Entries from October 2011 ↓

Låt debattsajten underteckna sig själv

För några timmar sedan fick jag e-post från en person, som vi kan kalla för “Johnny”. Han jobbade visst för en känd debattsajt, som vi kan kalla för “Debattsajten”. Han ville att jag skulle skriva gratis för dem. Så här skrev han:

Hej Rasmus!

Johnny heter jag och jobbar på Debattsajten! Vi är väldigt intresserade av att se om du skulle vilja skriva en debattartikel för oss?

Anonymous senaste aktion som du känner till där de sagt att de ska publicera namn, adress och alias på personer inom knarkkartellen Zetas då de tagit en inom anonymous som gisslan är något som väckt stort intresse.

Det skulle därför vara väldigt roligt om du skulle vilja skriva en artikel där du kan debattera för eller emot om detta är det utlimata beviset för hackers “tagit över världsordningen”. Att man till och med kan hota framstående knarkkarteller där det bränner och också hota om att ta ner facebook är ju något som är högst kännbart för dels väldigt kriminella människor och för en stor del av befolkningen.

Hör gärna av dig till mig om du är intresserad!

Jag svarade typ “nej tack”. Fast jag borde kanske ha svarat så här:

Hej Johnny!

Vad roligt att du redan har skrivit synopsis till en debattartikel. Tesen som du driver är rätt skojig, fast jag föreslår att du förtydligar det där med “tagit över världsordningen”. Menar du helt enkelt att hackers har tagit över världen? Jag finner det heller inte helt övertygande att hot, riktade åt diverse håll, är “det ultimata beviset” på världsherravälde.

Slutligen vill jag ge dig ett tips som jag tror kan vara av värde när du skriver klart den här debattartikeln. Luta dig inte mot att någonting har “väckt stort intresse”. Att väcka intresse är din uppgift som debattör.
Jag kan tillägga att jag själv inte hade hört talas om episoden i fråga. Inte heller har ditt synopsis fått mig att ta reda på mer fakta. Men jag är övertygad om att du, som uppenbarligen brinner för ämnet, kan få till en bra debattartikel.

En sak förstår jag emellertid inte. Du frågar mig om jag ska skriva artikeln, trots att du i stort sett redan har skrivit den. Jag antar att du undrar om jag vill skriva under, men din debattartikel verkar inte vara ett sånt där upprop. Nej, jag tycker att du själv ska skriva under din egen debattartikel!
Kanske är det så att ni som jobbar på Debattsajten inte får skriva under artiklar där. Då har jag ett tips till dig. Skriv under debattartikeln med “Anonymous”. Så kan nämligen vem som helst göra. Då får du även en utmärkt möjlighet att vinkla rubriken riktigt, riktigt hårt.

PS.
­Angående debattsajterna med mera, så sades en del klokt i ett reportage i DN för en vecka sedan: “I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika“.
Och vad gäller Anonymous så var det ett reportage i SvD där även jag fick säga några ord, bland annat att det är tveksamt att kalla Anonymous för ett nätverk. För övrigt har jag hört att Marcin de Kaminski har skrivit en hel artikel om Anonymous till kommande numret av Brand.

Att begripa krisen, del 4

Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre.

Kan inte låta bli att bjuda på ett gulligt citat. Det kommer från lobbyistrapporten “Finanssektorns betydelse för Sverige“, publicerad i april 2008 av kampanjen för att bygga Finansplats Stockholm, ett börscentrum i Värtahamnen, ivrigt påhejat av dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell (KD). Ett knappt halvår senare gick Lehmann Brothers i konkurs snart tystnade pratet om Finansplats Stockholm, domänen dog. Men när kollapsen ännu bara stod för tröskeln lät det så här:

Finanssektorn kan liknas vid ett blodomlopp i det moderna samhället. Istället för syre så fördelar det finansiella systemet kapital dit det används mest effektivt och gör störst nytta – för hushållen, för företagen och för samhället i stort.

Nu till saken, som är denna: att tala om “finanssektorn” kan leda snett. Vi började med att konstatera en skillnad mellan industrikapital och finanskapital. Det är oerhört viktigt att understryka att detta inte syftar på två olika “sektorer”. Det handlar inte om två slags företag, ännu mindre om två slags kapitalister. Åtskillnaden syftar på två slags kapital. Kapital är värde i rörelse. För att värdet ska växa måste kapitalet ständigt ändra skepnad och i den här rörelsen förvandlas finanskapital till industrikapital och omvänt. Att då tala om finans och industri som skilda sektorer blir bara fel.
Samtidigt är åtskillnaden nödvändig att göra för att alls kunna begripa den finansialisering som inleddes på 1970-talet, tydligast manifesterad i en enorm tillväxt av skuldsättningen på alla nivåer men även utvecklingen av ständigt nya finansiella instrument.

David Harvey skriver i The enigma of capital (som nu utkommer svenska):

From the 1980s onwards reports have periodically surfaced suggesting that many large non-financial corporations were making more money out of their financial operations than they were out of making things. This was particulary true in the auto industry. These corporations were now run by accountants rather than by engineers and their financial divisions dealing in loans to consumers were highly profitable. General Motors Acceptance Corporation soon became one of the largest private holders of property mortgages, as well as a lucrative business financing car purchases. But even more importantly, the internal trading within a corporation producing auto parts all over the world allowed prices and profit statements to be manipulated across currencies in such a way as to both declare profit in those countries where the tax rates were lowest and to use currency fluctuations in themselves as a means to make monetary gains.
/…/
Enron was supposed to be about making and distributing energy but it increasingly merely traded in energy futures and when it went bankrupt in 2002 it was shown to be nothing but a derivatives trading company that had been caught out in high-risk markets.

Efter dessa ord från David Harvey är det inte längre meningsfullt att tala om finans- och industrikapitalet som skilda “sektorer”. Frågan som återstår är hur vi tänker orsak och verkan bakom det senaste kvarsseklets oerhörda finansialisering. Detta är absolut centralt när det gäller att begripa den rådande världskrisen. Vi återkommer till saken och till David Harveys bok men även till helt andra vinklar, kanske bara inte just jämförelsen med ett blodomlopp. Noterar med intresse att Malte har börjat läsa David Graebers bok Debt: The first 5000 years.

Anteckningar från #net4change

Är på konferens som samarrangerats av Sida och Juliagruppen (eller snarare: Marcin.)

“Internet och sociala medier har blivit ett allt starkare verktyg i kampen för frihet och demokrati” – så inleder Sida presentationen av ämnet. Men inlindat i detta teleoptimistiska budskap ges även plats för en hel del djup telepessimism, om begreppet tillåts. De inbjudna talarna gav en betydligt mer komplex bild av nätets roll i upprorsrörelserna, särskilt i Nordafrika och Mellanöstern.

Fraux: “Vilken dag! Deltagarna i #net4change är sammankopplade, inte likställda. Tekniskt kunniga, inte blint prylgalna. Och roliga, medvetna, bäst.

Superhackern Jacob Appelbaum höll ett medryckande föredrag, där ett genomgående tema var att infrastrukturen för vår vardagliga kommunikation i bör betraktas som fientlig. “We must treat the network as hostile and compensate.”
Internet är i sin helhet inte minst ett övervakningssystem, underströk Jacob Appelbaum. Mobiltelefoner är övervakningsmaskiner, vilka också kan användas för att ringa med. Ju mer vi betalar för dem, desto bättre övervakar de oss. Vi må välja att göra detta, men att välja bort mobiltelefonerna är knappast heller ett reellt val.
Webbläsarna har utvecklats från verktyg för att komma åt webben, till ett sätt att leverera användarbeteenden som produkt till de aktörer som samlar in stora mängder data om vad vi gör på webben. Det torde även gälla webbläsare med öppen källkod, eftersom även dessa anpassar sig till den samtida webbens standard, genomlusad av suspekta script som punkterar allt vad säkerhet heter. Även om nät- och telekomjättarna i allmänhet inte ägnar sig åt att aktivt leverera information till underrättelsetjänster, så innebär deras eget affärsintresse att användarna görs till enkla offer.

Jacob Appelbaum går igenom hur staten agerar för att kontrollera nätanvändare i Syrien och tvekar inte inför att dra paralleller till hur The Pirate Bay blockeras i t.ex. Danmark, eller till den svenska FRA-lagen. Att sådant sker inför en publik som inkluderar representanter för utrikesdepartementet – vilkas chef alltså heter CARL BILDT – är åtminstone en liten aning intressant.

Ett återkommande exempel utgörs av företaget FinFisher, som utvecklade ett virus som installerar en bakdörr hos enskilda datoranvändare och sålde denna övervakningsteknik till Mubarak-regimen i Egypten. Jacob Appelbaum understryker att detta är vapenexport. Företag som dessa betraktar sig själva som vapenexportörer. De säljer sina produkter på vapenmässor. Om en polismyndighet skulle vilja stoppa sådan vapenexport
sätta dit dem, vore det enklaste sättet att helt enkelt köpa deras tjänster och avslöja dem för hackare som då snabbt kan täppa till hålen. Tills vidare är det givetvis angeläget att dessa skrupellösa företag – som utan tvivel existerar även i Sverige – avslöjas och att de inblandade får känna av ett högt socialt pris.

Jacob Appelbaum är ju mycket praktiskt inriktad och mest känd som aktivist i Tor-projektet. Han presenterade Torouter: en box som pluggas in i väggen och blir en nod i Tor-nätverket som samtidigt erbjuder dig och dina nära anonym nätuppkoppling. Den existerar i dagsläget bara som prototyp men ska enligt uppgift börja säljas kanske redan innan årets slut, till ett pris omkring 100 dollar. Torouter tycks alltså ligga betydligt närmare än Freedom Box och känns mycket lovande.

Salma Said från Kairo ifrågasatte den västliga bilden av att det egyptiska upproret skulle ha handlat om “icke-våld”. En bild som bland annat kom till uttryck i Facebook-eventet för den här tillställningen, där Facebook och Twitter lyfts fram som ersättningar för AK-47 och machete. Dagens Arena sammanfattar bra:

“Jag använde inte sociala medier de första 18 dagarna av revolten. Däremot använde jag stenar”, sa Said, och menade att bilden av en “fredlig revolution” i Egypten är en skönmålning: “Den blev fredlig när vi bränt ned 90 procent av alla polisstationer på 6 timmar.”

Och detta stod ingalunda i motsats till vad som sades av Stephan Urbach från Telecomix, som var djupt engagerad i att upprätthålla telekommunikationerna med Egypten efter att Mubarak hade stängt nätet. Gentemot alla de journalister som han pratade med underströk han att detta var egyptiernas uppror, inte de sociala mediernas – men just den biten var visst ingen intresserad av att citera.

Ser fram mot att läsa fler rapporter från #net4change, för vad som nämnts här rör bara en liten, liten del.

Att begripa krisen, del 3

Läs först:
Att begripa krisen, del 1
Att begripa krisen, del 2
Och nu blir det snarare meta-kristeori. Varning: svepande framställning!

Grovt tillyxat finns det bara två kristeorier. Två sätt att begripa förhållandet mellan finanskapital och industrikapital i en tid då dess totalitet – känd som “tillväxten” – stannar av.

Den ena kristeorin kan t.ex. kallas för borgerlig. Grundantagandet lyder: “Överdriven finansspekulation har skapat en kris som sedan har spridit sig till realekonomin.”
Så säger de alla: Anders Borg och Mohamed Omar, Attac och Zeitgeist. Fast med betydande skillnader i förklaringen av varför detta sker. Vi kan urskilja tre komplementära varianter på den borgerliga kristeorin: en banal, en politisk, en metafysisk.

Den banala varianten är att skylla finanskapitalets excesser på “girighet”. Krisens lösning skulle då ligga i någon slags moralisk upprustning.
Den politiska varianten är mer sofistikerad, då den utpekar en felaktig politik som orsaken till att det har uppstått en finansbubbla med efterföljande krasch. Här går det i sin tur att skilja mellan en “vänsterborgerlig” och en “högerborgerlig” kristeori, som förklarar krisen med för lite eller för mycket statliga regleringar.
Den metafysiska varianten antyder att det finns en evig konflikt mellan två principer, varav den ena framstår som jordbunden och den andra som rotlös. Dessa kan förknippas med vissa grupper av människor – då vanligtvis i form av antisemitism – men den metafysiska kristeorin förekommer också i mer förandligad form. Kännetecknande för denna variant är att krisen betraktas i ljuset av en kamp mellan gott och ont som ges en mycket lång historia, minst lika lång som kapitalismen i stort.

Vad ska vi då kalla den andra kristeorin, den som inte är “borgerlig”? Jag vet inte, kanske kan vi kalla den för radikal, eller kanske materialistisk. Grundantagandet är då: finansspekulationen är ett symptom på en mycket djupare kris för kapitalet och/eller fossilsamhället, som i brist på andra möjligheter att växa tar sin tillflykt till finanskapital. Medan bubblorna växer kan krisen skjutas på framtiden och när bubblorna spricker blir någonting synligt som “egentligen” fanns där hela tiden. Även denna kristeori finns i en rad olika varianter, men det får bli en senare fråga.

Att begripa krisen, del 2

Första inlägget i serien togs möjligen på lite för stort allvar, att döma av kommentarerna. Det här är inte en bloggserie som syftar till att leverera en “korrekt” kristeori. Ännu mindre är syftet att fälla domslut över de slagord som används i olika sammanhang. Men att ta dessa slagord som kritisk utgångspunkt är en rimlig metod för att bjuda in till ett samtal om hur vi begriper den kris som vi genomlever, men som är betydligt mindre närvarande i Sverige än på många andra håll. Samtalet som sker just här är bara ett av många och vi ska inte inbilla oss att något av dessa samtal – eller för den delen ett stormöte där alla lägger fram sina synsätt – kan “hitta rätt”. Att göra krisen begriplig kan bara ske i en process som involverar praktisk handling, den saken är väl självklar?

Så länge som krisen skylls på “finanseliten”, är kristeorin inskränkt i dubbel bemärkelse:
1. Kapitalet reduceras till finanskapital. Industrikapitalet antas inte ha del i hur krisen har uppstått.
2. Finanskapitalet reduceras till en grupp människor, “finanseliten”. Tanken på ett finanskapital utan elit – tänk pensionsfonder plus robothandel – görs otänkbar.

En kristeori som nöjer sig med att utpeka “finanseliten” lämnar dörren på vid gavel för dem som vill försvara det “nationella” industrikapitalet mot det “globala” finanskapitalet. Det vill säga ett försvar av en “normal” kapitalism som i själva verket aldrig har existerat och allra minst skulle kunna existera idag. En lösryckt finanskritik är ren ideologi. Den är inte ens halvt systemkritisk.
(Men för att motverka missförstånd: det är inte lösryckt finanskritik som dominerar i Occupy Wall Street och liknande protester. Däremot finns det grupper som vill driva i sådan riktning, även om de må vara små. Det finns också från journalistiskt håll en benägenhet att lyfta fram kritiken mot “finanseliten” i den rapportering som görs, eftersom den på ett omedelbart plan kan framstå som “begripligast”.)

Att begripa krisen, del 1

“Måltavlan är finanseliten”, skriver journalisten i en notis från Brunkebergstorg. Och en ockupant citeras: “De som är orsaken till krisen men inte har tvingats betala för det.”
Visst, det är retorik. Troligtvis har den citerade ockupanten, om utrymmet skulle ges, mer att säga om orsak och verkan i en pågående kapitalkollapsen. Men hur långt räcker retorisk slagkraft?

Om det är så att vi befinner oss i en explosiv historisk situation där vattenringar kan spridas snabbt, om det finns en omvälvande potential i den rörelse som på vissa håll kallar sig Occupy, om vi vill förverkliga denna potential – då går det inte att luta sig tillbaka mot en trygg åtskillnad mellan insida och utsida, mellan teori och praktik, mellan analys och agitation.
Få saker är i detta läge så viktiga som att utarbeta en berättelse om hur vi hamnade i den här världskrisen. En berättelse som klargör vad som krisar, vad som ska övervinnas. Berättelsen om krisen måste vara begriplig, fast utan att falla i de två fallgroparna: subjekt och objekt. Där ligger en svårighet.
Det är lätt att begripa någon som säger att det är någon annans agerande som har orsakat krisen – att vi bara behöver förändra eller eliminera dem, för att själva kunna fortsätta att leva ungefär som tidigare. Det är också lätt att begripa någon som säger att krisen är ett resultat av naturens obevekliga gränser, i form av olja, befolkningsökning eller samhällelig komplexitet – att det går åt helvete i vilket fall. Så bildar subjektivismen och objektivismen en stelnad polaritet av “begripliga” men paralyserande kristeorier.

Vi måste på något vis utarbeta en krisanalys som lämnar dörren uppen ut ur hela subjekt/objekt-logiken, en logik som för övrigt är historiskt oskiljbar från det kapitalistiska produktionssättet. Kan vi rentav säga att subjekt-objekt-relationen är krisen? Nej, det är obegripligt. Vad har matpriser att göra med metafysik? Någonting, men sambandet måste göras begripligt, vilket inte ska missförstås som att vissa redan har begripit det och bara ska förklara det för resten. Begripliggörandet måste vara en praktisk process (där även gatuprotester är en del), vilken successivt genererar nya tankar som bättre korresponderar mot vår krisverklighet och med våra möjligheter att övervinna denna verklighet.

Det är inte lätt men vi måste börja den teoretiska reflexionen någonstans. Exempelvis i den enkla åtskillnaden mellan industrikapital och finanskapital. Förvisso är det så att stora företag – tänk på Apple, Ikea, Volvo eller Vattenfall – inte kan placeras i ena eller andra facket. De håller sitt kapital i rörelse, låter det växa genom både industriproduktion och finansspekulation. Investeringar i “immateriella rättigheter” (patent, varumärken, upphovsrätt) förefaller dessutom som något av en mellankategori.
Vi kan inte skilja mellan två slags företag, men vi kommer inte undan åtskilllnaden mellan två slags kapital. Och detta är något helt annat än åtskillnaden mellan 99 % och 1 %, som må vara mer eller mindre korrekt, men som knappast duger som grund för en framväxande kristeori. Frågan är alltså hur vi begriper sambandet mellan industri och finans i den rådande världskrisen. Där ska nästa inlägg ta vid.

Arbetssamhället, del 4: Solanas

Igår på Hemliga Trädgårdens vinsterfest bjöds på en förhandstitt av SCUM-manifestet som ett par veckor ska ha premiär på Turteatern, läst av Andrea Edwards. Det var storartat. Att höra Valerie Solanas rasande text är någonting annat än att läsa den. Manifesttexten befrias då från fördomar, framför allt de fördomar som kommer att att läsaren förväntar sig “feminism”.

SCUM-manifestet är en stridsskrift mot arbete. Valerie Solanas brinner för tanken på att med automatiseringens hjälp reducera människors arbetstid till ett fåtal timmar per vecka, i ett samhälle utan pengar. Avskaffandet av “pengaarbetssystemet” (the money-work system) är den ständigt återkommande punkten. Detta lägger grunden för en kritik av det subjekt som klamrar sig fast vid ett liv som kretsar kring arbete och pengar. Detta subjekt benämns “mannen”.

Leisure time horrifies the male, who will have nothing to do but contemplate his grotesque self. Unable to relate or to love, the male must work. Females crave absorbing, emotionally satisfying, meaningful activity, but lacking the opportunity or ability for this, they prefer to idle and waste away their time in ways of their own choosing – sleeping, shopping, bowling, shooting pool, playing cards and other games, breeding, reading, walking around, daydreaming, eating, playing with themselves, popping pills, going to the movies, getting analyzed, traveling, raising dogs and cats, lolling on the beach, swimming, watching T.V., listening to music, decorating their houses, gardening, sewing, nightclubbing, dancing, visiting, “improving their minds” (taking courses), and absorbing “culture” (lectures, plays, concerts, “arty” movies). /…/ What will liberate women, therefore, from male control is the total elimination of the money-work system, not the attainment of economic equality with men within it.
/…/
Love can’t flourish in a society based on money and meaningless work; it requires complete economic as well as personal freedom, leisure time and the opportunity to engage in intensely absorbing, emotionally satisfying activities which, when shared with those you respect, lead to deep friendship. Our “society” provides practically no opportunity to engage in such activities.
/…/
The elimination of money and the complete institution of automation are basic to all other SCUM reforms; without these two the others can’t take place; with them the others will take place very rapidly. The government will automatically collapse.

Vad man än säger om den osande blandning av hopp och hat som Valerie Solanas formulerar, oavsett hur litterärt eller politiskt eller historiskt man väljer att läsa den, så kan det inte reduceras till “feminism”. Biologismen till trots, är SCUM-manifestet fortfarande i första ledet en kritik av ett subjekt som här kallas för “mannen”. Parallellen kan dras till hur Friedrich Nietzsche uttryckte sitt förakt mot “kvinnan”, eller närmare bestämt ett visst subjekt: das Weib.
Skillnaden är att Solanas skriver roligare än Nietzsche och ligger betydligt närmare vår egen samtid, men samtidigt inte. Hennes högmoderna maskinrationalitet är djupt otidsenlig och hennes utopisering av att folkomrösta via datorterminal påminner om den fahlströmska ideologin.

Om vi läser detta som arbetskritik framträder en parallell tydligare än andra: Valerie Solanas manifest publicerades 1967, samma år som Guy Debord publicerade Skådespelssamhället. Båda texterna fick ett betydande inflytande under några år för att sedan försvinna från offentlighetens radar, under 1980-talet omhuldade endast av obskyra grupper av arbetskritiker men återupptäckta i stor skala sedan 1990-talet.

Premiär på Turteatern i Kärrtorp: 7 november.

Ytterligare observationer kring bok och bibliotek

Nu har en vecka gått sedan första recensionsdatum för Boken & Biblioteket. Hittills har den recenserats i tre dagstidningar: Helsingborgs Dagblad, Hallandsposten samt Uppsala Nya Tidning. Alla tre är av det positiva slaget. Fler lär väl dyka upp.

Försäljningen flyter på hyfsat, sägs det. Och den börjar dyka upp i bibliotekskataloger, vilket är extra intressant. Är det två böcker eller en?
Det verkar som att forskningsbiblioteken i Libris behandlar Boken & Biblioteket som en bok i två volymer, det vill säga som en katalogpost. Medan däremot folkbiblioteket katalogiserar Boken och Biblioteket för sig. Jag noterar att någon i Linköping har lånat Boken utan att låna Biblioteket. Rent teoretiskt skulle detta kunna leda till dubbel lånestatistik och följaktligen en högre biblioteksersättning (om utlåningen av mina böcker skulle överstiga tröskelvärdet på 2000 per år, vilket förefaller osannolikt).

Att folkbiblioteken räknar min dubbelbok som två böcker betyder också att det blir två olika ämnesklassificeringar. Det tycks som att någon (BTJ?) har tilldelat Boken signum Ad (bokförlag och bokhandel), medan Biblioteket fått ett Ab-c (Bibliotek, särskilda länder och områden: Sverige). Varför den senares innehåll klassats som mer lokaliserat vet jag inte. Men jag tänker att båda volymerna kunde förtjäna ett kompletterande Bv (Informationsteknik). Ungefär som att Copy Me en gång i tiden klassades som Bv fast med ett kompletterande Oeaea (Upphovsrätt).

Att nu Boken och Biblioteket har fått olika signum kan betyda att de två volymerna hamnar på olika hyllor. Fast kanske bara på större bibliotek. På mindre filialer brukar nog hela A-spektrat sorteras tillsammans, eftersom det ändå inte upptar många hylldecimeter.

Åter till definitionen av det postdigitala

Det postdigitala manifestet som jag utgav för två år sedan är uppenbarligen inte helt bortglömt. Exempelvis har jag sett att boken är kurslitteratur på “Från Gutenberg till Google” som just nu ges i samarbete mellan idéhistoria vid Stockholms universitet och Kungliga biblioteket.

Den troligtvis sista recensionen publicerades i årets utgåva av Svensk tidskrift för musikforskning och var signerad Mats Arvidson, musikvetare i Lund som nyligen har inlett ett forskningsprojekt under rubriken: “Musikverket i den postdigitala tidsåldern“. Spännande! Jag ser i ett abstract att han “avser att studera diskursen om den digitala musikkulturen /…/ i de stora dagstidningarna /…/ samt på bloggar (såsom Copyriot och Kulturekonomi). Det som ska studeras är, väl att märka, “den digitala kulturen” och de erfarenheter som den skapar.
Själv är jag ytterst tveksam till att tala om en postdigital “tidsålder”. Som jag skrev i manifestet (§ 26): “Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro.”

Så vad är då det postdigitala? En sak är klar: begreppet ges ingen entydig innebörd i Det postdigitala manifestet. Där talar jag å ena sidan om “postdigitala situationer” (§ 7, § 14) vilket ska förstås på allra enklaste vis: det digitalt mediterade blir tillgängligt för våra sinnen genom att materialiseras. Detta kan beskrivas som “en icke-identisk kopiering in i det postdigitala” (§ 30).
Å andra sidan vidgar jag även begreppet till att åsyfta ett perspektiv (§ 6), en erfarenhet (§ 26) eller en problematik (§ 35) i spänningsfältet överflöd/urval, vilket manifesteras “i ständiga kretslopp mellan digitalt och analogt, mellan universell tillgänglighet och temporär lokalisering” (§ 6).
Det är inte helt självklart vilken av dessa båda förståelser som ligger bakom påståenden som dessa: “All musik är postdigital” (§ 40); “Alla böcker är postdigitala” (§ 41).
Den senare passagen i Det postdigitala biblioteket blev ett slags embryo till Boken & Biblioteket, som bland annat rymmer ett kapitel med titeln “Det postdigitala biblioteket”. Emellertid vågar jag ännu inte ge mig in på att analysera hur jag använder begreppet i min senaste bok. Det får andra gärna göra först.

Jonas Bååth har just publicerat “En sociologisk kritik av konceptet postdigitalitet“. Rubriken föranleder en lingvistisk kritik: vadå postdigitaltet? Vad vinner man på en sådan substantivering? Jag fruktar att det snarare fördunklar den simpelt materiella förståelsen av det postdigitala som materialiseringens moment.

Jag uppfattar att Jonas Bååth krånglar till sitt begrepp i onödan. Delvis genom att blanda in den förvirrande Wikipedia-artikel “postdigital“, en artikel som väl mest handlar handlar om att en handfull amerikanska konstnärer varit på jakt efter en ny stilriktning inom samtidskonsten, eller ett sätt att benämna en framväxande sådan. Jag tror inte att mitt bruk av begreppet har särskilt mycket att göra med hur Kim Cascone använde det i en artikel från 2004. En ytterligare tillkrångling sker sedan av att Jonas Bååth verkar läsa in alltför mycket sociologi i min bok:

Historikern Rasmus Fleischer publicerade 2009 Det Postdigitala Manifestet som genom en mängd korta betraktelser argumenterar för att det digitala är över och att musikscenen, och på sikt hela samhällskulturen, är på väg in i en postdigital era där den individualiserade iPod-lyssnaren tröttnar på sin isolering och börjar lägga pengarna på konserter och andra former av analoga och sociala musikupplevelser.

Skriver jag verkligen allt detta? Nej, någon “era” är det knappast tal om. Några utsagor om vart framtidens pengar tar vägen lyckas jag inte heller hitta i min bok. Faktum är att jag inte alls uppfattar Det postdigitala manifestet som en profetia – allra minst en profetia om att “det digitala är över”, vad nu detta skulle innebära.
Snarare vill jag uppfatta manifestet som en kritik, riktad mot den digitala fetischism som står i vägen för en postdigital sensibilitet, som lider av en oral fixering vid tillgång, som överlåter urvalet till ett automatiskt subjekt – för att uttrycka saken i helt andra termer än vad som gjordes i boken. (Närmare bestämt inser jag att förra meningen med lite fantasi kan läsas som en i schizoanalytiska sammanhang klassisk trio: Nietzsche – Freud – Marx. Ett bra ställe att sätta punkt och åter lämna över till sociologerna!)

Vox Vulgaris trollar sönder medeltiden

För ganska exakt tio år sedan värvades jag till Vox Vulgaris, som spelade s.k. medeltidsmusik. En ganska skev etikett: dels är det svårt att motivera varför millenniet 500–1000 ska klumpas samman till en epok, dels så existerade det vid denna tid strikt talat ingen “musik”. Alla de olika begrepp som överlappar med det som vi idag kallar för musik var antingen mycket snävare eller mycket vidare. Men det sjöngs och spelades och undantagsvis nedtecknades även tonsekvenser och med dessa kan man idag göra lite av varje. Vi gjorde något som fungerade kommersiellt, det vill säga vi kunde försörja oss på att spela under några somrar i nollnolltalets början. Vi gjorde även sådant som snarast svävade iväg åt krautrockhållet och kände oss allt mindre bekväma med att höra hemma i “medeltiden”. Innan vi lade av hann vi spela in en skiva: “The shape of medieval music to come” (2003).

Åren gick. Nya sätt att hitta musik etablerade kring nollnolltalets mitt, kretsande kring ett fåtal centrala index: The Pirate Bay, Last.fm, YouTube. Vi spred en torrent och lät låtarna ligga för fri nedladdning på Last.fm, men brydde oss knappast om YouTube. Ändå var det där som Vox Vulgaris blev ett fenomen.
Någon lade upp några av våra låtar på YouTube i början av 2009, efter att ha illustrerat dem med de mest kitschiga stillbilder som tänkas kan (en slumpvis blandning av medeltida målningar och fotografier på lavjare som leker riddare). Två år senare har de fått smått ofattbara tittarsiffror: Cantiga 166 toppar med just nu 240963 tittningar. Uppemot en kvarts miljon människor!

Och om man skriver in “medieval music” i sökrutan finns det en ensemble som omedelbart rekommenderas. (Med förbehåll för att YouTube skulle vara filterbubblat. Men såvitt jag kan se blir resultatet detsamma oavsett inloggning och IP-adress.) Det är bisarrt, men Vox Vulgaris verkar dominera medeltidsmusiken på YouTube.

Vad en ansenlig mängd människor tar del av när de avsnjuter Vox Vulgaris på YouTube är en sällsamt märklig kombination av ljud, bild och text. Ljudet av fyra unga musiker som improviserar med vag koppling till tonföljder som råkade skrivas ned på 1200-talet. Bilden av samtida fantasier som projiceras på “medeltiden”. Och textflödet i kommentarsfältet: en trollig soppa som kretsar kring frågan om den vita rasens överlägsenhet.
Gräver man i de hundratals kommentarerna så verkar det faktiskt som att nazister på bägge sidor av Atlanten sitter framför sina datorer, lyssnar på Vox Vulgaris och inbillar sig att vårt sätt att spela musik är ett äkta uttryck för det uråldriga Europa. Man måste skratta och gråta samtidigt. Sen måste man nog även komplettera arkivet, för om den musik som nu finns på YouTube kan låna sig till nationalistiska syften blir det nog svårare med vissa andra av våra inspelningar. Dessutom jobbar Jon på att klippa ihop några semiofficiella musikvideos av helt annat slag. Vox Vulgaris trollar tillbaka!

Däremot kommer vi knappast att orka ordna distribution av våra cd-skiva, trots att vi har en hel del kvar i lager och folk på nätet frågar efter den varje vecka. Ännu meningslösare känns tanken på att försöka få musiken att finnas tillgänglig på Spotify. Där finns, såvitt jag vet, inga troll och ingen kitsch. Och nånstans känns det som att det är just trollandet och medeltidskitschen på YouTube som ändå gör det spännande att förhålla sig till musiken.