Paul Masons bok Postkapitalism har utgivits i svensk översättning av Ordfront. Redan hösten 2015 fick originalutgåvan stor uppmärksamhet och recenserades bl.a. av mig i Expressen. Jag var skeptisk till mycket av budskapet, inte minst författarens naiva hyllningar av Linux, Firefox och Wikipedia som modeller för ett postkapitalistiskt samhälle. En del av invändningarna framförde jag i recensionen, men inte alla. För samtidigt ville jag lyfta fram att Postkapitalism trots alla brister är en välskriven bok som förtjänar att användas som utgångspunkt för samtal.
Nu bevistade jag inte samtalet som nyligen hölls mellan Paul Mason och Kajsa Ekis Ekman. Men jag läste just Ekis Ekmans recension av Postkapitalism i Aftonbladet, som till stor del går ut på att attackera tidigare recensioner av samma bok, inklusive min. Detta gör hon på ett inte helt redligt sätt.
Ekis Ekman påstår att Postkapitalism har “hyllats av en enad kritikerkår” och anför bland annat min recension som exempel. Detta för att jag ska ha kallat boken “en samtida vänsterklassiker”. Jo, jag använde dessa ord men inte som ett värdeomdöme utan som en prognos. Vad jag skrev var att Postkapitalism “rimligen kommer att bli en samtida vänsterklassiker” på samma sätt som No Logo och Imperiet blev kring förra sekelskiftet. Det finns en massa allvarliga invändningar mot de centrala teserna i dessa böcker, men de är likförbannat vänsterklassiker. Precis som att Kajsa Ekis Ekman är en av Sveriges viktigaste vänsterdebattörer trots att hon i vissa frågor trampar i klaveret.
Ekis Ekman sätter förvisso huvudet på spiken i sin kritik av hur Mason idealiserar “mjukvara”:
Och inte heller är mjukvara en ”maskin som håller för evigt” – uppdateringar krävs allt oftare och de mest populära apparna uppdateras så ofta som en gång i veckan. Jämför bara hur ofta systemen i en mobiltelefon eller dator påminner dig att uppdatera, med hur ofta du bytte cd-spelare eller köksbord. Vem tror Mason skapat dessa uppdateringar? Maskinen själv?
Mason begår här ett enormt fel som oftast brukar räknas på borgerlighetens konto. Nämligen att fetischera varan och osynliggöra arbetet bakom. Varan – i detta fall mjukvaran – blir hos Mason något närmast magiskt, som får eget liv (för att tala med Marx) medan arbetaren bakom raderas ut. Att det är mänskliga hjärnor och mänskliga händer som skapat mjukvaran ser han inte.
Men det är förvisso inte bara konkret mänskligt arbete – vad Marx kallar “mänsklig hjärna, muskler, nerver hand, osv.” – som förbrukas i varuproduktionen. Oavsett om det ska produceras mjukvara, malm eller massage innebär kapitalistisk varuproduktion alltid att arbetskraft (levande arbete) sätts samman med kapital (dött arbete). Proportionerna skiftar inte bara mellan olika produktionsgrenar. Det sker även en förändring över tid: den historiska tendensen i varuproduktionen är att människor i allt högre grad ersätts av maskiner (inklusive mjukvara). Marx beskriver denna process i termer av att “kapitalets organiska sammansättning” ökar, vilket han menar utgör själva grunden till att profitkvoten tenderar att falla.
Vidare talar Marx om utvecklingen av en “överflödsbefolkning“, alltså att allt fler människor ur kapitalets perspektiv framstår som överflödiga. Detta är inte detsamma som att allt konkret mänskligt arbete är på väg att bli överflödigt. Därav en av mina invändningar mot Paul Mason; jag påpekade i min recension att han ignorerar “hur vi ska organisera barnomsorg, sophantering och jordbruk i det postkapitalistiska samhället”. Därav även Ekis Ekmans viktiga påpekande om att “kvinnors [obetalda] arbete med att ta hand om barn och gamla är det fundament som profiten byggs på”. Jag tror i stort att vi är eniga i vår vilja att belysa Paul Masons blinda fläckar, oavsett om Ekis Ekman föredrar att vantolka vad jag skrivit.
Däremot får jag helt ärligt inte ihop hur Ekis Ekman läser Marx. Hon påpekar att 12 miljoner människor arbetar med att utveckla appar, som “genererar nära 100 miljarder dollar per år i vinst”. Om jag läser Ekis Ekman rätt, ska detta bevisa att kapitalet är vid god vigör och att digitaliseringen på intet vis hotar profiterna. Men det är i så fall en jättemärklig tolkning. Höga profiter i en viss bransch betyder inte att branschen lämnar ett stort bidrag till kapitalets totala profitnivå. Tvärtom bygger ju hela Marx ekonomikritik på att det i kapitalet finns en motsättning mellan det enskilda och allmänna kapitalets intresse. Just de företag eller branscher som ligger i teknikens framkant, som är bäst på att rationalisera bort mänsklig arbetskraft, bidrar allra mest till att minska det totala profitutrymmet – och belönas för detta med högre profiter än de övriga.
Många mjukvaruprodukter kan rentav sägas vara rent “improduktiva“, betraktade som led i av kapitalets totala kretslopp – tänk bara på kapprustningen mellan spamrobotar och spamfilter, eller mellan vapensystem. Produktionen av sådana varor är en “död kostnad” (faux frais) för kapitalet som helhet, vilket inte hindrar att de inblandade företagen kan göra stora vinster. Alltså är det helt irrelevant att, som Ekis Ekman tycks vilja göra, framhålla appföretagens vinster som belägg för att digitaliseringen skulle bidra till en ökad profitkvot.