Entries from February 2016 ↓

K262: Pseudonatur och “strukturella krafter”

Dagens kristeoretiska reflexion tar avstamp i en kolumn på DN:s ledarsida, “Den positiva känslans politik“, närmare bestämt i en kort passage i denna kolumn.
Ur ett liberalkonservativt mittenperspektiv polemiserar kolumnisten David Brooks mot vänster- och högerpopulism i USA:s presidentvalkampanj:

Många tycker sig vara offer för en naturkatastrof som långsamt närmar sig. Sanders och Trump försöker lägga skulden för den på Wall Street eller invandrarna. Men i verkligheten är det en naturkatastrof orsakad av strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism.

Krisen som naturkatastrof – en klassisk metafor. Att samhället blir till en “andra natur” och framstår som någonting orubbligt, fast det egentligen bara är resultatet av stelnad praxis. Det var detta som Karl Marx försökte analysera i Kapitalet där han “hävdar att människor inte igenkänner varuproduktionens samhälleliga struktur som produkten av sina egna handlingar, utan tillskriver tingen magiska egenskaper, gör varorna till fetischer. Som sådana uppfattas deras egenskaper av att vara varor som en naturlig egenskap, en andra natur eller pseudonatur.” (Anders Ramsay)

Det behöver knappast påpekas att ledarkolumnisten tar denna pseudonatur för given – det hör trots allt till varje ledarkolumnists jobb.

Många amerikaner “tycker sig vara offer för en naturkatastrof”, skriver David Brooks och ger dem rätt – “i verkligheten är det en naturkatastrof” (min kursivering).

Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori – eller flera.

Just denna spänning mellan det singulära och det plurala frammanar David Brooks. (Kanske anas här även en parallell till förhållandet mellan populism och teknokrati.)

David Brooks attackerar de populister som ser en kris med en förklaring. I stället levererar han en hel lista av “faktorer” som samverkat till att skapa ett krisläge: “strukturella krafter, globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism”.
Det är väldigt underligt att inleda en sådan lista med “strukturella krafter”, som om inte de övriga faktorerna hängde samman i någon struktur. Underligheten beror på att Margareta Eklöf har felöversatt passagen. Ett litet skiljetecken kan göra stor skillnad. Här är originalpassagen:

Many Americans feel like they are the victims of a slow-moving natural disaster. Sanders and Trump try to put the blame for this disaster on discrete groups of people — Wall Street or immigrants. But in reality it’s a natural disaster caused by structural forces — globalization, technological change, the dissolution of the family, racism.

Okej, så David Brooks menar att “globalisering, teknologisk utveckling, familjens upplösning, rasism” är exempel på “strukturella krafter”. Fast det klargör inte särskilt mycket. Formuleringen ger intrycket av en obestämd mångfald av strukturer som studsar runt och lite slumpvis krockar med varandra på ett sätt som ibland råkar förvärra eller lindra olika samhällsproblem.

(För övrigt är det lite lustigt att se en konservativ kolumnist beteckna rasismen som en “strukturell kraft”. Särskilt när hans kolumn publiceras på DN:s ledarsida som otaliga gånger har gått till storms mot teorier om “strukturell rasism”.)

Att skylla kristillstånd med en mångfald av “strukturella krafter” är slappt, så länge man inte gör minsta försök att reda ut i vilken mån de olika krafterna hör till samma struktur. Ingen kan rimligtvis mena att globalisering och digitalisering skulle sakna samband, eller bortse från att “familjens upplösning” på djupet hänger samman med hur varuproduktionens behov av arbetskraft under 1900-talet först ökade drastiskt, för att sedan åter minska. Massarbetslösheten som följde innebär att en allt större del av den urbaniserade mänskligheten framstår som överflödig. För den som betraktar varuproduktion som ett naturtillstånd är det då fullt logiskt att leta efter “naturliga” förklaringar till att vissa människogrupper måste hamna utanför. Och då kommer rasismen som ett brev på posten.

Här blir det även tydligt hur den metaforiska “andra naturen” tjänar till att bortbesvärja tanken på den första naturen. Inte ett ord om klimatet.

K261: Vad minusräntan säger om vår tid

I torsdags sänkte Riksbanken den svenska styrräntan till -0,5 procent. Beslutet får kallas historiskt, men innebär ändå inget världsrekord för Sverige, för ett land har gått ännu djupare på negativt territorium: Schweiz med -0,75 procent. På tredje plats återfinns eurozonen där ECB satt en styrränta på -0,3 procent.

Detta har resulterat i negativa räntor på statsobligationer runt om i Europa. Den som lånar ut pengar till staten kan alltså se fram att få fram ett nominellt mindre belopp. En översikt i The Economist visar på vissa skillnader inom Europa. I länder som Spanien och Italien gäller bara den negativa räntorna i upp till två år, därefter ges positiv ränta på statsobligationerna. Schweiz tar rekordet med minusränta ända upp på tioåriga statsobligationer, följt av Tyskland med sju år. Här återfinns Sverige på en europeisk mellanposition, vad nu det säger.

Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar.
Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer.

Att svenska staten (och svenska kommuner) kan få betalt för att låna pengar, det säger mest av allt något om den globala bristen på ställen att investera pengar i kapitalistisk varuproduktion med vinstutsikter.

Omvänt så är det ofrånkomligt att minusräntor innebär ett uppsving för kapitalistisk varuproduktion utan vinstutsikter. Det som affärspressen brukar kalla “felinvesteringar” (som om det funnes ett “rätt” i dagens läge).

Sverige har nu haft minusränta i drygt ett år. Det återstår att se hur denna episod kommer att skildras i framtida historieskrivning. Visserligen är det inte självklart att just styrräntans nollstreck skulle vara så viktigt i sig, men det har onekligen ett symboliskt värde. Detta i kombination med det senaste årets politiska högerkantring. Med tiden kommer politik och ekonomi att smälta samman till en enda backspegling.

Andreas Cervenka kammar hem några poänger (och missar några andra) i sitt raljerande över Riksbanken. Enligt riksbankslagen ska myndigheten verka för “prisstabilitet” – men av ganska godtyckliga skäl har man bestämt sig för att stabilitet innebär två procents inflation. Plötsligt framstår en verkligt stabil prisnivå på noll procent som ett problem som måste bekämpas genom extrema räntesänkningar.

Av Riksbankens retorik att döma får man lätt uppfattningen att detta mål räknats fram i ett nationalekonomiskt superlaboratorium med män i vita rockar som stirrar på en liten nål och ser den stanna på exakt 2,000 procent.
Sanningen är att siffran 2 procent är resultatet av ett blött finger i luften. Två procent var vad inflationen råkade ligga på 1993 när målet sattes.

Men förvirringen är ännu större än vad Cervenka påvisar. Det handlar inte bara om inflationsmål utan även om inflationsmått. Vi får inte glömma bort att varje inflationssiffra vilar på en ofattbar mängd godtyckliga kvalitetsjusteringar där man använder s.k. hedoniska metoder för att bedöma hur mycket bättre årets smartphone är än förra årets. (Om priset är oförändrat med en ny funktion har tillkommit, bör detta i princip resultera i att ytterligare lite deflation skrivs in i nationalräkenskaperna.)
Vi måste också ifrågasätta premissen att inflation och deflation skulle vara varandras motsatser. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Ett rimligt antagande, tror jag, är snarare att vi går mot en situation med både deflation och inflation. Nationalekonomerna kan inte tänka sig något sådant, eftersom de förstår ekonomin utifrån en nationellt aggregerad nivå. Deras mätredskap låter deflation och inflation ta ut varandra i en siffra som ser “lagom” ut trots att penningmediet kanske befinner sig i fullt sammanbrott.
/…/
Efter ett sekel av allmän inflation (1914–2014) med spridda inslag av deflation, kanske vi i den rikaste delen av världen är på väg in i en allmän deflation med inslag av inflation.

Då räcker det inte att, som Cervenka gör, definiera deflation som “fallande konsumentpriser”. Prisfall är bara ett symptom, precis som att lönesänkningar är ett (mycket tidstypiskt) symptom på deflation. Arbetslöshet, konkurser och obetalda skulder hör till samma helhetsbild. Vissa bitar har fallit på plats, andra svävar fortfarande i luften.

Vad säger minusräntan om vår tid? Vad säger den om Europa (plus Japan)? Vad varslar den om?

Youtubify – inte riktigt en klon av Spotify

Youtubify är namnet på en kommersiell, icke-fri programvara som användaren Vebto lade upp på marknadsplatsen Envato i november 2015. Den beskrivs som en “Youtube music engine” och namnets ändelse avslöjar det mesta.

Den som installerar Youtubify kan driva vad som liknar en egen streamingtjänst, till det yttre mycket lik Spotifys webbversion. Det hela kan testas på youtubify.vebto.com, som inte ens kräver inloggning. Det är bara att börja lyssna på det samlade musikutbud som finns uppe på Youtube. (Huruvida detta utbud är större eller mindre än på Spotify ska jag låta vara osagt, men det är inte identiskt. Mycket musik som jag själv lyssnar på finns tillgänglig på Youtube men inte på Spotify.)

Igår uppmärksammades Youtubify på Torrentfreak, som brukar få stort genomslag i internationell teknikpress. Där uppges att det troligen redan finns dussintals, om inte hundratals, liknande sajter som är uppe och rullar.
Ungefär i skrivande stund kan vi räkna med att skivindustrins jurister börjar kavla upp ärmarna för att skriva den första omgången nedtagningsorder. Krismöten bokas in, troligen med deltagande både av skivbolagen och Spotify.

Hur det rättsliga läget ser ut är jag inte rätt person att besvara. Såvitt jag förstår är Youtubify bara ett gränssnitt som används för att spela upp material från Youtube. (Nästa logiska steg vore att bygga in stöd även för Soundcloud och Bandcamp.)
Att bygga ett sådant gränssnitt bryter säkerligen mot Youtubes användarvillkor, men om det bryter mot lagen är inte lika självklart. Lagen skiljer ju sig från land till land och det finns även världspolitiska aspekter i om t.ex. det ryska rättsväsendet är intresserat av att gripa in.

I vilket fall kan konstateras att den som installerar Youtubify på sin server inte startar en egen streamingtjänst, utan bara öppnar en alternativ väg att använda streamingtjänsten Youtube. Det är mest på ytan som det hela liknar Spotify. Även om programvaran också innehåller funktioner för statistisk övervakning av användarnas musikbruk.

Är då Youtubify, ur användarens perspektiv, att betrakta som en klon av Spotify? Det beror nog på vilket användande vi pratar om. Här väcks frågan om vad det är Spotify har att erbjuda.
Ett svar på frågan är “musik”. Åtminstone i Sverige har vi vant oss vid att betrakta Spotify som en musiktjänst i bemärkelsen en tjänst som levererar produkten “musik” i form av låtar och album.
Men efter hand, särskilt efter USA-lanseringen, har Spotify (liksom dess konkurrenter) allt mer utvecklats till att erbjuda någonting bredare, mer omslutande. Jeremy Wade Morris och Devon Powers skriver i en ny forskningsartikel:

Ultimately, we suggest that digital music services no longer sell discrete musical objects, nor do they focus exclusively on content offerings. Instead, services sell branded musical experiences, inviting consumers to see themselves and their attitudes, habits and sentiments about music reflected by the service they choose to adopt.
/…/
The control users have over the choice of music they listen to, over the platforms they listen to music on and even over the files themselves is exchanged for a branded musical experience that foregrounds instant, multi-platform accessibility. The stream, despite attempts by providers to position it as ever flowing and always on, is just as often an opportunity to separate, segment and differentiate among different levels of consumers, and different groupings of musical consumption activities.

Ur detta perspektiv framstår ett gränssnitt som Youtubify som hopplöst efter. Användaren tvingas ju välja! Visst, där finns kanske vissa funktioner för att rekommendera musik. Men vad Spotify har, som Youtubify saknar, är en ambition att leverera ett ständigt flöde av musik som ska följa användaren genom olika känslotillstånd, aktiviteter och klockslag.

Möjligen kan Youtubify bidra till att bringa lite mer klarhet i frågan om vad olika grupper av användare faktiskt förväntar sig av Spotify.

K260: “En perfekt storm” – ett urfånigt uttryck för att tala om den annalkande finanskrisen

Här kommer min topplista över de tre fånigaste uttrycken som används alldeles för mycket i skriverierna om hotande finanskriser:

  1. en perfekt storm
  2. en svart svan
  3. en tågkrasch i slow motion

Tågkraschliknelsen har jag redan skrivit om. Den är inte fånig, mest slapp och ofta missledande.
Listans etta och tvåa har desto större implikationer för kristeorin. Både “svanen” och “stormen” är liknelser som används för att vifta bort möjligheten att det skulle kunna finnas en mer djupgående krisprocess i historien, en gemensam grund till mångfalden av framträdande krisfenomen. Båda representerar den raka motsatsen till tanken på en totalitet, fast ändå på olika sätt.

Säger man att det var en “svart svan” som orsakade en finanskris, betyder det att den var stört omöjlig att förutse. Alltså är ingen ansvarig. Shit happens.

Om man däremot skildrar finanskrisen som en “perfekt storm” hänvisar man till en mångfald av “faktorer” som råkat samverka på ett synnerligen olyckligt sätt. Det som hände gick att förutse, även om det kanske inte gick att förhindra.
Hur de olika “faktorerna” hänger samman lämnas hängande i luften. Uttrycket “en perfekt storm” kan betraktas som en journalistisk version av fenomenet “teoretiker som gör listor“.

Som aktuellt exempel kan vi ta en artikel i The Telegraph:

a confluence of factors – led by oil, but encompassing China, the emerging world, and financial markets – are all brewing to create a perfect storm in a global economy that has barely come to terms with the Great Recession.

Talet om “sammanflödande faktorer” ger intryck av att dessa från början skulle ha haft separata upprinnelser, för att sedan börja samverka. Det är trams. Man kan inte betrakta de sjunkande råvarupriserna och den stigande dollarkursen som två “faktorer” – de är uppenbarligen två sidor av samma mynt, särskilt som råvarupriserna mäts i dollar! Ingetdera kan heller betraktas som separat från nedgången i Kina, som ju yttrar sig i minskad efterfrågan på råvaror. Och alla världens prisrörelser knyts sedan länge samman i ett finanssystem, vilket betyder att finansiell oro aldrig kan begripas som en yttre kraft som utövar påverkan på världsekonomin.

Lika tramsigt är talet om hur stormen nu olyckligtvis råkar hota den världsekonomi som just var på väg att hämta sig från den förra krisen. Ur ett globalt perspektiv handlar det inte om två separata kriser, utan om en enda utdragen krisprocess som under det senaste årtiondet har fått olika slags uttryck och rört sig i ett distinkt mönster över jorden. Nu verkar krisen ha gått varvet runt och blir åter märkbar i USA. För dem som inte vill kännas vid detta historiska sammanhang ter det praktiskt att ta till vädermetaforerna och i stället tala om “en perfekt storm”.

En ny rapport från Citibank talar i stället om en hotande “dödsspiral”. Även här radar man upp fyra faktorer eller “sammanlänkade fenomen”. Men vari består själva länken? Den frågan lämnas som vanligt obesvarad.

“It appears that four inter-linked phenomena are driving a negative feedback loop in the global economy and across financial markets,” the analysts write, citing the resilient U.S. dollar, lower commodities prices, weaker trade and capital flows, and declining emerging market growth.

Notera även hur Citybanks analytiker fullständigt har missförstått de cybernetiska begrepp som de slänger sig med. “Negativ feedback” syftar ju på hur ett system korrigerar sig själv i riktning mot ökad stabilitet. Vad de egentligen talar om är ju positiv feedback. Vilket den ovan nämnda Telegraph-artikeln ger några exempel på.

Under 2016 väntas en våg av konkurser inom olje- och gasindustrin, både i USA och i övriga världen. Dessa företag har lånat enorma mängder pengar för att investera i nya, destruktiva tekniker för att utvinna olja ur skiffer. När dessa lån inte kan betalas tillbaka kommer oljepriskraschen att transformeras till en bank- och finanskris. Samtidigt tycks det allt mer ofrånkomligt att Kina kommer att devalvera sin valuta rejält under året, vilket kommer att frisätta en ännu starkare deflationsvåg över världen. Bara en slappskalle skulle beskriva detta som “en perfekt storm”.

K259: Minusränta och informella pengar

Negativa klubben växer, skriver The Economist efter att Japan nyligen införde minusränta.
Hittills har klubbens alla medlemmar befunnit sig i Europa: förutom i eurozonen (ECB), råder nu negativ styrränta i Schweiz, Danmark och Sverige.

Grafiken från The Economist visar att Sverige håller världsrekordet i negativ ränta med -1,1 %. Men då åsyftas det som kallas “deposit rate”, alltså (om jag fattar rätt) den som tillämpas när bankerna tillfälligt vill förvara pengar hos Riksbanken. Att denna är negativ betyder att de måste betala för denna tjänst. Det är dock inte riktigt det samma som den svenska Riksbankens styrränta på -0,35 %.

I vilket fall kan Sverige sägas tillhöra ett monetärt avantgarde sedan snart ett års tid – det var den 11 februari 2015 som styrräntan för första gången sänktes under noll. Det var ungefär ett halvår efter att detsamma hade skett i eurozonen.

Efter Japans inträde i klubben står nu länder med minusränta för nästan en fjärdedel av världsekonomin, mätt i BNP. Frågan väcks om vi har att göra med ett nytt normaltillstånd i ekonomier som i någon mening “åldrats”, eller om minusräntan är och förblir en absurditet.

The Economist diskuterar några möjliga biverkningar av varaktig minusränta. Vad som uppenbarligen inte har skett är att folk med pengar väljer att hålla på dem i kontanter i stället för att ha dem på ett bankkonto. Även om beloppet på banken skulle minska lite i värde, kan detta anses acceptabelt jämfört med kostnaden för att förvara kontanterna säkert och besväret att göra betalningar. (Men det är klart att ECB:s planer på att avskaffa 500 euro-sedeln delvis kan handla om att förebygga en av minusräntans möjliga biverkningar.)

I en ekonomi med negativ ränta, kommer alla i teorin vilja bli av med pengar så fort som möjligt. Den som säljer något kommer inte att vilja ha betalt i förväg, utan snarare tendera att skicka ut en faktura långt i efterhand. Skattemyndigheten kommer att införa spärrar mot förtida skatteinbetalningar, och så vidare.

Switching to cash is the obvious solution, which is why some have suggested getting rid of banknotes altogether, but it is not the only one. Small savers would use any available form of prepayment—gift vouchers, long-term subscriptions, urban-transport cards or mobile-phone SIM cards—to avoid the cost of having money in the bank. That would be only the start of the topsy-turviness. Were interest rates negative enough for long enough, specialist security firms would emerge that would build vaults to store cash on behalf of big depositors and clear transfers between their customers’ accounts.

Minusräntan skulle alltså kunna stimulera en övergång till “informella pengar” av olika slag. I stället för att ha pengar på banken, ser man till att ladda upp sina olika plastkort och förhandsbetala för långa abonnemang.
Ser vi sådana tendenser i dagens Sverige? Är de starkare här än de är i länder utanför minusklubben? Innebär det att penningpolitiken undergrävs, eller att den tvärtom uppnår sitt mål?

Fiktion, intention, konspiration

På tal om Sions vises protokoll så håller jag med Hannah Arendt om att “förfalskningens faktum är en sekundär omständighet”:

När en så uppenbar förfalskning /…/ blir trodd av så många att den blir till en massrörelses bibel, så blir uppgiften att förklara hur detta kan vara möjligt, inte att för hundrade gången bevisa vad hela världen ändå vet, nämligen att man har att göra med en förfalskning.

Faktum är att många antisemiter säger någonting som kan låta liknande. De kan mycket väl gå med på att Sions vises protokoll inte alls är ett autentiskt dokument som har läckt från den hemliga judiska världsregeringen. Vad de menar är kort sagt att det skulle vara en skönlitterär, men för den skull inte falsk, skildring av världshistorien. Låt mig citera ur ett par rader från en kommentar som jag just inte släppte igenom:

Men det intressanta är inte om boken är ett hoax eller inte.. eller VEM saken gäller… eller vem som egentligen har skrivit boken och i vilket syfte… utan att i princip ALLTING som står i den har inträffat efteråt eller håller på att införas av dagens politiker/världsledare. /…/
Det intressanta med den är med andra ord att.. N-Å-N.. oavsett vem eller vilka det är.. tycks driva världen, människor och samhällen i e-x-a-k-t den riktning som är beskriven i boken.

Anta att det faktiskt skulle vara så, att vi i denna superkonspirationsteori faktiskt finner en adekvat beskrivning av den riktning som världen utvecklas i. Då skulle det fortfarande inte belägga att denna utveckling styrs av en konspiration. Det går också att tänka sig – om än med större möda – hur det moderna samhället i sista instans styrs av opersonliga maktförhållanden, som strikt talat opererar utan behov av hemliga planer. Världshistorien kryllar av konspirationer, men den är inte en konspiration.

Sions vises protokoll är i stora drag en skildring av moderniteten, ur ett genuint reaktionärt perspektiv. Särskilt i de passager som inte är rena plagiat, blir syftet tydligt: att försvara den jordägande aristokratins privilegier.

Att denna gamla häxbrygd till text finns tillgänglig på nätet, även svenska. – om så bara på riktigt obskyra antisemitsajter – är ingen dålig sak. Det går knappast att förstå konspiracismens apokalyptiska logik utan att ha läst Sions vises protokoll. Men för att läsa texten det också nödvändigt med en viss kännedom om den politiska miljö där texten tillkom, som en blandning av collage och remix, med gott om befängda påståenden som i grunden kommer ur felöversättningar. För att få denna kontext rekommenderar jag A lie and a libel av Benjamin W. Segel.

Allt detta skrev jag mest för att tipsa om ett panelsamtal där jag själv kommer att medverka: “Konspirations-teorier och filterbubblor – är demokratin hotad?” – i Kulturhuset i Stockholm, nu på onsdag.

Tills dess ska jag fundera lite på vilken roll den “litterära” läsningen spelar i spridningen av samtida konspirationsteorier. Kanske gör vi det för lätt för oss om vi utgår från att den som sprider vidare ett budskap nödvändigtvis gör det i tron att budskapet är rakt igenom “sant”?

Det råder ingen yttrandefrihet i Copyriots kommentarsfält

Senaste dagarna har bloggen anfäktats av antisemitisk ohyra. Signaturen “m96” har bl.a. postat kommentarer som tipsar om “Sions vises protokoll“, en drygt 100 år gammal konspirationsteori, fabricerad av franska ultrareaktionärer i samråd med rysk säkerhetstjänst. Tidigare har samma signatur använt kommentarsfältet för att lovprisa såväl Sverigedemokraterna som Vladimir Putin och Viktor Orbán. Ett klassiskt högertroll, med andra ord.

Efter att jag tagit bort de antisemitiska kommentarerna, följer genast nya haranger om “åsiktsfascism” och “faktacensur”. Så låt mig göra klart en gång för alla:

Här råder inte yttrandefrihet. Att det finns ett öppet kommentarsfält på Copyriot betyder inte att syftet är att skapa ett forum för “öppen debatt”, vad än man menar med detta. Sådant kan man göra annorstädes.
Här välkomnas konstruktiva diskussioner. Det betyder inte att alla måste tycka lika. Det är högt i tak, åtminstone så länge det sagda har någon koppling till sammanhanget.
Men det finns också gränser. En absolut gräns dras mot rasistisk och antisemitisk propaganda. Sådan propaganda uttrycker sig ofta med insinuationer, vilket syftar till att försvåra gränsdragningar. Men här på Copyriot finns det
en person som drar den gränsen och det är jag.

Som en vän till mig nyligen skrev på ett annat forum:

Det handlar inte om att filtrera bort “åsikter”, det handlar om att filtrera fram det som inte är idioti – vilket så klart är en politisk fråga!

Filtrera fram. Så måste vi tänka hela tiden i vardagen när vi navigerar i de digitala flödena. Den som fastnar i att tjafsa om vem som blockat vem är troligen helt fel ute. Framåt måste vara filtrets riktning.

För övrigt slutar jag inte att känna förundran och tacksamhet över allt klokt som skrivs i Copyriots kommentarsfält, mestadels av folk som är mig helt okända. Inte under varje inlägg, men väl de flesta. Särskilt all respons som kommer på K-serien får ett varaktigt värde när jag arbetar in den i vad som i slutändan alltså ska bli en bok.

K258: Utmaning, kris, kollaps

Hörde just Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S). Om detta har jag inget särskilt att säga, annat än att det väldigt tydligt märks att regeringen har bestämt sig för att inte använda ordet “kris” (förutom om sådant som sker långt bort eller i en hypotetisk framtid).
Ordet som ständigt används är i stället “utmaningar”, alternativt “samhällsutmaningar” (Horizon 2020).

I den politiska retoriken verkar man nu tänka sig en tregradig skala av alarmism:
1. Utmaning
2. Kris
3. Kollaps

(Hjälp mig gärna att hitta ordvarianter med besläktade betydelser, oavsett om de förekommer i den politiska retoriken eller inte!)

Både utmaning och kollaps förses ofta med förledet “samhälls-” utan att den respektive innebörden förändras. Samhällsutmaningar är ett ord som ofta används i plural, syftande på den mångfald av saker som är möjliga att lösa på politisk väg. Samhällskollapsen är däremot singulär och leder till att all politik lamslås.

Kris är, i officiellt språkbruk, ett ord som kräver ett attribut. Talar man om “samhällskris” placeras diagnosen inom civilförsvarets område, vilket är något helt annat än en “ekonomisk kris”, “klimatkrisen” eller för den delen “skolkrisen”.

Jag fortsätter ha mina tvivel på krisbegreppets användbarhet. Oavsett om man talar i singular (“krisen”) eller plural (“kriser”) så blir det liksom fel. (Även om det inte blir direkt löjeväckande, som i det glättiga talet om “samhällsutmaningar”.)

Som nyligen påpekades i en kommentar uppstår det ofta en viss begreppsförvirring kring kollaps- och krisretoriken.

Begreppet kollaps – eller dess svenskare synonym “sammanbrott” – är på många sätt tilltalande. Problemet är mest att det dras med associationer till plötslighet. Finns det något sätt att tala om långsamma, ojämna och oöverskådliga sammanbrott – utan att ta till fordonsmetaforer?

K257: Kan vi bygga en ekonomi på att klia varandras ryggar?

Dmitry Orlov postade nyligen ett ganska roligt inlägg. Här kommer en passage, ganska fritt översatt, som jag postar mest som ett diskussionsunderlag:

Världen tycks få allt mindre utbyte av att tillverka prylar [stuff]. Det finns kort sagt för mycket av allt, från oljepumpar och containerskepp till skyskrapor, bilar och bostadshus. Av detta skäl får världen också ut allt mindre av att låna pengar i syfte att tillverka ännu fler prylar, för de prylar vi tillverkar blir inte sålda. Och eftersom de inte blir sålda, fortsätter priset på de redan tillverkade prylarna att gå nedåt, vilket sänker deras värde som säkerhet för lån och så att problemet förvärras än mer.

En lösning som föreslagits är att skifta från en produktekonomi till en tjänsteekonomi. I stället för att tillverka prylar kan alla till exempel klia varandra på ryggen. Det funkar utmärkt i teorin. Ryggkliarindustrin skapar inte en ständigt växande hög av ryggklianden som bara ligger och väntar på att bli sålda. Ändå finns det vissa problem med denna plan. Det första problemet är att alltför få människor har tillräckligt mycket sparade pengar att spendera på ryggkliare, så de skulle bli tvungna att få sina ryggar kliade på kredit. Ett annat problem är att ett ryggkliande, till skillnad från en pryl, inte är en produktiv tillgång och inte hjälper dig att återbetala de pengar som du lånade för att betala för att få din rygg kliad. Slutligen är ett ryggkliande, när det väl har utförts, inte värt särskilt mycket. Kronofogden kan inte auktionera ut det och du kan inte använda det som säkerhet för ett lån.

Detta är allvarliga problem. En lösning som föreslagits är att skapa bra, välavlönade jobb som ger människor pengar i fickorna – pengar som de sedan kan spendera på att få sina ryggar kliade. Detta görs bäst genom att man investerar i förbättrad produktivitet: sätt människor i utbildning, investera i högteknologi och så vidare. Rent intuitivt är idén självklar: högproduktiva arbetare är lättare att anställa än lågproduktiva arbetare, för prylarna som de tillverka blir i slutändan billigare, så att människor har råd att köpa dem i större mängd. Om de verkligen köper mer kan diskuteras, särskilt om det redan finns och blir över och ingen har extra pengar sparade. Men i teorin låter det ändå bra.

Ändå verkar denna teori inte funka särskilt bra alls: hur mycket pengar vi än lägger på automatisering – robotiserade produktionslinjer, internetbaserad virtualisering, vad det än må vara – så minskar inte antalet arbetslösa. Och det är ännu värre med de förarlösa bilarna. I teorin är de perfekta: om chauffören inte behöver köra kan hon tillbringa tiden med att klia passagerarnas ryggar. Men hur mycket pengar vi än lägger på förarlösa bilar, sjunker ändå inte antalet arbetslösa chaufförer, eller antalet arbetslösa massageterapeuter.

(Jag valde att översätta “backrubbing” till “klia ryggen” mest för att det lät roligare, men det är klart att “massage” vore mer korrekt.)

Analysen som antyds av Dmitry Orlov är alltså att den globala ekonomiska krisen – skuldberg, minusräntor, deflation – är uttryck för att “tjänsteekonomin” är ohållbar. Huruvida det skulle gå att skapa en mer hållbar ekonomi genom att hålla fast vid materiellt stuff är inte helt tydligt.

Vid det här laget har du nog gissat historiens sensmoral: om du vill “förflyktiga” [ephemeralize] hela ekonomin – både arbetarna/konsumenterna och deras produktiva kapacitet – är det bäst att du även övergår till att handla med flyktigheter, för annars är risken hög för att marknaden imploderar, drabbas av deflation, skuldavskrivningar och finansiell kollaps som följs av politisk, kommersiell, social och kulturell kollaps i fyrstämmig kakafoni

Det är rätt slagkraftigt, men jag håller inte med om att krisdynamiken bottnar i att ekonomin har förflyktigats eller finansialiserats. Dessa tendenser är snarare att förstå som uttryck för en djupare motsättning i det kapitalistiska produktionssättet.
Visst är det i någon mening en motsättning mellan materiellt och immateriellt, eller mellan konkret och abstrakt. Men snarare än att se det konkret-materiella som “friskt” och det abstrakt-immateriella som “sjukt”, tror jag att vi måste finna krisdynamiken just i förhållandet mellan dessa poler – det som krisar är just det system som skapar en polarisering mellan konkret innehåll och abstrakt form. Finansialiseringen är bara ett uttryck för denna polarisering eller “processerande motsättning” (Marx).
Ur sådant perspektiv behöver vi heller inte se inflation och deflation som absoluta motsatser. De är snarare två sidor av samma mynt, som mycket väl kan existera parallellt.

Och åtminstone ur svenskt perspektiv står klart att Orlov inte har rätt i sin inledande premiss om att det skulle finnas “för mycket /…/ bostadshus”.

K256: Konspirationsteorier och krisförnekelse; hur ekonomin förvandlas till politik, politiken till geopolitik

I nätets flöde av kollapsnyheter finns alla typer av kristeorier närvarande, inte minst konspirationsteorierna. Det rådande tillståndet av finansiell oro skapar utmärkt grogrund för sådana. Finansiell oro presenteras i konspirationsteorierna inte som ett symptom på ekonomiska obalanser eller som uttryck för inneboende motsättningarna i det ekonomiska systemet. I stället reduceras de till avsiktliga manipulationer – i politiskt eller militärt syfte – som stör något som egentligen skulle vara i perfekt balans.

Jag tänkte kommentera tre exempel från helt olika håll.

1.

Ett talande exempel är en artikel som nyligen pumpades ut via en lång rad nyhetskanaler direkt knutna till regimerna i Ryssland respektive Iran (Sputnik, Russia Insider, Irib, Press TV), för att sedan sippra vidare i det globala myllret av konspiracistmedia. Som författare står journalisten Pepe Escobar som inte är ett helt okänt namn; för några år sedan var han t.ex. inbjuden till Utrikespolitiska föreningens konvent i Lund.

Artikeln utger sig för att förklara de fallande oljepriserna och den världsfinansiella oron. Budskapet är att det inte beror på några djupare missförhållanden i kapitalismen, inte heller på den enorma tillväxten av den globala skuldsättningen, eller på att tillväxten i Kina skulle ha byggt på en ohållbar grund. Nej, enligt Pepe Escobar handlar allting om politisk manipulation i dunkla syften. Om det inte vore för manipulationen så skulle oljepriset stiga igen, hjulen skulle snurra och allt bli bra.

Detta är uppenbarligen en konspirationsteori som Ryssland och Iran gärna vill föra ut.

Marknadsmanipulationen uppges ske genom att Saudiarabien säljer loss sina finansiella tillgångar i jättelik skala. Det är mycket möjligt att så faktiskt sker. Jag har inte möjlighet att kontrollera uppgifterna och frågan är om någon har det; Pepe Escobar hänvisar till sina egna källor på ett utstuderat luddigt sätt, som att han vill framhäva att detta är något som han har fått höra men inte är allmänt känt.

Spontant finner jag ingenting förvånande i att Saudiarabien säljer värdepapper för att balansera sin budget i ett läge när oljepriset sjunker, samtidigt som den militära oron stiger i området. Förvisso skulle Saudiarabien kunna välja att minska sin oljeproduktion, vilket skulle höja världspriset på olja, till glädje för andra oljeländer (inklusive Ryssland och Iran). Men även bortsett från geopolitik har Saudiarabien sina strategiska skäl att hålla oljepriset lågt. De vill till varje pris hindra en övergång till förnyelsebar energi, för om oljeköparna väl övergår till alternativa system kommer efterfrågan aldrig att återkomma. Och till skillnad från många andra oljeländer sitter Saudiarabien på tillräckligt med värdepapper för att överleva en lång tid av låga oljepris.

Pepe Escobars vänder denna kausalitet på huvudet. Han påstår att Saudiarabien säljer sina värdepapper för att krascha världens finansmarknader, vilket i förlängningen ska minska efterfrågan på olja, vilket ska “skicka Ryssland till ruinens brant”.
Konspirationsteorin bygger på att Saudiarabien springer någon annans ärenden, nämligen USA:s. Men det stannar inte där, för även USA springer någon annans ärenden. Smaka på dessa citat ur Escobars artikel:

Saudi Arabia is unloading at least $1 trillion in securities and crashing global markets under orders from the Masters of the Universe – those above the lame presidency of Barack Obama. /…/
The full information simply won’t filter because the Masters of the Universe have vetoed it. /…/
The logic behind crashing markets, creating a recession and a depression – from the point of view of the Masters of the Universe above the lame duck President of the United States — is to engineer a major slow down, cripple buying patterns, decrease oil and natural gas consumption, and point Russia on a road to ruin. /…/
the Masters of the Universe are ready to bring the whole world down in a major recession basically to strangle Russia.

För en stor del av artikelns målgrupp kan det inte råda några tvivel om att “the masters of the universe” syftar på judarna (eller på någon typ av judiskt konnoterat världskonspiration).

Är det i sig antisemitiskt att tala om “the masters of the universe”? Nej!
Är detta tal antisemitiskt i sitt aktuella sammanhang? Ja!

Antisemitismen blir bara mer utstuderad av att “judarna” aldrig nämns. Inte heller nämns några namn på personer eller institutioner som skulle höra till den lilla härskarklicken, som uppenbarligen har enorm makt att manipulera de globala finanssystemen till en krasch som antyds det – annars aldrig skulle ha hänt. Detta i en artikel som annars kör på frisk namndroppning av personer i det saudiska kungahuset.

Huvudsyftet är uppenbarligen att framställa Ryssland i en positiv dager och skylla Rysslands problem på yttre krafter. Det är värt att notera hur denna konspirationsteori används för att förneka verkliga kristeorier; varken skuldsättning eller fossilkonsumtion skulle vara något problem om det inte vore för… ja, de där som manipulerar allt.

2.

Raskt över till en helt annorlunda konspirationsteori. Jag hittar den hos några som kallar sig “Totalförsvarsstiftelsen” och är en fortsättning på bloggen “Reservofficer“. De tar även upp de icke-militära aspekterna av det som brukar kallas hybridkrig eller “sjätte generationens krigföring“. Alla bör läsa på vad detta handlar om. Det handlar om genuint konspirativa manövrar som bland andra Ryssland sätter i system. Det innebär att konspirationsteorierna får en mycket komplex roll. Å ena sidan blir konspirationsteorier helt nödvändiga redskap för att förstå samtida skeenden; å andra sidan pågår en ständig informationskrigföring där falska konspirationsteorier planteras i syfte att sprida förvirring och osäkerhet.

Sverige är redan i krig” lyder rubriken på den aktuella artikeln, som överlag är läsvärd. Men jag uppfattar också att den bitvis trillar ner i ett dike. Här handlar det om att ekonomiska och politiska kristendenser förnekas genom att framställas som omedelbara följder av manipulation en främmande makt (Ryssland):

Decennier av fred och handel som säkerhetspolitiskt instrument genererar automatiskt ett politiskt-ideologiskt underskott. /…/
Nu befinner vi oss i ett läge där plötsligt allt är ideologiskt. Allt är politisk polemik. Hur blev det så? Vi har nämligen inte fått det sämre vare sig nationalekonomiskt, välfärdsmässigt, materiellt eller pekunjärt. Det måste vara någon som gynnas av polemik och dramatik. Någon med inflytande över medialandskapet.
Inflationen är låg, arbetslösheten är låg, löneökningarna stabila, samhällets välfärdstjänster fungerar bättre än någonsin. Inte ens 160 000 flyktingar har ändrat på det. Ändå fortsätter destabiliseringsbudskapen i massmedia i allmänhet men i sociala media i synnerhet. Det är något som inte stämmer. Frågorna drivs lite för hårt jämfört med deras faktiska betydelse.

Totalförsvarsstiftelsen går alltså in för att förneka alla tendenser till ekonomisk stagnation eller kris. “Vi” har inte fått det sämre – även om ojämlikheten sedan länge ökar, även om många offentligt drivna verksamheter onekligen har försämrats (samtidigt som andra har förbättrats), även om BNP per invånare fortfarande är lägre än 2007, även om vi har någon form av bostadsbubbla kombinerad med bostadsbrist. Att inflationen är låg är ett faktum, men är det bättre med deflation?
Argumentationen från Totalförsvarsstiftelsen tycks vila på en stenhård positivism; de sociala frågornas “faktiska betydelse” går att avgöra objektivt och om det i politiken uppstår en “polemik och dramatik” som utöver denna fakticitet så uppfattas det som helt orimligt. Det måste beror på manipulation utifrån, från “någon men inflytande över medialandskapet”.
Jag är förvisso övertygad om att det förekommer olika försök från främmande makter att manipulera svensk politik genom att intensifiera vissa typer av konflikter – på bekostnad av andra konflikter. Det är ingen hemlighet att Ryssland stödjer extremhögern i Europa. Men det betyder inte att extremhögern enbart agerar som ombud för Ryssland. Här gör Totalförsvarsstiftelsen ett felslut och glider (bitvis) över i en alltför enkelspårig konspirationsteori:

Det är klart uttalat från rysk sida att syftet med sjätte generationens krigföring är att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer.
Nästa steg är att övergå till subversion eller sabotage via ombud. Vi kunde i veckan se ett bra exempel på det när Svenska Motståndsrörelsen genomförde en våldsam demonstration på Södermalm.

Nej, jag tror inte på att dessa nazister väljer tid och plats för sin marsch på order av ryska säkerhetstjänster. Eller vad det annars skulle betyda att agera som ombud. Understödet är sannolikt betydligt mer indirekt. För övrigt tror jag att de ryska säkerhetstjänsterna är fullt medvetna om riskerna i att beblanda sig alltför nära med en grupp bindgalna blandmissbrukare vars interna kommunikationer gång på gång har läckt ut.

Med detta sagt vill jag ännu en gång rekommendera läsning av artikeln “Sverige är redan i krig“, framför allt eftersom den lyfter fram ganska skrämmande svagheter i den infrastruktur som håller oss vid liv:

De oskyddade delarna som är intressanta för en angripare är t.ex. det civila logistiksystemet från hamn, via väg och järnväg till logistikhubbar och vidare. Sjukvården och läkemedelsförsörjningen är oerhört känslig. Sektorer som energi (olja), livsmedel och sjukvårdsförnödenheter (inkl läkemedel) är idag en del av den internationella s.k. supply chain som är oerhört hårt optimerad för att spara kostnader. Rationalisering är motsatsen till redundans.

Kraftförsörjning t.ex. elförsörjning och samhällsviktiga IT- och telekomsystem har högre redundans idag än för ett 20-tal år sedan. De finansiella systemen är svåra att störa fysiskt och digitalt – men å andra sidan är finansmarknadens aktörer känsliga för psykologisk påverkan.

Vad gäller det sist citerade stycket vill jag ändå kasta in ett frågetecken. Är det så svårt (för Ryssland) att störa de finansiella systemen i Sverige? Vi har redan haft en del incidenter. Och såvitt jag förstår har de svenska storbankerna utlokaliserat sina IT-system till Baltikum…

Vad menas förresten med att “finansmarknadens aktörer [är] känsliga för psykologisk påverkan”? Menas det att de skulle kunna bytas ut, eller läras upp, för att bli mindre känsliga?

3.

Slutligen noterar jag hur finansmannen Peter Schiff förutspår att USA åter kommer att sänka styrräntan till negativ nivå innan presidentvalet i november. Detta för att ge ekonomin en stimulans och därigenom motverka att republikanternas kandidat vinner valet. Även detta ligger på gränsen till vad som kan kallas för en konspirationsteori. Åtminstone om den plockas upp av republikanerna under valrörelsen.