Bifall gives till Karl Palmås föresats att ladda begreppet “kvasiradikalism” med en positiv definition. Vi är kvasiradikaler – hur vederkvickande låter det inte att kunna säga så?
Begreppet är tänkt som en utveckling av den “naturkulturradikalism” som Kalle började spåna på för ett år sedan, i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Konflikten kunde inte förstås i termer av rena subjekt (aktörer, intentioner) och rena objekt (maskiner, protokoll), utan bara som hybridiska “kvasiobjekt” (ett begrepp som associeras till teoretiker som Michel Serres, Bruno Latour och Donna Haraway).
Kalle skriver:
Ja?mfo?r med det a?rtionde som pa?bo?rjades femtio a?r sedan: 60-talets kulturradikaler kanaliserade sin fo?ra?ndringsiver i diktande och livsstilsval. Deras kamp fo?rdes inom kulturen, i syfte att mobilisera ma?nniskor. 10-talets “kvasiradikaler” so?ker omsto?rta samha?llet genom teknologisk innovation.
Mobilisering av ma?nniskor sker via mobilisering av kvasiobjekt, i gra?nslandet mellan kultur och natur.
En kvasiradikalen är alltså någon som handlar med utgångspunkt i monstruösa konstellationer, utan att först behöva dela upp verkligheten i en subjektiv och en objektiv del – oavsett om de benämns som kultur/natur, mening/materia, politik/ekonomi, estetik/teknologi, teologi/geologi eller någonting annat. Detta ligger även bakom införandet av en monsterkategori här på Copyriot.
Quasi kommer från latinets “som om”. På tyska används ordet flitigt i alla möjliga talspråkliga sammansättningar, ofta med en positiv innebörd av “i praktiken liktydig med”. Svenskans kvasi- associeras däremot med oäkthet, lurendrejeri och urartade varianter.
Extra roligt blir beteckningen kvasiradikal genom att den hittills haft en så entydigt negativ laddning. En kvasiradikal har betecknat något som tror sig vara radikal, men som egentligen inte är det. Men den som själv väljer att kalla sig för kvasiradikal gör sig immun mot sådant hån genom att visa att ambitionen inte är att vara radikal. Radikalism handlar, rent etymologiskt, om att “gå till roten”. Kvasiradikalen hyser inga illusioner om att det måste vara just där som förändringar sker – och tenderar dessutom att intressera sig minst lika mycket för rhizom som för rötter.
Kvasiradikaler bör inte ägna kraft åt att distansera sig från radikaler. Om de vid en viss tidpunkt kan te sig omöjliga att skilja åt för en utomstående betraktare så får det väl vara så. Kanske går de åt olika håll vid ett senare läge, om radikalen ser sig tvungen att sortera isär subjektiva och objektiva aspekter medan kvasiradikalen snarare låter sig vägledas av ett tunnelseende anpassat för den monstruösa mitten.
Uppdatering: Christopher Kullenberg bygger vidare med “Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen“. Där som här frodas det av tankar i kommentarsfältet, missa ej!
56 kommentarer ↓
Javisst, kvasiradikalen tänker kvasiobjekt… Men den andra möjligheten att vara naturkulturradikal är också intressant: Att tänka en platt och pluralistisk objekt-orienterad ontologi, en “objektens demokrati”.
Jag ser nog ändå dessa som skilda vägar.
Ja, alltså kvasiradikal… i och för sig gillar jag att göra mig av med radikalen helt och hållet. Då skulle det bli kvasirhizomatisk… eller kanske metarhizomatisk.
1980-talets “a sociology of monsters” borde även vara embryot för genomslaget för denna tes, som visserligen är äldre, men som numera är normal science inom Science and Technology studies. Rly kanon… vilket även det borde ifrågasättas.
Marcus: Hoppas du vill utveckla de olika vägarna!
För mig skulle kvasiradikalism kunna vara ett sätt att slippa åberopa någon “demokrati”.
Kvasidemokrati kan jag möjligen gå med på: “som om” det funnes ett demos (av objekt).
ChrisK: Fast har inte kvasiradikalen gjort sig av med radikalen. Om vi agerar “som om” vi vore radikala är det bara ett försiktigt konstaterande, ingenting som binder oss ontologiskt till radikalismen som antiradikalism eller postradikalism skulle göra.
Fast nu låter det lite som att jag pläderar för en färdig position. Det gör jag inte. Jag vill ju bara bidra till att kicka igång vad som verkar vara ett lovande samtal.
Rasmus: Jo, det har det på ett sätt, lite som kvasiobjektet har gjort sig av med objektet.
Men ändå finns det en diskussion i sikiftet 1980/1990 om hur man ska ta ex ANT ännu längre. Tror att Latours svar är “actant-rhizome ontology” för att helt komma bort från actor och network.
Ska leta lite i biblioteket :)
… och för den sakens skull även “theory”. Theorie, Kritik etc.
… iofs är kansk inte ontology bättre… För att citera introt till A Thousand Plateaus:
“It is odd how the tree has dominated Western reality and all of Western thought, from botany to biology and anatomy, but also gnosiology, theology, ontology, all of philosophy . . . : the root-foundation, Grund, racine, fondement.”
Hej,
Sitter just nu och försöker skriva ett PM på ämnet kring kassettavgiften och den debatten och fildelning. Kan inte få upp din B-uppsats, vilken hade varit relevant för vårt ämne. Kan du skicka den till mig? Har du någon övrig info om detta som du vill delge mig får du gärna dela denna också. Jag har josefin.ejlertsson@gmail.com
Mvh
Josefin
Lite skissartat byggande…
Den kvasiradikala vägen: Det som uppfattas som objekt är en följd av en objektifierande process; de är kvasiobjekt. Europa existerar inte enligt denna idé, inte förrän idén om Europa upprättar något slags relationer, handlingar, sorterar in vissa företeelser under kategorin “Europa”, och så vidare. Kvasiobjekt gör sig av med objekten, som Chris säger. Den kvasiradikale behandlar världen “som om” den bestod av objekt, men löser upp natur/kultur-distinktionen genom att hävda att alla distinktioner bara är tillfälligt uppkomna.
Den objekt-orienterade vägen: Verkliga objekt existerar, av alla möjliga storlekar och på olika sammansättningsnivåer, i en platt ontologi – dvs alla objekt har samma ontologiska status, människor och människors handlande, tänkande etc är element i objekten sida vid sida med stenar, surfingbrädor och bittorrent-protokoll. Här råder objektens pluralism och lika värde, en “objektens demokrati” i överförd bemärkelse (uttrycket är snott från Levi Bryant). Europa är på riktigt, Europa existerar i sig själv (även om det inte existerar som ett allomfattande objekt, med endast geografiska avgränsningar). Det är alltså inte bristen på verklig distinktion som löser upp natur/kultur-distinktionen för den objekt-orienterade, utan frånvaron av över-/underordning mellan objekt och av species.
Frågan är till exempel om kvasiradikalismen kan undvika korrelationism (och om det är nödvändigt att undvika korrelationism)?
Marcus: Nu blandar du in epistemologi, något som jag inte är säker på behövs. För att ett “objekt” ska finnas krävs ju mer än dess existens som kvasiobjekt, alltså en antropomorf kunskapsregim som fastställer dess vara. Men, allt detta är för mig överflödigt. Varför kan vi inte istället affirmera en totalt variabel kvasiontologi, lösa ändar och heterogena konstellationer som aldrig ens närmar sig statusen av ett objekt.
Exempelvis; behöver vi konsistensplanet överkodat med en teckenregim för att bekräfta ontologin? Eller räcker det med immanensplanets affirmerande av mellanrummen, oavsett vad dessa kallas.
Korrelationism ser jag som 40-tals kunskapsteori… tror bara det leder fel.
“Varför kan vi inte istället affirmera en totalt variabel kvasiontologi, lösa ändar och heterogena konstellationer som aldrig ens närmar sig statusen av ett objekt.”
Latours plasma och allt det där? Klart man kan, men jag är inte så säker på att jag hänger på… Tycker att det finns många poänger med att affirmera existensen av objekt qua objekt – bland annat för att inte hamna i den epistemologiska problematiken. Konsekvensen av din föreslagna ontologi är ju en epistemologisk korrelationism. ;-)
Marcus: fast nu tror jag att det råder begreppslig förvirring. Korrelationism förknippar jag i huvudsak med debatten korrespondens-korrelation inom analytisk filosofi.
Ett bättre begrepp är associationer eller översättningar.
Tror jag får blogga om detta för att förtydliga :D Återkommer till denna punkt :)
För mer diskussion kring detta: http://piratepad.net/ontologi
Kvasiradikalens i-praktiken-liktydig-med-objekt, har släktskap med Latours blackbox. Alltså att uppdelningarna ovan kan finnas, men då är det någon som har byggt en låda, sorterat och stoppat in dem där. Lådorna går alltid att öppna och avslöja allt annat än enkla uppdelningar. Om en maskin fungerar som ett objekt för mänsklig subjektivitet är det en speciell typ av maskin som är konstruerad just på det sättet. Maskinen har inget väsen (=rot) utan bara massvis med olika konfigurationer.
Jag gillar nog ändå i-praktiken-liktydig-med, för det indikerar också att det krävs praktik för att ändra på det, inte ett avslöjande, eller ett se-igenom-illusioner.
Bra, monki! Jag glömde nog lite att hela världen inte har följt diskussionen vi har haft där… Synd för världen, f ö!
Där finns följande knackiga förklaring till den korrelationsim jag avser: “idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.”
Med Harmans ord: ““If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”
Marcus: Chrisks resonemang motsäger dock inte att kvasiobjekt skulle ha en objektivt existerande verklighet, bara att kategorin “objekt” reserveras för en speciell (container-baserad) relation mellan denna verklighet och en människas tanke.
Främsta invändningen från detta perspektiv mot objekt-orientering är att det skulle krävas en överkodning, att objekten skulle innesluta andra, medan aktant-rhizomer är endimensionella.
Kan man se objekt ungefär som digital information. Digital information existerar bara som kvasi-digital “där ute”. En digital signal är en analog, kontinuerlig signal men med sådana peakar att den kan extraheras som binär digital information av en läsare med rätt inställda tröskelvärden. Likaså är objekt “egentligen” kvasi-objekt men kan extraheras som objekt av, exempelvis men inte uteslutande, människor.
Marcus: Gissar att den objekts-orienterade vägen diskvalificerar detta och menar att digital information har precis samma ontologiska status som annat?
Objekt är alltså något som skapas i en relation där noise har filtrerats bort.
Sjukt intressant tanke!
monki: Det är själva reduktionen som OOO vänder sig emot: “Allt med digital information kan förklaras genom relationen till den/det som registrerar den som digital – EGENTLIGEN är den analog”. Men möjligheten att registreras som digital på ett meningsfullt sätt finns ju faktiskt i informationen som sådan. Att kunna användas digitalt tillhör informationen (eller signalen snarare); tolkningen av den upprättar ett nytt objekt, och så vidare.
[…] återuppväcker diskussionen om kvasiradikalismen, en debatt jag gärna återknyter till 1980-talet, ungefär i samma tid som ovanstående […]
Marcus: “Men möjligheten att registreras som digital på ett meningsfullt sätt finns ju faktiskt i informationen som sådan.”
Jag tycker ändå att ett sådant påstående inte klargör någonting efter det inte finns något som inte kan registreras digital, givet rätt läsare. Om så bara för att användas som slumptalsgenerator.
En ljudsignal går förstås inte att läsa på samma sätt som en ljussignal, utan kräver annan läsare med andra sensorer.
Men, noise-metaforen missar en väsentlig sak – den progressiva tillblivelsen av helt nya objekt i världen som inte fanns där tidigare.
Objekt för vårt medvetande är en purification-process för våra sinnens skull. Men aktanters nytillblivelse är krafter (trials of strenght). Jfr mjältbrandsbakterien som skapades i Pasteurs laboratorium.
Utan att kunna tillägga något till denna intressanta diskussion kommer jag spontant att tänka på Pierce’s metafysik, pragmatism och semiotik. Det där med kvasiobjekt har väl Pierce varit och snurrat i har jag för mig?
Det svenska ordet ordet kvasi ligger stavnings- och uttalsmässigt alltför nära ordet kvalster. Därav är det inte användbart för samhällsgrupper som relativt sett är större än det senare. Gör om. Gör rätt.
Jag ställer mig gärna på kvasiradikalismens barrikader. En politisk-ontologisk hållning som spinns kring metaforen (“som om”), utifrån tanke på varat som poesi (inklusive en epistemologi som betonar inbillningen snarare än representationen) verkar rimligare än en som bygger på “så är det bara”.
Ojojoj, ser detta forst nu (befinner mig i pa-dekis-supermakten) – helt bedarande – maste lasa ikapp…
Rolig diskussion, men han heter inte Pierce, han heter Peirce. Och litet fler abduktioner skulle kanske inte skada här heller. Återkommer om det, kanske.
Tompa:
Ja, du har helt rätt; pinsamt, det verkar som jag har gått och skrivit namnet fel lite här och där :)
Det jag snarare tänker på är Peirces triadiska modell för ontologin, men jag har lite för dåliga kunskaper för att utveckla detta. Vet dock att detta ligger till grund för semiotiken och pragmatiken.
Tänkte bara plugga in diskussionen hos Chris här igen, eftersom jag återkom till frågan om digital information som monki väckte här ovan. Jag skriver:
“Cyberpunk-versionen av internet – den rostiga, lappade och lagade, med sprakande kabeländar och allt det där – är på riktigt, och det påverkar naturligtvis våra förehavanden på nätet och informationen som förmedlas där. Varje skarv har en inverkan på det vi kommunicerar. Med en ooo i ryggen vill jag dock påstå att det är fel att gå hela vägen och hävda att informationen därför är (fullt beroende av) mediet – den absoluta motpolen till formatnihilism. Informationen har faktiskt en egenvärdig existens som kan förmedlas även av detta brokiga, diversifierade medium, över alla skarvar och glitchar. Det digitala (möjligheten att binärt tolka analoga toppar och dalar) möjliggör detta, och jag vill därför – på ett sätt tvärtemot monki här – hävda att digital info verkligen är digital och inte “egentligen analog”.
Denna analys blir möjlig med ooo, och det öppnar för andra förhållningssätt.”
[…] För kvasiradikalismen […]
[…] kommentarerna Tobias on Ekonomikritik: Marx kontra EngelsTheta Meditation on För kvasiradikalismenCOPYRIOT | Ekonomikritik: Marx kontra Engels on Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och […]
[…] följer i den marknadsdrivna strukturomvandlingens kölvatten. Karl Palmås har lanserat begreppet kvasiradikalism, eller snarare laddat det med ny innebörd, som ett sätt att att försöka lösa upp denna […]
[…] följer i den marknadsdrivna strukturomvandlingens kölvatten. Karl Palmås har lanserat begreppet kvasiradikalism, eller snarare laddat det med ny innebörd, som ett sätt att att försöka lösa upp denna […]