Entries from November 2015 ↓

Reklamkonflikter, VII: Moralism och malvertising

Bytte just titel på bloggserien från “Reklamens framtid” till “Reklamkonflikter”. Det är ju konflikterna som är det intressanta, när vi nu kikar lite på reklamens framtida roll i de digitala medierna.

En del av detta blir att titta på den nya reklammoralism som har vuxit fram. Som när chefredaktören för en avdankad datortidning återanvänder samma retorik som han för tio år sedan använda i fråga om fildelning, nu riktat mot annonsblockering:

För mig är det enkelt: Den som inte jobbar kan inte kräva någon lunch. Den som varken är beredd att betala eller titta på annonser kan heller inte kräva någon journalistik.

Retoriken är intressant på flera sätt. Dels för att chefredaktören utan vidare sätter likhetstecken mellan att “titta på annonser” och att “jobba”. Dels för att han verkar utgå från att läsare av papperstidningar alltid tittar på annonserna (och att tv-tittare aldrig reser sig ur soffan eller byter kanal när det blir reklamavbrott).

Därtill påpekar DFRI det som reklammoralisterna ständigt undviker att prata om, nämligen att det reklamen inte bara är något som du tittar på, utan att den även tittar på dig. Internetannonsering är inget enkelriktat medium. Det används för att sprida information, men också för att samla in information.

Inte nog med att användaren profileras med information så som ålder, kön, intressen, etc. Denna information säljs också vidare. /…/
Den som surfar utan annonsblockering löper också en betydligt större risk att utsättas för skadlig kod (virus, trojaner etc). Problemet är så utbrett att det fått ett eget namn, ”malvertising”, en kombination av de engelska orden ”malware” och ”advertising”. /…/
Visst, som innehållsproducent kan du välja bort det mest störande, men inte utan att få betydligt mindre betalt. Allt bygger på att reklamen ska få exekvera kod på slutanvändarens dator via javascript eller flash, komponenter som ofta möjliggör den största integritetsöverträdelsen och som naturligtvis också är den största vektorn för skadlig kod mot webbläsare.
Men hallå, vem är det som gratisäter egentligen?

Läs vidare hos DFRI.

På samma tema säger Edward Snowden i en aktuell intervju:

We’ve seen internet providers like Comcast, AT&T, or whoever it is, insert their own ads into your plaintext http connections. … As long as service providers are serving ads with active content that require the use of Javascript to display, that have some kind of active content like Flash embedded in it, anything that can be a vector for attack in your web browser — you should be actively trying to block these. Because if the service provider is not working to protect the sanctity of the relationship between reader and publisher, you have not just a right but a duty to take every effort to protect yourself in response.

Under hösten 2015 har det börjat talas om att malvertising blivit en epidemi. Nätet är likt en frukt som börjat ruttna inifrån. Samtidigt pågår alltså en debatt om det omoraliska i att skala frukten innan man äter den.

Fundering kring en möjlig musikblockerare för Spotify

Förra inlägget skrev jag egentligen mest för att jag vill vända på steken. Jag är ute efter möjligheten att blockera musiken från Spotify så att man bara får reklam.

Varför då? Tja, man kan tänka sig flera möjliga orsaker. Man kan intressera sig för att arkivera reklamen av strikt vetenskapliga skäl. Det kan finnas en konstnärlig poäng i att sampla jinglarna. Eller så råkar man vara en reklammoralist som vill stödja Spotify genom att lyssna på dess reklam så mycket det går, utan att störas av musik.

Oavsett vilket verkar det alltså som att Spotify markerar all reklam genom att inleda ljudspårets identifieringsdata med “spotify:ad”. På detta förlitar sig reklamblockeraren Spotifree som enkelt borde gå att invertera till att bli en musikblockerare. Inte sant?

Helst skulle jag (av olika skäl) vilja bygga ut denna musikblockerare till en reklamsparare. Det skulle väl i stort sett räcka att spara ljudströmmen i en ny fil varje gång tystnaden bryts och spara filen med track ID som filnamn. Någon som har praktiska tips om det enklaste sättet att realisera detta?

Reklamkonflikter, VI: Om möjligheterna att blockera reklam i Spotify

Den aktuella konflikten kring annonsblockering kretsar främst kring bannerannonser på nyhetssajter. För att klargöra konfliktens implikationer måste frågan vidgas till det audiovisuella området. Vilka metoder finns det för att blockera den reklam som bäddas in i nätets olika ljud- och videoflöden? Två särskilt intressanta exempel är Spotify och Youtube.

Det har funnits en rad olika annonsblockerare för Spotify, med namn som Smutefy och Blockify. För fem år sedan skrev jag om Mutify, som väckte viss uppståndelse i början av 2009:

Mutify gjorde helt enkelt att den enerverande reklamen i gratisversionen av Spotify ersattes av tystnad. Effekten blev densamma som av att dra ner volymen på stereon eller gå ut ur rummet, men Mutify gjorde det automatiskt. Entusiastiska användare av Spotify försökte inskärpa moralen i olika webbforum: ”Förstör nu inte en oerhört grym tjänst genom att ladda ner Mutify. Det gör bara alla skada. Ärligt. Ta reklamen och lyssna vidare, för så störande är den inte.” /…/
Det skulle i förlängningen innebära ett moraliskt imperativ om att all reklam som möter oss måste få vår uppmärksamhet.

En motsvarande moralism återkommer nu i maningarna att “stödja” utvalda webbsidor genom att stänga av annonsblockering för dem.

Men just nu fiskar jag mer efter de rent tekniska aspekterna. Efter att Spotify gjort en smärre uppdatering, slutade Mutify att fungera. Men saken var knappast utagerad. Numera finns Spotifree som uppges göra samma sak.

Spotifree har öppen källkod och verkar fungera mycket simpelt:

Spotifree is polling Spotify every .5 seconds to see if the prefix of the current track URL is spotify:ad (as in all ads). If it is, Spotify is muted for a duration of an ad. When an ad is over, the volume is set to the way it was before.

Man kan tycka att Spotify ganska enkelt borde kunna försvåra för reklamblockeringen genom att inte markera all reklam med “spotify:ad”. Ändå verkar så inte ha skett. Varför inte? Är det så enkelt som att det antalet användare som blockerar reklam på Spotify hittills varit så få att de inte betraktas som ett problem?

(En liten brasklapp är på sin plats: jag har själv inte testat Spotifree eller motsvarande program och jag har inte satt mig in i vilka funktioner som track URL fyller. Upplys mig gärna!)

Arbetar “vi” mer eller arbetar “vi” mindre?

“Vi arbetar mer än någonsin” påstod livsstilsmagasinet Bon i ingressen till en intervju med sociologen Roland Paulsen. Detta retade fallfeber på nationalekonomen Jesper Roine, som tvärtom vill hävda att vi nuförtiden arbetar mindre än någonsin.

Det finns bara ett problem med hela diskussionen. Problemet stavas “vi”.

Vad som menas med “vi” är långt ifrån självklart. Detta “vi” är ju inget vetenskapligt begrepp, så det är inte förvånande om exempelvis en sociolog, en historiker och en nationalekonom lägger olika betydelser i det.
Inte heller är det förvånande att nationalekonomer tenderar att landa i en nationalistisk vi-förståelse, eftersom de är vana vid att okritiskt utgå från nationellt aggregerad statistik.

Vi jobbar mer än någonsin” löd nyligen en rubrik i tidningen ETC. Då syftade det på antalet arbetstimmar i veckan bland de som har ett jobb.
På liknande sätt rapporterades en studie från Svenskt Näringsliv, där man undersökt antalet arbetstimmar i veckan i befolkningen mellan 20 och 64 år. Om man accepterar en sådan definition av “vi” så finns det utan tvekan fog för påståendet att “vi jobbar mer”. Det handlar bland annat om att det blivit svårare att bli sjukskriven i Sverige.

Jesper Roine avfärdar bryskt sådana siffror, eftersom han utgår från ett helt annat “vi”. Det är ett “vi” som även inkluderar barn och gamlingar. Han ställer frågan om arbetstidens andel av livstiden och kommer då fram till att “vi” arbetar allt mindre. Även om vi kanske jobbar fler timmar i veckan under de mest intensiva åren, får vi allt fler år som är helt utan arbete. Alltså upptar arbetet en allt mindre del av våra liv. Att sen arbetet är ojämnt fördelat är inget som bekymrar den nationalekonom som bara har ögon för aggregat.

Visst ligger det något rimligt i en synvinkel som inte på förhand utesluter barn och gamlingar ur ett “vi”. Grejen är bara att skiftet i synsätt förutsätter en helt annan nivå av spekulation.

Det går ju inte att veta hur mycket någon som är född 1970 kommer att jobba. Ändå hänvisar Jesper Roine till diagram som visar just detta. Det bygger då på en gissning om när denna person kommer att gå i pension. Detta har tidigare påpekats i en kommentar på Copyriot (2011) av Kristoffer Nolgren:

Jag finner det lite märkligt att prata om pensionslängd som något som är. De som jobbar idag kommer antagligen inte kunna åtnjuta samma pensionslängd som tidigare generationer. Jag försöker mig på en formulering. “Våra produktivitetsvinningar har inte resulterat i kortare arbetstid, utan istället att den äldre delen av befolkningen tagit ledigt.”

Ytterligare en invändning reses av signaturen J i kommentarerna till Roines bloggpost:

från individens perspektiv går det att argumentera att mycket utbildning (särskilt eftergymnasial) är en form av arbete. Den som vill arbeta som ingenjör måste t ex i praktiken genomgå en ingenjörsutbildning. En del kompetensutveckling som förr kanske ingick inom ramen för lönearbetet tycks ha flyttats från kategorin ”arbete” till kategorin ”utbildning”.

Det finns kort sagt inget givet svar på frågan om huruvida vi arbetar mer eller mindre. Allt faller tillbaka på vilka “vi” är, vad “arbete” är samt hur man gissar att arbetstid och pensionsålder kommer att utveckla sig i framtiden.

K247: “Samhällsutmaningar”

Om man inte vill säga ordet “kris”, kan man alltid tala om “samhällsutmaningar”. Det senare ordet har börjat dyka upp allt oftare och blivit något av ett trendbegrepp inom offentlig sektor, så jag blev lite nyfiken på bakgrunden.

Universitetens nya roll är att hantera samhällsutmaningar. Samma påstående har i olika variationer upprepats i officiella dokument från svenska universitet under 2010-talet. Men vad menas?

En sökning i pressarkiven visar att man innan 2010-talet i stort sett aldrig använde ordet “samhällsutmaningar”. Därefter började det leta sig in i jargongen och ordets verkliga genombrott har skett nu under 2015. Ungefär likadant ser det ut i riksdagens databas, där resultatlistan pekar i riktning mot forskningspolitik. Där återfinns ett tidigt omnämnande från 2008 som återspeglar en EU-process om “gemensam programplanering för forskning”. Detta var strax innan finanskrisens utbrott, definitivt innan eurokrisen. Då lät det så här:

Hur Europa reagerar på ett antal viktiga samhällsutmaningar kommer att forma dess framtid under de kommande årtiondena. Dessa utmaningar inbegriper att bevara Europas välstånd inför en ökad global konkurrens, att ta itu med behoven hos dess åldrande befolkning och de utmaningar som invandringen för med sig, att främja en hållbar utveckling, särskilt inom ramen för klimatförändringen, att säkerställa energitillförseln, att bevara miljön och människors hälsa, att säkerställa kvaliteten på livsmedel och dess tillgänglighet samt att trygga medborgarnas säkerhet.
De europeiska medborgarna förväntar sig i ökad grad att lösningarna på dessa utmaningar ska komma genom vetenskap och teknik.

En fotnot preciserar att begreppet samhällsutmaningar “omfattar ekonomiska och sociala utmaningar och miljöutmaningar”.

Horizon 2020 är nu EU:s megasatsning på forskning som löper från 2014 och har en budget på 80 miljarder euro. Det hela är strukturerat kring tre “pelare”; förutom “spetskompetens” och “industriell ledarskap” satsar man på forskning kring det som kallas societal challenges. Härifrån kommer alltså det plötsliga uppsvinget för talet om “samhällsutmaningar” eller “samhälleliga utmaningar”.

Man kan gott ägna en tanke åt den eventuella skillnaden mellan “societal” och “social”. Själv är jag böjd att förneka att det alls finns någon sådan skillnad. Samhällsvetenskap heter ju t.ex. “social science” på engelska, inte “societal science”.
Ändå är det begripligt att man inom EU inte talar om “sociala utmaningar”. Dels eftersom det aktuella forskningsprogrammet har en kraftig slagsida mot teknik och naturvetenskap, på bekostnad av samhällsvetenskap och humaniora. Dels för att adjektivet “social” på många europeiska språk tenderar att associeras till vissa politiska värderingar som ifrågasätter marknadsliberalismen (från vänster eller från höger). Sålunda talar man inte om “social challenges” utan väljer att skjuta en tre extra bokstäver för att få fram uttrycket “societal challenges”.

Enligt den officiella EU-definitionen kan “samhällsutmaningarna” delas upp i sju områden. Men om man tittar på denna sjudelning handlar den inte om separata “utmaningar”. Snarare pekar man ut olika områden där man hoppas på att finna lösningar på de utmaningarna. Vad som sker i den forskningspolitiska manövern är alltså att utmaningarna i sig dras undan från forskningen.

Vi tycks ha hamnat långt från den vision som uttrycktes av regeringen för ett drygt årtionde sedan i Prop. 2004/05:80, som kan ha varit första gången som ordet “samhällsutmaningar” förekom i riksdagstrycket. Då talades det om hur humaniora och samhällsvetenskap “bidrar med framåtblickande visioner, beslutsunderlag och strategier för samhällets organisation”. Man framhöll behovet av “en bättre förståelse för samhällsutmaningarnas bakgrund och orsaker och därmed skapa underlag för åtgärder”. Sådana reflexioner prioriteras inte i Horizon 2020.

Nu under hösten 2015 verkar begreppet “samhällsutmaningar” i allt högre grad ha letat sig in i den partipolitiska retoriken. Det är inte så förvånande att ordet framför allt har använts av Folkpartiet. Inte heller förvånar det att “samhällsutmaningar” i allt högre grad associeras till den flyktingvåg som man kanske inte vill kalla för en “kris”.

Transportörsansvaret i ett större perspektiv

Hänger inte riktigt med i vad som händer i Sverige, eftersom jag tillbringar en dryg vecka i Kalifornien. Det senaste verkar alltså vara att regeringen inför ett utökat transportörsansvar. Tidigare har det gällt EU:s yttre gränser men nu när EU-projektet faller sönder – just nu är det vad vi ser, utan tvekan – upprättas flyttar upprättas kontrollerna i stället vid Sveriges gränser.
Så nu ska det tydligen krävas legitimation för att ta tåget över Öresund. Eller så kommer det bara att krävas för den som ser utländsk ut. Det är svårt att säga. Poängen med transportörsansvar är ju att gränskontrollen outsourcas till privata företag.

– Man lägger helt och hållet över ansvaret på privata aktörer som under straffansvar har att tillse så att passagerare har adekvata resehandlingar, säger Roberth Hårdh, chef för Civil Rights Defenders.

Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.

Transportörsansvaret nämndes redan i ett av de allra första inläggen på Copyriot i maj 2004. Kopplingen gjordes då mellan gränskontroller och nätpolitik. Samma koppling återkom i senare inlägg (2006) om hur kontrollen över kopieringsmedier tenderar att läggas ut på privata företag:

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar “outsourcas” till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

I nollnolltalets fildelningsdebatt kom det efterhand bli allt vanligare att upphovsrättshökar pläderade för att internetoperatörer borde vara ansvariga för att stoppa fildelning, med hänvisning till att flygbolag redan gjorts ansvariga för att stoppa asylsökande.

I arkivet hittar jag också min egen artikel “Flygplatssamhället” från 2010 (även tryckt i Tapirskrift):

Det är slående hur flygplatser har tjänat som förebild och experimentverkstad för regleringen av nätet. Flygplatssamhället innebär att kontrollfunktioner överlåts till privata företag, som tvingas registrera alla kunders aktiviteter vare sig de vill eller inte. Sedan år 2004 gäller en lag om ”transportörsansvar”, gemensamt genomdriven av socialdemokrater och moderater, som innebär att ett flygbolag kan straffas om det släpper ombord resenärer som kan misstänkas vilja söka asyl. Förespråkarna för nya lagar om övervakning av nätet har hänvisat till just denna lag som förebild. Ipred-lagen och Datalagringsdirektivet handlar båda om att nätoperatörer tvingas till att bli underleverantörer av personuppgifter till såväl statliga som kommersiella intressen. Övervakningen går hand i hand med monopolisering, för det blir med tiden uppenbart att dessa känsliga sysslor bara kan överlåtas till licensierade företag, inte vill vem som helst.

Kanske är det värt att fundera ännu ett varv kring de större tendenser som är i rörelse när myndighetsfunktioner överlåts till företag och hur detta samspelar med EU-projektets sönderfallstendens. Särskilt som det nu också verkar talas om en massa nya övervakningslagar som kanske inte har konkretiserats men som troligen inte går att förverkliga helt inom ramen för statsapparaten.

Recension av Paul Masons “Postcapitalism”

I dag publiceras min recension av Paul Masons bok Postcapitalism. Om innehållet finns massor av mer att säga, varav en del lär komma upp här på bloggen, en del kanske i kväll. Jag känner för att spara många av mina invändningar tills fler har hunnit läsa boken, för den förtjänar att vara en startpunkt för diskussioner.

Visst ryms där en mängd små naiva exempel och stora vita fläckar, men blotta ambitionsnivån är sådan att vi bjuds på en ovanligt fantasieggande karta över dessa fläckar. Framför allt är Postcapitalism rysligt välskriven och njutbar att läsa. När kommer översättningen?

Några andra som hunnit skriva om boken är P O Ågren i Västerbottens-Kuriren, Jon Weman i Helsingborgs Dagblad, Karin Pettersson i Aftonbladet, Remi Nilsen i Klassekampen och Evgeny Morozov i Morgenbladet; se även Frederick H Pitts för en mer teoretiskt djuplodande diskussion.

Samtal om Wikipedia och postkapitalismen

Förra månaden disputerade Arwid Lund i biblioteks- och informationsvetenskap på avhandlingen Frihetens rike. Wikipedianer om sin praktik, sitt produktionssätt och kapitalismen. Dess omfång är enormt: 670 sidor (alltså en bit över min egen avhandling). Ur en sammanfattning:

De senaste tio åren har begrepp som webb 2.0, playbour och prosumers förökat sig inom det som samhällsvetenskapen kallar för den kognitiva kapitalismen; en kapitalism som i allt högre grad beror på ett tänkande och kunnande som inte helt går att införliva med maskiner och infrastruktur. /…/
Lund frågar sig om det i den allmänningsbaserade jämlika produktionen av Wikipedia finns en underström av kritik och frigörande öppningar mot ett postkapitalistiskt samhälle?

Här anas en beröringspunkt med Paul Masons uppmärksammade (och ganska tjocka) bok Postcapitalism som utkom samtidigt med nämnda avhandling. Fast medan Mason är ganska säker på att Wikipedia kan ses som en modell för ett framtida samhälle, är nog Lund mer benägen att problematisera svaret på frågan.
Jag tänkte ta upp detta nu på måndag (16 november) när jag är inbjuden att leda ett samtal med Arwid Lund i Aspuddens bokhandel. Kom gärna dit och ställ era egna frågor!

K246: Kris mot kris, som på räls

“Något håller på att gå sönder i Sverige.” Meningen inledde Socialdemokraternas valmanifest 2014, men skulle lika gärna kunna hämtas från nästan vilken borgerlig opinionsbildare som helst senaste året.
“Sverige går mot systemkollaps”, sa utrikesminister Margot Wallström i förra veckan, ett citat som med sin direkta koppling till flyktingströmmarna entusiastiskt har plockats upp av det som kallas alternativmedia. De senaste månadernas flyktingmottagning har onekligen ansträngt systemen, men kollapstanken har legat där och grott länge, hos många. Samtidigt spås förstås rekord för julhandeln, som varje år.
Det finns något här som är värt att nysta i.

Så skriver Isobel Hadley-Kamptz. Betraktelsen tangerar vad som skrevs här förra månaden, om hur sammanbrottsteorierna blivit allmängods över hela det politiska spektrat. Här finns flera möjliga riktningar att nysta i.

Det finns något här som är värt att nysta i. Inte bara skillnaden mellan de konkreta levnadsförhållandena, som för nästan alla svenskar förbättras stadigt varje år, och bilden av de tilltagande sprickorna i muren. Inte heller bara mellan reallöneökningarna för de många och försämringarna för de få, tilltagande otrygghet på arbetsmarknaden, ökad barnfattigdom, segregering, ojämlika skolor och framtidsutsikter.

Vi måste även fråga oss om “de konkreta levnadsförhållandena” verkligen går att avgränsa. Är inte motsättningen mellan konkret och abstrakt lika missvisande som den marxistiska dogmen om bas och överbyggnad? För våra verkliga liv byggs ju upp med hjälp av abstraktioner. Vad ska vi annars kalla sådant som medborgarskap och äktenskap, hyreskontrakt och banklån? Det är abstraktioner som givits juridisk stadga. Än mer abstrakt blir det när vi börjar skåda in i framtiden. När vi räknar med hur saker ska utveckla sig i framtiden, till exempel med att vi ska få en pension när vi blir gamla och att pensionspengarna ska besitta en viss köpkraft. Denna framtida köpkraft existerar inte i den konkreta världen utan är rent abstrakt. Men den ligger till grund för konkreta beslut om hur vi lever våra liv idag.

Abstraktionerna bygger som sagt våra liv, våra samhällen. För att bygga vidare på byggmetaforen (ursäkta den språkliga rundgången), går det förstås att fråga sig vilken roll som de spelar. “När huset är byggt bör man ta bort byggnadsställningarna”, skrev Nietzsche. Men rör det sig inte snarare om murbruk? Om vi tänker oss att “det konkreta” är tegel och “det abstrakta” är cement, finns inte längre någon motsättning mellan att “de konkreta levnadsförhållandena” blir bättre samtidigt som alla talar om “de tilltagande sprickorna i muren”. En mur kan spricka alldeles oavsett de enskilda tegelstenarnas hållfasthet.

I ett annat flöder läser jag någon, troligen en vänsterpartist, som skriver:

OECD påpekar att det går bra för Sverige! Allt tal om den vanskötta Sverige som går mot systemkollaps är/var ett sätt att skrämma folk. Allt tal om att läget är så dåligt att Sverige inte kan ta emot en enda flykting till är lögn och förbannad dikt fabricerad av M, C, KD, FP, S, MP och SD

Ja, enligt OECD:s senaste konjunkturrapport kommer Sveriges tillväxt att ligga kring 3,0 procent både 2015, 2016 och 2017. Det får räknas som mycket bra med samtida måttstock. Även om metaforen i Aftonbladets rubrik ger visst skäl till oro – “Sveriges ekonomi går som på räls” – så säger ju OECD ingenting om tågtrafiken, utan bara om den samlade BNP-utvecklingen i vårt land.
Till saken hör då även att antalet invånare i Sverige nu ökar kraftigt till följs av flyktingströmmarna. Om den årliga ökningen skulle bli över 3,0 procent, kommer därmed BNP per invånare att minska (efter att ha stått still i flera år). Förvisso är detta inte ett rimligt mått på levnadsstandard, men det är åtminstone lite mer konkret än att bara räkna på BNP.

Vänsterdebattörer som hänvisar till positiva prognoser för BNP-utvecklingen riskerar att skjuta sig själva (och andra) i foten. För vad händer om prognoserna inte slår in? Skulle en sämre ekonomisk utveckling innebära att det blir lite mer okej med protektionism, nationalism och rasism? Risken finns att vänstern bäddar för en sådan rekyl, både på längre och kortare sikt, om man glatt börjar hänvisa till kortsiktigt glada BNP-prognoser från OECD.

Om god ekonomi är det starkaste argumentet för solidaritet med människor på flykt, vad säger man då när ekonomin vänder nedåt?

Samtidigt skriver min institutionskollega Lars Ahnland, utifrån sin kvantitativt inriktade forskning, att oron för en bostadsbubbla är berättigad:

Det finns ett statistiskt säkert samband mellan förekomsten av finansiella kriser och ökande privat skuldsättning två år före en kris. Det visar ekonometriska studier av de fyra djupa finanskriserna på 1920-, 1930-, 1990-, och 2000-talen. Undersökningen, som publiceras i kommande nummer av tidskriften Scandinavian Economic History Review, visar även att den privata skuldsättningen i förhållande till BNP aldrig varit högre än nu under Sveriges ­moderna finanshistoria (1900–2012).

Om samma sak skriver borgerliga ledarskribenten Adam Cwejman, med tidstypisk retorik, att “Sverige närmar sig stupet“:

Oavsett om vi går en krasch till mötes eller bara en värdeminskning på bostäder behöver Sverige förbereda sig. Inget land i Europa har en lika stor andel av befolkningen boende i lägenheter och hus som är köpta med lån som fortfarande betalas av. Det gör oss oerhört sårbara för priskrascher eller snabbt stigande räntor. /…/
Problemet med att förbereda sig på konsekvenserna av en bostadsbubbla är att ingen av reformerna är politiskt populära. En eventuell krasch upplevs av många svenskar som abstrakt och avlägsen. Det krävs därför en stor portion statsmannaskap och ansvarstagande från regeringen.

Kan sådana farhågor avfärdas som “alarmism”? Jag märker en sådan tendens från visst (partipolitiskt) vänsterhåll. Man värjer sig desperat mot allt tal om kris, sammanbrott och systemkollaps. Åtminstone när det finns en koppling till flyktingströmmarna. För retoriken är märkligt dubbel. Samma vänsterpartister fortsätter glatt att dela Andreas Cervenkas krönikor om hur “ekonomin närmar sig stupet” – som om finansbubblor och flyktingströmmar kunde analyseras frikopplat från varandra. Det kan de givetvis inte. De är förbundna på djupet, staten och kapitalet, i sina kriser.

Vi har att göra med en global krisdynamik som har spelat ut sig i ett distinkt mönster sedan 2008. Dit hör Europas politiska kris, som bottnar i skuldkrisen och eurofiaskot, som nu spelas ut i brutal protektionism och gränskontroller. Dit hör även den utveckling som lett fram till “världsinbördeskriget” i Mellanöstern, liksom till “putiniseringen” av länder som Ryssland, Turkiet och Ungern.

Även på en mer utplattat nationalekonomisk nivå uppmärksammas nu en koppling mellan flyktingströmmen och finansoron: “Flyktingström kan skynda på höjd styrränta“. Här handlar det alltså inte om de offentliga kostnaderna för att ta emot fler asylsökande. Det handlar om att flyktingströmmen, i det rådande ekonomiska systemet, får funktionen som en keynesiansk stimulansåtgärd. Den skapar ökad efterfrågan i Sverige, leder till minskad arbetslöshet och ökad inflation. Men detta är inte odelat positivt eftersom såväl inflationen som arbetslösheten är ojämnt fördelade. Därför talar nu vissa om att Riksbanken måste höja styrräntan i stället för att fortsätta sänka den. Detta lär få avgörande betydelse för vad som sker med bostadspriserna. En räntehöjning kan leda till bostadskrasch, en räntesänkning ökar sannolikheten för att kraschen blir ordentlig när den väl kommer.

Mot bakgrund av allt detta vet jag faktiskt inte vad jag tänker om Isobels slutsats. Nog är det så att rädslan och otryggheten kan främja det sämsta i oss. Jag tror verkligen på att tänka i psykologiska termer. Men då vill jag ändå resa frågan om olika terapimetoder (och nu talar jag inte om olika politiska “lösningar” utan är kvar i frågan om psykologisk krishantering och frågan om förnekelse).

Är det verkligen bättre att förtränga otryggheten genom “positivt tänkande” än att ta itu med dess underliggande orsak?

K245: Robotiseringen är ojämnt fördelad (och lär så förbli)

Kapitalism = industrialisering = ökad produktivitet.
(Närmare bestämt: ökad arbetsproduktivitet i varuproduktionen. Det krävs alltså mindre arbetskraft för att uppnå samma konkreta resultat, oavsett om resultatet är en jordbruksprodukt, en hårdvarupryl, en mjukvarutjänst eller en personlig tjänst. En vara är i detta sammanhang något som görs för att säljas på en marknad.)

Produktiviteten ökar inte bara i den totala varuproduktionen, utan även i varje enskilt fall. Det går knappt att finna exempel på någon produktion som präglas av en varaktig sänkning av produktiviteten, utan att denna produkt faller ut ur varuformen och/eller ersätts av ett substitut.

Men även om produktiviteten ökar överallt, så ökar den olika fort. Under varje industriell epok finns det vissa typer av produktion där människor i särskilt hög grad går att ersätta. Omvänt måste det finnas annan produktion där produktiviteten visserligen ökar, men långsammare. Kapitalismens historia präglas alltså av en ojämnt ökande produktivitet som leder till långsiktiga förändringar av konsumtionen och arbetslivet.

Detta gäller i än högre grad för industrialiseringens nuvarande fas, som i dagligt tal omtalas med begreppen robotisering, automatisering och digitalisering. Inom ekonomisk-historisk forskning talar man ofta om den tredje industriella revolutionen; på sistone har de inflytelserika ekonomerna Brynjolfsson & McAfee lanserat “den andra maskinåldern“, men de syftar i grunden på samma sak.

Vartannat jobb automatiseras inom 20 år” hävdar Stefan Fölster, nationalekonom och chef för Reforminstitutet (nära knutet till Svenskt näringsliv). Snart utkommer han med boken Robotrevolutionen som lär sätta ytterligare fart på diskussionen. (Observera den tidstypiska spänningen mellan “reform” och “revolution” hos Fölster!)

Det är främst rutinartade jobb inom handel och administration, men även vissa högkvalificerade jobb, som kan komma att ersättas. Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning.

Diskussionen just nu är väldigt inriktad på de verksamheter där produktiviteten ökar snabbare än genomsnittet. Ofta utmålas det som ett problem att jobben försvinner.
Men det finns också en motsatt diskussion om de problem som uppstår i verksamheter där produktiviteten ökar långsammare. Problemet anses då vara att själva produkten blir allt dyrare, till den grad att den inte längre kan hävda sig på marknaden utan ersätts av olika substitut. I centrum står då alltså inte jobben, utan priserna (relativpriserna). Allra tydligast är detta i fråga om s.k. personliga tjänster, t.ex. frisörbesök eller teaterföreställningar, som alldeles uppenbart blir relativt dyrare jämfört med fickdatorer eller flygresor. Fenomenet kallas ofta för Baumols kostnadssjuka och har blivit föremål för en långdragen och ofta förvirrad debatt bland nationalekonomer; förvirrad eftersom man oftast utgått från en given kategori av tjänster, för att sedan trassla in sig i svårigheterna att kvantifiera produktivitet.

Jag saknar det samlade greppet kring frågan om ojämn produktivitetsutveckling och hur alla dessa ojämnheter samspelar med en långsiktig krisdynamik. Vi vet att mikroelektronik och robotisering får allt bredare tillämpning. Från att ersätta mänskliga händer, ersätts i allt högre grad mänskliga hjärnor. Men detta betyder inte att effekterna på något vis jämnas ut. Så länge vissa saker hamnar över robitiseringens genomsnitt, finns det andra som hamnar under. Det skapas bara andra ojämnheter. Att då de senare sakerna blir relativt dyrare får en massa effekter som det är värt att fundera över.

Vilka typer av varuproduktion är det då som tycks hamna under snittet för produktivitetsökning i den tredje industriella revolutionens epok? Bortsett från det självklara (typ personliga tjänster), tänker jag på två saker.

1) Mat. Om vi tittar historiskt, har de tre industriella revolutionerna samspelat med två globala lantbruksrevolutioner. Att det har skett en enorm ökning av arbetsproduktiviteten i lantbruket är vad som har frigjort arbetskraft till städernas industrier. Under den andra av dessa, “Gröna revolutionen” (cirka 1935–85), uppnåddes detta särskilt med hjälp av fossila energikällor, både som bränsle till maskiner och bevattning och som den kemiska basen för konstgödning. Men det fanns en gräns för hur hur långt fossilerna kan stegra matproduktionen. Det är svårt att tänka sig hur någonting liknande förra seklets lantbruksutveckling skulle kunna uppnås av digital teknik eller ens av bioteknik. Någon tredje lantbruksrevolution är inte i sikte. Däremot pressas lantbruket av klimatförändringar. Och fisket ska vi inte ens tala om. Även om världen just nu präglas av låga matpriser, måste vi kanske räkna med att maten blir betydligt dyrare i framtiden. En gissning är att den ekonomiska ojämlikheten i ännu högre grad kommer att visa sig i vad vi äter.

2) Byggen. Här tänker jag både på bostadsbyggen och olika slags tyngre infrastrukturprojekt, typ tunnlar. Jag har inte tittat på befintlig statistik, men mitt intryck är att produktiviteten i sådana byggnadsprojekt har stagnerat ganska länge. I diskussionerna om att bygga ut Stockholms tunnelbana blir det tydligt att behovet av arbetskraft i sådana byggprojekt knappt har minskat alls, jämfört med vad som skett i industrin. Det är rätt logiskt. Tunnlar byggs ju inte i tomma luften eller på löpande band, utan i en svårberäknelig natur som skapar unika förutsättningar i varje enskilt fall.
Samma sak med olika slags renoveringar, typ takläggning eller väggmåleri. Anledningen till att sånt subventioneras av staten (rot-avdrag), är väl just att de ständigt blir relativt dyrare, eftersom de halkar efter i produktivitetsutvecklingen. Det finns heller inte mycket som tyder på att takläggare eller målare kommer att ersättas av robotar inom en överskådlig framtid.

Om vi däremot tittar på energi, så dominerar just nu uppfattningen om att energin blir billigare i framtiden. Till stor del handlar det förstås om de låga oljepriserna. Men också om solenergi – ett område där det nu tycks ha inletts en mycket stark utveckling, inte bara av själva solcellerna utan också av batterier för att lagra den skördade solkraften, tillsammans med digitaliserade energinätverk som har stor potential för effektivisering. Sammantaget tycks det alltså peka på ökad produktivitet, lägre priser och färre sysselsatta i elproduktionen.
Men elektricitet är inte synonymt med energi. Batterier väger mer än bensin. Det betyder att en massa fordon inte kan drivas på el. Framför allt finns det ingenting som pekar på flygtrafiken skulle kunna gå över till eldrift. Här kan vi också återknyta till lantbrukets bruk av energi i form av konstgödning.
Det tycks som att den postfossila utvecklingen – i en mån som den tillåts ta fart – i sig skapar nya ojämnheter i produktivitetsutvecklingen i och mellan olika slags energisystem.

Jag lägger gärna energin åt sidan ett tag. Men i den fortsatta diskussionen om robotisering skulle jag gärna vilja att vi även kunde ägna några tankar åt detta med relativpriser och vad robotiseringen innebär för allt sådant som inte kan robotiseras i samma snabba takt. Typ maten man äter och husen man bor i.