Entries from February 2019 ↓

Sedan någon vecka finns den till slut ute, boken som sammanfattar vårt nu avslutade forskningsprojekt, Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music (MIT Press). Den har redan fått en del uppmärksamhet i amerikanska tidningar som Rolling Stone och Salon och har fått kortfattade recensioner på Neural och Big Think.

Trots att boken är utgiven på ett stort akademiskt förlag, är den rimligt prissatt – på de svenska nätbokhandlarna kan den nu köpas för 179 kronor.

Efter att ha medförfattat två böcker om Spotify, plus flera forskningsartiklar, känner jag mig nu väldigt färdig med ämnet. Måste bara skriva ett efterord till den danska(!) utgåvan av Den svenska enhörningen – som för övrigt går att köpa till riktigt billigt pris på årets bokrea, 55 kronor.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för talet om att “försvara strejkrätten”. Precis som när man ska “försvara asylrätten” eller “försvara upphovsrätten”, förutsätts en mänsklig rättighet som redan finns i nån sorts otvetydigt skick. Så är det ju inte. Både strejk-, asyl- och upphovsrätt utgår från juridiskt konstruerade rättssubjekt och rättsobjekt. Hur dessa hänger samman med den materiella verkligheten, via juridiska resonemang om “skälighet”, är aldrig så entydigt som den liberala rättighetsretoriken vill få det till. Rättigheternas faktiska innebörd skiljer sig beroende på sammanhang och på de inblandades sociala ställning.

Dagens så kallade strejkrätt är givetvis redan villkorad på en massa sätt. Inte nog med att man måste varsla. Man måste först och främst ha en formell anställning att strejka från. Frilansarbetare har ingen strejkrätt, eftersom strejkrätten i själva verket inte är en rätt att strejka, utan en utbyggnad på anställningsskyddet. Den säger att strejk, under vissa omständigheter, inte är giltig grund för avsked.

Regeringen är nu i färd att inskränka strejkrätten. Ett fackförbund ska inte längre få ta till strejk mot en arbetsgivare som redan har slutit avtal med ett annat fackförbund. Vad detta handlar om i praktiken är alltså något mer än bara frågan om att strejka eller inte strejka. Det handlar om att ändra förutsättningarna för facklig organisering och för kollektivavtal.

För att förstå vad som håller på att ske med arbetaren bör vi nog tala mindre om abstrakta rättigheter och i stället blicka framåt mot konkreta scenarion. Vad det handlar om kan sammanfattas i begreppet “gula fack“. En nyttig ingång ur juridiskt perspektiv ges av Rasmus Hästbacka i Arbetaren.

Det tydligaste scenariot jag har sett har postats av Daniel Håkansson på Facebook. Jag klistrar in det i sin helhet (med viss html-redigering):

Om man t e x leker med tanken att en glesbygdskommun med ont om jobb blir uppvaktad av jätteföretaget Amazon år 2022.

Akt 1:
Amazon vill etablera lager i Sverige. Amazon gullar med kommunalråd och strateger, får mark, el och vägar halvgratis och smäller upp bautalagret som täcker Skandinaviens e-handelsvägar . Kommunalråden ser räddningen för bygden och har inte som huvudansvar eller -fokus att fundera på hur Amazon behandlar sina anställda.
Nu är lagret byggt.

Akt 2:
För att få jobb på Amazon måste man anställas av Amazon Workers. Ett bemanningsbolag , som i sin tur har kollektivavtal med en “fackförening” som heter Amazon Workers Group . Styrd av Amazon via bulvaner.
Som arbetssökande har du inga rättigheter. Det är ytterst svårt att vinna ett mål mot ett bolag som inte ger dig anställning. Du måste vara skicklig och företaget ovanligt klantigt för att vinna en sådan tvist.
Möjligen kan det vara påstätt av den privata arbetsförmedlingen som kan tvinga dig söka allt, eventuellt även den ägd av Amazon via bulvanbolag.
Nu är de anställda på plats, “organiserade” i Amazon Workers Group och verksamheten igång. Varorna börjar flöda ut och det går bra.

Akt 3:
Amazon Workers Group har tecknat ett “kollektivavtal” med Amazon Workers. I kollektivavtalet är det samma slavliknande villkor som Amazon har på sitt lager i Tyskland. Eftersom Sverige inte har lagstadgad minimilön så finns det inget juridiskt golv för hur usla avtal kan vara .
De anställda får sina löner enligt det avtalet.

Akt 4:
Handels eller Transport försöker teckna avtal med det nya företaget. Amazon vägrar eftersom man bara bemannar med “konsulter” från Amazon Workers. Amazon stämmer skiten ur Handels för företagsrättskränkningar. Amazon Workers hävdar att man har giltigt avtal med Amazon Workers Group.

Akt 5:
Handels har inga medlemmar på arbetsplatsen eftersom Amazon är 100% antifackliga och har som central affärsidé att vara så. De som tas ut i konflikt av Handels kommer inte få några timmar av bemanningsbolaget och därmed inte kunna åstadkomma någon skada för arbetsköparen, vilket är vad strejk handlar om. Ej heller kommer Handels komma in i lagret för att vara strejkvakt.
Handels kan alltså ej utlösa strejk. Däremot försöka med en blockad liknande den vid Toys R Us. Men eftersom Amazon har ett enligt lagen giltigt avtal med Amazon Workers flygs det in tio toppjurister från New York som stämmer skiten ur Handels, får blockaden ogiltigförklarad enligt Ylvas (och Handels!) “smarta” förslag. AD dömer enligt den nya lagen till fördel för Amazon. Inga krumbukter kommer att hålla, såsom nuvarande förslag ser ut så kommer Handels förlora i detta scenario.

Akt 6:
Amazon slår ut stora delar av den svenska detaljhandeln p.g.a. sina lägre priser. Coop, ICA med flera som fortfarande har avtal med Handels tecknar i desperation avtal med Amazon Workers för sina lager efter “omstruktureringar” av verksamheten.

Akt 7:
På betald övertid med traktamente håller de sista pamparna högtidstal om den svenska modellen. Medlemmar har de inte kvar men strejkkassan kan användas till fallskärmar i flera årtionden.
Man kan också lätt se att billighetsföretag kommer ha lätt att få den allmänna opinionen med sig. D.v.s. folk i allmänhet kommer ha det så uselt att dom kommer vara lätta att manipulera i opinionen för att prioritera lågpris framför allt annat. Det syns t.ex. tydligt i de taxikonflikter som utspelar sig i Europa där branschen försöker hålla undan slaveribolagen Uber och Cabify, många medborgare har det så uselt, d.v.s. lika uselt som uberslavarna, att dom vänder sig emot de “priviligerade” taxiförarnas krav på lag, ordning och vettiga priser och älskar sitt Uber, tillsammans med högerpolitikerna.

Scenariots skildring av ett maskopiförhållande mellan koncernen Amazon, bemanningsföretaget Amazon Workers och den gula fackföreningen Amazon Workers Group tydliggör saker så mycket bättre än vad någon rättighetsretorik hittills har gjort.
Allt som kan tilläggas är att det finns ett ord som sedan snart hundra år använts för just den här typen av organiserad maskopi, där olika intressen “knyts ihop” – med statsmaktens skälighetsbedömningar som yttersta garant för påtvingad arbetsfred. Ordet för en sådan ordning är fascism, efter det latinska ordet för “knippe”, fascis. “Fascism … literally means the politics of bundling”, som fascisten Nick Land själv uttrycker det.

Vad kan då sägas om årets upplagor av de berlinska syskonfestivalerna Transmediale och CTM, som gick av stapeln förra veckan? Jag måste erkänna att det i år var svårt att urskilja ett tydligt tema hos någondera.
Förra årets konferensprogram på Transmediale kändes osedvanligt brännande, med ständiga återkopplingar till aktuella problem med fascism och högerpopulism. Om det i år gjordes ett nödvändigt försök till fördjupning, kretsande kring empati i digitala kulturer, med återkommande hänvisningar till Raymond Williams begrepp “känslostrukturer”. Men åtminstone för mig förblev det hela rätt diffust. Upplevelsen kan ha varit annorlunda för deltagarna i de studiecirklar som Transmediale i år ordnade under månaderna före festivalen, vilket ter sig som ett bra drag.
Däremot erbjöds i år över huvud taget ingen konstutställning. Jag som har besökt Transmediale från och till sen elva år märker en tydlig förskjutning mot konstnärliga installationer till en allt starkare dominans av mer eller mindre akademiska panelsamtal, varvade med performance och videoverk. Besökarantalet fortsätter vara slående stort, med starkt inslag av konstskolestudenter från nordvästra Europa, men givetvis också berlinare, inklusive de öst- och sydeuropeiska diaspororna.
Jag ska även erkänna att jag inte ägnade så mycket tid åt konferensprogrammet i år. Delvis eftersom vi hade mycket förberedelser att göra för vår egen workshop på Transmediale (som samlade ett fyrtiotal deltagare från alla Europas hörn i livliga samtal). Delvis eftersom det fanns lockande punkter på CTM:s parallella dagsprogram på Bethanien.

CTM firade 20 år sedan grundandet, då som Club Transmediale; ett klubbprogram riktat till Transmediales besökare. Efter hand har CTM vuxit och löper nu över tio dagar, med inte bara klubbnätter och konserter utan även en konstutställning samt ett alltid spännande samtalsprogram. Inriktningen är på musik (och ljud) med bra global utblick och tydligt lyftande av politiskt aktuella frågor. Även om föredragen på CTM:s program givetvis har varierande kvalitet, känns de ofta mer kompakta än de ofta väl utdragna panelsamtalet på Transmediale.

I år besökte jag två föredrag som hakade i varandra bra, i det att båda gjorde ansatser till att summera vad som har hänt med musiken under 2010-talet. Ett ofrånkomligt nyckelord i sammanhanget blir då “chill“, som beteckning på vår tids muzak. Som bekant premieras “chilla” spellistor systematiskt av såväl Spotify som Youtube. Vi berör saken i vår alldeles nyutgivna bok på MIT Press, men de bästa analyserna som jag har läst kommer från musikjournalisten Liz Pelly. Tyvärr anlände jag inte i tid för att höra hennes föredrag på CTM, men i torsdags togs ämnet upp av ytterligare två skärpta tänkare.

Kulturteoretikern Paul Rekret gav en briljant exposé över det gångna årtiondets ny-ambienta våg; musik utan tvära skiften, i breda drag påminnande om landskapsmåleri. Jag citerar lite från programtexten:

Critics have of late discerned a tendency towards a “chill” aesthetic in popular music. A mellowed edge is detected not only in pop but also recent predilections for ambient, fourth world, and new age reissues or in the current dominance of functional playlists as a frame for music consumption. This is usually put down to music’s easy availability on streaming platforms: a boundless stream of sound is paralleled by perceptual drift tolerated by atmospheric or ambient sonic tropes.

Det handlar inte om att vara för eller mot den ambienta estetiken, men om att förklara dess skiftande roll i en given historisk kontext. “Chill” korresponderar enligt Rekret till finanskrisen och dess efterföljande trauman; opiatmissbrukets utbredning i USA är en tänkbar parallell. Samtidigt är det uppenbart hur spellistorna lyfter fram “chill” som ett sätt att optimera givna aktiviteter (plugga, jobba, koppla av). En mer inommusikalisk historieskrivning kan handla om den musikaliska “maximalism” som satte fart under nollnolltalet, särskilt inom kommersiell dansmusik (EDM), men till slut nådde en gräns, kollapsade och slog över i vår tids chillparadigm. Men allra mest konkret blir det såklart i streamingföretagens affärsintressen. Den som lyssnar på “chill”, lyssnar utan att tänka på sitt lyssnande och blir efter hand bekväm med detta och då även allt mer fast i den aktuella tjänstens utbud av spellistor, där låtar flyter fritt från sin ursprungliga kontext. Att kasta samman musik i spellistor är en djupt ideologisk operation; man raderar ut dissonanser och tidigare sammanhang till förmån för en falsk enhet.

Nästa talare var musikvetaren Robin James som talade under rubriken “Resilience, Sonic Patriarchy, & Feminist Melancholies“. En aning mer akademiskt presenterat än föregående och bitvis svårare att följa, men hon har lagt upp sitt manus och gav dessutom roliga exempel från det gångna årtiondets topplistemusik. Jag måste nog läsa igen innan jag vågar sammanfatta, men en slutslutsats handlade om skillnaden mellan chill och melankoli, där Robin James tydligt tog ställning för melankolin och den feministiska potentialen i att hålla fast vid ilskan.
Här hade man gärna hört en kommentar från Jeremy Gilbert, som på Transmediale dagen efter, med obligatorisk hänvisning till Spinoza, förnekade att det över huvud taget kan vara negativitet som leder till politisk förändring. “What radicalizes people is making them feel their capacity, not making them feel their oppression”, menade Gilbert, men om detta ska översättas i feministiska termer, får vi nog just det som Robin James ville attackera.
Gilbert var medveten om att han nog provocerade den berlinska publiken när han även ifrågasatte den politiska potentialen i kall, hård eller aggressiv musik. Själv måste jag säga att hans syn på politisk estetik känns mycket begränsande. Givetvis finns det skäl att utforska breda spektrum att känslor genom ljud, musik och dans. Detta är också vad CTM år efter år lyckas göra så väl i sitt konsert- och klubbprogram.

Jag hann bara besöka ett fåtal evenemang men kan nämna några för att antyda bredden. Yair Elazar Glotman och Mats Erlandsson framförde en ny version av sin elegi Negative Chambers, nu med kombination av elektronik och en kammarensemble (violin, cello, kontrabas, viola da gamba och trombon). Det gick från oerhört gripande mikrotonal instrumentalmusik, via ett mittparti där jag ärligt talat inte tyckte att elektroniken samspelade så väl med ensemblen, innan allt åter flöt samman i en flod av ljud – inne i ett akustiskt speciellt högtalarrum i Berlins gamla radiohus, med så kallat 4D-ljud.
Därefter bar det iväg till Kreuzberg och den första spelningen någonsin med Yung Leans punkband Död Mark. Jag tyckte det var jävligt bra.
Som vanligt curerade CTM också en rad klubbnätter på Berghain, vissa med mer noise och punk, andra mer renodlat dansant, som på fredagkvällen när vi gick dit efter att ha hållt vår workshop. De två inslag som gjorde starkast intryck på mig var dels den oerhörda frenesin hos MCZO & Duke från Tanzania, dels den brutala techno som levererades av den iranske kompositören Ata Ebtekar. Sen fortsatte det med mestadels hård och snabb dansmusik, i likhet med förra årets omtalade gabbersession (som jag faktiskt älskade).

Jag hade även tänkt säga några ord om CTM:s konstutställning på Bethanien, men det får bli kortfattat. Bland videokonsten fanns det ett par verk med tydligt afrofuturistisk estetik, men inget som riktigt fastnade, inte alls som förra året då de visade Lawrence Leks kusliga Sinofuturism (1839 – 2046 AD).

Hoppas kunna återvända till båda festivalerna nästa år!

At this year’s Transmediale, I arranged a workshop together with Axel Gagge, Frida Sandström and Pedram Nasouri. Connecting to the festival’s larger theme, we invited the participants to discuss what a dancefloor can be. Our own interventions came from very different perspectives, such as physics, choreography and political activism. Here follows a transcript of my own presentation in the workshop.

In the history of popular entertainment, disco and rave represents a great leap towards more automation. Replacing the live orchestra with a discjockey makes the night club more productive, in strictly economic terms. In such terms, the orchestra and the DJ may could appear as just two ways to produce the same entertainment commodity – dance music. But we all know that there is more to the story than just capitalist efficiency. The dancefloor itself has become something different.

Disco and rave also marked the historical abolishment of the dancing convention typical of Western modernity, namely partner dance – dancing in a couple.
Instead of facing one chosen partner, we now have several alternative directions on the dancefloor. We may dance alone, in our own world, with the face turning in all directions as a part of the dancing body.
We may also dance in smaller groups of friends, facing each other.
Or we find ourselves standing in a line at the dancefloor, everybody facing forward towards the DJ, seeing mostly the backs of other dancers – just like at a conventional rock consert.
If everybody is facing forward, this brings a certain comfort to the dancefloor, because there is no risk of meeting the eyes of other people. We do not say that this is wrong, but we have been thinking about how it changes the way we are dancing, and the way we experience collectivity.

At some dancefloors, there is a sense that the dancing itself has become automated. Not just in the sense of being a slave to the rhythm, but of each body becoming just a part of one big machine. Techno as the highest stage of automation.

But there is also an apparently opposite tendency that we can observe at other dancefloors (or indeed at the same dancefloor, a few meters or a few hours away). Here the dancing is experienced as the immediate expression of individual feelings; each person bringing her own feelings into the common space, in order to share them with others. This is how I understand the concept of “radical self-expression” that is a cornerstone in the official ideology of Burning Man. But our experience from so-called burner raves is that this cult of individuality, in the end, turns out to be quite conformist. There is an unspoken norm for how you should look and how you should move when you are “expressing your true self”.

This difference in how dancing is experiences may correspond to different party environments or architectures.
On the one hand, think of the typical techno bunker; rough concrete walls that do not provide any visual distraction from the sonic experience. Because the bunker is not a complex space, it may allow for more musical complexity. But as a by-product, such spaces also tend to elevate the individual DJ to the center of attention. It simply does not make much sense to look in any other direction, just like it does not make much sense to do anything else than to dance.

In contrast, think about open-air environments that include natural complexity and secret spots, or think about a club filled with visual arts, labyrinthic passages and other surprises. Chill-out opportunities may draw people away from the activity of dancing. But complex environments also makes the DJ appear less central, and invites people to contemplate the collective effort that is behind every rave party.

Do ravers feel that they dance to music delivered by a DJ?
Or that they are invited to a temporary space, created through collective effort?
Or do they identify as consumers who, having paid twenty euro at the door, are entitled to entertainment?
This is a deeply political question, with repercussions far beyond dancefloors.
It surely has a long history. Even before disco, dancefloors could differ much in character.
But historically, the introduction of new machinery on the dancefloor has forced a renegotiation of roles and responsibilities.

The concept of “live music” was invented around 1930, in response to automation. First, cinema orchestras were replaced by sound movies. Soon after, many cafes and restaurants saw themselves economically forced to play recorded music instead of employing performing musicians. Facing a massive unemployment crisis, musicians themselves reacted in contradictory ways. (The situation in fact bear strong parallels to the contemporary debates over robotization and human obsolescence.)

Initially, many musicians reacted with resignation. After observing how machines took the place of human musicians in cinemas, many concluded that “the mechanization of music” would proceed swiftly towards its inevitable ending: a future with no musicians at all, only machines playing fully automated music.
As some tried to formulate a resistance to that scenario, around 1930, the concept of “live music” was established. Musicians and cultural critics initiated a campaign to educate the public about the magic that could only happen in the presence of real, human musicians. Liveness, to put it briefly, is the name of that which can not be reproduced by a machine.
The campaign was not anti-technology. It recognized that recorded music had legitimate uses, but aimed to limit it to particular social settings, letting live performances persist in a protected reserve.
To things about this campaign are worth pointing out here:
1. It was partly successful. In the early 1930s, many had though that automation would soon make dance orchestras obsolete. But this did not happen. Live orchestras would persist as the default source of dance music for another 40 years, that is, until disco arrived.
2. It was never simple to draw a clear line between “live music” and “mechanical music”. How much audio technology could be used by live musicians before their music lost its liveness? As programmable synthesizers began appearing on stage, liveness collapsed as a binary and became more of a spectrum. And on this spectrum, even discjockeys could claim a space as a new kind of semi-live musical performers. Be it that some of today’s superstar DJ’s do not do more on stage than press play and wave their hands. Their personal presence does still matter.

The historical experience of disco and rave also demonstrates how liveness can be reinvented, in response to the introduction of new technology. So far, it seems like a dancefloor needs someone present that can take responsibility for the music and act as a point of projection for the musical experience.

On the other hand, it is not hard to imagine how the automation of entertainment could take another leap, replacing the discjockey with an algorithm.

Unlike a human DJ, the robot DJ could analyze the qualities of all music that has ever been recorded. The same algorithm could also analyze the dancefloor in real time through various kinds of sensors spread out in the room.

From a commercial perspective it certainly would make sense to cut costs by replacing a human DJ with an algorithm. But how would dancefloors react to the disappearance of the DJ? Or to the appearance of surveillance technology? Or to the lack of a given center of attention? Would it force a visual or architectural rearrangement? Would liveness be reinvented in yet another form? What would be the status of the meta-algo-DJ, that is, the human responsible for the choice of a particular algorithm for a particular dancefloor?
Such questions do have a wider significance. I think they can help to reveal certain blind spots in the current debates over automation and artificial intelligence, both in the mainstream and in those parts of the left attracted to “fully automated luxury communism”. There is a widespread tendency to forget that automation is not evenly distributed and does not have one given direction, but also triggers various counter-movements.

Therefore I would now like to open the first of four group discussions by asking: How do you imagine the next step in the automation of rave? What would be a dancefloor at the maximum of automation – and what would its inhabitants care about?