Entries from January 2017 ↓

Kolla gärna in de tio preliminära teser om Trump som lagts upp av konstnären Ian Alan Paul. Jag försöker sammanfatta: Högerns handlingsutrymme vidgas åt alla håll. Vänstern retirerar in i försvaret av en liberal demokrati som aldrig existerat annat än som en fantasi. För att den vardagliga verkligheten ska förbli levbar krävs ständigt högre nivåer av förmedling, accelererade flöden av memer. Alla kommer att retweeta Trump, Trump kommer att retweeta alla. Det finns ingen återvändo. Efter att Trump släppt loss krisen på högsta politiska nivå finns ingen annan utväg än att skapa en egen kris av annat slag.

(Jag nära att skriva “en alternativ kris”. Men själva ordet “alternativ” har på kort tid blivit mycket svårt att använda. Alt-right, alt-facts, alt-crisis?)

Trumps makt är “virtuell”, skriver Paul. Med detta menas att den inte kommer ur enskilda handlingar, utan “ur mångfaldigandet av möjliga handlingar” som underminerar alla förutsägelser. Därför är det ett strategiskt självmål att att försvara sanningen gentemot Trump, som inte ödslar tid på att uppehålla sig vad som är och därför alltid kommer att kunna röra sig snabbare i sitt nät av “tänk om”.

Vad denna virtualitet bland annat innebär blir tydligt i en artikel som delats flitigt senaste veckan, skriven av de grävande journalisterna Hannes Grassegger och Mikael Krogerus, ursprungligen i schweiziska Das Magazin, sen i en piratöversättning av Antidote, därefter i officiell översättning på Vice: “The data that turned the world upside down“.

Trump’s striking inconsistencies, his much-criticized fickleness, and the resulting array of contradictory messages, suddenly turned out to be his great asset: a different message for every voter.

Artikeln kretsar kring företaget Cambridge Analytica som sysslar med psykologisk dataanalys. Företaget uppger själv att man spelade en nyckelroll i kampanjen som gjorde Trump till president. De var även aktiva på den vinnande sidan i den brittiska Brexit-omröstningen. Företagets huvudägare tycks vara den högerradikale miljardären Robert Mercer, som även investerat stora summor i Breitbart, vars tidigare redaktör Steve Bannon inte bara blivit Trumps chefsstrateg – han sitter även i styrelsen för Cambridge Analytica. Nu sägs det att Rebekah Mercer, dotter till Robert, ska leda en utomparlamentarisk stödtrupp underställd Trump, med uppgiften att understödja presidentens agenda i olika frågor, allt med utgångspunkt i psykologisk dataanalys. Och om du undrar var all data kommer från, så är det bland annat från de de där gratis personlighetstesterna du gjorde för skojs skull på Facebook, där du samtidigt gav någon åtkomst till alla dina likes…

Så där kan man hålla på och spinna vidare på myten om Cambridge Analytica – som nu uppges ha siktet inställt på att intervenera i valrörelser i Europa, särskilt kanske i årets tyska val. Oavsett vilken betydelse just detta företag har haft eller kommer att få, är det talande att begrepp som “election management” har blivit helt självklara.

Förra helgen såg jag (tillsammans med vänner i en studiecirkel) om Adam Curtis dokumentärserie The century of the self (2002). Det fjärde och sista avsnittet handlar till stor del om hur Bill Clinton och Tony Blair kom till makten på 1990-talet – inte genom att presentera en samlad vision adresserad till en bred majoritet av befolkningen, utan med stöd av marknadsundersökningar. Deras spinndoktorer kom fram till att partiernas trogna väljare var relativt ointressanta och valde i stället att koncentrera sig på de mindre grupperna av “swing voters“. Via fokusgrupper och opinionsundersökningar identifierades deras känslor och rädslor. Genom att göra väl valda utspel lyckades politikerna vinna dessa gruppers röster och därmed även en majoritet i valet. Men det skedde till priset av en nedmontering av utrymmet för en genuint framåtblickande politik. (Det finns en hel del att invända mot den förvisso fascinerande historia som Adam Curtis berättar, som också har 15 år på nacken. Jag har ännu inte sett Curtis senaste dokumentär HyperNormalisation som tydligen kretsar mycket kring Trump, men jag har hört en del kritik mot den.)

Ur dagens perspektiv sysslade Bill Clintons och Blairs kampanjmakare med en väldigt primitiv form av “election management”. Barack Obamas kampanj var betydligt mer sofistikerad, liksom Hillary Clintons. Men mycket tyder faktiskt på att Trumpkampanjen, i sitt arbete med Cambridge Analytica, tog ännu ett stort steg i den långa marschen bort från masskommunikationen. Jämfört med motståndarsidan satsade de mindre på tv-reklam och mer på riktad kommunikation eller microtargeting via Facebook. Det ska ha skett med stöd av en databas med psykologiska profiler för varje vuxen invånare i USA – 220 miljoner individer – som Cambridge Analytica har byggt upp, enligt vad dess vd Alexander Nix förklarat i en presentation.

Politik handlar inte längre om att rikta budskapen till segment som unga kvinnor, högutbildade afroamerikaner, högbelånade bostadsrättsinnehavare eller kattägare. Sådana sociologiska katgorier framstår som grovhuggna när digital övervakning möjliggör psykologiska profiler på enskilda individer.

From July 2016, Trump’s canvassers were provided with an app with which they could identify the political views and personality types of the inhabitants of a house. It was the same app provider used by Brexit campaigners. Trump’s people only rang at the doors of houses that the app rated as receptive to his messages. The canvassers came prepared with guidelines for conversations tailored to the personality type of the resident. In turn, the canvassers fed the reactions into the app, and the new data flowed back to the dashboards of the Trump campaign.

Again, this is nothing new. The Democrats did similar things, but there is no evidence that they relied on psychometric profiling. Cambridge Analytica, /…/ discovered that a preference for cars made in the US was a great indication of a potential Trump voter. Among other things, these findings now showed Trump which messages worked best and where. The decision to focus on Michigan and Wisconsin in the final weeks of the campaign was made on the basis of data analysis.

På kortare sikt är dessa metoder ett sätt att vinna val. På längre sikt kan väl ingen förneka att de underminerar själva legitimiteten för representativ demokrati.

Sen är det klart att metoderna inte går att överföra direkt på förhållandena i t.ex. Sverige. Dels finns här något större begränsningar för att bygga personregister, men sånt går att kringgå och blir på sin höjd en gradskillnad. Dels är valdeltagandet högre i Sverige, eftersom det här är betydligt lättare att rösta. Kampanjen i USA handlade inte så mycket om att få någon att byta sympatier från den egna kandidaten till den andra, utan om att få de med svaga sympatier för endera kandidaten att endera stanna hemma eller gå och rösta. Men det råder inget tvivel om att metoderna kommer att importeras till Sverige innan 2018.

Bland entusiasterna finns kommunikationsbyrån Miltton Labs som står nära Moderaterna och de borgerliga ungdomsförbunden. (Det var för övrigt Miltton Labs som orkestrerade kampanjen #backaspotify förra våren, vilket Christopher Kullenberg och jag skriver om i en kommande artikel). En av dess företrädare skrev nyligen en intressant bloggpost om hur han menar att kommande val ska vinnas: inte via masskommunikation, utan genom att skicka olika budskap till olika mottagare, allra helst på individnivå. Förebilden är de kampanjer som arbetat med Cambridge Analytica. Slutklämmen är skamlöst nihilistisk, för att komma från en person som anser sig politiskt engagerad: “Man kan ha åsikter om denna form av kampanjande är bra för samhället i stort, och om detta är bra politisk utveckling, men det spelar egentligen ingen roll.”

Mark Fisher (K-punk) finns inte längre. Hans ständiga samtalspartner Simon Reynolds har samlat länkar till en lång rad vackra dödsrunor. Därtill har den norska kulturtidskriften Vagant genomfört en liten enkät där de bad om personliga reflektioner över vad Mark Fisher har betytt. Jag var en av de tillfrågade och här kommer mitt svar:

Jag blev uppmärksam på Mark Fisher under den globala finanskrisens utbrott 2007–2008. Vad som fångade mig var just det passionerade och mångfacetterade krismedvetande som präglade texterna på bloggen K-punk, särskilt de texter som kretsade kring musik. Efter hand insåg jag att denna passion i mycket kom ur att han brottades med den egna depressionen.

Burials album Untrue, som släpptes i slutet av 2007, placerade Fisher i ett samtidshistoriskt och djupt politiskt sammanhang, där nyckelordet var »hauntology«, ett begrepp lånat från Jacques Derrida. Det handlade om att sörja de framtider som gått förlorade, inte för att stanna i sorgen men för att historiens spegel tycks vara enda sättet att över huvud taget få en skymt av någonting radikalt annorlunda, i den historiska situation som Fisher snart skulle beteckna som »kapitalistisk realism«.

Som musikkritiker befann han sig i ständig dialog med Simon Reynolds och dennes analyser av brittisk dansmusik som ett »continuum«, men Fisher tenderade att gå ännu längre i de politiska slutsatserna. Just därför lyckades hans texter verkligen med att intensifiera upplevelsen av själva musiken. När jag dansar händer det att jag tänker hans tankar.

Enligt min uppfattning rymmer hans musikkritik en större politisk sprängkraft än exempelvis boken Capitalist Realism (2009) eller andra texter som tog direkt avstamp i politiska frågeställningar. Han var också delaktig i det filosofiska samtal som fördes mellan en handfull manliga brittiska bloggare kring begrepp som »objektorienterad ontologi« och »spekulativ realism«, ett samtal som med tiden gav intryck av ännu en akademisk herrklubb där män hjälptes åt att bygga en karriärplattform. Men Fisher framstod aldrig som en akademisk karriärist med sikte på att behärska en liten nisch. Kanske för att han skolats i det mytomspunna tankekollektivet CCRU, som var verksamt vid universitetet i Warwick under 1900-talets sista skälvande år. De kultiverade en egenartad tankestil, esoterisk och extatisk, som definitivt kom att prägla flera av oss som några år senare bildade Piratbyrån i Sverige. För egen del hade jag alltså en relation till Mark Fisher innan jag visste vem han var. Själv träffade jag honom bara en gång, när han besökte Stockholm år 2011. Mina tankar går till hans familj och de framtider han försökte möjliggöra.

Nu uppmärksammas en rapport från Oxfam som konstaterar att världens åtta rikaste män äger lika mycket som halva jordens befolkning. Det är fjärde året i rad som organisationen lägger fram en sådan rapport i anslutning till elitmötet World Economic Forum. Den här gången är siffran – 8 personer! – chockerande nog ännu lägre än tidigare. Reaktionen är given: ta från de rikaste, ge till de fattiga!

Jag är helt för att ta från de rika och ge till de fattiga. Ändå är jag djupt misstänksam mot den här typen av siffror, vad de säger och vilka visioner de formar. Problemets kärna är att allt kretsar kring pengar. Den som reagerar på siffrorna, utan att fråga vad de mäter, bidrar till att befästa en fetischistisk förståelse av pengar. Och det är just den fetischismen som måste rivas ner för att någon verklig omfördelning av resurser ska kunna komma till stånd.

En sida av saken, som jag tidigare tagit upp i Glänta, handlar om vad för slags tillgångar som mäts. Det är ju inte så att planetens åtta rikaste män är några Joakim von Anka-typer som sitter på väldiga skattkistor fyllda med guldmynt. Det är inte ens fråga om pengar på bankkonton. Här handlar det om pengar som mått på finansiella tillgångar av alla möjliga slag. Det kan vara aktier eller fastigheter, patentportföljer eller konstverk, utsläppsrätter eller optioner på att i framtiden få köpa en råvara till ett visst pris, eller ännu mer invecklade derivat. De flesta av dessa tillgångar är i sig helt oanvändbara för en fattig bonde i Bangladesh.
För att det ska bli tal om att omfördela pengar måste tillgångarna först säljas på en marknad. Problemet är bara att tillgångarnas marknadspriser bygger på att det inte görs några storskaliga försök till global omfördelning. Om de åtta rikaste männens tillgångar plötsligt skulle säljas av, skulle marknaderna krascha. Inget ont i att marknaderna kraschar, tvärtom – men i ett sådant läge skulle den enda meningsfulla omfördelningen behöva ske utan pengarnas förmedling.
Därför vore det kanske också bättre att från början diskutera ojämlikhet i icke-monetära termer. För det handlar om så mycket. Det handlar om hälsa, om förbrukning av naturresurser, om möjligheter att forma sitt eget liv. Det handlar om makt. (Och visst, “makt” är inte något oproblematiskt begrepp, men en fördel är att nästan alla inser att makt inte låter sig mätas objektivt – till skillnad från pengar, vars själva syfte är att mäta saker.)

På delvis samma spår skrev riksdagsledamoten Ali Esbati (V):

Ännu viktigare än att frysa bilden här, är att tänka på vad en sådan skev förmögenhetsfördelning betyder över tid, i en dynamisk världsekonomi. Vad betyder det att vara superrik i en kapitalistisk ekonomi idag? Stor tillgång till varor och tjänster av olika slag, förstås. Och fastigheter, ofta. Det mesta av rikedomen är dock lagrad i form av ägande av produktionsmedel och av andras finansiella skulder. Det innebär alltså inte bara att man här och nu kontrollerar resurser, utan att rikedomen bygger på den genom systemet överenskomna makten att kontrollera resurser som ännu inte är skapade, utan rätten att äga dem i framtiden.
Det skeva ägandet av produktionsmedlen gör att orättvisorna inte bara har uppstått i någon fjärran förtid, utan uppstår nu, i arbetet, inte efteråt i samband med någon orättvis fördelning.

Även om vi skulle acceptera pengar som mått på makt eller på livschanser, så kvarstår enorma problem med den metod som Oxfam använder. Vad de har gjort är helt enkelt att kombinera två datakällor. Först har de tittat i den årliga “Global Wealth Databook” från banken Credit Suisse för att få fram en siffra på hur mycket som ägs mänsklighetens fattigaste hälft. Därefter har de gått till tidningen Forbes lista över världens rikaste individer och räknat uppifrån tills de kommit upp i samma summa.
Varför denna metod är skev har förklarats mycket tydligt av ekonomijournalisten Felix Salmon. “Rikedom” definieras, både av Credit Suisse och av Forbes, som ett netto: tillgångar minus skulder. För de individer som har större skulder än tillgångar kommer resultatet att bli negativt.

Paradoxen som uppstår med denna mätmetod är att många av världens “fattigaste” människor visar sig bo i västvärlden och ha det jämförelsevis bra. Jag skulle nog själv hamna i den kategorin. Jag har aldrig tagit några andra lån än studielånet, men min sexsiffriga skuld till CSN är sannolikt större än mina tillgångar. Om man nu inte väljer att räkna mitt “humankapital” som en tillgång. Eller mitt svenska medborgarskap, som ger mig tillgång till ett socialt skyddsnät. Men jag är ganska säker på att Credit Suisse inte sätter penningvärden på sådana tillgångar.

De flesta som tar del av Oxfams utspel tänker nog inte ens tanken på negativ rikedom, alltså skuld. De tänker att det finns ett fåtal som har väldigt många pengar och ett flertal som har väldigt få pengar. Inte att en stor del av västvärldens befolkning (särskilt i USA) har mindre än noll pengar, eller att en del i denna grupp definitivt hör till de som vi skulle kalla för rika.

Oxfam har nu i ett metoddokument besvarat en del av kritiken. Där medger de i princip att individers rikedom inte kan mätas så som de själva har gjort, men menar att det ändå blir rätt på en aggregerad nivå:

In the global wealth distribution, some people we may not think of as being poor show up among the very poorest, as they are in net debt. These people may be in debt but be income-rich, thanks to well-functioning credit markets (think of the indebted Harvard graduate). A number of such cases will exist. However, in terms of population, this group is insignificant at the aggregate global level.

Därtill medger Oxfam att det finns ett problem i att använda växelkurser för att räkna om alla penningvärden till dollar. För den som bor utanför USA har tillgångarnas dollarvärde en begränsad betydelse. Under fjolåret visade det sig till exempel att Storbritanniens samlade rikedomar föll med 1,5 biljoner dollar, inte för att britterna sammantaget blev fattigare utan för att pundet föll och dollarn steg. Växelkursens effekt blir troligen ännu större om man jämför ett rikt land med ett fattigt land, utan att ta hänsyn till att levnadsomkostnaderna i det fattiga landet troligen är mycket lägre. Ett alternativ till att använda växelkurser skulle vara att räkna med köpkraftsparitet (även om detta mått kommer med en helt egen uppsättning godtyckliga avgöranden, som i mycket löper parallellt med godtycket i prisindex).

Inget av detta är ägnat att bortförklara eller nedtona den extrema ojämlikhet som råder i världen. Man kan nog rentav vända på steken och säga att ojämlikheten underskattas när man försöker mäta den i pengar. Framför allt leder penningfetischen till att idéer om omfördelning blir fastlåsta i kapitalets kategorier. Som jag skrev i Glänta, apropå hur det brukar låta i svensk vänsterdebatt:

Efter att pengarna har fördelats ska de användas till att köpa saker. Själva premissen är alltså att naturresurserna och arbetskraften fortsätter att vara varor som är till salu på en marknad. Om det inte finns varor att köpa på marknaden, finns det ju ingen köpkraft i pengarna. Visionen om socialism förutsätter att kapitalismen består.

Vad är då alternativet? Själva tanken på ett alternativ till pengar är troligen feltänkt, eftersom det då fortfarande skulle handla om en “allmän ekvivalent”. Men det är hemskt spännande att tidskriften Subaltern i sitt senaste nummer har tagit upp Otto Neurath och naturalräkningen. Till detta historiska exempel ska vi nog snart återvända.

Försvarsprisindex (FPI) är ett mått på “försvarsprisinflation” och har avgörande betydelse för tilldelningen av resurser till Sveriges försvarsmakt. Valet av beräkningsmetod har kallats “den osynlige beslutsfattaren” i svensk försvarspolitik. Det här inlägget handlar dock inte alls om försvarspolitik, utan tar blott upp FPI som ett intressant exempel på ett prisindex.

Att indexera priser innebär alltid att man gör en mängd teoretiska antaganden och metodologiska val, som ofta får högst politiska konsekvenser. Konsumentprisindex (KPI) används som mått på allmän inflation och vägleder inte bara Riksbankens räntepolitik, utan också förhandlingar om löner, pensioner och hyror. Försvarsprisindex (FPI) styr ”bara” den årliga uppräkningen av försvarsanslagen, men är metodologiskt intressant eftersom det är ett index som ska mäta priset på att producera den ekonomiska nyttigheten ”försvar”. Därmed kan det kasta ljus på metodologiska dilemman med bredare relevans, även för KPI och därmed även för möjligheten att mäta inflation. Jag kastade mig därför över några aktuella rapporter som handlar just om FPI och försvarsprisinflation.

• “Översyn av försvarsprisindex för materiel” (ESV 2010)
• “Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar: anslagstilldelning, kostnadsutveckling och priskompensation” (FOI 2014)
• “Defence investment cost escalation
  – A refinement of concepts and revised estimates (FFI 2015)
• “Försvarsspecifik inflation : teori och internationella tillämpningar” (FOI 2016)

Syftet med prisindex är “att mäta prisförändringar på en prestanda- och kvalitetsmässigt oförändrad eller likvärdig vara eller tjänst” (FOI 2014). Det stora dilemmat för all prisindexering är att den verkliga marknaden inte är kvalitetsmässigt oföränderlig. Tvärtom byts varorna hela tiden ut, nya modeller ersätter gamla modeller. Olika varor köps i olika proportioner och i det långa loppet skapas system där det sällan är så enkelt som att en vara ersätter en annan. För att mäta prisförändringar är det ändå nödvändigt att räkna om kvaliteterna till kvantiteter. Kort sagt måste man sätta ett pris på den förbättrade (eller försämrade) kvalitet som erhålls.

Varor och tjänster förändras över tid. Ju längre tidshorisont, desto svårare blir problemet. En liter bensin är nog samma vara i dag som för tio år sedan, liksom en hårklippning. Men med olika sorters tillägg eller ändrad reningsgrad i bensinen, respektive förändrad service vid frisörbesöket, kan även sådana produkter få ändrat innehåll över tiden. Ju mer komplexa produkterna är, desto större är vanligen problematiken att bestämma vad som är pris och vad som är volym. Vid längre tidsperioder kan jämförelsen ofta bli närmast meningslös.

(ESV 2010)

Kostnad är inte detsamma som pris. För statistikerna är kostnadsutvecklingen en produkt av två faktorer: volymutveckling och prisutveckling. Dessa kan ses som helt parallella med vad Marx kallade bruksvärde och bytesvärde. Om en vara – exempelvis en hårklippning – blir bättre i kvalitet, ska detta räknas som en ökad volym. Om hårklippningen samtidigt blir dyrare, gäller det att avgöra om detta bara är en följd av den ökade varuvolymen. Kostnadsutveckling minus volymutveckling är lika med prisutveckling. Vad statistikerna benämner som “pris” är alltså en kategori där man i princip ska ha “städat bort” alla kvaliteter i varan. För att mäta ut t.ex. KPI är det alltså nödvändigt att kvantifiera kvalitetsutvecklingen, just för att kunna räkna bort den.

Bruno Latour ville en gång förstå själva moderniteten som vilande just på en ständig “renhållningsprocess” som syftar till att skilja subjekt från objekt. I detta fall handlar det om att hålla isär politik och ekonomi. I den statliga budgetprocessen tjänar prisindexering syftet “att skilja ut inflation och löneöklningar i den totala förändringarna av kostnaderna inom en verksamhet, så att förhandlingar om anslag enbart ska avse reala förändringar.” (ESV 2010) Syftet med FPI är “att kunna låta politikerna koncentrera sig på reala volymförändringar snarare än på pris- och löneförändringar” (FOI 2016).

Hur ska man hantera kvalitetsutveckling på försvarsområdet? Att ett vapensystem blir kraftfullare är en kvalitetsförbättring i en sorts absolut mening. Men krig är en mycket relativ verksamhet. Vapensystemens kvaliteter existerar i praktiken bara i relation till motståndarens vapensystem. Relativistiskt betraktat blir en teknologisk kapprustning i grunden ett nollsummespel.

Utifrån detta sätt att se på saken kommer en kvalitetsförbättring i den försvarsmateriel som används att mötas av en motsvarande kvalitet hos motståndaren. På så sätt bli kvaliteten på försvarets slutprodukt oförändrad, trots att kvaliteten på insatsvaran har förbättrats.

FOI (2016)

I formuleringar som denna märks det ständigt närvarande antagandet att “kvaliteten på försvarets slutprodukt” i grunden är en kvantitet, som kan växa eller krympa, även om det saknas empiriska redskap för att fastställa dess storlek. Detta är än en gång intressant, för det är ett antagande som finns närvarande i alla försök att använda pengar som mått på “reell” ekonomisk utveckling.

På en grov nivå kan man säga att försvaret producerar den kollektiva nyttigheten försvar. Det är närmast en tautologi.

(ESV 2010)

Vad är då en “oförändrad produkt” när det gäller produkten “försvaret”?
För de flesta andra produkter är det den absoluta effekten av produkten som är intressant. Som konsument kan man utan förbehåll glädja sig åt en säkrare bil, en TV med klart skarpare bild, en ljudanläggning med bättre ljud osv. Vad gäller produkten “försvar” är det däremot den relativa effekten jämfört med en potentiell motståndare som är intressant. Om ett vapensystem med bättre eldkraft, räckvidd och skydd riskerar att förlora en strid det tidigare skulle ha vunnit som ett resultat av att motståndaren skaffat sig ännu kraftfullare vapensystem, så har ju försvarsprodukten minskat i relativ effekt, trots att den absoluta effekten har blivit större.
Utifrån detta resonemang kan det hävdas att en “oförändrad produkt” är en produkt med en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare, trots att produkten i absoluta termer har högre prestanda.
Detta reser frågan om pris- och lönekompensationen inom försvarsområdet ska kompensera kostnadsutveckling för en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare eller bara oförändrat absolut effekt.

(FOI 2014)

Det speciella med försvaret är att dess kvalitet måste bedömas i förhållande till “motståndaren”. Då måste man i slutändan också, för att mäta prisutvecklingen, ha en idé om vem motståndaren är. Ett övervaknings- eller vapensystem kan ju ha olika bra effekt beroende på om det används mot Ryssland, mot IS-terrorister eller mot en befolkning som gör uppror i ett krisläge. Här anas ett närmast schmittskt moment i den skenbart objektiva prisindexeringen: hur man mäter försvarets prisutveckling beror ytterst på vem som är den tänkta fienden.

Vissa av de författare som ingått i litteraturgenomgången, exempelvis Kirkpatrick (2008), hävdar dock att det är försvarseffekten jämfört med en potentiell motståndare som bestämmer den nytta som försvaret skapar. Han benämner försvarsmateriel som “tournament goods”

FOI (2016)

“Tournament goods” verkar inte vara något etablerat begrepp inom ekonomivetenskaperna, utan har mest använts ett fåtal gånger av försvarsekonomer. Men det är intressant att fundera på dess potentiella tillämpningsområde.

Tournament goods are goods that only have value when compared to the goods of other actors. A good example of a tournament good is football players. A football player has, as military equipment, no intrinsic value, but is valued when compared to the opponents players. There seem to be little research done on tournament goods, but some insight into the mechanics of tournament goods can be derived from Lazear and Rosen
(1981).
/…/
In case of military equipment, the difference in gain from winning and loosing could be quite large.
For essential equipment like fighter aircraft, the best fighter aircraft will give control of the air, hence the rank is essential. In this case we could expect quite high willingness to invest.
/…/
If television sets were a tournament good and, say, only the
50 per cent largest television sets of any block of apartments were working at any time, the prices of television sets would inevitably increase.

(FFI 2015)

Defence and Peace Economics heter en vetenskaplig tidskrift som för bara någon vecka sedan publicerade ett temanummer om försvarsinflation, med bidrag från bland andra Peter Nordlund vid FOI. Tidigare under 2016 stod han som en av tre författare till rapporten “Försvarsspecifik inflation” (FOI 2016), som tittade på försöken att mäta försvarets prisutveckling i andra länder. Där konstateras att prisutveckling i normala fall ska mätas i förhållande till en given “output”, men att alla är överens om det omöjliga i att mäta försvarets output “i form av försvarsförmåga, försvarseffekt, nytta eller liknande”.

• Det är svårt att över huvud taget definiera produktionen av försvar på ett sätt som tillåter mätning.
• Det är svårt att kombinera bredden av produktionen till ett enhetligt mått.
  /…/
  försvarseffekten är svår, eller kanske t.o.m. omöjlig att mäta i standardiserade enheter över tid.
  (FOI 2016)

Dessa skäl är intressanta, eftersom de i varierande grad fäller även för produktionen av många andra nyttigheter. Tänk t.ex. barnomsorg, utbildning eller kulturverksamheter. Även i dessa fall anses det allmänt vara svårt att mäta produktivitet, just eftersom produktivitet är ett mått på förhållandet input/output. I stället för att mäta output mäter man då input och gör antagandet att produktivitetsutvecklingen antingen är noll, eller att den följer någon sektor i ekonomin som förefaller lättare att mäta.

I beräkningen av FPI har man lagt in ett “produktivitetsavdrag” vars syfte är att stimulera Försvarsmakten till effektiviseringar. “Enligt detta produktivitetsavdrag förväntas Försvarsmakten ha samma produktivitetsavdrag som den privata, lönsamhetsdrivna sektorn.” (FOI 2014)

Eftersom FPI baseras på input och inte på output har det konstruerats som ett kompositindex, alltså en viktad sammansättning av icke-militära prisindex, som ska återspegla hur priserna utvecklas för “sammansättningen av arbetskraft, materiel, varor och tjänster som försvaret köper” (FOI 2014). Det är fråga om ett grovt försök till approximation som möter en massa problem inte minst i fråga om hur snabbt och kraftfullt som ändrade växelkurser ska få genomslag. Dessa detaljer är i sig inte särskilt intressanta. Det är däremot frågan om hur man kan mäta prisutveckling när det kommer till stora investeringar i infrastruktur som görs med mycket långa mellanrum:

Ett speciellt problem rörande mätning av priser som är aktuellt för försvaret gäller unika och stora produkter. Det rör varor som ofta tillverkas av en enda säljare för en enda köpare och dessutom nog så ofta vid ett enda tillfälle, eller åtminstone med så många års mellanrum att produktens kvalitet förändrats i så hög utsträckning att de inte är jämförbara. /…/ Det innebär att det i Sverige för många varor inom försvarsområdet i dagsläget inte är möjligt att fastställa vad som är pris respektive volym i den sammanlagda kostnadsförändringen.
Grunderna för prismätning /…/ är alltså i fallet försvarets inköp /…/ behäftat med allvarliga problem i samtliga led.

(ESV 2010)

Frågan är om inte den sista kommentaren är giltig för prismätning i allmänhet.

Ungefär samtidigt som Donald Trump valdes till president i USA, höjdes den amerikanska styrräntan, som nu alltså ligger på plus. Samtidigt styr minusräntor i Europa och Japan. Men även om västvärldens penningpolitik i någon mån glider i sär, är det fortfarande inom ramen för samma historiskt unika lågräntepolitik.
Det monetära undantagstillståndet består och inte heller i USA finns något nämnvärt utrymme för ytterligare räntesänkningar nästa gång en akut finanskris bryter ut. Ingen kan säga hur förhållandet kommer att se ut mellan Trump-regeringen och Federal Reserve. Trump angrep Fed hårt i sin valkampanj, angrepp som på slutet även innehöll tydligt antisemitiska inslag. Det kan hända att målsättningarna kolliderar om Fed finner skäl att höja räntorna desto mer för att motverka överhettning till följd av de infrastruktursatsningar som Trump utlovat. Men det är minst lika troligt att Trump och Fed kommer att hitta en synk, till priset av att Trump sviker vissa vallöften – vilket han definitivt kommer att göra, åtminstone enligt finansmarknadernas bedömning. Den senaste tidens börseufori i USA talar sitt tydliga språk:

Markets seem to be expecting higher interest rates, rather than an inflationary boom. /…/
Markets are betting that he will abandon the issues that defined his candidacy and disappoint the voters who won him the election.

Tomas Konicz drar parallellerna till den s.k. Volcker-shocken kring 1980, när räntan i USA plötsligt höjdes drastiskt. Följderna blev att kapital flödade från övriga världen till USA, som gick in i sin långa fas av finansdriven tillväxt. Andra sidor av samma mynt var stigande statsskuld och avindustrialisering. Räntehöjningen satte igång alla slags flöden från periferin till centrum: i global skala, men också inom USA. Följderna är grafiskt tydliga på kartor över var i landet det sker flest självmord eller överdoser. När kapitalet strömmade i riktning mot finanscentren, efterlämnades ett “unnecessariat“:

Here’s the thing: from where I live, the world has drifted away. We aren’t precarious, we’re unnecessary. The money has gone to the top. The wages have gone to the top. The recovery has gone to the top. And what’s worst of all, everybody who matters seems basically pretty okay with that. /…/
If there’s no economic plan for the Unnecessariat, there’s certainly an abundance for plans to extract value from them. /…/
If I still don’t have your attention, consider this: county by county, where life expectancy is dropping survivors are voting for Trump.

För att återgå till det kortsiktiga perspektivet: att USA:s styrränta höjs en liten bit över nollstrecket signalerar en vändpunkt, men det är knappast någon räntechock så som Volckershocken var. Den stora skillnaden är att finansialiseringen nu redan är fullt utblommad. Den stora likheten är nog vilka följderna blir i den globala ekonomin. Volckershocken ledde direkt till Mexikos stora skuldkris 1982, den första i en rad kriser i den globala semiperiferin, som tvingade fram olika “åtgärdsprogram” med privatiseringar som centralt inslag.

Räntehöjningen i USA fungerar i praktiken som ett sätt att skjuta över bördor på Kina. Kinas valutareserver smälter bort i full fart, likt isen på Grönland. Smältvattnet sugs upp av finansmarknaderna i USA och bidrar till att hålla uppe börsvärderna. Sådan är kanske kärnmekanismen i den lilla men symboliska räntehöjningen.

Åren efter 2008 fanns ett slags globalt konsensus kring stimulanspolitik som svar på krisen (må vara att Tyskland drog i motsatt riktning inom EU). Nu har detta konsensus brutit samman. Räntor som rör sig åt olika håll är del av samma mönster som protektionism och militära upptrappningar.

Nixon närmade sig Kina som ett led i sin antisovjetiska strategi. Att nu Trump närmar sig Putin kan rentav ses som en historisk upprepning med ombytta roller, skriver Konicz – alltså som ett försök att motverka Kinas globala maktambitioner. I en sådan strategi passar höjda styrräntor i USA påfallande väl.

Men all denna geopolitik är inte hälften så intressant som den “geoekonomiska” frågan om var vårt tids nya “unnecessariat” kommer att skapas.