Entries from September 2015 ↓

K231: Om helikopterpengar

Två nationalekonomer från Handels gick ut i en debattartikel och krävde s.k. helikopterpengar. De vill helt enkelt att staten ska skicka ett utbetalningskort på ett antal tusen kronor till varje svensk medborgare.

Anledningen är enkel. Penningpolitiken klarar bevisligen inte av att på egen hand att bekämpa lågkonjunkturen eller ens att någorlunda uppnå inflationsmålet.
/…/
tills nyligen har vi, liksom många av våra kolleger, hoppats och trott att det skulle vara möjligt för Riksbanken att på egen hand sköta konjunkturpolitiken, om den bara helhjärtat ägnat sig åt uppgiften. Vi tog fel. Negativa räntor räcker inte för att nå inflationsmålet. Då finns ingen annan utväg än att trycka pengar, vilket alltså är vårt förslag. Med en större mängd pengar blir varje krona mindre värd

Kommer förslaget om “helikopterpengar” nu att bli föremål för en seriös politisk debatt? Tveksamt. Men det var intressant att se de omedelbara reaktionerna i åsiktsflödena. Diverse högertyckare stämplade snabbt de båda nationalekonomerna som “vänster”, trots att de knappast utmärkt sig politiskt.

Bland kollegorna inom det nationalekonomiska skrået var reaktionerna lite mer sansade. Där uppfattades inte helikopterpengar som en politisk fråga, utan snarare som en rent teknisk åtgärd. Många var skeptiska, men mest för att de betvivlade om åtgärden verkligen skulle leda till sitt mål, alltså att driva upp priserna (inflationen). Risken är att helikopterpengarna “steriliseras genom att hushållen amorterar”.
Ja, för många nationalekonomer framstår alltså minskad skuldsättning som en risk att undvika. Närmare bestämt finns ett brett samförstånd om att den totala skuldsättningen ständigt måste öka för att inte Sverige ska sjunka ner i deflation och depression. Frågan är mest hur skuldstimulansen ska gå till; var injektionsnålen ska tryckas in.

Naturligtvis är det en politisk fråga, vad än nationalekonomerna säger. Helikopterpengar kan riktas vid en dold beskattning av sparade pengar. Men detta gäller ju för inflation i allmänhet. Just den inflation som man nuförtiden kämpar desperat för att få upp. Den fruktade deflationen handlar ju just om att de som har pengar väljer att spara dem i stället för att konsumera, så att det skapas en ond cirkel av sparande. Nästan alla nationalekonomer är numera överens om att det måste finnas en dold beskattning av sparandet för att inte ekonomin ska kollapsa. Dilemmat verkar snarare vara hur detta döljande ska gå till, utan att skada den allmänna tilltron till fortsatt tillväxt (det credo som är grunden för all kredit).

I somras konstaterades att “helikopterpengar” verkar vara en av de få stimulansåtgärder som nu återstår, efter minusräntor och “kvantitativa lättnader” har tömt ut sin förmåga. Jag skrev då att “en helikopterstimulans kommer att rubba statens och bankernas legitimitet”, med svårförutsägbara följder.
Någon fyllde i: “Åtgärden har många intressanta aspekter. Ideologiskt konsumistisk och avkommodifierande på samma gång.” (Fast själv begriper jag inte på vilket sätt det skulle vara avkommodifierande med massutdelning av pengar. Vad skulle röra sig ut ur varuformen? Åtgärden är ju knappast tänkt att lätta på det allmänna tvånget till lönearbete, snarare tvärtom.)

Slutligen ett frågetecken om nationalekonomernas debattartikel. De talar om att staten borde “trycka pengar”. Men metaforen tycks missvisande. För samtidigt skriver de att staten borde låna pengarna innan de delas ut: “Årets budgetunderskott skulle öka i motsvarande grad.”
Här önskar jag att någon vill klargöra skillnaden. För visst vore det i teorin möjligt för staten att verkligen “trycka” (skapa) pengar, utan att först låna upp dem. Oavsett vad detta skulle göra med finansmarknadernas förtroende för svenska statsobligationer, oavsett om detta skulle upphäva Riksbankens oberoende.

Turister och vagabonder

Intervjun med Gáspar Miklós Tamás, som jag skrev om i förra inlägget, snuddar även vid den sociologiska frågan om mobilitetsteori. Vill bara följa den tråden bara en liten bit.

Sociologen Zygmunt Bauman är känd för sin stora teori om övergången frånheavy modernity” till “liquid modernity“. Han menar alltså att det funnits en tidigare epok då makten, kapitalet och människorna var mer bundna till fysiska platser, men att detta har förändrats genom inträden i en “flytande modernitet” då allt är i rörelse och ingenting står stilla. Man kan sannerligen ifrågasätta om det verkligen är fråga om ett epokbrott, snarare än en fortlöpande tendens i den kapitalistiska moderniteten (som kanske skapar sina egna motrörelser).

I vilket fall påpekar Bauman att den allmänna mobiliteten ingalunda är jämlik. Idéer om att vi alla blivit “nomader” är missvisande. I stället sker en global uppdelning mellan två klasser, definierade utifrån sin mobilitet: “turister” och “vagabonder”.
Turisten är fri att röra sig i världen efter egen vilja, men har också ett hem att återvända till. Vagabonden är däremot tvingad till rörelse utan att någonsin kunna veta hur lång vistelsen ska bli på en given plats.
Även om Bauman påpekar att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa klasser, antyds nog ändå någon form av tvåtredjedelssamhälle. En tredjedel har det medborgarskap och de pengar som krävs för att kunna bli “turister” – vilket betyder att de alltid är turister; det går inte för dem att behålla sina rörelsemönster men välja bort “turistens blick” på omvärlden. Majoriteten saknar dessa tillgångar och är dömda till att vagabondera, om det så handlar om att fly över Medelhavet eller att flytta mellan andrahandskontrakt i en svensk storstad.

En feministisk kritik av mobilitetsteorierna har tagit sin utgångspunkt i att den enes mobilitet alltid förutsätter den andres immobilitet. John Urry skriver:

Indeed, the mobilities of some always presuppose the immobilities of others. The mobile tourist gaze presupposes immobile bodies (normally female) servicing and displaying their bodies for those who are mobile and passing by.
So [Meaghan] Morris recommends the metaphor of the motel for the nature of contemporary mobile life. The motel possesses no real lobby, it is tied into the network of highways, it functions to relay people rather than to provide settings for coherent human subjects, it is consecrated to circulation and movement, and it demolishes the particular sense of place and locale. /…/ The motel, like the airport transit lounge or the coach station, represents neither arrival nor departure.

Att använda “motellet” som metafor känns förstås väldigt USA-centrerat. Artikeln i fråga skrevs också 1988. Vore det inte mer aktuellt att utgå från flyktingförläggningen?

Åter till den deprimerande intervjun med Gáspar Miklós Tamás:

I went to the Keleti station when the trains were stopped by the authorities because of the immigrants, and I met a groups of Germans and Austrians who wanted to travel to Vienna. They were of course upset. I speak German, so I asked them what they thought about the situation. And then they said something that I think is the symbol of our age. “We have tickets and they don’t. And we cannot travel. That’s disgraceful! People with tickets should travel, and people without tickets shouldn’t.” Perhaps that should be the new slogan of Europe: People with tickets, and people without tickets…

G.M. Tamás om Ungern under Orbán

För några dagar sedan skrev Richard Jomshof, partisektreterare i Sverigedemokraterna, i en diskussion på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Hänvisningen till Ungern är ganska avslöjande. Särskilt mot bakgrund av Viktor Orbáns sommartal 2014 där han utropade den liberala demokratins död. Modellstaterna är i stället Ryssland, Kina, Singapore och Turkiet.

Detta ger skäl att lyssna extra noga på Gáspár Miklós Tamás, som nu senast har skrivit en kommentar till flyktingkrisen; därtill har den svenske journalisten Erik de la Reguera gjort en lång intervju med Tamás om läget i Ungern.

Bilden som tecknas av Tamás är fruktansvärt deprimerande. Ungrare i allmänhet bryr sig inte om den humanitära katastrofen. Även om vissa har hjälpt flyktingar med mat och kläder, har i stort sett ingen protesterat mot de stängda gränserna eller föreslagit att någon ska få stanna i landet. Själv är Tamás fullständigt marginaliserad och han förklarar i en annan intervju att han nu börjat skriva på rumänska i stället för ungerska (han växte upp som ungrare i Rumänien).

Fidesz, det styrande partiet i Ungern, benämns ofta som högerpopulister. De är fortfarande medlemmar i det europeiska partiet EPP, tillsammans med svenska Moderaterna och Kristdemokraterna.
Tamás – som personligen lärde känna Viktor Orbán på 1980-talet, då de båda var ledande dissidenter – håller inte med om att Fidesz är ett populistparti:

It’s an elitist party, a party of the state apparatus. It has no membership, and it doesn’t mobilize the population like populist parties do. It is a party of administrators, and in a very modern way it convinces its supporters through the media, which is handled very expertly by the government. It is a traditional right wing party, with an anti-social neoliberal economic policy; we have a flat tax, and there are no unemployment benefits in Hungary; zero!
/…/
Look, Mr Orbán is a billionaire many times over, and is the head of a vast empire run by his family members and his flunkies, in construction, agribusiness, mining… He has a whole county that belongs to him and his family.

Systemet som vuxit fram är alltså inte något fascistiskt system, om fascism innebär att “folket” mobiliseras mot ett påstått yttre hot. Ungern under Orbán påminner inte alls om Tyskland under Hitler – men däremot om Spanien under Franco eller Portugal under Salazar. Alltså är det enligt Tamás motiverat att använda etiketter som semi-fascism, para-fascism eller post-fascism. Men i Ungerns politiska klimat finns i praktiken en flytande skala från para-fascismen hos Fidesz till den explicita fascism som företräds av landets näst största parti, Jobbik.

Nu går det även att notera hur identitära ideologer i Västeuropa menar att Fidesz är att föredra framför Jobbik. För medan Jobbik är fast i en biologisk rasmystik som framhåller turkar och ungrare som broderfolk, lyder Orbáns paroll i stället: “Europa åt européerna”. Och det är ingen hemlighet att den europeiska identiteten här utesluter inte bara muslimer, utan även romer och judar.

* * *

Tamás ger flera nivåer av historisk förklaring till vad som skett med Ungern.

På en nivå pekar han på skillnaden mellan Centraleuropa och Balkan. Tendenserna mot “postfascism” är mycket starkare i de centraleuropeiska länderna (Ungern, Tjeckien, Slovakien, Polen, Österrike). Detta hänger samman med arvet från den enväldiga monarkin under Habsburg, nämner Tamás helt kort. Om jag tolkar honom rätt kan samma sak sägas om Rysslands arv från Romanov.

På en annan nivå utpekas Ungern som “den sista axelmakten”. Detta är enda landet i Europa där maj 1945 i officiella sammanhang beskrivs som en krigsförlust och inte som en befrielse.

Men framför allt pekar Tamás på att kapitalismen i Östeuropa är den mest renodlade kapitalism som existerar i världen – vilket han tidigare skrivit om i artikeln “Capitalism pure and simple“, som även finns översatt till svenska i Kris och kritik #4.
Det finns i Ungern knappast någon traditionell höger som utgår från kyrkan och konungen, än mindre existerar det någon arbetarrörelse. Kapitalismen saknar helt motstånd, tack vare den brutala modernisering som utfördes under s.k. realsocialistiska regimerna (som kombinerade välfärdsstat med polisstat).
Dessa regimer avslutade bara det moderniseringsprojekt som hade inletts under Habsburg och Romanov, vilande på två källor: statliga investeringar i infrastruktur samt en tillverkningsindustri beroende av krediter från Västeuropa. Detta flöde av utländska krediter återupptogs på 1960-talet, efter ett kort uppehåll under stalinismen. Under sina sista årtionden blev Östeuropas socialistregimer allt mer skuldsatta och allt mer nationalistiska. Men de lyckades åtminstone med projektet att bygga urbana samhällen där majoriteten lever i massproducerade betonghus. Efter 1989 stod husen kvar, medan fabrikerna försvann. Den ekonomiska aktivitet som återstår lyder antingen under oligarker, eller är fortsatt beroende av krediter från utlandet.

* * *

I sin kommentar till flyktingkrisen pekar Tamás på en ofta bortglömd faktor: utvandringen från Östeuropa. Den bidrar till den kraftiga folkminskningen sedan 1990 i länder som Ungern och Rumänien.
Såväl låg- som högutbildade söker sig till Västeuropa. Från rumänska romer och litauiska byggnadsarbetare till polska programmerare och ungerska läkare. Ungern lider nu allt större brist på vårdpersonal. Samtidigt blir den åldrande befolkningen allt mer beroende av pengar som deras barn skickar hem från Västeuropa.

Detta betyder att flyktingmotståndet i Ungern inte bara handlar om att nationalkonservativa krafter vill hålla muslimer borta från det egna territoriet. De ser också ett ekonomiskt intresse av att strypa den utomeuropeiska invandringen till Tyskland och Storbritannien. Det uppstår kort sagt en konkurrens mellan olika länders utvandrare om vem som ska få jobben i Västeuropa.

* * *

Intrycket som ges, när man tar del av Tamás tankar, är att Europa ruttnar inifrån. Varken södra eller norra Europa kommer att visa vägen mot “postfascism”. I stället växer sig tendensen stark i kontinentens mitt. Numera styrs både Tyskland och Österrike av “stora koalitioner”, vilket innebär att det politiska spelet inte längre ger något utrymmet för en vänsteropposition. Detsamma gäller, fast på annat sätt, i Frankrike där Marine Le Pen siktar på att väljas president 2017. Och i bakgrunden anas ett ännu större spel där Ryssland söker slå kilar i EU genom att alliera sig med just dessa högerkrafter.

K230: Om att avsluta

Arrangörerna av “Radikal bokmässa” bad mig föreläsa om kristeori, så det gjorde jag i går. Kom direkt från ett par framträdanden på den vanliga, oradikala bokmässan. Hann inte med några förberedelser och fasade lite när det visade sig att det faktiskt kommit en massa folk till lokalen för att lyssna på mig. Vad skulle jag egentligen prata om? Men det skulle ju räcka om jag pratade en kvart eller så, lugnade jag mig själv. Haha.

Efter att ha pratat i en timme kändes det stört omöjligt att knyta ihop säcken och sätta punkt. Vilket kanske inte är så konstigt – “kristeori” är ju en sjukt bred rubrik på en föreläsning, fullt jämförbar med att föreläsa om typ “samhället”, “historien” eller “framtiden”.

Bara en gång tidigare har jag hållt en föreläsning grundad på denna bloggserie. Det var i våras på Smålands nation i Lund. (Även då kom det rätt mycket folk. Inte heller då lyckades jag runda av det hela på ett sätt som kändes bra.) Senare i höst blir det en föreläsning i Malmö. (Jag vet bara att jag ska prata om slutet. Jag har ingen aning om hur jag ska sluta prata.)

Att börja är inget svårt. Jag har tänkt massor på hur jag ska inleda den kommande boken, för det är ju en bok – essäistisk, inte akademisk – som jag tar tagit sikte på. Det litterära dilemmat är hur det kan vara möjligt att avsluta en essä om krismedvetanden, krisfenomen och kristeorier. Inför frågan om slutet står jag fortfarande handfallen. Att avsluta den här bloggserien verkar förresten inte vara mycket lättare.

Kanske går det inte att sluta tala om krisen utan att iscensätta slutet som en kris. Alltså en kris (en kollaps, ett sönderfall) för själva den språkliga framställningen, eller för själva den förståelse som uttrycks i språket.

Efter att ha pratat i en dryg timme i Göteborg (inför en publik som tålmodigt stannade kvar), tittade jag på klockan, konstaterade att jag visst hållit på ganska länge och därför borde sätta punkt. Inte det snyggaste sättet att avsluta ett föredrag. Men att improvisera sig fram till ett slut är något av det svåraste som finns i den musikaliska praktiken, så varför skulle det vara lättare vid ett föredrag?

Den enklaste utvägen: ta hjälp av klockan, iscensätt en tidskris.

PS.
Jag råkade upptäcka att min artikel “Värdekritisk kristeori” nu används i en studiecirkel anordnad av SSU som träffas på självaste partihögkvarteret på Sveavägen 68. Minsann!

K229: Om risk/kris i årets budgetproposition

I morse överlämnades regeringens budgetproposition. Smaka på dess inledande lägesbeskrivning:

De kommande åren förväntas svensk ekonomi förbättras. Den ekonomiska utvecklingen i många av världens framväxande ekonomier försvagas något. Samtidigt är den amerikanska tillväxten stark och Europa lämnar stegvis en lång period av ekonomisk stagnation med arbetslöshet och fattigdom i kölvattnet av finanskrisen. Sammantaget ser vi en gradvis starkare utveckling i omvärlden som bidrar till ett förbättrat konjunkturläge, ökande välstånd och en fallande arbetslöshet i Sverige. Uppgången är dock osäker och riskerna för en svagare utveckling är betydande. Den svenska finanspolitiken måste i detta läge värna uppgången och samtidigt ha hög beredskap för en hastigt försämrad utveckling.

Mina tankar går osökt till några dikter av Alexander Weiss; “en förbättring är nödvändig så att försämringen hävs”.

Regeringen förklarar alltså att vi kan förvänta oss en gradvis förbättring, fast det är osäkert om förbättringen alls kommer att ske. Risken är överhängande för att vi tvärtom får en försämring, som inte inträffar gradvis utan hastigt.

SvD rapporterar från regeringens presskonferens:

Hög beredskap, vad betyder det? Andersson skruvar på sig och förklarar att hon får uppdateringar, statistik och till exempel följer utvecklingen för tillgångspriser. “Vi är inte i en krissituation. Men normalt sett när man visar en riskbild så har man en del risker på uppsidan och en del på nedsidan. Nu är det helt klart så att riskerna på nedsidan dominerar”, sa Andersson.
Det hade varit intressant att få veta mer om beredskapen. Om den ljusa framtid som spås blir mindre ljus, vad gör regeringen då? Om arbetslösheten inte faller kommer ju staten att behöva låna ännu mer pengar.

Vad menar egentligen finansministern med att det finns två slags risker, dels “på uppsidan”, dels “på nedsidan”? Budgetpropositionens avsnitt 4.4, som handlar om “risker och alternativa scenarier”, inleds också med en kryptisk formulering:

Prognoser över den ekonomiska utvecklingen är osäkra. Osäkerheten ökar dessutom med prognoshorisontens längd. För att belysa denna osäkerhet redogörs i detta avsnitt för några av riskerna i prognosen. Riskerna för en svagare utveckling än enligt prognosen bedöms överväga.

Överväga över vad? Antingen tror inte regeringen på sin egen prognos, eller så används ordet “risk” för varje avvikelse från prognosen, inklusive ett bättre resultat än förväntat. Det senare verkar vara fallet. Man skriver att ett lågt oljepris kan ge “positiva konjunktureffekter på kort sikt”, men bidrar till klimatförändringar som på längre sikt får en negativ inverkan på “den ekonomiska aktiviteten”.

Om såväl förbättring som försämring är att beteckna som en “risk”, måste man fråga sig varför regeringens egen konjunkturprognos skulle vara peka ut en mindre riskabel väg.

Samtidigt menar bankekonomer att regeringen är alltför optimistisk och klagar på en alltför stram finanspolitik: “Ett par hundra miljarder i ökad skuld, lagt på långsiktiga strukturreformer, skulle bara höja statsskulden till omkring 50 procent av BNP.” Göran Greider instämmer: “Svensk politik skulle nu behöva en investeringschock”, eftersom sparpolitiken “gynnar de högerextrema”.

För ett år sedan presenterades en regeringsförklaring där den ekonomiska krisen var helt frånvarande. Samma sak verkar vara fallet i årets regeringsförklaring. Men i budgetpropositionen går det ändå inte att förneka att de svenska hushållens skuldsättning kan vara en tickande bomb:

I Sverige är hushållens höga skuldsättning en riskfaktor, eftersom den kan leda till makro- ekonomisk instabilitet. Internationella erfarenheter tyder på att högt belånade hushåll tenderar att strama åt sin konsumtion kraftigare vid ekonomiska störningar, som t.ex. ett prisfall på bostäder. Den snabba utvecklingen av de svenska bostadspriserna gör att risken för en plötslig priskorrigering ökar. Ett stort prisfall på bostäder kan i kombination med höga skulder hos hushållen få tydligt negativa konsekvenser för tillväxten och arbetslösheten.

Strage & co. som tidsvittnen

När jag simmar i kvarlevorna från svenskt nollnolltal (som någon typ av samtidshistoriker), har jag några gånger fått känslan av att beskåda vattenringar från Pop/Bibel. Dessa två tidskrifter skolade en liten klick av stockholmsjournalister – flertalet födda mellan 1963 och 1973 – som under 2000-talet, medan en efter en fyllde 40, blev tongivande i den svenska kulturdebatten. Bland dem förkroppsligades på samma gång en viss typ av modernism och en viss typ av postmodernism. Här ser jag ingen motsättning, kanske snarare en typiskt svensk eller nordisk sammansmältning.
Modernismen har handlat om att omfamna det nya, förkasta det gamla, förklara vad som just nu är rätt och fel med en tvärsäkerhet som kan slå över i elitism (tänk Andres Lokko). Postmodernismen kommer bland annat till uttryck i hur flera av dessa journalister helt obehindrat har rört sig mellan näringslivs- och kulturjournalistiken (tänk Martin Jönsson och Jan Gradvall). Båda dessa hållningar samspelade när Pop/Bibel-klicken på nollnolltalet i hög grad övergick från att skriva om popmusik och mode, till att skriva om internet. De intog rollen som uttolkare av den digitala medierevolutionen och var tidigt ute med att presentera nätprofeter som Chris Anderson och Clay Shirky för en svensk publik.

Fredrik Strages reportage om MUF på 1980-talet, baserat på sina egna erfarenheter som tonårig MUF-medlem, är ett mycket läsvärt stycke samtidshistoria. Men vad jag tyckte var särskilt intressant var den korta mening där Strage beskriver sin egen politiska utveckling på 2000-talet:

Jag slutade visserligen att rösta på Alliansen efter FRA-debatten 2008, men överväger att återvända eftersom jag känt mig ännu dummare som piratpartist.

Jag får erkänna att jag höjde lite på ögonbrynen inför detta. Betyder det att Fredrik Strage fortsatte vara ungmoderat i själen under sina år på

Pop på 1990-talet? Att han röstade borgerligt under det nollnolltal då han skrev böcker som Mikrofonkåt (2001) och Fans (2005)? Jag vill minnas att sistnämnda bok var tungt genomsyrad av cultural studies à la Birminghamskolan. Jag minns definitivt hur Atari Teenage Riot haussades av Strage år 1997.

Har lite svårt att få ihop bilden. Pop/Bibel-klicken som borgare? Hmm. Kanske är jag bara lite för ung för att inse hur starkt den nyliberala vinden fortsatte blåsa bland dem som som kommit i tonåren redan på 1980-talet.

Eller så menar Fredrik Strage bara att han hörde till dem som röstade på Alliansen just i valet 2006. Oavsett vilket är det intressant hur han pekar ut sommaren 2008 som en politisk vändpunkt. Han antyder FRA-debatten som skäl till att han övergav Alliansen till förmån för Piratpartiet. Bara för att sedan åter överge Piratpartiet, oklart i vilken riktning.

I så fall hade han gott om generationskamrater med på sin politiska resa under dessa år. Framför allt bland stockholmsjournalister. I synnerhet sådana som fått sin skolning på Pop.

Ett ypperligt tidsdokument är Linda Skugges debattartikel “Därför röstar jag på Piratpartiet” (Newsmill, 2009-06-05) – skriven mindre än ett år innan hon förstamajtalade för Kristdemokraterna:

alla författare har allt att vinna på att det nu kommer att skapas helt nya affärsmodeller som är sprungna ur vår tid /…/
För författare är internet, framför allt alla spännande sociala medier som skapats, ett fantastiskt tillfälle att skapa kreativa allianser över både avstånd och kulturella barriärer. /…/
Företagare och Alliansväljare borde rösta på Piraterna därför att vi kan bara nå framgång och skapa nya jobb genom att bejaka teknikutvecklingen. /…/ Om historien lär oss något så är det just att bejaka framtiden.
Det ironiska är att många som anser sig stå på förändringens sida, för fria spelregler och marknadskrafternas obevekliga förändringsagenda, bromsar Internets möjligheter med ny lagstiftning som ska bevara en gammal elits privilegier. I själva verket är det de unga fildelande grabbarna som är dagens “osynliga hand” som ger förlagsskråna en fet käftsmäll! De golvar en välgödd representant för industrisamhällets elit.

Just den här retoriska sammansmältningen av modernism och postmodernism bidrar till att göra 2009 till ett så spännande år, i historiskt ljus.

Åter till frågan: vad är kapital? (Och några extrafrågor om bostads- och konstpriser)

Så, har kapitalismen någon framtid, i det långa loppet? Att diskutera sådana frågor är helt meningslöst, så länge man inte är någorlunda överens om vad som menas med “kapitalism”. Och detta borde i sin tur förutsätta en gemensam definition av kapital.

I fjol skapades enorm uppståndelse kring den franske ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Titeln var en uppenbar hänsyftning på Karl Marx’ Kapitalet och kunde tolkas som att den senare handlade om kapitalet på 1800-talet, men att det nu var dags för en uppdatering.

Oändligt mycket har redan skrivits om Piketty i förhållande till Marx. Ändå är det klargörande att läsa vad sociologen Anders Ramsay skriver i senaste numret av tidskriften Kris och kritik. Han är egentligen inte ute efter att kritisera Piketty, utan efter att visa på betydelsen av att “kapital” betyder helt olika saker hos Marx respektive Piketty.

Helt kort tänker sig Piketty att kapitalet är saker, medan kapitalet för Marx är tillväxt, alltså rörelse.

Piketty inleder sin bok med att slå fast en definition av “kapital” som tillgångar som kan ägas och säljas på marknaden. Av detta följer att han utesluter vad nationalekonomer brukar kalla för “humankapital”, eftersom människor inte kan säljas som slavar; att sälja arbetskraft under en viss tid är ju någonting annat.
“Kapital” är alltså för Piketty detsamma som varor, oavsett om dessa ligger vilande eller om de är delar i en tillväxtprocess. Han gör ingen skillnad mellan kapital och rikedom.

Marx börjar däremot inte med att godtyckligt postulera vad kapital är. Hela Das Kapital är egentligen en framställning av kapitalets begrepp och därmed en definition av kapital enligt Marx. Under framställningens gång definierar Marx kapital på olika sätt. Dessa är beroende av vilken abstraktionsnivå i framställningen vi befinner oss på.
/…/
Kapitalets allmänna formel, P-V-P’, en penningsumma som måste förvandlas till en större summa, innehåller onekigen “hela kapitalets väsen i sig” /…/ Ur en annan synvinkel är formeln emellertid otillräcklig, eftersom den inte kan förklara hur värdet kan öka mellan köpet och försäljningen. /…/
Näste definition av kapital visar därför att mellanledet “V” måste innehålla en vara som kan tillföra ett större värde än vad den kostar. Denna vara är, som vi redan avhandlat ovan, arbetskraften.
/…/
Das Kapital handlar inte specifikt om artonhundratalet, utan om “kapitalet i dess ideala genomsnitt”, om kapitalets begrepp eller kapitalet som ekonomisk form, inte kapitalet under någon särskilt period.

Thomas Pikettys mantra handlar om vikten av att ha tillräckligt mycket data (empiri). Däremot är han “inte särskilt teoretiskt intressant”. Vad han betecknar spom “kapitalismens grundläggande lag” är några matematiska formler som “mer ser ut som bokföringsprinciper”.
Så här sammanfattar Ramsay hur Piketty ser på sin forskning: “Historien förstår man inte med hjälp av teori, utan med data. Vilken begreppsapparat data sätts in i blir inte väsentligt.”

Teoretiskt anknyter Piketty till huvudströmningen inom den akademiska nationalekonomin, den neoklassiska eller marginalistiska teorin. Så här uttrycker Piketty själv sin position i en intervju:

I do not believe in the basic neoclassical model. But I think it is a language that is important to use /…/

Piketty säger sig alltså “inte tro på den grundläggande neoklassiska modellen” men använder sig medvetet av dess språk. Hans skäl är helt pragmatiska, det handlar om att få ekonomerna att lyssna. Han kan förvisso ha en poäng här i att den som använder detta språk lättare kan få ett genomslag och på så sätt få fler att lyssna. /…/ Men samtidigt döljer sig här ett problem som Piketty inte verkar vara medveten om. Ett språk, och det gäller i synnerhet ett teorispråk, är inte neutralt. Vi kan inte bara “använda” det utan att det oundvikligen bestämmer vår syn på världen. /…/
i hans syn på den neoklassiska teorin som ett godtyckligt språk ligger också en relativism. Varför ett språk och inte ett annat?

Anders Ramsay visar tydligt att det är väsentligt vilken teori som används för att förstå kapitalismens historia och framtid.

Piketty berömmer sig av att göra långa analyser över tid och menar att de samband han påvisar mellan avkastning och tillväxt kan påvisas ett par tusen år tillbaka.
/…/
Trots att han lägger så stor vikt vid data och tillförlitlig statistik inte funnits mer än på sin höjd ett par hundra år, och då bara i vissa delar av världen, så anser han tvärt emot sina egna principer att hans centrala samband mellan kapitalavkastning (return) och tillväxt (growth), r>g, alltid gäller överallt. Detta är inte bara problematiskt med hänsyn till det statistiska underlaget, utan också teoretiskt problematiskt. Det innebär nämligen att kapitalismen alltid har existerat

Jag skriver in ett litet, litet frågetecken i marginalen. Vi är överens om att Pikettys likställande av kapital och rikedom är felaktigt. Vad jag funderar på är bara de exempel som Ramsay väljer på sådant som inte är kapital, i följande stycke:

Så som Piketty definierar kapital kommer t.ex. även hus, konst, antikviteter, juveler och andra värdefulla saker som man kan investera i att betraktas som kapital. /…/ Jag kan visserligen sälja mitt hus eller min konstsamling och göra en vinst, men dessa varor kommer inte att ingå i någon produktionsprocess där de ger upphov till nya varor. De är visserligen varor och tillgångar men de är inte kapital-varor i den bemärkelsen att de kan generera mervärde. Ett hus kan förstås öka i värde genom att det renoveras då levande arbete har använts för att förbättra det, liksom det också kan öka i värde pga. det har ett attraktivt läge. Konst och antikviteter ökar däremot inte i värde genom att det tillsätts nytt levande arbete, utan enbart genom att de blir mer åtråvärda. Inte heller då kan de ingå i någon ny produktionsprocess och generera nya varor.

Här vill jag resa tre frågor:
1. Blir det inte lite förvirrande att i sammanhanget säga att ett hus kan “öka i värde” på grund av sitt läge, eller att konstverk kan öka i värde genom att “de blir mer åtråvärda”? Här handlar det väl snarast om att huset eller konsten ökar i pris. Om vi ska luta oss mot Marx ekonomikritik finns det i princip inga hinder mot att bostadspriserna rusar iväg från bostädernas värde; då finns det heller ingen mening i att tala om värdet hos en enskild bostad, eftersom värde är en kategori på hög abstraktionsnivå.
2. Vad menas med “kapitalvaror”? Om vi håller oss kvar vid Marx, är det ju trots allt bara genom insättandet av arbetskraft i varuproduktionen som mervärde kan genereras. Förutom arbetskraften finns det alltså inga “kapitalvaror”. Inte bara hus och konstverk, utan även symaskiner och datorer saknar förmågan att på egen hand generera mervärde.
3. Oavsett min första fråga, undrar jag om man inte kan tänkas sig att konstverk ökar i värde genom att det tillsätts nytt levande arbete, nämligen just sådant arbete som gör “att de blir mer åtråvärda”. Jag tänker då inte på det konstnärliga arbetet i egentlig mening, utan snarare på konstkritik.

Låt mig ta ett exempel för att utveckla den tredje frågan:
Tänk att du är en samlare som just köpt på dig en stor uppsättning konstverk från en viss krets av konstnärer; för ironins skull kan vi tänka oss att din samling består av verk från situationisterna kring 1960. Ditt mål är att sälja konstverken dyrare än du köpte dem. Hur kan du göra dem mer åtråvärda? Ett möjligt sätt är att du betalar konstkritiker och -historiker för att lyfta fram den stora betydelsen hos just denna konstnärskrets. Sen etablerar du kontakt med en curator som ordnar en specialutställning dit du frikostigt lånar ut verken. Om allt går som planerat har du skapat en ny våg av intresse för situationistisk konst, som sprider sig i den övriga konstsamlarvärlden som följaktligen blir beredd att betala högre pris för dina konstverk när du säljer dem. PROFIT!
Betyder detta att konstverkens värde – så som Marx definierade begreppet – har ökat? Frågan är inte lätt att besvara. Men nog går det, på en viss abstraktionsnivå, att tänka sig att konstkritiker, konsthistoriker och curatorer nedlägger sin arbetskraft “i” de aktuella konstverken, så att dessa vid produktionsprocessens slut faktiskt har “förädlats” till att få ett högre värde.

Det sista var bara en lös tanke från min sida. Härnäst ser jag fram mot att läsa de tre översatta texterna om estetisk teori som också presenteras i nya Kris och kritik:

I numrets inledande text konstaterar Robert Kurz att åtskillnaden mellan konst och liv har sin upprinnelse i en inneboende tendens i moderniteten att spalta upp samhället i separata sfärer. Ett snarlikt perspektiv påträffar vi hos Anselm Jappe, som tar upp frågan om varför konsten har kommit att föra en allt mer marginaliserad tillvaro – trots att det idag skapas fler konstverk än någonsin tidigare. Carsten Juhl försöker i sin text att utarbeta grunddragen i en politisk konstteori genom att relatera de senaste decenniernas utveckling inom konsten till de maktförhållanden som genomsyrar den kapitalistiska varuekonomin och nationalstaten. /…/
Giorgio Agamben /…/ tecknar en bild av den nära förbindelsen mellan modern konst och nihilism.

Om de ryska högerradikalernas försök att bygga en internationell, “nationalkonservativ” allians

Russia seems to be getting serious about building an international alliance of extreme right parties that would aim at undermining the liberal democratic consensus in the West. In addition to providing financial support for parties such as France’s Front National and using extreme right activists and politicians as tools of propaganda, Russia is now building what it calls the “World National-Conservative Movement” (WNCM). A number of the internal documents (passed to me by the Moscow-based “Sova Centre“) provide an insight into the agenda and structure of the WNCM.

Så skriver Anton Shekhovtsov – redaktionsmedlem i den akademiska tidskriften Fascism – i The Interpreter.

Begreppet “nationalkonservatism” framstår i sammanhanget som en eufemism för “fascism”, som råkar ha en lite speciell betydelse i Ryssland. Jag har en känsla av att “konservatism”, i ett ryskt högerradikalt sammanhang, allra först syftar på ett oförblommerat hat mot homosexuella (eller mot allt som luktar QBTH).

Tittar man på listan över inbjudna återfinns en rad grupper som är uttalat nazistiska (inklusive Svenska motståndsrörelsen) eller åtminstone kryptonazister (tyska NPD, brittiska BNP, grekiska Gyllene gryning ungerska Jobbik, italienska Forza Nuova och David Duke. Sverige representeras utöver SMR av NU och (numera nedlagda) SvP.
Det kan noteras att franska Front National, som erhåller stöd från Kreml, inte återfinns på listan över inbjudna till WNCM – ett samarbete som organiseras av det ryska, högerradikala partiet Rodina. Inte heller är Sverigedemokraterna inbjudna, men vi kan nog räkna med att SDU, som just brutit med moderpartiet, kan vänta sig en öppen famn hos den ryska radikalhögern.
Märkligast är Rodina uppges ha bjudit in Sannfinländarna, som numera är regeringsparti i Finland och som hör till den europeiska partigruppen ECR, tillsammans med brittiska Tory-partiet och Dansk folkeparti.
Man får dock ta listan för vad den är: en önskelista, skriven av nån självutnämnd “metapolitiker”. Att en grupp återfinns på listan betyder föga. Men att vissa av grupperna på listan kommer att bygga tätare allianser är definitivt att vänta. Om det växer fram en fascistisk international under vårt årtionde, kommer dess kärna att bestå av organisationer som finns på denna lista – det kan vi nog räkna med.

Bland de inbjudna till WNCM finns också en handfull organisationer runt om i Asien. Där finns mongoliska nazister som går till våldsam attack mot kineser. Där finns ett thailändskt parti som förordar “clean politics” genom att delvis ersätta den parlamentariska demokratin med ett korporativt parlament.
Särskilt intressant är att ryssarna har bjudit in Syriens social-nationalistiska parti (SSNP), ett hyfsat stort och långlivat parti med fascistoid prägel (sekulära men i allians med Hizbollah). Däremot lyser t.ex. turkiska och indiska fascister med sin frånvaro på listan.

K228: Att sammanfatta läget i världsekonomin, sommaren 2015

Svaret på förra frågan kanske helt enkelt är BIS (Bank for International Settlements), vilket typ skulle betyda att världens centralbanker är revisorer åt varandra. Att det inte finns någon utomstående instans som granskar jakten på inflationsmål, utan att centralbankerna har startat en egen klubb för att underteckna varandras resultaträkningar. Låter knappast otänkbart, däremot lite oproffsigt.

I vilket fall så har BIS just publicerat en intressant kvartalsrapport som tecknar en allmän bild av läget i världsekonomin sommaren 2015 (från juni till september). Den blir också sammanfattad på tyska i Telepolis: “Warnung vor Gefahren in Schwellenländern“.
Ja, jag vet fortfarande inte hur de ska betecknas på svenska, den stora grupp av länder som utgör världsmarknadens “mellanskikt”. Tyskans ord “tröskelstater” är lite tilltalande; dessutom mer sanningsenligt än ekonomspråkets “emerging market economies” (EME). Men för BIS gäller ändå sistnämnda begrepp.

Financial Times ska ha en liten eloge för att de åtminstone har försökt att leta efter alternativa begrepp. Att klumpa ihop Kina och Tjeckien i en gemensam kategori, skriver FT, är att antaga en likhet som inte existerar. Så nu i augusti tillfrågade de en massa ekonomer vad de tyckte att man borde säga i stället.
Tyvärr resulterade försöket icke i några journalistiskt användbara resultat. Exempelvis föreslog en ekonomiprofessor att man helt enkelt borde väga samman 70 olika variabler för att “skapa en rangordning av länders riskprofiler”. Så här sammanfattas ett annat bidrag till diskussionen – observera kombinationen av saklig precision och språklig abstraktion:

Michael Power, strategist at Investec Asset Management, suggests a move away from static emerging market groupings such as Brics (Brazil, Russia, India, China) toward a dynamic system of “Blocs”. His matrix divides countries into the four corners of a quadrant depending on whether they run a current account surplus or deficit and whether they primarily export manufactured goods or commodities. Sharp divergences in economic performance are evident between countries in different corners of the quadrant. By far the strongest are manufacturing exporters that run current account surpluses.

Det verkar alltså som att Financial Times försök att hitta alternativ till det orimliga begreppet “emerging markets” slutade i ett misslyckande. Så det är förståeligt att BIS trots allt sätter som rubrik på sin senaste kvartalsrapporten: “EME vulnerabilities take centre stage“.

Så är det onekligen. Kinas fallande efterfrågan på råvaror försätter nu “tröskelstaterna” i ett allvarligt läge. Brasilien befinner sig redan i en djup recession och den brasilianska statens kreditvärdighet nedgraderades just till så kallad skräpnivå. Andra länder som glider ner i recession till följd av Kinas inbromsning är Japan, Australien och Kanada.

* * *

En sammanfattning av hur BIS beskriver läget i världsekonomin, sommaren 2015.

Bankerna befinner sig i ett riskabelt läge inte bara i Kina och Brasilien, utan även i Turkiet, Indonesien och Thailand. Att döma av inköpschefsindex förväntar sig företagen en nedgång i både Brasilien, Ryssland och Turkiet.
Kinas rejäla inbromsning och den stigande dollarkursen slår nu samfällt mot tröskelstaterna. Särskilt illa är det för råvaruexportörerna, men alla stater som har lånat pengar i dollar känner av hur statsskulden växer, när den omräknas i nationell valuta.

Om USA:s centralbank skulle höja räntan, skulle läget i dessa länder genast bli ännu allvarligare (eftersom kapitalet skulle fly i riktning mot en stigande dollar).
Enligt BIS har USA:s räntesatser på senare år fått ett klart större inflytande på ränterörelserna i världsekonomin. Ränteändringar som USA:s centralbank gör med hänsyn till den inrikes konjunkturcykeln får genomslag över hela planeten, även i länder som befinner sig på en annan plats i konjunkturen.

Kombinationen av att Rysslands valuta har fallit och att Kina nu har låtit devalvera, sätter också press på Centralasien. Azerbajdzjan devalverade i början av året, Uzbekistan verkar hålla på med något liknande och nu senast var det Kazakstan som lät sin valuta flyta fritt, vilket innebar att den genast förlorade 20 % av sitt dollarvärde. Detta råkar vara dåliga nyheter för nordiska telekomföretag som TeliaSonera och Tele2, som håvar hem stora intäkter på sina korrupta affärer i regionen.

Råvarupriserna – ledda av oljepriset – fortsatte neråt under sommaren, efter att under våren tagit en kort paus i nedåtfärden. Det kan förklaras av sjunkande efterfrågan (på grund av annalkande lågkonjunktur i bl.a. Kina), eller av stark tillgång (på grund av fracking och Iran-avtal); förklaringen kvittar, verkar BIS vilja säga. Saken är att fallande råvarupriser slår hårt mot de råvaruexporterande tröskelstaterna (“commodity-producing EMEs”). Detta är vad som mest av allt kännetecknade läget i världsekonomin sommaren 2015 – det som i framtiden kommer att ta plats i historisk ögonblicksbilder.

Den globala riksrevisorn

Vem är de facto global riksrevisor? För en sådan revisor måste finnas, om det finns en global marknad för statsobligationer. Någon måste vara ytterst ansvarig för att verifiera de olika ländernas nationalräkenskaper. Någon som kan fälla det suveräna avgörandet om vilka siffror på BNP, statsskuld och inflation som är sanna respektive falska. Vilken organisation spelar denna roll i vår tid?

En fråga som dök upp bara.