Entries from July 2011 ↓

Åter till frågan om Europas två extremhögrar

Det har blivit läge att återvända till tre inlägg som postades här i januari.

Under de senaste tio åren, 2001-2011, har de högerextrema miljöerna i Europa allt tydligare delats i två. Mellan de två extremhögrarna finns strukturella likheter, men också avgörande skillnader vad gäller fiendebild och potentiella allierade. Här tas endast skillnaderna upp, mycket förenklat:
Å ena sidan finns en extremhöger som mobiliserar till försvar av det kristna västerlandet med islam som omedelbar huvudfiende. De identifierar sig med den upplysningens universalism, orienterar sig geopolitiskt mot USA och poserar gärna med israeliska flaggor.
Å andra sidan finns en extremhöger som mobiliserar mot tanken på en judisk världskonspiration, för den etnopluralistiska tanken på homogena, självstyrande nationer vilket åtminstone skenbart står i motsättning till universalistiskt upplysningstänkande. Geopolitiskt orienterar de sig mot Ryssland eller Iran och de poserar gärna med palestinska flaggor.
Ett svenskt exempel utgjordes av splittringen mellan Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Men dessa ska inte betraktas som några idealtyper.

Skillnaden mellan dessa två extremhögrar är kvalitativ, underströk jag i bloggposterna. Det handlar alltså inte bara om grader av “extremism”. Snarare ryms det inom respektive grupp hela spännvidden från slipad politiker till potentiell terrorist.
Med detta antyds inte att en politiker som Jimmie Åkesson skulle sympatisera med en terrorist som Anders Behring Breivik. Men de hör till samma extremhöger, vilken i sin tur är en annan extremhöger än den som representeras av Mohamed Omar eller Joakim Andersen.

Det finns förvisso skäl att tala om en tredje extremhöger i Europa, som är renodlat islamistisk, närmare bestämt salafistisk. Även om dess centrum ligger utanför Europa så består är dess tankegods i hög grad ett arv europeisk antisemitism och nationalsocialism. Även här finns hela spektrat från politiker till terrorister, vilka inte nödvändigtvis sympatiserar med varandra.
Direkt efter bomben i Oslo spekulerades det i om salafister låg bakom. Sådana spekulationer är i sig ingenting konstigt, förutsatt att även andra spår hålls öppna. Trots allt verkar det t.ex. ha varit en salafist som sprängde sig själv i Stockholm förra julen. Att det finns terrorister inom en högerextrem riktning betyder inte att de saknas inom andra.

Efter september 2001 växte en klyftan den “pro-västliga” och den “anti-västliga”, samtidigt som begreppet “terrorism” associerades nästan uteslutande med salafisterna. Efter juli 2011 kan ingen längre förneka att även den “pro-västliga” extremhögern rymmer en potential till terrorism.

(PS. Jag hade egentligen ingen tid att skriva det här inlägget. Om du fann det klargörande är jag givetvis tacksam för en flattring på knappen som följer.)

Tankar kring Framtiden, IV: Kontrarevolution och destruktiv entusiasm

Den här serien av bloggposter är inte en recension av boken Framtiden, inte heller en systematisk läsning. Det rör sig bara om ett fritt associerande utifrån vissa teman som tas upp i boken och utifrån andras kommentarer om den.

Christopher Kullenberg hänvisar till en kolumn av Anders Mildner, som i sin tur hänvisar till Framtiden utan att explicit nämna den. Hans resonemang har vissa kopplingar till mina tidigare inlägg, som diskuterar vad som hände 2009 och vilka som hävdar att digitalisering är en naturlag.

Anders Mildner noterar en pågående backlash mot “amatörutvecklingen på internet”. Att tala om hur nätet möjliggör ökad delaktighet och fördjupad demokrati uppfattas i många tongivande sammanhang som lite mossigt.

Vissa har tröttnat på sociala medieexperter. Andra på kraven att förändra företagsstrukturer och riva ner hierarkier. Men mest av allt, tror jag, har diskussionen om demokratisering upplevts som irriterande i en värld som helst ostört pratar affärer och vinster som går att räkna i kronor och ören.
/…/
Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Anders Mildner menar att detta skifte kan förklaras genom en viss medielogik: allt som höjs till skyarna måste obönhörligen kastas ned på marken igen. Detta stämmer, men räcker inte som förklaring.
Frågan är varför vissa fenomen höjs till skyarna på ett sätt som redan på ett tidigt stadium kan kännas igen som “flugproduktion” – fenomenet görs till “en fluga? Kännetecknande för detta destruktiva upphöjande är att fenomenet i fråga reduceras till ett medel för att uppnå vissa mål: ett fritt nät blir t.ex. ett medel för att uppnå fördjupad demokrati. När det sedan visar sig att kausaliteten inte är fullt så enkel så kan då slutsatsen dras att det fria nätet måste inskränkas.

Just nu återkommer mina tankar ständigt till perioden 2008–2009. Särskilt vad som hände mellan sommaren 2008 och sommaren 2009. Kanske var det aldrig så populärt som då att prata om hur internet skulle skapa en bättre värld och en öppnare kultur. Samtidigt tycker jag att det blir alltmer tydligt hur denna entusiasm, särskilt den omsattes i massmedierna, fick destruktiva drag. Om det har skett en kontrarevolution så började den då, lyder min arbetshypotes för tillfället.

Som sagt: Det var under 2008 som alla började tala om “nya affärsmodeller”. Det var då som den liberala tankesmedjan Fores gav i uppdrag till Eric Schüldt att skriva en bok om den digitala framtiden. Samtalet slog om från att vara bakåtblickande till att vara framåtblickande och tills vidare nöjde sig de flesta med detta, utan att bekymra sig om vilket håll som var “framåt”.

Hösten 2008 tiden var för den globala finanskrisens utbrott – och för en massiv etablering av “nya affärsmodeller”. Jag har tidigare skrivit, i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay, om hur bygget av varumärket Spotify accelererade i oktober. Vid samma tid började Newsmill och Twingly att omvälva cirkulationen av åsikter i Sverige, med följder som bara kan kallas för diskutabla.
Dan Josefssons kritik av Newsmill ter sig i efterhand inte “mossig”, som många bloggar då hävdade. Däremot var den lite missriktad, till följd av det rent negativa maktbegreppet – varken Newsmill eller Twingly handlar om att “tygla” bloggare, däremot om att integrera nya och gamla arenor för meningsutbyte så att de tendentiellt förlorar sin egenart, kanske även sin ryggrad. Vem som tyglar vem är inte alltid helt tydligt.

Newsmill etablerades med buller och bång i september 2008. Redan på våren hade Primelabs bytt namn till namnet på sin främsta tjänst, Twingly, vilken blev en del av “bloggbävningen” mot FRA.
Jag påstår inte att bloggbävningen var en del av en kontrarevolution, men däremot att kontrarevolutionära krafter paradoxalt nog lyckades utvinna något av bloggbävningens energi. Än en gång genom destruktiv entusiasm: nyhetsartiklar utbasunerade redan i september 2008 att bloggbävningen hade vunnit och FRA-lagen fallit.

Om det var någon som “vann” vid denna tid, eller åtminstone flyttade fram sina positioner, så var det inte nätaktivister. Snarare var det Spotify (det vill säga de stora skivbolagen), Newsmill (det vill säga Bonniers) samt Twingly. Men dessa framflyttade positioner är bara ett ytfenomen ovanpå ett djupare maktskifte som vi ännu bara har börjat att ana. Ett maktskifte som även tvingar skivbolag och nyhetsmedier att agera på nya sätt, typiskt sett genom att jaga klick. Ett maktskifte som bara delvis fångas av vårens diskussioner om “filterbubblan”.
Ett maktskifte som inte flyttar makten åt något visst håll och som möjligtvis kan kallas för “demokratisering”, men som jag hellre kallar för kontrarevolution. (Vilket inte betyder att det saknas rörelser åt andra håll. Bilden är ytterst komplex. Men kontrarevolutionen är relativt sammanhållen, vilket inte betyder att den är medvetet samordnad. Allra minst av grupperingar som Nepotia som excellerar i att utnyttja den typ av destruktiv entusiasm som har skisserats ovan.)

Andra ytfenomen ovanpå samma skifte är Googles rörelse mot fullständig personalisering av sökresultat samt givetvis Facebooks omfattande utveckling. Den tomma sökrutan och den uppåtvända tummen.

Grundrisse, III: Framträdelser

Framträder si, framstår så. Saker framträder eller framstår fasligt mycket hos Marx. “Erscheinen” är det tyska verb som ständigt återkommer, inte bara i Grundrisse utan även exempelvis i den mening som inleder Kapitalet:

Auf den ersten Blick erscheint der bürgerliche Reichtum als eine ungeheure Warensammlung, die einzelne Ware als sein elementarisches Dasein.

Zur Kritik der politischen Ökonomie, 1859

Der Reichtum der Gesellschaften, in welchen kapitalistische Produktionsweise herrscht, erscheint als eine “ungeheure Warensammlung”, die einzelne Ware als seine Elementarform.

Das Kapital, 1867

Rikedomen i de samhällen, där kapitalistiskt produktionssätt härskar, framträder som en “oerhörd varuanhopning”, den enskilda varan som dess elementarform.

Svensk översättning: Ivan Bohman, 1968

“Erscheinen” kan översättas till antingen framträda, framställa eller uppträda, konstaterade den svenska översättaren. Det räcker inte. Verbet har många fler sidor. Exempelvis används det ofta i den mer konkreta betydelsen av att dyka upp, exempelvis när en person anländer till en plats. Det är också det vanliga verbet för att säga att en bok ska utkomma på ett visst förlag.
Slutligen används det även i reflexiv form: “es erscheint mir”, det tycks mig som att… Och det går inte komma ifrån att ordets stam är “Schein“, sken, det där som bedrar.

Mångfalden av betydelser är förbryllande för dem som läser eller översätter Marx. Vad vill han säga – är det på ett visst vis, eller tycks det bara så? Uppenbarligen vill han inte bestämma sig för det ena eller det andra, utan väljer medvetet ett verb som rymmer både vara och icke-vara.

Här kommer sju exempel, plockade på måfå ur Sven-Eric Liedmans översättning av Grundrisse:

I detta den fria konkurrensens samhälle framstår den enskilde som lösgjord från de naturliga band, som i tidigare epoker gjort honom till ett tillbehör till en bestämd och begränsad mänsklig sammanslutning.

I alla samhällsformer är det en bestämd produktion, och därmed dess förhållanden, som bestämmer alla andra produktioners rang och inflytande. Den är den allmänna belysning, i vars ljus alla andras färger framstår, och den modifierar därmed dessa färgers egenart.

På tidigare utvecklingsstadier framstår den enskilde individen som fullständigare, därför att mängden av hans förhållanden ännu inte utvecklats och oberoende samhälleliga makter och förhållanden ännu inte står emot honom. Lika löjligt som det är att längta tillbaka till denna ursprungliga fullhet, lika löjligt är det att tro att man måste stanna vid den nuvarande tomheten.

Den allmänna prostitutionen framstår som en nödvändig fas i utvecklingen av de personliga anlagen, möjligheterna, verksamheterna. Eller sagt på ett hövligare sätt: Det allmänna nyttighets- och användbarhetsförhållandet.

Det kan inte uppkomma något vid processens slut, som inte framstod som förutsättning och betingelse för den vid dess början.

Tendensen att skapa en världsmarknad är omedelbart given i själva kapitalets begrepp. Varje gräns framstår som en begränsning som måste övervinnas.

Maskinen framstår inte i något sammanhang som den enskilde arbetarens arbetsmedel. /…/ Arbetet framstår tvärtom som ett medvetet organ spritt över det mekaniska systemet på många punkter, vilka utgörs av enskilda, levande arbetare; underordnat själva maskineriets totalprocess

Nu har jag inte kontrollerat att det i alla dessa verb rör sig om verbet erscheinen, men det står ändå klart att det inte är lätt att spika fast dess betydelse. Läsare av Marx kan välja mellan minst två olika riktningar. Å ena sidan går det att betona det overkliga, att “skenet bedrar”, att det finns en sann bild som döljs av en falsk ytan, ett synsätt som ligger i linje med s.k. ideologikritik. (Det kan påpekas att “ideologi” är ett ord som knappt alls används av ekonomikritikern Marx, det vill säga från Grundrisse och framåt. Snarare hör det till hans humanistiska ungdomsskrifter, tillsammans med ord som “alienation”. Jag har ingen aning om hur flitigt dessa använde sig av verbet erscheinen.)

Å andra sidan går det att betona det motsägelsefullt verkliga i framträdelsen, mer i linje med Marx kritik av varufetischismen. Denna kritik formuleras också i termer av erscheinen: förhållanden mellan människor framstår som förhållanden mellan ting – och Marx menar där knappast att det ena är sant och det andra falskt, utan att båda i någon mening är verkliga.

Tankar kring Framtiden, III: “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”

Flera gånger återkommer boken Framtiden till den devis som Eric Schüldt till en början ville göra till sin egen:

Det var så mycket som gick att göra om till kod, att göra om till kopierbar text. Musik, bild, video, tredimensionella ytor och landskap. Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse.”

Att boken är skriven i du-form är högst problematiskt, inte minst när du:et pluraliseras till ett ni. Vilka var de övertygade? Vem började hävda att som kan digitaliseras kommer att digitaliseras och i vilken utsträkning har devisen fungerat som en ledstjärna? Frågorna som väcktes under läsningen drev mig till att skissera en idéhistorisk miniatyr.

Nicholas Negroponte är, föga förvånande, huvudmisstänkt. Frasen verkar ha populariserats av honom i boken Being Digital (1995) och sedan levt vidare som kringstudsande mem. Men det går att ana vissa konjunkturer, två distinkta tidpunkter då särskilt många hävdade att “allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”.

Första tidpunkten inträffar omkring sommaren 2000 – då IT-bubblan just hade börjat kollapsa. Någon kanske minns företaget Razorfish, vars vd Anders Eriksson (nu Bonniers) intervjuades av Time i maj och försökte ingjuta hopp hos investerarna:

Still, Razorfish’s Eriksson insists that the Internet-focused firms will redraw the consulting landscape: “We believe strongly that everything that can be digitalized will be. And when everything is digital, one or two [larger firms] may be out of business.

En månad senare publicerade Negroponte artikeln “Will everything be digital?“, också i Time. Nu talade han inte om mänsklig kultur i allmänhet, utan om hårdvara: allt som är elektriskt kommer att kopplas samman i digitala nätverk, löd tesen.

“Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” – kring år 2000 verkar frasen nästan ha använts som en magisk formel för att ingjuta nytt hopp vid en tidpunkt då digitaliseringen råkat ut för sin första stora kris. När det sedan visade sig att internet levde vidare föll frasen delvis i glömska – fram till nästa finanskris.

En andra våg anas kring slutet av 2008 och början av 2009. Det är tiden då en global finanskris bröt ut, då The Pirate Bay-rättegången inleddes och då Eric Schüldt drog upp de första planerna på en optimistisk bok om Framtiden.

Tonen kan ha slagits an av Paul Krugman, som senare samma år skulle motta Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Hans ledarkolumn i New York Times (6 juni 2008) handlade om behovet av “nya affärsmodeller”:

Bit by bit, everything that can be digitized will be digitized, making intellectual property ever easier to copy and ever harder to sell for more than a nominal price. And we’ll have to find business and economic models that take this reality into account.

Hemma i Sverige återpopulariserades frasen inte minst av “Digital Renaissance“, en kortlivad blogg eller tankesmedja, nära knuten till indieskivbolagens initiativ “The Swedish Model“. Det hela tog sin början våren 2008 och somnade in redan sommaren 2009 – men detta var, på många plan, en händelserik och avgörande tid.

En av centralgestalterna i “Digital Renaissance” var Martin Thörnqvist, en annan var Kalle Magnusson som nu givit ut Framtiden på sitt nystartade förlag. Kring 2008-2009 höll de presentationer med budskapet: Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras. Samma sak hävdade Martin Thörnqvist när han intervjuades om fildelningsfrågor.
Innebörden var att “nya affärsmodeller” krävs. Ännu hade inte Spotify i Sverige blivit till synonym till, eller åtminstone prototypen för, “nya affärsmodeller”. Men de låg i startgroparna och förberedde sig för att under 2009 träda fram som lösningen på det problem som blivit synonymt med The Pirate Bay.

Strax innan rättegången, i januari 2009, utgav Anders Rydell och Sam Sundholm sin reportagebok Piraterna. För tillfället har jag den inte tillgänglig, men enligt en recensionen landade författarna i följande tes: Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras.
“Det är mer än en regel, det är en naturlag”, tillade IDG:s vd Lars Dahmén ett år senare i kolumnen “Nu är boken död” (Computer Sweden, 26 februari 2010). Vid det laget hade “naturlagen” accepterats även av Antipiratbyråns Henrik Pontén, som förklarade i ett reportage i Fokus (november 2009): “Allt som kan digitaliseras kommer att genomgå samma process som vår bransch har gjort, om vi inte lyckas heda det.”

När nollnolltalet blev tiotal hade frasen åter tappat i popularitet, även om Eric Schüldt och Jonas Andersson fortsatte att dissekrera den, även om den säkert kommer tillbaka.

Av ovanstående undersökning framträder två saker. För det första konturerna av en konjunktur i talet om “nya affärsmodeller”, vars höjdpunkt varade mellan sommaren 2008 och sommaren 2009. För det andra börjar det bli tydligt vilka som var drivande i denna konjunktur och som hävdade att “allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”. Det var inte de som brukar kallas för nätaktivister, inte ens piratpartister (en grupp som i Framtiden skymtar i form av färgen lila).

Nej, devisen etablerades av ekonomer och entreprenörer. “Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” – de som säger så vill övertyga andra, eller sig själva, om att det trots allt går att tjäna pengar.
Nätaktivister har snarare upprepat en annan devis: “Allt som är digitalt kommer att kunna kopieras.” Visserligen kan de två deviserna klinga lika och de är även möjliga att koppla samman. Men de rör sig på helt olika nivåer.
Allt som kan digitalt…” – nätaktivisternas devis har tydligt avgränsade anspråk. Den säger bara att det som är digitalt kan kopieras, däremot inte att allt kan eller måste bli digitalt. Att kopieringen är större än det digitala är en central tanke i kopimi. Och den postdigitala insikten handlar om att allt som är digitalt ånyo måste materialiseras, alltså kopieras ur det digitala, för att spela roll.
Allt som kan digitaliseras… – entreprenörernas devis, å andra sidan, är en ontologisk utsaga om allt. Den säger att alltet kan delas upp i två delar: sådant som kan digitaliseras, sådant som inte kan digitaliseras. Förvisso säger den inte att allt kan digitaliseras, däremot antyds att vissa saker kan digitaliseras utan att någonting går förlorat.
Just detta är vad som måste ifrågasättas. Inte i likställandet av “kan” och “kommer”, ett uppenbart fall av teknikdeterminism, utan redan i detta “kan”. Om vi antar att vissa saker kan digitaliseras så antar vi omvänt att digitalisering är en process som saker kan genomgå, att det inte rör sig om kopiering utan om transformation, att det finns en självklar gräns mellan form och innehåll, att digitaliseringen är enkelriktad.

Grundrisse, II: Den processerande motsättningen

Grundrisse-serien tvangs börja med att konstatera en fatal felöversättning. Sven-Eric Liedman har inte bara slarvat lite – han har lyckats med att grundligt förvanska en central passage, just den formulering som i många diskussioner framstår som bland det viktigaste som Marx över huvud taget skrev. Hur passagen kan eller bör läsas får bli en fråga att återkomma till. Först gäller det att konstatera vad där egentligen står.

Marx skrev i Grundrisse (1858):

Das Kapital ist selbst der prozessierende Widerspruch [dadurch], daß es die Arbeitszeit auf ein Minimum zu reduzieren sucht, während es andrerseits die Arbeitszeit als einziges Maß und Quelle des Reichtums setzt.

Detta översattes helt korrekt till engelska av Martin Nicolaus i Penguin-utgåvan (1973):

Capital itself is the moving contradiction, [in] that it presses to reduce labour time to a minimum, while it posits labour time, on the other side, as sole measure and source of wealth.

En korrekt svensk översättning, om än alltför bokstavlig, skulle kunna lyda så här:

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

(Det bör gå att hitta alternativ till den knepiga verbformen “processerande” utan att behöva lämna ordstammen “process”. Att kapitalet är en process, snarare än ett ting, är centralt i sammanhanget. Observera att ordet som Marx använder, “prozessierende“, knappast är normal tyska.)

Jämför ovanstående med Sven-Eric Liedmans översättning, först publicerad 1971 och nyligen återutgiven av Tankekraft i oförändrad form:

Kapitalet är självt den tilltagande motsägelsen, eftersom det förhindrar reduktionen av arbetstiden till ett minimum, medan det å andra sidan använder arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

För det första har “processerande” felaktigt översatts till “tilltagande”. Därmed antyds att kapitalets cirkulation i sig skulle fungera oberoende av den nämnda motsättningen; att det funnits ett tidigare historiskt skede där kapitalet skulle ha varit mindre motsägelsefullt än idag. Sådana vantolkningar hamnar i linje med just den “engelsism” som Sven-Eric Liedman själv har riktat en vältalig kritik mot.

För det andra – och desto värre – försvinner hela styckets poäng genom felöversättningen av vad kapitalet vill göra med arbetstiden. Marx skriver att kapitalet ständigt strävar efter att minska arbetstiden till ett minimum, vilket i sig knappast är ett kontroversiellt konstaterande, med tanke på en ständiga utvecklingen av arbetsbesparande teknik.
Så varför jobbar vi då fortfarande fyrtio timmar per vecka och mer därtill? Varför består arbetssamhället? Marx svar: för att endast arbete skapar värde – värde definierat som rikedomens specifika form inom kapitalet, den form av rikedom som kan ackumuleras som kapital och som måste ackumuleras för att inte kapitalet som process ska brytas.
Däri består den rörliga motsättningen, vars vidare innebörd får diskuteras i ett senare inlägg. Här finns mycket att hämta inte minst från de tyska värdekritikernas diskussioner.

Tankar kring Framtiden, II: Tre kritiska nivåer

Eric Schüldt skriver ett förord och Jonas Anderson ett efterord till den gemensamt i övrigt samskrivna boken Framtiden. Jag började med att läsa efterordet, en kort bibliografisk essä med hänvisningar till annan litteratur. Över detta gjorde jag vissa anteckningar som säkert inte ger en rättvis bild av boken, men som gav mig en rad uppslag inför den fortsatta läsningen.

Framtiden opererar, såvitt jag förstår saken, på tre kritiska nivåer: överst en digitaliseringskritik, i mitten en moderniseringskritik och underst en civilisationskritik. Redan en sådan treskiktad framställning – som alltså är min, inte författarnas – frammanar bilden av en pyramid.
Samtidigt utgör pyramiden den centrala metaforen i Framtiden. Pyramiden verkar tjäna som sinnebild för en fetisch, även om jag ännu inte vet om författarna använder detta begrepp. Om det går att läsa Framtiden som en sammanhållen fetischismkritik så väcks frågan hur de tre kritiska nivåerna länkas samman. Eric Schüldt antyder i förordet att det skillnaden i grunden handlar om hastighet, att den alltså är kvantitativ:

Bakom den utveckling som vi beskriver finns ingen ond kraft. Det är ingen som styr. Det finns ingen konspiration. Accelerationen har pågått länge, kanske började den för många tusen år sedan.

Handlar det kanske om ett “automatiskt subjekt” (Marx)? Är accelerationen ett uttryck för ackumulationen? En sådan läsning förutsätter emellertid en kvalitativ brytpunkt inte bara i civilisationens gryning utan även i övergången till modernitet/kapitalism, det vill säga en viss separation av de kritiska nivåerna.
Samtidigt framhäver Marx’ begrepp “fetischism” även en bestämd kontinuitet mellan “förmoderna” och “moderna” förhållanden. Robert Kurz tar t.ex. fasta på detta i sin syn på historien inte som en “historia om klasskamp” (en formulering som Marx kläckte ur sig i en överskattad pamflett från 1848) utan som en “historia om fetischförhållanden” (en analys som Marx börjar lägga grunder för från 1857 och framåt).

“Vi kan inte återvända”, påpekar Eric Schüldt. Så långt är resonemanget helt kompatibelt med den marxska fetischkritiken. Men i förordets nästa mening backar han till en mer konservativ hållning: “Vi är människor och det är vår utmaning. Vi måste bara inse att vi är omättliga och lära oss att förhålla oss till det.”
Är då Pyramiden en bild av Människan? Är kritikens tre nivåer en övning i att finna människans orubbliga natur för att kunna förhålla sig till den? Nej, det är för tidigt för mig att sammanfatta Framtiden – jag har ju inte läst den ännu. Jag bara hårdrar för att hitta spänningsfälten inför min fortsatta läsning.

Jonas Anderssons efterord nämner en mängd litterära influenser och när vi nu har ordat om fetischism kan det nämnas att varken Marx eller Freud (eller deras närmaste efterföljare inom kritisk teori eller psykoanalys) figurerar. Jag plockade ut några inom varje kritiknivå.

Digitaliseringskritiken inkluderar populära amerikaner som Nicholas Carr och Jaron Lanier, men som en särskilt viktig referens framhålls The great digitization av Lucien X Polastron, en fransk författare som jag inte kände till tidigare. Boken är utgiven på det nyandliga förlaget Inner Traditions som är mest känt för att ha introducerat den italienska “ultrafascisten” Julius Evola för en engelskspråkig publik. Det känns alltså inte helt osannolikt att Lucien X Polastrons digitaliseringskritik har formen av en moderniseringskritik med esoteriska förtecken, men det är förstås bara en gissning från min sida.

Moderniseringskritiken framstår som en uppfriskande och djärv syntes från flera håll, inklusive Bruno Latour och Alf Hornborg. Framför allt har författarna till Framtiden influerats av Helena Granström. Hennes bok Alltings mått (2008) “kan läsas som ett avvisande av hela det moderna projekt som syftar till att göra oss mätbara”, skriver Jonas Andersson. Boken kan också läsas som ett likställande av modernitets- och civilisationskritik. Den moderna industrikapitalismen beskrivs som en acceleration av den utveckling som påbörjades när människan började bruka jorden och tala språk (Gen. 3).

Civilisationskritiken finns alltså redan närvarande som grunden för en del av den modernitets- och digitaliseringskritik som framhålls som influenser av författarna till Framtiden. Därtill noterar jag ytterligare två referenser på den pyramidal-civilisatoriska nivån. Den ena är Lynn White Jr., en amerikansk historiker som menade att rötterna till miljöförstöringen stod att hitta i “judisk-kristen teologi” – för övrigt ett djupt problematiskt begrepp. Ja, det finns gemensamma drag i de abrahamitiska lärorna, liksom avgörande skillnader mellan dem. Att subsumera dessa under ett begrepp som “teologi” är tveksamt och att urskilja en “judisk-kristen” sådan är minst lika tveksamt. (Än mer så, förstås, om man rör sig i sammanhang befolkade av esoterisk antisemitism och Julius Evola-influerad nyandlighet.)
Peter Sloterdijk, slutligen, framhålls i egenskap av spekulativ egyptolog. Härom året kom han även ut som sunkig högerpopulist. Tänkande människor i Tyskland skyr honom i allmänhet som pesten. Men han är oftast skojig att läsa. Hans utläggningar om pyramiderna i Derrida, an Egyptian kände jag inte till sedan tidigare. Jag ser mot att återvända till frågan om pyramiden som sinnebild för fetischism.

Grundrisse, I: Intro

Jag tänkte slänga upp en serie bloggposter med utgångspunkt i Karl Marx’ Grundrisse, en lös samling av ekonomikritiska manuskript från vintern 1857–58 som först från 1970-talet har blivit läst på allvar.
Min ambition är inte att göra någon samlad “läsning”, utan tvärtom att dela med mig av lösryckta noteringar. Ibland kommer det att göras hönor av fjädrar. Andra gånger blir utgångspunkten kanske snarare i vad andra har skrivit om Grundrisse.
Framför allt utgår jag från det svenska urval som har sammanställts av Sven-Eric Liedman, vilket finns på nätet så väl som i en nyutgåva på Tankekraft. Tyvärr rymmer detta urval inte det på senare år flitigt omlästa “maskinfragmentet“. Direkt oförlåtligt är att förlaget har varit så slarvigt att alla talstreck (–) har ersatts av bindestreck (-) vilket ger ett nästintill outhärdligt intryck i översättningar av den talstrecksspäckade filosoftyskan.
Men jag har också kikat en del i den fullständiga tyska MEW-utgåvan av Grundrisse, som förstås även finns online på engelska.

Förläggareföreningen föreslår en konservativ definition av “e-bok”

Den 18 maj biföll en enhällig riksdag Skatteutskottets utlåtande 2010/11:SkU25 över EU-kommissionens “Grönbok om mervärdesskattens framtid”. Enligt detta utlåtande bör momssubventioneringen av böcker utvidgas till att även omfatta s.k. e-böcker och ljudböcker som levereras via nätet. Skatteutskottet uttalar:

Utskottet anser att det inom yttrandefrihetsområdet är särskilt viktigt att samma mervärdesskattesats kan tillämpas på produkter som finns både i traditionella sammanhang och i en digital miljö. Det är innehållet som ska vara avgörande och inte publiceringsformatet eller distributionsformen. Ett sådant synsätt ligger också i linje med den digitala agendan för Europa där konvergens förordas mellan den fysiska världen och världen online, även i fråga om skatter

Bortsett från den svåruthärdliga jargongen om en “konvergens” mellan två “världar” är det förbluffande att ingen i riksdagen verkar ha ägnat en enda tanke åt vad det är som ska momssubventioneras. Vad är en e-bok? Hur är det möjligt att dra en rättslig gräns mellan å ena sidan e-böcker eller nättidningar, å andra sidan webbsidor eller nättjänster? Fortfarande ingen som vet.

Förläggareföreningen gjorde dock ett försök. Veckan innan riksdagen lämnade de ett eget yttrande [pdf] över EU-kommissionens grönbok. Under rubriken “Avgränsningar” skriver Kristina Ahlinder och Eva Bonnier:

Digitala böcker är just böcker. De är inte film, musik eller dataspel. En digital e-bok eller nedladdningsbar/streamad ljudbok har inget annat innehåll än den tryckta utgåvan.
Bokförlagen tar emot manus, arbetar tillsammans med författarna, och publicerar så småningom det färdiga verket. Publiceringen kan ske i olika format: originalutgåva med skyddsomslag, kartonnageutgåva, pocketbok, ljudbok eller e-bok.
I alla format är det samma text, samma innehåll.

Om jag vore inläsare av ljudböcker skulle jag inte känna mig helt nöjd med hur Förläggareföreningen nedvärderade min insats. För om det är “samma innehåll” i ljudboken som i den tryckta boken så betyder det att inläsarens bidrag inte är större än trycksvärtans.

Nåväl, vi förstår vinken från Förläggareföreningen till lagstiftarna. De tipsar om att lagen ska skrivas så att e-böcker ska åtnjuta subventionerad moms bara om de även ges ut som pappersbok. För ljudböckernas del blir innebörden att bara ren uppläsning ska priviligeras, inte dramatiseringar eller musikinslag.
Förläggareföreningens momspolitik är genuint konservativ. En bok är en bok är en bok. Även om den är digital så ska den inte förhålla sig till sitt mediums möjligheter utan hålla sig till att simulera eller remediera pappersboken. Den som ger ut en bok enbart i digitalt format ska straffas med högre moms.

Konservatismen är inte orimlig. Om inte e-böcker kan avgränsas mot nättjänster i allmänhet så blir det omöjligt att upprätthålla momssubventioneringen av böcker. Särskilt med tanke på det senaste beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen: “Digitalt framställd fotobok omfattas av bokmoms“. Även en trycksak bestånde av fotografier, som beställs i ett enda exemplar, ska omfattas av bokmoms om trycksaken sitter ihop med en bokrygg.
Innebär detta att alla slags leveranser av fotografier över nätet – tänk porrsajter! – ska kunna åtnjuta subventionerad moms i egenskap av e-bok? En sådan utveckling skulle framstå som skandalös och knappast accepteras i längden av politikerna. Det är fullt begripligt att Förläggareföreningen värjer sig mot ett sådant scenario genom att föreslå mer restriktiva kriterier på vad som är en bok. Det är mer anmärkningsvärt att riksdagen inte har nog med fantasi för att föreställa sig scenariot.

Men samma regler som gäller för böcker ska också gälla för tidningar. Tidningsutgivarna jublade åt riksdagens yttrande. Men de verkar inte ha erbjudit några kriterier för hur nättidningar (6 % moms) ska skiljas från andra nättjänster (25 % moms).
Det lustiga är att om Förläggareföreningens kriterier skulle gå igenom så skulle dagstidningarnas nätupplagor inte kunna räknas som nättidningar, åtminstone inte i skatterättsligt hänseende. För där finns inte bara textmaterial som (ännu) inte tryckts i papperstidningen, där finns även bildspel, ljud och video. Just sådant som inte läggs till när en bok även utges som e-bok, enligt Förläggareföreningen.

Vart det hela ska leda är mycket svårt att säga. Tills vidare tävlar politiker, lobbyister och bloggare i att applådera det påstått självklara i att utvidga momssubventionerna. Nästan ingen är intresserad av att diskutera vad som egentligen ska subventioneras. Förläggareföreningen ska få en liten eloge för att de åtminstone antyder en avgränsning.

Sommarsaga: Gycklarna som inte ville trampa trampkvarn

Det var en gång ett land som hette Sverige, inom vars stadsmurar det bodde både små och stora hövdingar, tillika härolder och gycklare.
En vacker sommardag gick storhövdingen fram och tillbaka i sin borg. Han var uttråkad, för det var en hel vecka kvar till den årliga karnevalen i Visby, dit alla hövdingarna åkte tillsammans med sina favoritgycklare för att klä ut sig i varandras kläder och bjuda varandra på mjödmingel. Storhövdingen längtade dit och kände att det redan nu var dags att liva upp stämningen.
Plötsligt fick storhövdingen en idé. Han kallade till sig en gycklare och sade:
– Ni gycklare lyckas då alltid strula till era liv. Vet du vad jag skulle vilja göra? Jag skulle vilja sätta alla gycklare i trampkvarn!

Gycklaren svarade med ett snett flin som visade att han var med på baletten. Genast rusade han ut på torget och ropade till de andra gycklarna:
– Ack, ve! Ack, ve! Storhövdingen vill sätta alla oss gycklare i trampkvarn!

På torget blev det ett väldigt sorl som snart hade stigit upp till de härolder som bodde i husen alldeles bredvid torget. Några av dem blev väldigt oroliga för sina hövdingars räkning.
Hur skulle det se ut om alla gycklare sattes i trampkvarn? Sverige skulle då riskera att framstå som en nation av blåsta barbarer. Och då skulle hövdingarna i stället att tvingas lägga allt sitt guld på bling-bling. Och då skulle guldhögarna i deras borgar inte längre kunna växa. Vilket vore det värsta som kunde hända landet, tänkte en av härolderna.

Härolden fattade sin penna och formulerade en kommuniké om vikten av att inte sätta gycklare i trampkvarn. Åtminstone inte alla gycklare. Storhövdingen måste övertygas om att han hade misstagit sig, om att han inte insåg sitt eget bästa. Därför skrev härolden en lista över landets allra duktigaste gycklare och de allra bästa gyckelplatserna:
E-type, Abba, Cheiron-studion, Henning Mankell, Liza Marklund, Stieg Larsson, Cardigans, Robyn, Hennes & Mauritz, IKEA, Skype, Medeltidsveckan…

Avslutningsvis påpekade härolden att det ändå inte gick så värst bra för plåtmonteringen av riddarrustningar i Trollhättan. Därför vore det kanske mer samhällsnyttigt att tillverka gycklarhattar. Då kan vi också får användning för våra nya fina trampkvarnar, tänkte härolden.

Härolden satte upp sin kommuniké på ett stort plakat på torget så att alla gycklarna kunde läsa det. Gycklarna blev så tacksamma att de allesammans skrev egna små budkavlar på max 140 tecken.
Gycklarna skrev:
– Härolden har har rätt!
Gycklarna skrev:
Alla måste läsa plakatet för det är världens bästa plakat!
Gycklarna skrev:
Vi bidrar till samhällsnyttan, oavsett vad storhövdingen säger!

Då sade storhövdingen:
– Skojaba!

Och kungen kunde posta ut. Kungen var nämligen en vis kung som lyssnade till råden från alla sina härolder. Därför hade kungen insett att inte alla landets gycklare kunde sättas i de nyinrättade trampkvarnarna av Fas 3-modell. Några av dem måste få fortsätta gyckla, exempelvis Abba och Henning Mankell, ty de bidrar till att hövdingarnas guldhögar kan växa. Men kungen lyssnade också på de härolder som påpekade att det är hög tid att granska hobbygycklarna. För det kan aldrig vara bra när gycklare hamnar på irrvägar som leder alltför långt bort från trampkvarnen.

Och alla gycklarna på torget, de rätade på sina ryggar efter att ha skakat på sina huvuden. Sedan sade de till varandra: “Trampkvarna är inte till för sådana som oss. Låt oss nu glatt gyckla vidare för att visa hövdingarna att vi minsann inte är några hobbygycklare!”
Och alla de små och stora hövdingarna gladdes åt att se hur gycklarna gycklade vidare. Allra mest gladdes kungen åt att ha fördrivit tiden i väntan på årets stora karneval i Visby.