Entries from February 2011 ↓

Förkovrar mig i historier om biblioteket i Alexandria. Hur de fick tag i alla böcker och hur de bringade ordning bland dem. Utmärkt översikt ges i en färsk artikel av biblioteksforskaren Heather Phillips.

Piratpartiet har talat sig varma för “Alexandria 2.0“, men faktum är att originalet ägde stora likheter med FRA. Insamlingen av hundratusentals bokrullar var en informationsmanöver jämförbar med vår tids signalspaning och saknade heller inte militära baktankar. Vissa av bokrullarna köptes, några stals, många kopierades och det var då ofta fråga om ren tvångskopiering.

Varje skepp som anlände hamnen i Alexandria genomsöktes i en slags antik deep packet inspection. Eventuella böcker i lasten beslagtogs tillfälligt och kopierades av biblioteket innan de återlämnades till skeppet. Hamnen var kort sagt en “samverkanspunkt“, för att tala FRA:iska!

Inte nog med det. Alexandrias geoinformatiska läge i den antika världen går att jämföra med Sveriges samtida läge. Skeppen som lade an i hamnen kom inte bara från hela Medelhavet, utan Alexandria var mellandestination för transporter långt österifrån, inklusive Indien. Ur ett signalspaningsperspektiv kunde biblioteket knappast ha varit bättre lokaliserat. På samma sätt var det synnerligen lämpligt att placera FRA i Sverige eftersom vårt land tjänar som mellanstation för nättrafik inte minst från Ryssland.

Bilden ovan föreställer hamnen i Alexandria några tusen år efter att samverkanspunkten lades ned.

Copyriot har luskat runt i robotböcker som fenomen i drygt två månaders tid. Veterligen finns inga jämförbara försök att begripa fenomenets art och omfattning. Frågan har snappats upp på några svenska kultursidor (SDS, VK och SvD, i tur och ordning) och igår sändes tydligen ett teveinslag i Rapport. Som brukligt avstår tevejournalistiken från att hänvisa till källor. (Ja, jag vågar hävda att undersökningarna här på Copyriot låg till grund för inslaget.)

“Vad vi har här är en dator-robot…” Pedagogiskt. Däremot framkommer ingenting nytt i Rapports inslag. Reportern har inte lyckats få kontakt med något av robotförlagen, däremot intervjuar de Pär Svärdson på Adlibris. Han säger som tidigare att det å ena sidan är tveksamt att ta överpris för utskrivna Wikipedia-artiklar, men å andra sidan:

det kan vara så att man inte har tillgång till den [Wikipedia] eller att man vill ha materialet sammanställt och då kan det här vara en utmärkt källa till information men man ska ju vara medveten om att det finns gratis på nätet

Fenomenet görs alltså till en konsumentfråga, punkt slut. Så länge man inte betalar är man inte berörd. Men vad händer om tillströmningen av robotböcker fortsätter i rådande takt? Hur lång tid tar det innan sökmotorerna helt dränks i brus? Sådant finns inget plats för i det snäva konsumentperspektivet.
Jag hade hoppats att Rapport kunnat tillföra en ny vinkel. En möjlighet vore att intervjua lärare på gymnasium eller högskola, eller någon på Skolverket, om vad robotböckerna betyder för källkritiken. Bedömer lärare en hänvisning till en bok som trovärdigare än en hänvisning till Wikipedia? Lär de rentav sina elever att det är bättre att hänvisa till böcker? Vad händer med sådana normer när en bok kan vara Wikipedia, fast det inte är uppenbart från referensen?

(Själv skriver jag just nu klart min stora essä om bokens framtid, i vilken undersökningen av robotförlagen är en liten del och backas upp med ett resonemang om bokens dubbelkaraktär som lånar skamlöst från Das Kapital. Essän utkommer i höst som bok på Ink.)

Snart har det gått tio år sedan Göteborgskravallerna, 14–16 juni 2001 (vilket jag själv nyligen nämnde i en bokrecension). Tio år är en lagom lång tid för att samla in minnen efter att stridens hetta tystnat men innan de hunnit blekna. Som samtidshistoriker är det därför med stort gillande som jag via bloggen Verklighetens Smolk noterar att det finns planer på en antologi till tioårsdagen. Alla som var med under dagarna i Göteborg inbjuds att skriva kortare texter.

När jag nu ändå för vidare denna information fick jag för mig att undersöka i vilken mån som historieskrivningen har webbkällor att tillgå. Efter tio år är det på Archive.org man får leta. Det visar sig då att t.ex. Göteborgsaktionens webbsida inte finns på Archive.org eftersom någon tyckte det var smart att blockera indexering via robots.txt. Däremot hittas Globalisering Underifråns sida och dessutom verkar Motkraft.net vara välarkiverad, med bland annat Afas ökända “mission accomplished”. Inte minst går det att hitta Motkrafts nyhetsbrev som ligger arkiverade på Ainfos.ca (även om det förstås inte finns några garantier för att den sidan stannar uppe).
Vilka webbforum som kan vara aktuella för historieskrivningen vet jag inte. Hade t.ex. gamla Socialism.nu redan startat våren 2001? Tidigaste inlägget därifrån som nu verkar kunna hittas är från december 2002. Flashback har ett forumarkiv som går tillbaka ända till 2000, inklusive gamla trådar i underforumet “Anarkism, aktivism och socialism” men rörande Göteborgskravallerna erbjuder de mest ett ursinnigt utifrånperspektiv från folk som stör sig på att polisen inte sköt fler skarpa skott.

Telegrammet 08CAIRO2572, skickat från USA:s ambassad i Kairo den 30 december 2008, släpptes av Wikileaks på den väl valda fredagen den 28 januari 2011 (eller möjligen några dagar senare, uppgifterna går isär). Däri nämns vissa kontakter mellan oppositionella i Egypten och USA:s utrikesdepartement, medierade via den då nystartade organisationen Alliance of Youth Movements (AYM) som numera använder det kortare namnet Movements.org. Detta har i sin tur lett till spekulationer bland konspiracister, om att upprorsvågen i arabvärlden i sin helhet kan reduceras till de eventuella trådar som USA har dragit i. Därför kan det finnas en poäng i att kasta en nykter blick på AYM.

Strax innan nämnda Wikileaks-telegram läckte ut släpptes Evgeny Morozovs bok The Net Delusion som också i korthet berör AYM. Bakgrunden var enligt honom de jättelika demonstrationerna mot Farc-gerillan i Colombia i början av 2008. Att mobiliseringen i hög grad skedde via Facebook fångade intresset hos Washington, där George W. Bush då fortfarande var president och där Jared Cohen fortfarande hade en nyckelroll på utrikesdepartementet. Han såg till att organiserade den konferens i New York senare samma år, där en rad initiativ från olika länder inbjöds (vissa mer politiska, andra mer humanitära). Medarrangörer till konferensen var företag som Facebook, Google, AT&T och MTV.
Evgeny Morozov skriver:

the State Department soft-launched an international organization called the Alliance of Youth Movements (AYM), built on the assumption that cases like Colombia’s are going to be more widespread and that the U.S. government needs to be an early player in this field, doing its share to facilitate networking among such “digital revolutionaries”. A series of high-profile summits of youth movements – one was even moderated by that staunch defender of Internet freedom Whoopi Goldberg – duly followed.
In its brief history, AYM has emerged as something of a digital-era equivalent of the Congress for Cultural Freedom, a supposedly independent artistic movement that in reality was created and funded by the CIA to cultivate anticommunist intellectuals during the early stages of the Cold War.

Någon från den egyptiska 6 april-rörelsen, som formerats på Facebook i solidaritet med strejkande arbetare, deltog på det första AYM-mötet i New York och träffade i samband med detta även tjänstemän på utrikesdepartementet. Ambassadpersonalen i Kairo ansåg dock, enligt 08CAIRO2572, att 6 april-rörelsens målsättning om demokratiska val var “orealistisk”.

En ofrånkomlig fråga rör Wikileaks roll som tidsinställt filter. Vad har det betytt att 08CAIRO2572 – med uppgifter om USA:s kontakter med oppositionella i Egypten – släpptes just den 28 januari – inte tidigare eller senare? Finns det telegram från samma ambassad som Wikileaks har valt att inte släppa? De kan givetvis ha goda skäl till detta. Men det vore inte dumt att bringa klarhet i vilken grad av aktiv intervention i händelseförloppet som Wikileaks har tänkt sig.

Vad gäller AYM så har de säkert haft betydelse för 6 april-rörelsen i Egypten, som ju rentav kopierade sin logga från serbiska Otpor. Men att därifrån dra slutsatsen att hela upprorsvågen skulle vara planerad från USA är vansinne. Det innebär i praktiken en förnekelse dels av arabers förmåga att agera själva, dels av ekonomiska faktorer. Dessutom förvrängs de faktiska allianserna mellan USA och arabvärldens despoter. Framträdande konspiracistsajter jobbar nu hårt på att etablera idén om att USA inte vill annat än att störta dessa despoter, vilket då skulle innebära att despoterna är fiendens fiende, alltså bör betraktas som rättmätiga medan de demonstrerande massorna bara är dumma får. Draghjälp till denna teori ges av den Kreml-trogna tevekanalen Russia Today, som ofta utmärker sig genom en dragning till konspiracistism. Som expert på upproren i arabvärlden har de just lyft fram en argentinsk konspirationsteoretiker vid namn Adrian Salbuchi

Konspiracister vill nu gärna lyfta fram AYM som en dunkel kraft bakom snart sagt alla världens uppror. Men de har inte mycket att gå på, utöver omnämnandet av 6 april-rörelsen i 08CAIRO2572. En titt på deltagarlistorna för de tre AYM-kongresserna visar representanter för ett stort antal länder. Men där finns ingen från Tunisien eller Libyen. Ingen från Jordanien, Jemen eller Bahrain. Kort sagt tyder dessa dokument snarare på att USA:s regering har haft svårt att hitta grupper att knyta till sig i de länder där det just nu sker som mest.

Ser förresten att AYM underhåller en helt okej nyhetssida om upproren. Det betyder inte att AYM ligger bakom. Lika lite som Wikileaks, al-Qaida eller lustiga piller.

Enligt intresseklubbarna Copyswede och Elektronikbranschen samt TT så ska det verkligen införas en upphovsrättslig avgift på s.k. externa hårddiskar samt usb-minnen. Datumet har skjutits fram från 1 april till 1 juni och de två klubbarna fortsätter att förhandla om nivåerna.
Enligt den betalande klubben (Elektronikbranschen) är avgiften “frivillig”. Det är dock inte säkert att den mottagande klubben (Copyswede) håller med. Alla som på något sätt distribuerar lagringsmedier utan att vara med i någon branschklubb hamnar i en osäker sits. Jag har tidigare nämnt som exempel distribution av fri mjukvara på usb-minnen. Vi som har sådana planer har ingen möjlighet att veta om Copyswede tänker avgiftsbelägga oss eller inte.
Vi vet heller inte hur de två branschklubbarna väljer att definiera en “extern” hårddisk – frågan är som sagt: extern i förhållande till vad?

Inför slutna, korporativa processer av detta slag känner jag en slags spontan ömhet inför Statens offentliga utredningar (SOU). Förvisso kan en SOU ofta ha fel – men vägen till felet är alltid minutiöst dokumenterad vilket gör det möjligt för eftervärlden att omvärdera skälen till varför det blev som det blev. Copyswede, å andra sidan, är en privat intresseorganisation som vars göranden inte ens i efterhand har lämnats till offentliga arkiv. O, hör historikerns klagan!

Muammar al-Gaddafis “tredje universella teori“, framlagd i Gröna boken (1975–79), har utövat en märklig attraktionskraft på en politiskt disparat skara av radikaler, spridda över världens alla kontinenter.
Efter att Gadaffi under 2001–2003 kappvände i västvänlig riktning slocknade mycket av lockelsen, men nätportalen Mathaba.net lever vidare i händerna på en grupp som alltmer distansierat sig från regimen i Libyen. Fortfarande anser de att Gröna boken rymmer lösningarna på mänsklighetens alla problem.

Under kalla krigets dagar fanns ett distinkt utrymme – om inte politiskt så åtminstone kognitivt – för en tredje väg, bortom kapitalism och kommunism. Efter 1990 har det inte längre gått att orientera sig bort från två maktblock. Viljan att komma bort från en bipolär vänster/höger-politik är däremot mer utbredd än någonsin (med goda skäl, kan tilläggas).
Denna vilja kan ta sig apolitiska eller antipolitiska uttryck. Den kan söka sig mot minoritära flyktlinjer eller till en majoritär humanism, som via formen av rättigheter leds tillbaka till en liberalism.
Fortfarande består emellertid attraktionskraften hos det stora tredje: en tredje väg, en tredje position eller en tredje teori vars främsta egenskap är att befinna sig bortom de två föregående och bär på löftet om att upphäva den hittillsvarande politikens dualitet. Tritopi förefaller som ett lämpligt namn för denna politiska form.
En tritopi kan (men måste kanske inte) vara ett slags utopi. Precis som utopin kan även tritopin analyseras såsom form, fastän dess innehåll kan vara allt från triangulerad centrism till muterad nationalsocialism.

Hypotes 1: Tritopin är hegeliansk.

Hegel ger (som alltid) sig själv rätt. Vad som kastas ut genom dörren flyger in genom fönstret. Tritopin upphäver en polaritet bara för att omedelbart skapa sin egen diametrala motpol, så att det politiska kan återgå till sitt bipolära tillstånd. Om än på en högre historisk nivå, hegelianskt betraktat.
Utopier kan vara ahistoriska, men tritopier förutsätter ett historiskt förlopp som först har etablerat en allhärskande polaritet mellan “det första” och “det andra”, för att sedan kunna överskrida denna polaritet.
Tritopismen “när sig på motsatserna därför att den är omedveten om existensen av betydligt subtilare och långt mer underjordiska differentiella mekanismer: topologiska förskjutningar och typologiska variationer” (Deleuze). Tritopins “bortom” är reaktivt.

Hypotes 2: Tritopin behöver en konspiration som sin motpol.

Vänstern hittar sin motståndare till höger. Högern hittar sin motståndare till vänster. Tritopister, däremot, kämpar mot någon slags konspiration. Hur “galen” konspirationsteorin är kan variera.
Om tritopin företräds av en marginell grupp så måste den ställas mot en monstruös, global konspiration. Nationalrevolutionära “tredjepositionister” ser judar bakom både kapitalism och kommunism.
Tony Blair, å andra sidan, var i egenskap av Storbritanniens premiärminister allt annat än marginell. Kring senaste sekelskiftet framträdde han som förgrundsgestalt för en “tredje väg”, bortom vänster och höger – bara för att hamna i krig mot en internationell konspiration av islamiska terrorister.
Muammar al-Gaddafi, slutligen, har alltid slagits mot konspirationer men dess karaktär har förändrats. Under åren 1986–2001 var oljepriserna som lägst och Libyens internationella position som svagast. Under dessa år framställdes också motkonspirationen som starkast och Gadaffis “tredje universella teori” attraherade tredjepositionister. Sedan steg oljepriserna, sanktionerna hävdes och Gadaffi slöt upp bakom kriget mot terrorn. Sedan dess har konspirationsteorierna hos Libyens regim krympt i omfattning: islamiska terrorister, schweiziska banker, narkotika.

Sociologen Anthony Giddens, arkitekten bakom Tony Blairs “tredje väg“, träffade Gaddafi år 2006 och författade en entusiastisk artikel:

Gaddafi is interested in the debates and policies involved in social democracy in Europe, which is the reason he has invited me. He likes the term “third way”, because his own political philosophy, developed in the late 1960s, was a version of this idea. It has been written up in the form of The Green Book, authored by Gaddafi, on display almost everywhere in Libya. /…/
His “third alternative” favours self-rule, in which everyone can, in principle, be involved.

Nå, att Anthony Giddens charmades av Muammar al-Gadaffi betyder inte att det finns någon tritopiernas sammansvärjning (den ultimata metakonspirationen). Likväl är det slående hur de möttes just i sin gemensamma fascination för tanken på en “tredje väg” – även om den tredje vägen mest framstår som en tom form, redo att fyllas med de mest skilda politiska innehåll.

Alla – eller åtminstone alla liberala och konservativa opinionsbildare – tycks avguda den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Ni vet han som predikar att världens fattigdom beror på att det fortfarande finns saker och landstycken som inte på ett tydligt sätt ägs av någon. Om bara äganderätten kan formaliseras, så att sakerna och marken kan säljas till någon med pengar, så kan fattigdomen trollas bort. Ungefär så. (Med reservation för att jag själv inte har studerat hans böcker. Här nöjde jag mig alltså med att sammanfatta hur hans centrala idéer brukar presenteras på t.ex. svenska ledarsidor.)

Hernando de Soto upprepade receptet för Egyptens del häromveckan. Däremot är det troligt att han håller lägre profil i fallet Libyen. För han är en av dem som har skäl att känna sig lite obekväm nu när Kadaffi-regimen verkar falla.

Kolla in Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av diktatorns son Saif al-Islam. Ni vet han som utfärdade löftet om blodbad häromdagen.
Kolla in listan på övriga medlemmar i styrelsen för GICDF. Där hittar ni ingen mindre än Hernando de Soto, som närvarade vid det senaste styrelsemötet som ägde rum under två dagar i London i december.
Styrelsen fick vid detta möte ta del av diktatorssonens redogörelse för påstådda lögner rörande maktkampen inom den libyska regimen. Det finns alla skäl att misstänka att Saif al-Islam har försökt använda GICDF som ett instrument inom denna maktkamp. Helt ovedersägligt är däremot att GICDF fungerat som internationellt PR-redskap för regimen i Libyen och att Hernando de Soto är en medlöpare i detta.

Läs även vad Commoniser skriver om Kadaffi-regimen och Europa.

Uppdatering: Per Hagman skriver i Sydsvenskan om Europa, Libyen och upproret. Han beskriver hur de europeiska nyhetsmedierna länge var märkligt ointresserade av vad som skedde just i Libyen och kontrasterar det mot nyhetsflödet på Twitter:

På BBC har man åtminstone äntligen en intervju med den politiske analytikern Benjamin Barber.

Han förklarar att oroligheterna i Benghazi mest handlar om stamrivalitet och inte någon riktig revolt som i grannländerna.

Det är enda gången @ShababLibya blir riktigt provocerade.

Benjamin Barber, som på 1990-talet blev känd på boken Jihad vs. McWorld, är även han ledamot av styrelsen för GICDF. Eller var det, tills igår morse då han avsade sig posten och skrev en kommenbtar i Huffington Post.

Metro-koncernen har bestämt sig för att lägga ned sin veckotidning Metro Teknik. Kanske hägrar större vinster i en annan satsning, den ofattbart usla Metro Student, som produceras av några stekare i Halmstad som har en egen byrå och vilkas främsta förebilder är Per Gessle och Bert Karlsson (om jag minns rätt från en intervju jag läste). Vedervärdigt. Flera av landets studentkårer har redan bevisat att de saknar existensberättigande genom att låta sina kårtidningar publiceras som en del av Metro Student.

Själv sörjer jag Metro Teknik eftersom jag i nästan fyra år hört till tidningens kolumnister. Detta har på flera sätt varit nyttigt för mig. Att skriva för den diffusa läsarskara som Metro Teknik riktat sig till är nämligen någonting helt annat än att skriva på någon kultursida, i en tidskrift eller här på bloggen.
Allt måste hållas kort samtidigt som ingenting kan tas för givet, utom att all slags “teknik” kan räknas som intressant i sig, utan att detta behöver motiveras av utomtekniska hänvisningar.

Definitionen av “teknik” har jag någon gång sett mig föranledd att tänja eller dryfta. Exempelvis i den sista av mina kolumner: “Hackers vägrar välja mellan konst och teknik“. Hastigt rotar jag runt i den moderna konstitutionens bottensats, i själva polariteten konst–teknik (eller skönhet–nytta) som upprättas under 1700-talet.
Jag konstaterar att “vi” i allra högsta grad är kvar i denna moderna polaritet, varje gång som vi utgår från att en viss handling bör präglas av personligt uttryck eller tvärtom bör rationaliseras. Men bara för att allra sist påstå att hacking kännetecknas just av en vägran att välja antingen skönhet eller nytta. Hacking är alltså i någon mening ickemodernt. Är ni med på det?

Min uppfattning om Evgeny Morozovs bok “The Net Delusion” är kort sagt att helheten är sämre än delarna. Därför tänkte jag posta ett antal inlägg under rubriken “Morozoviana” där jag plockar upp några trådar därifrån – utan att spinna vidare på dem särskilt mycket, ännu.

Evgeny Morozov pekar ut en handfull forskare från 1900-talet som varandes intellektuella föregångare till den naiva “cyberutopism” som idag har slagit ut i utrikespolitisk blom, såväl i Washington som i Rosenbad.
Avfärdandena av dessa föregångare är både välformulerade och rättmätiga. Men han skjuter mot ganska lätta måltavlor, på betryggande avstånd tillbaka i tiden. Inte heller lyckas Evgeny Morozov belägga sitt påstående om att de har utövat ett avgörande inflytande på dagens politik. Dessa små övningar blir således inte mer än spridda utkast till en idéhistoria som aldrig skrivs, men som skulle kunna bli riktigt intressant.

Flera gånger återkommer sociologen Ithiel de Sola Pool (1917–1984) som var en av dessa ex-trotskister som lyckades omsätta sin antistalinism i sin fortsatta bana som konservativ tänkare. Evgeny Morozov finner är en av rötterna till den naiva tilltron till att information i sig skulle fungera befriande:

Ithiel de Sola Pool /…/ played an important role in shaping how the West understands the role that information plays in authoritarian states. “The authoritarian state is inherently fragile and will quickly collapse if information flows freely”, wrote Pool, giving rise to a view that has become widely shared

Ett något nyare namn som släpas fram av Evgeny Morozov är Frances Cairncross som var i ropet under IT-bubblan för tio år sedan. Hon etablerade sig då som den främsta av de profeter som predikade avståndets död. Närvaro på olika platser kommer inte spela någon som helst roll när alla kopplas samman via nätet, menade hon i “The death of distance”, först publicerad 1995 som artikel i The Economist, två år senare som en bok. Frances Cairncross bemödade sig rentav om en reviderad upplaga efter att IT-bubblan kraschat, dock utan större framgång. Även om videokonferenser ofta framhålls som det klimatsmarta alternativet till flygresor finns inte längre någon som förnekar platsens betydelse så som Frances Cairncross faktiskt gjorde kring sekelskiftet.

Ändå påstår Evgeny Morozov att The death of distance utgör “a defining text in the cyber-utopian canon”. Oavsett hur det ligger till med den saken kan vi ju titta på slutstycket ur Frances Cairncross bok. Nog för att det är naivt:

Free to explore different points of view, on the Internet or on the thousands of television and radio channels that will eventually be available, people will become less susceptible to propaganda from politicians who seek to stir up conflicts. Bonded together by the invisible strands of global communications, humanity may find that peace and prosperity are fostered by the death of distance.

Fortfarande omkring år 2005 levde idén om att mer information automatiskt skulle leda till bättre information. Att vi som förnuftiga individer skulle vara begåvade med en förmåga att på egen hand sålla bort försåtlig propaganda, hur stort utbud vi än hade att välja ur.
Min uppfattning är att inte minst YouTube har givit en rejäl törn åt denna typ av liberal informationsoptimism. Visserligen har vi samtidigt bevittnat framväxten av Wikipedia som verkligen är ett imponerande exempel på hur bra skiljs från dåligt i enorma mängder av kunskap. Men poängen med Wikipedia är just att det inte lämnas upp till den enskilde läsaren utan sker kollektivt (och i former som dessutom måste kallas hierarkiska).

Genom att hålla sig bättre informerade om varandras göranden skulle olika stater och folk inte längre vilja gå i krig. När elektroniska medier upphäver alla avstånd skulle detta leda till “global fred”, menade Frances Cairncross för tio år sedan.

Frances Cairncross profeterade geografins död på ett sätt som uppbara klara likheter med hur Francis Fukuyama återupprepade G.W. Hegels tes om historiens slut. Men medan Fukuyama var filosofiskt bildad och ägnade andra halvan av sin bok åt en bitvis intressant diskussion utifrån Nietzsche, så verkar Cairncross inte ens ha känt till att Heidegger redan ett halvsekel innan hade resonerat kring hur tekniken upphäver avstånd – dock utan att applådera.

Hur tror ni att Google scannar in alla miljontals böcker? Knappast på flatbädd. Enligt uppgift används kameror för att fotografera av ett uppslag i taget med 3–4 sekunders mellanrum, vilket är ungefär den tid det tar att bläddra manuellt. Att sidorna välver sig lite korrigeras sedan genom en patenterad teknik.
Utan tvivel har Google ögonen på den långt mer avancerade metod som utvecklas av japanska forskare. Där behövs inga mänskliga händer. En robot bläddrar genom hundratals uppslag per minut medan en ultrasnabb kamera plåtar bilder som visserligen är gravt förvrängda men som i de flesta fall kan korrigeras av mjukvara.

Ingen av dessa teknologier är inom räckhåll för oss dödliga. Men kolla in www.diybookscanner.org! Där presenteras några sätt att bygga sin egen utrustning för att digitalisera böcker lika snabbt som Google.
Knepet är att använda vanliga digitalkameror för att fotografera boken där den ligger uppslagen i 90 graders vinkel i ett hemmabyggt ställ, vars delar enligt entusiasterna enkelt kan hittas i en container, bortsett från lampan. Fri mjukvara rätar sedan ut vinklingen.

Instruktionerna finns som sagt på www.diybookscanner.org som även länkar till andra artiklar.

Amerikanerna betonar gärna att det är lagligt att scanna böcker för privat bruk. Så inte i Sverige, där lagen om upphovsrätt skärptes år 2005. Förbudet mot att kopiera “hela böcker” gäller rimligtvis inte bara för kopieringsmaskiner (papper till papper) utan också för skrivare (fil till papper) samt för skannrar och kameror (papper till fil). Vad nu ett sådant förbud spelar för praktisk roll.

Att bygga en bokskanner verkar inte alls särskilt särskilt svårt. Har någon som läser detta kanske redan gjort det? Känns som ett perfekt projekt för ens lokala hackspace.