Entries from December 2016 ↓

Kassetthouse 2016 – årets 12 bästa släpp

För en gångs skulle levererar denna blogg en årsbästalista.

Jag har köpt och lyssnat på en hel del musikkassetter under 2016. Andra kassetter har jag velat köpa men inte kunnat eftersom de små upplagorna – ofta bara runt 50 ex – brukar sälja slut snabbt. Så jag har också laddat ner en hel del digital kassettmusik från Bandcamp eller via Soulseek. Olika sorters musik, ofta i gränstrakterna mellan genrer men ändå inte på ett helt flytande vis, just tack vare de kassettbolag som går in för att bygga egna musikaliska rum med särprägel. Dessa kassettbolag – från länder som Ryssland, Kanada, Kroatien, Frankrike, Sverige och USA – utmärker sig ofta för en estetisk konsekvens i utgivningen. Efter att ha upptäckt en kassett som faller en i smaken kan man lika gärna beställa hem de andra kassetterna från samma bolag och räkna med gott utbyte.

Följaktligen har kassettåret 2016 för mig i väldigt hög grad kretsat kring kassetthouse. Vilket inte är någon genre, men väl ett sånt där “eget rum”, eller snarare en hel lägenhet där de olika rummen representeras av kassettbolag som 100% Silk och 1080p, med korridorerna fulla av artister som distribuerar på helt egen hand. Musiken är analogsyntetisk, taktfast och drömmig. (Jag vet inte varför jag skrev “drömmig” i stället för “drömsk” men det känns tidsenligt.) Den kan dra åt ambient eller funk, shoegaze eller dub, men själva noden för dessa kopplingar är ändå house. Ibland strösslas etiketter som “outsider house”, “introvert house”, eller “lo-fi house”.

Skitsamma, jag säger kassetthouse, även om många av artisterna även släpper musik på vinyl eller i rent digitala versioner. Sådana format kan användas till DJ-mixar. Kassettmediet, däremot, låter sig inte mixas. Detta har betydelse när det kommer till olika varianter av housemusik, som annars ofta släpps med DJ:s i särskild åtanke, efter att ha producerats med mixvänliga intron och outron. Sånt kan göra musiken mindre lyssningsbar i omixat skick. När musiken däremot släpps på kassett så är det en tydlig markering om att den faktiskt är gjord för att lyssnas på, alltså även utan att först ha mixats av en DJ. Därför är form och innehåll oskiljbart i kassetthouse, vilket inte förminskas av att musiken samtidigt distribueras i digitala kanaler.

Här kommer så min lista som rymmer tolv kassettsläpp i inte så strikt ordningsföljd.

Elka – Chants

1080p | Discogs | Bandcamp
Om en kassett från 2016 ska få representera den nya vågen av kassetthouse så får det nog ändå bli den här kassetten från Vancouver, som är epicentrum för hela grejen. Elka (Elan Benaroch) producerar i grunden klassisk deep house (med i slag av acid), men med en maximerad kontrast mellan de energiskt synkoperade trummorna och de ibland närmast somnabula syntharmonier som svävar i bakgrunden.

Bludwork ‎– Nightmare

100% Silk | Discogs | Bandcamp
Bludwork är enligt uppgift en 18-åring från Georgia, som i höstas gav ut sin andra kassett på 100% Silk. Inte helt olikt ovan nämnda Elka, men kanske varmare klanger och stundtals ännu mer dansant.


Body-san ‎– Shining The Money Ball

1080p | Discogs | Bandcamp
Brandon Knocke i Portland kallade sig tidigare Discoverer men det här är mer egenartat, lite släpigt, mycket drömmigt. Det blir inte mindre egenartat när man ser videon till ett av spåren.


Kaazi ‎– Zen Travel

100% Silk | Discogs | Bandcamp
Släpptes samtidigt som Bludworks kassett (se ovan) och har väl musikaliskt rätt stora likheter. “Cycle” är ett fantastiskt spår som förtjänar att bli dansat till. I väntan på detta har Kaazis kassett rullat många varv på repeat hos mig.

Nerea / DJ Longdick ‎– Carnet de Voyage

House Plants Records | Discogs | Bandcamp
Splitkassett med en schweizisk och en australiensisk artist, varav den senare använder ett verkligt avskräckande namn. Låter som något från 100% Silk men är utgivet på ett nytt kassettbolag från Toulouse, House Plants Records. Kan passa på att tipsa om deras mixtape Heat from Toulouse #1 som på rör sig från lofi-house till marockanska rytmer.

Betonkust & Palmbomen II ‎– Center Parcs EP

1080p | Discogs | Bandcamp
I vissa ljud finns en kantighet som kan låta som ett konverteringsfel från 1980-talet, vilket kan föra tankarna till vaporwave. Utgivet på 1080p men skiljer sig ändå en smula från det typidksa Vancouver-soundet. Palmbomen är holländaren Kai Hugo som förra året delade sitt artistnamn i två, kanske som en vink till Amon Düül II och Silvester Anfang II. Använder sig av upphittad videofilm, som alla andra.

Buz Ludzha ‎– Jungle Tapes

Tape Throb Records | Discogs | Bandcamp
Hallå, den här kassetten är ännu inte slutsåld! Jag fick den med en hälsning från artisten och ett fint klistermärke med budskapet “home taping is making music”. Irländaren Andrew Morrison, som släpper musik både som Buz Ludzha och som The Cyclist, har som få andra i scenen gått in för en ljudbild präglad av just kassettbandet och dess distortion. Under året har han även släppt ett par riktigt bra vinylsläpp, mer dansgolvsorienterade: The Cyclist – Pressing Matters och Buz Ludzha ‎– Basslines For Life.
Men den här kassetten är ett försök att rekonstruera jungle, distat och svajande över i dub, punk och blues. Det påminner förresten om ett liknande sidoprojekt som släppts på kassett under året: Luca Lozanos Junglish Massive.

Perfume Advert ‎– Foreverware

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Brittisk duo som tidigare gett ut två kassetter på Opal Tapes och 1080p. Den här gången kanske lite tyngre förankrade i dubtechnon. Låter tyskt och tidlöst.

Pleasure Model ‎– Kendo Dynamics

100% Silk | Discogs | Bandcamp
Antoni Maiovvi kommer från italohållet vilket kanske märks på de smått bombastiska arrangemangen, samtidigt som ljudbilden är väldigt karakteristisk för vad som ges ut på 100% Silk.

Potions ‎– Pushing The Cuboid

100% Silk ‎ | Discogs | Pretty All Right
Potions har gett ut typ 20 kassetter på fem år, det är rätt starkt. Här märks en del syntpopinfluenser och en låt är byggd på en Throbbing Gristle-sampling, en annan staplar saxofoner.

ISSHU ‎– Greyscale

Seagrave | Discogs | Bandcamp
Jag vet inte, men utgår från att ISSHU kommer från London. Väldigt mörkt på det brittiska sättet, där musikens dansanta kvaliteter känns som förvrängda ekon från ett dansgolv. Således svårt att inte dra paralleller till Burial, även om ljudbilden här är betydligt mer oslipad. Kassetten släpptes bara härom veckan och jag hann beställa ett ex innan det såldes slut. När jag får hem den ska den få rulla på repeat några gånger, men dessförinnan håller jag mig till lite digitalt nosande.

Kort historik över kreditkonsumtionen i Sverige, 1945–1985

Jag har publicerat min första peer review-artikel som tydligt faller inom ämnet ekonomisk historia (där jag alltså forskar numera, efter att tidigare ha disputerat i historia. Senaste numret av Historisk Tidskrift innehåller min artikel “Kreditkonsumtion i Sverige, 1945–1985. Avbetalningshandel, kreditkort och dess politiska reglering”. Empiriskt bygger den främst på branschtidskrifter från detaljhandeln (Rateko, Kooperatören) samt statliga utredningar. Den teoretiska diskussion om finansialisering som jag först förde blev utlyft och passar nog bättre i en annan tidskrift, en annan gång.

Kring år 1960 köpte många svenska hushåll sin första tv-apparat. Bland dessa var det bara hälften som först hade sparat ihop köpesumman – resten undertecknade i stället ett avbetalningskontrakt. Fyrtio år senare blev mobiltelefonen var mans egendom och kunde ofta köpas till priset av endast en krona – förutsatt att köparen förband sig att teckna ett flerårigt abonnemang hos en teleoperatör.
Exemplen antyder vilken betydelse som finansmarknaderna har haft för att skapa nya massmarknader för hemelektronik. Bilar, möbler och hushållsmaskiner är andra varor som till stor del har köpts på kredit under den svenska efterkrigstiden, en tid som länge präglades av en hårt reglerad finansmarknad. Men alla har inte haft samma möjligheter att konsumera på kredit och alla varor har inte sålts på samma kreditvillkor. Den politiska regleringen av kreditgivningen har bidragit till att forma konsumtionsmönster på ett sätt som förtjänar större uppmärksamhet i konsumtionshistorisk forskning.

Så inleds artikeln – notera att hänvisningen till mobilabonnemang som kreditform stammar från tidigare diskussionerCopyriot).

Artikeln råkar (det var faktiskt inte meningen) redan finnas tillgänglig som pdf. Tacksam för respons!

K285: Zygmunt Bauman om retrotopia

Om en månad utkommer sociologen Zygmunt Bauman med boken Retrotopia, ur vilken ett utdrag har publicerats i senaste numret av Glänta. Bauman driver tesen att vår samtid präglas av en “’tillbaka till det förflutna’-vändning” på en rad olika nivåer. Tydligaste uttrycket torde vara nationalistiska och högerpopulistiska rörelser, kanske räknar han även islamismen hit – det vet jag inte, eftersom resonemanget i textutdraget rör sig på en ganska övergripande nivå.

Analysen som läggs fram är i grunden föga originell. De svepande slutsatserna känns också illa underbyggda. Allt bakåtblickande är nostalgi och all nostalgi klumpas samman som uttryck för samma förlust av framåtblickandet.

I den översatta texten lutar sig Bauman tungt mot en bok av slavisten Svetlana Boym, The future of nostalgia (2001). Där diagnosticerade hon vår tids “globala nostalgiepidemi” som uttryck för “en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld”. Utan vidare anammar Bauman den medicinska metaforen. Men vad betyder det egentligen att likna nostalgin vid en epidemi? Sprids den genom smitta, från individ till individ? En sociolog bör vara mer varsam med sina begrepp än så.

Ändå gillar jag den finansiella metafor som Bauman samtidigt tar i bruk. Tidigare bokfördes framtiden som en tillgång och det förflutna som en skuld, men nu har det skett en omkastning. Nu är det förflutenheten – “en plats där det fortfarande var möjligt att träffa fria val och hysa förhoppningar” – som bokförs på tillgångssidan. (Fast jag blir inte klok på när denna omkastning skulle ha skett och jag skulle önska en analys av de paradoxer och motsättningar som ofrånkomligen måste följa under den tid då omkastningen pågår.)

Om man ska måla med den allra bredaste penslen så är det förvisso inte fel att konstatera ett skifte där blickarna vänts 180 grader på tidsaxeln: “efter att ha satt sitt hopp till den alltför-uppenbart-opålitliga framtiden har människor istället kommit att satsa på vaga minnesbilder av ett förflutet som uppskattas för sin förmenta stabilitet”.

“Det handlar framförallt om återupprättandet av den gemenskapsmodell som kännetecknade stamsamhället”, skriver Bauman. Verkligen? Om detta ska föreställa ett försök till analys av vår tids nationalism så är jag inte övertygad. Stamsamhället är per definition ett samhälle som inte är integrerat i en stat. Vår tids politiska nostalgi – inte bara till höger – orienterar sig i första hand mot ett mera nära förflutet, då nationalstaten i vissa avseenden var starkare, stabilare eller mer suverän. Men samtidigt rymmer nationalismen, särskilt i sin fascistiska version, ett framåtblickande moment. Och om vi ska tala IS, är jag alls inte övertygad om att de skulle drivas av nostalgi, alldeles oavsett att de byggt sin mytologi på det tidiga kalifatet. (Här tror jag faktiskt att det freudska begreppet dödsdrift har mer att ge än nostalgibegreppet.)

Nu har jag som sagt bara läst ett utdrag av den ännu outkomna boken, så det är möjligt att Bauman diskuterar dessa saker i andra kapitel. Men hans tendens att blanda ihop stam- och statsnostalgi, eller hans slängiga snack om en “nostalgisk epidemi”, inger mig inga stora förhoppningar.

“Indirekt expropriering” och äganderättens virtualisering

Li Eriksdotter Andersson skriver pedagogiskt om begreppet “indirekt expropriering” som spelar en central roll i de s.k. frihandelsavtalen CETA och TTIP. Själva begreppet “frihandel” är rätt lurigt eftersom det betydde någonting ganska annorlunda på 1800-talet jämfört med idag. Då handlade det om negativ frihet, alltså handelns frihet från tullar, men efter hand skedde en glidning i riktning mot positiv frihet för företagen att få tillträde till marknader.
Den senare formen av frihandel, som är aktuell idag, brukar t.ex. även betyda att staterna förbunder sig att upprätthålla en viss nivå av patentskydd och att slå ner på t.ex. fildelningstjänster. Eller att förnya kontrakt om att sälja vapen till Saudiarabien. Här finner vi också den rättsliga princip om “investeringsskydd” som nuförtiden brukar skrivas in i de s.k. frihandelsavtalen.

Konceptet började skrivas in i amerikanska frihandelsavtal under 1980-talet, och har sedan dess blivit en helt naturlig del av handelsjuridiken. Men vad innebär det rent konkret?
Begreppet expropriering – att någon (till exempel staten) beslagtar privat egendom utan ägarens medgivande – är nog många bekanta med. Indirekt expropriering däremot, är betydligt mer komplext. Det har i juridiska sammanhang definierats som: ”när staten påverkar användningen, nöjet eller fördelarna av en egendom, även när egendomen inte beslagtas och den juridiska statusen hos egendomen inte påverkas”.
Krångligt, men i praktiken tillämpbart i fall där staten genomför en lagändring, och denna lagändring sedan påverkar den vinst någon har räknat med att kunna håva in. Så när Tyskland bestämde sig för att påbörja avveckla sin kärnkraft, kunde Vattenfall åberopa ett liknande avtal och säga: det här är en indirekt expropriering av de pengar vi skulle tjäna på våra kärnkraftverk, och häpp! – stämma Tyskland på cirka 43 miljarder kronor.

Mitt intryck blir att dessa investeringsskydd kan förstås inom ramen för en mer övergripande finansialisering, där kapitalet i allt högre grad blir vad Marx kallade “fiktivt kapital“, alltså spekulativa anspråk på framtida värde.
Li Eriksdotter Andersson visar hur detta innebär en förändrad innebörd i själva begreppet äganderätt.

Plötsligt omfattar den [äganderätten] inte längre bara det man faktiskt äger, utan också de pengar man räknat med att tjäna. En vinst som ännu inte existerar.
Om man är en riskkapitalist eller ett företag, vill säga. För för oss andra, vi som inte täcks av investeringsskyddet, finns knappast sådana garantier. Hade du räknat med att arbeta på Alfa Laval i ytterligare några år, men tillhör en av de 100 anställda som nu tvingas sluta på grund av företagets vinstras? Skulle du vilja kräva ersättning för de planerade årslöner som uteblir? Well, lycka till med det.

Giftets värde

I fredags disputerade min vän och kollega Daniel Berg på avhandlingen Giftets värde : Apotekares förståelse av opium i Sverige 1870-1925. Där undersöks en tid då opiumpreparat såldes fritt över disk men där det ändå inte var tal om att narkotika skulle vara ett samhällsproblem. Ur en samtida synvinkel framstår detta givetvis som en paradox och avhandlingen tar avstamp i just en “undran undan” det moderna kriget mot narkotikan.

Opium sågs både som en säker husmedicin, vars tillgänglighet var avgörande för folkhälsan, och som en rusgivande drog – samtidigt. Men de problem med opium som diskuterades handlade om faran med akut förgiftning snarare än om rus och beroende. Genom sin särskilda kunskap upprättade apotekarna ett eget rum för sitt vetande, fritt från läkarnas allt mer genomträngande “kliniska blick”.

Empiriskt handlar det i hög grad om hur apotekarna strävade efter att positionera sin profession och sitt monopol gentemot både läkare och kvacksalvare, slitna mellan ett folkligt vetande och en framväxande läkemedelsindustri.

Jag skulle nog påstå att kapitlen om teori och forskningsläge för ovanlighets skull är mer lättlästa än de empiriska kapitlen, vilket beror på den rigorösa metod för diskursanalys som anläggs i de senare. Men om något kännetecknar Daniels prosa så är det att där hela vägen finns mer än ett lager. Allra tydligast manifesteras detta i den stora mängden utvikningar i fotnoterna, som i not 196 som kommenterar Saussures semiotik:

I en psykos eller under vissa drogrus kan man uppleva hur dessa tecken gradvis förlorar sina diskursivt bestämda relationer, S skiljt från s. Verklighetens väv trasas sönder. Man tappar talförmågan, för man kan inte längre fästa orden till någon särskild mening. Spännande nog kan denna process uppstå på två olika sätt med hjälp av två helt olika droger. Under ett mycket kraftigt LSD-rus är det, just innan man försvinner som subjekt själv, som om det man ser har tusen betydelser. Det är svårt att tala för att varje ord bär med sig för mycket mening – eller så kan en kort mening eller ett enda ord synas innehålla all mening i hela världen: sanningseffekten kan vara enorm. LSD är en associativ drog, som psilosin. Signifikanten knyts till väldiga mängder signifikat: S = ssssssssss. Vid ett kraftigt doserande av ketamin försvinner så småningom också subjektet, men upplösningen är helt annorlunda. På vägen till subjektsupplösning har man upplevt hur de Signifikanter man ser, hör och känner inte har en enda riktigt bestämd betydelse. Drogen är dissociativ: S ≈ s.

Utöver fotnoternas rikedom rymmer brödtexten flera subtila vändningar. Georges Batailles “allmänna ekonomi” introduceras inte förrän i avhandlingens absoluta slutkläm och kastar sitt ljus tillbaka över allt som skrivits. Lite som med Walter Benjamins formulering av “Historiens ängel” som för teorikapitlet till följande avslutningsord:

De problem vi nu lever med kan alla komma att trampas under hans fötter, till nya ruiner, till glömska. Ett nytt förgånget är möjligt att minnas och historien är den enda nyckel som kan släppa framtiden fri ur samtidens fängelsehålor.

Giftets värde är en utsökt vacker formgiven bok som kan köpas alternativt laddas ner.

Reklamkonflikter, VI: Allt handlar om att blunda

Förra hösten körde jag en kort bloggserie om “reklamkonflikter”:

  1. Kampen mot tråket
  2. Striden om annonsblockeringen
  3. Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet?
  4. Tar reklamen över allt mer av medievärlden, eller var reklamfinansiering en historisk parentes?
  5. Juridiska åtgärder mot spridande av kunskap om hur man blockerar reklam i sin webbläsare

Nu tänkte jag försöka följa upp vad som hänt med striden kring den mjukvara som kan blockera reklam på webben. Det gör jag som vanligt genom att söka i några arkiv som inte är Google, öppna hundra flikar, gå igenom dem och anteckna grejer i en bloggpost.

Det hela visade sig inte vara spännande, som “strid” betraktat. Däremot bjuder området på en del tragikomik.

Året började med nyheten att nyhetssajten Forbes likt vissa andra tagit strid mot annonsblockeringen, genom att blockera de besökare som blockerar annonser. Besökaren uppmanas att slå av Adblock och får som tack… malware! Det visade sig alltså att annonsutrymmet på Forbes bidrog till att sprida skadlig kod. Ett gott skäl att blockera annonserna och inte slå av blockeringen bara för att någon säger att man borde göra det.

As digital commentator Maciej Cegłowski put it: “There’s an ad bubble. It’s gonna blow.” With margins shrinking and most net revenues going to Google, Yahoo or Facebook, website hosts and online publications are driven to either barge into their visitors’ attention space with adverts, or else sell information about their customers. Consumers are fighting back with ad-blockers, creating a tit-for-tat struggle, with content publishers denying access if they detect that an ad-blocker in use.

Annars har förvånansvärt många mediehus kört vidare på den “snälla” linjen där man vädjar till människors moral för att få dem att vitlista den aktuella sajten i sin annonsblockerare. Genom att acceptera annonser på en viss sajt, skulle man alltså stödja sajten. Och i detta finns en viss logik, precis som det finns en viss logik i all komik. Det är verkligen en komisk tanke att man skulle stödja något genom att titta på reklam, utan att ens behöva klicka på den.

Årets komikpriset tas nog av Goodblock som utmålar sig som ett etiskt alternativ bland annonsblockerarna. Goodblock uppges göra samma sak som Adblock o.dyl., fast med skillnaden att man en gång per dag får möjlighet att se en annons, en “high quality ad”. Genom den blotta handlingen att se denna annons uppges man “skänka pengar till välgörenhet”.

Jag vill inte ens veta vad som händer om man just då väljer att blunda…

Nu börjar det kännas som att reklamen är “ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller“. Så mycket mer passande att Ethan Zuckerman har beskrivit reklamfinansieringen som internets “syndafall”:

The fallen state of our Internet is a direct, if unintentional, consequence of choosing advertising as the default model to support online content and services.

Jag kan bara instämma. Men det är en genuint tragisk analys, som inte kan peka ut en enkel utväg. Ingen annonsblockering kommer att göra syndafallet ogjort. Vad vi i praktiken ser är tvärtom hur annonsblockeringen i sig tas över av en reklamekonomisk logik. Jag har svårt att se annonsblockering som en strategi för att uppnå något. Däremot är det nog en taktisk självklarhet för den som vill undvika skadlig kod, men mest av allt är det en sak som är genuint orimlig att fördöma.

Jag kommer aldrig att förstå dem som menar att det någonsin kan vara en plikt att låta sig exponeras för reklam, om man har möjlighet att blunda för den. För detta är faktiskt verbet som bäst av allt beskriver saken: att blunda.

Må vara att man sällan löser något problem genom att blunda. Men tanken på att lösa problem genom att förhindra andra från att blunda är så mycket mer absurd.

(Här sätter vi punkt för idag. Jag har hundra flikar kvar att gå igenom, men det får vänta till nästa inlägg i denna irreguljära men nu återupptagna bloggserie.)

K284: Överflöd av kapital jämte en överflödig befolkning

Som en knorr till förra inlägget (som inväntar kommentarer) postar jag en översättning av två första punkterna i “L.A. Theses” från gruppen Endnotes:

1.
Vi lever i den långsamt utblomstrande samhällskrisens epok, en kris som i grunden handlar om den kapitalistiska organiseringen av samhällena. Anställningsförhållandena som har styrt produktionen och konsumtionen i kapitalistiska samhällen är i färd att bryta samman. Följden har blivit att vi bevittnar återkomsten av ett strukturellt tillstånd som Marx beskrevs i termer av överflöd av kapital jämte en överflödig befolkning. Teknologiska framsteg fortsätter att ske, inom ramen för en stagnerande ekonomi, vilket resulterar i ett läge där det finns alltför få jobb till alltför många människor. Samtidigt ser vi enorma summor pengar jaga runt jorden i jakt på vinstutsikter, vilket leder till periodiskt växande bubblor som spräcks i massiva krascher. Tilltagande jobbosäkerhet och ojämlikhet är symptom på den tilltagande omöjligheten i denna värld som sådan.

2.
Dessa motsättningar, som tidigare kunde hållas inom schack i de kapitalistiska samhällena, är just nu på väg att explodera. Finanskrisen 2008 var ett led i denna process. Den inledde en global kampvåg som fortfarande håller på att vecklas ut. I syfte att återta kontrollen över en sjudande kris har staterna styrt upp koordinerade bailouts av finansinstitutioner och andra företag. Statsskulden steg till nivåer som inte beskådats sedan andra världskriget. Därför har bailouts av kapitalister ofrånkomligen följts av nedskärningar som drabbar arbetare, när staterna försökt att få sina finanser i bättre balans samtidigt som man återskapar ett utrymme för kapitaltillväxt. Likväl har dess försök bara lyckats i begränsad utsträckning. Rika länders ekonomi fortsätter att växa allt långsammare trots att de skuldsätter sig allt mer på varje nivå. Även fattigare länders ekonomier står tvekande. Vi betecknar denna situation som vänteläget och hävdar att fortsatt ekonomisk turbulens är kan väntas resultera i en kapitalistisk kraschlandning.

“Vänteläget” är mitt försök till översättning av den flygtekniska termen “the holding pattern” som Endnotes tidigare har använt för att beskriva världsekonomins rådande tillstånd, med deflationen lurande runt hörnet och styrräntorna parkerade i botten. Ett oroligt cirklande i luften, där kapitalet ständigt tappar höjd i väntan på att en utväg ska öppna sig.

Läs gärna de återstående sex teserna från Endnotes i “L.A. Theses“.

K283: Om populism och teknokrati – och en intervju med Moishe Postone

Daniel Strand – som nästa vecka disputerar i idéhistoria – skriver i Dagens Arena: “De progressiva måste återta populismen“. Hans plädering för en vänsterpopulism à la Sanders/Syriza/Podemos övertygar inte mig, det ska väl sägas. Mer om det snart. Men artikeln gör skarpa observationer av den brännmärkning av populismen som under 2016 har tilltagit i intensitet hos “representanter för den politiska och mediala eliten”. Med hänvisning till Jacques Rancière beskriver Daniel Strand “en elitism där folket, i stället för att utgöra demokratins fundament, uppfattas som ett potentiellt hot”.

Populismens centrala princip handlar om folket mot eliten. Men motsatsen till populism är för den skull inte elitism. Elitism existerar i massor av former, inte minst bland nationalistiska högerpopulister som utfärdar löften om att det egna folket ska få känna sig som en elit i förhållande till de främmande. Man kan säga att nationalismen är en demokratiserad elitism, vilket inte betyder att den är demokratiserande. Nåväl.

Jag tänker mig att samtidens politiska läge känntecknas av en motsatsställning mellan populism och teknokrati. Det amerikanska presidentvalet var ett val mellan populisten Trump och teknokraten Clinton. Det föregicks av ett primärval mellan teknokraten Clinton och populisten Sanders. Samma sak i brittiska Labour. Samma sak med Brexit, obviously. Samma sak i spelet mellan Syriza och trojkan. Samma sak överallt.

Det är som att en permanent krisande kapitalism spottar ur sig motsatsparet populism och teknokrati, med en sådan kraft att det tränger motsatsen mellan höger och vänster åt sidan. Eller nåt i den stilen.

Mekanismen bakom detta berörs i en ny intervju med Moishe Postone, gjord av Agon Hamza och Frank Ruda för tidskriften Crisis & Critique. Jag skulle inte bli helt förvånad om tidskriftens svenska namn Kris och kritik kommer att översätta Postone-intervjun, som förresten med fördela kan läsas jämsides den intervju med Anselm Jappe som Kris och kritik översatte till sitt senaste nummre.

today, on a global level, the production of “superfluous populations” is an even bigger problem than exploitation. I am convinced that this kind of theoretical critique and its practical consequences are the only alternative to the rising tide of populism which restricts its critique to opposition to banks, speculation and the financial sphere, and which could result in a dangerous mix of left-wing and traditional right-wing opinion.

Anselm Jappe

If, withTrump’s racist and xenophobic explanation, it is the Mexicans and the Muslims etc., for the populist Left it is the banks and trade. If it were not for “them” we would have jobs in America. Well, jobs are not going to come back to America.The reasons have much more to do with the logic of capital, than they do with trade policies. But instead of thinking about how we are going to deal with a society where manufacturing jobs are disappearing, about what the responsibility of the government is in a new situation the populist Left avoids such questions. /…/ So we have elite technocrats on the one hand, and populist anger on the other.

Moishe Postone

Låt mig gå lite närmare in på intervjun med Moishe Postone, som verkligen är läsvärd. Intervjuarna låter inte resonemangen fastna på marxologisk nivå utan får Postone att prata lite mer tillämpat om hur han ser på kapitalismens tillstånd och framtid. Där på köpet tar de upp den franske filosofen Jean-Pierre Dupuy och hans “katastrofism”.

I centrum för resonemanget står frågan om hur det abstrakta förhåller sig till det konkreta.

Det som Marx kallar “fetischism” handlar just om hur det abstrakta ersätter det konkreta, i förhållanden mellan människor. Alla tre band av Kapitalet är, i Postones läsning, en studie av den moderna fetischismen, där människors interaktion förmedlas av det universella tvånget att tjäna pengar. Men kapitalismen är inte bara fetischism i denna snäva bemärkelse. Den konkreta världen ersätts inte av abstrakta storheter, utan förblir vid existens, samtidigt som det konkreta formas av det abstrakta. Som när en sysslar förvandlas till ett lönearbete, vilket betyder att arbetet följer instruktioner som utfärdas av någon som har att ta hänsyn till den produktivitetsnivå som marknaden kräver. Tillföljd av abstrakta tvång, ändras arbetets konkreta innehåll. Eller så görs det överflödigt med hjälp av nya maskiner. Arbetets avskaffande som kapitalets telos och yttersta gräns = kroppen utan organ (Deleuze/Guattari) = dödsdriften (Freud).

The fact that there is a limit to capital does not mean that capital collapses. Rather the limit is an asymptotic curve, you get closer and closer to an absolute limit but you never reach it.

Utan att gå så långt som till den freudska dödsdriften, framhäver Postone ändå den djupare innebörden av det marxska begreppsparet “levande arbete” (arbetskraft) och “dött arbete” (maskiner, byggnader, infrastruktur, kod). Han säger också att vägen till en friare värld inte går via ett upphöjande av det levande arbetet, utan snarare ska sökas i bruket av dött arbete.

Motsättningen mellan “levande” och “dött” arbete hör, likt motsättningen mellan det konkreta och det abstrakta, till kapitalismens inre dynamik. Därav dess ständiga tendens att åter reproducera sig på det politiska området. Vad är populismen om inte det levande arbetets bejakande av sådant som uppfattas som konkret och ursprungligt, i systematisk motsats till det abstrakta maskineri som uppfattas vara orkestrerat av en elit?

Privileging immanence over transcendence, multiplicity over unity, and concrete local engagements over abstract mediations is just simply taking one pole of the dichotomies constituted by capital. So, what we unfortunately are seeing all too often is a debate between globalizing intellectuals and economic elites who represent the abstract side, on the one hand, and reactionary and also Left populist activists who take the concrete side, on the other.

Postone med rätta för den romantiska antikapitalism som han menar “genereras av kapitalismen själv”. Däremot tycker jag att han är lite orättvis i sitt förkastande av anarkismen, som han förknippar just med den romantiska antikapitalism som okritiskt bejakar det lokala, partikulära, konkreta. Det känns som att han kanske mest talar om en viss subkulturell anarkism i Nordamerika.

Inom akademisk poststrukturalism och postmarxism gäller i regel att man bör hylla allt som på något vis kan klassas som “motstånd”. Mot detta vänder sig Postone, som påpekar att “motstånd” lika gärna kan vara av reaktionärt slag; begreppet saknar innehåll.
Detta hänger också samman med vad Postone säger om hur antisemitismen skiljer sig från rasism. “Antisemitismen handlar om vem som styr världen”, skriver Postone. “Ingen tror att syriska, afghanska eller afrikanska flyktingar styr världen.” Inte heller trodde någon i den amerikanska Södern att världen styrdes av de svarta. Den fruktan som i allmänhet artikuleras av rasismen handlar om att värna den egna livsstilen gentemot ett yttre hot som föreställs vara av konkret art. Antisemitismen vänder sig däremot mot en abstrakt makt, personifierad i någon form som direkt eller indirekt associeras till “judarna”. Just därför, vill jag tillägga, fungerar rasismen och antisemitismen som parhästar inom högerpopulismens ramar.

I think that the Holocaust should serve as a significant warning against all of the forms of utopia that reify the concrete and vilify the abstract – instead of seeing that both, the abstract and the concrete, as well as their separation are what makes up capital.That is the first point.The second is, that capital, (and this is based on my reading of Marx), is not simply an abstract vampire sitting on top of the concrete whereby one could simply get rid of it, like taking a headache pill. Within this imaginary, capital is considered extrinsic to the concrete, to production or labour. Capital, however, actually molds the concrete. It empties labour increasingly of its meaningfulness. At the same time it is an alienated form of human sociality, of human capacities. As such, it is generative of socially general forms of knowledge and power, even if it generates them historically in a form that oppresses the living. Yet, in many respects, precisely this becomes the source of future possibilities.

Vänsterns traditionella svar på en krisande kapitalism har varit att resa krav på full sysselsättning. “Det kommer inte längre att funka”, skriver Postone. Problemet är inte att det bara rör sig om reformer och inte om revolution, utan att den fulla sysselsättningens tid är förbi.

Ungefär detsamma säger Anselm Jappe i den ovan nämnda intervjun:

The workers’ movement, in its various currents, was mostly a struggle for a fairer redistribution of the basic categories that were no longer questioned: money and value, labor and the commodity. They were therefore essentially forms of immanent critique, linked to the ascending phase of capitalism, when there was still something to distribute. But from the very start, there was a major contradiction lurking inside the process of value-production: only living labor—labor in the act of its execution—creates value. Technology does not.

Postone räknas ofta till den “värdekritiska” skolan, men har till skillnad från de tyska värdekritikerna (Robert Kurz et.al.) inte formulerat någon uttalad sammanbrottsteori. I intervjun säger han lite om sin personliga motvilja mot att tala om katastrofer. Han tycks mena att detta tal lätt glider över i ett bejakande. Ändå är han mycket tydlig med att han ser ett samhälleligt sammanbrott som en möjlighet:

What we can have is an image of complete social collapse. Capitalism would not necessarily collapse economically, as a system of social mediation of wealth. But the society to which it gave rise would collapse.The result would be a form of social life that would either be Hobbesian — brutal nasty and short (think of Mad Max) — or it would be militarily controlled. We are on the verge of this sort of social collapse.

Detta tycks mig ligga helt i linje med det sammanbrottsscenario som skisserats av värdekritikerna kring Robert Kurz. Må vara att det enligt Postone inte behöver innebära kapitalismens sammanbrott som ekonomiskt system. Men jag uppfattar nog att den värdekritiska kristeorin strikt talat handlar om kapitalets sammanbrott, snarare än om kapitalismens. Kapitalet är självförmerande värde, en tom tillväxtprocess som lägger grunden för krediten och för staten. “All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden”, skrev Robert Kurz i sin sista bok. Medan marxisterna uppfattat kapitalismen som klassherravälde, beskrev Kurz den som ett fetischförhållande där det trots all grotesk ojämlikhet inte finns något nämnvärt manöverutrymme ens för eliterna.

Då går det möjligen att tänka sig att kapitalismen består samtidigt som kapitalet faller samman. Och det blir inte så svårt att se varför de tidigare skedena i en sådan process kännetecknas av ett upprepningssyndrom i partipolitiken, där motsättningen mellan populism och teknokrati spelas upp med ständigt nya masker.