Entries from June 2013 ↓

Krisen, del 108: Återkommer 1990-talet?

Historien upprepar sig aldrig, om man men upprepning syftar på återkomsten av detsamma. Även om det går att finna cykliska mönster av återkomst – vilket brukar blir allra tydligast i samband med kriser – kan dessa mönster aldrig ge svar på några frågor, utan ställer snarare nya frågor. Varje gång som något tycks återkomma i historien, överskuggar detta någonting icke-identiskt (vilket utgör det genuint historiska).

Därför är det angeläget att leta efter upplevda upprepningar i historien. För att upplevelserna är verkliga och verksamma, samtidigt som de döljer något. Ett ställe att leta efter upprepningsvarsel är Twitter. Tidigare i krisserien återgavs ett twittrande på temat “som i Sovjet före kollapsen”. Här kommer ett annat.

Följande skrevs nyss av Kim Fredriksson, som är f.d. högerradikal aktivist. (Jag har gjort några små språkredigeringar samt lagt till några länkar.)

Är Sabaton på gång att bli tiotalets svar på Ultima Thule? SvP svaret på SD, SD som NyD och näthatarna dagens svar på boneheads? Nittiotalet i repris?

Minns så tydligt 1990-talets ekonomiska kris. Hur lätt reaktionära svar spred sig. Hur lätt radikalisering kunde ske och hur lite folk reagerade.

Som ung i 1990-talets början kände varken jag eller de man växte upp med någon framtidstro. Vi kände snarare ångest och frustration.
När välfärden började monteras ned och när knegaryrkena försvann så återstod osäkerhet och ilska för en stor del av oss som växte upp då.

Problemet var givetvis inte invandrare eller mångkultur. Men det är inte heller lätt att lära barn att genomskåda högerreaktionära argument. Problemet var ju att välfärden höll på att nedmonteras, att systemet hade skapat arbetslöshet och att vi utan privilegier skulle pynta. Men i stället räckte tänkandet inte längre än till “Ahmed innebär att jag får slåss om jobben med en till”.

Idag skrattar man ju åt hur man resonerade då. Men som sagt, man var ju bara ett barn. Ett barn som lärt sig de lätta svaren av andra. För i ärlighetens namn. Högerreaktionära idéer är inget som en 13-åring kokar ihop själv. De idéerna kommer utefrån. Jag tror att den svartvita reaktionära bilden är enkel för många att ta till sig. Speciellt yngre. Så var det för mig och det blev vägen in.

Krisen då kom att spela en stor roll för hur samhället såg ut då och hur det har utvecklats.

Det som slår mig är hur det ser ut idag. Titta och jämför med 1990-talet. 20 år har gått och det är skrämmande likt. Visst, BSS-klottret har ersatts av SvP-klibbor, skinskallarna sitter framför sociala medier och spammar mantran och rasistlänkar. Men trots avsaknad av klampande kängor så återstår faktum. Likheten mellan 1990-talet och nutid är på riktigt.

Skillnaden är även den att de högerreaktionära svaren är mer välutvecklade rent pedagogiskt och retoriskt idag. De som tjänar på dessa svar är inte några idioter som på 1990-talet heller. De har lärt sig läxan. De är välorganiserade och har struktur idag

Med tanke på samhällsklimatet, hur rörelsen är i realiteten, hur systemet funkar så finns risk för att unga nu likt då söker sig till de som ger en lättast svar på de problem de har idag. T ex “Du får avslag på f-kassan för att Sverige är en mångkultur”, “judarna tjänar på din kris”, osv.

Det är en farlig utveckling. Men också en utmaning för progressiva krafter. Lätta svar ska synas med praktiska lösningar. Hat med kärlek osv. Man ska inte måla fan på väggen och bli paranoid. Men man bör förstå, se samband och likheter samt givetvis vara uppmärksam på utvecklingen. Strömningarna vi såg under de sociala upproren i förorterna talade iaf sitt tydliga spår. Radikalisering av SD-rötter o ökad aktivism likaså.

Jag skulle tro att många vill lägga till ytterligare upplevelser av nittiotalsrepris. Kanske finns det lika många som vill invända mot hela tesen. Är nyfiken på att höra alla tankar kring ämnet!

Arkeologisk utgrävning av Piratbyrån

Science Friction heter ett konstfalleri i Köpenhamn, där det just nu pågår en arkeologisk utgrävning av Piratbyrån (2003–2010). Utgrävningen utförs av den besläktade grupperingen Bitbureauet. Om jag fattat saken rätt, har de gått igenom (delar av) de mycket omfattande digitala arkiv som Piratbyrån lämnat efter sig.

Bitbureauet is to curate Piratbyrån’s archive, composed of various discursive texts, bitmaps, algorithms, texts, sub-texts, IRC traces, algorithms, dates, pictures and opinions gathered over a period of 7 years.

Förhoppningsvis dyker det snart upp bilder och annan dokumentation från Köpenhamnsgalleriet.

Bitbureauets utgrävningen av Piratbyrån kommer även att resultera i en tryckt pappersbok, tänkt att utkomma i augusti, formgiven av Raquel Meyers.

Piratbyråhistorien berörs förresten även i en annan bok, som i veckan släpptes på ett galleri i London:

Undoing Property? examines complex relationships of ownership that exist inside art, culture, political economy, immaterial production, and the public realm today. In its pages artists and writers address aspects of computing, curating, economy, ecology, gentrification, music, publishing, piracy, and much more.

Ett av bidragen till boken är en intervju med mig som gjordes i vintras när jag träffade bokens två redaktörer, Marysia Lewandowska och Laurel Ptak. Framöver ska jag se till att lägga upp intervjun, vars rubrik i boken lyder: “A brief history of Piratbyrån: Copying is always transformative”.

Vadå upplysningskritik?

“Ny försvarare för kritiserad upplysning” står som rubrik på dagens understreckare i SvD. (Återfinns bakom tidningens betalvägg, alternativt som ren text eller som pdf.) Understreckaren är skriven av idéhistorikern och 1700-talsexperten Elisabeth Mansén. Den kretsar kring en ny bok av Anthony Pagden: The Enlightenment – and why it still matters.

Det är under 1700-talet man försöker bortse från tidsbundna kulturella skillnader för att kodifiera universellt giltiga fri- och rättigheter. Det är då man söker det naturliga, en minsta gemensam nämnare för styrelseskick och lagar, likaväl som för moral och religion. Till slut förväntas honnörsorden frihet, jämlikhet och broderskap bära upp hoppet om ett samhälle byggt på förnuftiga principer. /…/
Men på senare tid har upplysningskritiken vuxit sig stark, inte minst i postmoderna kretsar. /…/
En viss kritik är onekligen motiverad /…/ Nu har upplysningen i alla händelser fått en ny försvarare.

Vad jag reagerar på i en text som denna, är hur idéhistorien förvandlas till en fotbollsmatch. På planhalvan står “upplysningens kritiker”, på den andra står “upplysningens försvarare”.
Att kritik och försvar är varandras motsatser tas liksom för givet. Men det är något som inte stämmer. För vad är upplysningens själva väsen? Jo: att vara kritisk. Mansén skriver t.ex. att eftersom Pagdens bok är så självsäker, förtjänar den “en upplysningsmässig och kritisk läsning”.

En sann upplysningsförsvarare ska alltså vara ohämmat kritisk – mot allt utom själva upplysningen?

Kritik är ett begrepp som handlar om att plocka isär och sätta i relation. Om att finna premisserna för någots existens. När något underkastas en kritik, klargörs dess logiska eller historiska gränser. Jag tänker att detta i någon mening gäller för konst- och litteraturkritik såväl som för samhällskritik (både i teori och praktik). Rimligtvis borde det även gälla för upplysningskritik.

Men om upplysning handlar om att “bortse från det tidsbundna”, som Mansén skriver, blir det ju lite klurigt. Kan vi bortse från upplysningidéernas tidsbundna koppling till kapitalism, industrialism och genuspolarisering? Om någon vill undersöka detta samband utifrån ett samtida eller rentav kristeoretiskt perspektiv – har denne då förvandlats till en upplysningsfiende?

Varje försvarare av upplysningens ideal måste vara upplysningskritiker. Men varje upplysningskritiker måste inte försvara upplysningens ideal.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 10) om cirkulationsfixeringen

Fortsätt postande av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi är kvar i bokens sjunde kapitel.

Robert Kurz insisterar på att ekonomikritiken måste göra en tydlig åtskillnad mellan tre historiska sammanhang:
A) Förmoderna, förkapitalistiska (arkaiska, antika eller medeltida) “förpliktelseförhållanden”.
B) Kapitalförhållandets tidigmoderna tillkomstprocess.
C) Kapitalförhållandets inre historia, “på egna grundvalar”, vilket inkluderar historien om produktivkrafternas (och destruktivkrafternas) utveckling.

Marx’ Kapitalet bör endast läsas som en analys av det sistnämnda, alltså som en analys av den “färdiga” kapitallogiken. Men i fråga om detta var Marx själv oklar. Arvet från upplysningsideologin förledde honom stundtals till anakronistiska utsagor om förmoderna samhällen.

Om vi jämför kapitalets tidigmoderna tillkomst med den färdiga kapitallogiken, märker vi att kategoriernas logiska ordningsföljd måste bli rakt motsatt i de två fallen. Detta påpekade Marx själv i Grundrisse: kategoriernas logiska sammanhang i det moderna samhället är den omvända i förhållande till “den historiska utvecklingen”.

Kapitalets tidigmoderna tillkomstprocess börjar med att en “pengahunger” driver fram en samhällelig cirkulationssfär. Men cirkulationssfären kan bara fortbestå och utvidgas genom att omvälva hela den samhälleliga reproduktionen så att allt fler verksamheter blir konkurrensutsatta på en varumarknad, vilket i sin tur skapar förutsättningar för “abstrakt arbete”, alltså abstraktionen av samhälleligt nödvändig arbetstid. Att denna kapitalfetisch ska kunna breda ut sig förutsätter en (genuskodad) avspaltning av de moment som inte gått att integrera i nämnda abstraktion.

“Värdelagen” utgör alltså inte en förutsättning för kapitalförhållandets uppkomst, utan är processens resultat. Men när kapitalförhållandet sedan väl har implementerats, blir “abstrakt arbete” och “allmän värdeobjektivitet” till dess logiska och faktiska förutsättning. Den historiskt ursprungligare cirkulationssfären förvandlas till ett logiskt och faktiskt resultat.

Robert Kurz menar att den tidige Michel Foucault lämnade ett viktigt bidrag till denna förståelse i Tingens ordning (1966). Merkantilismens ekonomiska vetande kretsade kring bytesvärde och cirkulation, men omkring år 1800 bidrog Smith och Ricardo till att vrida intresset i riktning mot produktionen och arbetet som värdekälla. Vad däremot Foucault inte analyserar är den ekonomiska vetandeordningens återfall i cirkulationsficering längre fram under 1800-talet.
Först hade “klassikerna” Smith och Ricardo formulerat en lära om objektivt arbetsvärde. Därifrån hämtade Hegel ett filosofiskt begrepp om “abstrakt arbete”, vilket Marx historicerade så att det blev ett radikalt kritiskt begrepp. En kritik som snart kom att förfelas av marxisterna.

Medan /…/ “marxismen” tog Marx negativa begrepp [om abstrakt arbete] och vände det till ontologisk affirmation, flydde det borgerliga tänkandet om ekonomi och filosofi tillbaks till sina cirkulationsideologiska ursprung /…/
Gränsnyttoteorin, alltså den “neoklassiska” subjektiva värdeläran /…/ reducerar i stället värdebegreppet till bytesvärdet, medan bytesvärdet reduceras till det empiriskt påvisbara priset såsom uttryck för rent cirkulativa, subjektiva dispositioner hos marknadsdeltagare. Den ideologiska reduktionen inom nationalekonomin hade sin motsvarighet inom filosofin, representerad av den livsfilosofiska strömningen, från nykantianism och vetenskapssociologi till heideggersk existensfilosofi. Det är ingen slump att det postmoderna tänkandet har sina rötter i detta sammanhang av subjektiv värdelära, nykantianism och existentialism. Därmed avslöjar sig detta tänkande som kriskapitalistisk ideologi och diskvalificerar sig helt som radikal kritik.

Åter till polemiken mot Michael Heinrich: även denne är enligt Kurz en postmodernist, i det att Heinrich (likt Hegel) talar om “abstrakt arbete” endast i substanslösa, rent ideella termer. Därmed närmar sig Heinrich föreställningen att realabstraktionen skulle vara en rent funktionell abstraktion på marknaden, alltså inom cirkulationssfären.

(Huruvida polemiken mot Heinrich är befogad eller välriktad kan alltid ifrågasättas. Saken diskuterades senast i kommentarerna till förra inlägget. Vi återkommer dit, men bör väl inte fastna i just den detaljen.)

Postdok

Tills nyligen har det varit rätt oklart vad min fortsatta eller framtida sysselsättning ska bli. Men förra veckan kom goda nyheter. Jag har tilldelats ett Wallanderstipendium av Handelsbankens forskningsstiftelser, som finansierar en treårig s.k. postdok vid Ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms universitet.

Alltså tre års fri forskning vid den utmärkta institution där jag en gång, för ett dussintal år sedan, började mina universitetsstudier. Till att börja med blir det ett läsår på halvtid eftersom jag ska vara föräldraledig andra halvan.

Forskningen jag tänker bedriva kan väl i huvudsak beskrivas som en fortsättning på och breddning av det som jag gjorde i avhandlingen. Att just nu gå från historia till granndisciplinen ekonomisk historia känns helt rätt. Detaljer följer.

Brasilien: för fri kollektivtrafik, mot fotbolls-VM

Här följer en artikel om bakgrunden till den pågående revolten i Brasilien. Artikeln publicerades ursprungligen anonymt på tyska och är mest ett referat av vad som skrivits på annat håll (hänvisningar ryms bland länkarna). Översättningen är gjord i all hast.

Movimento Passe Livre [som är Brasiliens motsvarighet till Planka.nu] återstartade i början av 2011 sin kampanj för fri kollektivtrafik. Nu tycks kampanjen kulminera i en allmän proteströrelse som omfattar bredare delar av befolkningen och som även tar upp andra krav. Protesterna riktar sin vrede bl.a. mot den gentrifiering som tagit fart i förberedelserna för 2014 års fotbolls-VM och sommarolympiaden 2016. Samtliga invånare i favelas har fördrivits från sina hem av en till tänderna beväpnad statsmakt, bara för att ge plats för storhetsvansinnet hos Fifa och IOK.

Medan den borgerliga pressens tyckare som vanligt hävdar att “orsaken” till våldseskalationen skulle stå att finna i grunläggande demokratiska rättigheter såsom demonstrationsrätten, leder det diktaturbeprövade polisvåldet i São Paulo och andra städer till bilder som påminner om vad vi samtidigt kan betrakta i Turkiet. Det är nog ingen slump att demonstranterna i Brasilien ropar: “Taksim är överallt!”

Rätten till staden på brasilianska: torsdagen den 13 juni demonstrerade 10000 människor i São Paulo, över 5000 i Rio de Janeiro samt i flera andra städer. “Inför inledningen av Confed Cup blandades vreden över dyrare biljetter i kollektivtrafiken med ilska som riktades mot privatiseringar, mot slöseriet med skattepengar och mot de tvångsomflyttningar som skett inom ramen för förberedelserna inför nästa års fotbolls-VM.” [1] På senare år har allt fler rest kravet på kostnadsfri kollektivtrafik i de brasilianska städerna. Redan år 2003 lamslogs trafiken i östbrasilianska Salvador i flera dagar av MPL, som är en social rörelse ledd av skolelever. År 2005 kunde de inräkna en framgång när de häftiga protesterna tvingade regeringen att dra tillbaka en planerad höjning av biljettpriserna. [2]

“Den modell som låter det offentliga transportväsendet avgiftsbeläggas, samt sugas ut av privata företag, har misslyckats. Den kommer att förbli i kris så länge den urbana mobiliteten följer en varulogik – i motsats till idén om att rörelsefrihet i staden är en grundläggande rättighet för alla. /…/ [Profitlogiken och proshöjningarna är] en våldsakt gentemot stora delar av befolkningen, som /…/ tvingas till att välja mellan att få mat på bordet eller att köpa biljetter till det offentliga transportväsendet. [De 37 miljoner brasilianer som inte har råd med biljetter] kommer inte från ingenstans: efter prishöjningen på 20 cent blev transportväsendet /…/ till den tredje största utgiftsposten för brasilianska hushåll, i det att befolkningen förvägras sin rätt till mobilitet”. Så formulerar sig MPL i ett uttalande från den 15 juni. [3]
För 18 månader sedan höjdes priserna med omkring 10 procent. Nu höjdes de från 2,75 till 2,95 reais. Dyrast är bussbiljetterna i São Paulo, som kostar 3,20 reais. “Den som dagligen behöver göra två resor i någon av landets två största städer måste offra omkring en fjärdedel av den månatliga minimilönen (cirka 2300 kronor). Därmed är biljettpriserna i dessa städer bland de högsta i världen, räknat i relation till minimilönen”, skriver den tyska tidningen Der Freitag. [4]

Bland de många skadade vid förra torsdagens demonstration fanns enligt Bloomberg News även sju journalister från Folha [Brasiliens största dagstidning där f.ö. Robert Kurz var kolumnist fram till sin död förra året]. En av journalisterna blev skjuten av polis med en gummikula rakt i ögonen och kommer förmodligen att förbli blind. Officiella uttalanden nöjer sig dock med att, likt de borgerliga presstyckarna, bara kritisera demonstranternas vandalism och det vidhålls att regeringen inte kommer att förhandla med våldsverkare. Verkligt klischéartat var utspelet från justitieminister Cardozo som uppmanade polisen att gripa proteströrelsens “ledare” som enligt honom hade filmats då de förstörde byggnader och bussfönster, iförda mohikanfrisyrer och med fanor från Brasiliens kommunistiska parti. Punkare som partikadrer i kommunistpartiet… oj, vad originellt – nästan lika roande som Erdogans Çapulcu-neuros.

Lokaltrafiken i Rio de Janeiro ligger helt i privata händer. “Men trots de ständigt högre priserna är det en prekär tjänst som erbjuds. De finns knappt några tidtabeller, avgångarna är oregelbundna, bussarna överfyllda. Chaufförer och konduktörer får ibland lägre lön än den lagstadgade minimilönen. Vissa får betalt per avklarad körning: ju snabbare de kör, desto högre blir den magra lönen. Detta leder till ständiga olycksfall: senast i april körde en buss genom staketet på en viadukt, vilket kostade tio personer livet”. [5]

“Medan läget för persontransporterna blir allt mer tillskärpt, investeras miljarder av offentliga medel i tvivelaktiga infrastrukturprojekt. Omkring 5,7 miljarder reais (17 miljarder svenska kronor) satsas på fem nya stadsmotorvägar, vars nytta bortom sportevenemangen är högst omstridd. Baksidan av detta är högst kännbar för många människor. Bara för att göra plats för de fem stora vägbyggena har redan tusentals familjer fördrivits från sina hem och ytterligare 4200 hotas av vägplanerna. Enligt uppgifter från ‘Folkkommittén VM och olympiaden’, är det i Rio de sammanlagt 3100 familjer som har blivit bortkörda från sina bostäder medan ytterligare 8000 hotas av samma öde. Deportationerna drabbar nästan bara invånarna i favelas. Hela kvarter som existerat i årtionden jämnas med marken.” [6]

Bara i Morro da Providência – Brasiliens älsta favela – planeras rivning av 832 hus och 140 är redan förstörda, allt i syfte att ge plats för projekt knutna till fotbolls-VM och olympiaden. (Detta enligt organisationen Port Community Forum i Rio de Janeiro; uppgifterna är från december 2012.) Bland byggprojekten finns bergbanor, vägar och sportanläggningar. Inte heller tas någon hänsyn till kulturminnesmärkta byggnader. /…/ [7]

Under påtryckningar från Fifa har Brasiliens parlament antagit särskilda “Fifa-lagar” som i hög grad kolliderar med befintlig nationell lagstiftning, vilket beskrivs i en artikel av Raúl Zibechi. Exempelvis ges garantier för att samtliga intäkter från försäljning av merchandise ska gå till de som certifierats för detta av Fifa; alkoholförbud i brasilianska städer måste upphävas; i bestämda zoner upphävs demokratiska grundrättigheter såsom demonstrationsrätten /…/; en särskild jurisdiktion ska införas för fall i anslutning till VM; visumlagarna ska anpassas för att gynna Fifas affärsintressen; slutligen ska alla Fifa-anställa befrias från plikten att betala skatt. [8]

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 9), om varför det inte funnits något kapital innan kapitalismen

Efter en dryg månads uppehåll fortsätter här postandet av läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi har nu nått fram till kapitel 7.

Kapital definieras av Karl Marx som självförmerande värde. Moishe Postone förtydligar i en text som alldeles nyligen översatts till svenska:

Det vill säga, kapitalet är för Marx en kategori av rörelse, av utvidgning, av värde i rörelse. Kapital har, för Marx, ingen fast form, men framträder vid olika tillfällen i sin spiralgående bana i form av pengar och varor. Kapital innebär alltså, enligt Marx, en oupphörlig process där värdet expanderar. En riktad rörelse utan externt
telos, som genererar storskaliga cykler av produktion och konsumtion, skapelse och förstörelse.

Enligt den analys som Robert Kurz lägger fram i Geld ohne Wert, kan det omöjligtvis ha existerat något kapital i förmoderna tider. Inte ens i den mest marginella form. Kapitalet såsom tillväxtrörelse uppstår först i den historiskt singulära händelse där ett befintligt myntväsende muterar till att bli ett frikopplat självändamål.

Det handlar alltså inte om utbidgandet av en sedan länge existerande realabstraktion från en räntebärande och cirkulativ form, där den redan skulle ha varit “kapital”, till den materiella produktionen.

Här bryter Robert Kurz inte bara med marxismen, utan faktiskt även med Marx. Ja, Marx var ute och cyklade med sina funderingar om s.k. köpmannakapitalisters roll under antiken och medeltiden. Samma missförstånd återfinns hos
hos Michael Heinrich, i den mån som denne alls intresserar sig för den förmoderna historien. På ett ställe hävdar Heinrich att pengar och kredit skulle ha existerat långt innan någon kapitalism uppstod. Mot detta invänder Kurz:

Materiella problem /…/ översätts här i “näringslivsmässiga” kategorier och underställs alltså en “ekonomi” som ontologisk givenhet. Då framstår också “pengar”, “kredit” och “ränta” som transhistoriska kategorier vilka i förmoderna tider bara skulle ha varit annorlunda konfigurerade men i sig identiska.

Kurz ser detta som ett utslag av en “metodologisk individualism” hos Heinrich. Tillvägagångssättet leder honom till att söka efter “enkla” former tidigt i historien, vilka sedan antas genomgå en utveckling till någonting mer komplext – ett antagande som Kurz konsekvent avvisar.
Fastän Heinrich vill avvisa den ortodoxa marxismens tanke på historisk utveckling, faller han in i en liknande tankebana. Även han utgår från (den marginella) existensen aven förmodern cirkulationssfär, grundad på samma kategorier som det moderna kapitalet. Men han sätter pengarna i stället för värdet vid utvecklingens början.

Ofta har det påpekats att Marx aldrig talade om “kapitalism”, utan föredrog att diskutera “det kapitalistiska produktionssättet”. Detta kan vara en nyttig påminnelse gentemot alla de som, tvärtemot Marx, vill kritisera globaliseringen eller det rådande penningssystemet utan att ifrågasätta själva varuproduktionen eller lönearbetet.
Men en poäng med att trots allt tala om kapitalism – vilket Robert Kurz gör, ibland – kan vara för att betona oskiljbarheten av produktion och cirkulation. Genom att betona denna oskiljbarhet går det att undvika Marx’ eget misstag, när han tyckte sig se kapital existera redan i en förmodern tid, fast inskränkt till en s.k. cirkulationssfär.

Själva begreppet cirkulation förutsätter redan en relativt universaliserad varuproduktion Men för det första existerade sådan varuproduktion alls inte i många av de förmoderna samhällena (arkaiska, antika eller medeltida), även om där existerade ett utbyte som Marx identifierade som “handel” i modern mening.
För det andra var även de högre utvecklade formerna av sådant utbyte, inklusive dess förmedling via mynt, på djupet inbäddade i “gudsförhållanden” och därmed i personliga förpliktelseförhållanden. Därför kan det inte vara tal om någon logiskt och faktiskt isolerbar “cirkulation”. /…/
Vad som sker genom penningens kvalitativa transformation är inte något utvidgande av en befintlig cirkulationssfär, utan att en sådan sfär skapas för första gången – och detta förvisso innan kapitalet i alla sina moment existerar och “processerar”. Empiriskt sker detta i en kontext av den militära revolutionen /…/ som resulterar i ett tvång till “monetarisering” av traditionella förpliktelse- och beroendeförhållanden.

Först med existensen av en militariserad skattestat skapades ett “yttre tvång” att generera pengar, vilket drev fram ett allmänt köpande och säljande av varor. Därmed etablerades varuform och penningform som realabstraktioner.
Skatten kom först – mervärdet kom senare. Statskontrollerad varuproduktion banade vägen för privat manufaktur.

Penningmaskinen spaltade successivt upp sig mellan å ena sidan en mångfald av kapitalistiska företag med /…/ profitmotiv, å andra sidan skattestaten som lever av att ta från profitproduktionens totalprocess; båda sidor lydande under ett självständiggjort diktat om oupphörligt förmerande av en “abstrakt rikedom” i penningform.

Demokratin var aldrig någon potentiell dementi av kapitalets abstrakta universalism, utan snarare dess fullbordan. För genom demokratin gjordes “abstrakt rikedom”, tillväxt som självändamål, till allmänviljans allmänna förutsättning.

Krisen, del 107: Tysklands nya anti-euro-parti

Lagom tills att Piratenpartei förlorade sitt nyhetsvärde, fick de tyska massmedierna ett nytt parti att surra kring: Alternative für Deutschland (AfD). Partiset, som byggts upp under våren, domineras av nationalekonomer. De kräver en “ordnad avveckling” av euron, till förmån för nationella valutor (en ny D-mark). Alternativt kan de tänka sig en uppdelning i mindre valutaområden, som en syd-euro och en nord-euro. Men först av allt vill partiet få ett stopp på de krispaket inom ESM som bygger på att Tyskland utfärdar nödkrediter.

Tysklands statsvetare träter kring om AfD ska klassas som högerpopulister eller konservativa. Vissa kommentatorer uppfattar dem som Tysklands svar på Tea Party-rörelsen. Exempelvis menar
Jens Berger i TAZ att AfD är s.k. paleolibertarianer, influerade av Hayek, von Mises och Rand. Detta är nog alltför tillspetsat. Men det stämmer att AfD:s program utöver sänkta skatter även präglas av en konservativ familjepolitik. Offentlig barnomsorg ska endast finnas som “komplement” till den tyska hemmafrukulturen och pensionspolitiken ska utgå från på familjen som enhet.

En av de prominenta medlemmarna i AfD är nationalekonomen Peter Oberender. Han anser bl.a. att arbetslösa som söker understöd ska kunna tvingas sälja sina organ. Andra medlemmar i partiets vetenskapliga råd har uttryckt uppfattningen att arbetslösa ska kunna fråntas sin rösträtt i allmänna val.

Medlemmarna i AfD kommer i hög grad från Tysklands traditionella högerpartier, CDU och FDP. Men av de som överväga att rösta på dem kommer många vänsterifrån. Därför är det intressant med den kluvna responsen från vänsterpartiet Die Linke.
Vänsterpartiledaren Bernd Riexinger kallar AfD för “det farligaste partiet på högerkanten”. Men viceordföranden Sahra Wagenknecht, som räknas till en mer vänsterradikal partifalang, uttrycker däremot en motvilja mot att fördöma dem och en respekt för det nya partiets ekonomiska sakkunskap. Wagenknecht sade i en intervju att det finns “många gemensamheter” mellan AfD och Die Linke.

En mer omfattande analys har skrivits av signaturen JustIn Monday (JM) i Exit (en tidigare version av samma text publicerades i Konkret). Här ska några av poängerna därifrån refereras.

AfD ställer krav som går ut på att verkligheten borde rätta sig efter de s.k. lagar som står att finna i nationalekonomiska läroböcker. De kräver att kostnaderna för räddningspaket inte ska bäras av skattebetalarna, utan av de banker och andra storkapital som är räddningspaketens vinnare. Detta förutsätter att krisens värdeförluster ska gå att betrakta som “kostnader” som ska betalas av den ena eller andra parten. Sådana krav, skriver JM, går bara att adressera till en allsmäktig suverän vars makt inte är föremål för kris. Och det är dessa fantasier om en allmäktig stat som förenar AfD med tongivande röster i Die Linke.

AfD bekräftar den krisbetingade brytningen mellan ekonomisk och politisk makt och tror sig kunna ta ställning för en ekonomisk rationalitet som är förment opolitisk. Därmed fastnar de i en olösbar motsättning: å ena sidan vill de positionera sig som de radikalaste försvararna av centralbankernas förment opolitiska självständighet, men å andra sidan ser de sig tvungna att garantera denna självständighet genom politiska åtgärder.

Hans-Werner Sinn är en mycket inflytelserik tysk ekonom som också räknas till de högerinriktade eurokritikerna, även om han inte gått med i AfD. Han är ärligare i sin argumentation för att bryta upp eurosamarbetet. Enligt honom kan en ny valuta bara införas genom ett slags finansiell statskupp, genomförd under ett veckoslut efter att ha förberetts i hemlighet av en elit. Kriterierna för vilka eurostater som ska få A-valutan respektive B-valutan kan inte tillåtas bli offentliga innan de träder i kraft, eftersom detta skulle leda till en massiv kapitalflykt. Varje öppen planering av en sådan åtgärd skulle leda raka vägen till det sammanbrott som åtgärden var avsedd att förhindra, konstaterar JM. Följaktligen går det inte att tänka sig en “ordnad upplösning” av euron, som AfD kräver.

Om AfD kommer att spela en politisk roll, blir det som ideologisk katalysator för attitydförändringar inom de etableade partierna CDU och FDP. Om euron klyvs in en finansiell statskupp kommer AfD på sin höjd att stå vid sidan som hejaklack. Som högerpopulistiskt parti har AfD begränsad potential, konstaterar JM. Notera hur Thilo Sarrazin (2010) gick till storms mot euron, men det som slog igenom var hans rasism.

Likt många högerborgerliga röster tolkar AfD den rådande eurokrisen synnerligen ytligt, som en simpel fråga om staternas budgetbalans. Krisen som utbröt 2007–2008 uppfattar de som en annan kris, “den amerikanska finanskrisen”.

Statsfinansernas kris är förvisso bara en framträdelseform av det världsvida kriskapitalet. Men för nationalekonomernas positivistiska och teknokratiska blick faller det sig mycket lägligt att bara se till denna sista station i krisprocessen och uppfatta statsfinanserna som krisens orsak.

Nio nätjättar ger bakdörr åt NSA

En nätpolitisk kontrarevolution vann övertag från år 2007 – denna hypotes verkar få ytterligare understöd genom gårdagens avslöjande om det enorma övervakningsprogrammet Prism.

Prism drivs av NSA, som är USA:s motsvarighet till FRA. Dataleverantörerna är nio till antalet: Google, Facebook, Yahoo, Skype, Youtube, Microsoft, Apple, Paltalk och AOL. Dessa detaljer framgår av läckta presentationsbilder som igår publicerades av Washinton Post.

De olika nätjättarna har gått med vid olika tidpunkter: Microsoft först (september 2007) och Apple först nyligen (oktober 2012). Såväl Google som Facebook började leverera data till Prism i början av 2009. Och det handlar om enligt uppgift om att NSA får tillgång till all data. Att de har egen utrustning installerad inne hos nätjättarna, som låter dem plocka ut precis vad de vill, när de vill.

Här finns i så fall en skillnad mot FRA, vars övervakning också är “total” men bara omfattar trafik i realtid, inte lagrad data.

Att all data hos nätjättarna blir tillgänglig för USA:s övervakningskomplex, det är i sig knappast en nyhet. Men att detaljer nu kryper fram är synnerligen intressant. Washinton Post skriver att företagen kan tvingas till medverkan, men att det finns betydande utrymme för motstånd, vilket ska visas av att Apple höll ut i fem år. Det kan noteras att Twitter fortfarande inte återfinns på listan över företag som släpper in NSA.

Företagens talespersoner försäkrar nu att de aldrig har hört talas om Prism. Det stämmer säkerligen – varför skulle en simpel talesperson få vetskap om ett topphemligt övervakningsprogram?

Varför Taksim inte är Tahrir

Överallt görs nu jämförelsen mellan Taksim (2013) och Tahrir (2011). Även om vi inte får stirra oss blinda på de symboliska platserna, är det i högsta grad angeläget att jämföra den nya upprorsvågen i Turkiet med erfarenheterna från 2011 års internationella upprorsvåg.

Syftet med det här inlägget är inte att driva någon tes. Det är främst en länksamling, kryddad med citat från de länkade texterna. Därtill enstaka, lösryckta fakta. Andra är bättre ägnade att pussla samman alltsammans.

Alla rimliga analyser av 2011 års upprorsvåg kretsar kring ekonomiska faktorer, däribland matpriser men främst kanske frågan om s.k. ungdomsarbetslöshet. Unga människor “med examen men utan framtid” spelade en nyckelroll i torgrörelserna på båda sidor om Medelhavet och på båda sidor om Nordatlanten. Det var i länder med särdeles hög ungdomsarbetslöshet som protesterna tenderade att slå över i uppror.

Turkiet är ett land som utmärker sig för en relativt låg arbetslöshet och hög kapitaltillväxt, särskilt i jämförelse med sina grannländer kring Medelhavet. Arbetslösheten bland unga är lägre i Turkiet än i Sverige, enligt officiell statistik. ILO kom nyligen med rapporten “Global employment trends for youth 2013“, där Turkiet utpekades som ett av få positiva exempel i världen. Landet som utmärkte sig som vinnare i världskrisens skärpta konkurrens. Just där brakar det loss!

Det tycks bara alltför lätt att hamna i ett val mellan två ömsesidigt uteslutande förklaringar: den globala ekonomin eller den nationella politiken. Eftersom detta till skillnad från 2011 inte blossar upp som en brödrevolt, blir då slutsatsen att det är en politisk protest som riktar sig mot Turkiets specifika regering. Upprorsanalysen bör nog undvika ett sådant val mellan antingen ekonomiska eller politiska förklaringar.

Här är några engelskspråkiga artiklar som ger en fylligare bakgrund till händelseförloppet i Istanbul:

Motståndet formerade sig mot ett kommunalt projekt för s.k. stadsförnyelse. Ett av Istanbuls få gröna andningshål skulle förvandlas till ännu ett stort köpcenter, till råga på allt inhyst i en återuppbyggd kopia av osmanska militärbaracker. Protesten riktar sig alltså både mot “den hänsynlösa kommodifieringen och rationaliseringen av stadsrummet, liksom mot AKP:s politik för (neo-osmansk) islamisering”, skriver İsmail Doğa Karate & Axel Gehring. “Rätten till staden” var en central paroll för de grupper vars mobilisering mot parkskövlingen snabbt eskalerade under de sista dagarna av maj 2013. Jay Cassano ger en bra bakgrund:

The shopping mall is only one component of a plan to entirely redesign Taksim Square into a more car-friendly, tourist-accommodating, and sanitized urban center. /…/
Taksim Square is the heart and soul of Istanbul. It is common sense to Istanbulites that if a revolution is to come to Turkey, it would begin in Taksim. Protests are regularly held in the square, and issues run the full gamut of concerns of Turkish citizens: LGBT equality, recognition of the Armenian Genocide, an end to the Kurdish conflict, an end to military conscription, economic justice, and more. In 2011, there was a massive one-day protest in support of a free and open internet that drew upwards of thirty thousand people.
Taksim is also home to a massive May Day protest every year, in part a response to the Taksim Square Massacre on May Day 1977. /…/
The new Taksim will eliminate mass pedestrian entrances from all sides in favor of car tunnels, making it an impractical site to protest and congregate. In short, it will be reduced to a photo-op for tourists who pass through for five minutes and then continue on with their tax-free shopping.
Another key launching point was the planned construction of a third bridge crossing over the Bosphorus in Istanbul. Ground broke on construction of the third bridge on the first day of the protest and was one of the main concerns expressed by protesters, even though they were occupying Gezi Park and not the bridge construction site.

Stadsutveckling i Istanbul betyder alltså att befintliga samlingsplatser och bostadskvarter jämnas med marken, till förmån för köpcenter, turistinrättningar och lyxbostäder. Kort sagt: gentrifiering.

Det sägs att kravallerna betyder att Istanbul nu kan räknas bort som kandidat till OS år 2020. Detta får räknas som en betydelsefull delseger för demonstranterna att de slipper ett utbrott av olympofascism!

Zihni Özdil skriver:

Like all Prime Minister Erdogan’s recent gentrification projects, development plans for Gezi Park were meant to enrich companies tied to the ruling AKP party, and to maintain Turkey’s GDP growth by stimulating consumption fueled by a credit card, rather than, real income boom.
/…/
Erdogan’s vision of Turkey is one full of citizens who piously pray in the country’s ubiquitous mosques and then go shopping at one of its equally ubiquitous malls, which are frantically being built in urban areas.
As long as the imports, credit card, and debt-driven Turkish economic bubble remains intact, the government will continue to pursue these and other neoliberal policies to the great praise of western think-thanks, private equity firms, and politicians who all repeat the fallacy of the ‘Turkish [success] model’.
Notwithstanding these neoliberal economic policies, Erdogan is still extremely popular among Turkey’s poor and working people in both urban and rural areas.
Most western observers have missed this crucial fact and are, therefore, quick to enthusiastically compare the Gezi Park protests with the ‘Arab Spring’.

Jag vill sticka in en hastig tanke: Erdoğan (Turkiet) påminner allt mer om Orbán (Ungern), som i sin tur påminner allt mer om Putin.

Åter till Zihni Özdil:

Mass labor protests, like those that preceded and directly influenced the April 6th movement in Egypt, are largely absent from Gezi Park. Disenfranchised, jobless youth from the slums have generally stayed away from the demonstrations so far. Pious girls with headscarves who want more liberties are also absent.
As long as these girls in headscarves, mechanics, poor vendors, construction workers, and jobless Anatolian youth are not protesting in Taksim Square, a comparison with Egypt’s Tahrir Square is misplaced.
The youth demonstrating in Gezi Park and in solidarity protests in secular bastions across Turkey hail from several groups opposing Erdogan. Nevertheless, young people from the country’s mainly upper-class, secular ‘white Turk’ social strata are the key driving force.
In this sense, these demonstrations represent one of the last convulsions of the old ‘secular’ elites, who have been waging, and losing, a bitter battle against the rising Anatolian nouveau-riche that make up Erdogan’s AKP.

Min känsla är att Zihni Özdil nog ändå har en alltför stark slagsida mot det politisk-nationella i sin analys. Jussi Parikka noterar:

Besides internally about Turkey, the events reveal a lot about the logic of capital: it benefits from authoritarian state measures and tight security controls. /…/
In any case, the question ”Occupy or Tahrir” is actually: what is the specific case of Turkey? Besides revealing details of more global trends of how capitalism enjoys authoritarian regimes (see Zizek on this point) it demands the continuous question of what then is happening specifically in Turkey.
Discussing with my friends in Istanbul, one thing popped up when they narrate the events of the past days: even they, participating, just don’t know everything. They are not sure how things will develop, but they remain hopeful. There is a sense of momentum and an affect that binds across groups, but also the question “who are we”, referring to the protestors, is an open one.

Visst finns det gott om argument för att Taksim inte är Tahrir. Desto bättre! En s.k. revolution av tunisiskt, libyskt eller egyptiskt snitt är inget ideal att upphöja.