Entries from February 2018 ↓

Hur inflationen i Japan gömmer sig i minskad tjänstekvalitet

Härom veckan skrev jag om tjänsteprismätandets paradox. Det handlar om förhållandet mellan kvalitet och inflation. Saken belyses av några japanska exempel i The Economist. Först bara en kort rekapitulation.

För att mäta inflation räcker det inte att bara mäta priser. Man måste även mäta vad man får i utbyte, så väl kvantitativt som kvalitativt. Låt säga att mjölkpaketen halveras i storlek, från en liter till en halvliter, utan att prislappen förändras; då har det effektiva priset fördubblats genom minskning av varans kvantitet. Ungefär samma effekt skulle kunna uppnås om mejeriet helt frankt började späda ut mjölken med hälften vatten men fortsatte sälja enliterspaket till samma pris; då kan vi tala om prisfördubbling till följd av att varans kvalitet har minskat.
Så länge vi talar om fysiska varor brukar det gå någorlunda lätt att skilja mellan kvantitet och kvalitet. Så är inte alltid fallet med tjänster. Men för att mäta inflation krävs det fortfarande att man kan ha skaffa sig ett begrepp om “hur mycket tjänst man får för pengarna”. En minskning av tjänstekvaliteten med bibehållet pris ska fortfarande räknas som en effektiv prisökning, alltså som en inflationsfaktor. Det är bara så svårt för statistikmyndigheterna att implementera, så i praktiken görs knappt några försök i den riktningen.

Artikeln i The Economist handlar just om minskad tjänstekvalitet i Japan. Ändå görs inga kopplingar till Japans brottning med deflationen. Trots en extremt expansiv penningpolitik ligger den officiella inflationen fortfarande kring nollstrecket vilket ses som ytterst bekymmersamt och som ett varningstecken för resten av världen. Samtidigt står den s.k. tjänstesektorn för tre fjärdedelar av Japans BNP. Det borde alltså inte vara helt oväsentligt hur man i Japan mäter tjänstepriser, inklusive tjänstekvalitet.

The Economist börjar med att ge några exempel på Japans traditionellt höga servicenivån. Gott om personal i butikerna. Taxichaufförer som kör med vita handskar och efteråt går ut ur bilen för att buga. Beställer man något från Amazon kan man ofta vänta sig hemleverans samma dag. Men allt detta uppges nu på väg nedåt. Leveransföretag meddelar att de tänker ta längre tid på sig. Närbutiker och restauranger skär ner på öppettiderna. Japaner som är vana vid att bli uppassade men inte längre blir det klagar över att en nationell tradition, omotenashi, är på väg att dö ut.

Now Japanese are having slowly to adapt to levels of service long suffered by the rest of the world.

Allt detta går att rent nationalekonomiskt att förklara med att arbetskraft är dyrt i Japan. Arbetskraften är dyr på grund av en åldrande befolkning och obefintlig invandring.

I July last year the gap between the number of jobs on offer and the number of jobseekers hit a 43-year high. There are 1.59 jobs for every applicant, and not even Chinese students can fill the gap at konbini shops.

Brist på arbetskraft ska “normalt” leda till ökad inflation. Frågan som väcks är om inte sjunkande tjänstekvalitet då är det sätt på vilket inflationen kommer till uttryck i Japan – bara att den inte registreras i dess officiella konsumentprisindex.

Detta vore intressant att titta närmare på, eftersom det väcker vissa följdfrågor. För låt säga att de japanska myndigheterna bli bättre på att mäta förändringar i tjänstekvalitet och att detta rentav skulle leda till att inflationen skrevs upp till 2 procent. Skulle det betyda att det akuta deflationshotet kan skrivas av? Nej, troligen inte. För det är inte alls självklart att inflation och deflation skulle utesluta varandra. De kan givetvis samexistera på olika håll inom samma nation, även om nationalekonomer tenderar att missa det i sin fixering vid nationella aggregat.
På en ännu djupare nivå är det troligen nödvändigt att skilja mellan olika sorters inflation och deflation. Köpkraftens förändringar kommer inte alltid till uttryck i nominella prisförändringar, utan kan ta sig mer subtila former, som de här exemplen antyder. Det är inte inflation som Japan saknar, utan nominell inflation.

Spotifyboken färdig

Slutmanus är nu lämnat till Det svenska enhörningen, boken om Spotify som jag skrivit tillsammans med Pelle Snickars. Vi är väldigt nöjda med resultatet och ser fram mot utgivningen i slutet av april. Tio kapitel, ett par hundra sidor.
Att det hela tycks tajma väl med börsintroduktionen är extra kul. Ett genomgående tema är ju det paradoxala i hur Spotify å ena sidan är ett makalöst framgångsrikt företag, å andra sidan aldrig har gjort vinst och befinner sig i en ytterst prekär position. Dubbelheten är rätt talande för vår tid, alltså det årtionde som nu har gått sen finanskrisen, som bland mycket annat har präglats av att miljarderna kastas över techföretag som aldrig gått med vinst. Därför tror jag att boken har en relevans som går bortom ett enskilt företag. För att citera en kort passage ur efterordet:

Lägg till detta sådant som puttrar under ytan på varje plats för digital massdistribution: fejkade spellistor, köpta följare och spam som lätt kan få en tjänst som Spotify att ruttna inifrån om inte grindarna vaktas rätt. Samtidigt sätts press på varje grindvakt i en tid av politisk polarisering. Vad är egentligen tillåtet att sprida på Spotify? Rollen som neutral distributör blir i slutändan omöjlig, särskilt om man på allvar vill expandera till att erbjuda poddar och nyhetsprogram. Efter det amerikanska presidentvalet har vi sett hur Facebook och Twitter förvandlats till säkerhetspolitiska nyckelaktörer och det är inte omöjligt att Spotify står näst på tur att motvilligt dras in. Det kan i sin tur skapa politiska hinder för global expansion.

Ett exempel på hur en tjänst “ruttnar inifrån” gavs i veckan, när det rapporterades om “the Bulgarian Spotify scam“. Någon (i Bulgarien) lyckades bluffa till sig omkring en miljon dollar från Spotify, enligt uppgift utan att bryta någon lag. Det räckte att ladda upp några hundra ljudfiler, omkring en halv minut långa, placera dem i spellistor och sen låta några tusen fejkade användarkonton spela dessa spellistor dag ut och dag in. Det hela upptäcktes när ett par av spellistorna – betitlade “Soulful Music” och “Music From The Heart” – började klättra på topplistorna över tjänstens mest populära spellistor. Det är alltså fullt tänkbart att andra bluffmakare, som vet att flyga under radarn, fortsätter att mjölka Spotify på pengar. Vilket såklart sker på bekostnad av alla “legitima” rättighetshavare.

Inom ramen för vårt forskningsprojekt har vi gjort ett liknande experiment – fast helt öppet, i betydligt mindre skala och under begränsad tid. Då svarade Spotify med att försöka stoppa finansieringen av vårt projekt. Självklart skriver vi även om den episoden i Den svenska enhörningen, som alltså utkommer i slutet av april, på Mondial förlag.

Senare under året kommer även vår akademiska volym om Spotify, där vi är fem medförfattare, på MIT Press. Den processen går lite långsammare.

Vad är “live” i den digitala världen?

Min forskning har på senare år kommit att handla allt mindre om musik. Men jag tänker fortfarande att musiken ger unika ingångar till att förstå hur motsatsställningen mellan människa och maskin har vuxit fram, luckrats upp, omförhandlats och återskapats. Förra fick jag en förfrågan av Riksbankens jubileumsfond att medverka med en text i dess nästa årsbok som utkommer senare i vår, detta år med tema musik. Jag tog det som ett tillfälle att bygga vidare på vissa delar av min doktorsavhandling från 2012, där jag visade hur “levande musik” fick sin moderna betydelse kring år 1930. Nu kan jag även visa t.ex. vad samma fras betydde för Wilhelm Peterson-Berger under 1920-talet. Från mellankrigstiden drar jag sedan linjer mot samtiden och diskuterar vad “live” står för idag. Här följer ett kort utdrag ur texten.

När tar apparaterna livet av musiken?

(…)
Begreppet ”mekanisk musik” föll till slut ur bruk, men dess motsats ”levande musik” fortsätter att spela en absolut central roll för hur vi begriper musiklivet. Det betecknar inte bara ett kulturpolitiskt ideal, utan också en sektor inom den kommersiella musikindustrin. Genom en sammanslagning år 2017 bildades intresseorganisationen Svensk Live som företräder olika slags musikarrangörer: från de multinationella bolagen Live Nation och FKP Scorpio till små musikföreningar i Kävlinge och Finspång.

I musikbranschens egen statistik kvarstår levande musik som en egen kategori — och det är just där som omsättningen har vuxit som allra mest under 2000-talet. Enligt organisationen Musiksverige står konsertintäkter numera för drygt hälften av musikbranschens intäkter.

År 1999 förutspådde Philip Auslander i boken Liveness att ”det symboliska kapital som ligger i liveframträdanden” skulle förlora i betydelse. Faktum är att exakt det motsatta har skett under 2000-talet. Den allt större tillgången på digital musik tycks ha skapat sin egen motreaktion som får människor att uppvärdera den fysiska närvaron i upplevelsen av musik. Räcker det då att en grupp människor har tagit sig till samma plats för att deras musikupplevelse ska bli ”live”? Eller krävs något mer, och i så fall vad?

Vad är ”live” i den digitala världen?

Sedan ett tiotal år har Metropolitan Opera i New York distribuerat vissa föreställningar digitalt via satellit. Visningsrättigheter har bland annat sålts till svenska Folkets Hus och Parker, som har lagt ner ett stort arbete på att digitalisera biografer runt om i Sverige. År 2007 lanserade de begreppet ”live på bio” för dessa direktsända operaföreställningar som snart kompletterades av teater och orkesterkonserter. Vissa föreställningar sänds även i repris påföljande dag och eftersom reprisen inte är ”live” betalar biopubliken då ett lägre biljettpris — för exakt samma audiovisuella upplevelse.

Exemplet belyser hur en idé om musikupplevelser som mer eller mindre ”levande” fortsätter att spela roll, på ett sätt som blir mätbart i pengar, trots att gränsdragningen blir allt mer oklar. Framför allt undergrävs livebegreppet genom bruket av elektroniska instrument och förinspelade bakgrunder. Inom delar av den elektroniska dansmusiken, där gränsen mellan discjockey och producent är flytande, råder särskilt stor oklarhet kring vad det innebär att ”spela live”. Vissa artister tycks göra föga mer än att gå upp på scen, trycka på play och veva med armarna.
En av 2010-talets största stjärnor inom elektronisk dansmusik (EDM) kallar sig Deadmau5. ”We all hit play”, skrev han 2012 som inledning till en bloggpost som orsakade en smärre storm bland kollegor och fans. Bloggposten förklarade att utrymmet för spontana infall är minimalt eftersom musiken på förhand har synkroniserats med en video- och ljusshow. Elektronisk dansmusik av detta slag är inte och kan heller inte vara någon scenkonst. Det är arbetet i studion som räknas. Vad jag gör på scen, det hade vem som helst kunnat göra, skrev Deadmau5.

Han fick emellertid mothugg från andra discjockeys och producenter, särskilt inom alternativa former av dansmusik, de som framträder i källarlokaler snarare än på fotbollsarenor. Bland dessa finns ofta starka normer som sätter gränser för hur mycket som får vara förprogrammerat. Att som discjockey spela techno- eller housemusik på enbart vinylskivor fungerar i praktiken som garanti för en viss nivå av liveness. Men även bland vinylfantasterna kan det råda delade meningar om huruvida det är acceptabelt att ha förberett en låtlista. Många menar att det hör till discjockeyns yrkeskodex att improvisera fram låtordningen i samspel med den dansande publiken.

Hela artikeln kommer i Riksbankens jubileumsfonds årsbok, som ges ut i maj. Återkommer med länk.

From cyber-libertarianism to national-populism (The many faces of fascism, part 1)

At this year’s Transmediale in Berlin, I did not only give a brief talk about how money is failing, but also was part of a panel titled The many faces of fascism” together with Ewa Majewska and Alex Foti, moderated by Diana McCarthy, at February 1. It was very well attended and some asked me to publish my introductory talk, which I will now do, in two parts.
The second part will go straight at the question of how to understand contemporary fascism. This first part is more of a reflection connecting the topic to the political situation in Sweden, and to the media activist scene to which Transmediale has a long-standing connection.


Part 1

Ten years ago, exactly on this day – the 1st of February, 2008 – I sat on this same stage. It was my first time at Transmediale, and I talked about The Pirate Bay: the famous bittorrent tracker and symbol of file-sharing culture, that had just been indicted by the Swedish state for assisting copyright infringement. I guess that I did somehow represent The Pirate Bay, although I was not directly involved in it. Rather I was part of the group that had started it, and we cooperated in internet activism, sometimes using the frontpage of The Pirate Bay to draw attention to campaigns and pranks. Our identity was that of radical leftists, and we kept a distance to the Pirate Party with its mixture of left-libertarians and right-libertarians. When it came to defending a free and open internet, however, we certainly saw a natural alliance between all kinds of libertarian forces. (Call it cyber-libertarian if you wish.)
We were all opposed to the authoritarians, those who wanted to take control also over flow of information, and to stifle alternative media. We could clearly see this authoritarianism represented by George W Bush and his neoconservatives, by Vladimir Putin and his friend Silvio Berlusconi, by Mahmoud Ahmadinejad, to just mention a few.
We resisted the attempts of these authoritarian leaders to shut down the digital infrastructure for free and decentralized communications. In that particular context of internet politics, issues rarely had an obvious relation to nationalism or fascism. As it appeared, the national-populists and the fascists did just represent a more extreme version of authoritarianism. And they had not yet entered the Swedish parliament.

That was 10 years ago. Things have changed, for sure.

Last month I visited the website of The Pirate Bay as I wanted to download some tv series episode. I don’t go there very often nowadays, and I must be careful to close the tab immediately; otherwise a javascript will hijack the processing power of my computer to mine some cryptocurrency. Let me add that I don’t know who runs The Pirate Bay anymore. I guess it has fewer visitors than before, but its frontpage has still a significant outreach. So this time I stopped to look at it. Just like in the pranks we used to do, the ordinary logo was exchanged for another image.
It sure looked like a prank, featuring the image of a guy surrounded by a pentagram plus some Hebrew letters. I clicked on it and was filled with disgust as I arrived at a Youtube video. Then guy had his own talkshow centered on national-populist and anti-feminist propaganda, featuring some of the usual alt-right codes. Apparently that is also how to read the Hebrew letters, serving no purpose except that of being open to interpretation as either antisemitic or filosemitic.
The young youtuber, who also declared himself to be a nihilist, looked like the stereotypical hacker guy, precisely the kind that you would previously find in the Pirate Party. He turns out to be a minor star in Sweden’s national-populist counter-culture, using his own immigrant background to accentuate an outsider perspective on a country supposedly taken over by a crazy elite of feminists, who are somehow using immigration to further their own economic interest, at the expense of ordinary working-class Swedes. Paradoxically, he poses as a warrior, talking about class and speaking out for social justice, while at the same time preaching resistance to the so-called “social justice warriors”. Another part of his message is a fierce critique of social media companies like Google and Facebook for, as he claims, designing algorithms that systematically downrate those who dare telling the truth. He finally puts his hope to another youtuber, namely Pewdiepie who have many more followers and who has supposedly been “redpilled”. (This may allude to his antisemitic jokes, his anti-feminist rants, or to something else.) If only Pewdiepie will speak out for the Sweden Democrats before the elections in September, there will be a chance to save Sweden. This was the final point made in the video officially endorsed by The Pirate Bay.

Seeing how The Pirate Bay has now transformed into a propaganda outlet for the Sweden Democrats was a bit shocking in itself, but maybe more noteworthy was how nobody in Sweden really seemed to note it. So many things are moving to the right at the moment. The Pirate Bay, while still used, is not longer considered to be politically interesting. It is associated with the politics of the left/right libertarian alliance of the 00s, which disbanded in the 10s.
After all, there has already been examples of high-profile cyberlibertarians, in Sweden and elsewhere, turning towards the populist right. The list includes the founder of the Pirate Party who was right-wing all along, but at some point decided for a change of alliance. Instead of a libertarian alliance between left and right, a new right-wing alliance was formed between libertarians and national-conservatives.

We were certainly naive, but such a transformation we could not have imagined ten years ago. But in between came Wikileaks and the whole disaster around the person of Julian Assange, who accused Sweden of being “the Saudi Arabia of feminism”. At this point, some male cyber-libertarians were drewn towards a more explicit anti-feminism.

There are numerous parallels outside of Sweden. I could mention the Netherlands, where the whole leadership of the Pirate Party quit to join Thierry Baudet’s new fascist party.
Here in Germany, the leader of AfD’s parliamentary group is invited as a keynote speaker at a large business convention for the blockchain and cryptocurrency community. At the same time, identitarian fascists are reenacting the rhetoric about Stasi 2.0 that used to be a signature of the Pirate Party. Today it seems to be the right-wing that talks most loudly about about “internet freedom”, as they protest new laws that promise protection against hate speech on social media.

To be continued in part 2.

Som Wikipedia fast på blockkedjan? Varsågod, en kvarts miljard

Oj, vad tydligt det just blev att finns ett överflöd av pengar, i full färd att blåsa upp ännu en präktig it-bubbla. Denna gång är det inte genom att addera domännamn eller portaler till saker som de ska bli till guld, utan genom att addera blockkedjor.

Smaka på den här: “Svenskens Wikipediautmanare tar in en kvarts miljard“. Jajamensan, nu ska Wikipedia “utmanas” av ett kommersiellt alternativ: Everipedia. Hurdå utmana? Genom att flytta till blockkedjan såklart! Investerarna bultar redan på dörren, bönar och ber om att få kasta in sina sedelbuntar. Riktiga dollar, väl att märka. Medan skribenter ska lockas att till medverkan genom att få betalt i en egen kryptovaluta “och ju mer det växer så kan man se att värdet av att äga dessa tokens bara blir större på sikt”.

Bakom investeringen på en kvarts miljard kronor står finansmannen Mike Novogratz som uppenbarligen är helt galen i kryptovalutor. Investeringen verkar inte direkt grunda sig i en kalkyl över framtidens efterfrågan på encyklopedier, om man säger så. Det viktiga är att Everipedia tänker “flytta till blockkedjan” i sommar.

Hittills har Everipedia inte ha gjort mycket mer än att kopiera hela Wikipedia. Det tillåter förvisso Creative Commons-licensen, som dock är av typen share-alike. Det betyder att Everipedia i sin tur måste tillåta kopiering av artiklarna, i den mån de använder material från Wikipedia. Det ser onekligen ut som att Everipedia bryter mot licensen, för även om det finns en liten CC-logga i sidfoten, så framgår det inte tydligt på sidorna vilken licens som gäller.
Enligt användarvillkoren hävdar Everipedia ensamrätt på sitt innehåll “except that the foregoing does not apply to /…/ content that was directly imported to the Service from Wikipedia.org” (för då gäller share-alike). Men det är knappast uppenbart vilket innehåll direktimporterat från Wikipedia. Närmare bestämt är det svårt att hitta något som inte är det.

Blockkedjan är ju idag lite vad fria licenser var för tolv år sedan. Då var många övertygade om att Wikipedia var prototyp för framtiden – en roll som nu har övertagits av Bitcoin. Skillnaden är att det finns mycket, mycket mer pengar i techbranschen nu. Så mycket att någon kastar en kvarts miljard på detta skämt, grundad av ett par dudes i Los Angeles.
En av dem kallas Tedde. Han är 22 år, uppvuxen i Jönköping och presenteras i Breitbart(!) som “high school dropout and professional gamer”. Därtill är han CEO för Everipedia. Han kanske kan förklara vad ett uppslagsverk har på blockkedjan att göra?

Theodor Forselius ser ett antal fördelar. Bland annat att nätverket decentraliseras och skyddas från censur.
”En positiv bieffekt av att använda peer-to-peer-teknologi är att det blir otroligt svårt för länder som i dagsläget blockerar bland annat Wikipedia att censurera innehållet”, säger han och syftar på att informationen inte kommer att lagras på någon enskild server utan istället fördelas mellan användarna.

Jag är inte helt övertygad om att detta skulle förändra någonting, jämfört med att exempelvis använda Tor. Eller om att censur är det främsta problem som vår tids encyklopeder ställs inför.

Vad övrigt som Everipedia kan utlova, är en befrielse från Wikipedias relevanskriterier (principen om notability). Här får man skriva om allt. Inte minst om sig själv. Alla är ju i någon mån kändisar på internet. Så varför får inte alla bli omskrivna på Wikipedia? Ungefär så resonerar Everipedia, och det verkar även vara på den vägen som de fick pengar. Från en investerare som var bitter över att Wikipedia inte ansåg honom vara tillräckligt berömd för att ägnas en egen artikel. Efter att han hållt en föreläsning kom några killar fram till honom och visade att han minsann hade en egen artikel på deras “Wikipedia-utmanare” – och så hoppade han genast i båten.

Hur tänkte då Everipedia tjäna pengar? Den frågan har jag inte ens sett ställas i intervjuer. Det säger en del om vilken bubbla projektet rör sig i.

Snabb titt på nya förslaget om skärpt straff för “grovt upphovsrättsbrott” och möjlighet att ta domännamn i beslag

I en ny utredning (SOU 2018:6) föreslås “hårdare straff för piratkopiering“. Sådana nyheter väcker ingen större uppmärksamhet nuförtiden, inte heller på den här bloggen. Men ändå. Upp till sex års fängelse för “grovt upphovsrättsbrott”, vilket föreslås som en ny brottsrubricering!
Jag antar att detta i första hand inte syftar till att så många fler ska få sitta inlåsta, utan att det högre strafftaket öppnar för att använda mer övervakning och andra tvångsmedel. Det blir ännu en signal till polis och åklagare om att prioritera upphovsrättsbrott framför alla andra brott. (Där finns väl ändå något för den samtida slaskoffentligheten att ta i – vilka brott ska prioriteras ner när upphovsrättsbrotten prioriteras upp?)

Tio experter har varit knutna till utredningen, däribland en representant för FTVS som verkar vara ännu en frontorganisation för ungefär samma sak som gamla goda Antipiratbyrån.

Straffskärpningen påstås innebära att upphovsrättsbrott likställs med stöld. Även för grov stöld är maxstraffet sex års fängelse. Skillnaden är att stöld även har en mildare variant i straffskalan, ringa stöld (som fram till i fjol hette snatteri). Någon motsvarighet till detta föreslås inte i upphovsrättslagen.

En av de tio experterna har anmält avvikande mening. Det är juristen Daniel Westman som visserligen är med på att införa “grovt upphovsrättsbrott”, men påpekar att det i så fall även vore på sin plats med en ringa variant, “upphovsrättsförseelse”.

Vid en reform av de straffrättsliga påföljderna bör det emellertid beaktas att den digitala miljön också har medfört en kraftig ökning av antalet upphovsrättsbrott med ett begränsat straffvärde. Exempelvis ägnar sig en stor del av befolkningen åt en kopiering och delning av bilder och texter t.ex. i sociala medier som ofta är oförenlig med upphovsrätten. Före internets genombrott påverkades enskilda individers vardagliga informationsinsamling och kommunikation sällan av den upphovsrättsliga ensamrätten.
För att spegla den stora spännvidden i straffvärde som i dag förekommer förordar jag att upphovsrättsbrottet ges tre svårhetsgrader: upphovsrättsförseelse, upphovsrättsbrott samt grovt upphovsrättsbrott. Brottsbalksbrotten stöld och bedrägeri, som utredningen hänvisar till i samband med diskussionen om ett grovt brott, har en sådan tredelning.

En ytterligare aspekt av utredningen gäller statens möjlighet att ta domännamn i beslag. Ingenstans nämns domännamnet thepiratebay.se, som nyligen “förverkades” så att det inte längre fungerar (Högsta domstolens avgörande den 22 december 2017 i mål B 2787-16). Det tog sin lilla tid att nå dit. Antipiraterna vill därför att domännamn ska kunna “beslagtas” av en åklagare utan att domstol behöver besluta om saken.

Strikt talat gäller saken inte bara domännamn, utan “sådan lös egendom som inte utgör lösöre”; kategorin kan innefatta “t.ex. fordringsrätter, nyttjanderätter och immaterialrätter”. (Utredningen menar att rätten till ett domännamn är “en kontraktuellt grundad fordringsrätt” – det skulle alltså vara fråga om en sorts kreditförhållande, där jag som äger domännamnet Copyriot.se är borgenär medan IIS är gäldenär. Den tanken har aldrig slagit mig tidigare.)

Såvitt jag förstår är det bara vid misstanke om upphovsrättsbrott eller varumärkesbrott som domännamn ska få tas i beslag, enligt utredningens förslag. (En annan av experterna, Marianne Levin, har bifogat ett särskilt yttrande där hon uttrycker viss indignation över att inte straffskärpningarna inte omfattar patenträttens område.)
Möjligen kan man fråga sig om det kan vara ett första steg mot att regeln vidgas, så att domännamn kan tas i beslag även av andra anledningar. Något för de som intresserar sig för principiell yttrandefrihet. Å andra sidan kan man också fråga sig hur viktigt det är med just domännamn. Mitt intryck är att de är mindre viktiga på dagens internet än för tio år sedan. Men djävulen kan finnas i detaljerna. Vad betyder det på lite sikt om åklagare, utan föregående domstolsbeslut, får möjlighet ta ta alla möjliga fordrings- och nyttjanderätter i beslag?

Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”
Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone i fråga om datordrifttjänsterna har SCB registrerat en stadig prisnedgång ända sedan kategorin infördes år 2002. Datordrifttjänsterna ser alltså ut att vara en deflatorisk faktor i Sveriges ekonomi – en av många saker som håller nere inflationen, så att Riksbanken ser sig nödgad till en “fortsatt expansiv” politik med minusränta.

Det är möjligt att denna datordriftdeflation i själva verket är det numeriska uttrycket för en uppfattad kvalitetsökning – alltså att SCB har kommit fram till att konsumenten ständigt får “mer tjänst” för pengarna. Inom prisstatistiken räknas ju en kvalitetsökning som en prisminskning, och vice versa. Det är nu jag vill citera ur mitt anförande på Transmediale härom veckan:

No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
/…/
Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it.

Alltså – det är inte svårt att tänka sig att det i olika slags digitala tjänster över årens lopp förändrar sin karaktär i en riktning som flertalet uppfattar som negativ (även om marknaden inte erbjuder några tillräckligt bra alternativ att byta till). Övervakning, distraktion och säkerhetsluckor. Betänk bara skandalerna kring statliga myndigheter som Transportstyrelsen. Dessa myndigheter köpte molntjänster som visade sig ha brutalt sämre kvalitet än vad man räknat med. Då ska det i princip registreras i prisindex som en brutal prisökning, alltså en inflationsfaktor.

Eller betänk haveriet Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.

Om Spotifys försök att bredda sig bort från musiken, till att bli en (liberal) nyhetskanal

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.
/…/
Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 20152016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.
Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

  • Cheddar “is a live streaming financial news network”.
  • Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
  • Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
  • Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
  • Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
  • The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
  • Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
  • Uninterrupted, å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

Spotify och börskraschen

På hemvägen från Berlin snappar jag upp spridda rubriker om börsras. Från att ha varit rätt slut, känner jag mig plötsligt lite piggare. Klart att krascher kittlar.

Eftersom jag genast ska återuppta skrivandet på vår kommande bok Den svenska enhörningen ställer jag mig givetvis frågan om vad börsraset, om det skulle fortsätta, kan betyda för Spotify, som ju väntas gå till börsen inom några månader. En gång i tiden, hösten 2008, hade de enorm tur med tajmningen – då lyckades man sluta sitt första avtal om att få in riskkapital precis innan det globala finanssystemet hamnade i fritt fall. Kommer de ha samma tur denna gång?

Breakit uppger att Spotifys börsnotering nu är i allvarlig fara och att de kan tvingas dra tillbaka den noteringsansökan som skickats till NYSE, eller åtminstone skjuta upp noteringen ytterligare. (Jag börjar känna mig allt mer trygg med att vår bok hinner ut först – det känns bra!)

Till saken hör flera skeenden som tycks försätta Spotify i en särskilt utsatt position:

  • Netflix-aktien har fallit rejält, och det i en hela vecka, om än från en hög nivå. Det råder inga tvivel om att många investerare sneglar på Netflix när de ska avgöra om det är värt att riskera pengar på Spotify.
  • Myndigheterna i USA har beslutat om en kraftig höjning av ersättningarna till låtskrivare och musikförlag från streamingtjänster som Spotify. (Till skillnad från i Sverige där dessa ersättningar sätts i förhandling mellan Spotify och Stim, som har ensamrätt att säga ja eller nej till att licensiera musiken, tillämpar USA ett system med statlig skiljedom, mindre liberalt och mer korporativt.) Dagens ersättning på 10,5 % av intäkterna ska trappas upp med en procentenhet per år till 15,1 %. Det lär knappast göra det lättare för Spotify att vända förlustsiffrorna.
    I bakgrunden spökar också den pågående rättssaken om musikersättningar.
  • Ytterligare en jobbig nyhet är den om att Apple Music växer snabbare än Spotify i USA, räknat i antalet betalande prenumeranter, och kommer att gå om i sommar om alla kurvor fortsätter peka dit de pekar. Dock finns det goda skäl att ta statistiken med en nypa salt och flera olika sätt att mäta framgång. Spotify kommer nu säkert att försöka rikta uppmärksamhet mot andra mått.

Nu handlar allt om att staka upp den framgångsberättelse som får investerare att bibehålla tron på ett företag vars officiella värdering har fördubblats på ett år.

I förlängningen verkar Spotifys börsintroduktion kunna få efterverkningar på hela tech-sektorn. På så vis kan det bli ett mer spännande år. Som jag tidigare skrev förhoppningsfullt, om möjligheten att tänka sig ett annat internet än det som styrs av några få monopol:

Affärsmodeller måste gå upp i rök, börsvärden måste raderas, sociala nätverk slitas i spillror.

Tänka smått och långsiktigt

Jag tror såhär: vi behöver tänka smått och långsiktigt. Med “vi” menar jag vi fåtal radikaler som balanserar mellan hopplöshet och fullständig hängivelse, och våra vänner. Med “smått” menar jag det vardagliga, tillsynes betydelselösa, “mikroskopiska” och för allt grundläggande. Ni som vet, ni vet. Med “långsiktigt” menar jag det så kallat “historiska” perspektivet, det som ser till långa konjunkturer och konjunktioner.

Suggestivt och sant är det som Krigsmaskinen skriver. Om en värld som kollapsar, om denna världs underjord, om “kritiken som en underjordisk vetenskap för uppror”. Gå under. Kritik i form av “undersökande projekt” utifrån individers “personliga nödvändigheter och möjligheter”. (Vad göra? Just nu: inget alls.)

Att läsa detta hakar in ganska väl i mina tankar efter att igår på Transmediale ha medverkat i en workshop med Plan C där vi inbjöds att prata med varandra om ett antal väl valda frågor. Bland annat den här: “När kände du dig senast uttråkad?” Det öppnade genast för tankar om hur de olika formerna av uttråkning (boredom), positiva och negativa. Åter till Krigsmaskinen:

Underjorden är grå, skitig och långtråkig. Den har, nästan, en egen rörelse. Det är de tråkiga nyheterna. De glada nyheterna är att underjorden finns och att ditt grävande har betydelse. De dåliga nyheterna är att förbindelserna och den gemensamma kraften inte kommer av sig själv. Det finns varken anledning att luta sig tillbaka eller förbereda för förhastade språng.