Entries from March 2014 ↓

Härom dagen postades här en översatt artikel av Claus Peter Ortlieb, “Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd“. Diskussionen som följde blottade ett intressant missförstånd. Flertalet läsare verkar ha läst artikeln som en kritik av bitcoin, när det snarare handlade om en kritisk betraktelse över pengar. Bitcoin tjänade alltså mest som en utgångspunkt.

Vad gäller detaljerna kring bitcoin kan vi konstatera att artikeln hade vissa brister. Exempelvis verkar Ortlieb inte ha greppat att de matematiska problem som löses vid s.k. mining inte är helt godtyckliga, utan spelar en roll i att upprätthålla systemet. Detta innebär väl att bitcoin liknar guld lite mer än vad Ortlieb tycks tro. Men detta är av mindre vikt.

Det finns nog en poäng i att skilja mellan tre sorters pengar: fiat, metall och krypto. Dessa spelas ständigt ut mot varandra av sina respektive förespråkare. Vi kanske kan tala om tre “monetära subjektiviteter”. Genom att urskilja dessa kanske det blir lättare att skilja mellan kritik och ideologi, kort sagt.

Eftersom fiatpengar är gängse betalningsmedel överallt i världen, är det lite svårt att tala om en särskild subjektivitet i detta fall. Möjligheten att utge obegränsat med pengar kan ju särskilt förknippas med de stimulansprogram som sedan ett antal år håller kapitalets tillväxt igång (genom att blåsa upp ständigt fler bubblor). Kanske kan vi helt enkelt tala om en “bubblig” subjektivitet, uppslukad i nuet, oförmögen att blicka särskilt långt framåt eller bakåt.

Mot detta profilerar sig de “goldbugs” som menar att endast metallpengar är “riktiga” pengar. Dessa drivs av en vilja att behålla vad de äger och gottar sig i allehanda varsel om att bubblor kommer att spricka.

Vad kan då sägas om den tredje subjektiviteten, som vuxit fram bland bitcoiners? Vi kan fundera på vad som förenar Rickard Falkvinge och Max Keiser i deras sätt att prata om pengar. Men kanske är detta för snävt – kryptovaluta är ju mer än bara bitcoin.

Jag är säker på att det finns läsare som vet mer än mig och kan fylla i med reflexioner här!

Nyhetsrapporteringen om att Turkiet blockerar Youtube är tidstypiskt historielös. Svenska nyhetsmedier nämner inte ens att detta skedde redan 2007. Under 3,5 års tid var Turkiets internetoperatörer var beordrade att förhindra åtkomst av Youtube, innan blockaden hävdes 2010. Enligt vissa uppgifter var det Google/Youtube som vek sig och avlägsnade de videoklipp som uttryckte missaktning för landsfadern Atatürk.

En annan sajt som blockerades av Turkiet år 2007 var The Pirate Bay. Den blockaden verkar ha varit i kraft sedan dess, men kringgås i stor skala.

Reaktionerna från t.ex. Pen-klubben ger ett yrvaket intryck. Även där framställs Turkiets agerande som om det vore en blixt från klar himmel, när det snarare handlar om en repressiv stat som fortsätter agera som den alltid gjort. Inte heller nämns ett ord om landets blockad av The Pirate Bay.
Om det skulle vara så att Pen-klubben accepterar blockering så länge den görs med hänvisning till upphovsrätten, så blir de tvungna att tiga den dagen som en stat använder det motivet för att blockera t.ex. Youtube eller Twitter. Det vore alls inte otänkbart. Youtube är en upphovsrättslig gråzon och på Twitter postas (precis som på The Pirate Bay) gott om länkar till material som sprids utan rättighetshavares tillstånd. En mer konsekvent hållning vore på sin plats.

I stället för en nyhetsrapportering som är helt fixerad vid Twitter och Youtube, vore det intressant att få en större bild av den nätpolitiska utvecklingen i Turkiet under Erdo?an. En intressant grupp som verkar mot nätcensur kallar sig Alternatif Bili?im och höll en presentation på CCC för ett par år sedan. Så här skrev de då, 2011:

Until 2007, tens of thousands of websites had been blocked by courts as ‘precaution’, including sites like WordPress and YouTube. After the Law 5651 in 2007, even more websites were censored directly by government administration. As a response to this law, Sansüre Kar?? Platform (Platform Against Censorship) was organized. In the first anti-censorship rally in 17 July 2010, nearly 3000 people participated, including Internet youth, political parties, trade unions, etc. /…/
In conclusion, we have reasons to believe that the government is currently developing infrastructure to utilize methods like deep packet inspection (DPI) as weapons in a ‘cyberwar’, possibly against its own people. These methods will include monitoring and labeling of Internet users as well as blocking communication.

I början av detta år postade samma grupp en varning för skärpt nätcensur i Turkiet. Det verkar som om DNS-filtreringen som hittills har tillämpats är tänkt att ersättas med en URL-filtrering som är svårare att kringgå. Alternatif Bili?im menar att Turkiet på några år kan ha kommit ikapp Kina vad gäller nätcensur.

Att bitcoin går att växla till dollar är inget bevis på att bitcoin är “riktiga pengar”. Snarare är det ett symtom på en övergripande kris för själva penningmediet – en kris som varken keynesianer eller guldspekulanter vill inse vidden av. Det menar Claus Peter Ortlieb som är matematikprofessor i Hamburg och medlem i redaktionen för den värdeavspaltningskritiska teoritidskriften Exit. Artikeln är skriven för den tyska tidskriften Konkret (3/2014). Här följer en hastigt gjord översättning.

Vad Bitcoin avslöjar om penningmediets tillstånd

Vildarna på Kuba uppfattade guldet som spanjorernas fetisch. De ordnade därför en fest för guldet, sjöng för det och kastade det sedan i havet.

Karl Marx i Rheinische Zeitung, 3 november 1842

Under rubriken “Bits and barbarism” berättade Paul Krugman en fabel om tre sätt att skapa pengar. Två av dessa sätt utgör enligt Krugman en monetär regression, som bara kan förklaras av ett stort antal människor fattat det märkliga beslutet att brida klockan tillbaka och upphäva de senaste seklens framsteg.
Som exempel på den första typen av penningskapande nämns en av världens största guldgruvor, Porgera på Papua Nya Guinea, en gruva som är ökänd för brott mot de mänskliga rättigheterna såväl som för miljöförstöring. Men eftersom guldpriset fortfarande är tre gånger så högt som för ett årtionde sedan, om än lägre än den senaste toppnoteringen, måste det likväl grävas efter guld.
Som paradigmatisk plats för den andra typen av penningskapande, som är ännu märkligare, nämner Krugman “bitcoingruvan” i Reykjanesbær på Island. Bitcoin är en digital valuta, vars värde är svårt att förklara men har att göra med att folk är beredda att köpa bitcoin eftersom de tror att andra är beredda att göra detsamma. Det handlar om ett slags virtuellt guld: man kan gräva fram bitcoins, alltså skapa nya, genom att lösa matematiska problem av hög komplexitet. Detta förutsätter dock en hög datorprestanta och förbrukar ett stort mått av elektrisk energi. Och eftersom Island har billig el och kall luft för att kyla datorerna, är det en idealisk plats för att gräva fram bitcoins.

Mot dessa två regressiva avarter, ställer Krugman ett förnuftigt tredje sätt att skapa pengar. Detta sätt, vilket presenteras som hypotetiskt, ska motsvara Keynes råd från 1936: att regeringarna i kristider ska ge ut pengar som de inte har. Såväl då som nu finns det politiska invändningar mot detta förslag, vilket fick Keynes att ironiskt föreslå alternativet att regeringen kunde gräva ner pengarna i flaskor för att sedan låta privata investerare gräva fram dem. Även genom helt meningslösa statsutgifter kommer näringslivet att stimuleras. Och i slutändan skiljer det ju sig inte så mycket från guldgruvorna: guld grävs upp ur ett hål i marken, bara för att åter begravas i centralbankernas skattkammare. Guldmyntfoten var enligt Keynes bara en “barbarisk relik”. Och om vi får tro Krugman, utgör bitcoin bara en högre grad av nonsens, i det att naturresurser förbrukas för att skapa “virtuellt guld” som inte består av annat än elektroniska teckenkedjor.

Uppenbarligen har inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer som Krugman, problem med att de ekonomiska aktörerna beter sig annorlunda än vad teorin kunnat förutspå. Krugman erkänner denna diskrepans, men kan inte förklara den med annat än att massorna har en läggning mot regression och irrationalitet. Varifrån denna läggning kommer, det förblir oförklarat.

Utifrån betraktat, alltså ur ett rent materiellt perspektiv, är det slående hur hela debatten bär drag av vansinne. Det omtalade “barbariet” har sin grund i ett samhällsförhållande som kräver att människorna ska utföra handlingar som är vansinniga eller samhälleligt skadliga, i utbyte mot att de ges möjlighet att överleva i ytterligare några dagar eller veckor. Förvisso utgör produktionen av just pengar ett av de minsta problemet i det rådande produktionssättet, men det hela är talande för arbetsförhållandena i hela den sönderfallande kapitalismen: från den “skrotningspremie” för bilar som Tyskland har infört i god keynesiansk anda, via det preventiva bruket av antibiotika i djurindustrin, till förödandet av hela landsändar i jakt på de sista oljedropparna, bara för att nämna några helt typiska exempel.
Och det barbariska med guld är ju inte metallen, utan att den görs till fetisch, vilket emellertid beror helt på den grundläggande varu- och penningfetischen. Detta demonstreras också av “vildarna på Kuba”, som Marx berättar om: om inte pengar existerar som ett samhällsförhållande, blir det möjligt att hantera guld på ett betydligt mer avslappnat vis.

Brytningen av bitcoins är också en vanvettig sak, men relativt harmlös. Det rör sig snarast om en fars och för tankarna till ett välkänt Marx-citat om hur historien upprepar sig, i detta fall guldfetischens historia. Bitcoins låter sig framställas ur intet, precis som de kreditpengar som skapas i banksystemet. För att ändå simulera ett värde, ikläds de en guldkostym. Precis som med guld måste först en viss mängd arbete och resurser förbrukas innan nya bitcoins kommer i dagen. Detta är dock helt skenbart, för bitcoins hade lika gärna kunnat frambringas ändå. Här finns en viss skillnad gentemot guldet, där arbete (och därmed utsugning och miljöförstöring) faktiskt är nödvändigt för att gräva fram det ur jorden.

I slutändan handlar bitcoin om ett falskmynteri som inte ens bemödar sig om att skapa ett yttre sken av att vara “äkta” pengar. Om detta likväl kan lyckas, om alltså bitcoins utan problem låter sig växlas in i dollar eller euro, så kan det heller inte stå särskilt bra till med de valutor som ges ut av centralbankerna. Faktum är att de digitala valutorna bara fortsätter en utveckling som pågått i årtionden, men driver den till sin spets. Sedan år 1972 – som markerade slutet på Bretton-Woods-systemet och därmed på dollarns guldbackning – har centralbankernas pengar allt mindre att göra med reell rikedom. Under de senaste trettio åren växte de globala förmögenheterna tjugofalt, utan att motsvaras av någon reell värdeökning i samma skala. Det handlar i stället om följden av kreditfinansierade konjunkturprogram, möjliggjorda genom den nyliberala avregleringen av finansmarknaderna, vilka har hållt realekonomin i rullning i snart fyrtio års tid, helt i linje med Keynes – bortsett från att privata penningutgivare har trätt i regeringarnas ställe och från att det inte syns skymten av ett uppsving som kan komma på egna ben.

De enorma penningmängder som kretsar runt i finanshimlen och söker efter investeringsmöjligheter leder till inflation på alla de marknader dit de söker sig, exempelvis på aktie- fastighets- och råvarumarknaderna. Ett exempel: Dow Jones index, som mäter börsvärderingen av aktiebolag i USA, ökade från 1982 till 2000 sjufalt i s.k. reella tal (alltså bortsett från den officiellt uppmätta inflationen) – och detta i en tid då USA:s reella ekonomi stagnerade. För aktieägarna är sådan “asset inflation” en välkommen sak, eftersom de har möjlighet att sälja sina aktier på nytt. Att den sjufaldigade penningförmögenheten fortfarande motsvarar samma företagsvärde spelar ingen roll.
Bitcoin begåvades under de första elva månaderna av 2013 med en ännu större bubbla, i det att växelkursen gentemot dollarn ökade med en faktor av 93,5 även utan att ökningen motsvarande ett dyft av reellt värde. Ironiskt nog handlar de ideologiska motiven för digitala valutor ofta just om förlusten av förtroende för finansmarknader och centralbanker, vilka ställs mot en “seriös” valuta som inte låter sig manipuleras. Men bakom aktörernas ryggar förvandlas detta instrument sedan till ännu ett spekulationsobjekt. Ännu en gång leder det till att ett fåtal av dem blir rika.

Misstron mot centralbankernas pengar är i vilket fall befogad, med tanke på pengarnas bristande backning av reella värden. Detta förklarar också flykten till guld som medel för att bevara värde. Huruvida just guld visar sig lämpligt för detta syfte, det återstår att se, för här har ännu en bubbla bildats och alla bubblor kan spricka.

Pengar är bara produktiva, i kapitalistisk mening, när de investeras någonstans där det skapas mervärde genom utnyttjande av arbetskraft. Uppenbarligen existerar inte längre sådana investeringsmöjligheter i en omfattning som motsvarar de tillgängliga pengarna. Detta leder till att allt mer pengar växer i en blott fiktiv mening, eller att de läggs på hög, exempelvis i form av ädelmetall. Utvecklingen som skedd under de fyrtio åren efter Bretton-Woods pekar mot att pengar är ett samhälleligt förhållande som blivit obsolet. Även om keynesianerna vare sig vill eller kan föreställa sig en sådan sak.

Per Svenssons försvarsskrift för liberalismen blev kritiserad för att undvika frågor om ekonomi i allmänhet, och krisen i synnerhet. Låt mig då citera den korta passage i boken (s. 81–82) som låter sig läsas som en kristeori:

Men under några korta decennier efter kriget var det som om man inte längre behövde oroa sig, inte på allvar, inte på djupet. Sverige var inte bara rikt. Sverige var välordnat. /…/
Riktigt så är det inte längre. Ironiskt nog beror det till stor del på att världen har blivit så mycket rättvisare än den var på den tiden då Sverige var en av den globala rättvisans ihärdigaste röster. Sverige och andra rika europeiska industriländer kan inte längre räkna med att alltid få resa första klass. De exklusiva och exkluderande privilegiernas tid är förbi. Det är inte längre självklart att de länder som under lång tid varit en del av den globala överklassen kan köpa billigt och sälja dyrt. Globaliseringen av ekonomin har gjort världen mer jämlik. De fattiga delarna av världen blir lite, eller mycket, rikare. De rikare delarna av världen riskerar att bli fattigare (åtminstone relativt sett) och mer otrygga att leva i. Konkurrensen hårdnar. Hela branscher, hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut. Spelregler skrivs om. Sociala strukturer man tagit för givna urholkas och smulas sönder.

Detta är mest ett sätt att bortförklara den fortskridande världskrisen. Per Svensson menar alltså att inte finns någon världskris, utan bara en utjämnande rörelse i riktning mot global jämvikt. Visserligen medger han att denna rörelse kan resultera i kriser, men bara i de världsändar som hittills tillhört “den globala överklassen”, exempelvis Europa.

Visst beskådar vi hur “hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut” – men menar Per Svensson på fullt allvar att detta är något som inskränker sig till Västvärlden? Under krisens nya fas drabbas i synnerhet “tröskelstaterna”, emerging markets – alltså de som befinner sig mitt emellan de rikaste och de fattigaste länderna, och som borde påverkas minst om Per Svenssons utjämningsteori skulle stämma!

Ännu svårare blir det att få ihop bokens kristeoretiska passage med de sparsmakade kommentarer som fälls om ekonomi. Å ena sidan menar Per Svensson att det är liberalismens förtjänst att det materiella välståndet har ökat på många håll. Att liberala demokratier överlag har varit rikare än andra stater tar han som ett bevis på att liberalism skapar rikedom, utan att beakta den motsatta möjligheten: att rikedomen är en förutsättning för att realisera en liberal demokrati. Å andra sidan framkastas det motsatta påståendet, att det är kapitalismen som skapar välstånd och att liberalism inte är detsamma som kapitalism. Resonemangen kring världsekonomi är så inkonsekventa att jag inte orkar rota vidare.

Så hur ska vi kategorisera kristeorin i Per Svenssons bok? Det är faktiskt inte fråga om vad vi har kallat en borgerlig kristeori, för dess främsta kännetecken är att kriserna kan undvikas genom en korrekt politik. Han närmar sig snarare en tragisk kristeori i sin hänvisning till globaliseringen som ett öde. Här märks dock inget av den cykliska historieuppfattning som kännetecknar de tragiska teorierna.

Men detta är ju inte i första hand en teori som syftar till att förklara krisen, utan till att bortförklara den.

PS.
Nu har jag nästan läst färdigt Robert Kurz tegelsten om globaliseringen, Das Weltkapital (2005). Kanske jag skulle posta läsanteckningar åtminstone kring delar av boken?

Men kanske är liberalismen ändå överspelad genom samhällsutvecklingen? Kanske har Rasmus Fleischer rätt som i sin recension i Expressen i onsdags hävdade att det nu bara återstår att plocka till sig de bitar man vill ha ur den liberala traditionen och bortse från de övriga? Men tankegången är grumlig. Vad är det man kan avstå från?

Så skriver Håkan Holmberg på UNT:s ledarsida. Jag vill förtydliga mig en smula genom att hänvisa till “Tio preliminära teser om liberalismen” (ur Tapirskrift).
Där försökte jag begripa liberalismen i termer av ett tilltagande överflöd av rättigheter. Även om rättighetskatalogen är konstant, har de senaste 100 årens historia inneburit en stadig uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, ekonomi och politik. Detta skapar ett läge där de liberala rättigheterna allt oftare hamnar i konflikt med varandra. Liberalism blir en fråga om urval. Omvänt går det att åberopa liberala ideal för att motivera nästan vilken politik som helst. “Det står envar fritt att plocka russinen ur dess rättighetskatalog”, alltså.

Håkan Holmberg verkar tänka sig att russinplockandet är något som ickeliberaler ägnar sig åt. Jag menar alltså att detta urval görs av alla som bedriver politik under åberopande av rättigheter, särskilt av de liberaler som i teorin vill förverkliga hela rättighetskatalogen på en gång.
Med retorisk udd mot ickeliberalerna frågar sig Håkan Holmberg vilka av rättigheterna som kan undvaras. Han konstaterar att de flesta i Sverige – såväl liberaler som ickeliberaler – kan enas om sådant som allmän rösträtt, likhet inför lagen, yttrandefrihet och fria medier. Skiljelinjen handlar om någonting annat: ekonomin.

Jag misstänker att det handlar om ekonomin. Det som skulle vara överspelat är förmodligen den öppna marknadsekonomin och frihandeln. Men liberaler försvarar inte näringslivets eller olika företags och branschers intressen utan principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop. Alternativet till en lagstyrd marknadsekonomi är rättslöshet och korruption.

Men om det nu är på ekonomins område som antiliberalerna framhärdar – varför spelar då ekonomin en så undanskymd roll i Per Svenssons bok? Och framför allt: varför undviker han systematiskt frågan om den ekonomiska krisen?

Nu måste jag åter dra fram Ludwig von Mises, som Per Svensson hänvisar till ett antal gånger. Ludwig von Mises såg sig som en konsekvent liberal – alltså vad vi nuförtiden kallar för en libertarian. Per Svensson uttrycker en stark beundran för hans konsekventa hållning, men är själv långt från att leva upp till den. Saxar en beskrivning av Ludwig von Mises, signerad Jamie Peck:

Mises, /…/ was always more of a palaeoliberal than a neoliberal. The word that is most often used to describe Mises, in multiple accounts, is ‘uncompromising’; even Hayek /…/ found him ‘always a little doctrinaire’. Mises’ most ardent follower in the USA, Murray Rothbard, /…/ called for a ‘separation of the economy from the state’. Rothbard later founded the anarcho-capitalist movement and, later still, was a prominent supporter of Patrick Buchanan’s bid for the US presidency in 1992.

Herrarna som går i Ludwig von Mises fotspår – ja, det rör sig väsentligen om en mansseparatistisk rörelse – hävdar att de är de enda kompromisslösa liberalerna. Och i viss mening har de rätt! Även om de företräder en absurd världsåskådning, borde de tas på större allvar av såväl icke-liberaler som mainstream-liberaler.

Håkan Holmberg anför “principen att statsmakt och ekonomisk makt inte ska växa ihop”. Libertarianer i Mises-traditionen skriver såklart under på detta, men påpekar att staten och kapitalet i vår tid är sammanvuxna. Framför allt pekar de på existensen av centralbanker med rätt att utfärda pengar utan täckning i guld. Vi styr nu oundvikligen mot en ekonomisk apokalyps, varpå en jungfrulig kapitalism ska starta om från noll, menar de. Syndafallet inträffade ur deras perspektiv år 1971, om inte redan 1914.

Sedan dess är det svårt att påstå att vi lever i en reellt “liberal” ekonomi. Att den ekonomiska politiken i hög grad motiveras genom liberal ideologi är en annan sak. Jag får uppfattningen att Håkan Holmberg och Per Svensson blandar ihop dessa två nivåer när de uttrycker övertygelsen att de västerländska samhällena för tillfället är i stort sett liberala.

Krigsmaskinen – alltså bloggen som går under detta namn – dundrar på. Många trådar att plocka upp i krisserien på Copyriot, några ska säkert hinnas med. Som en liten upptakt kommer här citat ur tre inlägg som Krigsmaskinen har kategorierat under “pessimism“:

Varje förståndig människa hyser stark misstänksamhet mot företagsmänniskornas kvävande och politikernas löjeväckande optimism. Vi lever i en katastrof, på väg mot kataklysmiska proportioner. Det finns ingen anledning att vara optimistisk om det rådande.

“Tre faser av pessimism“

Kapitalismen idag är i praktiken rakt igenom destruktiv och har ingen framtid. Frågan är om vi ska lyckas göra slut på kapitalismen eller om slutet kommer med mänsklighetens och biosfärens kollaps. Destruktiviteten yttrar sig bland annat i eliminationism riktat mot olika sfärer, att olika saker — människor, institutioner, resurser, etc — blir “morally written off as no longer exploitable and hence irrelevant to capital accumulation.”

“Utrotningen av utbildningen“

Vi tänker oss krisen som ett övergångsstadie. Det gamla faller sönder men något nytt har ännu inte formats. Det här ska inte vara, intalar vi oss, snart måste det lösas, på ett eller annat sätt. Prognoserna skiljer sig, en del säger inom ett par år, andra kanske ett decennium, åter andra än längre. Men om det inte är så, om krisen är permanent? Kris är trots allt kapitalismens normaltillstånd.

“Frågor till dem som väntar på krisen“

Dessa inlägg (och andra) rymmer massor att diskutera. Bland mycket annat funderar jag på den nyss nämnda distinktionen mellan apokalyptik och eskatologi.

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.
Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.
Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.
Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/
2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).
Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?
Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.
Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.

Today the European Commissioner Štefan Füle issued a strong statement on the blocking of The Pirate Bay in Denmark:

The ban on the social platform The Pirate Bay in Denmark raises grave concerns and casts doubt on Denmark’s stated commitment to European values and standards.

Freedom of expression, a fundamental right in any democratic society, includes the right to receive and impart information and ideas without interference by public authority. Citizens must be free to communicate and choose freely the means to do it. This obviously includes access to the internet.

Open debate promotes transparency and accountability and ultimately reinforces democracy; such debate needs to be strengthened everywhere, including in Denmark.

Just kidding! The statement was actually not about The Pirate Bay. It was about the recent blocking of another website in another European country. Maybe the statement would seem a bit stronger if it was consequently applied also to cases within the European Union.

thx for the tip, Geraldine!

Ibland frågar folk vad som har hänt med Piratbyråns gamla buss. Svaret går numera att finna på Guldbussen.se, som meddelar att bussen står vinterparkerad i Luleå. Inte illa för en stadsbuss från 1977 som vi även förmått att korsa Alperna och övervintra på Balkan.

Ibland frågar folk vem som äger bussen. Så tänkte vi också till en början: att en buss skulle vara något som man köper, för att sedan äga. Snart lärde vi oss att en buss är något som måste tas hand om. Frågan är alltså inte vem som äger den, utan vem som har vårdnaden. Svaret är: Rättbuss.

Jag recenserade en försvarsskrift för liberalismen i gårdagens Expressen. Per Svensson menar i denna skrift att liberalismen visserligen inte kan sammanföra all världens godhet, men att däremot allt ont i världen kommer av antiliberalismen. Hans definition av liberalismen blir i praktiken: liberalism är motsatsen till antiliberalism.

Antiliberalismens främsta kännetecken är, enligt Per Svensson: populism, apokalyptik och utopism. Mot denna tresidiga polarisering vill jag lufta vissa invändningar.

Liberalism kontra populism? Låt mig citera ur recensionen:

Visst har populism och liberalism ansetts vara oförenliga. Men jag undrar om inte detta förändrats sedan 2008. Tänk bara på Piratpartiet: ett paradexempel på liberal populism. Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen

Därtill påpekar Magnus Linton:

Föreställningen att liberalism står i någon sorts absolut motsats till populism är möjligen en missuppfattning som inte förrän nu börjar uppmärksammas i Europa men den som följt den politiska utvecklingen i Latinamerika vet att liberalism där gått hand i hand med fullfjädrad populism i många decennier.

Liberalism kontra apokalyptik? Här handlar det om sekulariserade versioner av en religiös tankefigur: den yttersta dagen, då den bestående världen ska förgöras i en slutstrid, där det goda till sist segrar över det onda. Apokalyptiken är en form av eskatologi, läran om de yttersta tingen (som f.ö. givit namn åt det nya bokförlaget Eskaton).
På ett formellt plan stämmer det att liberalismen tar avstånd från tanken på en apokalyps. Ofta tas ett väldigt stort avstånd, med följden att hotet om en klimatkatastrof förnekas eller trivialiseras. Tendensen är alltså att inte bara avfärda apokalyptiken utan varje form av eskatologi, varje tanke på en yttersta gräns för vår rådande samhällsordning.
Samtidigt smyger den apokalyptiska fantasin in bakvägen, just hos de liberaler som (med rätta) ser sig som de renlärigaste. Jag tänker på den “ultraborgerliga” kristeorin hos den s.k. österrikiska skolan. Åtskillnaden mellan ekonomi och politik blir här till en absolut dualism – ekonomin är naturlig, politiken onaturlig. Inte bara välfärdsstaten, utan även centralbanker som utfärdar pengar utan uppbackning i guld, betraktas som politiska övergrepp på den naturliga ordningen. När övergreppet väl är fullbordat, finns det bara en väg tillbaka: krisen som renande skärseld. Oavsett om krisförloppet leder till att samhällen kollapsar och miljoner människor svälter, betraktas detta som ett nödvändigt ont för att återställa den naturliga ordningen. Vad är detta, om inte en liberal apokalyptik?

(År 2005 skrev jag förresten en uppsats om konspirationsbaserade världsåskådningar under rubriken “Populism och apokalyps“.)

Liberalism kontra utopism? Se ovan. Visst tar liberalismen avstånd från utopier. Men att konsekvent stå för en “klassisk liberalism” är att vara utopist. Tanken på att rulla tillbaka 100 år av statlig expansion – på fredligt vis, med en bibehållen varuproduktion – går knappast att ta på allvar.
“Föreställningen om konfiktfria lyckoriken” är kärnan i utopismen, skriver Per Svensson. I detta har han rätt, men han har fel i att ickeliberalerna skulle vara utopister. Att avskaffa patriarkatet och/eller kapitalismen, att skapa “en helt ny värld”, är inte detsamma som att avskaffa alla konflikter.