Entries from April 2019 ↓

För ganska exakt femton år sedan grundades inte bara den här bloggen. Då släppte vi även den postmedeltida musikgruppen Vox Vulgaris sitt (hittills) enda album. Det gavs ut på en cd som vi själva sålde i utbyte mot kontanter, i samband med att vi spelade på olika ställen, typ i Visby. Vi såg också till att det fanns tillgänligt via The Pirate Bay; torrenten levde nog i åtminstone tio år. Vox Vulgaris lade däremot ner verksamheten, för att återuppta den ett par enstaka gånger, senast 2016 när vi spelade på Electric Moon Fest.

Albumets titel var ganska kaxig: The shape of Medieval Music to come.

Trots att vår inspelning aldrig har distribueras via några officiella (licensierade) kanaler, annat än från hand till hand, har den numera fått en global lyssnarskara. Mestadels utan vår medverkan (och ofta med ganska fånigt bildmaterial), har låtarna letat sig ut på Youtube. Några har fått miljoner lyssningar där. Det har också visat sig att andra ensembler runt om i världen har plockat upp våra rätt fria tolkningar av medeltida musikfragment och återskapat dem, ibland ner till varje liten improvisation. Jag får regelbundet e-post från folk i Sydeuropa och Latinamerika som frågar om de får spela “våra” låtar eller använda dem i föreställningar och videoproduktioner. Det är rätt fascinerande hur musiken lever vidare trots att vi sedan 2014 inte har lyft ett finger för att sprida den, eller informera om den på nätet. Vux Vulgaris har aldrig ens haft en hemsida. Trots att vi fortsatt känna ett behov av att berätta för lyssnarna om bakgrunden till våra tolkningar. Särskilt som inspelningarna på Youtube även har missbrukats av “identitära” spån som leker tempelriddare och löjligt nog tycker jag höra en hyllning till Europa eller till Västerlandet i musiken.

Nu tänkte vi ändra på det och trots allt tillgängliggöra The shape of Medieval Music to come via några musiktjänster. Framför allt då Bandcamp, som låter en presentera musiken med kontext, vilket i praktiken är bannlyst hos skvalströmmare som Spotify. Men okej, vi lägger nog upp albumet även där.

Tills dess inskränker sig den tillgängliga informationen om Vox Vulgaris till sparsmakad metadata på ställen som Discogs, Last.fm, och Rateyourmusic. På sistnämnda sida finns en recension av The shape of medieval music to come, skriven 2016 av användaren LauraMarx (som i övrigt verkar digga svartmetall, vaporwave och högmodernistisk konstmusik). Beskrivningen gav mig nästan rysningar. Det är svårt att fatta att det handlar om musik som vi hafsade ihop när vi var fyra personer i 20-25-årsåldern som extraknäckte i medeltidsbranschen på somrarna. Alltså, läs detta:

One of these performers is a founder of the PirateBay. He plays recorder.

There is a raging debate in the world of early music – about how it should be played, or if it should even be played at all. docperkins review of a La Reverdie album highlights well enough one side of the debate. The basic idea is: nowadays ensembles are trying to play early music as accurately and historically as they can, recreating an actual experience of medieval music as a medieval listener might have heard it – and their opponents say, you can't play it accurately, trying to play 10th century music accurately in the 20th (or 21st) century is impossible, that "attempt[s] to understand the past in terms of the past is—paradoxically—an absolutely contemporary phenomenon", that "embod[y] a whole wish list of modern(ist) values, validated in the academy and the marketplace alike by an eclectic, opportunistic reading of historical evidence" (from Wikipedia)

Enter Vox Vulgaris, with an album called 'the Shape of Medieval Music to Come', featuring a cover of naked humans being tortured on musical instruments by Hieronymus Bosch, and at least one legal fugitive on recorder.

What is the statement they're making? I don't know. But Vox Vulgaris aren't like other medieval ensembles. They don't have anywhere near the polish, certainly, or the vision. We are not gently guided along an imagined jouney to Bethlehem, nor are we transported to the Crusades, or invited for a drink at a medieval tavern or to worship at an ancient monestary – we are just hearing Vox Vulgaris kick out the jams.

Do they sound as good, all the same? Even better? Not really. They're nowhere near as good at their instumnets, honestly, and there's a lot of stumbling through their pieces. But it's kind of the wrong question… Were the Sex Pistols as good as Chuck Berry? No. They were bloody awful, honestly! That's not why you listened to them!

Why listen to Vox Vulgaris? First of all: that fucking horn solo in Cantiga no. 213 is so fucking raw dude. It struck me immediately, like — really? It sounds like a jazz solo. But why not? How do you know they didn't play jazz licks in the 1060s? (It actually sounds like a Carnyx). Also: those wonky harmonies all over Ghaetta? Those POUNDING, dark polyphonic lines on the last song? There's so much going on there, it's huge. You won't hear that in other ensembles.

That's the idea, I think – Vox Vulgaris contribution. An alternative imagining of early music ensembles. No longer dominated by record company organized history lessons, but music for musics own sake.

Nevermind the Bollocks, here's the Middle Ages!

EDIT: I feel I was a little too harsh about their musicianship here. Compared to the overpolished & squeaky clean playing of many HIP ensembles, this is very raw, but they are obviously accomplished musicians. I still think there are audibly wonky bits, but the more I listen to it the more and more exceptional I realize this record is. One of the best performances of early music available IMO

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

“Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken på en medellång artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring några aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort från en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstå distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som på sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. Något som oerhört vältaligt påpekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvånande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid går på tomgång och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att något väsentligt gått förlorat, så är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det råder förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En återkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig på samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man på bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstår tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt språk för att tala om skärmarnas kittlande av våra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis återger jag några av de tankegångar som på sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?“