Från “thewr tzeytt” till dyrtid. En begreppshistorisk skiss

Vad vi nu omtalar som “inflation” hade förr ett annat namn: dyrtid.

Hur skiljer sig innebörden av dessa begrepp? Framför allt i fråga om tidslighet. Inflation syftar på någonting fortlöpande. Med uttrycket dyrtid antyds däremot en början och ett slut.

Redan här kan kasta fram en hypotes: att talet om dyrtid hör hemma i guldmyntfotens epok, då penningvärdet i princip både steg och föll i takt med konjunkturens ned- och uppgångar. Att inflationsbegreppet senare tar över skulle då få sättas i samband med att papperspengarna släpper sin koppling till guldet. Hur väl hypotesen stämmer får vi återkomma till längre fram.

En annan skillnad är att inflation är ett latinskt begrepp med en mer abstrakt och vetenskaplig klang. Dyrtid är en sammansättning av två germanska ordstammar, vilket kan ge intryck av att vara mer konkret, grundat i vardaglig erfarenhet.

DYRTID
dyr tid, tid då det är högt pris på (lifs)förnödenheter; förr ofta närmande sig bet.: knapphet, brist; särsk. i sammanställningen: hunger och dyrtid.

SAOB, 1923

Uttrycket tycks sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden, åtminstone till 1500-talet. Under dessa sekler särskrevs det som “dyr tid” av i stort sett alla ordböcker, påpekar SAOB. Först under 1800-talets senare hälft tycks bruket ha etablerats att skriva ihop “dyrtid” som ett enda ord.

“Dyr” stammar i sin tur från ett uråldrigt germanskt adjektiv som från början knappast har syftat så mycket på priser utan snarare på brist, att något är sällsynt. Ordstammen har därför ofta även använts för att uttrycka kärlek. Vi återfinner den exempelvis i engelskans dear och darling.

DYR
/…/
4) i uttr. dyr tid (ngn gg dyra tider), tid då (nödvändighets)varor o. särsk. lifsmedel stå i högt pris (förr nästan alltid därför att årsväxten varit dålig); förr ofta öfvergående i bet.: högt pris (på lifsförnödenheter), dyrhet, icke sällan närmande sig bet.: knapphet, brist; /…/
5) (†; se dock slutet) sällsynt, svår att finna; särsk. i uttr. det är dyrt om (l. på) ngt, det är ondt om l. brist på ngt. /…/
Anm. Språkkänslan torde numera vid närmare reflexion öfver detta uttr. i allm. åt dyr gifva bet.: dyrbar.

SAOB, 1923

Vi befinner oss nu långt från de monetära inflationsteorierna.

Dyrtid handlar först och främst om brist. Tomma magar. Hunger.

Som när Jesus i sin bergspredikan förutspår att “det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra” (Matteus 24:7). “Pestilenz und teure Zeit und Erdbeben hin und wieder” heter detta i en klassisk tysk bibelöversättning baserad på Lutherbibeln: “pestilentz vnd thewr tzeytt vnd erdbeben”.

Thewr tzeytt. Nu börjar vi snacka potentiella bandnamn.

Theuerzeit är ännu ett förekommande efternamn i Tyskland. Man kan föreställa sig att någon anfader inte hade det så lätt.

För att återgå till svenskans modernt samskrivna form “dyrtid” så får vi faktiskt ut ovanligt mycket av en simpel sökning i svensk digitaliserad dagspress. Kurvan över dess användning rymmer ett par hastigt stigande toppar som låter sig läsas som återspeglingar av Sveriges ekonomiska historia.

En första topp år 1874. En andra topp kring 1900. Sedan en veritabel tsunami av dyrtidsdiskurs under första världskriget som stegvis sjunker tillbaka under 1920-talet för att sedan puttra på ganska konstant under 1930-talet.
Föga förvånande får begreppet ny fart under andra världskriget, från 1940 och vidare ända fram till 1952. Så här långt fram hade det också etablerat sig i olika sammansättningar, inte minst “dyrtidstillägg” som stod för ett sätt att knyta löner till levnadskostnadsindex. Parallellt med detta fanns även något som hette “dyrortstillägg” och syftade till att kompensera anställda på orter där levnadsomkostnaderna var särskilt höga. Dyrhet i tid och i rum.

Under efterkrigstiden klingar användningen av ordet “dyrtid” sakta ut, i takt med att det nationalekonomiska begreppet “inflation” kommer i allmänt bruk. Jag tänkte återvända till hur inflationsbegreppets innebörd har skiftat över tid.