunka kontinuerligt, medan personliga tjänster (t.ex. frisörer) blir dyrare.
Därtill kommer frågan om kvalitetsförändringar över tid, vilket hanteras genom s.k. hedonisk regression, baserad på någons subjektiva bedömning av varornas kvalitet. “Någon” sitter alltså på SCB och gör dessa bedömningar för att få fram siffror, som nationalekonomerna accepterar utan att blinka.

Vi kan notera att Paul Krugman väljer ett prisindex som utesluter mat, energi, tobak och alkohol. Han kommer fram till att Sverige alldeles nyligen har glidit ner i deflation. Med ett alternativt prisindex hade man säkert kunnat argumentera för deflationen varit här sedan förra året, eller att vi inte kommer att sjuna under nollstrecket förrän nästa år.

Icke desto mindre: deflationstendensen är verklig. Och det är förbluffande hur få i Sverige som talar om deflationen.

Sverige står dock inte ensamt. Vi har gott sällskap av bl.a. Grekland, Portugal och Spanien – andra länder i Europa som nu befinner sig i deflation, enligt officiella siffror. Danmark och Nederländerna har en inflation som knappt når över nollstrecket. Vartåt detta pekar måste vi prata mer om.

Nästa vecka släpps det andra numret av tidskriften Kris och kritik. Bland innehållet kan särskilt nämnas Moishe Postones smått klassiska analys av antisemitismen, med utgångspunkt i Marx teori om varuformens dubbelkaraktär (vad antisemiter gör är kort sagt att spela ut det konkreta mot det abstrakta). Att denna översatts till svenska är en stor välgärning.

Tidskriften fortsätter sin satsning på att introducera den s.k. värdeavspaltningskritiken i Sverige. Nu har de översatt en artikel av Roswitha Scholz om “Adornos betydelse för feminismen idag”. Den ramas in av nyskrivna texter om upplysningskritik, samt ännu en småklassisk text av Hans-Jürgen Krahl om förhållandet mellan kritisk teori och praktik.
“Postoperaismens värdeteori: några kritiska anteckningar” – så lyder rubriken till mitt eget bidrag till nya Kris och kritik. Det är ett försök att tydliggöra skillnaden mellan två olika huvudfåror av värdeteori, alltså två olika sätt att förstå kapitalismen. Frågan har relevans långt utanför den professionella akademin. Värdeteorin får konsekvenser inte minst för möjligheten att knyta samman ekonomikritik med feminism. En annan sida av saken, som diskuteras i artikeln, är hur immaterialrätt och mjukvara kan begripas i förhållande till Marx’ arbetsvärdelära.

Mer värdekritik blir det i kommande numret av Fronesis, som är ett temanummer om krisen och ska utkomma i maj. Där har jag helt enkelt skrivit en introduktion till värdekritikernas radikala kristeori. Ännu en gång är det Robert Kurz som spelar huvudrollen, tillsammans med Karl Marx. Jag diskuterar också själva möjligheten att tänka kapitalismens sammanbrott, men avstår från det suggestiva tonläge som fanns med i ett par av texterna i slutet av Tapirskrift – suggestioner som diskuteras utförligt i Karl Lydéns nyss publicerade recension.