Entries from September 2013 ↓

Om e-bokens uteblivna triumf

Idag skriver jag på Expressens kultursida om varför e-bokens förväntade genombrott aldrig kommer att inträffa. Vilket knappast betyder att det är pappersboken som triumferar. Litteraturens digitalisering är kort sagt en process som går långt utöver den futtiga styrkemätningen mellan pappersbok och elbok. Framtiden är inte förutbestämd.

Tio teser om e-boken (och biblioteken)

Jag anlitar ibland som föreläsare för bibliotekspersonal. Senast var jag i Örebro, där de bad mig leverera “några teser om e-boken” på en temadag för folk från biblioteken i tre län. Någon av deltagarna har lagt upp referat av vad som sades på temadagen, inklusive mitt föredrag.

Här kommer mina tio teser om e-boken, så som någon i publiken valde att referera dem. Vad som följer nedan är alltså inte mina ord. Allt jag sade blev inte refererat, vilket kan göra det svårt att följa hur tankarna hänger samman. Men sådant kan i bästa fall bädda för produktiva missförstånd. Låt höra!

E-boken kommer inte att ersätta pappersboken
Det digitala genomslaget har skett på ett helt annat sätt än man trodde på 90-talet med visioner om cyberspace. E-boken kommer också att utvecklas annorlunda än man tror. Det går inte att dra raka linjer från kurvor och tro att det ska bli så. Det går inte heller att dra paralleller med USA och tro att det ska bli så.
Amazon subventionerade Kindle mycket hårt. Något liknande genomslag för läsplattan kommer inte. Surfplattan är redan här och står i vägen för det.
Läsplattan tar bort distraktioner, surfplattan maximerar tillgång till många tjänster. Maximal distraktion, så mycket reklam som möjligt.
Läsplattan kommer bli något i stil med mp3-spelare och digitalkameror, något för specialintresserade. Tyvärr, för läsfrämjare. Bättre för press och journalistik.

Alla böcker föds som e-böcker
Författaren skriver ett elektroniskt dokument som formges av ett tryckeri. Ofta säljs boken innan den trycks. Allt man kan säga om e-böcker gäller i någon mån vanliga böcker. Men…

Ingen kan säga vad en e-bok är
Ju noggrannare man försöker definiera en e-bok, desto svårare är det. Bokmomsen är ett exempel. Samtliga partier i riksdagen vill ha låg moms för e-böcker. EU håller emot eftersom man måste veta vad en e-bok är om man ska ha momsundantag för den.
Förläggareföreningen säger att en e-bok är en bok som också ges ut som digital fil. Så gör man i Frankrike, men omöjliggör att e-böckerna tar över i framtiden.
Projekt Runeberg, och liknande kallas normalt inte för e-böcker. Varför då?

En e-bok kommer aldrig ensam
En e-bok måste katalogiseras för att uppfattas som e-bok. Om man inte kan söka på den som e-bok uppfattas den inte som e-bok.
Även pappersböcker kommer i upplagor. Print-on-demand har upplöst upplagorna. För en fil är upplagor helt irrelevant.
Den befintliga formen för e-bok, med bara text, håller på att upplösas, med bilder, filmer och annat. Ju mer extra funktioner desto svårare att identifiera den som e-bok. E-boken kan lätt förväxlas med en vanlig hemsida.
Bibliotek kan skapa e-böcker genom att katalogisera dem. Projekt Runeberg är inte katalogiserad i några bibliotekskataloger. Varför?

Utan filter drunknar e-boken
Alla helt öppna kataloger kommer drabbas av spam. Kommentarsfält, wikis med mera måste ha någon form av filter mot SPAM. Delvis är e-boksmarknaden redan drabbad av SPAM. Bästa exemplet är
robotförlagen. Man kopierar gratisinnehåll och trycker böcker on-demand. ISBN-nummer kan man få från väldigt små länder.
Att skriva en bok är nästan lika lätt som att skriva en blogg, vilket gör att böcker kan användas likadant. Det är en central del i yttrandefriheten att vem som helst ska få ge ut böcker. Men utan filter drunknar boken. Det gör också att det är viktigt att reflektera över vad dessa filter innebär.
Det är bättre att ha ett avsiktligt filter än ett oavsiktligt filter.
Om man googlar en engelsk boktitel får man ofta ett stort antal träffar från nätbokhandlar. Det innebär att det är svårt att hitta information om böcker som inte är rena försök att sälja boken. Vem filtrerar fram den kvalitativa kritiken?

E-böcker är sällan gratis
Inte i den bokstavliga bemärkelsen. Man kan få en pappersbok i present. Man får nästan aldrig en e-bok i present. Det är lite tråkigt att få ett blipp i plattan i present. Rasmus tror att presenter är en viktig del av bokmarknaden.
Får man en e-bok uppfattas det ofta inte som en e-bok.
Ett outtalat kriterium för att något ska vara en e-bok är att det ska kosta eller vara utgivet av en myndighet. Annars katalogiseras det inte av biblioteken.
Det behövs instanser som garanterar fortsatt tillgänglighet av gamla e-böcker.

E-böcker går inte att sälja
De går inte heller att stjäla, skänka eller låna. Man kommer aldrig att hitta en e-bok i ett antikvariat. Det som man säljer är inte e-boken. Man säljer en licens. En e-bok kan man antingen kopiera eller radera (eller läsa). Det är [stor skillnad på] att sälja föremålet bok eller licensen e-bok. Därför omfattas inte heller e-boken av biblioteksersättningen. Förändringar kräver förändra lagstiftning, vilket enligt ovan är svårt.

E-boken som marknadsvara är simulation
En e-bok kan man kopiera eller radera. Ett ”lån” är en kopiering följt av en radering. Denna simulering kräver en ganska komplicerad programvara. Man måste tvinga låntagaren att köra programvara med sluten källkod. Sluten källkod går inte att granska.
Adobe Digital Editions är även ett system för att övervaka läsning och skicka till Adobe. Läsaren blir produkten, övervakning är inbyggt (surfplattan är ständigt
uppkopplad, programvaran är gjord av stora företag). Big Data är ofta en affärsidé. Sådana företag har ofta ett intimt samarbete med NSA.
Individer är inte problemet här. Man spårar hur läsning går till. Detta kommer att ge spår i det konstnärliga uttrycket (om folk lägger ifrån sig boken på sidan 67, kanske den sidan tas bort).
Detta fenomen är naturligtvis ett större problem i mer auktoritära stater. Kineserna är duktiga på denna typ av data.

Bibliotek som hanterar e-böcker måste han en idé om vad e-böcker ska vara
E-böcker representerar en maktfördelning och ett tolkningsföreträde.
Övervakningsfrågan är en parameter som måste vara med i e-boksförhandlingar.
Bibliotek sysslar traditionellt med litteraturförmedling även för människor som inte vet riktigt vad de vill ha. Det är en viktig funktion som inte finns i e-bokhandel.
Det är avgörande att man äger, eller åtminstone förfogar eller har kontroll över den. Om Elib äger och kontrollerar samlingen, är det de som är biblioteket.
Om inte biblioteken står upp för en egen idé om vad e-böcker bör vara så kommer de att köras över. Biblioteken borde vara en utmaning för e-boken. Det kommer att uppstå konflikter kring detta. Dessa konflikter bör tas. Debatt bör uppmuntras.

Bibliotek är mer än bara böcker. Digitala bibliotek är mer än bara e-böcker
Det finns fler digitala resurser är mer än bara e-böcker. Man ska inte stirra sig blind på e-böcker.
Spotify för e-böcker [tidskrifter] är på väg. Vad innebär det för biblioteken? Kommer man att acceptera paket?
Den digitala tidningsläsesalen ska vi också tänka på.

Frågestund
Är det bra med användardata?
Övervakning är inte nödvändigtvis dålig. Det finns jättestora möjligheter i läsardata. Om biblioteken får möjligheter att samla in data om det görs frivillig, kan resultera i avancerade rekommendationstjänster. Det kräver antagligen ett nationellt samarbete.
Kommersiella företag bör inte blandas in i detta. Man ska inte betala för att leverera denna värdefulla information till företag. Den ska vara dyr.

Eboken som simulering. Det är mycket som känns absurt. Allt som är digitalt har byggt på metaforer från den fysiska världen. Hur dumt får det bli?
Bara för att något är en simulering är det inte förkastligt. Biograferna såg ut som teatrar när de kom. Allt är simuleringar på det sättet. Men att förstå att ett e-bokslån är en simulering är en del av den digitala förståelsen, allmänheten och delaktigheten. Speciellt när man förhandlar är det viktigt att förstå skillnaden.

Krisen, del 113: Stigande reallöner i Sverige – eller?

Runt om i Europa sjunker reallönerna på många håll, eller står stilla, enligt officiell statistik. Men vårt land sticker ut. Reallönenivån i Sverige stiger rejält under 2013, rapporterar Ekot.

“Mer pengar i plånboken” är förresten en rätt underlig rubrik i sammanhanget. Reallön är ju inte ett mått på pengar, utan på köpkraft, alltså på mängden varor som kan köpas för den lön som ges.
Pengar är en lätt sak att mäta. Varuutbudet är däremot brokigt, vilket leder till ett ofrånkomligt godtycke i alla siffror över konsumentprisindex, inflation eller reallöneutveckling. Siffror på reallön bygger ju på konsumentprisindex (KPI), som beräknas utifrån ett visst urval av varor.

Kan det tvärsäkert sägas att reallönenivån stiger i Sverige? Ingalunda. Betänk att stigande bostadspriser inte fångas av KPI – trots att kostnader för boende ofta står för lejonparten av lönen. Därtill kommer hela frågan om hur KPI justerar för varornas kvalitetsförändring, vilket SCB bland annat gör genom s.k. hedoniska metoder som innebär att en subjektiv bedömning av stigande kvalitet räknas som sjunkande priser. Veterligen räknar de aldrig på sjunkande kvalitet i några varor!

Bland nationalekonomer finns knappast någon debatt om dessa metoder. Man accepterar liksom att en mikroprocessor har blivit dubbelt så bra när dess klockfrekvens blivit dubbelt så hög, oavsett om den nya potentialen mest används till att övervaka konsumentbeteenden och exponera reklam. Teknikens utveckling räknas som höjd kvalitet, vilket bidrar till att pressa upp statistiken över reallöneökningar.

Om ökad reklamexponering (t.ex. på nätet eller i kollektivtrafiken) på allvar hade räknats som sänkt kvalitet, hade SCB blivit tvungna att räkna upp inflationen, vilket hade resulterat i att reallöneökningarna fått räknas ned. Exemplet visar väl om något på hur de hedoniska metoderna leder nationalekonomin ut på ett postmodernt gungfly. Samtidigt är det inget alternativ att ignorera kvalitetsförändringar i varuvärlden.

Enligt den officiella statistiken har Sverige varit på banan sedan 1995. Medlingsinstitutet skriver:

Under 1980-talet rådde oro på den svenska arbetsmarknaden. Höga avtal med garantier om kompensation av olika slag drev på inflationen så att löntagarna inte fick särskilt stor glädje av löneökningarna. De åts snabbt upp av ökade priser.
Utvecklingen vände i början av 1990-talet och sedan 1995 har Sverige haft en rad år med stigande reallöner.

Men… samtidigt var det kring 1995 som den svenska bostadsbubblan började blåsas upp. Mellan 1995 och 2011 ökade bostadspriserna i Sverige med i snitt 6 procent per år. Löneökningarna har i hög grad ätits upp av höjda kostnader för att bo. Även om detta för många har kompenserats av billiga krediter, är det uppenbart för alla att bostadsbubblan inte kan växa i evighet.

Är det rentav för tidigt att säga något om åt vilket håll reallönenivån rör sig i dagsläget?

Ny bok i november

Här och där går det nu att hitta höstprogrammet för en serie samtalskvällar på en bar i Hornstull. Några uppmärksamma typer har noterat att programmet även rymmer följande punkt:

28/11 Rasmus Fleischer releasefest

Visst ska jag hinna utkomma med en bok även detta år! Men det blir inte “krisboken” – den måste få ta längre tid att skriva sig (och dess ämne tappar knappast i aktualitet). Nej, boken som ska släppas i november blir en samlingsvolym med diverse texter som jag skrivit 2010–2013.
Flertalet av texterna är tidigare redan publicerade i antologier, tidskrifter eller andra sammanhang. Men vissa av dessa publikationer är svåra att hitta och andra texter har jag valt att omarbeta eller utvidga. Läsare av den här bloggen kommer att känna igen somligt, men det är inte bara skåpmat.

Jag ber att få återkomma med fler detaljer i oktober. Nu är det i alla fall sagt: i november kommer jag med en ny bok.

Meddelande från Trålskyddsinstitutet: använd och kopiera Unvis.it!

När jag länkar till en tidningsartikel eller en bloggpost, är det i allmänhet för att jag vill dela med mig av text. Ibland även hypertext (alltså ytterligare länkare) eller bilder. Men en länk är så mycket mer än vad ett simpelt “delande” av “innehåll”.
Länkar fungerar även som ett sätt att tråla efter data, att räkna besöksstatistik och bygga kundprofiler. Massmedieföretagen har inte bara satt detta i system, utan låter i allt högre grad statistiken bli styrande över journalistiken. Gradvis etablerar sig uppfattningen, även utanför mediehusen, att angelägenheten i en text kan mätas i antalet “delningar”. Hur motbjudande detta än är, spelar vi med i länktrålarspelet varje gång vi använder Facebook, Twitter eller Flashback som ingång i nyhetsflödet.

Vi behöver trålskydd på nätet!

Unvis.it heter en liten tjänst som hittills lyckats missa, trots att den varit igång sedan årets början. Vad den gör är att kopiera innehållet i en artikel, för att visa detta innehåll i en simpel webbsida, befriad från reklam. Därmed går det att ta del av texten, samt sprida en länk till den, utan att avsändaren kan mäta antalet sidvisningar. Som en bonus blir texten även utskriftsvänlig.

Utförandet är lika enkelt som snyggt. Sätt bara unvis.it framför en webbadress, så får du den alternativa versionen. Exempel: unvis.it/copyriot.se/.

Funktionen i sig är ingenting nytt. Liknande nättjänster existerar redan. För tre år sedan uppmärksammade vi Kopimill vars uttalade syfte var att ingen ska behöva länka till Newsmill. Under en period använde jag en bookmarklet från Readability för att göra artiklar läs- och utskriftsvänliga, men det resulterade inte i delningsbara länkar. Och när det blivit dags för Readability att håva in pengar på en “app”, då såg de till att döda sin användbara bookmarklet.

Jag litar mer på Unvis.it, eftersom det här inte tycks finnas några kommersiella ambitioner. Som avsändare står Λolontaire – en etikett för sidoprojekt till reklambyrån Volontaire (som för övrigt är de som formgivit mina senaste böcker).

Att driva en tjänsts som Unvis.it är nog inte så dyrt, så länge användandet är begränsat, men servrar och bandbredd är heller inte gratis. Framför allt är det nog inte helt lagligt, vilket också konstateras av Λolontaire. Det torde anses som brott mot upphovsrätten att kopiera tidningsartiklar från källan och återpresentera dem på annat håll.

Om trålskyddet ska fortbestå, måste det kopieras. Vi måste bygga en hydra. Det borde startas hundratals sajter med samma funktion som Unvis.it, för detta skulle reducera pressen på varje enskild sajt, både i frågan om juridik och bandbredd. Det finns också en pedagogisk poäng i att de olika sajterna, fastän de erbjuder samma tjänst, kan presentera syftet på olika vis. För några kan det handla om att få utskriftsvänliga artiklar, för andra om att slippa reklam när man läser, medan vissa har mer tydligt nätpolitiska motiv.

En slående detalj är att Unvis.it hittills verkar ha blivit allra populärast i rasistkretsarna kring Avpixlat och dess anhängare på Flashback. Där presenteras det som ett sätt att snuva beröva dagstidningarna i allmänhet (och Aftonbladet i synnerhet) på intäkter. Gott så. Just i detta fall spelar det knappast någon roll att rasisterna blivit något av ett avantgarde i trålskydd. Nu gäller det att bredda och då krävs nog ytterligare några enkla verktyg. Låt mig nämna två förslag:

1. En bookmarklet som låter en klicka i bokmärkesraden för att lägga till unvis.it framför adressen på aktuell webbsida. Busenkelt att göra innan man delar en länk. Att koda en sådan bookmarklet borde inte ta mycket tid i anspråk, eller?
2. En Twitter-klient som automatiskt fixar alla tidningslänkar som man postar, så att de inte går direkt till tidningssajterna utan till Unvis.it eller valfri motsvarande sajt.

Oavsett vem som står bakom ett trålskydd, går det aldrig att lita på en ensam aktör. Fast det vore ändå en fett att grunda Trålskyddsinstitutet för att samordna motståndet mot nättrålning (eventuellt i samarbete med Trollskyddsinstitutet – fast ibland tänker jag att allt prat om “troll” börjat missa målet).

Krisen, del 112: Kasta kryckorna, åter till normaliteten?

Krisserien på bloggen saktar in, rundas av och görs långsamt redo för att bearbetas till ny form. Men i kommentarsfältet verkar det fortfarande finnas ett intresse att diskutera krisfenomen. Läs det här inlägget som en öppen inbjudan att kommentera!

Tidigare i krisserien har vi ventilerat de krismetaforer som handlar om knark, beroende, missbruk och injektioner. Krisen som baksmälla, återställaren i form av ytterligare skuldsättning, men det är ju bara ett undantagstillstånd

Så här formulerar sig OECD:s chef Angel Gurría i SvD:

– Det var inte länge sedan som många tillväxtländer klagade över för mycket pengar och för starka valutor. Nu är det tvärtom. Vi måste komma ihåg att dagens situation inte är ett normalläge. Världsekonomin har blivit beroende av alla stimulanser! Den normala världen ses plötsligt som något hemskt! Men någon gång måste vi slänga bort kryckorna!

Vad för slags normalitet är det som framträder här?

Detta påminner mig om två böcker som ligger hemma i väntan på att läsas. Den ena boken låg i en bokhandel i Berlin och titeln fångade mitt intresse: Normale Krisen? Normalismus und die Krise der Gegenwart. Dess författare Jürgen Link är litteraturvetare som tydligen har ägnat sig länge åt teorier om “normalism”.
Den andra boken är What’s wrong with addiction? av Helen Keane, som verkar vara en diskursanalys kring det skadliga i att vara “beroende”.

Vi kan också spekulera vidare i frågan om olika typer av skuldberoende: blir det liksom olika slags knark beroende på om skuldberget ligger hos staten eller hos hushållen? Här utmärker ju sig Sverige:

De goda nyheterna först. Enligt den senaste siffran från Riksgälden är den svenska statsskulden som andel av BNP 36,5 procent. I USA har den skenat och är just nu drygt 105 procent.
Men statens skulder är bara en pusselbit. I USA har hushållens skulder, som toppade på 130 procent av de disponibla inkomsterna 2008 fallit ned till under 110 procent.
Så sent som 2004 låg Sverige och USA på samma nivå. Sedan dess har svenskarnas låneaptit accelererat /…/ Som andel av BNP uppgår nu hushållens skulder till 83,5 procent, en kraftig ökning jämfört med 66,9 procent 2006 enligt statistiska centralbyrån SCB.

“Slänga bort kryckorna”, någon?