Arbetarrörelsens historia är intimt förbunden med strejken som kampform. Att föra klasskampen in i själva varuproduktionen, kapitalismens hjärta. Denna väg har emellertid aldrig varit öppen för alla. Endast den som har en arbetsplats kan ta kampen där. Strejkvapnet har också varit som mest effektivt under de tider då arbetslösheten varit låg och tillväxten hög, alltså när det funnits en växande kaka att omfördela. Denna kapitalets guldålder tycks nu vara förbi.
Sedan ungefär fyrtio år har västvärldens kapitalism i stället präglats av en allt skakigare tillväxt, avindustrialisering, finanskriser, arbetslöshet och osäkrare anställningar. Följaktligen har också de stora strejkerna blivit alltmer sällsynta.
Vår tids konflikter tenderar att ta sig andra former; de utspelar sig på gator och torg snarare än på arbetsplatserna. Såtillvida påminner ”den nya upprorsepoken” mer om brödkravallernas tid i kapitalismens ungdom, före det industriella genombrottet.
Vad som skett i spåren av den senaste finanskrisen – från Tahrir till Ferguson – är uttryck för en historisk situation där allt fler människor blir ekonomiskt överflödiga. Så går det att sammanfatta den tes som Joshua Clover, kalifornisk poet och aktivist, för fram i Riot.Strike.Riot.
Inte bara lagstiftare utan även forskare och journalister har överlag tenderat att definiera upploppet som ett plötsligt utbrott av våld, ett avbrott i en vardag som antas vara fredlig. Mot detta vänder sig Clover: upploppet förtjänar att teoretiseras i sin egen rätt. Med dialektisk snits tar han spjärn mot de analyser som vill reducera gatuprotester till antingen ren politik eller ren ekonomi.
Människor går inte ut på gatan för att de förenas av någon storslagen ”idé” om en bättre värld, vilket somliga politiska filosofer gärna föreställer sig. Men det är heller inte rimligt att, som i vissa nationalekonomers modeller, tolka kravaller som en ren spasm, vanligen som resultatet av stigande matpriser. Båda synsätten rymmer visserligen ett korn av sanning, enligt Clover, men för att förstå
den globala upprorsvågen gäller det att anlägga ett långt historiskt perspektiv, influerat av 2000-talets nya läsningar av Karl Marx.
Kapitalismens utvecklingsbana kan på enklaste vis tänkas i tre faser, lite som formeln för ett klassiskt drama: början, mitt och slut. Tyngdpunkten har förskjutits först från handels- till industrikapital, därefter från industri- till finanskapital. Strejken var som viktigast när industrikapitalismen var som mest dynamisk, alltså från det tidiga 1800-talet fram till den ”långa kris” vars inträde ofta förknippas med årtalet 1973. Sedan dess tenderar kapitalet att fly bort från varuproduktionen och in i det som Marx kallade för cirkulationssfären. Allt fler människor blir överflödiga, ur kapitalets perspektiv. De hänvisas till att leva ”lönlösa liv”, för att låna ett uttryck från det Malmöbaserade kollektivet Motarbetaren. Clover avvisar de gammelmarxistiska idéerna om ”den arbetande klassen” som historiens subjekt. I stället talar han om proletariatet som en klass ”utan reserver” – inklusive de som fallit ner i den informella ekonomins misär, en population som tenderar att bli rasifierad och betraktas som ett polisiärt problem. Till skillnad från 1700-talets brödkravaller, tenderar vår tids upplopp att utbryta ”inte vid kornboden utan vid polisstationen”.
Riot.Strike.Riot är både elegant och provokativt skriven. Det är uppfriskande hur författaren undviker slitna begrepp som ”motstånd” och ”aktivism”. Resonemanget rymmer samtidigt stora luckor. Framför allt saknar jag en ansats att tänka upploppens mörka sida: alla de fall där gatuprotester kanaliserats in i rasistiska och sexistiska lynchmobbar. Årtalet 1992 är förvisso kravallhistoriskt signifikant, men inte bara för Los Angeles utan även för Rostock där folkmassor attackerade flyktingboenden med brandbomber. Det är störande att Clover ingenstans nämner ordet ”pogrom”, liksom att genusperspektivet i stort sett saknas. Samtidsanalysen är fast fixerad vid USA – vad skulle hända om man förde in frågan om fotbollshuliganernas politiska betydelse i länder som Ryssland eller Egypten? De historiska resonemangen i Riot.Strike.Riot förtjänar att användas som språngbräda till en ännu bredare analys av samtidens gatukonflikter.