Entries from March 2015 ↓

På tal om “den postmoderna sanningsrelativismen”, skulle vi t.ex. kunna säga så här:

Är Stefan Löfven statsminister?

– Stefan Löfven är en ledande politiker. Jag håller inte på att sätta etiketter på politiker utan han är en politiker på en ledande position.

Alltså, om vi ska snacka sanningsrelativism så duger det inte att citera ur en 17 år gammal rapport. Det finns elefanter i rummet.

När man dyker ner i 1970- och 1980-talets svenska samhällsdebatt finns det två figurer som ofta intar en intressant position i skärningsfältet mellan forskning och partipolitik: Lars Ingelstam och Staffan Burenstam Linder. Den ene var socialdemokrat och matematiker, den andre var moderat och nationalekonom. Men båda var i någon mening tillväxtkritiker.
Deras tillväxtkritik var dock inte av det malthusianska slaget; det handlade inte så mycket om brist på materiella resurser som om brist på tid. Det verkar som att såväl Lars Ingelstam som Staffan Burenstam Linder tog starkt intryck av William Baumols teori om kostnadssjukan, som de kom att tillämpa på delvis udda vis.

Staffan Burenstam Linder fick stort genomslag med boken Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969), som kommit i flera nyupplagor och blivit populär bland arbetskritiker och i alternativrörelsen. Ganska oväntat för en bok författad av en moderatpolitiker, som bl.a. kom att bli samt Sveriges handelsminister 1976–81 samt rektor för Handelshögskolan!

Lars Ingelstam, å sin sida, blev chef för Sekretariatet för framtidsstudier som grundades 1973. Under de följande årtiondena gjorde han en del uppmärksammade inspel i samhällsdebatten, bl.a. om köttransonering och inskränkt privatbilism.

Det behöver knappast påpekas att exemplen som de tog upp på 1970-talet i högsta grad känns daterade i dag. Särskilt som det handlade om att förutspå framtiden. Men just genom denna distans kanske det är möjligt att återvända till den teoretiska kärnan för att se om där finns något som håller. Roland Paulsen gjorde f.ö. något liknande i Arbetssamhället (2010), om jag minns rätt. Men det är också intressant att närma sig de gamla framtidsspekulationerna ur en kristeoretisk vinkel.

Nyss bläddrade jag i Lars Ingelstams bok Teknikpolitik (1978), avsedd att användas i studiecirklar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Särskilt fastnade jag för en passage som utgår från Staffan Burenstam Linder, som utmynnade i en kristeori som förefaller märkligt otidsenlig.

En rad av de tekniska attiraljerna i det moderna samhället erbjuder sig att spara tid åt oss. Och detta är vid första anblicken självklart riktigt: det går mycket snabbare att använda miniräknare än penna och papper, och man kan ta sig från Stockholm till Köpenhamn på en timme med flyg, i stället för på 15 timmar (äldre snälltåg) eller ungefär en vecka (hästskjuts).

Men samtidigt talar vår erfarenhet också i annan riktning. Vi känner oss ha mera bråttom än förr. (Dvs om vi inte är pensionärer eller sjukskrivna. Då har vi sannolikt mindre att göra än någonsin förr i historien.) Beror det på att vi faktiskt också försöker hinna mer – eller är det moderna livet inte så praktiskt och tidsekonomiskt ordnat som en del vill få oss att tro?

Det har gjorts en del studier på senare år, som ger stöd åt den sistnämnda misstanken. I det grundligaste arbetet hittills på området gör Staffan Burenstam Linder sannolikt att knapphet på tid är den faktor som starkast kommer att begränsa eller stoppa den ekonomiska tillväxten i framtiden. Mera exakt är tanken den att visserligen kan den tid som krävs för produktion genom teknisk utveckling sjunka ytterligare. Men konsumtion, användning, vård och möjligen reparation av en allt större varuvolym kommer att lägga beslag på en stor del av den tid som frigjorts. Det kan visas med enkla beräkningar att det är nästan omöjligt att märkbart öka den egentliga fritiden genom höjd produktivitet. Det är likaså helt följdriktigt men ändå paradoxalt att en högavlönad måste arbeta längre för att ha råd att reducera “egenarbetet”. Vi känner alla igen den rastlösa välfärdsmänniskan. “Lättingen” som uppträder i andra versen av Internationalen finns inte mer. De som råder och bestämmer i vår tid är oerhört flitiga personer.

En fortsatt teknisk utveckling som innebär att varuvolymen stiger, kan, om Burenstam Linder har rätt, leda till allmän tidsknapphet, motsättningar i ekonomin och en “tillväxtens dekadensperiod”.

En rätt udda kristeori, inte sant? Och samtidigt så rak! Att människors brist på fritid skulle kunna en gräns för den ekonomiska tillväxten. Finns det någon som hävdar någonting liknande idag? Om teorin är överspelad, vilket den kanske är, återstår att reda ut varför den var felaktig från början, eller vad som har gjort att de tidsekonomiska villkoren skulle ha förändrats historiskt.

Katastroferna accelererar, men förvånansvärt mycket förblir som det brukar i Lars Hermanssons roman Slut. Det är samtid, det blir framtid och under tiden kämpar en dåtid med att sortera sig. Ända in i slutet förblir det oklart vad det är som går mot sitt slut. Förståndet eller civilisationen? Kroppen eller planeten? Jag slår ihop boken med en rysning. Detta är storartat.

Berättelsen börjar i tidigt 2000-tal, strax efter tsunamikatastrofen. Eftersom huvudpersonens dotter då är fem år, förstår vi efter hand att vi passerat nuet och rört oss mot 2020-talet. Jordbävningarna blir allt värre men de lätt absurda förklaringar som antyds, helt episodiskt, bekräftar att den geologiska nivån bara är en kuliss. Parallellt med detta skildras ett åldrande: ett långsamt kroppsligt sönderfall som ömsom pareras av vardagliga rutiner, ömsom blåses upp av en hypokondrisk fantasi.

vetskapen om kroppens förfall låg där som en dov oro under vardagslunken, och jag kunde inte bli kvitt tanken att min tid på jorden och historiens slut var synkrona. I stunder av självförminskning tänkte jag att jag var den förste i ett nytt släkte ultranarcissister som inte kunde förstå sin död på annat sätt

På ett plan är det uppenbart att författaren använder sig av två förfallshistorier, planetens och individens, för att fånga den mellannivå som inte verkar lika direktåtkomlig för litterär skildring: kapitalismens kris på det mest grundläggande plan som ständigt störs av konjunkturernas tvära kast. Genom att hänga upp det hela på en personlig livsberättelse förlänas skildringen en rimlig hastighet, samtidigt som dramatiseringen till naturkatastrof tycks som en nödvändig absurditet. Så dubbelbelyses en historiskt forskridande samhällskris ur två motsatta vinklar, uppifrån och nedifrån. Civilisationens ryckiga rörelse mot avcivilisering där det allra mesta förblir vad det har varit. Bara lite tröttare, lite fånigare, lite mindre sammanhängande.

De eskatologiska sekterna blev fler. De gjorde inget väsen av sig, plötsligt var de bara där, ohippa som hembygdsföreningar, och lika svåra att sälja in i media. Ibland inbillade jag mig att jag var ensam om att ha förstått hur många de var. De utgjorde inget återkommande samtalsämne, vad jag kunde märka. En hade kontor i en källarlokal på Bjurholmsplan i närheten av vår bostad. Tiden är ett barn stod det på en enkel lapp på dörren.

Slut går att läsa på flera nivåer samtidigt. På nästa nivå handlar det inte om en krissymptomen i sig, utan om själva omöjligheten att dra en tydlig gräns mellan insida och utsida, mellan erfarenhet och civilisation, mellan kött och ekologi, mellan apokalyptiskt vanvett och nykter pessimism. Det är alltså även en bok om eskatologisk epistemologi. Men också en smärtande undersökning av den samtida manligheten, genom en kristeoretisk lins.
Här ser jag likheter med Henrik Bromanders författarskap, där den strålande debuten Riv alla tempel inleder en romantrilogi om maskulinitet. Karakteristiskt för Bromander är de sylvasst politiska observationerna som sticks in i anekdotiskt miniatyrformat, utan att tillåtas avbryta berättelsen. Samma grepp förekommer, i mer slipad form, hos Lars Hermansson.

Men så finns det ännu en nivå i Slut: den rekursiva. Lars Hermanssons huvudperson heter Lars Hermansson. Båda är författare och läsaren kan nästan luras in i tanken på en självbiografi när berättelsen passerar nuet och löper vidare in i framtiden. Författaren Lars Hermansson skriver om att skriva om framtiden, genom att låta författarkaraktären Lars Hermansson blotta sina skamkänslor över sina egna utkast. Det är genialiskt. Det är fängslande i sin bräcklighet. Och det är dessutom väldigt angeläget som undersökning av krislitteraturens villkor.

Författarkaraktären får tillfälle att skildra sitt skrivandes våndor:

Min berättelse var förstås en extrapolering utifrån den värld jag hade omkring mig. En sönderfallande kapitalism som lappades och lagades med sänkta räntor, nyemissioner och billiga pengar, och som saknade varje övergripande mål utöver den individuella drömmen om lycka. /…/ Pappan är den enda vuxna person i berättelsen som får representera något annat. Det är förstås ett självporträtt, en smula pinsamt antagligen, men berättelsen kom heller aldrig att publiceras.

Romanen rör sig farligt nära en förödande självkritik. Jag märker hur jag själv förundras över att Slut faktiskt håller ända till slutet. Enda förklaringen jag kan hitta ligger just i glidningarna mellan olika nivåer av sönderfall, som aldrig avgörs.
Detta är å ena sidan en tragikomisk berättelse om en kulturman på Södermalm som brottas med sitt eget åldrande; å andra sidan en grotesk fantasi om hur mänskligheten utsätts för bibliska bestraffningar. Det storslagna i denna roman är det som utspelar sig mellan dessa ytterligheter.

Den här bloggposten är ingen recension. Läsvärda recensioner av Slut har däremot skrivits av Anders Johansson (Aftonbladet) och Björn Kohlström (Bernur).

Regeringens musikexportpris har alltså inte lagts ned, även om profilen har skruvats ned i ett antal år och årets utdelning blev försenad. Departementet är åter socialdemokratiskt men retoriken är densamma:

– Svensk musikexport utgör en väsentlig del av den moderna Sverigebilden i utlandet och är således inte bara en betydelsefull näringsgren utan är utifrån mitt perspektiv i högsta grad också en viktig beståndsdel i ett brett och framgångsrikt Sverigefrämjande, säger näringsminister Mikael Damberg.

Mot denna bakgrund är det lite svårt att förstå varför priset åter tilldelas Max Martin, vars bidrag till “Sverigebilden” torde vara mycket begränsat. Nog för att han proddat många hits, men det är ju knappast som att folk tänker “Sverige” när de hör Katy Perry eller Britney Spears.

Max Martin fick inte bara regeringens musikexportpris. Vid samma ceremoni tilldelades han dessutom årets “hederspris”. Detta ska gå till en “aktör inom musikbranschen” som under många år gjort insatser i “att sprida en positiv bild av Sverige”. Motiveringen talar om att han “satt Sverige på kartan som ett av världens mest framgångsrika länder när det kommer till att skriva och exportera musik”. Ärligt talat – jag tror inte att detta stämmer.

Och så fick Spotify regeringens hedersomnämnande “för insatser av särskild betydelse för svensk musiks internationalisering”. Vad som nu menas med detta. Motiveringen lyder:

Årets hedersomnämnande går till ett banbrytande företag som markant förändrat vårt sätt att konsumera musik. Deras tjänst har initierat en utveckling som spritt sig över hela världen och som ger hopp till en bransch som under många år varit i kris. Nu riktas allas blickar mot Sverige som tack vare denna musiktjänst blivit en kristallkula för hela världens musikbransch.

Visst, men vad har detta med svensk musik att göra? Menar juryn att Spotify skulle ha gjort särskilda insatser till att förmå användarna i världen att lyssna till just svensk musik?

Det kan även noteras att Spotify inte verkar ha bemödat sig om att skicka en representant till prisutdelningen.

Tragedin är inte ett tillstånd, skriver Alberto Toscano, utan en form. Ett sätt att greppa och skildra allehanda motsättningar “mellan avsikt och konsekvens, individualitet och system, frihet och nödvändighet”. Med utgångspunkt hos den tidige Lukács skriver Toscano om vad den tragiska formen har förmåga att belysa: att krocken mellan ideal och verklighet (“the ideal and the actual”) är verklig i sig.

I think that tragedy can be seen /…/ as an art and form of crisis, a dramatization of the social and subjective experience of a time when decisions are due but have yet to be rendered, when the balance between emergent, residual and dominant forces is uncertain, when antagonistic times and customs overlap, when /…/ the consequences of actions become more difficult to calculate, and neither an ethics of conviction nor an ethics of responbsibility can hold us in good stead.

Hur väl passar detta ihop med de olika varianterna av “tragisk kristeori“? Här har vi den malthusianska profetian om en ofrånkomlig överbefolkning och resursbrist. Liksom de cykliska idéer om civilisationernas uppgång och fall som vi kan hitta hos Oswald, Spengler, Joseph Tainter och i viss mån David Jonstad.
I vilken mån är dessa kristeorier exempel på vad Toscano kallar “tragisk form”? I vilken mån förutsätter den tragiska formen en “balans” mellan motstridiga krafter? Om någon läsare förstår frågan är jag mycket nyfiken på synpunkter.

In the present conjuncture of theory, tragedy is either dismissed (along with all structures of feeling anchored in the negative) for its denial of an insurgent social creativity, or, obversely, affirmed as an antidote to utopian aspirations. Leftist thought for the most part treats the tragic /…/ as extrinsic, accidental, or it slips into a narrative about finitude and limitation, which is anti-political to the extent that it reifies and renders transcendent the moment of the ethical.

Vi har redan nämnt att det bland samtida vänsterintellektuella förs en lågintensiv diskussion om tragikens politiska potential. Fredric Jameson är skeptisk, medan Terry Eagleton är mer positiv. Ännu ett bidrag kommer från konsthistorikern T.J. Clark i den välskrivna essän “For a left with no future“.

T.J. Clark är vag i sina slutsatser, men hans resonemang pekar i riktning mot att “vänstern” i någon utsträckning bör ersätta sin kritiska teori med en tragisk dito. Framför allt handlar det om att erkänna våldet som en konstant i alla mänskliga samhällen. Förkastandet av kapitalismen kvarstår hos den tragiska vänster som T.J. Clark vill se, men de praktiska planerna på att avskaffa ett produktionssätt tycks falla bort. Vänsterns målsättning bör inte vara ett stats- och klasslöst samhälle, utan någonting mer blygsamt: fred. En sådan hållning är dock inte mindre radikal, enligt T.J. Clark. Tvärtom ser han här en väg att komma bortom den förlamande motsatsställningen mellan reform och revolution.
Alberto Toscano håller inte med; han beskriver Clarks position som “tragic reformist politics of containment”, blind inför de motsägelser som “den tragiska formen” har förmåga att greppa. Nog är det så, men Clarks essä är ändå ett intressant försök att sondera det tragiska historieskrivandets terräng. I skiftet mellan olika nivåer av cyklisk återkomst kan den kompakta pessimismen plötsligt spricka och en ny, försiktig optimism skina fram.

It is difficult to think historically about the present crisis, even in general terms—comparisons with 1929 seem not to help /…/
Maybe the years since 1989 could be likened to the moment after Waterloo in Europe—the moment of Restoration and Holy Alliance, of apparent world-historical immobility (though vigorous reconstellation of the productive forces) in the interim between 1815 and 1848. /…/
Looking with hindsight, we can see that beneath the polished surface of Restoration the elements of a new vision of history were assembling: peculiar mutations of utilitarianism and political economy, the speculations of Saint-Simon, Fourier’s counterfactuals, the intellectual energies of the Young Hegelians. /…/
This is the way Castlereagh’s Europe resembles our own: in its sense that a previous language and set of presuppositions for emancipation have run into the sand, and its realistic uncertainty as to whether the elements of a different language are to be found at all in the general spectacle of frozen politics, ruthless economy and enthusiasm (as always) for the latest dim gadget.

“Ty tanken den är vår, ej tankens mål“, säger prins Hamlet. Även om vi alla tänker fritt, leder tankarna vidare i riktningar som står bortom vår kontroll. Människorna skapar historia, men under främmande omständigheter, skriver Marx (1852). “Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

Sin definition av det tragiska hämtar T.J. Clark från A.C. Bradleys Shakespearean Tragedy (1904), ur vilken han citerar:

The tragic world is a world of action, and action is the translation of thought into reality. We see men and women confidently attempting it. They strike into the existing order of things in pursuance of their ideas. But what they achieve is not what they intended; it is terribly unlike it. They understand nothing, we say to ourselves, of the world on which they operate. They fight blindly in the dark, and the power that works through them makes them the instrument of a design that is not theirs. They act freely, and yet their action binds them hand and foot. And it makes no difference whether they meant well or ill.

Poängen med en tragisk historieskrivning är, enligt T.J. Clark, att den kan skildra kaotiska förhållanden utan att hänföra kaoset till en underliggande orsak. Att kunna skildra det korta nittonhundratalet (1914–1989) som en enda katastrof, utan att ge form åt katastrofen. Samma sak med vår egen kristid. En sådan nivå av tragik finner vi inte hos de tragiska kristeorier som i malthusiansk anda vill finna alla krisers yttersta orsak i biologiska eller geologiska begränsningar. Men framför allt står den tragiska formlösheten i diametral motsats till t.ex. den värdekritiska kristeorin som söker just efter en grundläggande logik, den form (varuformen) vars kris kommer till olika uttryck.

Samtidigt finns en passage i T.J. Clarks essä som hamnar mycket nära Robert Kurz. Båda söker nämligen “ekonomins” ursprung i kriget, om än vid olika historiska epoker. T.J. Clark hänvisar till antikhistorikern Jean-Pierre Vernant, som såg en koppling mellan hopliternas sätt att strida i falangformation (från år 800 fvt) och den allmänna utbredningen av siffror i de grekiska statsstaterna. (Här finns en uppenbar parallell till hur Alfred Sohn-Rethel ser ett orsakssamband från det första bruket av mynt i Lydien (600-talet fvt) till naturfilosofins uppkomst i Jonien (500 fvt).
Robert Kurz vände sig mot sådana försök, då han menade att “ekonomin” i strikt mening är ett modernt fenomen som uppstått med krutkriget. (Här lutade han sig bl.a. på Werner Sombart, Geoffrey Parker och Jacques Le Goff.)

En kritisk teori förutsätter ingenting evigt, men erkänner historiens tyngd. En tragisk teori, däremot, förutsätter att det tyngsta är evigt och finner där en grund att utgå från. Enligt T.J. Clark har

Från vänsterhåll finns ett mostånd mot att erkänna “människans benäghet till våld”, skriver T.J. Clark, som bestrider att denna tragiska tanke måste utmynna i en konservativ politik. Han försöker vända på steken: i vad består den konservativa högerns största dygd? I den skeptiska synen på människans möjligheter, som leder till ett ointresse för utopier, “abstention from futurity”. Men någon sådan konservatism finns knappast längre i vår tids politiska höger, menar T.J. Clark:

Does the right still possess these strengths? I think not. It dare not propose a view of human nature any longer /…/
slowly, inexorably, it too has given in to the great modern instruction not to be backward-looking. The right has vacated the places, or tonalities, that previously allowed it—to the left’s shame—to monopolize the real description and critique of modernity, and find language for the proximity of nothing. The left has no option but to try to take the empty seats.

Pessimism of the intellect, optimism of the will? Not any more: because optimism is now a political tonality indissociable from the promises of consumption. ‘Future’ exists only in the stock-exchange plural. Hope is no longer given us for the sake of the hopeless: it has mutated into an endless political and economic Micawberism.

The tragic key makes many things possible and impossible. But perhaps what is central for the left is that tragedy does not expect something—something transfiguring—to turn up. The modern infantilization of politics goes along with, and perhaps depends on, a constant orientation of politics towards the future.

/…/

There will be no future, I am saying finally, without war, poverty, Malthusian panic, tyranny, cruelty, classes, dead time, and all the ills the flesh is heir to, because there will be no future; only a present /…/ And this is a recipe for politics, not quietism—a left that can look the world in the face.

“Freden kommer aldrig att inträffa.” Detta är något som den tragiska vänsterpolitiken måste erkänna, menar T.J. Clark. Men det innebär inget bejakande av kriget. Tvärtom, i stället blir vänsterns överordnade mål just att “begränsa kriget omfattning och konsekvenser, samt att /…/ försöka bända loss aggressiviteten och territorialiteten från dess nationalstatliga form”.

Gör dessa idéer oss klokare? Jag är tveksam. Kommer detta rotande i tragiska idétraditioner att bidra till en bättre förståelse av vad som kännetecknar tragiska kristeorier? Kanske. Återstår att se, vi är inte helt klara än.

Och var kommer Leopardi och Timpanaro in i bilden? Paolo Virno sammanfattar Timpanaros position på ett intressant sätt:

as Timpanaro said: if you want to dissolve human biology in social relations, when biology is not thematised as an invariant, when it is enclosed in the changing nature of social regimes, then it reemerges as a religious call. If you don’t deal with what’s metahistorical, you kick it out of the door and it comes back from the window in the guise of spiritualism. It is impossible to dissolve this biological moment into history.

Spåret lades ut av Mårten som postade en kommentar om Timpanaro och tanken på “en livets ontologi given av evolutionens hastighet.” Alltså en garanti för att “köttet” aldrig helt kan underkastas “produktionsformernas tid”.

En lustig grej med att läsa Krise til opstand är det danska ordet gæld (skuld). När det dyker upp i sammansättningar som “gældsstiftelse” och “gældsøkonomi”, vill mitt läsöga översätta till “penningskapande” respektive “penningekonomi”. Jag verkar alltså spontant klumpa samman danskans gæld till tyskans Geld, som ju betyder “pengar”.

Så fel, men ändå så rätt! För på ett grundläggande plan stämmer det att pengar är skuld.

Samtidigt som skulden bara är en av flera marknadsrelationer. Alltså finns nog fortfarande en poäng att skilja mellan å ena sidan penningekonomi och skuldekonomi. Om vi tänker på penningekonomins (marknadens) historiska utbredning, är den inte minst rumslig, samt kopplad till en viss form av arbetsdelning. Om vi däremot tänker på den växande skuldsättningen, överväger den tidsliga dimensionen, samtidigt som själva finansväsendet bildar en motrörelse till arbetsdelningen; i stället för att specialisera sig på ett slags produktion, tenderar kreditgivare att bredda sin utlåning maximalt (vilket framhållits av Fernand Braudel).

Jag kan inte låta bli att gräva vidare skuld- och penningordens etymologi. Det gjorde jag förresten redan i Tapirskrift. Citerar ur min essä om boken Geld ohne Wert:

Myntens tidiga funktion handlade alltsa? inte sa? mycket om handel, utan befann sig snarare i en offersfa?r. Detta styrks ocksa? av etymologin fo?r tyskans ord fo?r pengar, Geld, vars gammaltyska betydelser a?r intimt knutna till olika offerhandlingar. Samma ordstam a?terfinns pa? svenska i ord som giltig, ga?ld och vederga?lla. Da?remot finns inget direkt sla?ktskap med ordet Gold (guld), som snarare anspelar pa? fa?rgen gul.

Även det svenska ordet gäld betyder alltså “skuld”, men har nuförtiden fallit ur bruk.
Och även i danskan finns ordet skyld, men det har en snävare, moralisk innebörd: att vara skyldig. Samtidigt motsvarar det svenskans “skull” i uttryck som for syns skyld eller for guds skyld. (Förefaller inte det senare en aning blasfemiskt? För guds skuld!)

Roten till dessa två substantiv – gæld/gäld/Geld och skyld/skuld/Schuld – finner vi i två alldeles vardagliga verb.

Gäld handlar som sagt om att gälla, ett verb som från början verkar syftar på en handling som återställer en balans, vilket kan härledas till diverse offerhandlingar.

Skuld är besläktat med att skola; det syftar på något som man skall göra i framtiden.

Pengar framstår som mycket mer banalt, som ord betraktat. Ordet “penning” är ju bara en variant på Pfennig och penny. Ursprunget är osäkert, men kanske kommer det av latinets pannus som betyder tygstycke eller trasa. Det lär ju ha förekommit att smärre tygstycken använts i byteshandel.

Kredit är däremot ett verkligt intressant ord, som kommer ur latinets ord för trosbekännelse, credo, “jag tror”. Kan spåras raka vägen till det indoeuropeiska urspråkets ord för “hjärta“.

Det är först i det brinnande huset som det grundläggande arkitektoniska problemet blir synligt.

Giorgio Agamben

Citatet inleder en tjusig liten bok vid namn Krise til opstand. Noter om det iganværende sammanbrud (2013). Den handlar om förloppet från 2008 års finanskrasch till 2011 års protestvåg och författaren Mikkel Bolt förklarar sitt syfte som att utläsa “den samhälleliga totalprocessen” (Adorno) genom en “konkret analys av en konkret situation”. Perspektivet är “en skønsom blandning av situationism, värdekritik och cultural studies”.

Även om Mikkel Bolt är akademiskt verksam som lektor i konstvetenskap vid Köpenhamns universitet, klargör han att Krise til opstand inte är en akademisk skrift. Att ta sikte rakt på “totalprocessen” är knappast möjligt inom de akademiska ramarna, “eftersom universitetet idag består av åtskilda specialiserade forskningsfält som sällan är i stånd att analysera större sociala sammanhang”, särskilt inte efter “30 år av postmodernism”.

Just i detta inlägg tar jag bara upp bokens inledning. Där ryms flera resonemang som ligger nära sådant som tidigare tagits upp i krisserien på Copyriot. Exempelvis om varför det är problematiskt att tala om krisen i singularis: “det frammanar bilden av ett tillfälligt undantag”. Som om vi verkligen kunde se “ljuset i tunneln” och vara säkra på att det inte var historiens tåg, i full fart att köra över oss. (Ursäkta den märkliga metaforen, jag kunde inte låta bli.)

Implicit i denna retoriken är en föreställning om att vi befinner oss i ett slags parentes, att alltsammans gick bra innan krisen, att vi bara behöver justera några småsaker för att vända tillbaka och så kommer allt att bli mer eller mindre som förr. De konservativa implikationerna är självfallet tydliga och ännu bättre blir det när vi får höra att vi icke desto mindre är nödgade att spänna åt livremmen, att vi på grund av krisen måste skära ned i diverse offentliga budgetar och privatisera lite mera. /…/ Helvetet är lös, men om vi agerar ekonomiskt ansvarigt så kommer vi ut ur krisen med skinnet kvar på näsa. Därför är det på sätt och vis bättre att tala om kriser i flertal. Vi konfronteras bland annat av en finanskris, en ekonomisk kris, en politisk kris, en energikris och en klimatkris. Men dessa kriser överlappar inte bara med varandra, de är inte bara intimt förbundna, utan de beror alla på grundläggande motsättningar i den kapitalistiska ekonomin. Det är krisen som ett sammanhängande komplex, som måste analyseras.

Oavsett vilken “kris” som vi väljer att zooma in på, visar sig läget vara långt värre än vad som framkommer i nyhetsrapporteringen. Och dess rötter sträcker sig längre tillbaka, åtminstone till 1970-talet. Västerlandets avindustrialisering och Sydostasiens industralisering är delar i samma krisprocess som den växande skuldsättningen på alla nivåer och den tilltagande rovdriften på alla ekosystem.

Mikkel Bolt antyder i sitt förord ett eklektiskt bruk av marxianska kristeorier. Han hänvisar till citatet om kapitalet som “processerande motsättning”, i linje med den värdekritiska teorin. Men snarare än att resonera i termer av värdesubstans uppehåller han sig mer vid frågan om “profitkvotens fallande tendens“.
Framför allt tycks han influerad av Robert Brenner i sin tolkning av nyliberalismen som “en lång nödlandning” från 1970-talets kris. Nyliberalismen är här namnet på en krisregim som bygger på en växande skuldsättning, en växande strukturell arbetslöshet samt en prekarisering av alla levnadsvillkor.

Analyser som kretsar kring profitkvoten antyder i allmänhet att det är möjligt för kapitalet att expandera på nytt, men att priset är enormt och höjs för varje kris. Enda sättet att höja profitkvoten är nämligen, utifrån detta synsätt, att iscensätta en enorm kapitalförstörelse, vilket torde kräva ett världskrig. Samtidigt måste en “ny hegemon” ta över den globala ledarrollen efter USA, fast det saknas en given kandidat. “Resultatet kan mycket väl bli ett kaos à la 1930-talet“, skriver Mikkel Bolt.

Samtidigt framstår boken i vissa avseenden som ganska optimistisk, skriven som den är mot omedelbar bakgrund av protestvågen 2011 (och utan diskussioner om Syrien eller Ukraina).

Mikkel Bolt hänvisar till hur 2011 års protestvåg, främst i Spanien och Grekland (men även i övriga Sydeuropa), inte bara vände sig mot den nedskärningspolitiken som dikterats från ECB och Tyskland. De “förhöll sig även kritiskt till den parlamentariska demokratin i sin nuvarande form”. Med inspiration från Kairo ockuperades centrala torg och förvandlades till ett slags politiska laboratorier där rörelserna prövade alternativa sätt att fatta gemensamma beslut. En praktik som snart spred sig över Atlanten till USA där Occupy-rörelsen exploderade hösten 2011.

Medan protesterna i Europa och USA i första hand är defensiva – det handlar om att slippa nedskärningar, det handlar om att slippa förlora sitt jobb oavsett hur dåligt det är – så är de offensiva i andra världsdelar. I Sydostasien och Kina har det således skett en våldsam ökning av antalet strejker och protester på senare år. Den enorma massan av arbetare som producerar många av de globalt cirkulerande varorna har börjat kräva högre lön och bättre arbetsförhållanden.

Den dominerande tolkningen i Västvärlden har varit att protesterna, såväl i Nordafrika som i Kina, är lokala protester mot korrupta tyranner. Det gäller i stället att se hur den globala krisen innebär en potentiell förening av de olika protesterna. I frånvaron av en sådan solidaritet har “de kontrarevolutionära krafterna” lyckats “låsa in revolutionärerna i tillfälliga och lokala lösningar”. När alla andra sviker, är det i Mellanöstern ofta bara moskéerna som återstår.

Ett teoretiskt påstående i bokens inledning framstår som centralt:

Protesterna visar att en kris alltid också är en “subjektiv” historisk process, i vilken de “normala” ekonomiska och politiska ramverken faller isär och öppnar för alternativa perspektiv och subjektiv agens.

Så vad menas med “subjektiv agens”? Personligen kan jag ha svårt för det akademiska talet om “agenter” och “agens”. Men om vi väljer att läsa det vardagsspråkligt – blir då inte formuleringen ganska avslöjande? En agent är ju då alltid agent för någon annan; för en stat eller ett kapital.

Tankarna går till den radikala subjektkritik som presenterades i senaste numret av Kris & Kritik. Robert Kurz skriver i Negativ ontologi:

Alltsedan upplysningen anva?nds inom de moderna samha?llsteorierna begreppen individ och subjekt i stor utstra?ckning som synonymer. /…/
I sja?lva verket a?r subjektet inget annat a?n den form som det moderna va?rdefo?rha?llandet pa?tvingar individen (och det tillerka?nner samtidigt sa?som avspaltningsfo?rha?llande bara delvis och villkorligt kvinnorna denna subjektform). Subjektet a?r helt enkelt den medvetna (individuella som institutionella) ba?raren av va?rdefo?rmeringens subjektlo?sa ro?relse.
A?nda? uppga?r den reella individen inte heller under modern tid fullsta?ndigt i sin tvingande samha?lleliga fetischform.
/…/
Radikal kritik inneba?r da? inte att exempelvis fo?rso?ka mobilisera subjektet (eller ett fo?rutbesta?mt subjekt-objekt) mot den fo?rslavande objektiveringen, utan snarare att genom ”glappet” i de verkliga individerna la?ta en ”organiserad individualitet”, i vilken dessa individer blir medvetna om sitt eget icke-uppga?ende [Nicht-Aufgehen] i fetischformerna, komma till sin ra?tt mot den moderna formkonstitutionens pa?tryckande subjekt-objekt-fo?rha?llande.

Förvisso har Mikkel Bolt andra syften med sin bok än att gå till djupet med innebörden i begrepp som “subjektivitet”. Men ingen kristeori kommer undan frågan, men mot bakgrund av utvecklingen efter 2011 – dels katastrofen i Syren och Libyen, dels den parlamentariska kanaliseringen av protesterna i Grekland och Spanien – finns det nog skäl att återvända till frågan om subjektet, på ett konkret plan. Vilken slags “öppning” är det som faktiskt sker i krisen/kriserna?

Det här inlägget kretsade alltså bara kring inledningen till Krise til opstand. Uppföljningar kommer.

Vari består “det tragiska” i det vi kallar “tragisk kristeori”? Undersökningen fortsätter med några läsningar.

Terry Eagleton, marxist och litteraturvetare, har skrivit en bok om det tragiska som idé, som inleds med några avgränsningar:

Tragedy is an unfashionable subject these days, which is one good reason for writing about it. It smacks of virile warriors and immolated virgins, cosmic fatality and stoical acquiescence. /…/ An aristocrat among art forms, its tone is too solemn and portentous for a streetwise, sceptical culture. /…/ For some feminists, tragic art is too enamoured of sacrifice, false heroics and a very male nobility of spirit, a king of high-brow version of ripping yarns for boys. For leftists in general, it has han unsavoury aura of gods, myths and blood cults, metaphysical guilt and inexorable destiny.

Denna spenglerdoftande nidbild av det tragiska ifrågasätts av Terry Eagleton. Han menar att tragedin som litterär genre inte kan reduceras till att handla om resignation inför ett ofrånkomligt öde. Tragedin handlar däremot om sådant som är har oföränderlig eller ontologisk karaktär; i någon mening verkar han tänka den tragiska dimensionen ett alternativ till, eller en bortre gräns för, allt historicerande. (Jag läser detta som en replik på Fredric Jamesons dictum “always historicize!”)

To historicize is indeed vital; but there is in vogue today a brand of left-historicism which seems more indebted to capitalist ideology than to socialist theory. In a world of short-term contracts, just-in-time deliveries, ceaseless downsizings and remodellings, overnight shifts of fashion and capital investment, multiple careers and multipurpose production, such theorists seem to imagine, astonishly, that the main enemy is the naturalized, static and unchanging.

Alltså ser Eagleton i det tragiska en fast grund för radikal kritik att utgå från. Han påpekar att både “det dynamiska” och “det statiska” rymmer önskvärda och icke-önskvärda sidor. Problemet med kapitalismen är i varje fall inte att den skulle sakna dynamik. Revolutionen är ingen acceleration, utan snarare en nödbroms, som Walter Benjamin påpekade vid något tillfälle. Detta framstår som en filosofisk antites till den s.k. accelerationismen. Men som Benjamin Noys nyligen har påpekat, måste Walter Benjamin-citatet läsas i sitt sammanhang:

This was the critique of German Social Democracy, especially in Thesis XI of ‘On the Concept of History‘, where Benjamin chided it for ‘moving with the current’. The conformity of Social Democracy to the ideology of progress and acceleration, and not least technological progress, meant that it was unable to grasp the dynamic of fascism and unable to critique capitalism effectively.
/…/
If we return to Benjamin’s work we can see that it is closely engaged with questions of acceleration and production, especially in his dialogue with Bertolt Brecht. /…/ – the Brecht/Benjamin debate resonates in our moment. /…/
A key statement is Brecht’s poem ‘The Proletariat Wasn’t Born in a White Vest’ [Das Proletariat ist nicht in einer weissen Weste geboren] (1934). /…/ Alain Badiou argues that Brecht’s poem is founded on the ‘essential thematic [that] the new can only come about as the seizure of a ruin. Novelty will only take place on the basis of a fully accomplished destruction’. /…/
Brecht is suggesting the re-use of the ruins of capitalism, and this can take provocative forms.

Ruinerna är såklart ju själva symbolen för den romantiska tragiken och Benjamins skrev också en avhandling om sorgespelet i 1800-talets Tyskland. Men nu måste vi spola tillbaka, förbi de fyra B:na Badiou, Brecht, Benjamin och Benjamin.

Terry Eagleton kritiserar den postmoderna “vänsterhistoricismen” för att vara fixerad vid det allra kortaste tidsperspektivet. Historien bör i stället begripas i termer av flera olika strata av hastigheter, ungefär som hos Fernand Braudel och andra Analles-historiker. (Det påminner mig om när jag försökte bena ut “tre kritiska nivåer ur boken Framtiden.)

If there is the speedy temporality of the ‘conjuncture’, there is also the longue durée of a mode of production, which sometimes seems to shift to more perceptility than the planet itself, and somewhere in between the two the medium-range time of, say, the political state. /…/ But there is also much in the human record which does not change, or which alters only very gradually, which is one reason why radical politics are in business. Most of any present is made up of the past. History, as [Francis] Mulhern insists, is for the most part continuity.
/…/
a genuine materialism, as opposed to an historicist relativism or idealism, is also attentive to those aspects of our existence which are permanent structures of our species-being. It is concerned with the creaturely, ecological dimensions of our existence, not only with cultural value and historical agency. And among these is the reality of suffering.

Stora delar av vänstern är rädda för att tänka i termer av det transhistoriska, eftersom de tror att det enda alternativet till historisk förändring skulle bestå i tidlösa essenser. Men skillnaden mellan förändring och permanens är inte liktydig med skillnaden mellan kultur och natur, skriver Terry Eagleton.

But the truth is that there are things which cannot be changed, as well as some which a re highly unlikely to change, and in some cases this is a matter to celebrate rather than lament. /…/
As the Italian philosopher Sebastiano Timpanaro points out, phenomena such as love, ageing, disease, fear of one’s own death and sorrow for the death of others, the brevity and frailty of human existence, the contrast between the weakness of humanity and the apparent infinity of the cosmos: these are recurrent features of human cultures, however variously they may be represented. However left-historicism may suspect that universals are governing-class conspiracies, the fact is that we die anyway.

Efter att ha läst dessa citat, förvånar det knappast att Terry Eagleton har influerat svenska tänkare som Ola Sigurdson och Nina Björk. Inte heller är det förvånande att Magnus Linton är mindre förtjust över den katolskt färgade marxismen. Linton sammanfattar Eagletons budskap: “Vänsters uppdrag är att trösta. Inte tänka. Samla, dunka rygg, omfamna, gå till kyrkan.”

I am interested in this book in how some tragic art highlights what is perishable, constricted, fragile and slow-moving about us, as a rebuke to culturalist or historicist hubris. It stresses how we are acted upon rather than robustly enterprising, as well as what meagre space for manoeuvre we often have available. /…/ Only by grasping our constraints can we act constructively.

Tragedin förutsätter att det finns värderingar. Att det finns en skillnad mellan det stora och det lilla. På 1600-talet skrev Pascal: “Människans storhet kommer av att hon vet sig vara eländig; ett träd känner inte till sitt eget elände.” Två negationer resulterar i något positivt. Dysterheten dubbleras när den blir självmedveten, vilket eventuellt pekar ut en väg ur dysterheten.

Tragiken ska inte blandas samman med romantik. För i den romantiska epokens litteratur dominerar ett synsätt där olyckan skylls på förtryckande krafter, snarare än det tragiska kontemplerandet av subjektets inneboende brister.
Inte heller ska modernismen missförstås som en motsats till allt tragiskt, skriver Eagleton. För t.ex. Joyce och Beckett är all förändring i grunden en variation av samma gamla former:

History loses its sense of direction, giving way to the cyclical, the synchronic, the epiphany of eternity, the deep grammar of all cultures, the eternal now of the unconscious, the primitive energies at the root of all life-forms, the moment in and out of time, the still point of the turning worlkd, the collapse of the novelistic narrative.
/…/
It is a mistake to suppose that all grand narratives are forever striving onwards and upwards. Though modernity recounts several such tales, they do not exhaust its narrative repertoire. There are also stories to be told of deadlock, contradiction, self-undoing, which represent the dark underside of the fables of progress.

Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen (1929) vilar på en utpräglad tragisk syn på människan, låst i konflikten mellan konstruktiva och destruktiva krafter. Psykoanalysens insikt: “att begäret är vardagslivets tragedi”.

Det finns även en tragisk tolkning av motsatsförhållandet mellan teori och praktik, eller mellan det rena och det praktiska förnuftet. Medan kritisk teori kan syfta mot ett upphävande av dessa motsatser, menar den tragiska teorin att de utgör en ofrånkomlig klyvning i subjektet. Alltså var Immanuel Kant en tragisk filosof, menade Lucien Goldmann. Men enligt Terry Eagleton är det nog mer rimligt att se Kants filosofi som ett försök att bygga barriärer mot det tragiska. “The point is to forego metaphysical extravaganzas, moderate your passions, avoid hubris, know yourself and your limits, cultivate reason and restraint. /…/ It is an ancient remedy for tragedy: don’t overdo it and you won’t come a cropper.”

Här finns paralleller i de ekonomiska tänkandet kring kriser, där vi har många exempel på hur tragiska idéer om krisens ofrånkomlighet blir “tämjda” och införlivade som ett cykliskt bihang till konventionell nationalekonomi.

Se även läsanteckningarna kring Fredric Jameson, en annan litteraturvetarmarxist som delvis går i polemik med Terry Eagleton just i frågan om det tragiska.

Under det sena nollnolltalet kom en formidabel våg av upphovsrättskritiska dokumentärfilmer. Det känns länge sen. Men av någon anledning förbereder nu filmaren Daniel Bramme en dokumentär om organisationen Copyswede, som samlar in och fördelar den s.k. privatkopieringsersättningen. Det är ett intressant exempel på privatiserad kulturpolitik där ett helt komplex av godtyckliga regler används för att upprätthålla fasaden av en “fri marknad”. Om detta finns massor att säga. (Själv har jag utfört en massa historisk forskning i ämnet, som nu ligger i träda men kommer att sammanställas för publicering någon gång under de närmaste åren.)

Daniel Bramme är uppenbarligen kritisk mot Copyswede, men det är oklart vilken vinkel som han tänker ta i dokumentären Copygate, som nu söker donationer via Kickstarter.

Om “tragisk kristeori” utgör en särskild typ, som kan skiljas från både “kritisk” och “borgerlig” kristeori, vad ligger då i begreppet tragik?

I detta sammanhang har de tragiska kristeorierna handlat om det objektivt oundvikliga i diverse krisfenomen, särskilt när det kopplas till cyklisk tid (konjunkturernas eller kulturernas eviga återkomst).

Frågan är hur detta förhåller sig till “tragedin” som dramatisk genre och till den hela den filosofiska diskussionen om “det tragiska”.

Svensk uppslagsbok (1955) ger en rätt tydlig definition av ordet “tragisk”:

Tragisk kalla vi en händelse el. situation (i livet el. i konsten), i vilken människan genom en olöslig strid mellan krafter inom el. utom henne själv oemotståndligt föres sin undergång till mötes. Konflikten, som t.ex. kan bottna i en ursprunglig skuld el. i ett ofrånkomligt öde, måste vara av vissa dimensioner för att kunna verka tragisk, och människan måste i sina lidanden och sin kamp visa en upphöjd idealitet för att kunna väcka vår beundran och vårt medlidande; hon måste framstå som ett offer för inre el. yttre makter, vilka också kunde bli ödesdigra för oss själva och genom sin obönhörlighet ingjuta skräck hos oss.

Utifrån en sådan definition faller det sig fullt rimligt att se tragedin som en möjligt inriktning även på t.ex. samhällsvetenskapliga teorier. Ekonomer som Malthus som Schumpeter företrädde helt olika kristeorier, men hos båda finns en tragisk grundton. En grundton som skär sig mot den konventionella nationalekonomins alla melodier, men också kan användas i harmlösa ornament.
Och eftersom det tragiska ändå har associerats med ljud snarare än bild, går det rentav att jämföra hur de cykliska tidsperspektiven i tragisk kristeori kan ge upphov till helt olika oscillatoriska “>mönster. Konjunkturernas sinusvåg kontra kollapsernas sågtand.

Det oscillatoriska som ett kännetecken för en tragiska historiesyn och kristeori. Hur hänger det samman med den filosofiska diskussionen om det tragiska? Eller med den gammalgrekiska tragedin som för ungefär 2500 år sedan uppstod under dunkla förhållanden, i anslutning till årliga vårritualer till Dionysos ära?

Senare tiders filosofer tenderade att tolka den antika tragedins försvinnande som en tragisk händelse i sig. En rekursiv funktion gjorde det tragiska till dubbeltragiskt.

we are confronted with the paradoxical conviction that the contemporary predicament is tragic to the extent that it makes a life lived according to tragic form impossible.

Alberto Toscano

Efter tunga grundarbeten av Hegel, Schopenhauer och Kierkegaard, uppnåddes en ny grad av intensitet med Nietzsches tidiga uppbackning och uppvaktning av Wagner, år 1870–72. Detta är samtidigt som Preussen besegrar Frankrike samt grundar en ny stat, kejsardömet Tyskland, som genast kan inhämta enorma krigsskadestånd. Järnvägsbyggandet befinner sig i en extrem högkonjunktur och det investeras som aldrig förr i nya industrier. De tre åren har gått till historien som Gründerzeit. Sen kom finanskraschen 1873 som inledde en lång depression i Västeuropa och Nordamerika.
Det är frestande att lägga Nietzsches utveckling som en återspegling av 1870-talets ekonomiska historia i Tyskland. Han skrev alltså sina två verk om den grekiska tragedin – som samtidigt hyllar av Richard Wagners projekt – mitt under de år då Tysklands ekonomi befann sig i överkokning. Finanskrisens “svarta fredag” inträffar den 5 maj 1873. Jämför detta med hur Nietzsche ägnar sig åt den antika tragedin ända fram till april 1873, då han jobbar med ett manuskript som sedan plötsligt lämnas ofullbordat. Hans sista försök att blåsa upp det wagnerska projektet till en världshistorisk händelse inträffar samtidigt som österrikiska banken Creditanstalt börjar paniksälja värdepapper efter att ha hört rykten om en möjlig panik på börsen i Paris.
Samtidigt som den tyska ekonomin kraschar, släpper Nietzsche taget om antiken och går med sin filosofi in på en ny riktning med de otidsenliga betraktelserna. Kring mitten av 1870-talet inleder han sin polemik mot Wagner. Mellan 1873 och 1879 befinner sig Tysklands ekonomi i total stagnation med sjunkande råvaruförbrukning och hög arbetslöshet. Både arbetarrörelsen och antisemitismen går framåt.
På 1880-talet återvänder sedan Nietzsche till den storskaliga tragiken, nu kretsande kring tanken på den eviga återkomsten. Den tragiska livsåskådningen kopplades nu till en bejakande inställning till tillvaron (i tänkt motsats till Schopenhauer och hans pseudobuddhism). Det är först här som Nietzsche blir viktig som tragisk kristeoretiker, som inte minst skulle influera Joseph Schumeters bejakande av “skapande förstörelse”.

Efter att Nietzsche hade dött följde ett 1900-tal när han filtrerade det tragiska tankegods som genomströmmande i stort sett all existentialfilosofi. Det finns många exempel på hur det tragiska tänkandet gradvis har banaliserats till att handla om de utvecklingsstadier som en individ har att gå igenom om under sin existens. Men en teori om 40-årskrisen är fortfarande en kristeori. Om den dessutom betonar det objekt ofrånkomliga, är det fråga om en tragisk kristeori.

Men lika intressant är att fråga vilka känslor som spelas ut i de tragiska kristeorierna. Då finns det skäl att söka upp en “ultratragisk” filosof som Peter Wessel Zapffe, men även Lev Sjestov. Jag fastnade vid en passage i artikeln “Leon Chestov – en judisk Kierkegaard“, publicerad i Judisk tidskrift (1939):

I full överensstämmelse med Kierkegaard menar Chestov, att det icke är ‘förundran’, som är upphovet till all autentisk (existentiell) filosofi, såsom grekerna (Platon och Aristoteles) undervisa, utan ‘förtvivlan’.

Går det att skilja mellan de teorier som har sitt upphov i förundran och de som kommer ur förtvivlan. Knappast. Teoribyggen är sammansatta av tankar med olika upphov, som täcker upp för varandra. Därför är det inget kriterium på tragiska kristeorier att de ska ha formulerats av förtvivlade människor i förtvivlade situationer. Att de knyter an till en filosofihistorisk tradition är en annan sak.