En artikel som jag skrev i fjol och måste säga att jag är riktigt nöjd med, publicerad i kulturtidskriften Hjärnstorm: Att hålla tiden tillsammans: om den synkroniserade rytmens gemenskap.
Det är en essä om vad det faktiskt är som går förlorat när vi inte får mötas och trängas. Allra mest handlar det nog om vad som är grejen med dans. Men också om fotboll, körsång, gudstjänster och annat rituellt. Tar avstamp hos världshistorikern William McNeill, som förutom sin mer välkända pandemihistoria Plagues and peoples även skrivit ett lite mer udda verk betitlat Keeping together in time: Dance and drill in human history (1995). Där drev han en rätt spekulativ tes om hur synkroniseringen av kroppsrörelser, vad han kallade “muscular bonding”, är en enormt viktig kraftkälla för människoarten som inte borde negligeras av historiker eller samhällsvetare. Det spännande, som jag uppmärksammar i essän, är hur denna tes faktiskt fått en hel del bekräftelse på senare år via experimentell beteende- och neurovetenskap. Även om dessa vetenskaper i sin tur också har sina begränsningar. Som jag skriver: “Det är svårt att dansa med huvudet i en magnetscanner.”
På vägen kommer essän bland annat in på arbetssånger, revolutionära frihetsträd, rytmsinnets neurobiologi, den militära exercisens historia, Pieter Brueghel den äldres bondeskildringar samt olika innebörder av begreppet “entrainment“.
Härom veckan började folk fråga mig varför bloggen hade dött. Jag blev ändå lite glad att någon brydde sig. Trodde knappt att folk hittade hit längre! Och jag hade lite halvt gett upp inför den fruktansvärda anstormningen av spamrobotar. Såvitt jag förstår var det dessa som sänkte Copyriot: servern blev helt enkelt full, eller databasen kraschade, eller nåt sånt.
Efter att Brokep genom en hjälteuppsats lyckats rädda det sjunkande skeppet så skämtade jag lite om att jag valt att inte uppdatera spamfiltret eftersom jag tror på “naturlig immunitet”. Parallellen med vaccinboosters är ju hyfsat tydlig. Skillnaden att åtminstone vissa vacciner, för invånare i vissa länder, är gratis och någorlunda lättillgängliga. Så icke datasäkerhet. Tvärtom. Att driva en blogg på egen server blir inte lättare med tiden (som man kanske naivt kunde tro) utan snarare svårare, om man inte besitter semiprofessionella kunskaper. Bara det att uppdatera WordPress via SSH visade sig ligga bakom min egen förmåga och detta var innan hela den virtuella servern kraschade.
Rätta mig om jag har fel, men mitt intryck är att trycket från spamrobotar och automatiserade hackingförsök ständigt har skruvats upp under en lång rad år, vilket resulterat i höjda krav på säkerhetsarbete. Åtminstone om man kör WordPress vilket ju typ alla bloggar och flertalet privata sajter gör. En del av problemet ligger nog i att WordPress blivit en monokultur: ett identiskt system som körs på överallt, vilket attraherar spam och attacker. Precis som i fallet med biologiska monokulturer och smittor. Nån sorts pseudodarwinistisk logik. Vad man borde göra åt detta kanske någon vill kommentera, nu när Copyriots kommentarsfält (tills vidare) åter är i funktion.
Jag skrev nyss i en krönika:
Vad som tidigare var en uppsjö av bloggar som låg på egna servrar, har i allt högre grad inhägnats av ett fåtal plattformsföretag som Twitter och Substack. En bidragande orsak till detta är att det blivit svårt att på egen hand försvara sin blogg mot spammare och andra illvilliga robotar.
När bloggen låg nere så förföll jag ett tag till att twittra, eller det gör jag väl sporadiskt, med väldigt delade känslor. Men aldrig att jag skulle gå över till Substack, det skulle kännas alltför mycket som en kapitulation av bloggandet.
Om ett par månader eller så fyller Copyriot förresten 18 år.