Entries from July 2016 ↓

Joshua Clover åker nu runt i Europa för att prata om sin nya bok Riot.Strike.Riot. Efter att på tisdag (2/8) ha besökt folkbiblioteket på Grünerløkka i Oslo (fb) far han vidare till Stockholm och Cyklopens biblioteksbar torsdagen den 4 augusti (fb). Därefter ett framträdande på Palettens redaktionslokal i Göteborg, måndagen 8/8, där Clover ska samtala med Johannes Björk och Geraldine Juárez (fb).
Onsdagen den 10 augusti föreläser Clover på Amalthea i Malmö (fb).

Läser de olika beskrivningarna av boken, i anslutning till nämnda evenemang. Riot.Strike.Riot kretsar kring en mycket tydlig tes, en historisk periodisering av kapitalismen och dess konflikter, men är ändå inte helt lätt att sammanfatta – detta oberoende av svårigheterna att översätta “riot”.

Handlar boken om “vågen av kravaller som följt i den ekonomiska krisens spår”? Nja, tidsperspektivet och de teoretiska ambitionerna är större än så.

Är den ett försök att undersöka “upploppen som den centrala motståndsstrategin” i vår tid? Dessa ord används inte av Joshua Clover. Jag har sökt igenom bokens text – han undviker verkligen omsorgsfullt att använda de båda orden “motstånd” och “strategi”. Och just detta finner jag uppfriskande. Allt tal om “motstånd” tenderar mot det tomma pratet. Lite som att utnämnda en människa till “aktivist” – det är ett otyg som vi med varm hand kan överlåta åt reklambyråerna.

Strategier, å sin sida, förutsätter att det finns ett kalkylerande subjekt – och något sådant har jag hittills haft svårt att hitta i Riot.Strike.Riot. Själva ordet “subjekt” verkar också stå på författarens lista över förbjudna ord. En bra form av litterär askes.

Här en sammanfattning som jag inte kan invända mot:

Clovers bok undersöker betingelserna för och konsekvenserna av den våg av upplopp som spridit sig över världen de senaste decennierna. Clover försöker reda ut förhållandet mellan kris och upplopp och frågar sig om upploppet i finanskapitalets kris kommer att inta samma plats som strejken under industrikapitalismen.

Smaka på begreppet “stabilitets- och tillväxtpakt“. Det står för ett regelverk som trädde i kraft 1998 och utgör ett centralt moment i skapandet av Europeiska unionen (EU) och dess valutaunion. Maximinivåer uppställs för medlemsstaternas budgetunderskott (3 % av BNP) och statsskuld (60 % av BNP). Den stat som överträder gränsvärdet ska, om ingen tydlig bättring är på väg, bestraffas med dryga böter.

De enda EU-stater som inte brutit mot reglerna var härom året Sverige, Finland, Danmark och Luxemburg. Som läget är nu tycks det som att Sverige utmärker sig som det enda landet som hela tiden lyckats budgetera på ett sätt som aldrig föranlett klander från EU.

Bland de värsta förbrytarna finns för tillfället Grekland, Frankrike, Spanien och Portugal. De två senare har under denna månad varit uppe för behandling hos EU-kommissionen, som konstaterade att de bryter mot budgetreglerna å det grövsta, men ändå inte valde att utfärda någon bestraffning. Bötern blev noll euro.

Det hela är föga respektingivande och de som ivrar för ett starkare integrerat EU driver linjen linjen att de måste införas nya straffmetoder. Om en statsbudget bryter mot stabilitets- och tillväxtpakten, borde staten tillfälligt bli av med rösträtten i EU, anser Liberalerna.

På tal om allt detta tycker jag att den twittrande anarkokommunisten Jehu sammanfattar analysen rätt intressant:

The thing about the EU giving Spain and Portugal room for stimulus is that it can’t work to plug the huge hole in fiscal policy.

I strid mot sitt eget regelverk väljer EU att låta sina krisdrabbade medlemsstater driva ett visst mått av ekonomisk stimulanspolitik. Det politiska syftet är tydligt: att förebygga en situation där EU-skeptiska partier får majoritet.

I grunden handlar detta inte om annat än nationalstatens kris, dess fundamentala oförmåga att ta kontrollen över globala kapitalflöden.

I could be wrong, but I think we are now at the point where the productive forces can only be managed through association.
If we could just stop reacting to shit and think two or three moves ahead, we would see how vulnerable capital is right now.
You know the nation state has to die. What is going to replace it? This is what people should be thinking about right now.

Rather than trying to save the nation state, we should be thinking about how to usher in the global association that will replace it.

Det neoliberala svaret på den här frågan har varit att i allt högre grad överföra den ekonomiska styrningen från politiker till teknokrater. Detta är som allra tydligast i konstruktionen av EU (men även i handelsavtal som TTIP). Teknokraterna står inte ansvariga inför någon, åtminstone inte inför någon annan än “ekonomin”.
Att detta inte fungerar har blivit allt tydligare. Det visar sig politiskt som slitningar inom EU och ekonomisk som massarbetslöshet. Det går inte att samtidigt leva upp till den teknokratiska styrningens krav och att upprätthålla någonting som liknar full sysselsättning.

Here is the thing: This is a genuine political-economic crisis for nation states, one that cannot be ignored or papered over with fiat. They can’t go back to the way it was before the 1970s, but going forward leaves them increasingly unable to maintain full employment. They are trapped, vulnerable and have no way out of this predicament.

EU:s kris är nationalstatens kris. För EU förkroppsligar ett av svaren på nationalstatens kris, som tycks vara olöslig. Det finns i dagens ekonomi ingen väg tillbaka till en återupprättad nationalstat. Vilket illustreras rätt bra av det låsta läget i Storbritannien. Visst är Brexit beslutat, men inga praktiska steg tas mot att förverkliga utträdet.

(Den kursiverade texten är en slags sammanfattning av vad Jehu twittrade. Bara som en inledning; här finns ju massor att tillägga.)

I snart ett kvartssekel har en grupp brittiska anarkokommunister som kallar sig Aufheben levererat teoretiska analyser av världsläget med imponerande regelbundenhet. Senaste texten heter “The crisis: An afterword” (april 2016), som är en uppföljning på gruppens tidigare krisanalys “What happened to the economic recovery in the West?” (2013). Om man nu ska kalla det krisanalys när Aufheben har gjort det sin grej att, i polemik med närstående grupper, hävda att kapitalismen är vid synnerligen god vigör.

I den tidigare texten argumenterade Aufheben för att västvärldens ekonomiska problem 2008–2012 blott var att se som ett tillfälligt avbräck i en global kapitaltillväxt som tagit ny fart ända sedan 1980-talet. Ja, krisen var rentav tecken på att denna “långa uppgång” gick mot en ny fas.
Som avgörande belägg för detta pekade Aufheben på Kinas på pappret starka tillväxt; dess nominella BNP ökade med drygt 80 procent mellan 2012 och 2012, må vara på ryggen av ett finansiellt stimulanspaket som inte bara resulterat i en explosiv skuldtillväxt utan också fått de mest absurda konsekvenser på marken, som de berömda spökstäderna. Sådant bekymrade inte Aufheben, som räknade in Kinas tillväxtsiffror som belägg för en “snabb ekonomisk återhämtning” för det globala kapitalet.

Hur hanterar då Aufheben den tydliga nedgången i Kinas tillväxt sedan 2014? De tonar ned den genom att tala i termer av “överkorrigering” – ett begrepp är starkt associerat med de ortodoxa nationalekonomernas tro på en självreglerande marknad. Varje obalans kan då bara vara tillfällig, i väntan på en “korrigering” och om pendeln råkar slå för långt åt andra hållet så får man tala om en överkorrigering, som i sin tur bara väntar på att återkorrigeras, i en ständig oscillation kring kapitalets tänkta balanspunkt. Nej, troligen skriver inte Aufheben under på ett sådant synsätt. Men de bygger ändå hela sin analys på en positivistisk sifferdyrkan och klär den i en nationalekonomisk språkdräkt som snarare känns igen från Financial Times. Allt låter så nyktert, objektivt, uppifråndistansierat. Detta förbryllar mig som läsare.

Mitt första möte med Aufheben – och med marxistisk kristeori överlag – var kring förra sekelskiftet när jag läste “The theory of decline or the decline of theory“. Där ville Aufheben gå till frontalattack mot den “objektivistiska” traditionen inom marxismen, där de inbegrep alla analyser som pekade på att det i kapitalismen skulle finnas en inneboende, ofrånkomlig tendens till kris och slutändan sammanbrott.
Mot denna “objektivism” ställde de, implicit eller explicit, en “subjektivistisk” marxism. Om den senare skrev jag lite för två år sedan i tidskriften Kris och kritik:

En subjektivistisk, klasskampsorienterad värdeteori tenderar att resultera i en ytterst tvetydig kristeori. Ska krisen tolkas som en viljeyttring av den ena eller den andra klassen? Tvetydigheten fanns närvarande redan i den gamla operaismen, där Tronti företrädde uppfattningen att det är arbetarklassen som genom framgångsrik kamp kastar kapitalet i kris, medan Panzieri lutade åt en motsatt analys.
På senare år har John Holloway framfört en dramatiserad version av den förstnämnda linjen: ”vi är kapitalismens kris”, skriver Holloway. /…/
Den motsatta uppfattningen framförs exempelvis i den operaistiska tidskriften Wildcat. Där hävdas att kriserna (åtminstone sedan 1970-talet) är iscensatta av kapitalet i syfte att öka utsugningen av arbetarklassen.

Ursäkta utvikningen. För att återvända till ämnet, tycker jag det känns väldigt ironiskt att det nu är Aufheben som framstår som objektivister. Till varje pris håller de fast vid sitt förnekande av möjligheten att kapitalismen skulle nå en historisk slutkris eller nedgångsfas. Även om det kräver att man accepterar de mest tvivelaktiga tillväxtsiffrorna från Kina.

En kraftfull kritik mot Aufhebens text kommer från den nya gruppen Chuang i texten “Scenarios of the Coming Crisis“:

In contrast to the sustainability of the “long upswing” narrated by Aufheben, we contend that the Chinese economic slowdown is not an “overcorrection,” but a contradictory set of responses to the problems of overinvestment, bad debt, and overcapacity.

Chuang menar att tillväxten i Kina inte i första hand är exportdriven utan investeringsdriven. Det stora exportöverskottet är i grunden en bieffekt av stora investeringar som skapat överkapacitet.

The goods that are produced largely flow into the global market as exports since domestic consumption cannot keep pace. Underconsumption thus appears as if it were export-led growth.

Varje gång under 2000-talet som Kinas ekonomi har börjat sakta in, har staten ökat tillflödet av billiga pengar och stimulerat investeringar, såväl privata som offentliga, i infrastruktur och fabriker. Med avseende på Kinas enorma skuldtillväxt mellan 2007 och 2014, pekar Chuang på en avtagande marginalnytta; varje ny yuan i skuld har gett allt lägre resultat i form av nominell tillväxt. Före 2008 tenderade investeringarna att resultera i kraftiga produktivitetsökningar, men därefter har vi sett mer av spökstäder. Det är nu inte produktiviteten som driver tillväxten, utan investeringarna i sig. Kina lever alltså på lånad tid. Dess tillväxt är i grunden bara en skuldtillväxt, enligt Chuang.

Troligen är Kinas översta ledning fullt medveten om detta prekära läge. Detta noterar såväl Chuang som andra, med särskild hänsyn till anonyma auktoriteter som uttalat sig i kinesisk press. Kanske finns faktiskt en politisk ambition att iscensätta ett stålbad som ska minska överkapaciteten, kapa skuldberget och låta “zombieföretag” likvideras i stor skala. Det skulle innebära minskad BNP-tillväxt i Kina, kanske rentav en tids negativ tillväxt. Förhoppningen är att marknadskrafterna i förlängningen ska kunna göra sitt jobb och på något vis ersätta stimulansberoendet med genuin, inhemsk efterfrågan.

Chuang menar alltså att den kinesiska partiledningen i grunden är extremt pessimistisk i sin analys av Kinas ekonomi och des framtida roll inom den globala kapitalismen. Denna pessimism står i bjärt kontrast till den ekonomiska optimism i fråga om Kina som uttrycks av många vänsterteoretiker i väst. Inte minst Aufheben.

Aufhebens artikel utmynnar i en rätt märklig avslutning, som lyfter fram Kinas senaste planer på att jätteinvestera i nya globala handelsvägar: “nya silkesvägen“. Dessa kommer hjälpa Kina att få tillgång till globala råvaror, skriver Aufheben, som utgår från att detta i sin tur kommer hjälpa Kina och därmed den globala kapitalismen att få upp sin tillväxt.

Här ställer Chuang helt rätt motfråga: vad ska dessa råvaror användas till? Kapitalismen är ju ingen tävling i att tillverka många saker. Den kretsar inte kring produktion av nyttigheter. Den materiella produktionen är bara en bieffekt av det allenarådande tvånget att få pengar att växa, genom att investera dem i produktion av varor. Men om varorna inte har köpare så hjälper det föga att sitta med ett överflöd av råvaror och fabriker.

How is infrastructure spending going to get China out of its overcapacity problems? Even ignoring the problem of diminishing returns on investment, there is the problem of financing these investments. China’s foreign reserves have been shrinking at a rapid pace over the last year. This has slowed recently—mainly because the US Federal Reserve has put interest rate rises on hold—but it looks as if the yuan is again under a great deal of pressure. Dwindling foreign reserves make massive foreign investments like the “New Silk Road” much more difficult to sustain.
On the whole, we are far more pessimistic than Aufheben concerning China’s ability to maintain economic growth rates and fuel global capital accumulation.

Så skriver alltså Chuang, en grupp vars nya tidskrift ska bli intressant att följa. Aufheben har å sin sida lovat att svara på kritiken i årets nummer av deras tidskrift med samma namn.

I juninumret av göteborgska gatutidskriften Faktum finns ett litet reportage om kassettscenen, signerat Maja Larsson. En stor del ägnas åt en mediehistorisk utvikning. Där är det jag som intervjuas, så jag tar och klistra in passagen här på min blogg.

Kassettbandets historia går tillbaka till andra världskriget, då rullbandspelare användes som en militär teknik för att lagra information. Efter krigets slut letade sig spelarna ut på marknaden, där de presenterades som ”hyfsat dyra leksaker”.
– Marknadsföringen gick ut på att man skulle köpa en rullbandsspelare för att spela in sig själv, barnen när de lekte och semesterljud från stranden och sådant. Man kunde förstås spela in musik från radion också, men mikrofonen var i centrum, förklarar Rasmus Fleischer, historiker vid Stockholms universitet som även skrivit boken Det postdigitala manifestet.
När vi pratar med varandra på telefon sitter han och lyssnar på en nyinköpt kassett med rysk post-house.

Hans intresse för de rektangulära plastbitarna väcktes under tidigt 2000-tal, när fildelningsdebatten började härja i Sverige.
– Jag tänkte tillbaka på hur mitt eget musiklyssnande såg ut på 1990-talet. Det var i stort sett bara avspelade skivor, en sorts tidig fildelning.
1963 lanserade Philips den första kassettbandspelaren. I Sverige slog den igenom först tio år senare, och då som en del i en stereoanläggning med radio och skivspelare. Plötsligt blev det väldigt enkelt att spela in och av skivor.
I medieundersökningar var kassettbandets genomslag tydligt – ungdomar lyssnade allt mindre på radio, desto mer på band. En särskild skatt på tomma band instiftades. Den skulle dra in pengar som på olika sätt
var tänkta att gå tillbaka till musiklivet, till exempel genom kulturpolitiskt stöd till viss musik och upphovsrättsliga organisationer som Stim. Men det fanns så många sätt att kringgå skatten att avgiften snart avskaffades.
– Om du sålde kassetter med fågelsång var de skattebefriade och därmed billigare än tomma kassetter, men det var ju bara att spela över dem, säger
Rasmus Fleischer.

Han fascineras av hur kassetter har överlevt många andra musikformat. Men han är samtidigt inte förvånad att kassetter fått ett uppsving den senaste tiden.
– Vi är många som känner att det måste finnas mer än digital, strömlinjeformad musik.

När jag läser intervjun med mig själv påminns jag om att här finns en bok att skriva. En mediehistoria om bandspelaren och andra magnetmedier, hur de utvecklats, marknadsförts, använts, hur de blivit till ekonomiska paradoxer och till föremål för politisk reglering. Själva forskningen är jag i stort sett färdig med. Allt som återstår är att skriva…

Börjar skissa på hur affärspressens krisprognoser har utvecklat sig under första halvåret 2016. Nu när vi kommit till högsommaren, i kölvattnet av den brittiska folkomröstningen, målas det åter upp mörka moln. Främst handlar det då risken för bankkollapser i Europa (Deutsche Bank och italienska banker). Men mitt intryck är ändå att prognoserna ljusnade betydligt under senvåren. Det är lätt att glömma hur alarmistiskt det lät i början av året, när den stora frågan ännu var hur lågt oljepriserna kan sjunka.

Exempelvis bedömde Handelsbanken i februari 2016 att “det låga oljepriset är här för att stanna” och att “vi med största sannolikhet kommer se en våg av konkurser bland de amerikanska skifferoljeproducenterna”. Runt om i världen gjorde bankanalytiker och finansjournalister samma bedömning. En ny finanskris väntades bryta ut i USA:s oljeindustri.

Citerar ur K260 som postades här samma månad; passagen sammanfattar de orosmoment som i början av året cirkulerade i internationell affärspress:

Under 2016 väntas en våg av konkurser inom olje- och gasindustrin, både i USA och i övriga världen. Dessa företag har lånat enorma mängder pengar för att investera i nya, destruktiva tekniker för att utvinna olja ur skiffer. När dessa lån inte kan betalas tillbaka kommer oljepriskraschen att transformeras till en bank- och finanskris. Samtidigt tycks det allt mer ofrånkomligt att Kina kommer att devalvera sin valuta rejält under året, vilket kommer att frisätta en ännu starkare deflationsvåg över världen.

Nu när drygt halva året har gått kan vi konstatera att prognosen inte slagit in (ännu). Talet om en konkursvåg tycks ha kulminerat i februari och fortsatt till ungefär april, för att sedan tystna. Det är inte så förvånande om man tittar på hur priset på ett fat råolja har utvecklat sig. Någon gång kring februari nådde det en botten kring 30 dollar, men nu har priset åter letat sig upp till 50-trakten där det låg förra sommaren. Bland orsakerna till stigande oljepris kan man alltid nämna kaos i Mellanöstern, till vilket nu kan adderas bränder i Brasilien och Kanada, med mera. Men främst på listan hamnar ändå dollarn eftersom den utgör oljeprisets själva måttenhet. Att priset sjönk handlade till stor del om att dollarn stärktes i en lång rörelse som nu verkar ha avtagit. Vilket i sin tur kan förklaras av… Nej, här sätter jag punkt. Andra får gärna fylla i.

Och detta med att Kina skulle devalvera sin valuta? Ytterligare ett samtalsämne som var kokhett i början av året, men som svalnade under våren. I stället serverades vi artiklar som förklarade varför Kina inte kommer att genomföra någon massiv devalvering. Det är inte så svårt att begripa Kinas argument för eller mot en devalvering. För mig är det mer oklart varför detta skifte skedde så snabbt, varför det skedde just nu och vilket samband frågan har med oljepris och dollarkurs. Under våren visade sig i vilket fall Kinas regering oväntat benägna att upprätthålla valutan gentemot dollarn: “Hedge funds back off bets on China devaluation” (9 mars).

När som helst kan såklart vindflöjeln vända på nytt, om det kinesiska skuldberget åter hamnar på glid.

Det tisslas och tasslas om hur det står till med Deutsche Bank som är Tysklands överlägset största bank. Förra veckan uttalade IMF att banken just nu är det största enskilda hotet mot det globala finanssystemets stabilitet. Detta efter att dess aktiekurs halverats på ett halvår; senaste året har 70 % av börsvärdet eliminerats. Visserligen ska dessa abstrakta siffror inte misstas för att vara prislappar, men ändå: Deutsche Bank värderas nu till ungefär samma belopp som Snapchat.

BBC förklarar lite av sifferexercisen: värdet av en bank är i teorin detsamma som skillnaden mellan dess tillgångar (fordringar) och dess skulder. Och där ligger Deutsche Bank sextion miljarder euro plus, vilket ser stabilt ut. Problemet är bara att tillgångarnas värde kan förändras mycket snabbt, eftersom dessa värden inte är annat än spekulationer i vad andra kan tänkas vilja betala i framtiden.

The problem with Deutsche is that it doesn’t have big retail banking and credit card businesses (both seen as reasonably safe and boring) to balance its bigger and riskier investment banking operations.

Härom dagen twittrade Andreas Cervenka:

För varje krona i eget kapital har Deutsche Bank 28 kr i skulder. Krävs bara förluster på 3,5 procent för att sänka hela EU:s banksystem.

Emellertid är det få som tror att EU:s hela banksystem kommer att sänkas, hur det än går för banken. Här snackar vi verkligen too big to fail, så den tyska staten kommer utan tvivel att rädda Deutsche Bank. Frågan blir då vem som i slutändan kommer att få ta notan och vilka de politiska följderna blir.

Jag är inte så bra inläst på de nya EU-reglerna för bankräddning. Men officiellt gäller väl nu principen att staterna (“vanliga skattebetalare”) inte längre ska bli behöva täcka bankernas förluster. I stället för bail-out ska det bli bail-in. Ansvaret ska flyttas till dem som lånat ut pengar till den krisande banken (inklusive de “vanliga småsparare” som satt in större belopp på vanliga bankkonton).

Om jag fattar saken rätt, ligger bail-in-principen helt i linje med minusräntan. Det blir ju ännu mindre fördelaktigt att ha pengar liggande på banken. Alltså pressas ytterligare lite kapital till att ta risker på annat håll, placerade t.ex. på aktiebörsen eller i fastigheter.

Såväl minusränta som bail-in-regler pekas nu ut som orsaker till den uppseglande bankkrisen i hela Europa. Allra värst är läget som bekant i Italien. Där överväger nu regeringen att ignorera de nya reglerna och utlova en hederlig bail-out ur statsbudgeten. Tro fan att Tyskland överväger samma sak.

Samtidigt som Deutsche Bank befinner sig i ett nödläge, gör dess chefsekonom ett utspel om att EU borde lägga 150 150 miljarder euro i en ny räddningsfond för utsatta banker. Han uppger sig då främst syfta på italienska banker. Men själva kärnan i vad Deutsche Bank säger är ju att de även för egen del kräver starkare skyddsnät från staten, alltså en återgång från bail-in till bail-out.

Jag vet inte hur mycket det handlar om att rikta intresset bort från hemmaplanen till Italien, men det är onekligen dystra tongångar från chefsekonomen på Deutsche Bank i fråga om Europas ekonomi:

Ich bin kein Untergangsprophet, sondern Realist. Europa ist schwer krank und muss die bestehenden Probleme extrem schnell angehen, sonst droht ein Unfall. Der Kursrückgang bei Bankaktien ist nur das Symptom eines viel größeren Problems. /…/
Wir erleben Krisen in immer kürzeren Abständen. Und ich kann beim besten Willen nicht erkennen, wo Wachstum herkommen soll.

Om kraschen för Deutsche Bank fortskrider tillräckligt långt – vem kommer att få betala? Vilka blir de politiska följderna i Tyskland och i övriga Europa? En bail-in som drabbar så kallade “småsparare” låter verkligen som stoff för högerpopulisterna i AfD att kalasa på. En bail-out skulle drabba bredare folklager i form av nedskärningar, men med lite längre fördröjning, fler lager av förmedling och större utrymme för maktkamper mellan Tyskland och övriga Europa. Tänker jag. (Men jag har som sagt rätt dålig koll på teknikaliteterna.)

Jag tänkte blogga under min läsning av Joshua Clovers nya bok Riot.Strike.Riot och slås av hur svårt det är att översätta ordet riot. Svenskans “kravall” känns aningen för snävt; “upplopp” är troligen mer korrekt men känns ändå inte helt rätt i sin dubbla betydelse, den ena juridisk, den andra från tävlingssporten. Saken blir inte enklare av att brottsbalken kriminaliserar “våldsamt upplopp” vilket rent logiskt kan uttydas som att våldet “å person eller egendom” är en blott accidens, att det alltså inte hör till upploppets essens. I vilket fall rymmer engelskans riot (och därmed kanske även den här bloggens titel) en rikare vardagsspråkliga betydelser.

Joshua Clover är poet, men inte det minsta intresserad av att fastna i meditationer över vad som ryms i ett ord. I stället för att ontologisera vill han historicera, vilket inte minst är att periodisera. Bokens titel ska läsas som en historiesociologisk modell över hur den kollektiva handlingens former har förändrats under moderniteten. Tre faser, två skiften. Skiftet från riot till strike hänger samman med den industriella revolutionen. Strejken blir till ett “socialt faktum” någon gång i början av 1800-talet, om inte förr så 1842. Då inleds en historisk epok där upploppet går tillbaka som kollektiv uttrycksform (i den industrialiserade världen, det vill säga). Parallellt med kapitalismens “långa kris”, vars start kan dateras till 1968 eller 1973, sker sedan den andra skiftet som vi är mitt uppe i, från strike till riot.

“Den nya upploppsepoken” skiljer sig från den gamla. Brödupploppen på 1700-talet riktade sig mot höga priser på livsmedel; ofta bottnade de i en protest mot att spannmål exporterades trots att lokalbefolkningen inte hade nog med mat. Vår tids upplopp tenderar däremot att inledas “inte vid kornboden utan vid polisstationen”; gnistan utgörs ofta av att polisen misshandlat eller mördat någon rasifierad, som i fallet med Rodney King i Los Angeles-upploppen 1992 som Joshua Clover ser som ett portalexempel.

Om denna bok är ett akademiskt arbete – jag är ännu inte säker efter att bara ha läst inledningskapitlet – så får det sorteras in under historisk sociologi. Närmare bestämt rör den just de frågor om social och politisk konfrontation som präglar forskningsfältet “contentious politics studies” (CPS), vilket har presenterats i historikertidskriften Scandia av de tre lundahistorikerna Andrés Brink Pinto, Martin Ericsson och Stefan Nyzell. Dessa konstaterar att den brittiske sociologen Charles Tilly utgör “CPS-fältets fixstjärna”, särskilt i sin dialog med den brittiske historikern E.P. Thompson. Den ene en strukturalist som intresserade sig för storskalig förändring över långa cykler, den andre intresserade sig för folkliga protester ur mer kulturhistorisk synvinkel, grundad i en marxism. En tredje inspirationskälla har varit antropologen och anarkisten James C. Scott.
Ur mötet mellan dessa tre perspektiv uppstod alltså forskningsfältet CPS. Det är ett delvis liknande möte som lagt grunden för Joshua Clovers Riot.Strike.Riot, även om anarkismen (såväl den klassiska och den insurrektionella som den antropologiska) vid första anblick tycks märkligt frånvarande. I dess ställe har Clover fört in en värdekritik, fast med elegant minimering av de marxologiska inslagen. Bokens index rymmer inga hänvisningar till Heinrich, Kurz, Postone eller Rubin, om än en hel del till Marx.

Kapitalet som “processerande motsättning” kan begripas via flera begreppspar. Produktion kontra cirkulation – värde kontra pris – mervärde kontra profit – totalkapitalet kontra det enskilda kapitalet. Det enskilda kapitalet har varken skäl eller möjlighet att bry sig om varornas värde eller om kapitalismens överlevnad, eftersom det lyder under tvånget att konkurrera med andra enskilda kapital om att utvinna profil. Med andra ord en motsättning mellan vad Marx benämnde som absolut och relativt mervärde: konkurrensen mellan enskilda kapital driver totalkapitalet att ersätta det levande arbetet med dött, samtidigt som kapitalet inte kan existera annat än genom att ständigt öka behovet av levande arbete i avlönad form.

Kapitalets jakt på relativ tillväxt undergräver dess absoluta tillväxt. Krisen är ett resultat av denna motsättning. Den yttrar sig inte i en brist på pengar, utan snarare i att det finns ett överflöd av såväl pengar som av arbetskraft, men inget meningsfullt sätt att kombinera dessa två på ett sätt som får pengarna att växa. Med andra ord uppstår, i den lång krisepok vi genomlever, en “överskottsbefolkning“, som i linje med konkurrensens logik tenderar att bli rasifierad.

Det blir tydligt att Joshua Clovers övergripande analys är samstämmig med tidskriften Endnotes. Han polemiserar både mot Alain Badious militanta idealism (där upploppet förs tillbaka till “idén”) och mot den sociologiska positivismen (som vill förklarar upploppet utifrån deltagarnarnas omedelbara livsvillkor). Han argumenterar övertygande för att upploppet förtjänar att teoretiseras i egen rätt, inom ramen för en historisk teori om kapitalismens utveckling; “how the capitalist world-system i ordered and disordered”.

Som underbyggnad åt detta räcker det inte med Marx, utan vi får även en sammanfattning av Giovanni Arrighis teori om hur hegemoniska makter löser av varandra i långa cykler, suggestivt tecknad över den marxska formeln P-V-P’. Var och en av de fyra cyklerna – Genua, Nederländerna, Storbritannien, USA – rymmer en trefasad rörelse från cirkulation till produktion och åter till cirkulation. Finansspekulation är enligt Arrighi ett tecken på att den hegemoniska makten går mot sin skymning, även om överskottet på finanskapital just denna gång inte visar några tecken på att finansiera någon nästkommande stormakt. Unikt för vår historiska epok är, utifrån detta synsätt, att den spiralformade expansionsrörelsen tycks ha nått vägs ände. Kina har redan börjat överflödiggöra arbetskraft i stor skala.

Joshua Clovers tar Giovanni Arrighis cykelteori och slår samman de två industriella cyklerna – den brittiska och den amerikanska – till “en enda metacykel” som mycket förenklat rör sig från cirkulation (handelskapital) till produktion (industrikapital) till cirkulation (finanskapital). Detta korrelerar enligt Clover mot rörelsen från upplopp till strejk till upplopp.

Phases led by material production will issue forth struggles mithin production, over the price of labor power; phases led by circulation will see struggles in the marketplace, over the price of goods.

Om upploppet (i sin äldre form) riktade sig mot höga priser, riktade sig strejken mot låga löner. Konsumenten kravallar, arbetaren strejkar. Givetvis går dessa roller in i varandra; konsument och arbetare är två tillfälliga roller i den gemensamma livsföring som är nödvändig för att upprätthålla ett proletariat, skriver Clover.

Även vår tids upplopp har att göra med protesten mot höga levnadsomkostnader, snarare än mot låga löner. Men 2000-talets prissättning fungerar helt annorlunda än 1700-talets. På dagens globaliserade, finansialiserade marknad är det i allmänhet omöjligt att stå upp till försvar av vad E.P. Thompson kallade en “moralisk ekonomi”.

In 1700, police as we recognize them did not exist; /…/ the state was far and the economy near. In 2015, the state is near and the economy far. /…/ Even basic foodstuffs are likely to originate a continent away. /…/ Riot prime cannot help but heave itself against the state; there is not way not to. /…/
Two manifest forms are economic destruction and looting, one often following on the other in a conjoined negation of market exchange and market logic. /…/ Looting is /…/ a version of price-setting in the marketplace, albeit at price zero.

Det ska bli intressant att se hur Joshua Clover utvecklar dessa idéer i bokens kommande kapitel. Återkommer om detta i kommande inlägg och hoppas att även andra vill dela med sig av läseanteckningar närmsta månaden. För i början av augusti kommer Joshua Clover att besöka Stockholm, Göteborg och Malmö.