Entries from November 2014 ↓

Minns ni de bisarra turerna sommaren 2009, när The Pirate Bay skulle köpas upp av företaget Global Gaming Factory X? Exakt vad som skulle köpas var oklart: kanske var det bara ett varumärke med domännamn. Köparna företräddes av Hans Pandeya som gav ett rent pajasartat intryck och senare dömdes för svindleri efter att hela affären gått i stöpet.

Då påstod Hans Pandeya att Global Gaming Factory X var “inne i slutförhandlingar med en av de stora globala musikjättarna – Universal, Sony, Warner eller EMI”. Det fanns ingen anledning att tro på de orden. Det var rimligt att utgå från att han ljög.

Nu har det dock framkommit ny information om affären. Jag kan inte påstå att jag har någon bra överblick, men det senaste är att Hans Pandeya stämmer svenska staten för att få skadestånd. Som bilagor till stämningen återfinns vissa dokument, som jag fått mig tillsänd via e-post från en okänd avsändare. (Brasklapp: jag har inte dubbelkollat dokumenten mot Svea hovrätt men den som vill göra det kan fråga efter mål B 3210-13.)

På förmiddagen den 30 juni 2009 gick Global Gaming Factory X ut med sin plan på att köpa The Pirate Bay. Senare samma vecka inledde de verkligen förhandlingar med världens största skivbolag, Universal Music Group. Under juli månad fortsatte förhandlingarna i London och enligt uppgifterna i de nya dokumenten var Universal seriöst inställda på att sälja musik via den nya, inhägnade versionen av The Pirate Bay.

26 juli 2009 kl 17.15 returnerar Universal Music Group ett avtalsutkast med ändringar. (Bilaga Term Sheet). Euforia utbryter på GGF. Avtalsutkastet visar att globala aktörer i underhållningsindustrin, i motsats till rådande uppfattningar, är beredda att tillmötesgå fildelares önskemål om fildelning av musik. /…/

20 augusti 2009 returnerar Universal Music Group en oren accept, ett avtalsutkast med ändringar som GGF skulle kunna acceptera (Bilaga 1 Term Sheet). Avtalsutkastet avser ett globalt fildelaravtal som omfattar download och streaming av en tredjedel av all världens musik innehåll. Ett förskottskravet är Euro 16m.

20 augusti 2009 har GGF möte i Frankfurt dels med Digital River, världens största återförsäljare av mjukvara på nätet och dels med Netgiro, Digital Rivers dotterbolag som GGF vill ha som betalningsleverantör för The Pirate Bay.

Den 21–22 augusti föll korthuset samman. Först stoppade Aktietorget handeln med Global Gaming Factory X, sen kom nyheten om att ekobrottsmyndigheten intresserade sig för misstänkt manipulation av aktiekursen. Investerarna flydde sin kos.

Avtalsförslaget från Universal beskriver hur de hoppades att The Pirate Bay skulle förvandlas, i regi av Global Gaming Factory X:

Unlimited Subscription Download & Streaming Service

Service will require users to register and to download software which will enable downloads and streams of authorised files only from within a walled garden*. The software will also (with the consent of the user) enable the Company to make use of and lease to approved third parties spare capacity on users’ hard discs (“Capacity”). A user’s subscription fees will be discounted (with “Credits”) according to the extent to which such capacity is made available by the user.

All permanent download tracks to be in MP3 format.

Universal förklarade i avtalsförslaget att man avsåg släppa hela sin katalog för nedladdning på The Pirate Bay. Under en övergångsperiod skulle tjänsten vara öppen för alla, därefter skulle The Pirate Bay förvandlas till en “walled garden” som endast är tillgänglig för inloggade användare och där filerna blir vattenmärkta med teknik från företaget Audible Magic:

• Company shall engage Audible Magic or equivalent standard recognition and blocking technology to track/block exchanges within the walled garden.
• All music files not recognised by the track/block technology will be made available for Universal to examine. Universal will be entitled to examine all such files and in respect of each item of Universal content identified either permit usage or require permanent block.
• Company shall track each stream or download made within the walled garden and report to Universal accordingly.

Avtalsförslaget skisserar en alltså utveckling där The Pirate Bay fortsätter att erbjuda den tekniska möjligheten att utbyta filer direkt mellan användare, men att den nya ägaren ska se till att all fildelning övervakas och rapporteras till Universal. Slutligen krävde Universal 50 % av alla intäkter, alternativt en fast summa för varje användare.

Jag vet inte vilka slutsatser som kan dras ur denna soppan. Men att Universal på allvar var beredda att satsa på varumärket “The Pirate Bay” framstår ändå som en nyhet. Det säger något om hur oerhört desperat skivindustrin var för fem år sedan.

Förra veckan ställde jag frågan om vilka kriterier som Spotify följer när de avlägsnar nazistisk musik. Jag spekulerade även i en koppling till Spotifys lansering i Tyskland.
Någon dag senare kom en bit av svaret på nyhetssajten Pando. De frågade Spotify varför de mest kända nazistbanden inte finns där och fick följande svar:

We take this very seriously. Content (artists and music) listed by the BPjM in Germany (Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Medien/Federal Department for Media Harmful to Young Persons) is proactively removed from our service. We’re a global company, so we use the BPjM index as a global standard for these issues. Other potentially hateful or objectionable content that is flagged by uses or others but not on the BPjM list is handled on a case by case basis.

I korthet innebär detta att Spotify har överlåtit sin politiska censur åt den tyska staten. Närmare bestämt till en tolvhövdad panel, som bland annat innehåller representanter för konsten, litteraturen, massmedierna, skolväsendet och kyrkorna i Tyskland. Dessa kan klassa viss musik som “skadlig för ungdomar”. När så sker, leder det alltså även till att musiken avlägsnas från det globala utbudet hos Spotify.

“Liste der jugendgefährdenden Medien”, som den svarta listan kallas, läggs inte ut på nätet. De tyska myndigheterna fruktar nämligen att ett offentliggörande skulle innebära en oönskad reklam för de svartlistade produkterna. Den del av listan som består av webbsajter hålls helt hemlig (men myndigheterna tillhandahåller ett webbfilter). Vad gäller svartlistning av musik och litteratur, meddelas detta via tryckta cirkulär. Dessa finns att tillgå på tyska bibliotek, däremot inte i Sverige.

I vissa fall där en svartlistning har överklagats går det även att finna beslut i digital form. Ett av exemplen är den tyska rapparen Farid Bang som, enligt myndigheterna, har uppmanat till våld mot kvinnor och homosexuella. Det ser ändå ut som att hans svartlistade musik finns på Spotify – möjligen med censurerat innehåll. Frågan verkar alltså inte helt utredd.

Vad som däremot är klarlagt är att Apple praktiserar en helt annan inställning än Spotify. Apple distribuerar nazistmusik där texterna öppet uppmanar till folkmord på judar. Trots att användarvillkoren för Itunes Music Store förbjuder rasistiska yttranden kryllar där av nazistisk musik. De vägrar också att svara på frågor om saken.

Uppdatering: På Twitter ifrågasatte någon att denna bloggpost talar om “politisk censur”, eftersom Spotify inte är en “statlig myndighet”. Jag är själv inte aktiv på Twitter, men klargör gärna två saker här:

1) Censur är när yttringar granskas innan de distribueras, med avsikten att vissa slags yttranden ska kunna stoppas. Detta oavsett vem som gör det eller varför. Inte heller spelar det någon roll om den censurerade yttringen förblir tillgänglig via andra kanaler eller inte.

2) När jag i detta sammanhang talar om “censur” lägger jag absolut ingen värdering i ordet. Det betyder inte att jag saknar värderingar. Personligen tycker jag att det är utmärkt att Spotify censurerar nazistisk musik. Lika ryggradslöst är det av Apple att släppa fram den. Samtidigt känner jag stort obehag inför tanken på att ett företag, som får ett slags monopol på musik, kan diktera censurens villkor. Jag är också lite skeptisk till censur som baseras på grumliga eller hemliga kriterier.

Nu finns min samlingsvolym Tapirskrift (som utkom för ganska exakt ett år sedan) tillgänglig som elbok. Fritt fram att ladda ner antingen som antingen pdf eller epub. Stort tack till förlaget Axl som styrt upp saken!

Vilken musik får finnas i streamingtjänsterna? Kriterierna är oklara och har aldrig blivit föremål för någon egentlig diskussion. Men det är tänkbart att frågan kommer att hamna på tapeten oftare framöver. Efter att Spotify under flera år haft nästintill monopol i länder som Sverige, kommer de under 2015 att utmanas av Apple. Då öppnas för jämförelser av utbudet. Googles musiktjänst ser inte ut som någon seriös konkurrent, eftersom den bygger på att användarna måste ladda upp eller köpa varje enskilt spår för att sedan kunna ladda ner eller lyssna på det. Men även där blir resultatet ett utbud som låter sig jämföras med Apple och Spotify.

“Vitmaktmusik splittrar Google och Spotify“, konstaterar DN efter att ha sökt efter en handfull ökända artister i respektive tjänst.
Där konstateras att både Skrewdriver, No Remorse och Max Resist – tre uttalat nazistiska skinnskalleband – finns tillgängliga via Googles musiktjänst.

Märkligt nog glömmer DN att titta på Apples musikbutik. För där säljs både Skrewdriver och Max Resist.

Googles talesperson säger bara fluff-fluff: “vi tillåter inte innehåll som uppmanar till våld eller vars huvudsyfte är att väcka hat”. Med ett sådant kriterium kan ju lite av varje plockas bort, om den negativa uppmärksamheten skulle bli besvärande. Men att distribuera No Remorse är tydligen okej – tills vidare.

No Remorse hittades även på Spotify, liksom ytterligare något band i samma genre. Men efter att DN hört av sig tog det bara några timmar innan Spotify svarade: “banden är nedtagna”. Googles inställning tycks vara annorlunda: “Våra produkter är en plattform för yttrandefrihet”.
Såväl Spotify som Google har gränser för vilken musik som ska spridas, men var gränsen dras är oklart. Spotifys talesperson säger till DN: “Olagligt innehåll tolereras inte på musiktjänsten.” Men gjorde de verkligen en egen analys av lagligheten innan de plockade bort No Remorse? Och framför allt: vilket lands lag följer Spotify?

DN lyckades missa den svenska nazistscenens stora popstjärna, “Saga“. Av hennes finns en rad album på Spotify, inklusive spår som “Goodbye David Lane“. Om detta skulle uppmärksammas i en dagstidning är det dock troligt att Spotify bestämmer sig för att helt sonika ta bort Saga. För i övrigt är det ont om kända vit makt-artister.

För fyra år sedan kom ändå rubriker som “Spotify fullt av nazistmusik“. Då handlade det om instrumental marschmusik med SS-koppling på samlingsskivor som “Stormtrooper marches”.
Spotifys representant förklarade: “vi censurerar inte eller tar bort materialet som licensierats till oss”. All musik skulle få finnas på Spotify, såvida innehållet inte är olagligt. Och instrumentala nazistmarscher är lagliga i Sverige – men inte i Tyskland. Detta var dock inget problem, eftersom Spotify ännu inte fanns i Tyskland.
Numera har dock nazistmarscherna försvunnit från Spotify. Kanske var detta ett resultat av att Spotify lanserades i Tyskland på våren 2012. Man ansåg det kanske enklast att ta bort marscherna även för svenska användare, trots att man tidigare hävdat att detta var otillbörlig censur.

Detta reser principiella frågor om vilket lands lagar som ska styra musikutbudet. Vem vet – kanske går de med på att plocka bort Pussy Riot inför en eventuell lansering i Ryssland?

Hörde ni glasen som klingade i Hollywood nyss, när sosseregeringen utsåg ny rikspolischef? Minns ni vad Dan Eliasson gjorde innan sina år på Säpo, Migrationsverket och Försäkringskassan?

Jo, under förra sosseregeringen var han statssekreterare och Thomas Bodströms högra hand. Där spelade han en nyckelroll i tillslaget mot The Pirate Bay.

Dan Eliassons roll är ganska väl dokumenterad. På hösten 2005 kom åklagare Håkan Roswall fram till att svensk lag inte tillät ett tillslag mot The Pirate Bay. Detta sågs som ett stort problem av Hollywoods lobbygrupp MPAA. De höll en flitig kontakt med Dan Eliasson, som i sin tur kallade upp Håkan Roswall, liksom överåklagare Sven-Erik Alhem, till regeringskansliet. Därefter ändrades åklagarmyndighetens beslut.
Den 10 april 2006 skickade Dan Eliasson ett brev till MPAA och meddelade att svenska myndigheter kommer “vidta åtgärder” mot The Pirate Bay senast den 15 juni. Tillslaget skedde den 31 maj 2006.

Med tanke på Dan Eliassons roll i att styra åklagarmyndighetens beslut och prioriteringar från regeringskansliet, kan vi nog vänta oss en rikspolischef som är lika öppen för politisk styrning.

Essän i fråga publicerades egentligen redan förra året, i min samlingsvolym Tapirskrift. Men den skrevs egentligen för att tryckas i Kungliga bibliotekets jubileumsbok Information som problem. Den blev kraftigt försenad men finns nu, dels i en oerhört tjusig pappersupplaga, dels för fri nedladdning som pdf.

“Robotarnas kapprustning. Om spam i en na?t- och bokhistorisk kontext”. Så lyder alltså rubriken på min essä, som bygger vidare på resonemangen om spam i Boken. Som exempel på en “robotbok” tar jag en som bär titeln Rasmus Fleischer, som nu har köpts in av Kungliga biblioteket som ett exempel på fenomenet: det rör sig alltså om en simpel utskrift av artiklar från Wikipedia.

Som sagt, detta är inga nyheter för den som läst Boken eller Tapirskrift. Den lilla skillnaden är att essän nu är försedd med utförliga fotnoter, vilket vi valde bort i Tapirskrift. Därtill har den fått generöst med illustrationer i färg, precis som de övriga bidragen i Information som problem.

En av rubrikerna i gårdagens radionyheter var att G20-mötet hade “enats om högre tillväxt”. Det lät onekligen enkelt!

Så här lyder den officiella krisdiagnosen för den globala ekonomin, saxad ur G20:s “Brisbane Action Plan“:

the overall pace of growth is unsatisfactory and the global economy remains far from achieving our main objective of strong, sustainable and balanced growth. Public and private debt levels remain high. Output gaps remain. Growth is uneven and remains below the pace required to generate much-needed jobs. The global economy is being held back by a shortfall in demand, while addressing supply constraints is key to lifting potential growth.
Growth has picked up in some advanced economies, notably the United States, the United Kingdom and Canada. However, the recovery is modest in Japan and in the euro area and inflation is well below target.
While growth in some key emerging market economies is robust and is becoming more sustainable, including in China and India, it is slowing in some other countries. Many low-income countries are performing well.
Monetary policy remains accommodative in advanced economies, providing important
support to the recovery. Countries are implementing fiscal strategies flexibly, taking into account near-term economic conditions.
The global economy remains vulnerable to shocks, financial fragility remains and existing risks are exacerbated by geopolitical tensions

Vad som skedde i praktiken, var väl att världens tjugo främsta finansministrar har bekräftade en samsyn om att det verken finns någon övre eller bortre gräns för de ekonomiska stimulansåtgärderna. Däremot antyddes gång på gång att stimulanserna måste vara “kvalitativa”, vilket nog måste tolkas som en tydlig signal om att nollränta och “kvantitativa lättnader” inte längre anses vara tillräckliga redskap.

Vad som nu skisserats av G20 är ett “Global Infrastructure Initiative” som under flera år ska stimulera investeringar i infrastruktur. Definitionen förefaller rätt snäv. Infrastruktur betyder “vägar, hamnar, energi och telekommunikationer“. Det gäller att ha en “structured approach” för att prioritera “quality investment”. Om bara stimulanserna kan pumpas in i infrastrukturprojekt, skapas “quality jobs”.

Inför dessa globala stimulansplaner finns det, såklart, varken skäl att frukta eller att hoppas. Frågan är väl i vilken mån det är fråga om en ändrad riktning i förhållande till det permanenta undantagstillstånd av ständig stimulans där vi befunnit oss sedan 2009. Om vi rör oss mot en annan typ av stimulans, måste vi fråga oss hur den kommer att påverka våra liv, våra städer och vår planet. Svaret är knappast så enkelt som “mer infrastruktur”.

Filmtjänsten Headweb gör reklam på stortavlor i Stockholms tunnelbanan. Som säljargument anförs att det hela är “lagligt”, vilket känns som en flashback till 2009. Men det finns en annan detalj värd att uppmärksamma.

Headweb AB är ett företag som befinner sig i rekonstruktion, efter att i somras ha varit en hårsmån från konkurs. Att företaget är i rekonstruktion betyder att det finns en massa fordringsägare som väntar på att de i bästa fall ska lyckas betala sina fakturor. Ändå lyckades nu Headweb AB på något vis skaka fram pengar för att betala en dyr reklamkampanj. Hur gick det till?

Svensk press ger hyfsat med uppmärksamhet åt Headweb när det gäller att tipsa om sätt att se på film. Desto mer anmärkningsvärt att inga nyhetsmedier ägnade en enda rad åt Headwebs ekonomiska kollaps. Såvitt jag kan se har saken bara noterats av bloggaren Cornucopia, som tidigare publicerat en mängd reklaminlägg för Headweb. Den 24–25 juli 2014 postade Cornucopia två inlägg om “streamingdöden”:

Headweb hade ursprungligen en idé om att använda en form av fildelning för att distribuera köpfilm, men blev ganska omgående i princip en ren streamingtjänst. Men utan någon unik affärsidé och utan något unikt innehåll klarade man förstås inte av konkurrensen från aktörer med större muskler för marknadsföring.
Gissningsvis var HBO Nordics och speciellt Netflix inträde på den strömmande TV- och filmmarknaden i Sverige dödsstöten.

Enligt uppgift är streamingtjänsten Headweb numera ett tomt skal. I princip all teknisk personal, inklusive grundaren, ska ha sagt upp sig i samband med företagsrekonstruktionen (skydd mot konkurs).

Om detta stämmer, är det svårt att begripa hur Headweb kan leverera en fungerande tjänst och satsa på marknadsföring, om det inte skett en rejäl injektion av nytt riskkapital. Frågan är vad en riskkapitalist ser för potential i Headweb, i den mördande konkurrensen med internationella videotjänster.
Minns någon Voddler, som skulle bli “ett Spotify för film”? Det blev de inte. De drog sig ur konkurrensen om att vinna masspubliken, för att i stället byta inriktning till att bygga filmtjänster åt andra företag. Hittills har de byggt en indisk Bollywoodsajt, meddelar Voddler.

Efter att ha myntat begreppet “streamingdöden” går Cornucopia vidare i yviga spekulationer om att även Spotify kan vara dömt att kollapsa. Möjligheten finns. Men jag tycker nog ändå att parallellen haltar.
För det första skiljer sig film och musik, både i fråga om konsumtion och licensiering. För det andra är Spotify redan så stort att om de skulle drabbas av seriösa ekonomiska problem, skulle de ändå inte hotas av konkurs, utan av att bli uppköpta.

Nu satsar Spotify allt på att bli störst i världen, vilket förutsätter att de får ett verkligt genombrott i USA. Spotifys analys är glasklar: antingen uppnår de världsherravälde, eller så har de misslyckats. Det finns inget mellanläge.
Eller så finns det ändå ett mellanläge för Spotify, om satsningen på världsherravälde ser ut att misslyckas. Det skulle vara att göra som Voddler, släppa all handel med musikrättigheter och bli en ren leverantör av infrastruktur.
Den som lever får se. Än så länge får vi nog spara på begreppet “streamingdöden”.

För ett halvår sedan nämnde jag min medverkan i andra numret av Kris och kritik. Då ska jag väl också nämna att artikeln i fråga nu finns uppe för läsning: “Postoperaismens värdeteori – några kritiska anteckningar“.

Som titeln nog antyder, riktar den sig till en betydligt smalare läsekrets än t.ex. den nyss nämnda artikeln i Brand.

Ännu ett nummer av Kris och kritik är just nu på tryckning, om jag fattat saken rätt. Denna gång har redaktionen gjort ett hästjobb med att översätta en lång, ursinnig text av Robert Kurz, “Negativ ontologi” från 2003. Det vet jag eftersom jag blev ombedd att skriva en kort introduktion till texten, vilket jag också gjorde. Det ska bli spännande att se vad övrigt som tidskriften ska bjuda på. Kris och kritik kommer att finnas till salu på sosseforumet i Stockholm på lördag.

I senaste numret av Brand medverkar jag med artikeln “Nätskymning“. Flitiga läsare av denna blogg har tidigare kunnat läsa ett utdrag men nu finns alltså artikeln uppe i sin helhet.

Frågan som ställs är varför den nätpolitiska motståndsrörelse, som var på väg att formera sig kring år 2010, redan har runnit ut i svaret. Svaret är att idén om “nätfrihet” eller “ett fritt och öppet internet” rymmer en inneboende motsägelse.
I grunden handlar det om en inneboende motsättning i den liberala ideologin, med dess karakteristiska polaritet mellan offentlighet (rätten till yttrandefrihet) och privatsfär (rätten till integritet). Under några år tycktes dessa två rättigheter på ett självklart sätt gå att förena, men på 2010-talet har allianserna spruckit (vilket blir allra tydligast i Piratpartiet).

Sprickan i nätfrihetsideologin har sedan flera år utnyttjats i geopolitiskt. Å ena sidan tar USA aktiv ställning mot nätcensur i diktaturer, men samtidigt hävdar sin rätt till global övervakning. Å andra sidan spelar Ryssland på indignationen mot övervakning men hävdar rätten att kontrollera sitt nationella nät.
Turkiet går å tredje sidan i Kinas fotspår i sin kamp mot “kränkningar” på nätet, medan EU å fjärde sidan stiftar en besynnerlig lag om “rätten att bli glömd”. Alla dessa makter har plockat olika russin ur nätfrihetens kaka.
På en mer grundläggande nivå vidgas sprickan på ett rent materiellt plan, i det att “datasäkerhet” tenderar mot att bli ett tomt ideal:

i vår mjuk- och hårdvara finns så många säkerhetsluckor att vi alla måste räkna med att någon stat eller maffia har möjlighet att övervaka allt vi gör. När alla dessa krafter sliter nätet i stycken, hjälper det föga att åkalla den diffusa idén om “nätfrihet”.

När jag läser min egen artikel, känner jag mig ovanligt nöjd över hur jag lyckades koka ner ett snårigt ämne till ett kort format. Faktiskt har den redan hunnit bli kurslitteratur på journalisthögskolan (JMK).