Entries from February 2010 ↓

Varför jag inte orkade lyssna på Bill Drummond

Var på konstmässan Supermarket i fredags och lyssnade på vännen Vladan Jeremić från Belgrad. Däremot avstod jag från att bevista lördagens program som toppades av en lecture/performance med Bill Drummond. Det kändes inte dödsviktigt.

Natalia Kazmierska skriver om Bill Drummond i senaste numret av City (tidningssidan som pdf och som jpg) och noterar att han citeras på första sidan i Det postdigitala manifestet, § 3. Bill Drummonds påstående om att “den inspelade musiken har nått vägs ände” är där ett av tre citat – de övriga två härrör från Joel Lindefors och Monique Wadsted – som tjänar till att sparka upp frågan.
Längre fram i manifestet berättar jag hur det gick när vi i november 2008 observerade “No Music Day“, som Natalia Kazmierska beskriver som ett “omåttligt pretentiöst event”. Själv vill jag gärna betona det prövande i detta initiativ, som Bill Drummond tänkte sig som en femårsplan, 2005-2009. No Music Day är alltså ett avslutat kapitel och för egen del kändes det så redan för ett år sedan, när jag började försöka utvärdera erfarenheten för Det postdigitala manifestet. Jag har inte hört om någon som uppmärksammade det den 21 november 2009.

Lite nyfiken var jag ändå på att höra hur Bill Drummond skulle beskriva No Music Day i backspegeln. Därför hoppas jag att de som var på hans prat vill återberätta det, eller ännu hellre att någon rippade det med en diktafon. Däremot kunde jag inte bry mig mindre om hans körprojekt The 17. Dess gästspel på Fylkingen för kanske tre år sedan skulle jag visserligen beteckna som en trevlig soaré, men som konstnärlig performance är det inte särskilt starkt. Greppet att spela in ljudet på en hårddisk och sedan radera den kändes misslyckat – digital radering saknar nämligen performativ potential, vilket om inte annat Jesper Nilsson har lärt oss.
Ändå gillar jag att Bill Drummond känns uppriktig i sitt prövande av olika strategier för att bli berörd av musik, mer än vad jag gillar konstvärldens omfamnande av dem. Jag har lite svårt att förstå Natalia Kazmierskas invändningar om att någonting “totalt exkluderande och inåtvänt” inte “har något med frihet och demokrati att göra”. Vem har hävdat några sådana pretentioner? Om något, lyckas Bill Drummond sätta fingret på hur musik inte kan handla om vare sig demokrati eller tillgänglighet.

Däremot tycker jag att Bill Drummonds resonemang om “den inspelade musiken” fallerar i slutändan, även om de ställer viktiga frågor. På lite liknande sätt känner jag inför The KLF: för mig representerar de en musikhistorisk milstolpe, med betoning på historisk. Under perioden 1987-1992 tog de samplingsestetiken till sin spets och representerade något av det bästa inom den dåtida strömning som vi kan kalla för postmodernism. Dessutom hade de den goda smaken att sätta punkt.

Trycket måste trappas upp i Gategate

Förra helgens inlägg här, “Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana“, blev oerhört uppmärksammat. Sveriges Television bad mig skriva en debattartikel, som nu ligger uppe på nätet, där jag försöker rikta uppmärksamheten på vad jag ser som kärnfrågan – Sveriges rätt unika lagstiftning som låter polisen godtyckligt frihetsberöva folk för att kolla deras kroppsvätskor.

Formatet gav inte utrymme för länkar, men jag lutar mig förstås mot det fantastiska grupparbete som har pågått under den senaste veckan. Särskilt några bloggposter förtjänar att nämnas, utöver Jesper Nilssons dokumentationer som fortsätter att uppdateras.
Förra helgen konstaterade jag att de skarpaste strukturella analyserna dittills hade kommit från liberalt håll. Särskilt nämnde jag Mattias Svensson och Oscar Swartz.

Sedan dess har #gategate kopplats till vidare politiska sammanhang genom ytterligare en rad av riktigt kraftfulla inlägg, som också bildade utgångspunkt för mitt debattinlägg. Om någon skulle ha missat – här följer listan på obligatorisk läsning:

Uppdatering – fler länkar till obligatorisk läsning trillar in:

Efter att alla dessa har tillkommit, stämmer inte längre mitt tidigare utlåtande om att alla de skarpaste analyserna kommit från liberalt håll. Särskilt de biopolitiska resonemangen hos Guldfiske är klart ickeliberala. Men här vill jag gärna klargöra att detta inte nödvändigtvis behöver motsvara en höger/vänster-skala. Det behöver inte ens korellera mot liberalismen som ideologi.
Liberala analyser är de som tar sin utgångspunkt i vissa individuella rättigheter, som polisen här uppenbarligen har kränkt. Resonemanget utgår från att det finns individer, autonoma subjekt som vill vissa saker, men som hindras från det trots att de lagen och moralen på sin sida. Biopolitiska analyser, å andra sidan, försöker ställa frågor om hur subjektiviteten i första taget uppstår och formas i samspel med sådant som polisiär maktutövning men också arkitektur samt givetvis ekonomiska förhållanden. Frågan blir då inte vilka rättigheter som polisen har kränkt, utan vilka konsekvenser det får med en polismakt som godtyckligt kan frihetsberöva människor för blodprov, baserat på så lösa indicier som rörelsemönster eller klädstil.
Även om det finns en grundläggande skillnad mellan den liberala och den biopolitiska kritiken, så står de knappast i motsättning till varandra utan är snarare komplement. Båda varianterna är nödvändiga, i det långa loppet, om förtvivlan ska kunna omsättas i politisk förändring.

Det allra mest uppfriskande med den här obehagliga historien är inte den minimala chansen att några snutar kanske kan få bli omplacerade till pappersarbete. Nej, det häftiga är just alla de produktiva politiska kopplingar som fortsätter att etableras. Torsdag eftermiddag twittrade jag:

Känns som att taggen #gategate börjar svälla över sina bräddar, måste nu kompletteras med allmänt #snuthat, kanske även #kroppskontroll

(Det senare begreppet är ännu inte särskilt väletablerat utanför vissa kretsar på IRC, men det syftar på ett brett spektrum av biopolitiska aspekter – statsmaktens befogenheter att kontrollera individers kroppar, såväl som individernas kontroll av egna kroppar exempelvis via droger, läkemedel, träning eller självsvält. Här finns kanske något att bygga på framöver.)

En aspekt av affären som jag i jämförelse inte finner särskilt fruktbar är den som handlar om de fantastiska möjligheterna i sociala medier. Visst är det rätt att ständigt utvärdera möjligheterna att övervaka polisiära övergrepp. Men det kan bara uppmärksamma problemen, inte lösa dem.
Detta handlar som sagt om mer än enskilda “rötägg”. Polis och väktarföretag har redan tidigare gett prov på olika tricks för att fortsätta ostört med övergrepp. De kan få arkitekturen på sin sida, som i tunnelbanans särskilda “avvisiteringsrum“. De kan maskera sig. De kan fiffla med hjälmnumrering. De kan tappa bort diverse uppgifter.
Kårandan kan inte betraktas som roten till det onda, utan som ett resultat av befogenheter som ger ett oerhört utrymme för godtycke och feghet. Jag skriver i min debattartikel:

David Beukelmann, chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel och en gång i tiden ideolog för den hårt kritiserade Rejvkommissionen, jobbar nu hårt för att lägga locket på. Efter att bomben slagit ned på nätet skaldade hans patrull ihop två polisanmälningar mot Jesper Nilsson: En om ofredande, för att han fotograferat polismän i tjänst, och en om grovt förtal, för att han haft mage att uttala sig om polisinsatsen “på sin hemsida och på samtliga stora medier”. Det senare tyder på okunskap om Tryckfrihetsförordningen, inte bara hos gatupoliserna utan även hos polismyndighetens jurist Maria Emanuelsson, som uppges vara ansvarig för brottsrubriceringen.

Kolla själva i de fullständiga anmälningarna, som nu ligger uppe på Jesper Nilssons blogg. Gällande anmälan om ofredande, som poliserna gjorde först efter fem dagar, hänvisas till att fotografering minsann är “integritetskränkande”. Visserligen inte brottsligt att kränka någons “integritet”, men det är ett ord som ingen kan definiera och som makten därför tacksamt kan överta. Anmälan om grovt förtal är bara bisarr – smaka på den här biten:


Först en intressant notering. Jesper Nilsson använde inte, som anmälan påstår, ordet “extraknäcker” för att beskriva polisens biljettkontroller i tunnelbanan. Han använde däremot ordet “extrajobbar”, men det var i ett direkt citat ur ett inlägg här på Copyriot. Om någon har “utpekat polisernas så som klandervärda i sitt leverne” är det sålunda jag. Jag har även, likt massor av andra bloggare, återpublicerat Jespers bild på de två civilpoliserna, som heter Martin Bergström och Carl Larsson. Sist men inte minst så kan man mycket väl säga att jag medvetet velat utsätta deras chef, David Beukelmann, “för andras missaktning”, eftersom jag likt otaliga andra har gått i politisk polemik mot hans mångåriga arbetssätt.

Så nu frågar jag mig – kommer även jag att bli polisanmäld för förtal? Hur många bloggare måste inte anmälas? Har polisen någon trovärdig förklaring till att de bara anmäler Jesper Nilssons blogg?

Jesper Nilsson anklagas rentav för grovt förtal, som till skillnad från vanligt förtal kan ge fängelse. Därmed blir det i princip möjligt för polisen att göra en husrannsakan och stjäla hans elektronik som ett straff för att han pratat för högt, även om de inser att han aldrig kommer att bli fälld i domstol. Motivet till att brottet skulle vara grovt är att uppgifterna har spridits vidare på internet och att det sedan har funnits folk på typ Flashbacks forum som skrivit saker som kan uppfattas som mordhot. Nog är det underligt att Jesper ska göras ansvarig för detta?
Underligast av allt är dock att anmälan om förtal uttryckligen inkluderar att Jesper Nilsson har uttalat sig “på samtliga stora medier i Sverige”. Dessa medier har ansvariga utgivare. Om polisen menar att det har skett förtal via dessa medier, kan de inte underlåta att polisanmäla dessa ansvariga utgivare, men ingenting tyder på att sådana anmälningar har lämnats in. Allt tyder däremot på att det är första gången någonsin som polisen polisanmäler någon för att ha uttalat sig kritiskt om polisen i tidningarna. Det vore en sak om det var en förvirrad gatusnut som i vredesmod plottrat ned en sådan anmälan. Men här står det faktiskt:

Brottsrubriceringen har diskuterats med polismyndighetens jurist Maria Emanuelsson inför upprättandet av anmälan.

Att inga journalister ens har lyft luren till polisjuristen Maria Emanuelsson är ett mysterium. Särskilt som det ligger i tidningarnas eget intresse att deras källor inte ska vara rädda för att uttala sig. Trycket får inte släppa nu. Detta handlar om betydligt mer än en Kling och en Klang.

Uppdatering
Under det dygn som gick efter att detta inlägg publicerades, följde två tidningar min uppmaning och ringde upp Maria Emanuelsson. Fokus och Nyheter24 fick liknande svar från henne: hon har “fört en allmän diskussion om händelsen”, men inte talat om rubriceringen “grovt förtal”. Vilket betyder att poliserna ljuger i sin anmälan. Som en kommentator påpekar är det för övrigt ett brott att göra obefogade eller falska polisanmälningar. Att anmäla polisen för anmälan mot Jesper Nilsson vore däremot utan tvivel befogat. Dessutom torde det vara solklart tjänstefel att de inte samtidigt anmäler en rad svenska tidningar om de nu menar att grovt förtal har förekommit.

För övrigt håller jag med Johan Wirfält när han formulerar sin skepsis mot beteckningen “gategate” (som för övrigt lanserades av Planka.nu). Som hashtag på Twitter duger #gategate bra, men i andra sammanhang kan vi klara oss utan låneord, även om de har vitskvalitet.

Flattr handlar inte om betalning

Som ni ser har Copyriot numera en Flattr-knapp uppe till vänster höger. Ett klick på knappens nedre, gröna del innebär att du visar uppskattning genom att “flattra” Copyriot – det vill säga, du ger då en andel av den fasta summa som du har valt att donera till bra grejer varje månad.
Än så länge är Flattr bara i betaversion med begränsat antal användare, men alla tycks vara överens om att här finns en stor potential. Bra sammanfattande bloggposter har skrivits av Johan Ronström och Fredrik Edin. Men även i massmedierna har Peter Sundes projekt fått bra publicitet. Det är mycket glädjande, eftersom sådant nog behövs för att nå den kritiska massan när tjänsten öppnas på riktigt.

Ändå stör jag mig något enormt på hur Flattr höjs till skyarna. Tre stycken mer eller mindre medvetna missförstånd genomsyrar skriverierna, eller åtminstone rubrikerna. Det påstås att Flattr skulle handla om:

  1. Att betala
  2. till artister
  3. för “innehåll” eller för upphovsrätt

Sålunda sätter Sydsvenskan en rubrik om att “Peter Sunde byter kurs” (vilket inordnar The Pirate Bay och Flattr i en enda berättelse vars enda dimension är huruvida betalningar ska ske eller ej). Metro försöker få till samma påhittade motsättning i sin artikel, “Nu vill pirat att du ska betala på nätet”, Danmarks Radio gör detsamma. DN publicerar sin artikel under metarubriken “Striden om upphovsrätten” och tolkar om Flattr som ett inlägg i “debatten” (bestämd form singularis). De projicerar den journalistiska klyschan om att hitta en mellanväg mellan “två extrema synsätt”. Någon bloggare slår fast att Flattr handlar om “just det – att ta betalt för innehåll på nätet”.

Alla dessa är fel ute.

  1. Flattr är inte en tjänst för att betala utan för att donera. Skillnaden borde inte vara så svår att begripa. Alla som har sett Flattr borde också inse att det inte kan användas som betalsystem. Mottagaren av donationer kan nämligen inte se vem det är som har donerat. Så låt oss kalla Flattr vid dess rätta namn: donationstjänst.
  2. Flattr kan i princip användas för att donera till vem som helst. Inte bara till “artister”, “upphovsmän” eller folk som sysslar med sådant som klassas som “kultur”. Såvitt jag förstår är det fullt tänkbart att Flattr kommer att användas av alla slags ideella organisationer för att låta folk skänka pengar. Vilken kyrka blir först ut att ta in kollekt via Flattr?
  3. Begreppet “innehåll” är i sig ett motbjudande sätt att reducera kulturprodukter till någon slags digital utfyllnadsmassa. Men ingenting säger att Flattr endast ska användas kopplat till digitala produkter. Som Johan skriver kan vi förvänta oss Flattr-knappar “på hemsidor för band, konstnärer, forskare, bloggare, teatrar, projekt, ja alla som har en verksamhet som ger kredd”. Donationerna behöver inte ha någon närmare koppling just till hemsidorna och de digitala filer som de gör tillgängliga.

Själv utgår jag från att politiska aktivister av olika slag kommer att pröva Flattr. Det blir, som Fredrik skriver, “ett riktigt hett alternativ till sunkiga stödpubar”.

Vissa har framhållit farhågor om att Flattr kan bli “en guldgruva för tveksamma personer att bluffa till sig pengar”. Sådana risker finns förstås alltid, men här gäller det att vara försiktig så att inte gränsen mellan bluff och ärlighet gör mer svartvit än vad den faktiskt är på nätet.

Tydligaste exemplet är väl en DJ som gör en bra mix. Folk vill uppmuntra detta genom att flattra till DJ:n, samtidigt som artisterna bakom inspelningen kanske blir utan donationer. Skulle detta vara en bluff? Givetvis inte – så kan bara den tänka som blandat ihop frivillig donation med obligatorisk betalning.
Gränsen är förstås flytande mellan en konstfärdig DJ-mix och att sprida tio MP3-filer i en torrent kallad “mina bästa sommarlåtar”. Men även den senare torrentmakaren måste i princip kunna bli flattrad, om det nu skulle finna folk som värdesatte hans torrent. Någonstans mellan dessa poler återfinner vi noggrannt curerade supertorrents (som där någon konstvetare valt ut 1900-talets 100 viktigaste videokonstverk), undertexter till teveserier och sammanställningar av serialz. Idén bakom Flattr, som jag förstår den, är att alla dessa har rätt att ta emot donationer om någon har lust att ge. Samtidigt är det ofrånkomligt att Flattr – som drivs av ett aktiebolag baserat i Sverige – kommer att konfronteras med lägen där de tvingas dra vissa gränser, antagligen även politiska gränser.

Sandra Snan har formulerat vissa kritiska reflexioner kring Flattr, varav särskilt andra halvan är intressant. Bland annat skriver hon:

there’s the problem of the aggregation vs creation—in other words, the “via” circus. It’s increasingly common to write about some newsworthy or topical debate, include a few pictures, and then add a tiny “via” link, no link to the original source. I do see the point of crediting those you heard of a particular news item from but to find the original source, I usually have to click the “via” link, then that site’s “via” link, then that site’s “via” link and so on. Sometimes I’ve had to follow something seven or eight steps of just re-hashing to find the original writeup. Who gets the Flattr click? Current blogosphere culture norms would seem to indicate that “where you yourself read it should get it” – meaning that the biggest, most popular blogs would get the most donations, potentially increasing their size and popularity further. As usual, with most resource distribution protocols in use or in proposal today – the rich get richer, the big get bigger.

Problemet här ligger uppenbarligen inte i Flattr, utan i den torftiga etik som i hög grad präglar bruket av “sociala medier”. Frågan är om Flattr förvärrar eller förbättrar situationen. Potential åt båda håll kan säkert finnas i grundtanken och här ska det bli intressant att följa den vidare utvecklingen. Vad som är lovande och som inte ska glömmas bort är att Flattr inte bara handlar om att kanalisera pengar – det ger även möjlighet att kommentera och att upptäcka sidor man inte annars hade snubblat in på.

Slutligen: Jag tycker inte bara att det är press och bloggare som ger missvisande beskrivningar av vad Flattr går ut på. Flattr gör det även själva, så som den preliminära webbsidan ser ut just nu: “We aim to revolutionize how people pay and get payed for content on the internet.” Ärligt talat finner jag hela formuleringen, inte bara stavfelet, fullständigt fail.
Det handlar inte om betalning utan om donationer. Det handlar inte om “content” (vidriga, vidriga ord) utan kan handla om vad som helst.

Om “normkritik”: exemplet Queertopia

På 1990-talet fanns det en anarkistisk aktivistmiljö som konsekvent förklarade sin politiska linje som “mot alla former av förtryck“.

Idag kan vi påminna oss att Sveriges regering har som uttalad ambition “att arbeta mot alla former av förtryck”. Frågan är vem som numera inte har det. Om vi så går till ur moderaternas kyrkopolitiska program, finner vi samma budskap: “Vi vill motverka alla former av förtryck, diskriminering och generalisering i samhälle och kyrka.”
Huruvida förtrycksmotståndets generalisering är en seger för 1990-talets anarkister eller inte, det lämnas åt läsaren att avgöra. Däremot ger det anledning att tänka över den framtida utvecklingsbanan för vår tids kulturanarkism, som i stort sett sammanfaller med queermiljön.

Nu är det inte längre “alla förtryck” som ska krossas, utan “alla normer” – även om det gärna läggs till ett förtydligande om att normerna är förtryckande.

Festivalen Queertopia som i sommar arrangeras av bland andra Alexander Chamberland presenterade nyligen sin programförklaring, “Kärlek bortom normen”:

Efter att vi tagit över och sprängt alla förtryckande normer kommer bara den Äkta Kärleken överleva, den som finns bortom normerna.
/…/
Queertopia är en utopi, en plats där vi vill göra upp med alla normer.
/…/
Queertopiafestivalen är en värld där vi ses som människor. Inte kön. Som människor. Inte hetero eller homo. Som människor. Inte vita och svarta. Queertopia siktar högt och vill inte ha något halvbra, utan bryter varenda jävla förtryckande struktur och norm.

Om 1990-talets anarkistmiljö använde begreppen förtryck och struktur som synonymer, lägger samtidens queerradikaler till begreppet norm. Queertopia betonar att de är mot alla normer.
Samtidigt tänker Queertopia formulera en policy för vad som utgör acceptabelt uppträdande på festivalen. Kanske är ändå inte alla normer att betrakta som förtryckande? Detta inte sagt för att peka på en självmotsägelse i det queerradikala projektet, utan som en ärligt menad fråga om vad som menas med normer och normkritik.

Intressantare än projektets immanenta spänningar är de transcendenta värden som står kvar, heligare än någonsin, efter att normkritiken dragit fram. Två sådana framträder med sällsynt tydlighet i den programförklaring som citerats ovan, och som faktiskt verkar vara skriven på fullt allvar.

Queertopia hyllar “den Äkta Kärleken”, som antas existera “bortom normerna”. Kärleken är alltså inte ens – som i filmerna – det som överskrider normerna, utan existerar oberoende av dem. Ett odifferentierat flöde, en kropp utan organ för att tala med Deleuze & Guattari, som ytterst tydligt betonade hur detta är någonting helt annat än de begärsmaskiner som kopplar samman och bryter av flöden. Frågan som inställer sig är varför det då alls skulle gå att föreställa sig något som “kärlek” i fullständig frånvaro av normer.

Terre Thaemlitz är en musiker och queerteoretiker som kanske har gått Queertopia förbi. Hans kärlekskritiska konceptalbum Lovebomb är inte ett ifrågasättande av normer i parrelationer, utan tar tag i kärleken som sådan. “Ett nyckelelement i kärlek är rättfärdigandet av våld“, skriver Terre Thaemlitz, som menar att ingen på trovärdigt vis kan hävda att rasistens kärlek till sin folkgrupp eller fundamentalistens till sin gud skulle vara mindre “äkta” än någon god eller harmlös kärlek. Att all kärlek är lika äkta betyder förvisso inte att all kärlek är lika bra, men där hamnar vi i en etisk-politisk fråga som inte kan finna svar utifrån en norm som säger att varje individ ska ha rätt att älska fritt. Oavsett i vilken grad vi håller med Terre Thaemlitz är han värd att lyssna på, dels för att musiken är bedårande, dels för att det alltid är för lätt att brista ut i ett klyschigt “Love is the answer”.

Queertopia hyllar, för det andra, det mänskliga. Vi ska inte ses som tillhörande några kategorier, utan kategorin “människor”. Humanistnormen blommar ut, på de gamla normernas kyrkogård! Frågan är varför “mänsklighet” skulle vara mindre förtryckande än någon annan norm. Att alls använda begreppet innebär en positiv värdering av någonting outtalat, som kan sättas i motsats till djuriska och/eller maskiniska beteenden. Inte minst när det kommer till musik och rusmedel – två huvudinslag i konceptet musikfestival – brukar humanistnormen bli tydligare än vanligt.
Funnes det ett konsekvent motstånd mot normer, skulle det även vara tvunget att ge upp humanistnormen. Däri ingår att ge upp alla rusnormer, alltså normerna om vilka slag och grader av berusning som är okej i ett givet sammanhang. Men att som festivalarrangör göra detta innebär inte bara en inbjudan till Beukelmann Boys att storma stället, utan är i allmänhet ganska oansvarigt. Risken att Queertopia ska ge upp alla normer kring rus och droger är dock obefintlig. (Däremot kan de säkert, som alla festivaler gör i någon grad, rubba rusnormen.)
Humanistnormen finns inbyggd i musiktillställningar genom ett premierande av mänsklig agens, på bekostnad av maskinisk agens. Historiskt finns det otaliga exempel på hur människa kontra maskin har omvärderats i musiksammanhang, men om normen någon gång skulle ha upphävts tillfälligt så har det inte varit av festivalarrangörer. Själva grejen att ha en lista med artister (medan man däremot inte specificerar ljudutrustningen eller vilka skivor DJ:n kommer att spela) är ett uttryck för en viss rådande norm för vilken mänsklig agens vi prioriterar i musiken.

Queertopia-festivalen har en uttalad ambition att, för en gångs skull, inte ha en majoritet av manliga artister på sina scener. Eloge! Men samtidigt bör vi tänka ett steg till. Är verkligen artistrollen alltid det viktigaste? Varför är det mindre viktigt att uppmärksamma arbetsdelningen bland dem som klipper biljetter, städar toaletter, säljer öl eller riktar lampor? Jag är förvisso säker på att att Queertopia uppmärksammar sådana frågor, men det är ändå intressant att fundera på varför de anses mindre viktiga att lyfta fram i ett manifest. Och när det kommer till DJ:s blir det riktigt intressant – bör dessa ha en ambition att spela ett jämställt urval av musik, och vad betyder då det? Ska man räkna på den som eventuellt sjunger i en låt eller på alla musiker som hörs, på låtskrivaren eller på producenten? Och vad gör man då med all den elektroniska musik som gått så långt ifrån humanistnormen att den inte bara saknar sångare utan kanske även artistnamn? Eller räcker det helt enkelt med att fundera på vem som får vara DJ?

Alexander Chamberland skriver:

Queertopia har en DIY-etik och kommer att boka såväl etablerade som mindre kända akter. För oss är det viktigaste inte hur många skivor ett band har sålt, utan vad deras politiska och aktivistiska budskap är. Vårt mål är att inspirera till aktivism och visa upp den revolutionära kraften som kan finnas i kultur och musik.

Jag vill gå längre än så. Att inskränka musikens politik till ett “budskap” är att blockera den politiska potential som trots allt kan finnas i musikfestivaler, men som aldrig kan uppnås genom planerade utopier.
Slutligen finner jag det en liten aning dråpligt hur Queertopia, mitt bland alla utopier och all antikapitalism, fortsätter att marknadsföra inlåsta, monopolartade nättjänster. Från hemsidan länkas till en Spotify-spellista, med de bokade artister som visst råkar tillhandahållas av företaget Spotify, men länken går först till en sida på Facebook. Kanske är detta talande för den samtida queerradikalismens individualism, för hur normkritiken av någon anledning tycks utesluta en protokollkritik.

För övrigt är “kritik” ett nästintill oanvändbart begrepp i våra dagar. När jag undervisade på högskolan märkte jag att många studenter trodde att “källkritik” betydde att vara så misstänksam som möjligt. Men god källkritik handlar inte om att vara bäst på att avvisa, tvärtom är den bästa källkritikern den som kan finna användning för alla källor, men den rätta användningen.
På samma sätt borde normkritik egentligen handla om att finna det rätta bruket för normer. Konsumtionskritik om att finna former för konsumtion, inte om ett urskillningslöst minimerande av all konsumtion.

Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana

Natten till fredagen twittrade jag ut en färsk länk som snabbt spreds epideminskt och framåt eftermiddagen nådde till massmedierna.
Civilklädda poliser som trakasserar en person (som råkar kunna titulera sig journalist – vilket i och för sig är irrelevant) för att denne fotograferat deras verksamhet i tunnelbanan. En hastigt påhittad misstanke om att fotografen kanske kunde vara “påverkad av något”, uttalad med ironiskt överlägsen röst. Hot om att tas med till polisstationen som utpressningsmedel för att tvinga fotografen att radera bilder.
Jesper Nilssons väldokumenterade berättelse från Hornstull gör alla upprörda, från höger till vänster. Frågan som återstår: Vad bör göras?

Upprördheten kan kanaliseras i antingen individuell eller strukturell riktning. Många riktar sin spontana ilska mot de enskilda “rötägg” eller “snutsvin” som fångades av Jespers kameramobil. Man spekulerar i orsaken – rör det sig om “den mänskliga faktorn“, att “dekadensen når rättsväsendet” eller att poliserna “inte lärt sig hantera det alltmer digitaliserade samhället“, att “att agera i en interaktiv, digital nutid“? Oavsett vilket blir det till en moralisk fråga om polismännens personliga meriter.

Visst är grisarna på bilden både rötägg och snutsvin som borde förlora jobbet. Men om man ska söka efter individuella syndabockar är det mjäkigt att inte sikta högre. Deras chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel heter David Beukelmann. Han påstår, intervjuad av Nyheter24, att “någonstans går gränsen” där det blir brottsligt att fotografera polisingripanden. Kanske för att han själv inte gillar att hamna på bilder som dessa (mannen i vit militärjacka är, enligt obekräftad uppgift, David Beukelmann):


David Beukelmann är känd som frontfiguren i gamla Rejvkommissionen. Vi kan citera ur Magnus Lintons reportage om “västvärldens enda kulturpolis”, publicerat i Arbetaren 9/1998,

När jag dagen därpå får tag på David Beukelmann förklarar han sin syn på narkotika. Han hatar narkotika, och han vill slippa se knarkare i sin omgivning. Han ser narkotika som samhällets avgjort allvarligaste problem. Får man bukt med knarket så löser sig mycket annat av sig självt, säger han, och flera gånger under vårt samtal upprepar han att han “brinner” för sitt jobb.

– Jag har varit i så många kvartar och sett så mycket elände, säger David Beukelmann. För mig är det här ett patos. Narkotikan är verkligen kampen i samhället.

Hans uppfattning är att all narkotika är livsfarlig. De allt tätare rapporterna om cannabisrökningens relativt moderata skadeverkningar jämfört med alkohol ser han ingen anledning att ta till sig. Alkohol är alkohol och knark är knark. För David Beukelmann är skillnaden oändligt stor.
/…/
Han menar att ungdomarnas beskyllningar om att han och hans kollegor skulle förvandlat det uppdrag de fått av samhället till personliga korståg mot narkotikan och att de är onödigt hårdhänta och gör en massa godtyckliga kroppsvisitationer som egentligen inte har laglig täckning är helt absurd. Han blir upprörd när han beskylls för att vara brutal.

–Vadå brutal? Va fan betyder brutal? Skulle vi misshandla folk eller vad är det frågan om?

David Beukelmann menar att raveungdomarna fabricerar en massa historier om övergrepp som de påstår att Kommissionen har gjort och att det till och med finns fejkade intervjuer med dem som sprids på Internet.

– Att kontrollera folk är vårt jobb, och skulle man kunna veta på förhand och på långt håll se att folk är påverkade så skulle man ju aldrig behöva närma sig dem. Nu är det inte så. För att utröna om någon är påverkad måste man prata med människan. Vi försöker alltid göra det mötet så lite obehagligt som möjligt. Men ibland blir det inte så trevligt som man skulle vilja, och det är inte alltid det beror på vårt uppträdande. Inom andra polisiära enheter förekommer mycket mer våld än hos oss. Därmed inte sagt att det är för mycket på andra håll.

Efter sin tid på Rejvkommissionen har David Beukelmann även blivit ansvarig för narkotikautbildningen på Polishögskolan. Han har varit ansvarig för kursen “Drogtecken och symtom”. Och det är hans gatuspanare som helt skamlöst, med hånfull röst, hittar på misstanke om påverkan för att förmå Jesper Nilsson att radera foton ur en kamera. Insatsens ansvarige chef, fegisen David Beukelmann, vägrar ge några kommentarer.

Om detta ska göras till en fråga om individuellt ansvar, ska ljuset riktas inte bara mot de fotograferade gatuspanarna, utan framför allt mot deras chef David Beukelmann.

Men bättre än att individualisera är att betrakta detta som ett strukturellt problem. Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. Lagen infördes år 1988 och skärptes ytterligare år 1993 så att polisen fick rätt att kontrollera kroppsvätskorna vid vad David Beukelman kallar för “drogtecken eller symtom”. Som snutarna i Hornstull säger, med övertydlig ironi i rösten:

Du uppträder lite nervöst, ska du följa med på ett urinprov. Du är djävligt munntorr.

För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.

Två bloggare som lyfter fram denna strukturella aspekt, snarare än den individuella, är Mattias Svensson och Oscar Swartz. Läs dem.
Annars kan det noteras att skiljelinjen mellan individuella och strukturella analyser av polisens maktmissbruk inte tycks följa någon höger/vänster-linje bland de bloggar som kommenterar fallet. Men de skarpaste strukturella analyserna har hittills, i detta fall, kommit från liberalt håll. Att bara klaga på polisen i allmänhet är nämligen inte mycket till strukturell analys. Här handlar det mer specifikt om hur misstankar om “ringa narkotikabrott” börjat sättas i system i syften som knappast ens handlar om knark, utan om rent despotisk demonstration av makt.

Paul Pintér som ledare för polisens antipiratenhet

EU-kommissionen har förkunnat att varje stat bör ha en nationell polissamordnare för immaterialrättsliga brott. Sedan årets början arbetar Paul Pintér som sådan samordnare har under sig en särskild enhet med nio poliser. När satsningen förra året blev känd lät det så här:

Samtidigt betonar polisen att satsningen inte enbart handlar om fildelning, utan om alla brott mot upphovsrätten, oavsett om det handlar om piratkopierade märkeskläder eller musik och film på internet.

Jag kan upprepa mitt förslag om att låta dessa särskilda resurser gå till att utreda de komplexa men angelägna fall som rör brott mot GPL-licensen. Ett exempel är svenska företaget Voddlers misstänkta upphovsrättsbrott. Voddler bygger på fri mjukvara under en GPL-licens som mycket tydligt föreskriver att mjukvaran måste förbli fri, det vill sägas som fullständig källkod som går att kompilera. Enligt samstämmiga källor vägrar Voddler fortfarande att göra detta. Upphovsrättsintrånget torde falla under allmänt åtal. Rättinnehavarna är många och spridda över världen, men den misstänkte brottsligen är ett företag baserat i Sverige. Går det att se ett mer lämpligt objekt för specialåklagare och specialpoliser?

Men nej. Inte mycket tyder på att specialpoliserna kommer att ägna sig åt intrång i GPL-licenser, eller för den delen lägga krutet på piratkopierade märkeskläder. Valet av samordnare visar att det handlar om kopiering av datafiler över nätet.

Paul Pintér är IT-forensiker, som polisens IT-utredare numera kallar sig. Han berättar på Linkedin att han har jobbat med detta på Stockholmspolisen åren 2000-2009. Tidigare har han vid sidan av Polishögskolan även läst datasäkerhetsprogrammet på Blekinge Tekniska Högskola.
Hans specialitet tycks vara att gå igenom beslagtagna datorer. På internetdagarna 2009 föreläste Paul Pintér om att använda loggar i brottsutredningar.

Sådana kompetenser är vad som har ansetts vara viktigast när det gäller att samordna utredningar av immaterialrättsliga brott – denna oerhört breda kategori som rymmer allt från import av falska Viagra till imitation av en sångstil, från att ordna en konsert utan att betala till Stim till att inkorporera fri mjukvara i sluten. Valet av utredare pekar dock på polisen satsar specifikt på sådant som involverar mjukvara och dataloggar.

På Linkedin har Paul Pintér gått med i ett antal grupper, exempelvis:

Det senare antyder att polisen ser sig som arbetande för den audiovisuella underhållningsbranschen, trots att hela hans yrkesliv utspelat sig inom polisen. Han finns även på Facebook, i gestalt av fryntlig Bajen-fan, uppvisandes sina vänner:

Jag följde en IRC-diskussion om vilka som dök upp på hans offentligt publicerade vänlista. Förutom en påfallande hög andel fans av “Vi som älskar fredagsmys”, har polissamordnaren bland sina vänner Anders Braf, som också har bakgrund som IT-utredare i Stockholm för att sedan fortsätta göra karriär inom Europol, där han jobbade med barnporrfall, för att sedan hoppa över till antipiratkartellen. Numera arbetar Anders Braf som säkerhetschef på “tevebranschens antipiratbyrå” som brukat kalla sig för Stop men numera oftast kallar sig för Tevefolket.

Bakom Tevefolket står bland andra TV4, ComHem, Viasat och MTV, därtill Sami och Stim. Att de senare är medlemmar kan förefalla märkligt, då Tevefolket är en branschorganisation för abonnemangsfinansierad television. (Själv hör jag för övrigt till dem som valde att uppfatta deras debattartikel “Utan upphovsrätt – ingen tv” som ett löfte snarare än som ett hot.)

Paul Pintér får givetvis ha vilka vänner han vill. Det behöver inte säga något om hans förmåga att stå emot branschintressens påtryckningar. Men valet av samordnare kan ändå säga något om den kommande inriktningen för denna nya polisenhet, vars uppdrag är så luddigt formulerat. En kvalificerad gissning är att när en kartell av tevebolag lämnar in en anmälan, så kommer den att bli duktigt utredd, till skillnad från den stora majoritet som alltid begravs i pappershögarna.

Radioprat om musikens värde: Essens eller underkastelse?

Min vana trogen ska jag nu åter transkribera delar av ett radioprogram vari jag själv medverkade. Förhoppningsvis kan sådant formatöverskridande leda till ett närmande mellan bloggen och radion, som ChrisK skriver – på bekostnad av det slentrianmässiga slaveriet under andra massmedier (Knuff/Twingly-fixerade bloggar under dagstidningars webbupplagor, Twitters fårskock under televisionen).

Nu gäller det radioprogrammet “Länge leve Spotify?“, som är en fristående uppföljning på förra årets “Från Platon till Pirate Bay – om rätten till musiken“. Programmet som är 45 minuter lång finns ännu så länge att ladda ner som mp3-fil.
Personligen måste jag säga att det delvis kändes som skåpmat, om än en form av skåpmat som kommer att vara matnyttig för alla de forskare som om några år kommer att gå igenom nollnolltalets strider kring fildelning. (Jag hoppas verkligen att de då inte nöjer sig med skriftliga källor, bara för att de råkar vara bättre indexerade!)

Okej, till självreferatet. Programmet tar i hög grad upp frågan om de usla ersättningarna från Spotify. Apologeterna hävdar då dels att Spotify “är ett ungt företag”, dels att Spotify minsann betalar 10-15 gånger mer per lyssnare än vad FM-radion gör. Själv finner jag jämförelsen väldigt tveksam, men i den mån som Spotify kan jämföras med radio så väcks en fråga av facklig karaktär. Jag säger bland annat i programmet:

1900-talets klassiska musikekonomi byggde på att det fanns en uppdelning mellan skivbolag och radio, som var två olika typer av saker. Radion betalade från 1960 och framåt licenspengar för musiken som spelades, pengar som delades lika mellan skivbolag och artist. Denna klassiska svenska modell, att man delade 50/50, framstod som allt mer vedertagen. Men nu har “musiklivets Saltsjöbadsavtal” kollapsat, i och med Spotify, som redan ägs av skivbolagen till betydande del. /…/
50/50-modellen har ersatts med något som… Vi har ju inga siffror på det men det är ju helt klart så att artisterna får mindre än 50 procent för Spotify-spelningar, jämfört med skivbolagen

Desto intressantare – tycker jag och flera andra – var den bredare diskussion om musikens värde som radioprogrammet kom in på.

Linda Portnoff, företagsekonom och indiemusiker, lägger ut sin syn på musikaliskt värde i programmet:

Den viktigaste typen av värde, det är när du hör en låt och blir glad eller ledsen eller berörd, att det frambringar känslor. Det har ju funnits där sen tidernas begynnelse och det är samma sak idag. Essensen har inte ändrats.
/…/
Om man tänker att det är det här som är essensen så får man se det som att… hur utvecklingen kommer att se ut.
Det kommer bara hittas nya sätt att få en utväxling på det här värdet, finansiellt. Spotify är en sådan nyhet just nu. Det var en nyhet när radion kom, när cd:n kom, när videon kom. Och det kommer fortsätta se ut så här att vi hittar nya sätt att utväxla det där speciella, magiska med musiken till nånting som genererar pengar så att industrin kan leva vidare och de som skapar får ersättning för sina prestationer.

Jag köper verkligen inte Linda Portnoffs historieskrivning. Ett enda essentiellt värde, detsamma för all musik, “sedan tidernas begynnelse”? När de allra flesta mänskliga kulturer inte ens har haft ett ord för “musik”, utan flera olika ord för sådant som hymn, dans, kväde, signal… Spelandet och sjungandet har varit integrerat i allt från tillbedjan till krig, från hovliv till höstfester. Människor har uppfattat en lång rad olika värden i detta. Idén om musik som ett generellt uttryck för inre känslor dyker upp först under 1700-talet, vilket också är det århundrade då låneordet “musik” etableras i svenska språket.
Linda Portnoffs idé om en tidlös magi saknar kulturhistorisk grund. Antagandet att musik kommer i formatet “låt” är särdeles kulturspecifikt, knutet till rådande rutiner för att kombinera filsystem med grafiska gränssnitt. Men varken den noterade (klassiska) musikens, de olika folkmusiktraditionerna eller för den delen elektronisk dansmusik organiserar musiken i “låtar” på samma sätt som popmusikens mittfåra gör. Verkligt visionär är endast den som försöker tänka bortom rådande låthegemoni.

Linda Portnoff säger vidare:

Köper du en limpa och njuter av den och äter upp den så är den i magen och “forever gone” liksom. Men köper du en låt och lyssnar på den och njuter av den så du göra det en miljon gånger och du kan dela den med hur många människor som helst.

Jag begriper inte riktigt vad detta är tänkt att belägga. Men jag behärskar multiplikation och har således räknat ut hur lång tid det tar att lyssna på en låt en miljon gånger. Om vi antar att låten är fem minuter lång, tar det uppemot tio år – om man lyssnar dygnet runt, vilket knappast är realistiskt.
Meningen med denna räkneövning är inte att raljera, utan att peka på det faktum att vår begränsade livslängd är relevant för hur vi förstår musik. Jag nämner det ett par gånger i Det postdigitala manifestet:

§ 10.
Vi har idag omedelbar tillgång till oändligt mycket mer musik än vad vi någonsin kan integrera i våra tidsbegränsade liv. Ett urval är därför ofrånkomligt. Våra tekniker för att hantera överflöd av sådan art är i många fall omogna och formbara. Än så länge fortsätter vi i hög grad att förlita oss på 1900-talets filter.
/…/

§ 32.
/…/ Idag känner vi till mer musik. Fler artister kan nå ut. Vi har större möjlighet att självständigt skilja mellan bra och dålig musik. Men våra liv har fortfarande begränsad längd. Ingen individ är i närheten av att på egen hand kunna bedöma all tillgänglig musik. Vi är alla tvungna att lita till ett eller annat kollektiv. Därför måste vi nu uppfinna nya kollektiva musikaliska situationer som kan utgöra grunden för gemensamt urval. Alternativet är att förlita sig på en ruttnande topplisteregim från förra seklet.

Idén om en individuell valfrihet måste därför problematiseras, säger jag i radioprogrammet:

Jag tror inte att den totala valfriheten alltid ger den maximala upplevelsen. Tvärtom finns det ett element av underkastelse i all musik, som jag tror att man inte kan komma bort från. Det finns ett värde i att man inte har den där “skip forward”-knappen till hands. Det har man till exempel inte om man är på en konsert. Då kan man inte trycka fram till nästa låt, eftersom det är en kollektiv upplevelse.
Man kan tycka att det är skitdåligt. Man kan bli besviken. Då kan man fatta beslutet att gå därifrån, men det är ett mer aktivt val, då bidrar det till att göra ett urval. Möjligheten att bli besviken hänger samman med möjligheten att bli berörd av musik. Vi kommer inte undan det, vi måste faktiskt kunna bli besvikna för att kunna bli berörda.

Frågan i musiken knyter här an till frågan om liberalismen – är det alls vettigt att tänka sig musikens värde utifrån en idé om autonoma individer?
Artistindivider som uttrycker känslor som finns i deras inre innan musiken äger rum, konsumentindivider som tar till sig dessa uttryck, utifrån sin “personliga smak” som de på något vis trollat fram ur sitt inre, oberoende av andra individer, innan musiken äger rum… Jag finner det bara absurt.

Pessimism och liberalism

Senaste inlägget kring filosofisk pessimism berörde den fundamentala skillnaden mellan två slags politiska idéer om befrielse från förtryck (“revolution“, om man så vill).

Å ena sidan att ta över, att göra slut på förtryck-som-utsugning (den spekulativa modellen). Å andra sidan att ta sig ut, att göra slut på förtryck-som-instängning (den pessimistiska modellen).
Sålunda försökte Nick Land (1992) dubbelbelysa de radikala arbetarrörelsernas historia på ett ganska tilltalande sätt. Med ett liknande grepp går det att spåra en dubbelhet inom den radikalt liberala traditionen.
Liberalismen återfinns i en framstegstroende variant, som under vissa förhållanden är inriktad på att “ta över”, med vapen om så krävs, för att därefter bli en “Pangloss-liberalism” som odlar sin optimistiska tro på att historiens maskineri kan göra världen “bättre och bättre dag för dag”. Mot detta kan kontrasteras en pessimistisk liberalism som saknar utopisk tro på historiens framsteg, en liberalism som nöjer sig med att undvika tendenser till despoti.
Inte heller här handlar det om ett antingen-eller, utan i praktiken kombineras de bägge varianterna i olika kombinationer. Men någon kompromiss är knappast möjlig, även om partigängare alltid kommer behöva tro det. Om det finns någonting politiskt fruktbart i liberala rättigheter, förutsätter det att spänningen mellan de två modellerna hålls vid liv.

Därmed hamnar vi i Den Nya Liberala Teorin som Isobel har börjat skissa på. Utan tvivel lutar den åt det håll som i dessa filosofiska sammanhang kan kallas för pessimistiskt, vilket understryks av nationalekonomen Niclas Berggren. Han identifierar sig med Isobels försök till en ny liberalism, just utifrån en filosofisk grund “präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche”. En pessimistisk liberalism tar självklart avstånd från moralismer som “arbetslinjen” och avslöjar framstegstron som pseudoreligiös.

Själv ser jag mig förvisso som grundmurad ickeliberal (och ickesocialist) och det handlar ingalunda om att de pessimistiska modellerna i sig skulle vara “bättre” än de spekulativa/teleologiska/optimistiska. Pessimistisk filosofi medför specifika faror – vilket Nietzsche, i relation till Schopenhauer och dennes “europeiska buddhism“, undersökt grundligare än någon annan.
Om pessimismen är en hållning som skär på tvärs genom det vi kallar för ideologier, då rymmer den en potential till metapolitik. Så kan man fundera exempelvis över begreppet autonomi. Isobel skriver: “Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan.”

Framöver tänker jag, på Isobels inrådan, nysta vidare i detta med det liberala och liberalismen. (Jag vill betrakta dessa som olika saker: å ena sidan en uppsättning rättigheter, vilande på en idé om individen samt på åtskillnaden mellan en privat och en offentlig sfär – å andra sidan en ideologi som menar att de liberala rättigheterna i sig utgör en tillräcklig grund för det politiska.) Det blir nog en serie på åtminstone 2-3 inlägg, men lär dröja någon vecka.

Manifestet på finska och esperanto

Det postdigitala manifestet, som utkom på Ink i september 2009, håller på att översättas till två andra språk. En översättning är officiell, en är inofficiell. Ingen av dem är till något latinskt eller germanskt språk eller till det där fransktyska bastardspråket. Det rör sig inte ens om några indoeuropeiska språk.

Hur det ska gå till har jag själv svårt att svara på. Ta liksom bara öppningsparagrafen: Det är dags att börja tänka på refrängen. Ett svenskt talesätt som på samma gång är tänkt att tas bokstavligt. Hur översätts sådant?
Eller ta den återkommande formulering som även utgör bokens sista mening: Musik äger rum. Även där jobbar jag med dubbelhet: “äger rum” i bemärkelsen “sker”, men även bokstavligt som musikens ägande av rum.
Till engelska går det kanske att översättas till “taking place”, även om en aspekt av ägande går förlorad. Samma sak med tyskan, där “äga rum” borde bli till någon variant på verbet “stattfinden”. Andra språk kan jag inte. Läsare i Danmark har meddelat att “äga rum” inte ens finns på danska. Hur ska det då gå att lämna det indoeuropeiska språkrummet?

Ett bokförlag i Finland, som likt Ink har en satsning på att ge ut manifest, kommer i år att ge ut Det postdigitala manifestetfinska. Översättningen görs just nu av skribenten och aktivisten Mikael Brunila som är tvåspråkig finlandssvensk. Jag är mycket nyfiken på resultatet och kommer att tvinga mina finsktalande vänner att förklara vilka nya aspekter som framträder genom översättningen.

Jag tror inte att en särskilt stor andel av den svenska bokutgivningen brukar översättas till esperanto. Men det är just vad som håller på att ske med Det postdigitala manifestet. Snart har det esperantiserats till “La postcifereca manifesto: kiel muziko havas lokon”!
Bakom projektet står esperantisten och piratpartisten Robin Rönnlund, som skriver om översättningsarbetets mödor på sin blogg. Mitt språkbruk analyseras:

Direkta objekt saknas nästan helt om man tittar i hela texten, intransitiva verb är snudd på helt förhärskande – för att kunna göra detta så utnyttjar han svenskans ordföljd till max och till punkt och pricka korrekt.

Att språket i Det postdigitala manifestet är korrekt ska jag inte ha äran för. Det beror minst lika mycket på det outtröttliga redaktörsarbete som gjordes av Gabriel Itkes Sznap på Ink. Men vad gäller satsbyggnad så får jag nog erkänna vissa influenser från tyskan – eller kanske från den svenska som skrevs under mellankrigstiden och som på vissa sätt stod närmare tyskan än vad nutidens svenska gör. Ja, jag tycker det är vackert att bygga bisats på bisats med komma emellan. Att vissa stör sig på kommateringen försöker jag ignorera, däremot inser jag ofta i en andra genomgång att läsbarheten vinner på att varannan mening delas upp i ett par kortare meningar.
Varifrån kan min förkärlek för intransitiva verb tänkas komma? Jag vill jag gärna höra spekulationer.

Robin Rönnlund diskuterar vidare frågan om begreppen “rum” och “plats”, som ju spelar en central roll i Det postdigitala manifestet. Någon distinktion mellan de två orden gör jag inte. (För övrigt har jag aldrig tilltalats av teoretiker som försökt kontrastera engelskans space och place.)
“Rum” är ju samma ord som “rymd”, tyskans Raum. Mycket riktigt är det i sammanhanget sekundärt att svenskan även använder “rum” för det arkitektoniska utrymme som på danska kallas værelse, på tyska Zimmer och på engelska room.

Hellquists etymologiska ordbok definierar ordet som en substantivisering av ett förmodat indoeuropeiskt *ravah- med grundbetydelserna “vidd”, “djup”, “öppenhet”. Efterledet -rum i flertalet svenska ortnamn kommer också från detta och innebär ett större öppet område. /…/
När Fleischer använder ordet “rum” så tolkar jag detta som att han talar om något mer generellt än “slutna rum med väggar, golv och tak” – detta gör att jag inte kan använda ordet ĉambro /…/ från latinets camera – “litet valv” /…/ utan begagnar i stället uteslutande spaco, vars betydelse är mycket snarlik engelskans space, och loko, “plats”. Det senare är härlett ur latinets locālis vilket gett oss uttryck såsom “lokalitet”, “lokal” osv.

Helt rätt! Även om väggar, golv och tak förvisso inte är oviktiga när det handlar om akustik. Ett musikinstrument som blockflöjt är exempelvis nästintill meningslöst att spela på helt öppna platser. Plats ska alltså inte förväxlas med geografisk position, utan innefattar lokala räfflingar och viskositeter.

Resonemanget ovan visar väl för övrigt att esperanto trots allt hör till den indoeuropeiska språkgruppen, vilket uppenbarligen är till hjälp i översättningen. Jag skulle ge mycket för att även få ta del av liknande resonemang från någon som försökte översätta Det postdigitala manifestet till exempel modern hebreiska (ett språk som Chris igår gav inblick i över några öl), khmer (som Gottfrid tydligen lär sig) eller standardkinesiska. Inget av dessa alternativ är dock det minsta troligt. Däremot finns det en viss chans att Det postdigitala manifestet framöver kan komma att ges ut på engelska (antagligen under annan titel).

För övrigt rekommenderas även Robin Rönnlunds kommentar till begreppet “drön”.

Pessimismen är inte optimismens motsats

Förra inlägget, om Thomas Metzingers neurofilosofiska förnekande av “jaget”, utmynnade i en kontrast mellan två sätt att dra konsekvenserna därav: “optimism” kontra “pessimism”.

Tanken på en symmetri mellan optimism och pessimism är utan tvivel frestande. Ofta är siktet inställd på en gyllene medelväg (en föregiven “realism”), andra gånger på dialektiskt snusförnuft à la Gramscicitatet om “viljans optimism och förnuftets pessimism“.
Sådana dikotomier måste avvisas. Vi bör inte förutsätta någon som helst symmetri mellan optimism och pessimism. Vi bör inte ens förutsätta att de båda begreppen är varandras motsatser. Åtminstone inte i filosofiska sammanhang, där det inte bara handlar om att göra sannolikhetskalkyler om hur framtiden kommer att bli. “Pessimism” betecknar en viss filosofisk inriktning, med Schopenhauer som central gestalt, medan “optimism” fortfarande bara är vardagsspråk.

Ernst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.”
Utifrån detta fördes här en intressant diskussion om nätpolitik sensommaren 2006. Flera kopplingar finns till innevarande vinters diskussioner om tunnlar och eskalationism.

Om optimismens motsats inte är pessimism utan defatitism, vad är då motsatsen till en pessimistisk filosofi? Kanske en spekulativ filosofi, om vi med detta syftar på den filosofiska axel där Kant och Hegel utgör maskineriets tyngsta nav. Mot dessa har vissa velat ställa en pessimistisk axel, mer marginell och mindre rätlinjig, där vi återfinner såväl Buddha och Schopenhauer som Freud och Cioran, på något vis även Nietzsche, de Sade och Bataille.
Även om filosofihistorien inte ska reduceras till en fotbollsmatch, kan sådana breda linjer ibland vara klargörande. Nick Land uppställer i The Thirst for Annihilation två modeller för befrielse mot varandra:

The speculative model of revolution is one of ‘taking over’, the pessimistic model is one of escape; on the one hand the overthrow of oppression-as-exploitation, and on the other the overthrow of oppression-as-confinement.

Förvisso är Nick Land snabb att påpeka att dessa modeller inte är ömsesidigt uteslutande utan snarare måste betraktas som komplement, om det alls ska vara möjligt att tänka sig en befrielse från förtryckande förhållanden. Men att de är komplement betyder inte att det går att uppnå en kompromiss. Frågan är om de någonsin kan försonas. Mer fruktbart är kanske att hålla spänningen vid liv, som Nick Land gör i sitt sätt att läsa Karl Marx:

Marx’s famous appeal to the working class in the Communist Manifesto that they have ‘nothing to lose but their chains’ is open to both a speculative and a pessimistic interpretation, and it is perhaps the latter that unleashes its most uncompromising force.

Antonio Gramscis försök att skilja mellan vilja och förnuft grundas i det spekulativa tänkandets rädsla för regression. Någon sådan åtskillnad görs inte inom den filosofiska pessimismen, som redan i sin förståelse av världen är en viljefilosofi. En filosofisk pessimism är inte en värdering som läggs på världen av ett så kallat “jag”, utan i pessimismen upplöses åtskillnaden mellan vilja och värld.
Ännu ett kort citat från Nick Land, bara för att komma ihåg att pessimismens filosofi kan leda åt olika håll:

Eternal recurrence— the most nihilistic thought—begins everything again, as history is re-energized through the nihilistic indifferentiation between zero enthusiasm and enthusiasm for zero. Passive nihilism is the zero of religion, whilst active nihilism is the religion of the zero. On the one hand is Schopenhauer’s metaphysical pessimism as “a European Buddhism”, on the other Nietzsche’s Dionysian pessimism as the exultation of dissolution.

Nietzsche attackerar i Tragedins födelse “det optimistiska elementet i dialektikens väsen, där varje slutledning firas med jubel”. Han menar att detta i förlängningen är antimusikaliskt, eftersom musikens anda är dionysisk.

Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. Ty vetenskapens omkrets har en periferi med oändligt många punkter, och det går inte att förstå hur hela omkretsen någonsin skall kunna beskrivas, men varje ädel och begåvad människa möter, innan hon nått mitten av sin bana, oundvikligen sådana gränspunkter på periferin, där hon stirrar in i det oförklarliga. När hon här till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svensan – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.
/…/
först sedan vetenskapens anda drivits till sin gräns, och des anspråk på universell giltighet utplånats genom påvisandet av dessa gränser, kan man hoppas på en återfödelse av tragedin

Frågan är då hur vi ska förstå det neurovetenskapliga upplösandet av jaget – vetenskapens anda driven till sin gräns? Enligt Thomas Metzinger bör vi erkänna att naturvetenskapens världssyn kan få konsekvenser som är skadliga för vårt mentala välmående. Vad krävs för att uthärda en sådan kunskap?