Entries from December 2015 ↓

K248: “Systemkollapsen” (igen)

Ordet “systemkollaps” kom onekligen att prägla Sveriges politiska klimat under sista kvartalet 2015. Vi skrev lite om det vid dess genomslag i oktober. Ännu mer systematiskt spåras utveckligen av vänsterpartisten Erik Berg i Flamman-krönika, “Systemkollapsen som aldrig fanns“. Aldrig? Jämför med Cecilia Höglunds Arbetaren-krönika som i stället driver tesen att “systemkollapsen startade långt innan september i år”.
Här anas en taktisk skiljelinje inom vänstern i fråga om hur man ska ställa sig till tanken på ett sammanbrott. Å ena sidan har vi krisförnekarna, exempelvis Erik Berg som menar att talet om “systemkollaps” enbart är en målmedveten kampanj från höger. Alla som ens har nämnt ordet är enligt honom medskyldiga till den “alarmism” som låtit högern flytta fram sina positioner.

Å andra sidan har vi en taktik som tar sikte på att fördjupa krismedvetandet. Att ta känslorna på allvar men utmana idén om att detta skulle ha skett plötsligt. Huruvida det funkar är delvis en fråga om hur långt i tiden man kan sträcka ut tanken på en “kollaps”. Går det att tänka sig en gradvis kollaps under flera decennier?

Hittills är det den förstnämnda linjen som dominerar i svensk vänsterdebatt. Som någon skriver:

Krismedvetande har närmast definitionsmässigt blivit något för högern medan vänstern i allt större utsträckning menar att vi ska sitta lugnt i båten medan de high-fivar första bästa liberal som kommer med positiv statistik över ”tillväxten” eller ”ekonomin” – begrepp som i sig borde granskas kritiskt.

Men samma sak gäller även för begreppen “system” och “kollaps”. Erik Berg har helt rätt i detta:

Det framgår aldrig vilket system det är som kommer kollapsa; är det sjukvården, omsorgen, socialtjänsten, skolan, transfereringssystemen, banksektorn, polisen, bostadssektorn, energisystemen?

Om satsningen på digitalradio, 1995–2015; vilka som stod bakom, varför den föll

Någon gång kring 2050, tänker jag mig, kommer Sveriges mediehistoriker att samlas till ett symposium för att diskutera den misslyckade satsningen på marksänd digitalradio. Hur kunde detta kostsamma experiment få fortlöpa i tjugo års tid, 1995–2015, som om internet aldrig hände? Varför fortsatte politikerna att krampaktigt hålla fast vid idén om att släcka FM-bandet och göra landets alla existerande radiomottagare värdelösa? Vad hände år 2015 som fick regeringen att ta sitt förnuft tillfånga och stoppa digitalradion?

Kulturhistoriker kommer att tala om hur människorna i det tidiga 2000-talet förblindades av tanken på digitalisering som ett självändamål. Logiken tycktes glasklar. Först, under 1990-talet, ersattes den analoga mobiltelefonin (NMT) av en digital standard (GSM). Därefter var det televisionens tur att digitaliseras: år 2005 inleddes släckningen av det analoga tv-nätet. Självklart stod rundradion näst på tur! Att fortsätta med analog FM-radio skulle vara att förpassa radiomediet till gammelmediernas soptipp, enligt tidens enkelspåriga synsätt.

Andra historiker kommer att spåra karusellen tillbaka till det politiska beslutet om att bolagisera Televerket. År 1992 avknoppades radiomasterna till ett statsägt bolag, Teracom AB, som därmed fick en egen agenda: att till varje pris expandera sin egen verksamhet. Teracoms radiochef, med ansvar för “att radioportföljen utvecklas och är lönsam”, blev drivande i en lobbykampanj för att förmå företagets ägare – staten – att satsa miljarder på digital rundradio.

Föga förvånande stöddes kampanjen av reklamradiobranschen, som domineras av mediekoncernerna MTG och SBS. Dessa vittrade en växande marknad för nya frekvenser att lägga beslag på. Snöpligt nog tog de ut segern i förskott till den grad att de hamnade i öppen huggsexa om fördelningen av framtida sändningstillstånd. När regeringen till slut drog i bromsen, angavs oenigheten i radiobranschen som en av orsakerna. Därtill kom att Riksrevisionen ifrågasatt om digitalradio verkligen är samhällsekonomiskt lönsamt.

Normalt hade en regering lätt kunnat ignorera sådana invändningar. Men under det senaste året tillkom en ny faktor som förändrade radiofrågan: en konkret militär hotbild. Försvarsmakten påpekade att vår krisberedskap, som redan är usel, försämras ytterligare om FM-bandet släcks och alla mottagare skrotas. Totalförsvarets behov av att nå ut med krisinformation kom i slutändan att väga tyngre än mediekoncernernas behov av att nå ut med reklam. Det som beskrivits som en rent teknisk “branschfråga” förvandlades till en fråga om nationell säkerhet. Aningen tillspetsat kan sägas att Vladimir Putin räddade den svenska FM-radion.

Men de framtida mediehistorikerna bör heller inte glömma Sten-Ove Hermansson, en hittills okänd miljöpartist från Vänersborg. Det var han som skrev den motion som fick årets MP-kongress att gå emot partistyrelsens rekommendation och ta klar ställning för att behålla FM-radion.

Visst stämmer det att FM-bandet är fullt. Det finns inte plats för fler kanaler. Men är det fler kanaler som behövs? Reklamradions sändningar består ju till största del av ett rent musikflöde. Som radiomannen Göran Sommardal har frågat sig: blir vi lyckligare av att kunna välja mellan Lugna favoriter och Ännu lugnare favoriter? Är verkligen musik att betrakta som en bristvara i vår tid?

Spellistor för varje känslonyans erbjuds ju redan av Spotify. Nu vill MTG och SBS vill ta upp konkurrensen, men att skicka notan till svenska staten är magstarkt.

Allra märkligast är att Sveriges Radio – som borde sätta kvalitet framför kvantitet – har ingått en ohelig allians med reklamradiolobbyn. Radiochefen Cilla Benkö må ha rätt i att Sveriges Radio förtänar ett något större kanalutrymme, för att undvika krockar mellan konstmusik och minoritetsspråk. Men detta kan enkelt lösas även på det existerande FM-bandet. År 2018 kommer ändå alla sändningstillstånd att återkallas för att delas ut på nytt.

Det är en politisk fråga huruvida reklamradioföretagen bör erbjudas större eller mindre frekvensutrymme än i dag. Om inte dessa kan erbjuda något bättre än spellistor med reklam, är det bara att minska frekvensutrymmet för reklamradio och i stället ge det till Sveriges Radio. Så var den frågan löst.

* * *

Artikeln är ett utkast som jag skrev i våras men som av olika skäl kom att bli liggande.

Apropå ett par nya artiklar om radikalhögern i Sverige

Några saker apropå Björn af Kleens långa reportage om den högerradikala subkulturen i Sverige, den som återfinns strax till höger om Sverigedemokraterna. Närmare bestämt: den högerradikala subkulturen i välbeställda kretsar i Sveriges storstäder.

Reportaget tar sin början på Grand Hôtel i Stockholm och visar på det avstånd som finns mellan dessa elitister och “stolpskotten på riksdagslistan”. Ett avstånd som nu manifesteras i att Sverigedemokraterna har “i praktiken två ungdomsförbund”, som båda erhåller statligt stöd. I centrum står det uteslutna ungdomsförbundet SDU, men reportaget tar också upp kretsen kring Motpol/Arktos.
Heléne Lööw fäller ett viktigt påpekande:

– Att placera tankegodset i en arbetarklass på landet blir ett sätt för intellektuella att befria sig från problemet. Det hänger också samman med den inbitna föreställningen om att kunskap är motgiftet. Att extremismen härrör ut ett bildningsproblem. Så är det naturligtvis inte. Detta är intellektuella skapelser. Även hos våldsutövarna.

Emellertid finns vissa problem med hur begreppen “akademiker” och “intellektuell” används i reportaget.

Akademiker” är ett lurigt ord i nutidssvenskan. Egentligen syftar det på en person med examen från högskola eller universitet, vilket nuförtiden är en väldigt bred kategori. Men denna innebörd håller på att trängas undan av en anglicism där “akademiker” tolkas som en direkt översättning av engelskans substantiv “academic“, vilket syftar på någon som är anställd på högskola eller universitet, som forskare eller lärare. Eller kanske på någon med forskarutbildning. I vilket fall är den anglicistiska innebörden betydligt snävare.
Glidningen mellan dessa två innebörder av “akademiker” skapar ofta förvirring, vilket även är fallet i Björn af Kleens reportage.

– Man kan redan nu se intellektuella på glid mot partiet, säger Per Svensson.

Intellektuell” är ett begrepp som varken har eller bör ha en fast definition. Det borde användas deskriptivt men glider obönhörligen mot det normativa. Artikeln tenderar tyvärr att överdriva radikalhögerns förankring bland “intellektuella”, utan att göra klart vilka och hur många dessa är.

Där nämns bara tre personer med förankring i forskarsamhället: nationalekonomen Tino Sanandaji, idéhistorikern Jan Olof Bengtsson och arkivchefen Lars-Erik Hansen. Det är särskilt frapperande med Bengtssons antisemitiska uttalanden men av sådant märks inga direkta spår i hans bidrag till den utmärkta volymen Tysk idealism. Såvitt jag vet har varken Bengtsson eller Hansen någon hemvist på universitet eller högskola. Av de tre nämnda är det veterligen endast Sanandaji som ägnar sig åt forskning med direkt relevans för en nationalistisk rörelse.

Ändå är det viktigt att vi som är verksamma i “akademiska” eller “intellektuella” sammanhang inte kan förvänta oss att slippa möta fascister eller andra högerradikaler där. Tvärtom tror jag vi måste räkna med mer sånt, om inte annat till följd av aktiva trollningsförsök.

* * *

En ny artikel med närliggande tema har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Fascism av vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad: “Ikea Fascism: Metapedia and the Internationalization of Swedish Generic Fascism“.
Som ni säkert vet är Metapedia ett högerradikalt (för att inte säga fascistiskt) uppslagsverk på webben, efter förebild från Wikipedia. Initiativet kom 2006 från svenska nazistkretsar. Ämnet diskuterades här tidigare i år under rubriken “Wikipedia, Metapedia och de inter-encyklopediska konflikterna“. Då skrev jag följande:

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.
Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Henrik Arnstad noterar likaledes att den ungerska versionen av Metapedia är den överlägset största, följt av den tyska. Långt därefter följer versionerna på engelska, svenska och spanska. Ändå hänvisar hans artikel enbart till artiklar på engelska Metapedia, utan att lufta frågan om det ideologiska innehållet där verkligen är identisk med t.ex. den ungerska versionen.

Därutöver driver Arnstad tesen att Metapedia är ett svenskt projekt och att dess internationella prägel är uttryck för någonting som även ligger till grund för företag som Ikea och Spotify. Jämförelsen är fyndig och det görs en rad intressanta observationer, men i sin helhet blir det väldigt spekulativt.
Parallellen till Ikea uttrycks rätt slagkraftigt i en kommentar från en av redaktörerna för Fascism, som (udda nog i denna genre) direktciteras av Arnstad:

Metapedia as a wiki is cheap, generic in its visual form, and accessibly diy. The contributors ‘assemble’ the edifice themselves, piece by piece. Like Ikea products, Metapedia articles can be produced in countries like Hungary, yet still benefit from the overarching ‘brand’ (linked to Sweden) that implies a degree of quality and reliability. On social media, I’ve seen people unwittingly (?) link to Metapedia articles, as if they were as reliable sources on persons or institutions, in order to argue their points. This can only happen because, at first glance, Metapedia looks as familiarly ‘reputable’ as Wikipedia (same visual ‘feel’, often copies notes and references, etc.)

Det enda jag vill ifrågasätta här är detta med Metapedias svenskhet. Det står visserligen klart att Metapedia startades år 2006 på initiativ av Nordiska Förbundet. Men såvitt jag kan se lyckas inte Arnstad belägga att Metapedia fortfarande är “svenskt”. Han bara förutsätter att det fortsätter vara ett uttryck för “svenskhet”, oavsett det faktum att det i praktiken domineras av ungerska och tyska skribenter. Frågan som borde ha ställts är vem som idag har makten över Metapedia.

Ytterligare ett påpekande i marginalen gäller följande påstående från Arnstad: “The latest idea of the Metapedia-team is to make a massive multiplayer online computer game”.
Uppgiften hänvisas till en artikel av Mathias Wåg, som i sin tur hänvisar till ett inlägg på Motpol.nu:s internforum från februari 2007. Över åtta år har gått. Det är inte rimligt att kalla detta “den senaste idén från Metapedia-teamet”. Här tycker jag nog att Fascism har brustit i sin fackgranskning. På det stora hela är det dock en vetenskaplig tidskrift som håller hög klass.

PS.
Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna” löd en rubrik här för fem år sedan. Onekligen har en del hänt sedan dess.