Entries from December 2014 ↓

På tal om Syrizas vänsterpopulism, så vill jag gärna återvända till frågan om pengar, rikedom och omfördelning i ljuset av krisen.
Låt mig då börja med att citera en bit ur ett brandtal som nyligen publicerades på Aftonbladets kultursida. Det är mina kloka historikerkollegor Kjell Östberg och Håkan Blomqvist som skriver och jag är inte ute efter att polemisera mot deras budskap. Däremot vill jag resa mina två stora frågetecken kring följande passage:

Sverige är rikare än någonsin. De svenska bankerna gör i år 100 miljarder i vinst. Aktieutdelningarna slår miljardrekord. Skattesänkningarna har snart överfört tusen miljarder som kunde ha använts till välfärds- och trygghetssystem. Hur mycket har forslats undan till skatteparadisen?

Här fastslås två saker, som kan tyckas vara helt triviala. För det första att “Sverige är rikare än någonsin”, för det andra att pengar kan fördelas.
Vänsterprogrammet som presenteras av Östberg/Blomqvist (SP) verkar vila helt på tanken om att omfördela en växande penningkaka. Jag tror att den förståelsen av pengar måste ifrågasättas.

För det första: stämmer det att “Sverige är rikare än någonsin”? Det beror såklart på vad vi menar med “Sverige”, vilket inte alls är självklart. Alltså testade jag att googla frasen. Resultatet blev en lång lista av brandtal från olika vänsterröster, med stark tyngdpunkt i Vänsterpartiet. Vad lägger då dessa vänsterröster i frasen?

En tongivande vänsterskribent förklarar att det handlar om bruksvärden: “Vi har mer resurser än någonsin.”
Fast i andra artiklar förklarar samma vänsterskribent att det handlar om pengavärden, alltså priser som sätts på en marknad, för att sedan summeras till en siffra som kallas för BNP. Så här skriver ledarskribenten i Dagens ETC:

Låt oss först konstatera att Sverige är rikare än någonsin. Vår BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. Om vi hade två lärare per klass 1980, kunde vi idag ha fyra. Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård. Vi skulle kunna ha hälften så mycket fattigdom, hälften så mycket hemlöshet.

Alltså, det är klart att vi skulle kunnat ha allt detta. Men då skulle vi nog också ha ett samhälle som inte har en abstrakt värdetillväxt som sitt yttersta mål, alltså ett samhälle där BNP-måttet förlorat sin relevans. Nu lever vi visserligen i ett samhälle där BNP är en relevant sak. Dubbleringen sedan 1980 tyder på att något faktiskt har vuxit. Siffrorna har justerats för inflation, vilket i klartext betyder att någon har gjort en subjektiv bedömning av hur kvaliteten hos samtliga varor har förändrats under samma tid. Bruksvärdet smyger sig alltså in i statistiken bakvägen och gör det ännu oklarare vilket “något” som har vuxit.

Men om vi accepterar att den officiella BNP-statistiken som objektivt mått på rikedom, stämmer det faktiskt inte att Sverige är rikare än någonsin. Titta närmare över de senaste 10 årens kurva över BNP per capita i Sverige: toppen nåddes faktiskt 2007. Sen ledde finanskrisen till en rejäl nedgång och återhämtningen har faktiskt inte nått ända upp till den tidigare nivån. Kurvan liknar nu mer en stagnation. Det enda som med säkerhet har vuxit är skuldsättningen.

För det andra: går det att omfördela pengar? Vänsterns klassiska svar är ett rungande JA. Det handlar bara om politisk vilja, brukar man säga. Pengarna som bränts på en sak skulle kunna ha bränts på en annan sak. En fördubblad BNP per capita skulle kunna ha använts till en dubbelt så bra välfärdsstat. Samma pengar, olika fördelning. Klart som korvspad?

Nej, tyvärr. Sådana räkneövningar bortser från att pengarnas köpkraft aldrig kan vara säkrad. Se bara på Ryssland, där rubeln på kort tid har förlorat halva sitt värde gentemot dollarn. En rättvisare omfördelningspolitik i Sverige hade mycket väl kunnat urgröpa kronans köpkraft ännu mer. Vinstdrivande företag skulle troligen börja flytta sin produktion ut ur landet, med arbetslöshet som följd. Börsvärden skulle rasa och priserna på diverse försäkringar skulle stiga. För att inte tala om vilken ränta som staten skulle behöva betala på sina lån, eller vad som skulle hända med pensionssystemet.

Finansmarknaderna har alltså en förmåga att undergräva en omfördelningspolitik. När så sker gillar vänstern att frammana bilden av en stat som är under attack av “borgarklassen” eller av “spekulanter”, som om pengarna i sig var en helt oskyldig sak, som om problemet kunde reduceras till pengarnas innehavare.

Men pengar är inget neutralt medium. För att tala med Marx: pengar är den nödvändiga framträdelseformen för värdet, som är den reella abstraktionen av nödvändig arbetstid. Värdet kan bara existera genom att expandera. Pengar i denna mening kan alltså bara finnas så länge det finns en ekonomisk tillväxt i grunden, en tillväxt som i slutändan bara betyder att allt mer arbetskraft görs nödvändig i produktionen av sånt som kan säljas på en marknad. Ju skakigare denna tillväxt blir, desto osäkrare blir pengarnas köpkraft. Kalkylerna slits då isär av inflation av deflation.
En sådan kris tar ingen hänsyn till om det finns goda avsikter med att omfördela pengarna på ett mer rättvist sätt. Tvärtom: en mer rättvis fördelning innebär ju att människor underkastas ett försvagat tvång att sälja sin arbetskraft och är alltså ett hot mot nämnda tillväxt.
Slutsatsen blir alltså, om vi får tro Marx, att pengar inte kan fördelas i obegränsad omfattning. Men det betyder inte att omfördelning är omöjlig. Marx opererar ju i Kapitalet med ett dubbelt rikedomsbegrepp: å ena sidan materiell rikedom (stoffliche Reichtum), å andra sidan den abstrakta värdeformen (som kommer till uttryck i pengar). Poängen som Marx gör är att det finns en motsättning mellan dessa.

Tyvärr väljer den vanliga vänsterretoriken att bortse från denna motsättning. Man låtsas som om pengar vore ett oskyldigt mått på materiell rikedom, som tusen miljarder kronor som spenderas på ett ändamål lika gärna hade kunnat spenderas på ett annat ändamål, utan att detta hade påverkat pengarnas köpkraft. Sådana illusioner kan bädda för farliga besvikelser.

Vårt samhälle kretsar kring pengar, vilket betyder att i stort sett all praktik utanför den snävaste privatsfären kommer att inbegripa köpande, säljande, sparande, lånande, gåvor eller andra sätt att omfördela pengar. Men då är detta bara ett led i en större praktik, inte själva målet. En trovärdig vision för ett rättvisare samhälle måste utgå från behovet av att omfördela annat än pengar.

En stark trend i delar av Europa vintern 2014–15: parlamentarismens förvandling till en spelteoretisk dokusåpa.

Både Sverige och Grekland tycks vara på väg mot extraval. Skillnaden är att svensk politik inte alls, åtminstone inte på ytan, handlar om finansiell krisförvaltning. Riksbankens nollränta befinner sig liksom på en annan planet än riksdagens budgetbeslut. Aldrig att de stigande bostadspriserna diskuteras i samma sammanhand som Sverigedemokraternas växande väljarstöd. Nu menar jag inte att det ena skulle ha förorsakat det andra, men förr eller senare är det troligt att linjerna korsas. Vilket utrymme för populistisk politik kommer att skapas av en eventuell priskrasch på den svenska bostadsmarknaden?

Grekland ligger på ett sätt längre fram än Sverige. Sedan flera år kretsar all grekisk politik kring frågan om hur landets skulder ska förvaltas. Den politiska krisen i Grekland är en återspegling av den ekonomiska krisen, tänkte jag skriva, men talet om “återspegling” leder helt fel.
Det är inte “ekonomin” som återspeglas i “politiken”, som om det från början hade rört sig om två åtskilda sammanhang. Åtskillnaden är något som har byggts upp under alla år av tillväxt, bara för att åter falla samman i krisen. Ekonomin förlorar sin objektivitet, politiken förlorar sin subjektivitet. Samtidigt som ekonomins fortbestånd kräver politiska beslut, kräver politikens fortbestånd (åtminstone i demokratiska former) att den ekonomiska tillväxten återupprättas.
Om något är det denna låsning som “återspeglas” i det faktum att europeisk krisförvaltning tycks låta sig kokas ner till ett historiskt val mellan två alternativ: extrem stimulans eller extrema nedskärningar. (Till saken hör att detta val frikopplas från andra kriser än den rent finansiella, exempelvis klimatkrisen – trots att stimulansåtgärder i allmänhet innebär en ökad förbränning av fossila bränslen.)

Paul Mason skriver:

I’ve always said with the Eurocrisis: Greece was the detonator, Spain and Italy the explosive mass. The tactic of separating the detonator off, with a bailout, was designed so that, if it went off, it would do so on its own.
Today, the Eurocrisis has become the stagnation of the core. France and Italy are the countries we need to be worried about in the long term, with their lack of growth, their high unemployment, the political fragility of the centre there. But they’re not going into meltdown if Greece does.

Greklands öde är alltså lika ovisst som vi har vant oss vid att det är. I detta läge har nu det vänsterpopulistiska partiet Syriza lockat en allt större del av väljaropinionen. Om det grekiska parlamentet misslyckas med att utse en president på måndag, kommer extraval att utlysas. Resultatet väntas då bli att Syriza bildar ny regering. (Greklands valsystem är inte proportionellt utan ger en rejäl bonus åt det enskilt största partiet.)

Syriza är nu i full färd att integrera sig i det krisförvaltande maskineri som slits mellan två alternativ. Eftersom de motsätter sig nedskärningspolitiken, profilerar de sig alltså som ett parti för ekonomiska stimulansåtgärder. Dess ordförande Alexis Tsipras har gått ut och hyllat förslaget från ECB-chefen Mario Draghi om “kvantitativa lättnader” i eurozonen, alltså en jättelik injektion av nyskapade pengar på finansmarknaderna. Han menar att detta är exakt vad Syriza slagits för hela tiden, fast det tidigare avfärdades av etablissemanget som “alltför radikalt”.
Dock har ju Syriza även en specifik idé om var i finansmarknaderna som stimulanterna ska injiceras: förutom satsningar på infrastruktur i hela Europa, vill de att ECB ska låta Grekland låna pengar till sin statsbudget till noll ränta under de kommande 60 åren, om jag har fattat saken rätt. Hela partiets politik bygger i vart fall på att man ska omförhandla krispaketens villkor. Det påstås redan ha hållits en serie möten mellan Syrizas partiledning och EU:s högsta makthavare, där de senare blivit övertygade om att Syriza inte är något seriöst hot mot nedskärningslinjen.

Trots att Syriza har djupa rötter i en uttalat socialistisk partitradition, anser de att det inte är aktuellt att ta steg som skulle föra Grekland i riktning mot någon form av socialism. “Först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna, få budgetbalans och det tar fyra-fem år”, förklarade Alexis Tsipras i en intervju med ETC tidigare i år. Och i somras rapporterade den mycket läsvärda bloggen Staden Albatross från en Greklandsresa:

Syriza då? Förhoppningarna bland de grekiska kamraterna är borta. Syriza är ett parti till höger om socialdemokratin. De förhandlar med trojkan, de erbjuder inga alternativ, de har tagits över av gamla Pasok-aktivister. Från “a movement without a party” har Syriza blivit “a party without a movement”. Den regeringsorganiserade delen av arbetarörrelsen – Pasok och de stora fackföreningarna – föll snabbt då de försökte sitta med vid förhandlingsbordet när nedskärningarna påbörjades istället för att helt vända sig emot dem. Samma sak kommer troligen hända med Syriza om de får en stark regeringsställning. (Det kommunistiska partiet KKE och dess fackförening Pame växer dock.)

Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning på den grekiska krisen. Bland vänstergrupperingar i övriga Europa fanns tidigare en enorm entusiasm för Syriza, men under årets gång verkar den ha svalnat betänkligt. Ändå kryllar det knappast av kritiska analyser som visar vad Syriza skulle ha gjort fel.
Ett undantag är den excentriske bloggaren Jehu, som helt enkelt konstaterar att pengar är “fiendens terräng” och att de enda “lösningar” på krisen som pekar framåt är de som innebär en resolut minskning av den totala arbetstiden och en nedmontering av marknadssystemet. Jehu verkar vara inne på någon form av “kommunisering uppifrån” som möjligen påminner om Amadeo Bordigas förslag om en “underproduktionsplan“, men det lämnar ungefär tusen frågetecken.

I vilket fall tipsar Jehu om en klarsynt analys av ekonomen Yiannis Mouzakis. Han framhåller de enorma krav på återbetalningar av krislån som kommer att träffa Grekland under loppet av 2015. Närmare bestämt ser det ut som att fakturorna kommer att trilla in bara några veckor efter att Syriza bildat regering, om det nu blir ett extraval som de vinner.
Hittills har Syriza inte velat prata om hur de ska hantera en sådan situation, utan hänvisar bara till sin vilja att omförhandla alla villkor. Här finns onekligen en chans för situationen att snabbt eskalera i riktningar som är svåra att förutsäga. Planerna på extraval har redan givit nytt bränsle åt spekulationer i om Grekland kommer att kastas ut ur euron. Liksom spekulationer bland vanliga greker om att det hela kan leda till en militärkupp.

Samtidigt verkar vi i Sverige just ha övergett “den extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014” (Tobias Harding). Alternativet till denna stabilitet är inte bara instabilitet eller kaos i största allmänhet, ingen “polsk riksdag, utan en utstuderat spelteoretisk villvervalla som i förlängningen kan innebära att politisk och ekonomisk spekulation flyter samman. Målet är “stabilitet” och vägen dit är en kamp mellan partier som alla säger sig kunna skapa stabilitet. Väljarna bestämmer vem som får tävla i varje runda, men juryn består av finansmarknaderna som röstar genom att öka eller minska statens tillgång till krediter. När en regering blivit utröstad av finansmarknaderna är det medborgarna som får välja en ny.

När stödet till kulturtidskrifter var under akut hot i förra veckan, fylldes tidningarnas kultursidor av protester, som ledde till resultat. Flertalet av dessa texter (varav jag själv undertecknade tre) nämnde även exempel på kulturtidskrifter värda att bevara. Därigenom laddades också begreppet “kulturtidskrift” med en viss innebörd.
Jag fick just för mig att räkna på vilka tidskrifter som fick mest uppmärkhet under protestveckan. En snabb sökning i Mediearkivet, med ett urval till förmån för storstadspressen, resulterade i en topplista över antalet omnämnanden:

1. ORD & BILD (14)
2. BANG (12)
3. 10TAL (6)
3. ARENA (6)
5. GLÄNTA (5)
5. LYRIKVÄNNEN (5)
7. EXPO (4)
7. KARAVAN (4)
7. OEI (4)
10. FRONESIS (4)

På elfte plats följde sedan PALETTEN, RE:PUBLIC och JUDISK KRÖNIKA med tre omnämnanden vardera.

Vad säger då detta? Visst syns ett mönster om man lägger topplistan bredvid kulturrådets senaste bidragsbeslut (ett år gammalt). Alla de nämnda tidskrifterna hör till den grupp som fick allra störst stöd under 2014; över 400000 kronor var (med undantag för ARENA).
Samtidigt finns det en hel del andra tidskrifter som ligger i samma stödklass men som knappt fick någon uppmärksamhet under kultursidesprotesterna. Det gäller ett antal tidskrifter som ägnar sig särskilt åt en viss konstart: film, musik, teater, bildkonst, tecknade serier. Inte heller uppmärksammades de som kretsar kring arkeologi, arkitektur, religion eller psykoanalys.

Framför allt var det två tidskrifter som fick representera begreppet “kulturtidskrift”: ORD & BILD och BANG.

Topplistan avslöjar en viss slagsida mot litteratur och samhällsdebatt. Det var behovet av dessa perspektiv som hamnade i centrum på förra veckans kultursidor. Trots att stödet till kulturtidskrifter motiveras av att de skapar en mångfald av röster, var det inte hela mångfalden som diskuterades.

Kanske hänger detta samman med erfarenheten från förra gången som stödet var på väg att ändras (2009). “Vi vill att det ska vara mer inriktat på konst och mindre på samhällsfrågor”, hette det då från regeringen. Tidskrifterna som sysslar med “analys och presentation inom de skilda konstarternas områden” var då utom fara. Det var samhällstidskrifterna som tvingades försvara sin existens. Att staten skulle stödja tidskrifter om konst, film och musik var ännu lika självklart som att staten stödjer högskoleutbildningar inom samma konstarter.

Därmed ifrågasattes inte riktigt den bild som spreds av Per Bill (M), att kulturtidskrifterna finns till för en homogen grupp, den grupp som med illa dolt förakt betecknades som “intellektuella vuxna” av Per Bill (M).
Om vi denna gång hade pratat lite mer om konstarterna, hade det blivit tydligt att statsstödet till kulturtidskrifter till stor del utgår från samma motiv som statsstödet till konstnärliga högskolor (även om pengarna råkar utbetalas från olika departement och ligga på helt olika nivåer). Ändå hörs sällan några unga högerliberaler plädera för nedläggning av den statsstödda utbildningen av musiker, dansare, skådespelare eller bildkonstnärer. Lite mjäkigt av dem, kan man tycka. Eller så avslöjar det bara att drivkraften är skadeglädje.

Efter den akuta finanskrisen 2008, följde fem år då klyftan vidgades mellan USA och EU i fråga om den finansiella krishanteringen. På den västra kontinenten satsade man helhjärtat på stimulantia. Centralbanken pumpade likviditet in i landets banksektorn, utan att göra sig illusioner om att detta skulle lösa mer grundläggande problem. På den östra kontintenten satsade man tvärtom på att spara sig ur krisen, att svälta sig, att skapa budgetbalans, att bita ihop under ett smärtsamt reningsbad i syfte att komma ut på andra sidan befriad från en sjukdom.

Så framstår saken nu. Men när blev denna finansklyfta ett faktum? Det är förrädiskt enkelt att tänka sig USA och EU som två skutor vars kaptener pekat i olika riktning (med Tyskland i rollen som Europas kapiten). Som om det från början fanns ett antingen/eller. Eller som om krishantering bara var en fråga om att trycka eller lätta på en gaspedal. Som om själv frågan, stimulans eller nedskärningar, först fanns i en rent ekonomisk form, objektivt given, för att sedan besvaras av två politiskt subjekt, ett i USA och ett i Europa.

Snarare har hanteringen av finanskrisen 2009–2014, både i USA och i EU, blottat en kris för den politiska subjektiviteten. Men medan USA åtminstone hade en stark och djärv centralbank som vågade tänka kortsiktigt, lamslogs EU av en politisk splittring. Detta hade säkert kunnat ha vara en styrka i vissa krislägen, men det var en svaghet när USA höjde insatsen genom presentera en ny superstimulant: “kvantitativa lättnader”. Metoden var inte lätt att kopiera i Europa. För i eurozonen fanns 18 olika stater, som alla hade sin egen statsskuld som måste finansieras genom försäljning av skuldsedlar på den privata marknaden. Vilka av dessa skuldsedlar skulle den europeiska centralbanken köpa? Ur den politiska strukturen i EU uppstod en ekonomisk fråga om aldrig ens inställde sig i USA.

Europa fattade aldrig ett beslut om att välja nedskärningar i stället för allians. (Det hörs väl: det låter rent löjligt att påstå att “Europa” skulle ha fattat ett beslut.)
Utvecklingen här präglades av frånvaron av ett visst slags finansiellt ledarskap. Visst injicerades det stimulantia även i EU, särskilt när banker hotade att falla. Men det fanns ingen centralbank med ett mandat som lät dem lova ett fortlöpande tillskott av pengar. Löftena kunde åtminstone inte mäta sig mot de löften som gavs i USA, för det var inte bara antalet nollor det gällde, utan om att städa bort varje misstanke om att det fanns en övre gräns för antalet nollor.

De stimulanser som trots nådde Sydeuropa förpackades först i särskilda paket, “räddningspaket“, där de mixats med nedskärningsåtgärder. Tyngda under skulder, återstod för många stater i Europa att montera ner allt större delar av statsapparaten. Detta var villkoret för att få del av de summor som europeiska centralbanken trots allt kunnat trolla fram. Och visst var det Tyskland som knöt ihop paketen, men det betyder inte att Europas krishantering kan begripas som följden av tysk politik.

Under 2009–2014 gled Europa in i ett slags stigberoende. Ju fler räddningspaket som delats ut i Sydeuropa mot villkor om olika nedskärningar, desto omöjligare blev det att satsa på stimulans i samma skala som USA. “Kvantitativa lättnader” i Europa skulle genast fräta sönder alla de påbud om nedskärningar som utfärdats. Kontrollmekanismerna skulle förlora sin verkan. Det vore dessutom ett offentligt erkännande av att den dittillsvarande krishanteringen hade misslyckats.

Rädslan för deflation i Europa har satt saker i delvis annat ljus uner 2014. Till slut valde rentav Mario Draghi, chef för europeiska centralbanken (ECB), att uttala orden “kvantitativa lättnader”. Men den finanspolitiska splittringen inom EU och inom ECB består. Det blir inte fråga om att ECB ska finansiera stater i budgetkris.

Även om det nu skulle ske en omställning mot kraftigare stimulanspolitik i eurozonen, kommer “kvantitativa lättnader” inte att betyda samma sak i Europa som i USA. Joce Cognord skriver i Jungle World att ECB inte kommer att kunna köpa skuldsedlar (statsobligationer) direkt från staten, utan bara kan intervenera på den privata skuldmarknaden. Emellertid ställs nu frågan om den privata skuldmarknaden i Europa är tillräckligt stor för att klara av att absorbera stimulanser i tillräcklig skala. “Det blir mycket svårt för dem [ECB] att uppnå sin önskade balansräkning enbart genom att köpa täckta skuldebrev och säkrade papper [gedeckten Anleihen und forderungsbesichterten Papieren]”, säger en fondhandlare till FAZ.

Krishantering är inte bara en fråga om “politisk vilja”. Det är ingen idé att leta efter en kärna av genuint politiskt beslutsfattande. Det är en soppa av viljor, panikreaktioner, besvärjelser, spelteori där det inte är självklart att långsiktigt agerande belönas ens på längre sikt. Dimman ligger djup. Vägvalen blir tydliga först i efterhand.

I början av 2014 var det mycket tal om att Spotify skulle satsa på en etablering i Ryssland. Men planerna verkar ha gått i stå. När nu året går mot sitt slut, väcks frågan om Spotify rentav har gett upp och flytt Ryssland.

Själv är jag nyfiken på saken ur två håll. Å ena sidan har jag ett rent forskningsintresse av att följa Spotifys utveckling som företag – och då inte minst de fall där utvecklingen inte gick som planerat. Å andra sidan är krisen i Ryssland just nu av central betydelse för att begripa den globala krisdynamiken.

Här vill jag spåna på några möjliga anledningar till att Spotify inte har etablerat sig i Ryssland under året. Men först en bakgrund i två delar.

Bakgrund 1: Ryska investeringar i Spotify
Spotify ägs till större delen av olika riskkapitalbolag, däribland (sedan 2011) ryska DST, som leds av storspelaren Yuri Milner. DST-sfären kontrollerar en stor del av internet i Ryssland, bland annat genom att numera äga 100 % av VK (Rysslands motsvarighet till Facebook).
Självklart är Yuri Milner på vänskaplig fot med president Putin, men jag tror inte man ska göra alltför stor sak av detta. I vilket fall har med sin minoritetspost inget avgörande inflytande över Spotify – däremot torde Spotify ha tillgång till hans kontaktnät i Ryssland. Planerna på etablering i Ryssland lär ha tänkts igenom ordentligt – detta är inte bara ett uttryck för hybris hos Ek/Lorentzon.

Bakgrund 2: Spotifys etablering i Ryssland
Spotify registrerade ett ryskt dotterbolag i slutet av januari 2014. Man skaffade sig kontor i Moskva, i samma byggnad som Ebay och Paypal. Man började genast att rekrytera efter en PR-chef, en finansansvarig, någon som kan ansvara för kontakterna med skivbolag i Ryssland. Chef för Moskvakontoret blev en viss Alexander Kubaneishvili som tidigare varit en av de högsta cheferna på ryska Google.

Då hette det att Spotify var redo att lansera sin tjänst på den ryska marknaden redan hösten 2014.
I juli nämnde Daniel Ek åter planen att få ryssarna att betala för musik, men nu utan att leverera en tidsplan. Sedan dess har det blivit väldigt tyst om Spotifys planer på lansering i Ryssland. Det går att tänka sig flera olika anledningar till detta.

Rubelns fallande värde
Som bekant har Rysslands valuta under året förlorat halva sitt värde gentemot dollarn, i det att Rysslands ekonomi har kastats i en djup kris. När rubeln är hälften så mycket värd, blir det hälften så intressant för utländska företag att sälja sina produkter i Ryssland, kan man säga. För att få ut lika många dollar måste ju Spotify dubblera sina tilltänkta rubelpriser, både på reklam och på abonnemang, vilket torde minska deras potentiella marknad rejält. Så visst kan valutakurserna i sig förklara mycket. Å andra sidan vet vi inte hur de kommer att fortsätta att utveckla sig.

Piratkopieringen
VK är inte bara Rysslands motsvarighet till Facebook, utan även ett verktyg för fildelning i stor skala. För väldigt många ryssar är detta det självklara sättet att få tag i musik. Och för Spotify är VK den stora barriär som på något sätt måste forceras innan det kan bli tal om ett genomslag i Ryssland. Betänk att VK har fler aktiva användare i Ryssland än vad Spotify har i hela världen.

Det sägs att Daniel Ek vid tidigare tillfällen har uppvaktat VK för att få till stånd ett samarbete, typ att VK skulle blockera möjligheten att utbyta musikfiler, för att i stället integrera Spotify i VK. Det ledde ingenstans. “Vi har många gånger fler låtar än vad ni har”, konstaterade VK:s grundare Pavel Durov (som sedan dess har sålt sin andel i VK och lämnat Ryssland – många menar att han tvingades bort av politiska skäl.)

Det såg ut som en tanke: bara ett par dagar efter att Spotify i våras gått ut med sina planer på att etablera sig i Ryssland under 2014, kom nyheten om att de stora skivbolagen väcker åtal mot VK. Ville de röja marken för Spotify?
Hur det går i rätten återstår dock att se. Ryssland skärpte sina upphovsrättslagar förra året, men det är ingalunda självklart att VK kan hållas ansvarigt för hur användarna väljer att använda tjänsten. Google hålls ju inte ansvarigt för innehållet i den e-post som folk skickar mellan varandra. Argumentet är detsamma som i de svenska rättegångarna mot The Pirate Bay – men det politiska klimatet skiljer sig. Sveriges myndigheter befann sig under starkt tryck från USA. Exakt hur mycket bryr sig Ryssland om den saken? Efter att USA och EU i år har infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland, kan man nog tänka sig att det ryska rättsväsendet blir mindre intresserat av att springa ärenden åt USA:s och EU:s skivindustri. Vilket i så fall innebär ytterligare ett bakslag för Spotify.

Rysslands nya internetlagar
I somras beslutade ryska duman att alla nätsajter som kräver inloggning måste lagra personuppgifterna i servrar som befinner sig på ryskt territorium. På så vis kommer myndigheterna att framöver kunna skaffa sig fri tillgång till informationen. “Vi eftersträvar total informationssuveränitet i Ryssland“, förklarade landets medieminister.
Lagen var först tänkt att träda i kraft den 1 september 2016, men sen beslöt duman att skynda på processen, så nu träder lagen i kraft redan den 1 januari 2015. Den kommer knappast att tillämpas konsekvent: alla utländska sajter som använder sig av inloggningar kommer knappast att bli blockerade. Men det skapas helt klart ett förändrat klimat i Ryssland för nätjättar som Twitter, Facebook och Google. Utan tvekan påverkas även Spotify negativt – samtidigt som inhemska konkurrenter får en fördel.

Konkurrerande tjänster
En dryg månad efter att de nya internetlagarna klubbats, kom ett rejält tillskott av riskkapital till den ryska streamingtjänsten Zvooq, som därmed framstår som en stark konkurrent till Spotify i Ryssland. Zvooq har redan varit aktiva i flera år med en ambition att vara “better than free“, ungefär som det har låtit från Spotify. Men till skillnad från Spotify, satsar inte Zvooq allt på att få alla att betala samma fasta månadspris. De beskriver sin modell som mer flexibel: bland annat tar de olika mycket betalt beroende beroende på hur mycket musik man lyssnar på.

Men även Zvooq kommer att påverkas av att rubeln förlorat halva sitt värde. För det första kommer en del av investerarna från utlandet (närmare bestämt från Finland). För det andra måste de ju betala till rättighetshavare i utlandet. Om de måste betala en viss summa i rubel för varje spelad låt, kommer de inte att drabbas förrän nästa gång avtalen ska omförhandlas och kostnaderna plötsligt skjuter i höjden.

Vill du tillägga något om de ryska utvecklingar som diskuteras i inlägget?
Eller har du information om hur det går för Spotifys tilltänkta expansion?
Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering, 2 februari 2015:
Nu rapporterar Dagens industri att Spotify ger upp sina Rysslandsplaner.

Som kulturskribent i Expressen förväntas man årligen leverera tre julklappstips. Själv finner jag denna genre märkvärdigt svår, men till slut lyckades jag klämma ur mig tre stycken som trycktes i dag. Kan lika gärna köra dem här med, med länkar:

• Pär Thörn och Andrej Tichý. “Region X“. Bok.
  Jag har svårt att tänka mig en roman mer vindlande, samtida och kollektiv.
• Natural Snow Buildings. ?”The night country“. Cd.
  Oändlig bordunmystik varvas med korta skimrande sånger. Den franska duon har utgivit sitt 23:e album i en upplaga av 50 hembrända skivor och finns inte på Spotify, men den som söker skall finna.
• Astra Taylor. “The people’s platform“. Bok.
  Äntligen en nätkritiker som undviker de sedvanliga förenklingarna. En svidande vidräkning med den kaliforniska ideologin och en angelägen kommentar till mediekrisen.

Vad gäller det mittersta tipset, kan jag tillägga att det uråldriga fildelningsnätverket Soulseek fortfarande är det bästa sättet att hitta den där musiken som ges ut på hembrända cd-skivor och som det inte ens är lönt att söka efter på Spotify om man nu skulle använda den tjänsten. Men till filer som delas på Soulseek går det inte att hyperlänka.

Uppenbarligen kommer rubelns värdekollaps att få en massa ekonomiska följder på olika håll i världen, typ billigare lax i Sverige. Men inom Ryssland kommer följderna inte bara att bli ekonomiska. En drastisk förändring av växelkurserna betyder alltid en omförhandling av landets förhållande till omvärlden.
För att ta ett marginellt exempel: jag har tidigare nosat på om inte den svenska devalveringen i november 1992 bidrog till att stärka en nationalistisk våg i svensk populärmusik under 1993. En av många följder blev ju att utländska skivor blev dyrare, medan svenska skivor blev billigare. Dagens unga ryssar laddar visserligen ner sin musik via ?????????, men importen av vissa materiella varor kommer att minska drastiskt, vilket leder till förändrade levnadsmönster.

Nu inställer sig frågan om vilken mix av konspirationsteorier som Kremls propagandister kommer att föra ut. Vi ser redan hur västvärldens Putin-vänliga konspirationsteoretiker och penningsystemshaverister skriker högt om hur “internationella spekulanter” eller “banksters” målmedvetet skulle ha attackerat Rysslands valuta. Då antyds alltså att dessa spekulanter inte skulle vara ute efter vinst – som “normala” aktörer på en finansmarknad – utan agera som en illvillig sammansvärjning mot Ryssland och dess sunda värderingar. Steget är inte långt till att öppet peka ut “judarna”. Närmsta tiden kommer att utvisa om Kreml väljer att underblåsa just den giftiga brasan.

Under första halvan av 2014 märktes just en sådan antisemitisk tendens i Turkiet, där Tayyip Erdo?an började prata om hur landet attackerades av “räntelobbyn“. Men just denna retorik verkar ha trappats ned, vilket kan sättas i samband med att det ekonomiska trycket mot Turkiet har lättat. Årets sjunkande oljepriser har gynnat länder som Turkiet, men missgynnat Ryssland. (Jag kanske återkommer med en uppställning om hur den globala semiperiferin slitits åt olika håll under 2014.)

Åter till Rysslandskrisen, som sammanfattas av Martin Kragh i Dagens industri. (Han har även skrivit en längre analys i Ekonomisk debatt.) Kragh gör bland annat ett intressant påpekade om det historiemedvetande som aktiveras genom rubelns fall:

Tack vare goda statsfinanser (låg statsskuld och valutareserver) kunde Ryssland vädra 2009 års finanskris med relativt lugn, något som blir svårare att återupprepa nu. I en situation med permanent eller långvarigt låga oljepriser förändras förutsättningarna i dessa länder för politisk stabilitet.

För de flesta ryssar är det inte 2009, utan finanskrisen 1998, som är den viktiga referenspunkten. 1998 utlöstes en rysk finanskris av kombinationen hög statsskuld och privat upplåning, en kombination som blev ohållbar när kreditflödet stannade av.

Riskerna föreligger nu snarare i den privata sektorn. Landets banker och företag är på grund av sanktionerna sedan mitten av juli utestängda från internationella kapitalmarknader, och beroende av statligt stöd för att återfinansiera sin utländska skuldsättning om totalt cirka 600 miljarder dollar.

Jag tänker att Rysslands ekonomiska kris kan begripas på tre olika nivåer som alla är lika korrekta. Frågan är väl snarast hur man lyckas tänka dem samtidigt:

1. Den nationalekonomiska nivån: Rysslands problem förklaras som resultat av “de tendenser mot stagnation, som landet uppvisat sedan 2009”, som sedan påskyndats genom annekteringen av Krim och de utländska sanktionerna.

2. Oljepriset står här för en mellannivå, vars tyngd är svår att överskatta:

Den centrala drivkraften bakom rubelns dramatiska fall är det inverterade förhållandet mellan rubeln och oljepriset. Den amerikanska energirevolutionen, där landet genom ny teknologi ökat utbudet av skifferolja, och den svagare tillväxten i EU, Kina och Japan, har i december lett till oljepriser under 60 dollar per fat (ned från över 110 dollar i början av året). /…/
Rysslands makroekonomiska stabilitet är i likhet med andra oljeexportörer som Venezuela, Iran och Nigeria beroende av ett oljepris kring 100 dollar per fat eller högre.

3. Den globala nivån tenderar däremot att saknas i de nationalekonomiska förklaringarna till vad som händer i Ryssland. Vad som skulle behövas, tänker jag, är ett samlat grepp om de parallella tendenserna till inflation och deflation i olika delar av världsekonomin.
Detta kan inte reduceras till en fråga om oljepriser. Snarare handlar det om att finanskrisen som bröt ut 2008 inte på långa vägar blivit “löst” – i stället ser vi hur de olika formerna av krishantering underminerar pengarnas stabilitet utifrån ett skiftande geografiskt mönster.
Under 2014 har det funnits en genomgående inflationstendens i världsekonomins semiperiferi (“emerging markets”), som efter hand har förstärkts hos de oljeexporterande länderna (t.ex. Ryssland, Venezuela, Iran) men försvagats i de oljeimporterande länderna (t.ex. Turkiet, Indien).

Här har redan postats en rad inlägg om kulturtidskrifterna, men det handlar inte bara om att protestera mot politikers beslut att strypa stödet, utan om att nysta i debattens lösa trådar. Vi får se om det ges ytterligare material under eftermiddagens riksdagsdebatt.

Hittills har allianspolitikerna bara levererat ett skäl till att strypa tidskriftsstödet och det är inte att de har något emot innehållet i t.ex. Bang eller Judisk krönika. Inte heller har de fört en principiell argumentation mot kulturstöd – en massa andra stödformer lämnas trots allt orörda. Allianspolitikernas enda argument hittills har handlat om digitalisering. Att kulturtidskrifterna nog kan klara sig utan stöd om de, över en natt, överger pappret till förmån för nätet:

Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivna tidskrifter innebär.

Jag skriver i dagens Expressen om varför digitalisering inte är någon universallösning för tidskrifter. Skälen är i grunden två:

1. En nättidskrift har andra egenskaper än en papperstidskrift. Bland annat är den inte beständig på samma självklara sätt. Men om en kulturtidskrift håller en sådan kvalitet att den förtjänar statligt stöd, då förtjänar den nog även att förbli tillgänglig för läsning även i framtiden.
2. Att överge pappersutgåvan innebär visst en besparing på porto- och tryckkostnader, men samtidigt förlorar man intäkter från prenumerationer och lösnummerförsäljning. Att försöka ta betalt för en nätupplaga resulterar sällan i några nämnvärda intäkter, däremot i inskränkt tillgänglighet.

Den andra, ekonomiska aspekten leder i sin tur vidare till frågan om “ett Spotify för tidskrifter”, alltså en jättelik buffé där ett företag tar betalt för abonnemang. Eftersom det har funkat hyfsat för skivbolag i Sverige framhålls det nu ofta som en självklar lösning för alla andra medieformer. Vilket är idioti. Min artikel tar i korthet även upp detta, men den saken tänkte jag utveckla vidare i en kommande bloggpost.

Varje kultursida med självaktning har redan spekulerat om de möjliga motivet för allianspartierna att så plötsligt driva igenom en strypning av statsstödet till kulturtidskrifterna. Jag tror det är värt att hålla kvar vid den frågan – alldeles oavsett tidskrifternas framtid. Beslutet kan vara en nyckel till att förstå det politiska läget i Sverige.

Ett år efter att samma allianspartier hade lagt fram en proposition där samma stöd framhölls som synnerligen angeläget. En månad efter att samma politiker protesterade vilt mot planerna på att lägga ned Medelhavsinstituten, eftersom nedläggningen inte hade utretts, vill de i stor skala lägga ner kulturtidskrifter – utan att utreda saken.
För ett år sedan ville Sverigedemokraterna halvera stödet till kulturtidskrifter, nu vill Sverigedemokraterna avskaffa det helt – och allianspartierna väljer att triangulera in sig mellan dessa båda positioner: en nedskärning med 75 %.

Låt det stå klart: “nyliberalismen” är inte en tillräcklig förklaring till allianspartiernas agerande i riksdagens kulturutskott.

Om dessa allianspolitiker hade varit dogmatiska nyliberaler, hade de för det första inte behållt 25 % av stödet och de hade inte förklarat det hela som en svår prioritering mellan behjärtansvärda ändamål. För det andra finns det inget nyliberalt som säger att nedskärningen skulle ske just här medan andra budgetposter på kulturområdet förblev orörda. Vissa fick rentav ökat bidrag: av de 15 miljoner som tas från kulturtidskrifterna går 14 miljoner till att öka bidragen till religiösa samfund. Dessa prioriteringar måste förklaras av något annat än nyliberal ideologi.

Johan Berggren, redaktör på Ordfront magasin, presenterar de tre möjliga förklaringarna (som jag här ställer i en annan ordning):

”Hoppsan”
Denna budget gjordes med vänsterhanden utan varken Reinfeldt eller Borg, mest för att vara säga emot den S-budget man trodde skulle gå igenom. Så kom järnrörsgubben i lådan SD och knasade till det hela. Och Sverige får lida under en hejsan-hoppsan-budget.

”Opposition till varje pris”
Underminera S+MP-regeringen. Alice Bah Kuhnke, som uttalar sig kritiskt mot den Bill-ledda tidskriftsslakten, har haft det blåsigt som nybliven kulturminister. Vill Alliansen fälla en minister och på så vis ge ytterligare bad-will åt en regering man motarbetar med alla medel?

”Titta killar, vi hatar också kulturmarxister”.
En utsträckt hand under bordet till Kent, Björn, Mattias och de andra överlevande (inte Jimmie som åkt ut … ) i ”Big Brun Brother”-partiet SD. Om det är något SD tycker sämre om än ”ickesvenskar” så är det ”förrädarsvenskar.” ”Kulturmarxister” och ”kosmopoliter” som tar in och gillar ”utländsk” kultur, diskuterar akademiska och ”fosterlandsförrädiska” saker som genus, rättvisa, solidaritet, eller bara litteratur. Genom att i stort sett slopa tidskriftsstödet utdelas en rak höger rätt i ”kulturmarxisternas” solar plexus, effektivare än en bomb på Mariatorget (där bor mest moderater ändå nuförtiden.)

Med andra ord: okunskap, taktik eller strategi. Det är de tre möjligheterna.

Till att börja med ville många tro att det rörde sig om okunskap. Att politikerna i kulturutskottet helt enkelt inte fattade konsekvensen av sit planerade beslut. Teorin stärktes av att Per Bill (M) i måndags antydde, om än i vaga termer, att man kanske kunde ändra sig. Men så beslöt de ändå på tisdagen att beslutet skulle stå fast. Vägran att debattera motiven kvarstår.

Jag tror att vi måste avskriva okunskap som motiv. Detta är inget “hoppsan”-beslut, även om de kanske vill få det att framstå så.

Alltså återstår den kortsiktiga taktiken (att sabotera för regeringen) och den långsiktiga strategin (att eliminera en obekväm del av svensk offentlighet).

Jag lutar allt mer åt den senare förklaringen. Riksdagens kulturutskott som platsen för en högerpopulistisk framryckning. Allianspartierna överger den kulturpolitik som de tidigare drivit och övertar Sverigedemokraternas linje på just den utgiftspost där man vet att man kan iscensätta en motsättning mellan “folket” och “eliten”. Även om det inte är “en utsträckt hand under bordet”, ser det ut som en provraket och ett försök att vinna tillbaka de väljare som man har förlorat till SD. Det senare kommer väl att gå ungefär lika bra som det gick i Danmark. Men det är ändå bekvämt för allianspartierna att släppa loss en debatt som kretsar kring “kultureliten”. Då slipper de prata om hur deras budget subventionerar den ekonomiska eliten.

Nu florerar alla möjliga påståenden om kulturutskottets ordförande Per Bill (M), “decenniets kulturrookie“. Exempelvis twittrar Sven-Eric Liedman:

Per Bill har veterligen inga andra kulturella meriter än som vinprovare. Men han ser sig kompetent nog att mörda Sveriges kulturtidskrifter.

Vad gäller vinprovningen, är den enligt egen utsago ett avslutat kapitel. Efter sin lilla fadäs för tio år sedan förklarade Per Bill i Aftonbladet:
– Jag tar time-out från politiken. Och jag ska inte dricka något vin mer.

Efter en månad var han tillbaka i politiken och snart började han åter att skriva om viner. Men att han skriver om viner betyder faktiskt inte att han har druckit dem!

Vad sedan gäller kulturverksamhet, så har Per Bill trots allt en föga känd merit:

Här ser vi DJ Billen i en annons för kassettband från 1981 (införd i Rateko 7–8/81). Tillsammans med sina manliga discjockeykollegor manifesterar han vad det innebär att vara kulturentreprenör.

Nu hoppas jag bara att någon har sparat ett mixtape med DJ Billen. Jag lovar att betala bra (men bara för kassettband av märket Fuji FX-1).