Entries from April 2017 ↓

Aleida Assman om historieskrivning och temporalitet

Min arbetsdag på universitetet inleddes igår på främmande fakultet, borta i Humanistvillan där det hölls en heldag om historieskrivning och temporalitet. Gick dit med en kollega för att lyssna på det inledande föredraget av den tyska litteraturvetaren Aleida Assman. Hon började med att prata om den gräns som skiljer nutid från förflutenhet. Historiker ägnar sig åt det förflutna, men det finns olika uppfattningar om hur lång tid som ska gå innan en händelse kan historiceras. Själv har jag dagligen tillfälle att fundera på saken nu när jag skriver en historik över företaget Spotify. Vad är det då som gör att jag är historiker och inte faller in i kretsen av sociologer, de som Assmann kallar “nuets profeter”, vars tidsliga ramverk utgår från synkronicitet?

Gränsen mellan förflutenhet och nutid är inte vad den varit, menar Assman. I så måtto kan faktiskt sägas att tiden är ur led. Jag har bläddrat lite i en av hennes senare böcker, Ist die Zeit aus den Fugen? Aufstieg und Fall des Zeitregimes der Moderne. Där skriver hon om “det modernas tidsregim”, som i stort sett är synonymt med Framsteget. Denna tidsregim bekräftade ständigt att dåtiden var någonting annat än nutiden. Vare sig vi vill det eller ej, lever vi nu i ett postmodernt tillstånd där det tycks omöjligt att upprätthålla täta skott. Nuet är impregnerat av förflutenhet, vilket signaleras av hur prefixet post- breder ut sig i alla sammanhang (nu senast post-truth). Hon citerar också den amerikanske sociologen John Torpey, som varnat för ett överflöd av förflutenhet:

When the future collapses, the past rushes in.

Vid sidan av Torpey finns två teoretiker som Assman ofta återkommer till François Hartog och Hans Ulrich Gumbrecht. Alla intresserar de sig på olika sätt för “konstruktionen av tidslighet”. Assman betonar att detta inte handlar om att dekonstruera tiden. Att man kan konstatera att något är konstruerat betyder inte att det måste förkastas. Däremot måste det kanske förbli en öppen fråga vilken tidslighet – vilket sätt att foga samman dåtid, nutid och framtid – som vi kan röra oss mot efter att den moderna tidsligheten kollapsat.

Assman slängde sig under föredraget med en mängd närliggande begrepp: tidshorisont, tidsregim, tidsligt ramverk, temporal struktur. Det förstnämnda används särskilt av den tyske historikern Jürgen Osterhammel, som Assman ständigt återkom till. Lite kul för mig, som just börjat läsa Osterhammels monumentalverk om 1800-talet. Jag hade faktiskt missat att Osterhammel tydligen har blivit Angela Merkels favorithistoriker, som på kanslerns 60-årsdag bjöds in att hålla ett historieteoretiskt tal inför de tusen festgästerna.
Mitt syfte med att läsa Osterhammel var från början inte historieteoretiskt. Tvärtom: jag ville bara dunka in lite mer händelsehistoria i skallen för att bli bättre på 1800-talet. Så här långt är jag dock inte så imponerad av det globalhistoriska löftet. Det blir väldigt många utläggningar om europeiska fenomen, som sedan följs av utläggningar om i vilken mån som motsvarande fenomen stod att finna i Kina och Japan.
Däremot uppskattar jag hur grundligt Osterhammel pläderar för vad man kan kalla för kronologisk relativism. De flesta människor som levde på 1800-talet hade ju ingen som helst uppfattning om “1800-talet”, så den historiker som i efterhand vill applicera en sådan ram gör bäst i att tänka igenom konsekvenserna.

Historiker jobbar alltid med periodisering (som skrev här för några dagar sedan). Assman talade om “historikers libidinösa förhållande till brytpunkter”. Hon parafraserade Carl Schmitt: “suverän är historikern som kan besluta över när det gamla slutar och det nya börjar”. Och hon hänvisade till den nederländske historikern Chris Lorenz som skrivit om “the act of breaking” som ju finns inneboende i all periodisering och därmed i all historieskrivning.

Denna handling går i sig att historicera. Betänk flertydigheten i ordet “period” som både kan syfta på en epok och på ett skiljetecken. Bibeln är som bekant “böckernas bok”, men inom varje bok var texten från början av typen scripta continua, helt utan skiljetecken. Uppdelningen i enskilda verser kom senare. På den kristna sidan härrör den från 1200-talet och Stephen Langton, ärkebiskop av Canterbury.

Möjligen relaterat: det latinska ordet sæculum ligger till grund för både “sekulär” och “sekel“. Här finner vi en fascinerande flerfald av betydelser. Det kan syfta på långa tidsrymder, på långsamt verkande förlopp som utspelar sig över mer än en generation. Det kan syfta på hur generationerna hakar in i varandra. Det kan också syfta på den jordiska världen, på det världsliga i motsats till det andliga eller kyrkliga. Om inte annat är detta en intressant bakgrund till det nu så populära ekonombegreppet “sekulär stagnation“.

På tal om ekonomi – där har vi en stor vit fläck hos Assman (men så befann vi ju oss, två ekonomihistoriker, på främmande fakultet). Jag hade verkligen uppskattat om hon hade tagit steget till att skärskåda konstruktionen av tidslighet bland ekonomer. Tänker på en annan tysk litteraturvetare som fått stor uppmärksamhet för sin smarta ekonomikritik, nämligen Joseph Vogl (som dock är mer av en poststrukturalist, medan jag uppfattar att Assman står stabilt i en hermeneutisk tradition). En annan tysk forskare som borde vara relevant i sammanhanget är sociologen Jens Beckert, aktuell med en bok om föreställda framtider där han bland annat tar hjälp av litteraturvetenskapliga teorier för att förstå kapitalismens tidsstruktur. Visserligen instämmer jag med de kritiker som finner att Beckert både upprepar sig och gravt överskattar hur omvälvande hans egna tankesätt skulle vara. Men om man vill förstå varför den “temporala strukturen” i vår framtid har förändrats, tror jag ändå det blir nödvändigt att vända sig till ekonomin och det faktum att postmoderniteten sammanfaller med en historiskt unik kreditexpansion, möjlig att tänka som en kapitalismens “framåtflykt“, kanske också som en kolonisering av utrymmen som tidigare kunde rymma utopier. När ekonomin flyr in i framtiden, sipprar förflutenheten in i nuet.

Hög tid att vända ryggen åt Bokmässan och stödja alternativen

Bokmässan är lite som Facebook. En kommersiell plattform som man i grunden ogillar, men ändå är på, eftersom “alla andra” är där, vilket betyder att det sker en massa bra saker.

Under 2010-talet har jag i stort sett årligen medverkat på Bokmässan i Göteborg, antingen i det officiella mässprogrammet eller på inbjudan av olika utställare. I år kommer jag inte att medverka, av flera skäl. Låt mig vara ärlig om skälen till min icke-medverkan. Först och främst har jag (hittills) inte blivit inbjuden. Så här års brukar de arrangörer som kan betala ens resa och uppehälle redan ha hört av sig, så jag hade ställt in mig på att skippa mässan i år. Till detta kommer Bokmässans sällsynt ryggradslösa velande kring en nazistanknuten tidning, som på sistone dessutom tagit del i hotkampanjer mot journalister.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner om attBok & Bibliotek i Norden AB skulle vara en samhällelig institution med uppgift att värna yttrandefriheten. Precis som Facebook är de ett kommersiellt företag i marknadsföringsbranschen, som tjänar bra med pengar. Precis som Facebook, uppnår Bokmässan sitt mål genom att koncentrera uppmärksamhet till en monopoliserad plattform. Detta driver upp kostnaderna för mindre aktörer som ändå vill synas i bruset. Detta är inget nytt problem. Det är inte lätt att åtgärda, men det går.

När nu Bokmässan väljer att välkomna den nazistanstrukna tidningen, tycker jag att tillfället är helt rätt att som kollektiv handling lämna ryggen åt hela tillställningen.

Så fick jag en förfrågan om att skriva under ett upprop. Jag tvekade till en del av formuleringarna. Det hade tydligen fler gjort, för sen återkom uppropet i en kort och kärnfull version. Jag skrev under det, liksom många andra. I fredags publicerades uppropet i DN och fick ganska stor uppmärksamhet.

“Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det”, förklarar uppropet. Om man ska vara riktigt petig, finns det problem även i denna formulering. Precis som Expo påpekar är det ingen nyhet att det i mässhallarnas utkanter finns utställare som kan kallas högerextrema (inklusive vissa religiösa fundamentalister). Men det är en rimlig och viktig markering.

Vi väljer själva om vi vill medverka till att dra in vinst åt Bok & Bibliotek i Norden AB. Vi har ingen plikt att medverka på ett kommersiellt evenemang bara för att vi (ofta oavlönat) har gjort det tidigare, lika lite som vi har en plikt att posta saker på Facebook. Dessa plattformar har aldrig varit några garanter för yttrandefrihet i ordets grundlagsfästa, liberala mening.

Den del av uppropet som jag gillar bäst är dess andra hälft, som jag citera i dess helhet:

Istället kommer vi att medverka till de alternativa händelser som just nu formeras och kommer att ske samtidigt med mässan på Världskulturmuseet och Göteborgs Litteraturhus.

Just så! För att bryta den kommersiella plattformens monopol måste vi stödja alternativen. Just de nämnda känner jag i ärlighetens namn inte till. Men det finns fler. Ytterligare ett evenemang som ordnas i Göteborg samma helg är Radikal Bokmässa, som i år ska flytta till större lokal. Förra månaden slogs nytt besöksrekord (19000) av Littfest i Umeå. Nästa vecka ordnas andra upplagan av Stockholms Litteraturmässa som är ännu ett ickekommersiellt alternativ, som dessutom är gratis.

Jag dömer ingen som åker till Bokmässan. Jag har full förståelse för enskilda författare som ser ett tillfälle att nå ut. Samma sak med de mindre, ickekommersiella förlag som efter många års trägna insatser har lyckats få snurr på försäljningen där. Men jag tror att även många av dessa ser problemet i hur kommersiella plattformar skapar monopol som till slut förväxlas med begreppet yttrandefrihet. Enda sättet att komma förbi dessa plattformar är genom kollektivt handlande, i en eller annan form. Det var länge sedan det fanns så goda skäl att vända ryggen åt Bokmässan.

Tre mått, 2: Temperatur

Vi befinner oss alltså i en kort bloggserie om vad som ligger till grund för olika slags mått. Syftet är att få lite perspektiv på hur man mäter “ekonomin”. Första inlägget diskuterade hur man mäter intelligens. Nu går vi vidare till mätbarhet nummer två:

2. Temperatur
Temperatur är ett “kvantitativt mått på graden av värme” (Nationalencyklopedin) och kan utifrån termodynamiken förstås som ett absolut mått, förankrat i den absoluta nollpunkten. Det är så absolut att det finns med bland de sju grundenheterna i det internationella måttsystemet. Därmed inte sagt att det alltid är så lätt i praktiken.
Bara att definiera värme visar sig oväntat svårt, men i grunden handlar det om rörelseenergi på partikelnivå. Enskilda partiklar kan röra sig mer eller mindre än sina grannar. Så är temperatur då helt enkelt ett mått på genomsnittlig rörelse inom en viss kropp? Jag blir osäker. Läser i Allt om vetenskap:

Temperatur är som bekant ett mått på hur varmt något är. Men när man tittar i mikroskala är det istället ett mått på den genomsnittliga rörelseenergin hos en partikel i ett system, till exempel en gas.
Ur ett större perspektiv är temperatur den egenskap som bestämmer i vilken riktning som värme rör sig mellan två objekt som har kontakt.

Ska vi inte kunna mäta temperatur utan att hamna i metafysik? Kan vi mäta havets temperatur utan att först dela upp havet i olika objekt eller system? Mina tankar går till vad en vän skrev i en anteckningsbok på högstadiet:

Havet är ett oräkneligt antal krafter och motkrafter åt alla håll, där alla delar interagerar så kraftigt att den ena rörelsen knappast kan skiljas från den nästa.

Att mäta temperaturen, både till havs och på land, är ett grundläggande led i all klimatforskning och därmed i förståelsen av vår tids katastrof. Att ifrågasätta hur jordens temperatur mäts är också något som görs rutinmässigt av klimatförnekarna. Hur ska vi förhålla oss till detta?
Mätningarna kan göras på olika sätt. Till havs mäter man ofta från båtar, men det finns också termometrar som skickas ned i djupare vattenlager. På land har man gjort systematiska temperaturmätningar med termometrar sedan 1800-talet. En bit in på 1900-talet tillkom väderballonger och vädersatelliter. Förutom att mätningarna görs på olika platser, görs de även vid olika tider på dygnet och på året. De är inte jämnt fördelade över jordens yta. Till lands försöker man undvika urbana värmeöar för att inte de mest direkta formerna av människoorsakad uppvärmning ska räknas in. Till havs mäter man glesare och mest där fartyg ändå far. Men sammantaget blir det en väldig massa mätresultat, som kan bilda råmaterial för en beräkning av “världstemperaturen“.

There is no single thermometer measuring the global temperature. Instead, individual thermometer measurements taken every day at several thousand stations over the land areas of the world are combined with thousands more measurements of sea surface temperature taken from ships moving over the oceans to produce an estimate of global average temperature every month.

Nej, det finns ingen världstermometer. Det finns bara ett stort antal mätpunkter, som kan användas för att konstruera ett index (det vill säga ett slags kompositmått).
Det vore nog mer korrekt att tala om “världstemperaturindex” än om “världstemperaturen”. Men efter lite googlande slås jag över hur det mest verkar vara klimatförnekare som använder indexbegreppet i dessa sammanhang. Den vetenskapligt redliga sidan verkar tyvärr vara lite obekväm med att siffran inte är stenhård.

Noterar att vissa klimatförnekare hänvisar till artikeln “Does a Global Temperature Exist?” (Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, 2007). Kanske borde jag avskräckas av tidskriftstiteln, men som dilettant får jag ändå intryck av att artikeln gör kloka poänger om hur feltänkt det blir att föreställa sig ett planetärt klimatsystem genom en temperatur.

While it is always possible to construct statistics for any given set of local temperature data, an infinite range of such statistics is mathematically permissible if physical principles provide no explicit basis for choosing among them. /…/
If temperature field averages are not temperatures, can they function as an index or as a proxy for climate dynamics? While an index need not be a physical variable explicitly, there are nonetheless unavoidable requirements before a statistic can be regarded as an index. An index is a statistic produced by a consistently applied rule that characterizes some, usually complex, process usefully, even though the precise connections between it and the process may not be fully known or understood. As an index the statistic usefully encapsulates a possibly large set of data into one dimension for a specific purpose.
/…/
There are only two options: admit the possibility that non-equilibrium systems can simultaneously warm and cool or take the position that these terms have no meaning in such cases. We adopt the latter convention. /…/
Averaging does not represent any means of avoiding the fact that a system is not in global thermodynamic equilibrium. Thus, in the case of non-equilibrium thermodynamics, temperature averages fail in the most basic role of an average, which is for one value to represent many.

Jag finner detta vara en relevant kritik av begreppet “världstemperatur”, men är inte kompetent att ta in artikelns alla delar och det är fullt tänkbart att den går alltför långt i sina slutsatser. Att den omhuldats av klimatförnekare är olustigt, men kanske finns skäl att fråga sig varför.

När klimatfrågan hamnat på den politiska dagordningen, har detta skett genom att två mått har upphöjts framför alla andra (troligen via FN:s klimatpanel). Det ena måttet är atmosfärens halt av CO2 – som är av största vikt, fast man glömmder då lätt att det även finns även andra växthusgaser. Det andra måttet är den så kallade världstemperaturen, det genomsnitt som vi ordat om ovan. Därtill kommer ett tredje mått som nog är betydligt mer konkret, nämligen havsnivån.

“Global uppvärmning” är ett ganska dåligt sätt att beskriva de katastrofala klimatförändringar som pågår. Ja, det är ett faktum att mänskliga utsläpp leder till en stärkt växthuseffekt, alltså en uppvärmning. Men jordens klimatsystem är alltför komplext för att uppvärmningen ska bli “global”. Uppvärmningen är ojämnt fördelad och drabbar inte minst Arktis hårdare än snittet. Genomsnittet döljer områden som tvärtom drabbas av nedkylning. Om klimatförändringarna skulle leda till en försvagad Golfström kommer nedkylningen att bli katatrofal i Nordeuropa. Framför allt måste vi komma ihåg att klimat är mer än temperatur. Klimatförändringarna handlar även om förekomst av extremväder, såsom storm, torka och översvämning. Sådant är svårare att mäta i ett enda index. Men det borde pratas om mer, i stället för att ensidigt tala om en stigande världstemperatur.

Det här inlägget har visst handlat om två saker. Dels (lite) om olika sätt att begripa klimatkrisen, som är vetenskapligt belagd men inte att reducera till en stigande världstemperatur. Dels (desto mer) om temperaturmätning i allmänhet och det tveksamma måttet “världstemperatur” i synnerhet. Den senare aspekten ska vi ta med oss vidare till det tredje exemplet, där vi kommer till frågan om att mäta inflation. Vilket i grunden faller tillbaka på fåfänga försök att mäta nytta

Just därför kan vi avsluta med ett idéhistoriskt intressant citat som knyter samman just temperatur med nytta. Jeremy Bentham (1748–1832) var den förste att driva tanken på att nyttan är möjlig att mäta. Även om han inte kunde ge svar på hur denna mätning skulle gå till, såg han det som uppenbart att det finns ett allmänt mått på nytta/njutning, nämligen pengar:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. /…/ Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure.

Jeremy Bentham, opublicerat manuskript, citerat i David Baumgardt, Bentham and the ethics of today (1952)

Tre mått, 1: Intelligens

På tal om svårigheterna att mäta “ekonomin”, så funderade jag just i vidare cirklar kring olika slags mått. Eftersom jag inte är helt säker på vad jag tänkte så testar jag att skriva om det här. Jag misstänker att bloggen har läsare som kan flika in ett och annat. Avstamp tas i tre olika fenomen, som mäts med olika slags mått.

1. Intelligens
Alla vet att IQ är ett mått på intelligens, men att måttet är omstritt. Alla accepterar i praktiken att intelligens finns, även om vi är många som betvivlar dess endimensionalitet och därmed är skeptiska till måttet IQ (intelligenskvot). Som för övrigt inte är någon kvot.
IQ kan mätas via olika tester, med olika resultat. Intelligenstesterna har inga anspråk på att mäta intelligens i någon absolut mening, utan IQ är ett relativt mått som som försöker säga något om hur en individ förhåller sig till en normalpopulation. Efter att man räknat samman alla testresultat, är det tänkt att medianvärdet får definiera IQ=100, medan 99, 101 och så vidare definieras utifrån standardavvikelser.
Relativiteten kommer bland annat till uttryck i den historiska aspekten. Sedan IQ-tester först utvecklades har tendensen varit en gradvis ökning av testresultaten. Så huruvida normal-IQ har stigit över 100 eller ligger kvar, det beror till 100 % på om man tänker sig normalpopulationen som synkron eller diakron. En annan uppenbar metodfråga kommer ur att normalpopulationen kan ha olika ålderssammansättning. Betänk bara hur andelen dementa ökar i befolkningen, vilket rimligen drar ner testresultaten om alla över 18 ska representeras i lika utsträckning.

Det finns mycket mer att säga om det kontroversiella IQ-måttet, men det behöver vi inte gå in på här. Kontentan blir att IQ används som en approximation av intelligens. Se två begreppen hålls oftast isär, även i vardagsspråket. När vi talar om “intelligent liv på andra planeter” så förutsätter vi t.ex. inte att dessa livsformer ska passera ett tröskelvärde i något IQ-test.

Det här inlägget känns lite konstigt, för jag var egentligen inte alls intresserad av intelligens i sig, bara av att jämföra olika former av mått. I nästa inlägg går vi vidare till frågan om att mäta temperatur och i synnerhet det som kallas “världstemperatur”.

Lite om Spotifys prekära finanser

Efter att ha vadat runt ett tag i Spotifys historia behöver jag uppdatera mig lite kring de senaste utvecklingarna. Därav denna bloggpost.

Nyligen slöt Spotify ett nytt avtal med Universal Music som är ett av de tre stora skivbolagen. Av detta följer en ny typ av inskränkning i gratisversionen. Hittills har inskränkningarna bland annat gällt mobil tillgång eller antal lyssningstimmar per månad. Nu införs för första gången en inskränkning i musikutbudet enligt en princip som kallas “fönstring” (windowing). Vissa superstjärnors album kommer under viss tid att vara tillgängliga för betalande användare, men inte för gratisanvändare. Detta måste beskrivas som att Spotify backar ett steg. Skivbolagen har från första början varit skeptiska till gratisversionen, som med påfallande envishet har försvarats av Daniel Ek.

“There is a risk that windowing may give piracy a little boost”, skriver Mark Mulligan, men de som hellre laddar ner mp3:or än att vänta två veckor, de skulle ändå inte betala för Spotify.

Själva avtalet är givetvis hemligt. Vi vet inte vilka förändringar som sker i flödena av pengar och användardata. Något bör Spotify ha fått i utbyte för att inskränka tillgången på vissa album. Från svenskt branschhåll uppges: “Spotify har fått ner den procentandel de betalar till Universal. Målet ska ha varit 52%, i det gamla avtalet var det enligt många källor 55%.” Men villkoret för detta uppges vara att Spotify lyckas öka antalet betalande användare i en viss omfattning – om inte så sker, så får de fortsätta att betala den högre tariffen.

Branschanalytikerna verkar överens om att detta är ett steg mot Spotifys börsintroduktion. Det har de alltid varit. Genom nästan hela företagets historia har börsintroduktionen ansetts vara nära förestående. Men den här gången är det lite annorlunda.

Nu snackas det om att Spotify kanska ska göra en “direktlistning” på börsen, utan att genomföra en ordinarie börsintroduktion (IPO). Vid en direktlistning sker ingen nyemittering av aktier, så man får inte in lika mycket pengar. Men man slipper en massa regler om vilken information som företaget får eller måste offentliggöra. Det går snabbare. Och tid är inget som Spotify har i överflöd.

Senaste omgången riskkapital togs in förra året i form av konvertibler, alltså skuldebrev som under vissa förutsättningar kan konverteras till aktier. Om man i stället hade tagit in riskkapitalet genom att sälja aktier hade det inneburit att en ny värdering av företaget hade blivit känd och vissa menar att Spotify till varje pris ville undvika att få en längre värdering än den 8,5 miljarder dollar som man fick sommaren 2015. I vilket fall verkar Spotify ha varit desperata att få in ordentligt med pengar för att kunna köpa upp andra företag, i syfte att stå sig i konkurrensen med Apple Music. Därför accepterade de villkor som beskrivs som “aggressiva”. De som lånat ut pengar till Spotify (genom att köpa konvertibler) uppges få 20 % rabatt på aktier i Spotify om det sker en börsintroduktion under 2017 och om den dröjer längre så ökar rabatten över tid. De befintliga ägarna kommer alltså att få sälja sina aktier till underpris om inte Spotify hamnar på börsen i år.
Tidspressen ökar tydligare av att den ränta som Spotify betalar på lånet först ligger på 5 %, för att sedan öka med 1 % varje halvår, upp till 10 %. En fördröjd börsintroduktion skulle kunna bli en bra affär för långivarna Dragoneer, TPG och Goldman Sachs. Sistnämnda är redan en stor ägare i Spotify. Men man undrar lite om inte de två övriga lånegivarna nu har fått intresse av att Spotify inte ska lyckas sluta gynnsamma avtal med skivbolagen. Om det går ett år från nu utan börsintroduktion, kommer Spotify få betala omkring en miljard kronor i ränta bara på detta lån! Någon bloggar:

What seems to be happening here is that Dragoneer and TPG have a radically different set of financial incentives than the current stockholders. /…/ If the IPO is late and the price is low, it’s entirely possible that the convertible debt allows Dragoneer and TPG to swallow most or even all the company. This is especially likely if the IPO is spread over multiple offerings. And why might the post-IPO Spotify stock price collapse? Well, a lack of buyers will hurt a stock price. And why might there be a lack of buyers? Perhaps the market is wary of the dilution implied by the convertible debt held by Dragoneer and TPG? See how that works? This is a negative reinforcing loop.

So to all those labels, managers, Spotify employees and other sundry insiders who thought they got in on a “can’t lose” deal with that pre-IPO Spotify stock? Check out what happened to Goolybib.

Tillspetsat kan man säga att Spotify i huvudsak har finansierats av gratispengar: kvantitativa lättnader och minusräntor. Men kring årsskiftet 2015–16 inleddes räntehöjningen i USA och några månader senare tvingas Spotify acceptera rena ockervillkoren.
Det går att hitta en del diskussionstrådar där folk kalkylerar den verkliga räntan till 30 % och där det förs spelteoretiska diskussioner om hur lånevillkoren skulle kunna bidra till att accelerera på en eventuell börsnedgång för Spotify så att det slutar i en krasch. Andra menar att den stora säcken med lånade pengar skulle kunna investeras på så vis att Spotify börjar gå med vinst. Jag kan inte bedöma trovärdigheten i någotdera, än mindre förutspå marknadens framtid, men Spotify befinner sig onekligen i en finansiellt prekär situation.

Inte konstigt att skivbolagen kan flytta fram sina positioner och få igenom nya inskränkningar av gratislyssnandet. De vet att Spotify är desperata att snabbast möjligt sluta avtal som medger en börsintroduktion. Nu kan bollen tänkas ligga hos Sony och Warner.

Musikindustrins analytiker tenderar att beskriva avtalet mellan Spotifys och Universal som en öppning mot en ljus framtid. Mark Mulligan talar om att “streamingmarknaden mognar” och resonerar kring Spotifys behov av att göra ett bra intryck på potentiella aktieköpare. Att merparten av intäkterna genast går till skivbolagen ser inte så bra ut, men det viktiga är inte procentsatsen utan att kunna uppvisa en tendens i rätt riktning:

In pure commercial terms Spotify actually pays out round about the same amount (c70%) of revenues to rights holders as Netflix does, but because Netflix owns so much of its own rights it can amortize the costs of them to help generate a net profit while Spotify cannot.

The 2 ways of fixing that are 1) owning copyrights, 2) reducing rates to rights holders (which really means labels as publishers are pushing for higher rates). It is probably too early to flick the switch on the ‘Spotify as a label’ strategy as that would antagonize labels at exactly the wrong time. So reducing rates is the main lever left to pull.

However, the labels feel the rates are fair value, in fact many think the rates undervalue their content assets. So Spotify was never going to achieve a dramatic change in rates at this stage. Also, labels are wary of granting better terms to Spotify because Apple and co will immediately demand the same. Hence UMG has tied Spotify’s lower rates to growth targets, which you can rest assured will be ambitious.

Det är både spännande och lite stressade att skriva en bok om Spotify medan allt detta händer.

Att skriva en historik över Spotify

Vi skriver just nu på en bok om Spotify som ska ges ut av MIT Press. Där är jag bland annat huvudansvarig för ett historicerande kapitel. Min avsikt är i korthet att skriva en kombinerad mediehistoria och näringslivshistoria, som ställer sig kritisk till den välbekanta framgångssagan. För den internationella läsekretsen vill jag lyfta fram de specifikt svenska aspekterna, som inte minst handlar om hur Spotifys framväxt samspelade med fildelningsdebattens kulmen och rättegången mot The Pirate Bay.

Nu i eftermiddags, på ekonomisk-historiska institutionens forskarseminarium, presenterade jag just ett ofärdigt utkast under rubriken “Towards a business history of Spotify”. Där fick jag en hel del värdefull respons på de frågor som jag ställt mig.

Historieskrivningen medför ju en del utmaningar. Dels eftersom det rör sig om en i högsta grad pågående historia om ett blott 11-årigt företag. Dels eftersom företaget inte har något intresse av att dela med sig av internt material. Alla avtal är affärshemligheter. Det offentliga material som finns till hands har överlag karaktären av buzz – det kryllar av rykten, spekulationer och löften. Hundratals och åter hundratals artiklar i publikationer som Techcrunch, Advertising Age och Breakit, för att inte tala om vad Spotify under tio år har spottat ur sig på företagets egna blogg.

Hur ska historikern förhålla sig till detta? Det blir en fråga om vad man lägger i begreppet källkritik. Den traditionellt weibullska källkritiken har ofta beskrivits i termer av felsökeri. Då blir buzz att betrakta som ett brus att filtrera bort, för att kunna skriva en historia om “vad Spotify verkligen har gjort”. Men god källkritik handlar inte om att avvisa så mycket som möjligt, utan om att värdera källorna rätt, att förstå vilka frågor som de kan besvara. Allt kan vara en källa till historisk kunskap – men inte till vilken kunskap som helst. Vad kan vi då lära oss ur tio års buzz kring en startup?

En företagshistorik om “vad Spotify verkligen har gjort” skulle förutsätta att Spotify är en aktör som existerar oberoende av alla rykten, spekulationer och löften. Så är inte fallet. Likt andra startups är Spotify beroende av buzz för sin fortsatta överlevnad.
Hela kalaset bygger ju än så länge på att riskkapitalister fortsätter att skjuta till mer pengar för varje år. Det gör de utifrån en förhoppning om att företaget ska öka i värde. Detta värde är inget mått på vad Spotify är i dag, utan på vad Spotify kan bli i en föreställd framtid. Det är kort sagt en berättelse som ständigt måste fortsätta att berättas i ett flöde av buzz.

Med andra ord: Spotify lever på spekulation. Berättelsen om Spotify är en integrerad del av Spotify.

Som historiker blir då min uppgift att follow the buzz. Efter att ha sammanställt ett ganska enormt material blir det tydligt att den föreställda framtiden är högst föränderlig. Vägkartan till framgång har ritats om gång på gång. När företaget inledde sitt arbete stod det inte ens klart att det var musik som skulle distribueras. Funktioner som infördes under pompa och ståt har avvecklats i tysthet efter några år. Bland det intressantaste i detta är att följa hur idealkonsumenten byter karaktär under årens lopp (särskilt efter att Spotify lanserats i USA).

Historiker jobbar alltid med periodisering. I det här fallet har jag valt att strukturera berättelsen ur riskkapitalets perspektiv. När jag sammanställer materialet märker jag hur varje ny finansieringsrunda har inneburit att Spotifys utveckling har tagit en lite annan riktning. Vissa år har man satsat allt på internationell expansion, andra år har det handlat om att uppfinna nya rekommendationssystem.

Så även om Daniel Ek utnämns till musikvärldens mäktigaste person så står det klart att han inte har makten över Spotify. Men inte heller investerarna som äger aktiemajoriteten har oinskränkt makt. Förutom att vara beroende av riskkapital, är Spotify även beroende av musiklicenser. Dessa går endast att köpa från de tre stora skivbolagen – ett oligopol som ofta agerar som en kartell. Därtill kommer frågan om det icke-neutrala nätet som gör Spotify beroende av samarbeten med teleoperatörer. Sammantaget växer bilden fram av ett företag som inte bara är framgångsrikt, utan också i hög grad prekärt.

Efter att ha ägnat en del tid åt att vada i Spotifys historia, märker jag att jag missat den allra senaste tidens utvecklingar. Därför tänkte jag uppdatera mig själv genom att skriva några rader på bloggen. Det var tanken med detta inlägg, men får komma i nästa. Som så ofta tänkte jag bara skriva några inledningsrader, men de svällde till värsta programförklaringen. Jag är hemskt nyfiken på respons och är övertygad om att det bland Copyriots läsare finns andra perspektiv än de som mina forskarkollegor kunnat erbjuda.

Varför mäter vi ekonomin så som vi gör?

Intressant forskningsprojekt vid Amsterdams universitet: “Fickle Formulas: The Political Economy of Macroeconomic Measurement“.

Det rör frågor som luftats här i inlägg som rör prisindex och ekonomisk statistik, även om detta forskningsprogram tycks sikta in sig på en mer övergripande, internationell nivå.

We have rough ideas of what economic growth, inflation, trade balances, productivity and so on should mean. But for each of these the devil is in the detail:
How should health and education services, often provided by or subsidized by governments, show up in GDP statistics? How should people who work only a few hours per week but would like to work more, show up in unemployment figures? Do pension promises constitute government debt? And how should inflation statistics deal with changes in the quality of everything from vacuum cleaners to iPhones over time? Such seeming details quickly turn into major holes in our measurements. /…/
Macroeconomic indicators and the way we calculate them are political, even if they pose as hard, objective numbers.

why do we measure our economies the way we do? After all, it is far from self-evident how to define and measure economic indicators. Our choices have deeply distributional consequences, producing winners and losers, and they shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental destruction.
Criticisms of particular measures are hardly new. GDP in particular has been denounced as a deeply deficient measure of production at best and a fundamentally misleading guidepost for human development at worst. But also measures of inflation, balances of payments and trade, unemployment figures, productivity or public debt hide unsolved and maybe insoluble problems.
/…/
Macroeconomic indicators stand central in economic governance and its political contestation. Measurements of growth, unemployment, inflation and public deficits tell us ‘how economies are doing’. At the ballot box citizens can punish politicians who fail to deliver on these indicators. And the indicators are often integral to policy through inflation-indexation of wages or hard rules on permissible deficits.
In contrast to their air of objectivity, it is everything but self-evident how these indicators should be defined and measured. Our measurement choices have deeply distributional consequences: they produce winners and losers. They shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental degradation. So why do we measure our economies in the way we do?

Detta förefaller som viktig forskning med ett helhetsgrepp som tidigare har saknats, även om dess makroekonomiska perspektiv behöver kompletteras med undersökningar av hur statistikproduktionen fungerar på mikronivån, där SCB-tjänstemän tvingas fatta egna beslut om hur förändringar i varors kvalitet ska räknas om i penningvärden. Då handlar det inte om internationellt standardiserade riktlinjer, utan om den ekonomiska statistikens inbäddning i en föränderlig kultur.

Fickle Formulas presenterar sin metodologi som en trestegsraket: först vill man kartlägga hur de ekonomiska mätformlerna har utvecklats över tid och hur de skilt sig mellan olika länder, därefter jobbar man med att intervjua ansvariga experter vid bl.a. EU och Världsbanken som varit delaktiga i den internationella standardiseringen. Det sista momenten är intressant: resultaten omsätts i kvantitativa tester, där man kan visa i siffror hur olika mätpraxis kan resultera i vitt skilda förståelser av hur ekonomier utvecklas.

Två artiklar som projektet hittills har levererat:

Daniel Mügge är professor i “politisk aritmetik” vid statsvetenskapliga institutionen i Amsterdam. I sig ett intressant ämne för en professur.

William Petty (1623–87) formerade “political arithmetick med utgångspunkt i en kvantitativ, empiriskt inriktad metod. För honom var statistik något som skapades inom ramen för ett politiskt projekt, inte en sammanställning av förment neutrala data.

Århundradet efter utvecklades “political economy” av upplysningsmän som Adam Smith. Den politiska ekonomin tog sig an ekonomin på helt annat sätt än den politiska aritmetiken. Särskilt när vi kommer till David Ricardo, har det ekonomiska vetandet blivit deduktivt, med utgångspunkt i vissa teorier om människans nyttosträvan. Så har det förblivit inom nationalekonomin. Men man har inte kommit undan behovet av att testa modellerna mot någon form av verklighet. Denna verklighet levereras till nationalekonomerna av en annan yrkesgrupp, statistikerna. Den politiska aritmetiken lever vidare i form av en oftast teoribefriad statistikproduktion, som sedan 1950 bara har blivit allt mäktigare. Till skillnad från Petty, uppfattar vår tids statistiker sin verksamhet som objektiv och opolitisk. Och ekonomerna tar dem på orden.

When contemporary policy is to be underpinned by empirical data, the aim is not only to make that policy more effective, but also to give it an objective basis. Hard data, so the idea, can de-politicize policy. It can help draw a clear line between political choices – whether by prince or parliament – and policy applications.
This division does not hold. However far you zoom in, you can rarely separate the measurement of social phenomena from our judgments and abstract ideas about them. How could you measure school performance, drug abuse, poverty, development, gender equality, standards of living and just about any other dimension of social life without making big definitional choices first? This problem becomes only more stubborn when we concentrate on economic variables – inflation, growth, unemployment – which might seem to have a more objective basis. There, too, the devil is in the detail. What counts are production? What is a quality improvement rather than a price increase? How do we distinguish between idleness as a choice and involuntary joblessness?
It is here that modern day evidence-based policy has forgotten – or consciously ignores – its roots in political arithmetic, an openly normative political project.
/…/
In essence, evidence-based policy is political arithmetic in self-denial: policy instruments and their application are infused with political values, and these political charges belie the veneer of objectivity of which evidence-based policy prides itself.

Vid universitetet i Warwick hålls ett årligt panelsamtal med forskare inom IPE (international political economy) och i år var ämnet just frågan om den ekonomiska statistikproduktionens politik. Medverkande var Daniel Mügge, Shirin Rai och Peter Newell. Samtalet finns på video.

Vart leder maktkampen om de digitala betalningarna?

För tre år sedan skrev jag om Facebooks planer på att bli bank, vilket jag då tolkade som ett försök att “spotifiera Bitcoin” och införa en egen valuta. Vad som hittills har hänt är väl snarare att man etablerat sig som betalningsförmedlare i USA, där chatten (Messenger) nu har en knapp för att skicka dollar, lika lätt som man skickar en emoji. Det förutsätter dock ännu att användarkontot är kopplat till ett amerikanskt bankkort.
För några månader sedan erhöll Facebook även en europeisk banklicens.

För närvarande pågår en frenetisk maktkamp mellan IT-bolagen och bankerna om makten över penningväsendet. Pengarna digitaliseras och penningtransaktionerna stöps om till chatt genom att byggas in i korta, skrivna meddelanden med smartphone med hjälp av teknologin bakom Bitcoin (blockchain). /…/
Mycket tyder på att Facebook försöker konkurrera ut de övriga bankerna, särskilt som förvaltare av konsumenternas penningtransaktioner.

Onekligen finns det ett konkurrensförhållande mellan Facebook och de traditionella bankerna; de senare representeras i Sverige av Swish (som i praktiken är en kartell skapad av landets största banker). Gemensamt för dessa lösningar är att de är centraliserade och att de utmanas av mer decentraliserade lösningar byggda på blockchainteknik. Utan tvivel tillkommer en massa komplexitet som jag inte satt mig in i, grundad i såväl teknologisk som politisk osäkerhet.

I vilket fall kanske man inte bör tänka att det finns en “marknad för e-betalningar” som bara väntar på att erövras. Snarare verkar det som att företagsaktörerna strider om hur själva marknaden ska byggas upp, vilken hårdvara den ska köras på och hur dess informationsflöden ska styras.

We developed a critical reading of mobile payments in the context of a managerial discourse increasingly concerned with the reinvention of consumption and the consumer subject. /…/ In this context smartphones became a device to tap into its users’ social lives and exploit their immaterial values. Thus, we have argued, digital powerhouses are primarily interested in mobile payments as a way to capitalise on social flows, rather than to shave market share from credit cards. /…/
Provocatively perhaps, we argued that mobile payments and the mobilisation of productive consumers entail ideas and projects that might be worth defending, not least in terms of re-imagining the public sphere of global markets. Mobile payments do not really change how money is produced, or its effectiveness as a store of value, or unit of account. Indeed, mobile payments are realised in cooperation with credit- card networks and their increase in convenience is negligible. However, mobile payments do matter as an emergent social practice of ‘earmarking’ (Zelizer 2011) certain digital monies and ‘remaking money in the process’ (Maurer 2012). /…/ Mobile payments can poten- tially challenge us to re-imagine the public sphere of markets by developing a new instinct for infra- structure, more transparent supply chains and other capacities contributing to a new form of impersonal solidarity within the digital economy.

Ruben Kremers & James Brassett (2017), “Mobile Payments, Social Money: Everyday Politics of the Consumer Subject“, New Political Economy 16:3.

Visserligen ser jag goda skäl att vara skeptisk till den glättiga avslutningen på artikeln ovan – även om vissa penningflöden skulle bli mer transparenta, betyder det knappast att alla blir det och så länge varuproduktionen görs i syfte att tjäna pengar är det ofrånkomligt att pengarna överskuggar vissa delar av varukedjorna. Men det är ändå intressant att fundera över vad “öronmärkning” av pengar kan innebära och vilka möjligheter, sårbarheter eller faror som kan följa.

Bloggaren Tanketourettes skriver intressant om Facebooks ambitioner som betalningsförmedlare:

Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. Blockstack /…/
Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. /…/
Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Frågan som jag vill ställa handlar om vilka strider det alls är relevant att engagera sig i. Vi har alltså dels en strid mellan centraliserade och decentraliserade lösningar, dels en strid mellan de företag som vill söker få kontrollen över framtidens betalningscentral – och därtill säkert fler konflikter. Men alla kan inte vara lika viktiga och vissa kanske inte ens går att driva framgångsrikt som isolerat projekt, om statsmakterna väljer att sätta hårt mot hårt.

Om “austerity” och den ekonomiska politiken under Italiens tidiga fascism

Begreppet austerity är notoriskt svårt att översätta till svenska. Varken “åtstramningar”, “nedskärningar” eller “svångremspolitik” bär med sig dess moraliska tyngd – associationerna till dämpad stränghet, återhållsamhet och självbehärskning. Det kan noteras att tyskan har tagit in Austerität som låneord. Kanske borde vi följa dess exempel och tala om “austeritet” på svenska. Eller hitta en mer fantasifull variant som nederländarna har gjort med soberheidsbeleid som kommer av ordet för “nykterhet“.

För några år sedan utkom Mark Blyth med sin omtalade bok Austerity: the history of a dangerous idea. Där undersöker han bland annat hur olika länder, däribland Sverige och Tyskland, hanterade 1930-talets kris. Han skriver om hur austerity bidrog till massarbetslöshet och därmed till nazismens frammarsch i Tyskland. Det är en observation som gjorts av många, med tydlig bäring på vår tid. Däremot berör Blyth inte med ett ord det fascistiska Italien. Men ny forskning belyser hur orsakssambandet där var omvänt: det var inte austerity som fick folket att ropa efter fascism, utan den fascistiska regimen som drev igenom austerity.

Om detta skriver Clara Elisabetta Mattei i en ny artikel i den ansedda tidskriften The European Journal of the History of Economic Thought, “Austerity and repressive politics: Italian economists in the early years of the fascist government” (artikeln är inlåst men här finns en tidigare version).

Mattei gör två angelägna poänger: 1) Austerity är inte bara en ekonomisk politik, utan en hel rationalitet eller “sanningsregim” som omfattar både ekonomi, politik och inte minst moral. 2) Eftersom rötterna löper längre tillbaka i tiden, är det fel att sätta likhetstecken mellan austerity och “nyliberalism”, så som ofta görs.

I sin artikel uppehåller sig Mattei enbart vid den tidigaste perioden av Italiens fascistiska regim, 1922–25, åren av normalisering efter maktövertagandet, ibland omtalad som den “liberala” perioden, innan Mussolini försökte göra allvar av sina idéer om ett korporativt samhällssystem. Mattei har närstuderat vad som skrevs av Italiens fyra mest inflytelserika ekonomer vid denna tid: Alberto De Stefani, Maffeo Pantaleoni, Umberto Ricci och Luigi Einaudi. De första två var framstående fascister medan de andra två identifierade sig som liberaler. Men när det kom till austerity var de rörande överens.

Dessa ekonomer dyrkade ingalunda Il Duce. Men som många andra tyckare i 1920-talets Italien såg de Mussolini som den rätte mannen att med hårda nävar implementera den ekonomiska politik som tiden krävde. Gemensamt för de fyra ekonomerna var att de kunde kritisera Mussolini när hans ekonomiska politik rymde inslag av vad de såg som alltför frikostigt spenderande.

Omedelbart efter första världskriget följde “de två röda åren” i Italien, då arbetarklassen flyttade fram sina positioner. Staten införde åtta timmars arbetsdag och lönerna steg kraftigt. Fascisternas maktövertagande hösten 1922 satte bryskt punkt för dessa reformer. Mussolinis första tal inför parlamentet klargjorde att det överordnade målet nu skulle vara att balansera statsbudgeten. Den nya given stavades austerity (även om ordet inte fanns på italienska; Mussolini talade om “regime della lesina“).

Under perioden 1922–25 genomdrev fascistregimen en mycket omfattande austerity. Kvoten mellan direkt och indirekt beskattning minskade från 0,94 till 0,72 – med andra ord skedde en kraftig övergång från att beskatta inkomster till att beskatta konsumtion, vilket innebär en omfördelning från de fattiga till de rika. Offentliga utgifter minskades kraftigt, exempelvis avskedades 15 procent av de järnvägsanställda. Stora privatiseringar genomfördes. Sedan seklets början hade t.ex. telefoni och livförsäkringar varit statliga monopol, men under Mussolini såldes de ut till privata företag.

The close link between economic discipline and morality recurs throughout De Stefani‘s speeches. Terms like “severe finance”, “sacrifice” and “sacred” are constantly used. He spoke of the “moral balance of income and expenditures” /…/
Austerity rationality builds upon individual behaviour as its vore building block.

Clara Elisabetta Mattei resonerar kring vad som förenade de fyra ekonomerna: en teknokratisk elitism, grundad i synen på ekonomi som en exakt naturvetenskap, grundad i oföränderliga lagar. De uppfattade inte sina ekonomiska läror som politiska. Däremot såg de ett behov av repressiv politik för att få verkligheten att överensstämma med ekonomins sanning.

The upshot is truly repressive: abstract categories acquire ontological primacy over the life of individuals. This is why budget may become the main concern of austerity: the purpose is to adapt reality to fit the category of economic equilibrium in a competitive economy. The concrete needs and purposes of flesh-and-blood citizens are not a priority.

Däremot går Mattei i sin artikel inte alls in på vad som hände efter 1925, när Mussolini avsatte Alberto De Stefani som finansminister och sakta började bygget av stato corporativo. Från 1930, när den ekonomiska krisen spred sig över världen, blev den fascistiska retoriken öppet antiliberal. Hösten 1933 började började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. (Denna fas av den italienska fascismen har jag i viss mån berört i min forskning.)

I den italienska fascismen fanns uppenbarligen inte ett sätt att förstå förhållandet mellan ekonomi och politik. Snarare skedde en kovändning i samband med världskrisens utbrott. Allt detta är såklart värt att begrunda för oss som funderar på hur samspelet mellan nationalism, fascism, (ekonomisk) populism och austerity ser ut idag. Uppenbarligen finns stora luckor i Mark Blyths historieskrivning.

Låt oss slippa mer samhällstoxikologi

Har inte adjektivet “toxic” blivit omåttligt populärt i samhällsdebatten på sistone? Feminister talar om “toxisk maskulinitet“. Rasister hävdar att islam är en “toxisk religion”. Och varenda präktig slappskalle står redo att förklara olika samhällsproblem som resultatet av “toxisk kombination” av faktorerna X, Y och Z. Ofta är X, Y och Z så luddiga att de inte går att skilja från varandra och inte sällan är de rentav synonymer, så att det verklkigen inte kan vara fråga om någon kombination, mest är ett talesätt som används för att låta smart.

Vanligast är uttrycket på engelska, men det verkar nu förekomma allt oftare även på svenska, där det ju blir ännu slappare när man direktöversätter “toxic” till “toxisk” i stället för “giftig”.

Om man känner att man verkligen behöver stärka sig med ett adjektiv, varför då inte bara säga “skadlig” eller “destruktiv”? Kanske för att de två senare orden riskerar att väcka frågan om vem som skadas eller vad som förstörs.

Varför inte bara säga “dålig”? För att det både låter banalt och subjektivt. Banalitet och subjektivitet är uppenbarligen en toxisk kombination. Ingen vill låta som en hobbytyckare. Genom att i stället välja adjektivet “toxisk” låter man i stället som någon i en vit rock.

På tal om vita rockar, borde det vara hög tid för toxikologerna att säga ifrån. Om vi inte rentav måste kalla in toxikologins fader, Paracelsus (1493–1541):

Allting är gift och inget är utan gift. Dosen allena gör att något icke är giftigt.

Ända sedan Paracelsus vet vi att toxicitet är en fråga om dos. En människa kan dö av en toxisk dos vatten eller salt, men också av brist på vatten eller salt. Det samtida bruket av toxinmetaforer är alltså närmast pre-paracelsiskt – det bygger på att en viss företeelse, eller kombination av företeelser, är antingen gynnsam eller skadlig oavsett dos.

Toxikologi kan sägas handla om kvantitativa förhållanden mellan en viss slags substans och en viss slags organism. En dos som skadar en fisk behöver inte skada en fågel. Många ämnen som är skadliga för barn är ganska harmlösa för vuxna. Om vi i metaforisk mening vill utnämna olika samhällsfenomen som toxiska, blir den självklara följdfrågan: för vilken samhällsorganism?

I strikt toxikologisk mening finns det inte, om jag fattat saken rätt, någonting sådant som “en toxisk kombination”. Visst kan det ske en kemisk reaktion mellan två substanser (t.ex. två läkemedel) som resulterar i en ny substans med toxisk verkan, men själva reaktionen skall då förklaras av kemister, inte av toxikologer. Förhållandet mellan en substans och en organism är, såvitt jag förstår, vad toxikologin handlar om.

Någonstans har jag på känn att detta handlar om mer än bara en dålig metafor som tyder på slappt tänkande och kryptonormativitet. Genom att skärskåda dåliga samhällsmetaforer kanske vi även kan få upp ögonen för vad som är dålig samhällsvetenskap. Därtill är det idéhistoriskt intressant att fråga sig varför toxinmetaforer tycks ha blivit så populära just nu.