Socialdemokraterna har alltså nu tagit ställning för att ge vissa utvalda privata företag rätt till utpressning, medan andra utvalda privata företag ges plikt att samla in och leverera personuppgifter till nyss nämnda utpressare. Allt i namn av att “den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt”. Detta meddelas i en debattartikel och en riksdagsmotion.
Anledningen till att sossarnas ändå kan presentera detta som en IPRED-variant med “bättre balans” är att debatten huvudsakligen blivit endimensionell. Häri har inte minst kritikerna skuld, som i alltför hög grad framställt det hela som en avvägning mellan två ting, “värnandet av upphovsrätten och skyddet av den personliga integriteten”. Kritiker har ensidigt betonat lagens effekter på enskilda personer, snarare än de principiella frågorna om företags roll i rättsväsendet eller rätten och nyttan av att dela med sig av uppkopplingar. Att denna “endimensionalisering” i mångt och mycket kan skyllas på en journalistisk logik förändrar inte saken. Vi har, i denna desperata tid, inget annat val än att bryta denna logik.
Socialdemokraterna slänger sig med precis samma förrädiska formuleringar som borgarna, inklusive nyckelbegreppet “kommersiell skala“, som kan inkludera precis vad som helst, men som medvetet har formulerats för att i debatten missförstås som en avgränsning till “kommersiellt syfte”, vilken fildelning som nu har sådant.
Vidare vill socialdemokraterna ta hänsyn “till att privatpersoners internetabonnemang kan ha missbrukats av någon annan”. Att fler än en person delar på en uppkoppling är alltså “missbruk”, som dock kan ursäktas med sämre vetande. Snällt. Uppebarligen är socialdemokraterna helt med på den underförstådda tanken att sådana som varken är privatpersoner eller internetoperatörer, t.ex. små kaféer, ska förbjudas att tillhandahålla uppkoppling. Dock krävs det visst ytterligare några manövrar för att få dem att bekänna färg i just den frågan.
På en enda avgörande punkt skiljer sig socialdemokraternas förslag. De vill koncentrera privatpolisen till “en enda välkänd organisation och logotype”, som samlar “samtliga rättighetsinnehavare” kring “en gemensam branschpraxis”. Förslaget är varken hårdare eller mildare än regeringens. Den endimensionella skalan fungerar inte. I stället handlar det om att socialdemokraterna ännu tydligare vill renodla den korporativa tendensen: under statens ledning ska branschen enas.
Förutsättningen är, för det första, att “branschen” definieras uppifrån. Själva tanken att alla vi som innehar någon av de rättigheter som definieras i upphovsrättslagen skulle tillhöra en och samma “bransch” är grumlig och relativt ny. För det andra innebär det att en mängd olika intressen ska samordnas – från Sami (Musikerförbundet) till BSA (Microsoft) – och på något sätt vägas mot varandra i ledningen av den nya organisationen. Olika konstarter ska vägas mot varandra, fackliga intressen mot industriella, och så vidare. I sista hand kommer det an på staten att godkänna hur denna korporativa maktstruktur ska få se ut.
Italienarna som formulerade 1927 års arbetsfördrag hade tappat hakan i beundran inför vad den svenska socialdemokratin just föreslagit.
13 kommentarer ↓
Samtidigt slår de undan benen för eventuella motaktioner där man “ger igen med samma mynt” och startar en egen immaterialrättsorganisation.
Jag blev också rätt förbluffad av iden att endast en privat organisation, representerande samtilga upphovsrättsinnehavare, skulle få bli privatpoliser. Fast det är väl kanske inte helt förvånande från parti som är vana vid att alla arbetare representeras av LO.
[...] Copyriot noterade samma sak om kolossen sossarna vill skapa Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om [...]
Att inte alla “rättighetsinnehavare”, dvs. du och jag, skulle få dessa rättigheter var väl tämligen uppenbart från början. Det är väl först nu någon haft skam nog i kroppen att sätta det på pränt. Tråkigt, men väntat.
[...] en Baja-Maja på Hultsfredsfestivalen i hopp om att den då börjar lukta bättre. Rasmus Fleischer drar upp ytterligare ett stort problem med detta när han säger att: Förutsättningen är, för det första, att “branschen” definieras [...]
Fördelen med en situation med bara ett företag som skickar ut hotbrev är väl att man kan koncentrera sig på det och göra det väldigt oattraktivt att jobba där.
Det är en märklig konstruktion och ett märkligt uttalande. Sossarna är rätt splittrade egentligen och jag har gått in i partiet av den anledningen att jag anser att det finns mycket att vinna om man lyckas stjälpa över socialdemokratin på rätt sida här. De som vill IPRED inser inte att hela saken går stick i stäv med social-DEMOKRATINS kärna.
Det finns inget parti som internt så mycket pratar om och omhuldar mänskliga rättigheter och demokratibegrepp. Så sett är det fullständigt förbluffande att SAP lyckats gå vilse!
dock, jag uppmanar varje sosse jag träffar att läsa vad piratpartiet skriver i dessa frågor.
Enveten upplysning alltså.
Skall man tolka orden efter dess betydelse så; “Kommersiell verksamhet är en verksamhet som omsätter pengar och vars avsikt är att ge intäkter”.
Fildelning är nästan aldrig kommersiell utan snarare tvärt om, dvs ideell, och när fildelningen är kommersiell så är den ofta laglig. Med laglig kommersiell fildelning menar jag exempelvis SUN som i rent vinst syfte delar ut OpenOffice eller Comodo som delar ut gratis antivirus och brandvägg i vinstsyfte.
Så fildelning i kommerciellt skala är nog mer ämnat åt att slå mot dem som tjänar på fildelning. Dvs bolag så som Telia, Bahnhof, Comhem och även Microsoft samt Google.
Kenny Lex: Jag är ganska säker på att du har fel där.
“Kommersiell skala” är något annat, och mycket luddigare, än “kommersiellt syfte“. Och luddigheten är medveten.
Formuleringen används exempelvis även när man vill komma åt The Pirate Bay. Trots att man trots diverse insinuationer inte kan bevisa att The Pirate Bay har kommersiellt syfte så vill man kunna påstå att det räcker att de har stor skala.
Kenny Lex:
Det är inte otänkbart att “kommersiell skala” inbegriper icke-kommersiellt syfte/bruk i större skala men exkluderar småskalig kommersiell verksamhet. Det om något visar väl hur försåtlig formuleringen är.
[...] avses förstås den nya supermyndigheten föreslagen av (s) och de stora streamingtjänsternas servrar. Prästerna [...]
Jag citerar (s) artikel som det länkas till här:
“För oss är upphovsrätten självklar. När det finns incitament för att skapa nytt finns också förutsättningar för att skapa nya jobb i den kreativa sektorn.”
Så långt allt väl, men jag börjar fundera lite på vad de egentligen skriver, och vilka effekter detta får.
S tycker det är självklart med en upphovsrätt, eftersom den leder till incitament att skapa, och det i sin tur leder till jobb inom den kreativa sektorn.
Om incitament leder till jobb, borde de då inte hurra när borgarna sänker ersättningsnivåerna i tex a-kassa?
Partipolitik åt sidan, kombinerar jag detta citat med de diskussioner om en förlängning av upphovsrättsskyddet som jag läst lite här och var. Som jag ser det leder en förlängning av skyddstiden _inte_ till mer kreativitet, utan till att de som skapat något för länge sedan (och som fortfarande är gångbart på marknaden) får _mindre_ incitament till att skapa nytt, eftersom de kan få inkomster idag för sådant de gjorde för 60 år sedan!
Min slutsats är att om man vill befrämja skapande, vilket (s) verkar vilja, så skall det iofs finnas en upphovsrätt, men skyddstiden skall vara kortare än den är idag så att gamla stofiler faktiskt inte kan leva på det de gjort i sin ungdom utan måste fortsätta skapa nytt.
[...] Socialdemokraterna föreslår korporativ koloss av hittills oanad omfattning [...]
Kommentera